Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit. Skriver numera mest på Facebook och Instagram.
Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan nio gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.
Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. Kanske jag 2025 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75
Idag gick vi i teamet in i fas två av utecyklingen, de längre distanspassen. Hittills har vi kört några 11 milarundor så idag drog vi iväg på 16-milatur. Det var så kul.
Kul var det. Och vacker väg likaså.
Samling i Sollentuna och kl 09 drog vi iväg.
Vi kom inte jättelångt, efter bara några kilometrar fick Lina punktering. Självklart på bakdäcket. Punkor tycks alltid komma på bakdäcken.
Förutom Lina själv stannade jag och Micke för att bistå medan övriga teamet stannade på säker plats längre fram.
Som den gentleman jag är tog jag tag i ärendet och bytte slangen. Självklart tänkte jag på genusfrågan, så innan jag började frågade jag Lina om hon ville byta själv. Hon tog tacksamt och gärna emot min hjälp.
Vi fixade saken föredömligt elegant och snabbt så upp på hojarna och glatt iväg till det väntande gänget.
Vi kom inte långt förrän hennes bakdäck var platt igen. Okey, same procedure as last time, förutom att nu var det Mickes tur att byta.
Jag tar på mig den andra punkan. Vid den första glömde jag kolla insida av däcket om där satt någon sten eller glasbit. Micke kollade nu, och ser man på. En liten sten hade gått igenom och satt kvar.
Med lite MacGivertänk fixade vi saken och vi var snart iväg igen och rullade iväg genom härliga lantliga landskap blandat med vanlig landsväg.
Lantligt och vackert så det förslår, bara några mil utanför storstan.
Plötsligt får vår dragslagschef Tina i klunga två problem med sin sadelstolpe. Den åker ner i botten. Jobbigt läge. Men Rolle fixade saken provisoriskt så det skulle hålla några mil fram till lunchstoppet.
Lunch i Almunge och där fixade Claes, aka Klasse Lillklinga sadelstolpsproblemet helt och hållet.
Bäst att förklara.Vi är 39 cyklister i teamet så vi kör med två klungor och varje klunga har en DLC, draglagschef, som håller jämnt och fint tempo. Längst fram har vi, förutom DLC tre stycken i draglaget medan övriga i klungan ligger i fasta positioner.
Längst bak i varje klunga har vi en grindvakt. Jag ligger allra sist i klunga två och håller koll på alla kycklingar. Båda DLC:arna och båda grindvakterna plus navigatören har radiokommunikation med varandra. Helt underbart att kunna kommunicera på det sättet.
Vi pinnade på rätt bra och nådde till slut Lunda Livs för att ta en snabbfika. Vi var lite avkylda och blöta för under ca 4-5 mil regnade det som bara fan.
Där tänkte jag ta en selfie med våra DLC:ar för de gör ett fantastiskt bra jobb som underlättar för hela teamet.
DLC i klunga 1, Mattias Nyman, har så förbålt svårt att komma med på bild.
Men jag ger inte upp, ger mig f** på att få med hela honom
om det så är det sista jag fotar vid Eiffeltornet i juli.
Här har vi radarparet i klunga 2.
DLC Tina Guri-Elmqvist och lilla jag som sista utpost.
Från Lunda Livs raka spåret de sista knappt fyra milen tillbaka till Sollentuna.
Gissa vad? Ännu en punktering såklart. Nu på Mickes bakdäck, alltså samma Micke som hjälpte till vid Linas båda punkisar.
Tänkte att nu kan Micke det här så jag softade lite i gräset medan han kämpade på med att fixa. Resten av teamet väntade längre fram efter vägen.
Klart punka nr tre måste dokumenteras.
Efter regn kommer sol.
Klart jag ville softa lite i gräset medan Micke jobbade med sitt.
Micke fixade punkisen föredömligt snabbt och snart var vi tillbaka vid startpunkten igen.
Den här rundan körde vi.
Lite småtrött i benen nu. Har varit krasslig hela veckan och inte gjort ett jota träningsmässigt.
Så här ser min träningsstatistik ut för veckan. Ganska enformigt. Nästa vecka blir det fokus på löpning. Och lite simning. Och cykling. Så är det att vara triathlet. Det är liksom fokus på allt.
Alltså sista dagen på triathlonlägret aka vuxenkollot. Min sista dag i livet hoppas jag ligger minst 23 år fram i tiden. Måste ju hinna med att vara med i veteran-VM i age group 90+ innan allt tar slut. Tror inte konkurrensen är jättestor i den klassen oavsett gren.
Vore ju kul att få klättra högst upp på en prispall någon gång.
Känns lite sorgligt att min vistelse här på Mallis nu är slut. Kom ju nyss
känns det som. Men allting har ett slut trots allt.
Idag blev jag väckt tidigt av väckarklockan för kl 07:00 vankades ett
teknikpass i simning med Ulf Hausman.
Ulf är mannen i röd tröja/jacka
Redan efter första 50:an stog det klart att jag inte simmar
perfekt. WHAT THE F***? Är det möjligt? Det känns ju nästan så. Men okey då, Ulf har väl rätt.
Ulf tipsade om precis samma saker som dotter tillika min
simfröken Sofia säger att jag gör fel. Innebär att dotter Sofia är en grym
simfröken som ser samma saker som den supererfarna f.d landslagssimmaren och numera simcoachen Ulf.
Det är fan i mig respekt för dotra min. Nu blir det lite reklam. Om du vill kolla in vad Sofia kan
erbjuda kan du kolla HÄR. Minsann finns där även ett simläger där både Sofia och Ulf coachar. Kan inte bli bättre.
Tillbaka till mig. Timmen med Ulf var intressant. Fick många tips, det viktigaste var att jag måste sträcka ut mer, ner tidigare med händerna i vattnet, hålla huvudet mer rakt utefter armen som ligger längst fram. Ungefär så. Hann inte mer innan timmen var slut och 775 meter avverkade.
