Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


fredag, juni 30, 2017

Sparrade lite mot Lisa Nordén

Idag en stor dag för en triathlonwannabe. Har sparrat mot Lisa Nordén.

Eller sparrat och sparrat, simmat i samma bana som hon, om vi nu ska vara petiga med detaljer.

Fredag morgon = simträning. Vanligtvis de senaste månaderna med mina simpisar Elin och Stina. Men icke idag. Elin på väg norrut mot någon slags tävling och Stina tror jag dragit lite söderut. De har helt enkelt övergivit mig.

Så jag for iväg ensam till Huvudstabadet för att köra ett pass i den rätt härliga utomhusbassängen som dessutom är en 50-metersdito.

När jag simmat 2x50 tycker jag mig se en tjej som jag på något sätt känner igen och som står vid min bana och kränger på sig en våtdräkt.

Jag stannar upp och följande konversation utspelar sig:

Jag, minst sagt töntig:
- ehh, Lisa?

Lisa, som jag då trodde var Lisa Nordén.
- ehh, jaa.

Jag, ännu töntigare, eftersom jag TROR det är Lisa Nordén:
- du är grym

Lisa, som nu är bekräftad Lisa:
- tack, det är du också.

Jag, lite förvånad:
- ehhh

Lisa, artigt:
- ja men som går upp tidigt för att köra ett pass kl 7 på morgonen

Jag, tillgjort töntig:
- äsch, man försöker så gott det går.

Jag, nu lite modigare:
- ska du köra mycket idag?

Lisa:
- jo, idag blir det ett mördarpass, 6800 meter.

Jag, lite skrynkligt:
- jäklars, då ska jag hålla mig lite undan då.

Lisa:
- näe, gör inte det, blir bra träning om det är trångt.

Jag, som journalistwannabe:
- tränar du varje dag?

Lisa:
- ja, inte simning varje dag, men någon gren kör jag i princip varje dag.

Jag, absolut supertöntigt:
- grymt.

Sen kastade jag mig iväg en smula coolt på en ny 50-meterslängd.

Kollade henne i smyg lite då och då när jag pustade ut och hon bara vände runt och körde vidare. Hon körde massor av olika teknikövningar, både med och utan fenor, både med och utan sån där flytgrunka man lägger händerna på och bara paddlar med benen. Hon körde både med och utan snorkel.

Oavsett teknik gick det väldigt snabbt. Vågade inte kasta mig iväg på mina 50-or förrän hon hade vänt så jag kunde drafta efter henne. Typ 2 sekunder, sen var hon 10 meter bort.


Efter 16 st 50:or gav jag upp. Lisa fortsatte enträget.

Bara en liten ny favorit i repris:

Jag, ännu töntigare, eftersom jag TROR det är Lisa Nordén:
- du är grym

Lisa, som nu är bekräftad Lisa:
- tack, det är du också.

Joråsåattliksom....

måndag, juni 26, 2017

Sååå jäkla kul är det i Team Rynkeby

En vanlig midsommarhelg är över. Midsommar tillhör inte min favorithelg. Har inga egentliga traditioner. Näe, julen är mer min grej.

Med det blev ändå sill och potatis i stugan på landet. Ingen nubbe. Inte min grej. Flaggan hissad och lite allmän trevlighet med familjen, eller snarare delar av familjen.

Självklart blev det lite simning i havet också för säkerhets skull.

Simmade några varv ut till den tomma bojen längre ut.
Där borde min segelbåt ligga. Men den ligger ännu på land
och lär väl bli kvar där även den här sommaren.

En söndagscykling med Team Rynkeby får man ju inte missa, så hem på lördagkvällen och ladda för en 15-milare. En lugn och fin 15-milare hade jag som teamets träningsansvarig bestämt.

Du vet hur det är nu va? Ingen j....l lyssnar. Det var om inte fullt spett norrut till härliga Drömkåken, så gick det i alla fall undan. Inte undra på. Med en härlig vind i ryggen var det som att segla fram.

Vi stannade inte mindre än 60-70 minuter och hade det rätt mysigt.

