Först blev jag glad, sen förbannad

I går fick jag ett sånt där Mess som gör mig glad. Jätteglad. Och stolt.

Det kom från en kille jag inte känner, Mattias. Han skrev så här:

"-tjena, följer dig och har bloggen som inspirationskälla, typ kan gubben träna mer än jag så får jag fan bita ihop!
..................
Alltid när jag känner mig svag så tänker jag att om jag inte tränar så kommer jag snart bli ikappåkt av gubben Demnert. Han e 20 år äldre än mig!"

Vem blir inte glad att få såna meddelanden som plingar till i boxen?

TACK, Mattias.

På kvällen blev jag förbannad. Gånger två.

Först var kvällens simlektionen bara misär och elände. Fick inte alls till känslan jag hade under onsdagslunchpasset. Hittade inte balansen, fick inte till andningen, benen sjönk och bensparkarna är fortfarande ett skämt.

Vi körde många knepiga övningar som väl förhoppningsvis tar mig framåt utvecklingsmässigt med lite mer träning. Några övningar var en aha-upplevelse så jag är ändå försiktigtvis positiv inför min framtida simkarriär.

Det som gjorde mig grymt förbannad var när jag kom ut till bilen efter träningen. Ja du ser ju själv.

Va fan, jag stog inte ens i vägen. 10 meter från en korsning säger lagboken. Jag stog enligt lappen 5,5 meter från korsningen. Vet inte var de mätte från. J**** paragrafryttare.

Borde flytta till Rom eller nån liknande stad där man parkerar där man får plats utan att någon bryr sig. Fan åxå.

Nästan som en triathlontävling

Igår blev det en rejäl tuff träningsdag.

Började med ett 40-minuters simpass på lunchen. Kändes bra, kändes som tekniken börjar komma mer och mer och att jag börjar få ihop alla delar i den svåra simkonsten crawl.

Men jag har ett mentalt problem. Tänkte jag skulle vända efter 25 meter och klara ytterligare några meter. Men icke. Varje gång jag försökte så var det liksom tvärstopp mentalt efter 25 meter att vända om och fortsätta. Det gick bara inte.

Så det måste jag jobba vidare på. Det mentala. Det SKA gå att crawla längre än 25 meter. 30 meter är helt okey, måste liksom bara förbi den mentala spärren, för när jag gjort det klarar jag bergis 50 meter.

Men jag är nog lite allmänt skadad. För vad har jag gjort?

Jo, jag har en smula förvånande (eller inte), anmält mig till en simtävling. Eller simutmaning, som Medley presenterar evenemanget. Anmälan var inte frivillig. Dotter tillika medarbetare Sofia tvingade mig att anmäla mig. Hon vägrade lämna mitt skrivbord innan jag tryckte på Enterknappen för anmälan.

Alla som går simkurser hos Medley får nu delta i en tävling. Vi kommer att få våra tider mätta elektroniskt, precis som proffsen får. Dessutom kommer alla tider att läggas ut live på webben så vem som helst kan kolla detta evenemang.

Du trodde väl inte det räckte att ställa upp i 25 meter frisim?

Näe, jag kommer också att ställa upp 50 meter frisim. Jag som 

aldrig ens har crawlat så långt.

Efter lunchsimmet blev det lite avkoppling på kontoret. På kvällen bar det av till en spinningstimme med Team Rynkeby. Hysteriskt jobbigt. Men du, säg inte det här till någon, men det var skitkul, jag som för ett år sedan snudd på hatade spinning.

Av okänd anledning tycker jag numera det är skitkul att köra skiten ur mig själv. Igår lyckades jag rejält. Lyckades till och med få upp pulsen högre än vad jag fick under hela säsongen, inräknat alla hysteriskt långa branta backar vi körde på vägen till Paris i somras. Ja alltså, den maxpuls som jag trodde jag hade, dvs den högsta puls som jag överhuvudtaget uppmätt. Den kom jag högre i går. Svårt att tänka mig ett bättre genomfört träningspass.

Stort så kallat cred till Team Rynkeby Stockholms kapten Jonas Södergren som också håller i våra spinningspass.

Bevismaterial 1. 

Så gott som maxansträngning halva passet.

Passet slutade kl 20:30. Klockan 21:00 började nästa pass, en tennismatch i gubbdubbelligan.

