MEN JAG GJORDE DET, jag klarade rejset, JAG ÄR EN IRONMAN (i alla fall en halv).
Tre års träning, två misslyckade försök.
Men nu äntligen fick jag springa genom en Ironmanmålbåge.
En helt igenom obeskrivlig känsla av lycka.
Det här blir nog en lång rackare till race report, men om jag ska få med allt från ett av mitt livs största idrottliga ögonblick så måste det bli många bokstäver i olika kombinationer. De flesta bilderna är tagna av dotter Sofia som följde mig hela dagen med kameran.
Okey, here we go, this was my race day.
Förberedelserna
Tidig frukost, redan kl 07. Fotade dotter Sofia som simmade halva banan för hon gillar att simma, men hon vill inte köra en sån här tävling. Hon har gjort sitt race på Mallorca för några år sedan och är nöjd med den.
Efter fotograferingen knallade jag bort till T1 för att slutkolla cykeln, hänga på vattenflaskor, ordna racebelt och lite annat smått och gott.
Sofia testar banan på morgonen.
Kunde inte få bättre förutsättningar.
Mycket lätt vind och bara lätta krusningar
Tillbaka på hotellet kände jag mig nervös som bara attan. Det här är ingen kul lattjolajbanlek längre, det här är på liv eller död. Så kändes det. Måste, bara måste klara rejset den här gången. Finns inga andra alternativ.
Minutrarna innan vi går iväg till starten.
Simningen
Uppvärmning i havet fram till kl 09:45, sedan skulle man ställa sig i rätt "hastighetsfålla". Längst bak således.
Vinkevink till kameran. Kände mig lugn när jag hittade
hustrun och dottern uppe på den överfulla piren som löpte
längs början av banan.
Trots att jag inte kände mig nervös längre, kunde jag inte låta bli att kolla pulsklockan när jag stog där i fållan lugn och fin. Herrejävlar, pulsen strax över 100. Är nog rätt nervös trots allt.
Lång kö. Tog närmare 40 minuter innan kön äntligen krymt så det var dags för mig att göra entré i loppet.
Nu jävlar, nu ska jag gå "all in", ge allt jag har.
Långgrunt så det var en bit att springa i vattnet.
Dröjde såklart inte lång stund innan jag blev knuffad och översimmad av de som startade efter, bl.a av alla staffettlagen som fick starta sist.
Försökte tänkte på tekniken och att navigera mot bortre bojen så gott det gick. Kändes rätt bra och jag tyckte jag hade ett bra tryck.
90 grader vänster efter 500 meter och nu var det typ 1000 meter rakt fram längs med strandlinjen. I mitten började det ta emot. Kände mig ensam längst bak med bara några enstaka simmare bakom. Hade ändå lite häng på en grupp om 4-5 andra som låg ca 20 meter framför.
Kände att orken försvann mer och mer, men nådde äntligen sista bojen att runda, nu bara ca 400 meter kvar. Skönt, men så jobbigt, så nu dök det upp väldigt mörka tankar i skallen. Kommer inte att orka, kanske jag ska vinka in en båt och ge upp. Jag skiter i det här, orkar inte mer. Spelar ingen roll, ingen bryr sig ändå. Såna trista tankar.
Inte blev det bättre av att en domarbåt körde upp bredvid och sa "twentyfive minutes and you´re out". Varför säger en domare så? Inte särskilt peppande och gruppen jag hade framför mig försvann i fjärran.
Försökte bryta mina negativa tankar och tänkte "jag ska fan i mig till Trelleborg", och "you dont stop when youre tired, you stop when you´re finished". De tankarna fick mala i huvudet långa stunder. Funkade rätt bra för jag stannade aldrig till för att vila, malde bara på, jag måste ju till Trelleborg.
Det där med Trelleborg är en lång historia, hänger ihop med den mentala träning Sofia hade med mig i bilen ner till Ruegen några dagar tidigare. Trelleborg symboliserade målet.
Nu gick det som sagt väldigt trögt, men jag gav mig fan på att kämpa för jag insåg att maxtiden höll på att rinna ut. Simtiden är 70+10 minuter, dvs man måste ha lämnat T1 efter 80 minuter.
Näst sist upp ur vattnet. Den uppmärksamme ser den sista
lite snett upp till vänster i bild.
Jäklar vad snurrig jag var när jag reste mig upp. Balanssinnet hade fått sig en rejäl omgång, så jag vacklade omkring som värsta fyllot.
Massor av folk på stranden som klappade händer, tjoade och skrek. Jag var så trött så jag hade svårt att ta in allt det.
Som du ser på bilden under var det en lång bit att springa upp till mattorna på asfalten på vägen till T1. 600 meter till T1 är en siffra jag hörde. Långt när man är trött.
Bilden snodd från ironman Ruegen 70.3-instagramkonto
På vägen upp sprang Sofia bredvid och skrek att jag måste skynda mig, det hänger på sekunder nu.
