Träningshelgen med Team Rynkeby. Del 1 lördag

Har ju redan berättat lite om vad som hände. Punkteringar så det räcker och blir över. Men herrejesus vilken respons det blev på Facebook när jag skrev lite om ojämlikheten vid punktering.

Ny rekordnotering av antalet bloggbesökare.  Det är ju lite kul om man skriver för att några ska läsa.

På lördagen samlades vi kl 9 vid Älvsjö stn för en 13-milarunda på Södertörn.


Ett kort stopp efter bara några mil för som vi säger i bussbranschen, en liten bensträckare. Ett kodord för kisspaus alltså.

Timo visade stolt sin frisyr som hjälmen ordnar.

Lotta H och Lotta R blev helt förskräckta när de såg Timos frisyr

Efter en stund cyklade vi vidare till vår första fikastopp vid:

 Ett utmärkt val eftersom jag bor på Rosenhillsvägen. Fast i en annan del av Stockholm.

Poppis ställe fullt av jättemånga av de som gillar hojar oavsett om de framförs med muskelkraft eller med kraftiga motorer. Massa godsaker att välja på till kaffet.

Sen hojade vi vidare till nästa fikastopp, hemma hos en teammedlem, Amanda. Hon var lite knäskadad och kunde inte cykla med oss men hon ordnade istället en fantastisk fikabuffé med godis, bullar, varmkorv och lite annat. Suveränt.

Timo kammade till sig och kramade  sedan Amanda

En fantastisk fika- och godisbuffé hade Amanda dukat upp till oss

 Inte undra på att det blev kö

Vissa, inga namn den här gången, kunde inte vänta på sin tur

 Jonas och Claes i solens värme

 Cykling är en kul och behaglig sport tycker Markus

 Team Rynkebys Sverigechef (tror jag) och Aramia var också glada

 Timo och Lars hade roligt åt något. 

Kanske för att Team Rynkeby Stockholm är något alldeles fantastiskt att var delaktig i.

Efter en lång och trevlig paus hemma hos Amanda fortsatte vi med fulla magar men med extra glatt humör och lite lägre hastighet tillbaka till Älvsjö. När vi kom tillbaka hade vi avverkat 13 härliga mil.

 

Det råder ojämliket vid cykelpunktering

Lika bra att ta upp frågan på bordet. Right away. Jag är upprörd.

I helgen hade vi i Team Rynkeby en s.k. träningshelg. 13 mil på lördagen och 15 mil på söndagen. Mer om det senare. Först måste jag ta upp några viktiga saker. Nämligen det där med punkteringar.

Vi hade oturen att få ett helt gäng med punkor under de här två dagarna varav jag själv hade flest. Nu till det ojämlika. När tjejer får punka kastar sig en hel drös med s.k. gentlemen över problemet så det nästan blir trängsel vid själva problemet.

När jag fick mina punkor, ja du har redan fattat va. Exakt, jag ENSAM får en hel publik som skrattar och en och annan papparazzi dyker upp. Men några hjälpsamma gentlemen? Icke.

Här kommer några bildbevis:

 På lördagen fick Stina punka redan vid samlingen.

Team Rynkebychefen Paul kastade sig omedelbart

över problemet och lagade.

Senare fick Sara också punka. 

Jonas var först framme

av gentlemännen.

På söndagen fick Lotta punka.

TVÅ gentlemen löser problemet och Lotta ser nöjd ut

Min egen lördagspunka. INGEN gentleman dök upp.

Den här bilden lyckaads jag beslagta från en papparazzi.

Mannen till vänster, Måns, var mer intresserad än 

andra för att se hur det går till. Han hjälpte faktiskt till.

 Han höll i ventilhatten.

Samma sak även på söndagen då jag hade inte mindre än TVÅ punkor. Fast då fick jag lite hjälp. Lite. Ytterst lite. I förhållandet kille vs tjej, så gott som ingen hjälp alls.

Själv har jag bara en kommentar till mina manliga teamkamrater: Tjejer kan.

Nu är jag så upprörd så jag kan inte berätta mer om den fantastiska träningshelgen vi hade. Jag återkommer om den när jag lugnat ner mig lite. Och gjort färdigt mina åtagande som företagare. Idag är nämligen dagen i månaden då det ska redovisas skatter och arbetsgivaravgifter. En väldigt tråkig dag kan man säga. Den dagen i månaden då man som företagare verkligen känner sig rånad.