En lite annorlunda pulskurva under tennisen minsann.

Bevismaterial 2.

Rätt ojämn kurva, men en och annan rusning

för att rädda bollar blev det ju.

Tyvärr blev det förlust. Fan för det. Men vi förlorade på ren och skär otur. I sista gamet hade jag och min partner chansen till oavgjort, men mina servereturer fastnade i nätet, preciiiiiiis i kanten. Två millimeter högre upp så hade vi vunnit inte bara en, utan flera poäng. Ren otur alltså. Absolut ingenting annat.

Jag är inget medicinskt under

Oj oj oj, jag som trodde jag var hyfsat vältränad. Icke. Tränad, men tydligen inte väl.

I söndags körde vi vår söndagsträning med Team Rynkeby. Du kan kolla på filmen, längst ner i bloggen, som jag gjorde på den träningen.

Jag kallar det att dokumentera viktiga händelser till Team Rynkebys historiebok. Vissa av mina teamkamrater sa att jag gjorde det för att maska, komma undan att träna. Skulle jag aldrig göra.

Hursomhelst, jag brukar mycket sällan få träningsvärk. På måndagsmorgonen kunde jag knappt komma ur sängen. Låren fullkomligt skrek av träningsvärk. Har inte varit med om det på åratal.

Så kallad Positiv thinking

Men så var tränaren som körde cirkelpasset en cyklist också.  Som vet vad som behövs tränas rejält för att orka cykla hela vägen till Paris. T.ex benen. Det visste jag också, men uppenbarligen har jag inte tränat dom tillräckligt mycket.

Tänkte att jag skulle springa bort träningsvärken i går kväll, så jag sprang en runda, men icke, träningsvärken förstärkes bara. Ännu värre att kliva upp från sängen i morse.

Tog till Plan B, ett morgonpass på gymmet idag. Körde ännu mer benträning, i princip en minivariant som söndagspasset. Och nu äntligen, har träningsvärken släppt lite.

Här maskas minsann inte. Vilar bara lite mellan

mellan mina set av Russian twist. 

Dotter/medarbetare Sofia i bakgrunden körde TRX-övningar.

Slutsats, jag är trots allt inget medicinskt och fysiskt praktexemplar som aldrig får träningsvärk, jag har bara tränat mina ben för dåligt. Så enkelt är det. Just face the fact. Finns uppenbarligen inga genvägar till de perfekta låren. Eller till det perfekta ljudet som Farbror Barbro en gång uttryckte saken.

Precis som demonregissiören Hitchcock så ville jag

också vara med i min egen film. Var? Du får gissa.

Teater, mekkurs, en drömcykel och så lite träning på det

En hel vecka sen jag skrev något på bloggen. Händer mycket på en vecka. Mest träning och jobb förstås.

Igår var det en sammankomst med KulturRallyt, kulturföreningen u,p.a. Du vet den där exclusiva föreningen med bara två medlemmar. Där inträdeskravet är att vara gift med mig. Lång kö för att bli medlem.

I går besökte vi Stadsteatern och såg föreställningen Cabaret.

En bra föreställning med Sara Dawn Finer i huvudrollen. Var lite trött under första akten och fick kämpa hårt för att inte nicka till. Efter fikapausen i mitten så gick andra akten kalasbra. Var uppmärksam under hela den akten.

Men två saker har alltid förbryllat mig.

A/ Varför visar skådisar sällan glädje när de står längst fram och tackar för applåderna. De ser helt igenom uttråkade ut. Varför är de inte glada över publikens entustiastiska ovationer?

B/ Varför springer de så töntigt ut och in TRE (3) gånger för att mottaga publikens entusiastiska ovationer? Varför gör de det, de är ju till synes inte ens glada.

Hursomhelst, idag söndag var det dags för en cykelmekkurs hos Mäster Anders, Anders Johansson i Fredrikshofs Nacka/Värmdösektion.

Mäster Anders visar hur man tar loss kassetten.

Ruskigt givande. Och trevligt. Visserligen gick jag samma kurs för ett år sedan, men du vet, två år i varje klass oavsett om det är simning eller cykelmekk.

Efter lite teori var det dags för fikapaus.

Vi var sex elever idag. Alla kom inte med på bild.