Efter det blev det frukost och sedan började jag packa mina grejer som jag inte kommer använda mer innan jag åker hem i morgon.
Lunchen idag bestog av en glass och en liten, med betoning på liten, Toblerone. Vet, inte bra.
Kl 13 bar det iväg till det som kallas Äventyrssimning, dvs i öppet vatten. Vi cyklade dit.
Kul simning men jättejobbigt. Jag simmade runt en ö och på baksidan av ön var det blåsigt och vågigt och supersvårt för mig att få till det.
Har aldrig simmat i sådana vågor förut och det var lite knepigt. Man jag kom runt i alla fall med hedern i behåll, det tycker jag nog. Som sagt, svårt, lite jobbigt men kul.
Stenigt på stranden gjorde att fossingarna ville gå hem för
det gjorde ont som tusan.
Laddad inför kameran innan jag kastade mig iväg.
Vi simmade runt ön i bakgrunden. Tusen meter blev det.
Många simmade dock ännu längre.
Lika bra att säga det eftersom du antagligen gissar fel,
det är jag som ligger närmast kameran.
Sååå snygg armföring, eller hur?
Landade "i mål" som en strandad valross.
Snyggt simmat om jag får säga det själv.
Vid "målet" stog Marika och Sofia och bjöd på kakor och godis. Suberb service.
När vi cyklat hem tog jag en ömt farväl av min hyrcykel. Som sig bör med en puss. Hen har gjort ett bra jobb med mig trots allt. En punka, well, vad säger man. Dålig stil av cykeln, det tycker jag, särskilt i en nerfart på serpentinvägar, men man får väl acceptera det.
Om jag kommer hit ner någon mer gång ska jag definitivt ha en 11/32-kassett. Minst. Kanske 11/34 vore ändå bättre.
Dagen avslutade vi med en festmiddag med hela gänget. Många åker hem i morgon och lika många nya ansluter till de som stannar här två veckor. Jätteavis på dem.
Som vanligt en bild på middagen. Glömde fota efterrätten. Sorry.
En jättekul vecka som jag är helnöjd med. Har hunnit det jag ville hinna med. Cyklat, sprungit, gymmat, simmat och till och med yogat. Har kört något varje dag, ibland två pass.
Kanske kunde jag kört några pass till. Hade hoppats på några fler havssimningar, men det är mitt eget fel. Prioriterade bort morgonsimningarna till förmån för sömnen, men jag känner mig ändå nöjd med vad jag gjort.
Fan vad det är kul att vara triathlet. Även om jag så här långt bara hunnit bli en halv.
En riktigt härlig dag. En liten revansch för misslyckandet
Sa Calobra, du vet den där skitbacken som jag aldrig mer kommer att köra.
Idag körde vi Stora Bergsturen vilket för min del innebar
att vi startade i en liten ort som heter Santa Maria. Därifrån en lång, nåja, 6
km klättring upp till Valdemossa.
I min grupp var vi sju stycken varav 71,4 % procent var kvinnor
och resten män.
Började inte bra. Det anbefalldes fri fart och samling på
toppen, dvs Valdemossa. Redan efter 1 km fick min kropp för sig att jag måste
stanna för att hämta andan. Tappade den i den 11%-iga stigningen dit.
Satt väl någon minut och frustade och sedan gav jag mig iväg
igen. Och ser man på. Nu hände det igen. Kom in i en fantastisk harmoni mellan
andning och lår. Kom in i en härlig bubbla där jag bara matade på. Kändes
fantastiskt.
Till råga på allt tog jag gruppens Bergtröja. Först upp av
de i min grupp.
Nästa som kom upp var Martina. Hon med en extra passagerare i magen. Vi har för övrigt varit på det här Team Snabbarelägret tre gånger samtidigt. Btw, hennes kille rev av Sa Calobra på 32 minuter. KOM:et lär vara 24 minuter. Not so bad,om man säger så.
Efter att alla kommit upp och pustat ut cyklade vi vidare.
Next stopp Deija. Där stannade vi vid en oansenlig butik och köpte kaffe och en
croissant som intogs till exakt 13 droppar regn. Så himla smarrigt så det
vattnas nästan i munnen när jag skriver det här.
Att cykelfika är allvarliga saker. Måste tas på största allvar.
T.ex en kaffe och en chokladcroissant kan glädja vem som helst.
Även om det inte riktigt framgår av bilden. Mer en inre glädje.
Vidare till Fornalutx för lunch som inte blev lunch för
ställets kök hade inte öppnat än. Istället blev den en chokladtårtbit och
kaffe igen. Nästan, men bara nästan lika smarrigt.
Coolaste gänget i stan/byn.
Mitt val. Som sagt. Cykelfika ska man inte hasta förbi.
Sen började plågan. 10 km upp på Piggen. 6,4 % snittlutning
enligt vägskylten. Attan så jobbigt. Men jag kom in i samma härliga rytm som
jag hade upp till Valdemossa. Tuggade bara på. Alla tre tidigare rejs i den
backen har jag varit tvungen att stanna tre gånger för att vila.
Nu bestämde jag mig för att ge mig en vilopaus efter halva.
Men där kändes det bra i benen så jag fortsatte pumpa på. Lugnt och fint med
både puls och watt under stenhård koll. Kändes fortfarande kalasbra.
Men efter åtta km sa kroppen stopp och jag stannade någon
minut eller två. Fortsatte sedan upp till toppen där jag kände mig så jäddrans
nöjd med mig själv. Lite endorfinrus faktiskt. Eller rätt mycket för att vara ärlig.
Minsann, jag tog gruppens bergtröja även där. Fick faktiskt
vänta 5 minuter innan nästa ur gruppen dök upp. Inget viktigt såklart, men en
skön känsla för egot och självförtroendet.