PS. Till de eventuella besserwissrar som läser detta. Jag hade helt nya däck, Continental 4 season. Punka nr 1 var en "riktig" punka. Nr två kan, jag säger kan, ha varit handhavandefel, slangen kan, säger kan, ha kommit i kläm. Trean handlade nog mest om otur, det där fälgbandet kan, säger kan, eventuellt ha kommit på sniskan vid ventilhålet och legat och skavt sönder gummit precis vid ventilen. Så, nu har vi rett ut det.

Under tiden

Ja, under tiden jag fullföljer träningshelgen med Team Rynkeby Stockholm och cyklar distanspass på sådär 13-14-15 mil så bjuder jag på min dotter tillika medarbetares race report från hennes halvIronman på Mallorca.

Jag bara måste det, för jag är en rätt stolt pappa. Och lite av det hon skriver om har jag nog lyckats överföra från mig. Jag hoppas det är så i alla fall. Även Sofia har överfört en hel del till mig. Det ska också sägas.

Man kan också säga att vi har sällan några problem att hitta samtalsämnen när vi jobbar ihop också. Det är kul.

HÄR hittar du hennes rapport.

Revanchmötet är nu inbokat

Möjligen är jag trots allt lite korkad. Men bara lite. Eller så har jag bara gått lite överstyr.

Lite till och från kommer tankarna från förra årets mardrömslopp Mälaren Runt upp i skallen. Loppet som för mig var 13 mil kul och 20,3 mil mardröm.

Om du vill kan du läsa min race report HÄR.

Inte undra på att jag tog slut efter 13 mil, när jag kollar tillbaka på statistiken så låg min grupp och pumpade ett snitt på strax över 30 km/tim. Helt sanslöst fort mätt med mina mått. Men det var också sanslöst kul. Som sagt, fram till 13 mil. Resten var inte lika kul.

Men nu, nu är revanchmötet inbokat och betalt. Jajamensan, så är det. Mälaren ska ta-mig-fan inte få vinna över mig. Förra året blev jag golvad men inte knockad, kom ju upp på nio. I  år ska jag vinna en klar seger.

Har även gjort upp med Mäster Anders, Anders Johansson i Fredrikshof, att jag ska köra i hans grupp igen. Jag var välkommen sa han.

Nu känns det bra, nu ska jag bara som förberedelse till det här loppet, förutom redan 125 träningsmil, köra ytterligare minst 100 träningsmil, köra Vårblotet 11 mil, Halvvättern 15 mil, stora Vätternrundan 30 mil och sedan en tripp till Paris 125 mil. Sen borde jag väl vara redo att ta mig an Mälaren igen.

Jag kör nu enligt den här träningsprincipen:

Kanske det ligger lite i familjen att ta sig an svårigheter. I morgon kl 08:05 startar min dotter tillika medarbetare Sofia sin första halvironman på Mallorca. Hon är just nu dönervös, men jag vet att hon fixar det.

Sommarkänslan har lite plötsligt anlänt

Några plus och minusnoteringar kring det fakta att våren och värmen nu anlänt:

MINUS:
- pollen
- gräset i vår gräsmatta har lite överraskande börjat växa otroligt snabbt
- äppelträden måste klippas
- häcken ut mot vägen växer.
- det börjar bli högsäsong för StockholmsBuss
- pga ovanstående punkt finns knappt tid att njuta av våren
- båten måste få omvårdnad och sjösättas

PLUS:
- man kan cykla utan ullstrumpor och sju lager tröjor
- man slipper starta snöslungan
- man får urskiljningslöst äta glass
- man kan sitta ute och äta
- det är ljust till långt in på kvällen
- det börjar bli högsäsong för StockholmsBuss

Idag premiär för gräsklippning. Efter bara några meter blev det stopp och dags för dagens tiotusenkronorsfråga. Vacker blomma rymt från rabatten och slagit rot: Live or let die?

Frågade inte ens hustrun, så jag körde över denna vackra gula blomma. Den stog i vägen kort sagt.

Detta hårda arbete att klippa gräset i trädgården skedde under lunchen istället för att lyfta metall på gymmet.

Som belöning blev det glass efter att trafikledare Niklas tjatat sig blå om glass till kaffet. När det gäller glass är jag lättövertalad. TipTop är de senaste årens favvo.

Vi vill se Göran kräkas

I kväll hade vi i Team Rynkeby Stockholm ett tempo- och backträningspass.