(Extra viktigt att inte av misstag skriva ihop två ord här)

Sen blev det praktiska övningar med våra egna hojar. Passade på att uppgradera min hoj.

Nytt vevparti.

Om jag kommer att cykla snabbare med nytt vevparti? Inte ett dugg. Men lite coolare med Ultegra.

Nya bromsar.

Om jag kommer att bromsa bättre med Ultegra? Jajamensan.

Ny bakväxel och ny kassett 11/32.

Om jag kommer att växla bättre med en Ultegraväxel? En aning. Kanske. Om jag kommer att cykla snabbare? Definitivt inte. Kommer jag får det lite lättare i jobbiga backar med 11/32-kassett? Hoppas det.

Hjulen bytte jag till Fulcrum 3 redan i somras. Det blev däremot en stor skillnad. Mycket bättre rull än originalhjulen. Så egentligen är det bara ramen och styret kvar från den urspungliga cykeln. Till och med sadeln är utbytt.

Hursomhelst, ska jag låta Bianchin stå och istället satsa på den här?

Lätt som en fjäder. Cykeln alltså, inte jag.

Aerodynamiskt så det förslår.

Funderade om jag skulle köpa, men jag tycker nog prislappen var lite för hög. 120000:-. Etthundratjugotusen enligt prislistan.

Men jag fick hålla i den i alla fall. En typisk "vill-ha"-produkt. Bara för att den var så läcker. Som ett konstverk.

Söndagen avslutades med ett styrkepass med Team Rynkeby Stockholm. Ett vidrigt jobbigt pass. Cirkelträning med nio stationer. Tre varv, men 60 sekunders vila mellan varven. Helt slut. Hela kroppen darrade på vägen hem. 

Men allvarligt. Världen där ute går åt helvete, och jag fnissar barnsligt förtjust över att lyfta en fjäderlätt cykel för 120 tusen. Kanske jag borde ha dåligt samvete. 

Men det har jag inte. Mitt liv fortsätter som vanligt trots allt. Lilla jag kan ingenting göra åt galenskapen ute i världen. Men jag gör det jag kan för att hjälpa. Jag bidrar med mitt arbete i Team Rynkeby. Ett nog så viktigt åtagande.

Jag fortsätter att skriva på min blogg och kanske kanske kanske kan jag få någon enstaka bloggläsare att le lite i en globalt sett knasig och vettlös värld. Hoppas att det är så.

And the winner is.....

.... yeahhh,, det är ju jag! Årets Pappa.  Daddy of the Decade.

Fars Dag är en stor dag. Samtliga pappor i hela sverige är med och deltar i tävlingen Årets Pappa.

En helt oberoende jury väljer just idag ut den pappa som gjort bäst ifrån sig under året.

Bloggen som offentliggör valresultatet hittar du HÄR. Där framgår även motiveringen.

Jag är så himla glad. Och minst sagt förvånad. Lilla jag bland alla fantastiska pappor som finns i det här landet. Många pappor, inte alla, är värda samma uppmärksamhet som jag fått idag. Vi pappor, inte alla, är helt enkelt fantastiska.

Det var det roliga. Nu det mindre roliga.

Jag hoppade över träningen idag med Team Rynkeby. Kroppen sa ifrån. Kände redan igår efter cyklingen att allt inte stog rätt till med kroppen.

Idag när jag vaknade kände jag samma sak. Kanske snytingen jag fick i Rom med den höga febern satte större spår än jag trott. Har tränat både mycket och hårt i veckan och kanske det blev för mycket. Så jag lyssnade på kroppen och stannade hemma och rensade bland mina kläder istället.

En riktig hardcore-runda

Idag var det tuffa tag. För min del gäller Rynkebyregeln, "vi cyklar i alla väder". Det gör att man aldrig behöver fundera på att stanna hemma eller inte. Är det sagt cykling så blir det cykling, oavsett väder.

Å andra sidan, hade jag igår sagt kanske cykling, ja då hade jag nog vänt mig om och somnat om i morse. Där har vi skillnaden mellan kanske cykla och ska cykla.

En riktigt stökig och grisig cykelrunda blev det.

Idag var det Hofvetuniform. Men hatten ville jag

ha för att representera Team Rynkeby. 