Vidare ner i svindlande hastighet till Café Como. Ni
som vet, ni vet. Ni andra får undra och försöka lista ut vad det är. Kanske
googla lite eller så. Eller fråga någon cyklande kamrat.
Där väntade "mamma" Marika med godisbilen fylld med chips, kakor och godis. Jag åt allt jag kom åt.
Jag och "mamsen" Marika
Därefter ner mot marknivå igen.
De bakom mig.
Och de framför mig.
Vi bombade på så mycket det gick och till slut landade vi på hotellet där vi intog stärkade återhämtningsdryck. Jag passade på att sträcka ut mina ben som varit så duktiga hela dagen. Kudos till dem. Okey, du får googa på kudos om du inte vet. Orkar inte förklara.
Under samtalens gång framkom att Åsa hade slarvat lite med var hon satte högerbenet. Hon får därmed mitt pris som bästa cykeltatuering. Man ser ju tydligt varje kedjelänk. Genomtänkt och välarbetat Åsa. Mycket bra.
Avslutade dagen med god middag och en lite överarbetat efterrätt. Men den var jag tamigfan värd idag.
Som helhet en fantastisk underbar och kul dag. Tack Johan för en perfekt uppstyrd grupp och cykling. Du är värdsabra. Och Anneli körde som grindvakt och höll perfekt koll på alla.
Jag är såååå nöjd med att benen ville vara med hela dagen. Till sist fick jag en bekräftelse på att jag skött min vinterträning. Tack coach Stina Jönsson.
Måste bara berätta det. Varje söndagkväll får jag veckans träningsprogram av coach Stina. Det är jättekul när mailet dimper ner i mailboxen. Nästan som julafton när man öppnar ett spännande paket för att se vad som finns inuti, dvs hur veckans träningsprogram kommer att se ut. Alltid jobbigt, alltid kul.
Idag var sista cykeldagen för mig. I morgon blir det simning före frukost. Har anmält mig till ett teknikpass med Ulf Hausman.
Efter lunch blir det äventyrssimning i havet och efter det är det dags att packa ihop och på kvällen blir det en s.k. festmiddag på krogen med hela gänget på 35-40 pers.
Idag exakt fyra månader sedan jag skrev något på bloggen. Sånt händer. Skrivlusten har förflyttats till Instagram och Facebook. Men snart är jag nog igång igen med den här bloggen.
Tills dess kan du hålla koll på mig på Fejan eller Instagram, mitt namn där är gorandemnert.
En epok i mitt liv är över. Nu har en ny som mer eller mindre heltidsproffs börjat. Sponsad av Pensionsmyndigheten.
Jag har nämligen sålt mitt företag StockholmsBuss. Känns verkligen skönt, även om det är vemodigt.
Vi hade vårt första uppdrag på Norges nationaldag 1989, 17 maj. Ett dagis som skulle till Julita. Sedan dess har mycket vatten runnit mellan broarna som man säger.
Nästan 30 år har gått sedan dess. Nästan halva mitt liv har jag ägnat åt företaget. Klart det känns vemodigt att sälja min baby.
30 år med många möten med härliga människor, men även med några dumma människor. Många fantastiska uppdrag och upplevelser. Men även många sömnlösa nätter av oro att pengarna ska räcka till löner, amorteringar, räkningar och allt som följer av att driva företag.
Det har varit mycket jobb, hälsan har ibland tagit stryk. Några kollapser, någon akut magoperation, en stroke, en pacemaker inopererad och lite annat smått och gott.
Nu är arbetslivet över, nu är det slut. Men inte riktigt. Jag ska fortsätta jobba deltid för att säkerställa att övergången till nya köparen går så smidigt som möjligt.
Jag känner mig trygg, köparen är en gammal vän tillika kollega. Nya ägaren är Delfinbuss, vi startade ungefär samtidigt och har drivit bolagen sida vid sida och hjälpt varandra när det behövts.
Som sagt, nu är den delen av mitt liv över. Nästa gång det är födelsedag blir jag 68 år och jag känner att jag är färdig med att driva bussbolag.
Nu vill jag bara njuta av livet, och träna lika bra som jag gjort de senaste åren. Faktum är att träningsdosen nu ökat en smula, min nästa stora dröm är ju att klara Ironman i Kalmar 2021. Då får man inte ligga på latsidan om jag ska klara den utmaningen.
Men först cykling till Paris igen i sommar med Team Rynkeby-God Morgon Stockholm. Då för femte gången.
Såklart blir det ännu en Ironman 70.3 i Zell-am-See i september. Man har väl fastnat rejält i triathlonträsket. Vem blir inte det när man blir så här glad när man korsar mållinjen.
Varje gång jag tittar på den här bilden fylls hela jag av en obeskrivlig glädje. En skön känsla.
Efter det så ligger tävlingskalendern oskriven ända fram till sommaren 2021.
Så ligger det till. Vi hörs igen framöver, men tills dess, kika gärna in på Instagram lite då och då.
Jag har en fråga till mig själv. Varför känner jag mig aldrig vältränad?
Jag tränar mycket, det gör jag. Kanske mer än genomsnittet. I alla fall mer än genomsnittet på min åldersnivå.
Särskilt nu på äldre dar, då jag upptäckt att just triahtlon Is Da Shit. Så jäkla kul och häftigt att försöka bli bättre i tre grenar. Svårt, knepigt, tidkrävande men ohyggligt roligt även om man kommer sist eller bland de sista både på träning och tävling.
Enligt min Garmin hade jag inför rejset i Ruegen värden som en vältränad 20-åring. Nu är ju som bekant Garmin inte att betrakta som särskilt exakt, sannolikt ganska långt från sanningen, men ändå. Lite sträcker man på sig trots allt. Dessvärre märktes ju inte den där 20-årsfysiken i resultatlistan. Men jag fick min medalj, och det var ju huvudsaken.