Ett pass som nog platsar på min Top 20-lista på kul träningar. På något konstigt sätt känns det bra att ta ut sig så man tror man är nära döden. Vilket jag gjorde några gånger i afton. Särskilt när vi körde backträningen i olika varianter.

Jag har några svagheter. Några räcker inte, anser nog många, de som tycker jag är fullmatad med svagheter.

Själv tänker jag på tvenne saker: jag gråter skitfult och när jag tar ut mig fullständigt flåsar jag och låter som en kyrkoorgel som inte blivit stämd på 45 år. Och jag faller nästan ihop över styret och bara står och flåsar. Kan inte rå för det, det bara är så min kropp reagerar. (Fast jag grät inte, vill bara nämna det)

Så inför inför sista backrejset så försökte min för kvällen alldeles egna hejarklack peppa mig genom att ropa: VI VILL SE GÖRAN KRÄKAS, VI VILL SE GÖRAN KRÄKAS.

Nu blev det inte så, men jäklar vad slut jag var när jag kom upp. En bra träning med andra ord.

Nu ska jag berätta en hemlis om du lovar att inte berätta det för någon. Jag har börjat tycka backar är kul. Hela förra säsongen fullständigt hatade jag minsta lilla uppförslut. Fick lite halvångest bara jag såg en backe långt fram i fjärran, för jag tyckte de var så inih...e jobbiga.

I år ser jag varje backe som en utmaning och jag klämmer backar på ett helt annat sätt i år. Träning kallas det visst för att uppnå den effekten.

Inför kvällens backträning sa jag att jag satsar på en Top10-placering bland Rynkebys Stravamedlemmar på den här sträckan som finns som segment på Strava.

Plats 7,  Göran Demnert, 23,0 km/h, 149 bpm, 458W, 59 sekunder.

Fast alla är inte med i Strava, skulle de vara det så skulle nog min placering var typ 3o eller nåt sånt.

Under minuten, så j..... nöjd. Fast vår snabbaste kille, Daniel, klämde backen på 39 sekunder. Så jag har lite att jobba på. Hade inte bromsarna legat på hade jag säkert spöat Daniel.

Men ändå, under minuten, skitbra.

Måste väl också erkänna att jag tror inte jag klådde någon av killarna, och drösvis med tjejer for förbi mig, men en och annan tjej fick i alla fall gubbdäng. Fast det betyder inget. Det är bara det att det är så jäkla kul när man ser nån framför sig som man eventuellt kan klämma sig förbi. Då finns plötsligt lite mer watt i benen.

Själv bryr jag mig inte ett skvatt att de där 30, 40 och 50-åringarna blåser förbi mig, inte heller 60-åringarna och jag hoppas ingen i gruppen blir sur för att jag skriver om gubbdäng.

Team Rynkeby Stockholm utmanar Stilpolisen. 

Väldigt snygga strumpor från vår strumpsponsor Happy Socks.

En livsviktig kurs

Idag har jag förkovrat mig. Gått ytterligare en del i den s.k. YKB-utbildningen. YKB står för yrkesförarkompetensbevis. Allra längst ner beskriver jag för intresseklubben vad det innebär i praktiken.

I dagens kurs ingick HLR-utbildning. En riktigt bra kunskap, särskilt med tanke på de många cykelolyckor som skett den senaste tiden. Man får sig allt en tankeställare när man läser om alla olyckor och HLR-utbildningen sitter aldrig i vägen. Man kan rädda liv.

På kursen bara käcka bussfarbröder, det är nästan bara gubbar i bussbranschen.

Vet inte om det är branschspecifikt, men alla bussgubbar

lägger höger ben över det vänstra. Vilket härmed bevisas

Av alla dessa gubbar så valdes såklart jag ut som första demonstrationsobjekt. Jag skulle spela näst intill medvetslös. Kursledaren tyckte antagligen att jag hade rätt approach för att matcha rollen.

Tycker nog jag lyckades tolka min roll som nästan medvetslös rätt väl. 

Kanske skulle jag låtit ena armen ligga på golvet.

Sen fick vi ge oss i kast med praktiska övningar på dockor.

Här tränar två av "mina" gubbar, Jan och Håkan 

När vi var klara fick vi våra bevis på att vi nu kan, i alla fall rent teoretiskt, rädda liv. En jättebra utbildning. Senast jag gjorde HLR-träning var i lumpen, och det var ju ett tag sedan kan man säga.

Sen gick vi vidare med några timmar teori om utrymning av buss, brand i buss och liknande tråkigheter.