Den färgmatchade fint med vattenflaskan.

Hursomhelst, det var många som valde att sova idag, men vi var i alla fall fem tappra cyklister som hivade iväg i regnet på grus- och skogsvägar.

Som sagt, det var så grisigt att det inte gick att ha glasögon, de blev snabbt nerkletade av lera och regn.

Fika gjorde vi på det lilla trevliga fiket Gott & Gulligt vid Ängsjöbadet i Järfälla. Kladdkakan gick inte att undvika att välja. Plus tre koppar kaffe och en Snickers blev det för min del.

Idag var det Torun som var tillförordnad Kapten.

Det uppdraget skötte hon med högsta betyg.

När jag kom hem visade min Garmin att jag hade hojat 74 km. Regn alla kilometrar.

Vad kan man då dra för slutsatser av denna dag då? Jo, jag är otroligt glad att jag, ehhh, mitt företag menar jag, satsade på att inköpa en Postcykel, en hybrid med rakt styre. Rent ut sagt skitkul att kunna cykla på det här sättet när den vanliga hojen är mindre lämpad.

Det var en osedvanligt jobbig tur för mig idag. Inga märkvärdiga hastigheter, men det kändes tungt, sega ben och trött i hövve. Gjorde dessutom jättemisstaget att bara ha vatten med mig, ingen sportdryck och inga energibomber att ta till.

Det misstaget märktes mest när jag kom hem. När jag tvättat av hojen och ställt in den i garaget, skalat av mig alla dyngsura kläder och kastat in dom i tvättmaskinen, nästan dog jag av trötthet. Helskumt. Men efter en rejäl lunch kom krafterna tillbaka.

Kanske inte helt, för nu ska jag lägga mig i soffan, zappa fram något hjärndödande program och sedan sannolikt somna efter tre minuter. Gärna i knät på hustrun. Nio rätt tuffa träningspass under veckan sätter sina spår på en gamling.

Så en liten power nap såhär på lördagseftermiddagen är jag banne mig värd.

Till sist: Lägg gärna din röst på mig i morgondagens val av Årets Pappa. Jag lovar för övrigt att kommande år kommer att bli helt fantastiskt för mina barn. Jag ska göra allt jag kan för att förverkliga detta löfte. Men jag behöver DIN röst för att kunna genomföra det.

Två år i varje klass

Kommer du ihåg den filmen? Sannolikt kommer du inte ihåg, sannolikt vet du inte ens att en film har hetat så. En gammal svartvit film alltså.

Lite så känner jag mig. Nä, inte svartvit, men så usel att jag måste gå om en klass.

I går började jag en ny crawlkurs. Jag har nu genomsimmat nybörjarkursen, och fortsättningskurs 1. Nästa steg kallade de helt plötsligt Avancerad kurs.

Hallå, jag kan ju knapp crawla en bassänglängd ännu utan stora problem. Känner mig inte särskilt avancerad.

Så då tog jag beslutet att istället köra Fortsättningskurs 1 en gång till. Ett bra beslut.

Igår var alltså första passet på den kursen.  Har inte simmat på två veckor och vilan verkar ha gjort susen. Kändes kalasbra. Lite som det klassiska "Ett litet steg för mänskligheten, men ett jättesteg för Göran". Fast inte heller det är helt sant. Skulle nog mer säga ett myrsteg för Göran.

Inte nog med det, SimMajjen Henke sa dessutom att han tyckte det såg bra ut, mycket bättre än senast. Vilket i och för sig inte betyder att det såg BRA ut, bara att det såg bättre ut än senast. Men ändå. Joråsåatt liksom ....

Så kanske, kanske finns det ändå hopp om att jag mot alla odds kan lära mig att simma crawl sådär läckert nonchalant, smidigt och enkelt. Ungefär som Lars Frölander. Fast möjligen inte lika fort.

Mitt långsiktiga mål är 2 km i öppet vatten. Man måste sikta högt. Eller långt.

Långt som i Vätternrundan. Jag som bara skulle genomföra ett utmaningslopp 2014 runt Pölen och så skulle det vara bra med det. Cykling goodby efter det.

Vi vet ju hur det gick med den saken. Nu är jag anmäld till min tredje runda. Och jag ser redan fram mot den. VR är KUL, så är det bara. Svår och jobbig men ruskigt kul.