Samma Garmin påstår idag att mina värden är bland de 15 % högsta i min ålderskategori.
Men jag känner mig lik förbaskat som en tung och orörlig soffpotatis. Har väldigt svårt att tro att en vältränad 20-åring känner sig som en tung och orörlig soffpotatis.
Så var ligger felet? Äter jag fel? Nix, jag äter mest bra hemlagad mat. Förutom några luncher varje vecka som består av microvärmda frysta fabriksluncher i kartong.
Visst, jag äter både godis, glass och antagligen för mycket kaffebröd, men herrejesus, det är inte ett OS-guld jag är ute efter. Fast om jag ska vara ärligt så äter jag nog lite för mycket Yoghurt och musli till frukost. Ibland en hel liter Yoghurt. Inte bra. Egentligen.
Jag vill må bra, jag vill ha kul, jag vill cykla till Paris igen och jag vill ha fler ironmanmedaljer.
Högst normalt för en äldre människa. Möjligen med undantag av det där med att cykla till Paris och fler ironmanmedaljer. Sådär 7-8-9 startande i åldersgruppen 65-69 år i ett startfält på 2500 pers säger väl allt när det gäller intresset att idrotta för äldre herrar och damer.
Tränar jag fel? Måste vara omöjligt. Anlitar sedan februari en utbildad coach som lägger upp min träning med hänsyn till både min målsättning med min träning likväl som min ålder. Funkar jättebra. Och känns ännu bättre.
Men ändå, varför i h-e känner jag mig som jag gör?
Jag spelar tennis, jag cyklar, jag springer, jag simmar, och jag promenerar till och med nästan varje dag. Jag kör ungefär 20-25 pass varje månad och har gjort så i flera år nu. Många fler vilodagar nu sedan jag började köra med coach Stina.
Så gott som alla pass kör jag som planerat. Ibland fuskar jag såklart. Tuffa intervallpass, allmän styrka på gymmet, cykelanpassad spinning, och lugna distanspass. All by the book som man säger.
Så rent teoretiskt borde jag vara rätt vältränad, och är väl antaglingen det, men ändå. Jag har två lägen, antingen känslan att vara tung, slö och soffpotatis-look-a-like. Eller så har jag träningsvärk.
VARFÖR KÄNNER JAG MIG ALDRIG SOM EN VÄLTRÄNAD MÄNNISKA?
Nu är planen lagd ända fram till 2021. Galet va? En treårig träningsplan för en gammal gubbe. Är det ens vettigt?
Klart det är. Älskar numera idrottsliga utmaningar av karaktären "omöjligt".
Gissa vad det "omöjliga" är. Jodu, en hel Ironman. Det blir Ironman Kalmar som får bli det riktigt långsiktiga målet för min träning. Om några år alltså. Så är det tänkt i alla fall. Hur det blir står ännu skrivet i stjärnorna.
Här är en återblick hur jag kommit fram till att det är dags att starta jakten på Det Stora Bytet.
I augusti 2013 fick jag en utmaning av min dåvarande PT Tommy att cykla Vätternrundan 2014. Då var den utmaningen i klass med att han bad mig plocka ner månen. Ett nästan omöjligt projekt, eftersom jag i princip aldrig cyklat. Men jag lyckades faktiskt ta ner månen. Det tog 15 timmar och 10 minuter.
Sen kom Team Rynkeby och cykling till Paris in i mitt liv.
2018. Fjärde gången. 2019 är jag med igen.
Jag var fast. Jag blev adrenalin- och endorfinberoende. Behövde tyngre och tyngre grejer för att gå igång. Om man säger så.
I augusti 2015 fick jag för mig att jag ville springa genom en Ironman 70.3-målbåge, alltså en halv ironman. Började träna på egen hand för ett race i Pula, Kroatien, sensommaren 2016. Racet gick åt fanders, fixade inte simningen. Blev upplockad med några hundra meter kvar när det stog klart att jag inte skulle klara maxtiden för simningen.
Ett inte särskilt ärofyllt avslut i tävlingen 2016
Jaja, livet gick vidare även om självförtroendet fick sig en törn. Men upp i sadeln igen för nytt försök som blev Ironman 70.3 i Zell-am-See 2017.
Tränade som en tok, särskilt simning som var, och är, min absolut svagaste gren.
Nu klarade jag simningen, wow vilken lyckokänsla.
Dessvärre förstörde den lyckokänslan tidsbegreppet lite så jag slarvade bort cyklingen. Blev avplockad efter halva cykelsträckan. Missade cutoffen med ynka fyra minuter.
Nu blev det allvar, så här kan vi inte ha det, nu blev det en personlig sak mellan mig och Mr Ironman. Så jag anlitade en coach i februari i år. Stina Jönsson fick uppdraget. En coach specialiserad på uthållighetsidrotter och triathlon.
Fick en helt annan utväxling av träningen jämfört med min egen. En fantastisk härlig känsla.
Utdelningen av den träningen kom för några veckor sedan då jag äntligen fick springa genom den där målbågen och få min efterlängtade Ironman 70.3-medalj. En helt sagolik och overklig känsla att äntligen lyckas.
Men det gav mersmak. Nu fick jag en idé att plocka ner både Månen, Mars och Jupiter på en gång. Jag vill försöka göra en hel Ironman medan jag fortfarande kan stå upprätt.
Hade ett möte med coach Stina och berättade om min idé. Frågade om det ens är möjligt att få mig i skick att klara en hel Ironman inom tre år.
Vet inte om jag uppfattade henne rätt, men jag tyckte hon såg väldigt positiv ut, om än en smula överraskad kanske.
Klart vi kan fixa det, sa hon när hon tänkt efter en stund, men det kommer att ta tid, det kommer att ta år, det kommer krävas oändliga träningstimmar. Men om du är beredd att göra den uppoffringen så är jag jättegärna med och hjälper dig, sa hon.