Väl uppe kände jag mig normal igen och jag sprang som bara attsingen.
I efterhand fick jag veta att simningen inte var 1900 meter utan 2250 meter. Vi simmade alltså hela drygt 300 meter för långt!
Fick den här bilden av en kille som loggade 2235 meter på sin klocka. Min klocka visade 2265 meter.
Gröna linjen är den tänkta banan 1900 meter.
Den röda linjen är hur vi simmade. Sista bojen måste ha
flyttat sig pga vågor och strömmar.
PS.
Jag har aldrig simmat så här långt i ett svep någonsin.
T1
Full rulle in i växlingszonen. Fick av mig våtisen ovanligt snabbt, på med dojorna, och snabbt iväg till hojen. På med hjälm, race belt och glasögon och så iväg mot utgången.
Nu springer Sofia utanför staketet och skriker som en galning att det hänger på sekunder nu. Spring, spring, spring pappa, spring. Du måste ut ur zonen.
Spurtar lite elegant förbi grindvakten som kollar klockan, kollar mig, kollar klockan och håller handen på grinden.
Jag hinner ut och 30 sekunder senare stänger han grinden och någon eller några får inte fortsätta. 30 sekunder, TRETTIO sekunder, det var vad som skiljde mellan att fortsätta eller en mental katastrof.
Utanför zonen står nu också hustrun och hejar. En snabb puss och så iväg.
Cyklingen
Drar iväg och märker att det känns tungt. Inte det där klippet i benen som man har när man har en bra dag. Men det funkar ändå. Att cykla är roligt, så det rullar på och jag känner mig på gott humör.
Den där platta banan som jag skrev om när vi körde den med bil fanns inte riktigt. Efter någon mil eller två kom den första knäppan. 7 %, så det blev att tagga ner på lillklingan. Kommer ifatt Jurgen från Tyskland som knappt har styrfart uppför backen och jag susar förbi och försöker peppa honom med att ropa "come on Jurgen, you can do it".
När jag kommer upp och kör vidare kommer plötsligt Jurgen som skjuten ur en kanon och försvinner snart utom synhåll. Skumt.
Snart kommer en fyraprocentare och ännu en gång susar jag förbi Jurgen. Så där håller vi på hela loppet igenom. Vid ingången till T2 är jag en bit före honom.
Känner mig superproffsig i depåerna när jag grabbar tag i en halv banan så där läckert i farten som proffsen gör. Fast proffsen brukar förstås få en flaska. Det kunde jag också få, men väljer banan istället.
River av skalet med tänderna och hinner slänga skalet i litter box innan jag tuggar i mig bananen.
Mellan depåerna dricker och äter jag helt enligt min "nutrition plan". Funkar kalasbra.
Första varvet snittar jag 28. Vid vändningen står hustrun och dottern plus en massa andra människor och hejar som galningar.
Just lämnat rundningsrondellen och ska nu ut på andra varvet.
På andra varvet möts jag av en kraftig motvind lite här och där och får under två mil trycka 200-250 watt bara för att hålla lite drygt 20-25 i hastighet.
I mål stannar tiden på 3:19 och med med 27 i snitt. Jag hade kalkylerat med 3:30, så det kändes ju kalasbra.
PS.
Har cyklat typ 30 mil ett antal gånger men nog aldrig nio mil utan att vila lite då och då. Inte ens på Vätternrundan eller till Paris med Rynkeby cyklar vi så långa sträckor utan pauser.
Jo, jag satte ner fötterna en gång.. Så lång tid det tog att skifta plats på vattenflaskorna. Ville inte riskera något genom att göra det i farten.
T2
Inga konstigheter, nu har jag hur mycket tid som helst för att klara loppets maxtid 8:30. Känns oerhört skönt.
Löpningen
Vid utgången från T2 står ännu en gång både hustru och dotter. Nu är jag trött, jättetrött. Men märkligt nog tänker jag inga mörka tankar att jag inte kommer att klara rejset trots tröttheten. Jag ska ju till Trelleborg ju.
Lufsar på. Mitt tänkta rejstempo skulle vara 7:30-7:45, helst inte långsammare än 8:00.
Den målsättningen sprack redan de första kilometrarna. Sprang en lång bit, promenerade en kort bit. Så höll jag på hela tiden.
Redan vid första depån hade jag bara positiva tankar. "Vad bra, vid nästa depå har jag redan sprungit en halvmil." Sådär gick mina tankar hela tiden, "bara" så och så många kilometrar kvar. Positiv thinking när det funkar som bäst.
Banan hade en lång och brant backe, 11 % lutning. Och lika lång och brant neråt på andra sidan. Vi tog den backen två gånger under loppet.
På toppen av backen på andra varvet.
Gick såklart uppför men försökte bomba på nerför.
När jag hade två kilometer kvar insåg jag för första gången att det här kommer jag att fixa. Blev oerhört glad och började skratta högt.