Även 2016 blir det med Team Rynkeby Stockholm.

Då har vi starttid kl 01:58. Perfekt.

Spinningsäsongen började idag

Jaha, nu är leken slut, nu börjar allvaret. Spinningsäsongen haver tagit sin början.

Idag var det premiär för mig att spinna med Team Rynkeby. Egentligen  började vi förra onsdagen, men då befann jag mig i Rom och beskådade Fontana di Trevi. Den var avstängd för reparation då, men idag öppnade de hela härligheten, läste jag i tidningen. Typiskt.

Men vad är väl Rom mot ett spinningpass med Team Rynkeby? Ingenting.

Kände mig lite nervös inför dagens premiär. Senast jag "spann" var i mars månad och jag kom inte riktigt ihåg hur känslan var. Var rädd för att det skulle bli uberjobbigt. Och det blev det, fast ändå inte.

Min lägstanivå är ju nu betydligt högre än för ett år sedan. Men nervositen gjorde att jag glömde vattenflaskan hemma. Illa. Kostade 35 hårt beskattade pengar för att inköpa en ny. Rätt snygg, men ändå.

Men så har vi ju vår kapten Jonas. En timid, lugn, trygg och humoristisk ledare. Bryr sig att alla ska må bra. Men han är även licensierad spinningsledare. Han höll i dagens pass.

Då hände något.

Han förvandlades till The Mean Machine.

Han tvingade oss att cykla upp i fiktiva backar, han tvingade oss att spurta, han tvingade oss att vända ut och in på oss själva och att få upp pulsen till maxnivå. Han blev elak helt enkelt.

Elin framför mig erkände att hon var nära att, ja, vi kan kalla det vomera, när det var som värst. Kai, som satt bredvid mig, erkände samma sak. Jag erkände ingenting.

Men jag fick lite back flash från cyklingen till Paris i somras. Känslan i uppförsbackarna till Wuppertal, backarna över Ardennerna. Backarna som aldrig  tog slut. Mjöksyran som pumpades runt i låren som skrek av smärta. Hjärtat som slog så hårt att jag trodde det skulle ploppa ur kroppen. Dreglet som rann i mungiporna. DEN känslan. Den genomkorsade mitt huvud idag när det var som jobbigast.

Nu tycker nog du jag är heltokig, men det var samtidigt en härlig känsla. Känslan uppe på backarnas krön var värt varenda svettdroppe på väg upp.

Och jag kommer att få uppleva det en gång till om ca 8 månader. Fantastiskt.

Efter passet återgick Jonas till att bli den där snälla och rara Jonas igen. Skönt tycker jag.

När jag kom hem firade jag aftonens premiär på ett kanske olämpligt sätt. Men jag kände mig så nöjd. Jag tog mig ett glas vin och ett gäng kex med ost på. Dösmarrigt.

Men nu till det viktiga, det riktigt viktiga, mina barn.

Det är ju snart Fars Dag. Då ska Årets pappa enligt traditionen utses. Bara dagar kvar nu. Jag är helt enkelt skitnervös. Har ju haft turen att vinna titeln så länge jag kan minnas.

Juryn lär nu jobba natt som dag för att gå igenom alla tänkbara kandidater.

Personligen anser ju jag att jag och min hustru har framavlad, med all tänkbar kärlek, världens absolut bästa son och dotter.

Det är mina barn som triggar mig till idrottsliga stordåd, trots min relativt höga ålder. De ger aldrig upp. Kämpar alltid ända in i kaklet, ända tills sista bollen är slagen. Klart jag blir påverkad och inspirerad av sånt.

Marcus och Sofia Demnert = universums bästa barn. Mina barn.

En rätt jobbig cykelsöndag.

Söndagar ska vara en vilodag enligt Bibeln. Om man nu anser söndagen vara den sjunde dagen. Om man nu överhuvudtaget bryr sig om sånt.

Jag tror, men är inte helt säker, att det längst bak i Bibeln, bland Särskilda noteringar, står att vilodagen icke gäller personlig träning. Men som sagt, helt säker är jag inte.

Idag var det således ingen vilodag. Den blev tvärtom uberjobbig. Fett jobbig, som vi lite äldre tonåringar uttrycker saker och ting som är lite jobbiga.