It´s a deal, sa jag.
När jag kom hem ångrade jag dealen. Att simma 3,8 km, sedan cykla 18 mil för att sedan avsluta med ett marathon 4,2 mil känns ju trots allt en smula skrämmande för en gammal man. I princip nästan omöjligt i min värld. Men bara nästan.
Men vi tar ett år i taget. Första målet är ännu en Ironman 70.3. Det blir i september 2019 i Zell-am-See. Igen. Har ju så att säga revansch att kräva för missen 2017. Hotellet är redan bokat och anmälan genomförd.
"Lätt" simning, knepig cykling över ett jättehögt berg med en 14 %-ig stigning sista biten innan toppen. Hyfsat platt löpning.
De beskriver berget så här: "The 13 kilometre climb is one of the big highlights of the bike route. The first six kilometers the climb is about 5.5% gradient. If you choose the pace too high, you will fight against a wall on the last two kilometres with a gradient of up to 14%."
Minsann en utmaning som heter duga. Men jag klarade backen förra gången, om än lite för långsamt, men det går att råda bot på.
Förutom det rejset så blir det 2019 såklart både Halvvättern, Vätternrundan, cykling till Paris och alldeles säkert något mindre triathlonrace också, typ Stockholm Triahlon.
2020-2021. Beror lite på hur långt vi kommit i min träning. Kanske en full Ironman 2020. Inte så troligt men då fortsätter jag träningen och satsar allt på Kalmar 2021. DET vore ju onekligen en kul grej att fixa en Ironman bara några veckor innan jag fyller 70.
Om jag då inte har fysik för en sån grej, ja då blir det ju inget rejs, men då har jag i alla fall försökt. Och haft roligt under tiden.
Så är det tänkt. En rätt galen idé, det måste man nog säga, nog den galnaste jag någonsin haft. Den är på riktigt. Till och med nu offentliggjord. Bara en sån sak.
I måndags körde jag första passet med min nya målsättning som coach Stina och jag ska fixa tillsammans. Hon ger mig träningsscheman inför varje vecka och så träffas vi lite då och då och stämmer av.
Så nu har alltså den väldigt långa och mödosamma resan mot Kalmar börjat.
Den kommer sannolikt inte att gå helt rak, den blir krokig och guppig, jag är väldigt medveten om det, liksom att min motivation kommer att svikta mer än en gång.
Om man inte försöker, vet man ju aldrig var den fysiska och mentala gränsen går.
Lika sannolikt kommer jag att vilja ge upp drömmen flera gånger, men jag vet att jag har människor runt omkring mig som kommer att pusha tillbaka mig på banan igen. Bara den vetskapen är en styrka i sig.
Jag vill försöka göra det till synes omöjliga. Jag vill verkligen det.
Om du tycker det vore lattjolajbans att följa en äldre lätt grånad herres träning mot Det Stora Bytet så finns jag på Instagram under namnet gorandemnert.
Idag har precis en vecka runnit iväg sedan jag så gott som tömde kroppen. Om du undrar hur det gick till, så kan du läsa om det HÄR.
När kroppen tömts så man känner sig som en urvriden disktrasa måste man vara försiktig med träning rätt många veckor. Särskilt när man kommit upp lite i åren. Som typ jag.
Helt vila ska man ju inte, men passen måste vara lite kortare och lugnare.
Första träningen efter förra söndagen gjorde jag i fredags, lätt löpning på löpband i trettio minuter. Kändes verkligen skönt.
Idag söndag gick loppet Roslagshösten strax norr om Stockholm. Det loppet har jag kört med mitt Team Mellanmjölk i fem år, men i år var intresset så lågt så vi ställde in vår medverkan, trots att det är ett supertrevligt evenemang.
I går kväll tänkte jag att jag ändå skulle köra den kortare varianten 7 mil i jättelugnt tempo som den ende deltagaren i Team Mellanmjölk. Som en perfekt recovery tour. Lugnt och fint.
Men så tog latmasken över i går kväll och jag bestämde då att nej, jag kör bara en en liten kort tur på typ 2-3 mil här hemma i omgivningarna.
I morse var vädret alldeles strålande. Lite blåsigt, men okey, solen skiner och cykling lockade.
I och för sig så misstänker hustrun att cykling bara är ett alibi för att slippa trädgårdsarbete och allmänt hushållsarbete. Skulle jag ? Tänka så? Skulle jag aldrig göra. Såklart. Hur skulle det se ut.
Gav mig iväg och tänkte att jag bara kör vackra Skålhamravägen i Täby t/r, det blir ungefär 4 mil när jag kommer hem igen. Lagom.
När jag väl kör lite fint på Skålhamravägen så kändes det så himla skönt i kroppen så jag tänkte, äsch, jag kör upp till Lunda livs och tar en fika. Sen vänder jag och kör tillbaka samma väg. Det skulle bli åtta lätta mil på fina vägar.
By the way, väldigt många cyklister idag på Skålisvägen. Kändes som det vore några veckor innan Vätternrundan, då brukar det också cyklas mycket där.
För dig som inte vet så är det en helt fantastisk vacker lantlig väg med massa kurvor och småbackar lite här och där. Väldigt utmanande om man vill köra skiten ur sig. Den är 1 mil lång.
Köra skiten ur mig stog inte på dagens agenda. Men då är vägen istället en verklig livsnjutarväg. Ibland är det så vackert så man blir tårögd.
Hursomhelst så körde jag upp till Lunda livs och satte mig i solen med en kopp kaffe, en chokladmuffin och två Snickers.
Som fortskaffningsmedel valde jag idag min fina Rose cx. Gillar verkligen den.
Så här på sommarhalvåret bestyckad med vanliga 28-däck både fram och bak.
