Idag var det premiär för mig att spinna med Team Rynkeby. Egentligen började vi förra onsdagen, men då befann jag mig i Rom och beskådade Fontana di Trevi. Den var avstängd för reparation då, men idag öppnade de hela härligheten, läste jag i tidningen. Typiskt.
Men vad är väl Rom mot ett spinningpass med Team Rynkeby? Ingenting.
Kände mig lite nervös inför dagens premiär. Senast jag "spann" var i mars månad och jag kom inte riktigt ihåg hur känslan var. Var rädd för att det skulle bli uberjobbigt. Och det blev det, fast ändå inte.
Min lägstanivå är ju nu betydligt högre än för ett år sedan. Men nervositen gjorde att jag glömde vattenflaskan hemma. Illa. Kostade 35 hårt beskattade pengar för att inköpa en ny. Rätt snygg, men ändå.
Men så har vi ju vår kapten Jonas. En timid, lugn, trygg och humoristisk ledare. Bryr sig att alla ska må bra. Men han är även licensierad spinningsledare. Han höll i dagens pass.
Då hände något.
Han förvandlades till The Mean Machine.
Han tvingade oss att cykla upp i fiktiva backar, han tvingade oss att spurta, han tvingade oss att vända ut och in på oss själva och att få upp pulsen till maxnivå. Han blev elak helt enkelt.
Elin framför mig erkände att hon var nära att, ja, vi kan kalla det vomera, när det var som värst. Kai, som satt bredvid mig, erkände samma sak. Jag erkände ingenting.
Men jag fick lite back flash från cyklingen till Paris i somras. Känslan i uppförsbackarna till Wuppertal, backarna över Ardennerna. Backarna som aldrig tog slut. Mjöksyran som pumpades runt i låren som skrek av smärta. Hjärtat som slog så hårt att jag trodde det skulle ploppa ur kroppen. Dreglet som rann i mungiporna. DEN känslan. Den genomkorsade mitt huvud idag när det var som jobbigast.
Nu tycker nog du jag är heltokig, men det var samtidigt en härlig känsla. Känslan uppe på backarnas krön var värt varenda svettdroppe på väg upp.
Och jag kommer att få uppleva det en gång till om ca 8 månader. Fantastiskt.
Efter passet återgick Jonas till att bli den där snälla och rara Jonas igen. Skönt tycker jag.
När jag kom hem firade jag aftonens premiär på ett kanske olämpligt sätt. Men jag kände mig så nöjd. Jag tog mig ett glas vin och ett gäng kex med ost på. Dösmarrigt.
Men nu till det viktiga, det riktigt viktiga, mina barn.
Det är ju snart Fars Dag. Då ska Årets pappa enligt traditionen utses. Bara dagar kvar nu. Jag är helt enkelt skitnervös. Har ju haft turen att vinna titeln så länge jag kan minnas.
Juryn lär nu jobba natt som dag för att gå igenom alla tänkbara kandidater.
Personligen anser ju jag att jag och min hustru har framavlad, med all tänkbar kärlek, världens absolut bästa son och dotter.
Det är mina barn som triggar mig till idrottsliga stordåd, trots min relativt höga ålder. De ger aldrig upp. Kämpar alltid ända in i kaklet, ända tills sista bollen är slagen. Klart jag blir påverkad och inspirerad av sånt.
Marcus och Sofia Demnert = universums bästa barn. Mina barn.