Började dagen med en cykeltur på lite drygt 9 mil tillsammans med Fredrikshof.

Turen utgick den här gången från Östertälje station, utanför Södertälje, för att snabbt och smidigt komma ut på härliga cykelvänliga vägar. Turen var arrangerad av Mäster Anders från Nacka/Värmdösektionen, och den gubben vet var alla fina härliga cykelvägar finns.

Jag trodde att kanske 10 pers skulle dyka upp, men jösses, folk strömmade till så det stog härliga till.

Mäster Anders har sin sedvanliga genomgång innan avfärd.

Och ser man på, en gul Rynkebycykel förutom min egen dök upp.

Det var Tina från Täbyteamet. Du vet hon som jag spöade med

nio minuter på senaste Vätternrundan.

Vi blev drygt 30 glada människor, 33 st om vi ska vara exakta, som ville utnyttja denna härliga söndag för cykling. En salig blandning av både mellangruppsåkare och snabbisar. Eftersom vi var så många körde vi hela turen med två klungor, med 100 meters mellanrum. Utlovad fartgaranti var minst 28 och högst 30 km/tim.

Dippen vid 6:e milen berodde på att vi fick en punktering

som vi väntade in.

Tycker att fartgarantin blev helt perfekt. Det roliga är att jag numer känner mig etablerad som mellangruppsåkare. Är ju nästan och nosar på snabbisarna, men dit når jag nog aldrig. Men jag är nära i alla fall.

Efter ungefär 7 mil fikade vi i Vagnhärad. Där har de ofta supersmarriga chokladbiskvier. Jag är för övrigt självutnämnd till Norra Europas främsta chokladbiskviekännare. Dessvärre fotodokumenterade jag inte denna läckerbit.

Det är lite svårt med gruppcykling ibland. Alla fattar liksom inte själva principen. Idag hände något som jag aldrig varit med om tidigare. Den sista halvmilen idag gick lätt uppför. Jag var trött och benen började stumna en smula. Låg i vänsterledet ett tag och gick sedan in som försteman till höger. Då kommer en tjej bakifrån i vänsterledet, som alltså ska fylla på i vänsterledet.

Men inte fan kör hon i min fart som jag håller i högerledet när hon kommer upp jämsides. Hon blåser istället på som om det var värsta spurten. Hinner knappt blinka förrän hon ligger 25 meter före. 

Jag blir så paff och hinner bara tänka "VA FA..", så mina krafter rinner liksom av mig och jag får då inte ens lust att försöka öka tempot. Fanns ingen anledning att köra så konstigt heller. Som jag tyckte var konstigt alltså.

Sen händer det sig att hela vänsterledet då blir en smula förvirrade, men väljer att följa efter och plötsligt har nästan alla kört förbi mig. Men jag skruvade upp wattuttaget i benen några hack, bara lite lätt irriterad och tyst svärandes, och tuggade mig sakta men säkert ikapp och körde in "i mål" ihop med klungan.

Dagens tur. En härlig söndagstur helt enkelt. 

 Vi som var med. Eller nästan i alla fall. Jag är t.ex inte med på bilden.

Det är jag som är bakom kameran. Tror några till gick och gömde sig.

Jag hamnade på en egen bild. Just for the record.

Så lite andra grejer från mitt träningsliv. Kolla bilden härunder. Den där Göran S har varit i stort sett omöjlig att slå i tävlingen "Flest träningstimmar i familjen". Göran S deltar utom tävlan. Han var med i årets Team Rynkeby Stockholm. Det här är resultatet från september. Fan, jag hade tänkt ta en löprunda igår, men orkade inte. Hade jag gjort det hade jag ju spöat Göran Den Yngre för första gången. Det hade varit stort.

Sofia hänger på, medan övriga kämpar så gott det går för dom med alla små barn de har runtomkring sig. Mina barn är inte längre till besvär för min träning, tvärtom, jag har hur kul som helst med dom. Det är fördelen med att skaffa barn tidigt i livet.

På kvällskvisten var det premiär för styrketräning med Team Rynkeby Stockholm. Ett tufft entimmesprogram, som var uppbyggt som cirkelträning med åtta stationer och vi skulle köra det hela tre varv.