Mr Ego och kapten Jonas.
Övriga vägrade titta in kameran i ren protest


Mysigt och trevligt.
Bilden har jag snott av Mats Eriksson. Det är han som kikar fram
till vänster i bild. Själv kikade jag fram lite diskret bakom blommorna


Reidar mådde lite halvtjyvis så han värmde sig
med den finaste filt han kunde hitta.

Sen bar det iväg de sista 8 milen hemåt. Nu hade vi den härliga medvinden rakt i näsan. Ni som var ute och hojade vet att det stundtals var en grym vind. Ibland rätt i nosen så de längst fram fick slita hårt. 

Ibland blev det kantvind som slet i hela teamet. Pga de kraftiga vindbyarna blev det en ryckig framfart som stundtals slet sönder klungan. Superjobbigt för de som låg längre bak.

Men alla bet ihop med glatt humör. Ingen började gråta, ingen la ner cykeln i diket och ringde efter taxi. Inte ens jag.

Nu ska jag berätta om min puls. Har alltid trott att min maxpuls var 175 vilket jag uppnådde flera gånger under vinterns spinningpass. Sen vi gick ut i verkligheten har pulsen aldrig gått över 165 trots att jag tagit i så det nästan svartnat för ögonen. Så jag trodde att min maxpuls helt enkelt sjunkit.

Pratade med min teamläkare om saken för några veckor sedan. Konstaterade att enda skillnaden var att jag sedan flera månader tillbaka käkat magnesiumpiller för att undvika kramper efter hårda pass. Det har funkat.

Hon förslog att jag skulle sluta med pillren för att testa. Så har jag nu gjort några veckor.

Och ser man på, när jag kom hem och kollade min Garmin, hade jag vid några tillfällen kämpat upp pulsen till 175. Alltså där maxpulsen borde ligga. Det förklarar lite varför det ibland känts konstigt att se på Garmin att jag ligger runt 95 % av max, fast jag själv känt att det gått lugnt och fint och inte varit särskilt jobbigt.

Piller är bra, men ibland kan de uppenbarligen ställa till det på andra sätt än tänkt.


På pulskurvan märks det en rätt tydlig skillnad
mellan med- och motvind.


Efter några mil stannade vi till vid Lunda Livs och käkade glass. Det var vi värda. Blev också ett s.k. Kodak moment.

 Jacob och Reidar pustar ut gräset


 Anna H, Henrietta och Isabell förevisar årets mode i teamet, 
spegelglas i sponsglajjorna från POC.
Om man kollar noga i Isabells glasögon blir det ju
även en slags konstnärlig selfie.


Fyra coola ruggigt starka tjejer.
Agnes, Louise, Annica och Ylva.


 Till vänster i bild en av teamet två läkare, Anna G.
Sen hänger urstarka Tina på den ännu mer urstarka Christer. 
Kanske Tina var trött, hon låg oftast längst fram och drog.


Hela härliga söndagsgänget.


Om bara 11 dagar drar vi söderut. Mot Paris. Tiden sen teamet bildades i höstas har gått så obeskrivligt fort så man fattar inte vart tiden tagit vägen.

Tillsammans med de här helt fantastiska människorna ska jag nu ge mig i kast med att cykla till Paris för tredje året i rad.

Kan inte tänka mig ett bättre sätt att träffa nya fantastiska och inspirerande människor än att vara med i Team Rynkeby och tillsammans göra en fantastisk insats för andra människor som har det svårt, särskilt barn. 

I år har vårt team lyckats slå en nytt Team Stockholmrekord i insamlade pengar till Barncancerfonden. Det känns fint. 

Nu är vi så gott som färdigtränade, bara några finjusteringar kvar innan vi börjar vår 135-milacykling. Det ska bli så himla kul. Igen. 

Även dom det då och då under färden är nästan ångestframkallande jobbigt. Jag vet ju redan det, been there, done that. Men jag gör det igen. För att det är så kul.

Du bara MÅSTE, M-Å-S-T-E söka till något av nästa års team. Du får garanterat ett minne för livet.

HÄR kan du söka. 