Känner mig nöjd med dagens höjning av min kompetens. Och lunchen, raggmunk med fläsk, gav jag allra högsta betyg. Nästan lika god som Moster Berta i Oppeby, Östergötland lagade när jag som barn tillbringade delar av somrarna där.

Här info endast för intresseklubbens medlemmar:

Från 15/9 i år måsta ALLA som vill köra buss ha gått kurs 5 tillfälllen á 7 timmar, dvs 35 timmar, för att få fortsätta köra buss. Alltså även om man har bussbehörighet på körkortet.

Inga prov behöver genomföras, allt som krävs är fysisk närvaro. Men 35 timmar måste man offra. Plus ca 1500 kr per kurstillfälle. Kostar alltså ca 7500 kr för den som vill köra buss efter 15/9.

Löjligt larvigt och våldsamt slöseri av pengar om du frågar mig. Kursen tillför nämligen inte ett jota till de kunskaper en bussförare redan skaffat sig under kanske ett helt yrkesliv som förare.

Observera att det handlar ingenting om att framföra en buss, ingenting om körteknik. Bara en massa teoretiskt trams som alla yrkesförare redan kan. Det absolut enda vettiga i kursen är just det vi gjorde idag, HLR. Den delen var superbra.

YKB-utbildning ingår per automatik numera i den ordinarie kurs man går när man tar körkort för tunga fordon.

Dessa regler gäller alla bussförare inom EU, men många länder har slopat kurskravet för de som innehar bussbehörighet på körkortet. Men inte Sverige, här väljer man att skapa arbetstillfällen för de som arrangerar kurserna.

Jag har kommit på svaret ang mitt förra inlägg

Känner att jag omedelbart måste återupprätta min hustrus heder. Allting har sin förklaring. Dagens lunch var en slags diskret protest.

I dag är nämligen vår bröllopsdag. Jag glömde bort det.

Inte undra på, bröllopet skedde ju redan under medeltiden, så det är väl klart att man i hastigheten kan glömma sådana detaljer.

Fast lite pinsamt är det ju.

Statsministern och min fru

Statsministern och min fru har två likheter. De har lovat mer än de kan hålla.

Ber ödmjukast att få påpeka till dig käre läsare, såväl till min hustru, som läser detta, vad jag skrev häromdagen på min blogg.

.......hustrun har redan lovat att hon ska laga goda luncher varje dag.

I dag var hennes första ickearbetsdag som nybliven pensionär. Jag hade sett fram mot en dösmarrig lunch, kanske ett glas vin till, men bara ett litet, och kanske någon liten chokladbit som efterrätt. Ingenting märkvärdigare än så. Det är ju trots allt bara en måndag idag.

Detta var det som serverades. I glaset serverades vanligt kranvatten.

Nu förstår jag varför de som röstade rött i valet är djupt besvikna.

Men okey, även min hustru kan ju få en viss inkörningstid innan hennes lunchlöften träder i kraft.

En helt vanlig söndag med Team Rynkeby Stockholm

Våra söndagsturer blir längre och längre. Idag startade vi vår tur från Barkarby och körde en sväng norröver med en härlig och efterlängtad fikapaus i Sigtuna.

Den här söndagen hade hela 29 glada teamkompisar hörsammat kallelsen till träning. Så vi blev en imponerade samling som for fram genom landskapet. Mest populära blev vi bland barn men även många vuxna stannade till och vinkade och kom med glada tillrop.

Den här bilden har jag snott av vår kapten Patrik

som cyklade som kökarl.

När jag kom hem visade min mätare att jag cyklat 132 km inkl transportcykling till och från samlingen.

Visst är det lattjo, eller inte, för ett år sedan var jag ett vrak efter 13 mil, i år är 13 mil ingenting. Jo, det är klart att det känns i kroppen när jag kommer hem. Jag ljuger om jag säger annat. Men jag är ändå väldigt pigg, oförskämt pigg faktiskt.

Men ändå, det är ju rent märkvärdigt vad ihärdig vinterträning på spinningcykel och regelbundna besök på gymmet betyder. Rent magiskt.

Det som är lite svårt att ta till sig, är att dagens distans under Pariscyklingen bara är fram till lunch, sen måste vi kämpa ytterligare 8-10 mil. Sex dagar i rad. En smula skrämmande tanke. Men ingenting är omöjligt, det är bara att öka träningen så ordnar den saken sig automatiskt.

