Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016, 2017 och 2018. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016, 2017 och 2018 med Team Rynkeby och ska göra det även 2019.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Äntligen lyckades jag komma i mål.

onsdag, februari 28, 2007

Short cuts

Österrikare
Österrikare är ett märkligt släkte. Sätt ihop dem i en grupp, sätt på en CD med Österrikisk populärmusik och inom trettio sekunder börjar alla kroka tag i varandra och gunga fram och tillbaka och vråla med i refrängerna. Det händer överallt, på restauranger, i skidliftköer, på pubar och tamesjuttsingen även i bilköer.

Österrikisk popmusik har alltid inslag av bastuba och umpabumpa. Även när tjutande elgitarrer klämmer iväg ett häftigt riff. För en oinvigd är det fullständigt omöjligt att avgöra när en låt slutar och när nästa börjar. Allt låter likadant.

Bussolyckan utanför Uppsala
Tragiskt. I övrigt inte mycket att tycka om saken. Katastrofen bara hände, men någon av förarna måste trots allt ha gjort något fel och jag antar att det kommer att utredas i oändlighet.

Pass
Upptäckte till min stora förskräckelse att mitt pass gick ut i söndags. Det innebär väl på något sätt att jag nu befinner mig i Österrike illegalt. Eller? Tänk om jag inte blir insläppt i Sverige igen utan för evigt blir förvisad till ett slags ingemansland utan rättigheter.

Skidåkning
Idag har jag ägnat mig åt s.k. experimentell skidåkning. Det innebär att jag prövat allt. Framåtvikt, bakåtvikt, stå på hälarna, ha trycket på trampdynorna, böja in ett knä vid svängarna samt att jobba på olika sätt med stavisättning.

I denna experimentella skidåkning ingick även att studera kostens inverkan på skidåkningen. Jag har provat snacks av olika slag, olika sorters pastor, olika sorters grillkorvar, apfelstrudel med grädde och apfelstrudel med varm vaniljsås. Öl drickes icke av mig i skidbackar så där har vi en vit fläck i min undersökning.

Just nu är det för tidigt att utröna vad som är positivt resp negativt för skidåkningen. Eftersom jag är ute på jobb så gör jag självklart denna undersökning på min fritid, därför blev den inte slutförd idag.

Dock är jag nästan beredd att deklarera att pasta har en positiv effekt, för i första åket efter lunch var jag först nere vid liftstationen av dem i vår lilla skidgrupp som jag åkte tillsammans med idag. Tyvärr avtog pastaeffekten tämligen fort så jag vet egentligen inte. Tänker pröva gulasch i morgon.

Den berusade föraren
Som jag skrev häromdagen, ingen skugga falla över bussbolaget angående den händelsen. Däremot anser jag det vara tveksamt om den nämnde fyllskallen ska ”rehabas” i företagets verkstad, som jag läste och hörde i intervjuer.

Herreminje, ska en alkolist gå i en bussverkstad och skruva på bussar? Ingen tror väl att den killen låter bli flaskan bara för att han jobbar på en bussverkstad? Tänk när törsten blir för svår och han glömmer att skruva dit bromsklossen eller vad som helst.

Näe, nu ska jag skriva vad de flesta tänker, men inte vågar säga officiellt. Killen borde hämtas från sin arbetsplats, doppas i olja och rullas i fågelfjädrar och sedan placeras mitt på Sergels Torg. Efter några dagar ska han låsas in bakom lås och bom och låta sig ”rehabas” i all oändlighet långt bort från allt vad fordon heter.

Men sånt får man ju inte tycka officiellt, bara tycka runt lunchborden, så därför skrev jag bara vad de flesta tycker. So, don´t shot me, I´m just the messenger boy.

måndag, februari 26, 2007

Rapport från Österrike

Så är vi då framme i Österrikiska alperna för en veckas skidåkning. Ingen semester. Nix, en klar och tydlig tjänsteresa.

Resan ner gick finfint. Inga hinder, inga trafikstörningar, inga köer över huvud taget. Och framförallt, glada och positiva resenärer som i huvudsak består av familjer.

Det här skriver jag på kvällen efter middagen och lårmusklerna bränner som bara attan efter alla åk i de snörika backarna. Snöade hela gårdagsnatten så det var bara att hänga på snökedjorna i morse.

