Har inte riktigt lyckats övertyga henne om att cykel också är kultur. Dock med den numera vanliga särskrivningssjukan, kul tur.
Det blev en förmiddag med lite abstinens när vädret var ett typiskt cykelväder för en rejäl premiärvårtur. Men ett löfte är ett löfte.
Så istället för cykling besökte vi Sven-Harrys museum i Vasaparken. Vilken byggnad. Häftig är bara förnamnet. Vi till och med gick en guidad visning på museet. En fantastisk upplevelse, för guiden berättade på ett jättehärligt sätt om det vi såg. Humor hade han också, trots att han kom från Småland.
Man måste liksom se lite djup och
allvarsam ut när man kollar konst.
Det är sen gammalt.
Har inte varit i Vasaparken på typ en miljard år, med plötsligt slog minnet till. Det var ju här, för ganska precis 55 år sedan som jag blev en hyllad fotbollshjälte. Vill du veta hur? Ska jag berätta?
Okey då.
Jag spelade i ett lag som heter Karlbergs BK. Vi deltog i en fotbollsturnering som spelades i just Vasaparken. Vi tog oss ända till finalen. Oavgjort. Skulle avgöras med straffsparkar. Jag var målvakt.
Avgörande straffen. Ställer mig på mållinjen en smula nervös, för fram till bollen går legenden Claes Marklund. Tror han hette så. Visserligen var vi bara 11 år gamla, men han hade ett rykte om sig att skjuta bollar hårdare än någon annan 11-åring i hela Stockholm.
Och nu skulle han skjuta en straff på mig. Domaren blåser, Claes springer fram mot bollen och skjuter iväg den som en dödsbringande missil mot mig. Lyckas få upp min vänsterarm och bollen träffar min handled och styrs över ribban.
JAG RÄDDADE STRAFFEN. VI VANN!!!!
Mina kompisar rusade fram superglada och hissade mig som värsta hjälten. När jag kom hem fick jag ont i handen och mina föräldrar körde mig till akuten. Där konstaterades att något ben i handleden hade gått av. Ryktet hade rätt, legenden sköt bollar hårdare än någon annan.
Jag fick gå med gips några veckor och man väl säga att min hjältestatus inte blev mindre för det.
Här, lite framför trädet blev jag hjälte som 11-åring.
Sånt glömmer man aldrig.