Här och där efter banan stog mitt fantastiska crew, hustrun och dottern, och hejade och peppade som tokar. Jäklar vad skönt det var, även om jag ibland inte ens orkade vinka till dom, så trött var jag.
Jag vet hur peppad man blir när medtävlare hejar på en ute på banan. Det var många som peppade mig båden under cyklingen och löpningen. Försökte göra likadant mot alla jag mötte under rundan. Blev ju rätt många gånger för banan gick lite kors och tvärs där man mötte varandra många gånger.
Varje gång sprang jag över till andra sidan och gjorde high fives mot dom som jag visste kämpade in mot målet. Såg att alla sken upp och blev jätteglada, och då kände jag mig också gladare.
Målgången
Så kom den då äntligen, den sista kilometern, de sista metrarna innan jag nådde en tre års dröm.
1 km kvar till målet. Trött, trött, jättetrött.
Inte direkt klipp i benen inte.
På en bakgata var skiljedelen mot att springa första och andra varvet och inledningen till upploppet.
Det var skrivet i stort på gatan, LAP 1 & 2 med en pil till vänster. FINISH LINE med en pil till höger. Sedan rundade man hörnet och upploppet låg öppet.
När jag passerade pilen FINISH LINE började det stocka sig i halsen och glasögonen började imma igen. Kände att känslorna var på väg att rinna över.
Här har jag just svängt in på upploppet och längre fram ser jag
massor av folk utefter barriärerna.
De första jag ser längst fram är min fru och dotter. Fantastiskt.
Här brister allt och jag gråter för fullt.
Var helt ensam på upploppet. En helt underbar och overklig känsla att höra det som jag uppfattade, ett enormt jubel och handklappande och skanderade Göran, Göran, Göran,
Så trött, så lycklig, så stolt över mig själv.
Allt måste ut, skrek något slags målbrottsprimalskrik allt
jag förmådde.
Samma bild igen, men från andra sidan.
Så härligt att få lyckogråta mot sin frus trygga axel.
Den här lilla filmen la Sofia ut på Instagram.
Hon la för övrigt ut rapporter där under hela
loppet.
En halvtimme efter målgången ställde Sofia en del frågor, typ intervju.
PS.
Jag har aldrig i hela mitt liv sprungit så här långt. 14 km är/var mitt distansrekord.
Efterdyningen
På kvällen var jag absolut helt tom på krafter. Helt slutkörd. Orkade inte ens stå rak i duschen, hustrun fick till och med hjälpa mig att ta på kläderna.
Insåg att jag nog hade gett precis allt jag hade i kroppen. På upploppet gick jag på reserverna och alla mätare visade rött. Men jag klarade min målsättning, att en gång få springa genom en ironmanmålbåge. Nu är det gjort.
Resultatmässigt skitdåligt. Av ca 1200 startande hade jag bara 13 stycken bakom mig, varav två män och resten kvinnor. Men det sk---er jag i. Jag gjorde mitt lopp, det enda som betydde något var att jag tog mig i mål innan maxtiden gick ut.
Nu känner jag bara en tomhet, det jag kämpat för i tre år är uppfyllt och klart.
På måndag ska jag träffa min coach Stina och analysera och prata om framtiden. Uppdraget hon fick i februari då vi kom överens om att jobba ihop, var att få mig i bästa form så att jag skulle få min Ironman 70.3-medalj i september.
Hon lyckades. Stina Jönsson heter hon.
Nu har tankarna farit iväg en bit. Jag klarade trots allt en halv ironman. Är det ens möjligt att en gubbe som jag skulle kunna klara t.ex Ironman Kalmar om säg två år, 2020?
Då fyller jag 69 år. Är det möjligt att en sån som jag skulle kunna träna tillräckligt bra och mycket för att hålla det fysiska förfallet stången samtidigt som jag blir starkare? Eller är det bara en fånig och patetisk tanke?
Well, vi får se vad som händer, men jag tror ändå jag är säker på att jag om ett år står på startlinjen till ett annat Ironman 70.3-lopp någonstans i världen.
Tack superjättevärdsamycket alla som har hejat, stöttat och peppat mig under åren och särskilt under loppet och efter, det har betytt jättemycket.
Jag har nu förstått att ganska många följde mitt lopp live på en app, och att många precis som jag grät en skvätt när de förstog att jag klarade loppet. Särskilt dem som vet hur mycket jag har kämpat för det här. Gulligt och fantastiskt är bara förnamnet.
Nu är jag klar med min race report, den blev onödigt lång, sa ju det i början.
Jag kommer garanterat att läsa den ett oändligt antal gånger. För att minnas. För att komma ihåg att allt är möjligt. Ingenting är omöjligt, det tar ibland bara lite längre tid. En sak till, det är aldrig för sent att göra något man tycker är roligt. Inte för sent ens om man är 65+.
Här är den, My preccccciiiousssss......