Inte så mycker mer att tillägga, bilder säger mer än 1000 ord, så här kommer bilder från fikapausen.

Många gula cyklar blir det när det är fikadags

 Tre osedvanligt snygga cyklister.

Jag, Elin, Jonas

 Janica tyckte det var lite kyligt

Johanna och Göran Den Yngre såg inte särskilt trötta ut

 Den här mannen, Jonas, är nu efterlyst i hela Europa 

av Interpols avdelning för brott mot cykelklädsreglementet

 Idag blev Jörgen hyfsat bra på bild

 Lars ville med kepsen visa att han nyss varit

på träningsläger på Mallorca.

 Doc Lil, Lilanne, försöker förklara för mig om

trötthetens mysterier

 Lill och Kapten Patrik tyckte något var extra kul. Inte min keps va?

Även Lotta och Eva hade kul under fikapausen 

 Två käcka gossar, Magnus och Claes

 Markus var lite frusen om benen. Men glad ändå

 Mark försöker likt Lucky Luke dra snabbt, 

men jag drog snabbare och hann ta ett foto.

 Martina, alltid glad. Idag lite frusen om benen.

Ser ut som en bodyguard är på väg att skydda

henne från närgånga paparazzifotografer

Naomi och Cristian. Idag frågade jag om de var gifta. 

De är inte det. Ännu. Skärp dig Cristian. Ställ frågan. 

 Till slut kom solen. Lilianne, Elin, Claes, Sara och Markus

snodde blixtsnabbt solplatserna

 Glada Sara. Fattar inte hur hon alltid kan vara så glad

Timo, lagets starkaste man. Ännu så länge! Say no more.

Och Måns, kanske inte lika stark. Men en stark cyklist.

Måns nu lite eftertänksam. Och Janne var glad 

att kaffet äntligen kom på bordet

Bara som en liten parantes. Idag begick jag kortbyxepremiär trots bara 8 grader när jag åkte hemifrån. Ville bara nämna det.

Ett ödesdigert misstag

Ingenting är omöjligt. I min numera världsberömda tävling "flest träningstimmar i familjen plus några till" har Göran Strömstedts resultat varit helt omöjligt att nå upp till. Göran ingår i gruppen "plus några till". I den gruppen finns även en västkustbo, Fredrik.

Men i april månad hände det grejer. I den här tävlingen är det ett bra drag att ägna sig åt cykling. Att spela golf är också ett vinnande koncept. Båda ger många minuter i den här tävlingen. Fast jag har slutat med golf. Har ersatt det med cykling. När jag blir pensionär ska jag ägna mig åt båda.

Vet inte vad som hänt, men många deltagare verkar ha gett upp. Ingen fajt om pallplatserna längre.

Men tänk, tänk bara om jag hade bitit ihop och kört något pass bara en aning längre. Tänk om jag inte hade varit lat på Valborgsmässoafton utan kört det gympass som jag hade planerat. Det visade sig vara ett ödesdigert misstag.

Då jäklar i min lilla låda hade jag gjort det omöjliga, spöat Göran S, i Team Rynkeby Stockholm även kallad Göran Den Yngre.

Men ett silver i den stora tävlingen väger tungt, nästan tyngre än guld i vår familjetävling.

I min målsättning att köra 125 pass innnan vi cyklar till Paris har jag nu genomfört 95 pass, hela 15 pass mer än budgeterat.

13 cykelpass i april är också helt okey, lite fler än jag gissat. Det blev 9 styrkepass i gymmet. Och så några tennis och simpass.

Men en sak är lite konstigt. Trots att jag tränar hyfsat mycket så känner jag mig stundtals som en soffpotatis. Jag kanske äter för mycket.

Jag känner mig trots det nästan nöjd så här långt. Alltså bara nästan. Jag är nöjd med min styrketräning på gymmet på ben, bål, axlar och allt annat. Jag känner mig nöjd med cykelpassen, men jag borde ha kört mer mjölksyraträning. Kanske mer backträning på egen hand. Jag har ju världens kanonbackar nästan utanför dörren. Där finns förbättringspotential under kommande månad.

Det börjar dra ihop sig, bara 42 dagar kvar till Vätternrundan och bara, alltså bara, 66 dagar till starten av Tour de Paris. Klart man börjar tagga till och vill komma i ännu bättre form. Det ska ju bli en nöje och inte en plåga. Jag tar hellre plågan nu än under själva turen, så är det.