Fick flertaliga rapporter om den rattfulle bussföraren i Stockholm i en buss från ett stockholmsåkeri. Helt enkelt för j---igt. Hoppas du lägger märke till att jag nu inte raljerar om det, jag nämner inte ens företagets namn.

Anledningen är att det inte är företagets fel, de blev inte mindre seriösa för denna händelse. Det är ett seriöst arbetande bussföretag. Fortfarande.

Föraren var en ynklig människa som föll ur ramen. Ingen, förutom honom själv, ska klandras för händelsen.

Det går aldrig att helt skydda sig från misslyckade människor som saknar all form av självrespekt och därmed utsätter så många andra oskyldiga människor för livsfara.

Det hela är rent bedrövligt och det bevisar också att man aldrig kan lita fullt ut på någon när det gäller alkohol.

Det är nog så att även jag måste krypa till korset och börja undersöka marknaden för alkolås, för sådant här kan man inte bara rycka på axlarna åt.

Sånt här får bara inte hända, och vad man än tycker och tänker om alkolås, om det hade funnits i just den här bussen så hade jag inte behövt skriva det här.

Nattinatti, i morgon är det en ny jobbig arbetsdag i backarna.

fredag, februari 23, 2007

Men vaff...

Jag upprepar, men vaff…, klockan är ju redan över fem och det är fredag.

Skrev jag inte alldeles nyss att en ny spännande vecka startar? Och den är slut? Redan? Attans så fort tiden går när man har roligt. Hur fort ska då inte nästa vecka gå eftersom jag imorgon ska jag ut och ratta buss.

Sportlovstajm liksom. Österrike, here we come! En hel buss full med glada härliga människor i alla åldrar. För att vara en tjänsteresa så känns den väldigt okey.

Det är inte ofta som jag själv kör buss numera, men vår traditionella sportlovsresa missar jag aldrig. Fjortonde gången i år. Har sagt att när första barnbarnet åkt med ett år, då kan vi lägga ner den här resan. Eller kanske inte. Grabbarna är nog för små även nästa år, så okey, vi kör väl på några år till då.

Men hörru, nästa vecka blir det således lite tunt på bloggen om jag inte lyckas koppla upp mig via ”Den Lilla Bärbara” som alltid följer mig. Då kanske det trots allt kommer lite snö- och skidrapporter från Alperna.

Du behöver inte tycka synd om mig, jag reder mig.

torsdag, februari 22, 2007

Mulle Meck

I min begränsade värld är jag INTE känd som någon buss- eller bilmeck, men idag lekte jag Mulle Meck Senior.

Vågade inte riktigt ge mig på ett retarderproblem på en buss utan jag siktade in mig på en ickefungerande torkararm på min bil. En nog så besvärlig utmaning.

Med bara lite smuts under naglarna fungerar nu torkarna föredömligt. Äh, du vet, det var ju bara att öppna kardinallådan och vrida upp termostaten för kylflänsen och sedan var det hur enkelt som helst att krana runt opporteringslisten innan den där besvärliga torderingskopplingen kunde öppnas. Och sen var det ju rena motorvägen att fixa problemet.

Som sagt, a piece of cake. För övrigt har vi idag gjort klart med en ny stor kund, därav att jag känner mig en smula uppsluppen i sinnet. F´låt.

tisdag, februari 20, 2007

IQ-test med bussanknytning












En förskräcklig massa dagisbarn fick följande fråga: Åt vilket håll åker bussen på bilden, åt vänster eller åt höger?

Vad tror du? Tänk efter noga, du tävlar mot dagisbarn i ålderskategorin 2-6 år. Ville bara nämna det.

Deras svar publiceras här om några dagar. Eller veckor.

måndag, februari 19, 2007

Sammanfattning vecka 7

Förra veckan var obeskrivligt jobbig. Vi hade bl.a reseträff för våra resenärer. Stå-upp-komik, dansuppvisning, musik och rese-presentationer. Det kräver både fysiskt och mentalt engagemang, kort sagt stenhårt jobb.

Vi löste det strålande, men det är väl ingen som är förvånad över det va?

När luften hade gått ur mig som en trasig ballong, så var det skönt att bara hänga framför TV:n på fredag och lördagkvällarna.

Bestämde att jag nog vill starta en ny fanclub men insåg att jag inte orkar med fler fanclubar.