Om jag ska söka för fjärde gången? Hmm, jag säger så här, dörren är inte helt stängd, men vi får se hur det känns efter Parissvängen.

söndag, juni 18, 2017

Vätternrundan 2017. Min race report

Det här är ju inte riktigt klokt egentligen. Min första Vätternrunda körde jag ensam 2014. Efter den skulle jag inte köra någon mer runda. Det var ju bara en engångsutmaning. För jobbigt, och cykling var ju ändå bara begränsat kul.

Så fel jag hade.


Min fjärde VR-medalj smakade ovanligt gott

But you know me, jag tar det från början med en hel hoper bilder.

Ja alltså, jag skulle såklart köra rejset med Team Rynkeby Stockholm.

Bussen, från StockholmsBuss såklart avgick kl 19 från Stockholm till Motala. Vi samåkte med teamet från Täby.

Vår eminente chaufför Rolf lastar våra cyklar i en special-
cykelkärra vi fick låna av CykelTours. (Tack Garry).
Det här var Rolfs tredje raka VR som driver.

Under resan passade de flesta på att sova/vila.
Här vår kapten Jonas som redan var färdigklädd.
 Jag tror det är Karin som ville ha lite avskiljdhet
och lite lugn och ro.


Personligen valde jag en variant av slutspelsskägg, benämnt VR-skägg.
Struntade i att raka mig på morgonen och tänkte
inte raka mig förrän jag gått i mål.

Vår start var 00:54 så vi hade gott om tid för att hämta startkit, handla, äta, mingla och uppleva den härliga atmosfären vid startområdet.

Blev lite sur på Christer, Jörgen och Tina för att de bara
larvade sig när jag skulle ta en seriös bild.
Bara Jonas fattade allvaret i såna saker.
Här ser man tydligt att det snart är rejstime, ett horn
började växa ut ur min panna.

Vid midnatt samlades alla vid bussen igen för att göra i ordning både oss själva och våra cyklar.


 I bussens strålkastarsken var det hög intensitet
att fixa cyklarna.


 Anna H ser ut att be en bön att det skulle gå bra.
Det gick superbra både för Anna och alla andra.


Marcus försöker se lagom avslappnad ut
när han klistrar chipet på hjälmen.

Tiden går fort när man har roligt. Dags att bege oss iväg till startfållan.


GMLV (teamets General Manager Lake Vattern) aka Mr Ego, och 
kapten Jonas 100 % laddade för rejset.

Så rullade vi in i startboxen. En häftig känsla tycker jag. En slags spänd förväntan. Oavsett hur mycket man tränat är 30 mil inget man bara snyter ur näsan.

Här lovar jag att det var många hjärtan som slog lite extra.
Vi hade ovanligt många förstagångare i årets team.

Så bar det iväg. I vår raceplan hade vi korta microstopp, max 60 sekunder varje timme. Många är ovana att äta och dricka under rull, så därför gjorde vi såna här korta stopp.

Vi i Team Rynkeby kör med fasta positioner och på VR valde vi att vår motor skulle bestå av fyra superstarka cyklister som orkade dra runt oss hela varvet. Dock hade vi reserver som kunde byta av. De i motorn växlade runt inom den gruppen. plus att en av grindvakterna, Christer, efter halva loppet bytte plats med Ylva.

Resterande lag i fasta positioner. Två i teamet fick dessvärre lämna sent återbud pga sjukdom, så vi blev 24 som körde.



I depå Ödeshög stannade vi hela 5 minuter precis enligt vår raceplan. Sen bar det av direkt mot Jönköping. Här var det nära att jag cyklade fram till Jonas och ville slå något hårt på hans hjälm för här gick det fort för oss.

I Grännabackarna fick jag ligga i som en iller för att inte tappa hjulet framför. Vid värsta backen slog min puls i absoluta taket, 100% av min uppmätta maxpuls. Då for tankarna genom skallen om jag verkligen skulle orka genomföra det här loppet.

Men vi fortsatte i samma vilda tempo och nådde depå Jönköping med ett bra rullsnitt. Det bästa i år för teamet sett över så lång sträcka.

Det här var vi mer än nöjda med i Jönköping

30 minters stopp. Dessvärre sinkade jag teamet lite, fick lite problem med bakhjulet som strulade. Löste sig och vi var iväg.