Teamets träningsansvarige/vice kapten Elin resp Kapten Jonas. Innan träningen.

Efter träningen såg de inte lika pigga ut.

Cyklingen snodde rätt mycket av mina krafter och energi idag, men jag gjorde så gott jag kunde. Eller snarare orkade. Nånstans på mitten av passet kände jag att något var på väg upp i halsen, om du förstår vad jag menar, men jag gick ut och drack lite vatten, sen var den saken ur världen.

Jobbiga grejer. Sen var det bara sju stationer kvar innan vila.

Vi från teamet som körde stenhårt idag.

Mer än så här innehöll inte min enkla söndag. Risken är väl hyfsat stor att jag får en smula träningsvärk i morgon, men det är väl sånt man får ta för att ha roligt.

För övrigt tänker jag ta sovmorgon imorgon.

En Race report utan race

Race report är nog en relativt felaktig beskrivning, det här är egentligen en reserapport. Om en s.k kompensationsresa till romantiska Rom. Om man nu tycker det är romantiskt att andas bilavgaser en stor del av dagen.

Känner att dylika kompensationsresor ihop med Hustrun är ett måste lite då och då om jag ska fortsätta på min numera inslagna bana, med mycket träning och långcyklingar. Dessutom är det förbaskat trevliga och mysiga små resor vi gör då och då.

Fast det här blir nog mer en bildberättelse än en fullständig rapport. Eller nåt mittemellan.

Det började i alla fall bra redan på flyget när juicen serverades.

Oj, tänkte jag. Hur kan de veta att jag cyklar?

Sen när jag såg att alla andra också fick en sån här mugg

blev jag självklart besviken.

Jag gillar egentligen inte att flyga. Trångt som attan för mina långa ben. Man har ofta långa ben när man är nästan 2 meter hög. Det är en nackdel.

Vid flightbytet i Amsterdam köpte vi på oss extra benutrymme á 189:- per person. Eller ben blir det väl, eftersom hustrun har betydligt kortare ben än vad jag har och inte behöver extra utrymme.

Från flygplatsen i Rom till hotellet var det lite läskigt. Fort gick det och

fildelare och linjer ses mer som rekommendationer än anvisningar.

Efter en härlig skönhetssömn blev det en superhärlig hotellfrukost.

Vänligen notera omfattningen av frukosten. Det skulle bli annat

lite längre fram.

Efter frukosten ut på stan för att turista.

Dåtidens Friends Arena. Fast då hette den Collosseum.

Tror att hardcorepubliken även på den tiden höll till 

på Norra Stå och skrålade "Låt han dö, låt han dö".

Ett dödsbringande vapen?

På kvällen gick vi ut och åt och på vägen åt jag en stor härligt god glass. Italiensk glass måste vara världens absolut godaste. 

Senare på kvällen började jag må lite tjyvis. Vaknade kl 01 att magen inte riktigt ville vara med och jag kände att jag började bli varm. Jag misstänkte omedelbart glassen som boven i dramat.

Febern steg sakta men tämligen stadigt. Vid mitt läge i livet har jag hunnit med att lära känna min kropp rätt väl. Den beter sig exakt likadant när jag får feber.

Vid 38 grader mår jag pyton och måste lägga mig. Vid 39 börjar jag yra och mumla osammanhängande. Vid 40 grader börjar jag mumla efter mamma. Lite skumt va? 

Lite pinsamt trots allt även om jag knappt är medveten om det. 

Men jag hade i alla fall kämpat mig igenom resten av den natten och hela förmiddagen efter. Men nu hade febern tagit mig till "mamma, mamma-nivån".

Då kände Hustrun att det var hög tid att ringa efter en läkare.

Kände mig lite som Lance Armstrong.

Il doctore kom efter en timme, dvs strax efter lunch, och tryckte på magen, mätte blodtryck, puls, kollade ögon, tunga och hals. Och ställde tusen frågor som Hustrun och jag lyckades besvara, även om jag var lite halvborta just då. Han garanterade att det inte var glassen som var orsaken till mitt problem.

Sen tjongade han in en spruta i skinkan, gav mig tre tabletter och ett recept som skulle hämtas ut på apoteket och inmundigas efter ett särskilt schema. Ytterst viktigt.