Den här gången gäller den Kishti, ni vet kvinnan i Idol-juryn, hon med skotthålet mellan ögonbrynen. I fredags var hon med i Så Ska Det Låta.

Vilken röst när hon väl tar fram sångpipan! Talandes låter hon ju som ett helt dagis från svensk-amerikanska föreningen. Hon kan svårligen hålla ordning på om hon pratar svenska eller amerikanska.

Men rackarns vilken röst och till synes helt utan ansträngning. Men någon annan får ta ordförandeklubban den här gången.

Så hade vi Lets Dance att titta på också. Vem, eller snarare vilka hjärndöda är det som ringer och röstar på Lasse Brandeby? Det kan väl ändå inte vara en endaste en från bussbranschen, då skulle jag skämmas ögonen ur mig.

Jag har mina misstankar att det är folk från västkusten som ringer. Jag känner visserligen några som bor där, men jag tror de är inflyttade, så de går fria från mina misstankar.

Han är ju en kul person Lasse B, men som dansare är han ju inget annat en än båtfender modell större. Ett rundningsmärke, en trästock i stående, eller vad du vill, Killen KAN inte dansa., så varför då rösta på honom?? Jag förstår inte. Det är ju ett hån mot hela programidén. Vilket det i och för sig var att ta med honom redan från början.

Melodischlagerlåtarna får passera mitt nålsöga utan vidare kommentarer förutom att rätt låtar gick vidare.

Veckan avslutades med ett värstingpass. Våra små barnbarn var på besök utan medföljande föräldrar. Övernattning och hela köret. Rackarns så jobbigt det där. Men ack så roligt. Redan några timmar efter att de åkt så kommer längtan efter dem igen. Inget slår känslan av egna barn men barnbarnen är på något sätt Guds bonusgåva.

Veckans sista attraktion var gubbtennis. Jag var helt slut redan när matchen började så jag fick överge skönspelet och bara slugga hem en poäng.

Sen åkte jag hem och svimmade i sängen och efter bara några timmar ringde äntligen väckarklockan. En ny spännade vecka har startat.

onsdag, februari 14, 2007

Lågprisexpress och seriositet

Läste idag en artikel - om lågpriskriget i Mälardalen – i Tidningen Bussbranschen, för övrigt en av våra bättre branschtidningar som dessutom hade en extremt läcker annons på baksidan. Kolla så får du se.

Artikeln handlade bl.a om ett företag som kör expressbuss mellan Örebro och Stockholm till hysteriskt låga priser. Företagets företrädare berättar att antalet resande har ökat väsentligt sedan de startade linjen med låga priser. Förvånad? Någon?

Det som däremot är otroligt förvånande är att samme företrädare stolt berättar att just den verksamheten inte är särskilt lönsam utan mer går ihop sig. Eventuell lönsamhet uppstår enbart därför att de, när de är i Stockholm, ibland kör lej åt Stockholmsföretag. Vänligen observera att han TROR att verksamheten går ihop. De har kört den i två år och han TROR den går ihop. Imponerande.

Eftersom jag är född nyfiken så gjorde även jag en mycket enkel kalkyl på en resa enligt företagets tidtabell. Hur jag än vände och vred på siffrorna så blev det alltid ett minustecken före beloppet. Om nu chaufförerna får betalt i enlighet med kollektivavtalet förstås. Fubbas det där så är det klart att sannolikheten ökar för att det då och då blir en lönsam tur. Kanske, som sagt.

Full buss ger max 5.000 = 4.716:- exkl moms. För 15 timmars jobb, och då om bussen är fullsatt, vilken den garanterat inte är alla dagar som företaget kör.

Men allt det där har ju företagets konkurrenter i Örebro redan räknat ut. Att det inte går ihop alltså.

Men så får vi även veta att syftet med lågpristrafiken inte är att tjäna pengar utan ge ett bättre underlag för beställningstrafiken i Örebro. Aha! Det är tydligen där som pengarna ligger.

Just det här företaget använder alltså lågprisexpresstrafiken som ett slags marknadsföringsinstrument. Smart, dumt eller bara okunnigt? Döm själv.

Trots detta i mina ögon lite märkliga sätt att kalkylera så känner jag ändå respekt för de inblandade. Respekt för lågprisföretaget för att de kör sitt eget race, sånt gillar jag. Respekt känner jag även för de konkurrenter i Örebro som inte anser det möjligt att köra för de priserna utan har kvar sina mer rätt uträknade priser. Sånt gillar jag också.