Skivbromsar såklart. Önskar min Rynkeybyhoj hade det.
Eftersom jag ju "bara" skulle cykla max 4 mil, hade jag inga energibars/gels med mig, och bara en flaska vatten med elektrolyttablett i.
Inte heller hade jag smort in ändalykten för att minska friktionen för skav i brallan. Behövs ju inte för bara fyra mil.
Inte nog med det, använde mina 3/4-cykelbrallor som jag heller inte brukar använda på längre turer.
Nu kom straffet. Skavsår i ena knävecket för byxan skavde där. Men vad värre var, paddingen i den här byxan sitter lite annorlunda än på mina vanliga brallor. Nu blir det lite intimt, så tycker du det känns obehagligt måste du blunda lite.
Själva paketet hamnade annorlunda i den här byxan och gav skavsår på du vet vad. Alltså på själva ............ (fyll själv i valfri beteckning). Märkte inget under cyklingen, men väl i duschen efteråt. Sved som tusan när jag tvättade .............(fyll själv i valfri beteckning).
En ny icketrevlig upplevelse kan man säga.
Nåväl, när jag satt där i solen och fikade tyckte jag plötsligt att det vore ju trist att köra samma väg tillbaka, så jag valde en annan väg som skulle bli ungefär lika lång.
Jag mindes fel. När jag kört några mil kom jag på att det blir nog lite drygt 10 mil innan jag är hemma igen. Inte så bra för en recovery tour.
Tanken var ju en lugn tur, men hjärnan och benen anser tydligen lite olika vad lugnt betyder. Blev några PR trots att jag cyklat här rätt många gånger, både ensam och i grupp. Ansträngde mig inte jättemycket, sen hade jag nog lite vind i ryggen också. Plus att jag ju var lite kaffesugen också.
Men allt har ju såklart ett pris, de sista milen hem, särskilt Skålhamravägen söderut, sög musten ur mig. För att inte glömma Frestavägens backe upp mot Väsjöbacken. Den fick jag mer eller mindre slugga mig uppför.
Blev ju skittrött och ingen energibar/gel, vattnet var slut också. Som sagt, tanken var ju bara en kortsväng.
Men jag kom hem i alla fall. Glad och nöjd trots allt. En härligt tur som jag inte ångrar. Trots att ursprungstanken 2-3 mil slutade på 10,5 mil.
När jag duschat och ätit la jag mig i soffan och kollade Vueltan. I typ 5 minuter, sen somnade jag och sov säkert en timme innan telefonen ringde och väckte mig.
I morgon möte med coach Stina, tror inte hon tycker mitt tilltag idag var ett superbra initiativ. Förmodligen rent korkat.
30 sekunder mellan fiasko och succé. Så nära var det att allt gick åt h-e, trettio fjuttiga sekunder.
MEN JAG GJORDE DET, jag klarade rejset, JAG ÄR EN IRONMAN (i alla fall en halv).
Tre års träning, två misslyckade försök.
Men nu äntligen fick jag springa genom en Ironmanmålbåge.
En helt igenom obeskrivlig känsla av lycka.
Det här blir nog en lång rackare till race report, men om jag ska få med allt från ett av mitt livs största idrottliga ögonblick så måste det bli många bokstäver i olika kombinationer. De flesta bilderna är tagna av dotter Sofia som följde mig hela dagen med kameran.
Okey, here we go, this was my race day.
Förberedelserna
Tidig frukost, redan kl 07. Fotade dotter Sofia som simmade halva banan för hon gillar att simma, men hon vill inte köra en sån här tävling. Hon har gjort sitt race på Mallorca för några år sedan och är nöjd med den.
Efter fotograferingen knallade jag bort till T1 för att slutkolla cykeln, hänga på vattenflaskor, ordna racebelt och lite annat smått och gott.
Sofia testar banan på morgonen.
Kunde inte få bättre förutsättningar.
Mycket lätt vind och bara lätta krusningar
Tillbaka på hotellet kände jag mig nervös som bara attan. Det här är ingen kul lattjolajbanlek längre, det här är på liv eller död. Så kändes det. Måste, bara måste klara rejset den här gången. Finns inga andra alternativ.
Minutrarna innan vi går iväg till starten.
Klockan tickar iväg och dags att dra på våtisen och bege oss ner till starten. Vi bor på ett hotell precis vid start- och målområdet. Jätteskönt.
Simningen
Uppvärmning i havet fram till kl 09:45, sedan skulle man ställa sig i rätt "hastighetsfålla". Längst bak således.
Vinkevink till kameran. Kände mig lugn när jag hittade
hustrun och dottern uppe på den överfulla piren som löpte
längs början av banan.
Trots att jag inte kände mig nervös längre, kunde jag inte låta bli att kolla pulsklockan när jag stog där i fållan lugn och fin. Herrejävlar, pulsen strax över 100. Är nog rätt nervös trots allt.
Lång kö. Tog närmare 40 minuter innan kön äntligen krymt så det var dags för mig att göra entré i loppet.
Nu jävlar, nu ska jag gå "all in", ge allt jag har.
Långgrunt så det var en bit att springa i vattnet.
Dröjde såklart inte lång stund innan jag blev knuffad och översimmad av de som startade efter, bl.a av alla staffettlagen som fick starta sist.
Försökte tänkte på tekniken och att navigera mot bortre bojen så gott det gick. Kändes rätt bra och jag tyckte jag hade ett bra tryck.
90 grader vänster efter 500 meter och nu var det typ 1000 meter rakt fram längs med strandlinjen. I mitten började det ta emot. Kände mig ensam längst bak med bara några enstaka simmare bakom. Hade ändå lite häng på en grupp om 4-5 andra som låg ca 20 meter framför.