Fick även med ett gäng såna är skumma ampuller

som jag skulle ta två ggr om dagen i fem dagar.

Sen berättade han att om en timme skulle jag känna mig piggare och dagen efter skulle jag börja äta normalt, men de stora big no-no var allt som var fett, ingen alkohol, ingen glass, bara vitt bröd utan smör, inget kaffe, ingen choklad. Pasta var att föredra.

När han var klar ville han ha betalt, 280 euro för 45 minuter.

"-Cash only, Madam", sa han till Hustrun. "-No cards".

Det blev ju lite bökigt eftersom hon bara lyckades skrapa ihop 255 euro ur våra plånböcker. Så Hustrun fick bege sig ut på jakt efter en bankomat. Och ett apotek.

Sen somnade jag och vaknade nästa morgon pigg som en mört.

 Första frukosten efter "nära-döden-upplevelsen".

Det är nu du ska jämföra frukostbilden från första morgonen.

20 timmar efter Il Doctores besök och behandling.

Mr Ego on the road again.

Den dunderkuren som jag fick kan nog knappast vara godkänd i Sverige. Tror inte heller jag bör ställa upp i någon tävling närmaste tiden ifall det blir dopingkontroll.

Undrar om Lance A. kände likadant efter sina behandlingar, en rent magisk känsla att man liksom lite plötsligt orkar hur mycket som helst

Dagen efter promenerade vi omkring som om inget hade hänt. En lite konstig känsla faktiskt.

 Plötsligt dyker en liten cykelaffär/verkstad upp i ett hål i en vägg.

Skylten ovanför dörren är skriven med gamla cykelkedjor.

Blev lite sugen på en skitläcker cyklocross inne i butiken,

men Hustrun röstade ner köpförslaget.

Tycker affärsinnehavaren har en trevlig inställning.

 En annan butik valde en helt annan typ av sortiment.

Klart vi kollade var Anita Ekberg badade. Tyvärr var den tom på 

vatten pga reparation. Dessutom var den omgärdad av avstängningsgaller.

Om italienska trafikanter

I Rom var cyklister lätträknade. De som trots allt cyklade gjorde det med livet som insats såg det ut som. Självklart utan hjälm för att göra livet mer spännande.

Vespor i massor och små små bilar verkade vara Da Shit i Rom. Praktiskt. Vespaåkare och bilar verkade ha ingått en pakt att gående är lovliga byten. Ingen, absolut ingen, stannade frivilligt för att släppa över gående över gatorna.

Men trafiken verkade funka i ett till synes organiserat kaos.

Många begåvade och kreativa parkeringslösningar behövs

för att infrastrukturen ska fungera. Ingen verkade bli sur eller arg.

Om italienska män

Om jag var tjej skulle jag falla i trance mest hela tiden. Skitsnygga karlar och de flesta jättesnyggt klädda oavsett ålder. Och jag såg minst lika många herrklädesaffärer som affärer för tjejer.

Om italienska kvinnor

Nu är det så att även Hustrun läser mig blogg så jag kan väl sammanfatta min syn på italienska kvinnor som att de ser väl rätt okey ut. Men mellan dig och mig så är väldigt många ohyggligt snygga och vackra. Ohyggligt snygga. Men självklart, ingen når ändå upp till Hustruns nivå.

Om italienska restauranger

I Rom behöver man inte leta efter matställen. Finns sjuhundra i varje kvarter. De flesta för turister, men vi hade tur. Två gånger råkade vi hitta lokala krogar där det knappt fanns en enda turist, förutom Hustrun och jag, bara "locals".

Fotboll är viktigt för en italienare. I alla fall för män.

Båda gångerna fick vi serverat oss himmelskt god mat. Stor skillnad mot de "vanliga" krogarna. Det var kul att vi hittade guldkornen.

Men herrejesus så mycket italienare röker. Har inte sett så många rökare på årtionden. De borde skämmas. Veta hut. Man kan faktiskt få cancer av rökning.

Ja, sen var de dagarna över och vi flög tillbaka till vår vanliga vardag. Den är inte grå, den är härlig. I morgon blir det teaterbesök och på söndag blir det cykling.

Livet är kul igen efter en kortvarig dipp i Rom.

Det kan vara vackert även högt uppe i skyn på 10000 meter.