Jag avstog Team Rynkeby Stockholm 2017:s absolut sista gemensamma inomhusträning, ett spinningpass. Så himla trist att missa det.
Men hälsan måste ändå komma först. Särkilt min hälsa. Men när man är bara lite krasslig är det alltid svårt att besluta hur man ska göra. Lättare när man har feber och är halvdöd.
Så jag tog hjälp av familjens flödesschema för att fatta ett korrekt beslut. Bara att ändra Springa till lämplig aktivitet, som idag spinning.
Första raden var superlätt. Osäker blev svaret. Vill du spinna? Sicken dum fråga, klart jag ville det. Svaret var solklart. Så det blev plums ner i TV-soffan och softa medan mina teamkompisar kämpade stentufft i spinningsalen. Olika falla ödets lotter.
Idag fick jag också ett känslomässigt psykbryt. Av olika anledningar letade jag efter ett visst datum, så jag letade bland alla mina blogginlägg. Plötsligt hamnade jag på dagens datum för exakt 7 år sedan. Det var då en propp brann i skallen på mig, det var då jag fick en stroke.
Jag började läsa det jag skrev då och det kändes som att få en riktig käftsmäll. Plötsligt rann tårarna och den dagens varenda sekund kom upp från minnenas källare. Det var lite jobbigt faktiskt.
Tröstade mig med en dösmarrig vaniljbulle till eftermiddagsfikat. Ångrade mig omedelbart. Sånt frosseri duger inte. Jag måste få bort det där överflödsfettet. Minst 5 kg måste bort fort som attan.