Kände att orken försvann mer och mer, men nådde äntligen sista bojen att runda, nu bara ca 400 meter kvar. Skönt, men så jobbigt, så nu dök det upp väldigt mörka tankar i skallen. Kommer inte att orka, kanske jag ska vinka in en båt och ge upp. Jag skiter i det här, orkar inte mer. Spelar ingen roll, ingen bryr sig ändå. Såna trista tankar.
Inte blev det bättre av att en domarbåt körde upp bredvid och sa "twentyfive minutes and you´re out". Varför säger en domare så? Inte särskilt peppande och gruppen jag hade framför mig försvann i fjärran.
Försökte bryta mina negativa tankar och tänkte "jag ska fan i mig till Trelleborg", och "you dont stop when youre tired, you stop when you´re finished". De tankarna fick mala i huvudet långa stunder. Funkade rätt bra för jag stannade aldrig till för att vila, malde bara på, jag måste ju till Trelleborg.
Det där med Trelleborg är en lång historia, hänger ihop med den mentala träning Sofia hade med mig i bilen ner till Ruegen några dagar tidigare. Trelleborg symboliserade målet.
Nu gick det som sagt väldigt trögt, men jag gav mig fan på att kämpa för jag insåg att maxtiden höll på att rinna ut. Simtiden är 70+10 minuter, dvs man måste ha lämnat T1 efter 80 minuter.
Näst sist upp ur vattnet. Den uppmärksamme ser den sista
lite snett upp till vänster i bild.
Jäklar vad snurrig jag var när jag reste mig upp. Balanssinnet hade fått sig en rejäl omgång, så jag vacklade omkring som värsta fyllot.
Massor av folk på stranden som klappade händer, tjoade och skrek. Jag var så trött så jag hade svårt att ta in allt det.
Som du ser på bilden under var det en lång bit att springa upp till mattorna på asfalten på vägen till T1. 600 meter till T1 är en siffra jag hörde. Långt när man är trött.
Bilden snodd från ironman Ruegen 70.3-instagramkonto
På vägen upp sprang Sofia bredvid och skrek att jag måste skynda mig, det hänger på sekunder nu.
Väl uppe kände jag mig normal igen och jag sprang som bara attsingen.
I efterhand fick jag veta att simningen inte var 1900 meter utan 2250 meter. Vi simmade alltså hela drygt 300 meter för långt!
Fick den här bilden av en kille som loggade 2235 meter på sin klocka. Min klocka visade 2265 meter.
Gröna linjen är den tänkta banan 1900 meter.
Den röda linjen är hur vi simmade. Sista bojen måste ha
flyttat sig pga vågor och strömmar.
PS.
Jag har aldrig simmat så här långt i ett svep någonsin.
T1
Full rulle in i växlingszonen. Fick av mig våtisen ovanligt snabbt, på med dojorna, och snabbt iväg till hojen. På med hjälm, race belt och glasögon och så iväg mot utgången.
Nu springer Sofia utanför staketet och skriker som en galning att det hänger på sekunder nu. Spring, spring, spring pappa, spring. Du måste ut ur zonen.
Spurtar lite elegant förbi grindvakten som kollar klockan, kollar mig, kollar klockan och håller handen på grinden.
Jag hinner ut och 30 sekunder senare stänger han grinden och någon eller några får inte fortsätta. 30 sekunder, TRETTIO sekunder, det var vad som skiljde mellan att fortsätta eller en mental katastrof.
Utanför zonen står nu också hustrun och hejar. En snabb puss och så iväg.
Cyklingen
Drar iväg och märker att det känns tungt. Inte det där klippet i benen som man har när man har en bra dag. Men det funkar ändå. Att cykla är roligt, så det rullar på och jag känner mig på gott humör.
Den där platta banan som jag skrev om när vi körde den med bil fanns inte riktigt. Efter någon mil eller två kom den första knäppan. 7 %, så det blev att tagga ner på lillklingan. Kommer ifatt Jurgen från Tyskland som knappt har styrfart uppför backen och jag susar förbi och försöker peppa honom med att ropa "come on Jurgen, you can do it".
När jag kommer upp och kör vidare kommer plötsligt Jurgen som skjuten ur en kanon och försvinner snart utom synhåll. Skumt.
Snart kommer en fyraprocentare och ännu en gång susar jag förbi Jurgen. Så där håller vi på hela loppet igenom. Vid ingången till T2 är jag en bit före honom.
Känner mig superproffsig i depåerna när jag grabbar tag i en halv banan så där läckert i farten som proffsen gör. Fast proffsen brukar förstås få en flaska. Det kunde jag också få, men väljer banan istället.
River av skalet med tänderna och hinner slänga skalet i litter box innan jag tuggar i mig bananen.
Mellan depåerna dricker och äter jag helt enligt min "nutrition plan". Funkar kalasbra.
Första varvet snittar jag 28. Vid vändningen står hustrun och dottern plus en massa andra människor och hejar som galningar.
Just lämnat rundningsrondellen och ska nu ut på andra varvet.
På andra varvet möts jag av en kraftig motvind lite här och där och får under två mil trycka 200-250 watt bara för att hålla lite drygt 20-25 i hastighet.
I mål stannar tiden på 3:19 och med med 27 i snitt. Jag hade kalkylerat med 3:30, så det kändes ju kalasbra.
PS.
Har cyklat typ 30 mil ett antal gånger men nog aldrig nio mil utan att vila lite då och då. Inte ens på Vätternrundan eller till Paris med Rynkeby cyklar vi så långa sträckor utan pauser.
Jo, jag satte ner fötterna en gång.. Så lång tid det tog att skifta plats på vattenflaskorna. Ville inte riskera något genom att göra det i farten.
T2
Inga konstigheter, nu har jag hur mycket tid som helst för att klara loppets maxtid 8:30. Känns oerhört skönt.
Löpningen
Vid utgången från T2 står ännu en gång både hustru och dotter. Nu är jag trött, jättetrött. Men märkligt nog tänker jag inga mörka tankar att jag inte kommer att klara rejset trots tröttheten. Jag ska ju till Trelleborg ju.