Nästa inslag i artikeln handlar om ett stockholmsföretag som också startat lågprislinje med fantasipriser på vissa sträckor. Om det företaget får vi ingenting veta förutom att ägaren heter Ted Ekberg och bor i Stockholm.

Av okänd anledning ville han tydligen varken kommentera eller vara med på bild i tidningen. Inte ens på sig egen websida berättar han för sina kunder om företagets bakgrund. Det går inte heller att ringa företaget utan att meddela sig via en telefonsvarare. Själv fick jag lära mig att tillgänglighet är A och O om man vill driva företag oavsett bransch, men det kanske är annorlunda idag..!?

Vilken kille, nystartad verksamhet, men avböjer chansen att i media berätta om sig själv och sitt fantastiska företag. Vad är han rädd för? Kanske är han bara blyg, men som läsare är det lätt att koppla ihop denna vilja att vara anonym och hysteriskt låga priser med utredningsavdelningen på Skatteverket, eller annan myndighet. Vem vet, är han smart, dum eller bara okunnig? Vad tror du?

Tänk vilken tur att inte alla tillber samma Gud, vilken trängsel det skulle bli vid altaret.

lördag, februari 10, 2007

Har jag missat nåt?

Det är fanken i mig otroligt. En avdankad och nerknarkad före detta fotomodell dör på ett hotellrum i USA.

Våra kvällstidningar har krigsrubriker om denna händelse. På nyheterna hörde jag att hela USA är chockat. De borde vara mer chockade över att de egna landsmännen röstar på Bush.

Vi själva borde vara chockade över kvällstidningarnas fullständigt sanslösa ickenyheter. Men eftersom det fortfarande finns idioter som köper landets mer eller mindre lögnaktiga kvällstidningar så får vi väl vad vi förtjänar.

fredag, februari 09, 2007

Aj aj aj

Läste idag i DN att Forsmarks VD får gå. Detta på grund av verkets livsfarliga misstag, dåliga kontroll och obefintliga uppföljning.

Jag frågar mig; är ”straffet” inte lite väl mesigt? Att ta ifrån honom tjänstebilen är väl inte tillräckligt?

Fast rubriken, min alltså, syftar mer på att jag skar mig på näsan (!) idag när jag rakade mig. Det svider och det blöder. Aj aj aj.

torsdag, februari 08, 2007

My name is Mr Yago

Det är kul med internationella affärer. Särskilt när mitt namn kommer på tal. Att uttala Göran kan vara knepigt, särskilt för en utlänning, så under årens lopp har jag kallats både det ena och det andra.

Förmodligen även idiot och andra liknande termer, fast på något språk jag inte förstår. Men jag förstod alltför väl när en kund en gång sa det på svenska.

Numera går jag oftast under det engelska namnet George i olika former. Jodge är ett annat.

Nu har namnlistan utökts ytterligare. En kund i Kina tilltalar mig nu, i alla fall i skriftlig form, som Mr Yago. I muntlig form kunde jag inte ens utröna vad min kinesiska vän på bräcklig engelska bräkte fram. Lät mest som Jaaooogå, som ju faktiskt nog är ett försök till att säga George.

Mr Yago, det låter rätt fint tycker jag.

My name is Mr Yago. Mr George Yago.

onsdag, februari 07, 2007

En kämpe på barrikaden

Jag känner en kille i Sollentuna som heter Nils-Sture Sandberg. Ni som är i branschen vet att det är killen som drev SÖ-buss i Sollentuna fram till nyligen då han sålde företaget.

I mångt och mycket en märklig människa. Så enveten, snål (!), ibland dum, men på något sätt en fantastisk människa med en samlarmani utan nåde. Själv känner jag ingen annan som har så många fina bilar, så många halvruttna bilar, så många bussar, så många halvruttna bussar.

Det var han som lärde mig allt jag borde veta om branschen och om bussar när jag startade StockholmsBuss 1989 med första bussen som jag praktiskt nog köpte av honom. Jag tog hans kunskaper och gjorde sedan precis tvärtom, då gick det ganska bra…!

Kanske inte riktigt så, men utan N-S hade jag definitivt gjort något annat idag.