Lufsar på. Mitt tänkta rejstempo skulle vara 7:30-7:45, helst inte långsammare än 8:00.
Den målsättningen sprack redan de första kilometrarna. Sprang en lång bit, promenerade en kort bit. Så höll jag på hela tiden.
Redan vid första depån hade jag bara positiva tankar. "Vad bra, vid nästa depå har jag redan sprungit en halvmil." Sådär gick mina tankar hela tiden, "bara" så och så många kilometrar kvar. Positiv thinking när det funkar som bäst.
Banan hade en lång och brant backe, 11 % lutning. Och lika lång och brant neråt på andra sidan. Vi tog den backen två gånger under loppet.
På toppen av backen på andra varvet.
Gick såklart uppför men försökte bomba på nerför.
När jag hade två kilometer kvar insåg jag för första gången att det här kommer jag att fixa. Blev oerhört glad och började skratta högt.
Här och där efter banan stog mitt fantastiska crew, hustrun och dottern, och hejade och peppade som tokar. Jäklar vad skönt det var, även om jag ibland inte ens orkade vinka till dom, så trött var jag.
Jag vet hur peppad man blir när medtävlare hejar på en ute på banan. Det var många som peppade mig båden under cyklingen och löpningen. Försökte göra likadant mot alla jag mötte under rundan. Blev ju rätt många gånger för banan gick lite kors och tvärs där man mötte varandra många gånger.
Varje gång sprang jag över till andra sidan och gjorde high fives mot dom som jag visste kämpade in mot målet. Såg att alla sken upp och blev jätteglada, och då kände jag mig också gladare.
Målgången
Så kom den då äntligen, den sista kilometern, de sista metrarna innan jag nådde en tre års dröm.
1 km kvar till målet. Trött, trött, jättetrött.
Inte direkt klipp i benen inte.
På en bakgata var skiljedelen mot att springa första och andra varvet och inledningen till upploppet.
Det var skrivet i stort på gatan, LAP 1 & 2 med en pil till vänster. FINISH LINE med en pil till höger. Sedan rundade man hörnet och upploppet låg öppet.
När jag passerade pilen FINISH LINE började det stocka sig i halsen och glasögonen började imma igen. Kände att känslorna var på väg att rinna över.
Här har jag just svängt in på upploppet och längre fram ser jag
massor av folk utefter barriärerna.
De första jag ser längst fram är min fru och dotter. Fantastiskt.
Här brister allt och jag gråter för fullt.
Var helt ensam på upploppet. En helt underbar och overklig känsla att höra det som jag uppfattade, ett enormt jubel och handklappande och skanderade Göran, Göran, Göran,
Så trött, så lycklig, så stolt över mig själv.
Allt måste ut, skrek något slags målbrottsprimalskrik allt
jag förmådde.
Samma bild igen, men från andra sidan.
Så härligt att få lyckogråta mot sin frus trygga axel.
Den här lilla filmen la Sofia ut på Instagram.
Hon la för övrigt ut rapporter där under hela
loppet.
En halvtimme efter målgången ställde Sofia en del frågor, typ intervju.
PS.
Jag har aldrig i hela mitt liv sprungit så här långt. 14 km är/var mitt distansrekord.
Efterdyningen
På kvällen var jag absolut helt tom på krafter. Helt slutkörd. Orkade inte ens stå rak i duschen, hustrun fick till och med hjälpa mig att ta på kläderna.
Insåg att jag nog hade gett precis allt jag hade i kroppen. På upploppet gick jag på reserverna och alla mätare visade rött. Men jag klarade min målsättning, att en gång få springa genom en ironmanmålbåge. Nu är det gjort.
Resultatmässigt skitdåligt. Av ca 1200 startande hade jag bara 13 stycken bakom mig, varav två män och resten kvinnor. Men det sk---er jag i. Jag gjorde mitt lopp, det enda som betydde något var att jag tog mig i mål innan maxtiden gick ut.
Nu känner jag bara en tomhet, det jag kämpat för i tre år är uppfyllt och klart.
På måndag ska jag träffa min coach Stina och analysera och prata om framtiden. Uppdraget hon fick i februari då vi kom överens om att jobba ihop, var att få mig i bästa form så att jag skulle få min Ironman 70.3-medalj i september.
Hon lyckades. Stina Jönsson heter hon.
Nu har tankarna farit iväg en bit. Jag klarade trots allt en halv ironman. Är det ens möjligt att en gubbe som jag skulle kunna klara t.ex Ironman Kalmar om säg två år, 2020?
Då fyller jag 69 år. Är det möjligt att en sån som jag skulle kunna träna tillräckligt bra och mycket för att hålla det fysiska förfallet stången samtidigt som jag blir starkare? Eller är det bara en fånig och patetisk tanke?
Well, vi får se vad som händer, men jag tror ändå jag är säker på att jag om ett år står på startlinjen till ett annat Ironman 70.3-lopp någonstans i världen.
Tack superjättevärdsamycket alla som har hejat, stöttat och peppat mig under åren och särskilt under loppet och efter, det har betytt jättemycket.
Jag har nu förstått att ganska många följde mitt lopp live på en app, och att många precis som jag grät en skvätt när de förstog att jag klarade loppet. Särskilt dem som vet hur mycket jag har kämpat för det här. Gulligt och fantastiskt är bara förnamnet.
Nu är jag klar med min race report, den blev onödigt lång, sa ju det i början.
Jag kommer garanterat att läsa den ett oändligt antal gånger. För att minnas. För att komma ihåg att allt är möjligt. Ingenting är omöjligt, det tar ibland bara lite längre tid. En sak till, det är aldrig för sent att göra något man tycker är roligt. Inte för sent ens om man är 65+.