Så, det var själva ingressen, som jag tycker har ett allmänintresse för dig i bussbranschen. Jag läste nämligen idag ett reportage i en Sollentunablaska om just Nils-Sture och hans kamp mot myndigheterna angående några bussar som N-S köpte för 13 år sedan.

De importerade N-S själv till Sverige, han importerade nästan allt själv, men godkändes inte av Naturvårdsverket pga avgaserna.

N-S har sedan dess alldeles på egen hand under 13 år kämpat i olika instanser och överklagat allt som inte gått hans väg. Nu har regeringsrätten gett N-S rätt. Efter 13 år!

Problemet är nu att Tingsrätten ska besluta om N-S har rätt till skadestånd eller inte.

Med tanke på att hela processen hållit på i 13 år säger sig N-S vara tveksam om han själv får höra resultatet innan han själv går i graven.

Attans, vilken härligt envis kille Nils-Sture Sandberg är. Alltså när man själv inte är motpart till honom. Då är han rent för jä…g!

För mig representerar Nils-Sture den riktiga medborgaren som inte viker ner sig mot överheten utan kämpar för sin rätt. Precis som tjejen med restaurangen i Göteborg som valde att sälja krogen istället för att tvingas bli slav under facket.

Jag älskar tuffingar som följer sitt hjärta och inte tvekar att simma motströms. De är som en kinesisk drake, de kan inte flyga i medvind, det är först i motvind de lyfter.

fredag, februari 02, 2007

Den fackliga trovärdigheten får sig ännu en gång en snyting

Du har väl följt den spännande kampen mellan de s.k. Plymothbröderna och facket? Du vet där facket satte ett företag i Småland i blockad för att de av religiösa skäl vägrade skriva på ett kollektivavtal.

Nu har de kommit överens. Facket skrävlar att de vunnit en stor seger, medan Plymothbröderna lite mer sansat säger att facket nu äntligen accepterar den lösning bröderna själva föreslog redan i november.

En gång för många år sedan hade vi en förare som ”söp skallen av sig” och mer eller mindre låste in sig under en veckas tid under en utlandskörning. Både kunden och vårt företag drabbades väldigt hårt och uppsägningen var solklar. Tyckte alla, även facket, vilket var en smula överraskande.

Det som däremot var överraskande var att det enda skäl som facket accepterade var en uppsägning pga arbetsbrist. Inte av personliga skäl, vilket var det korrekta skälet. Visserligen hade vi samma dag som förhandlingen annonser ute där vi sökte fler förare, men det hade ingen betydelse för facket.

Det var heller inga som helst problem att undanta denna förare från listan med återanställning med förtur, vilket är vanligt när det blir den typen av uppsägning.

Jag säger det en gång till, jag har ingenting emot fackligt arbete, det behövs som motvikt, men tyvärr är facket överlag ungefär som amerikanare brukar vara, snudd på igenkorkade av seg och illaluktande dubbelmoral.

torsdag, februari 01, 2007

Badrumsmassaker

Idag ringde min mamma mig och med gråten i halsen berättade hon att de hade borrat igenom taket i hennes badrum.

Jasså det är dags nu, tänkte jag lätt ångestladdad. Dags att leta långvård till mams. Åldern har nu tagit sitt tribut, Aliens genom badrumstaket, jojo det är själva spiken det, tänkte jag.

Om du hängt med i svängarna här på bloggen så vet du att morsan är en bit över 80.

Men tänk så fel jag hade. Mor är hur glad, vacker och pigg som helst. Likaså byggjobbarna ovanför mammas lägenhet. Om man undantar utseendet förstås. I sin iver att bila bort betong i badrummet ovanför så gick de så att säga lite för djupt.

Rätt många kilo bruk rasade ner i mammas badrum OCH i den öppna toppmatade tvättmaskinen. Inga problem, sa byggbasen, det här fixar jag lätt, varvid han hämtade en dammsugare och hade för avsikt att dammsuga ren tvättmaskinen.

Nu ska jag vara kort. Ett smärre meningsutbyte, för jag kom ju blixtsnabbt till mammas undsättning, om lämpligheten att försöka dammsuga rent en massakerad tvättmaskin kontra snabbt inköpa en ny, slutade lyckligt. Till mammas fördel.

Ibland är vardagen ohyggligt spännande, eller hur?