Kände mig lite orolig inför de kommande Bankerydsbackarna och Salighetens Backe, där vi alla blir välsignade. Mitt minne var att de alla var grymt jobbiga.

Men icke i år, vet inte säkert, men jag tror vägverket varit och hyvlat av de lite, för de gick förvånansvärt bra även om jag trodde jag skulle dö andnödsdöden.

Mot Karlsborg i fortsatt vilt tempo med ett kort vattenfyllnadstopp i depå Hjo. Även här sinkade jag teamet med mitt strulande bakhjul. Fick hjälp i servicetältet.


Vi lyckades hålla farten uppe även på den här sträckan upp till Karlsborg.


I Karlsborg ville vi se hur många som får plats i en Görankram.
Jag, Nicklas
Isabell lite hoptryckt
Jocke, Jörgen, Melissa, Satu.
Borde gå att få in några till nästa selfiekram

Efter 15 minuter on the road again.

Depå Hammarsundet. 
Vet inte varför, men hit sölade vi lite.

Nu kommer den sedvanliga Hammarsundströttheten. Det händer något i kroppar efter 25 mil. Det börjar göra ont i nackar, ryggar, knän, fötter, energin börjar tryta och det börjar bli långtråkigt och mjölksyran i låren börjar kännas mer och oftare.

Väldigt ofta börjar orden misär och elände vandra runt i hjärnbarken.

Men teamet bet ihop och körde på så gott det gick. Och det gick fortsatt bra. Bara någon enskaka lucka uppstog lite då och då och men inget märkvärdigt.

Vid varje kvarstående milskylt jublades det högt i klungan. Nu bara 1 mil kvar. Den går fort, kortare än en cykling till våra vanliga vardagsträningar. Så tänkte jag.

Vi rullade i mål på tiden 11:44 och med ett rullsnitt som slutade på 29,5.  Vill du se när vi rullade i mål kan du kolla den HÄR på teamets Facebooksida. Passa på och gilla oss också.

I målområdet blev det mat och avkoppling i gröngräset.

Åven i år gick min egen cykling rätt bra. Var ohyggligt nervös innan om jag skulle klara hela vägen, har ju haft lite problems under våren. Men det gick strålande. När man kollar pulsanalysen, så kan man ju tro att det var ett lagom lågpulspass. Men det var det verkligen inte.



Verkar ju innebära att om jag jobbar upp styrkan i benen till nästa år kanske jag kan klämma pölen med en SUB11 eller SUB10-grupp.

Men vänta nu, jag har väl sagt att det här var sista gången?

Den här kartbilden har många sett, men en del ofrälsta vet inte hur man kör runt Vättern. Här är kartan vi kör efter.

Mest spännande är det i Jönköping för om man missar
den skylten hamnar man i Malmö och får ingen medalj.

Till sist en slags intervju av mig i gröngräset efter målgång. Kanske jag överdrev vissa saker. Vi får väl se vad framtiden har att erbjuda.


söndag, juni 11, 2017

Halvvättern. Min race report. Payback time is here

Då var mitt tredje HV avklarat. Körde som jag skrivit om tidigare med Team Mellanmjölk. Från nu får vi nog kalla oss Team Mellanmjölk Turbo.

Medaljer är alltid lika kul att få när man känner 
att man förtjänat den.

Så himla kul det var idag. Strunt samma att det både blåste och regnade. Sånt har ingen betydelse när det är kul.

Men jag tror jag kör en bildberättelse om rejset.

Snuskigt tidig uppgång från sköna sängen

Efter en rejäl frukost så var det dags att sätta sig i bilen och köra de 25 milen till Motala. Egentligen galet att köra 50 mil t/r för att cykla 15 mil. Men Vätternloppen är ju så jäkla kul så det är värt varenda mil. Älskar stämningen före, under och efter loppen, oavsett om det är Halvvättern eller Vätternrundan. Om jag förklär mig lite kanske jag kan smyga med och köra Tjejvättern också nästa år.

Det krävs bra musik för att komma i rätt stämning när man cyklar. Prövade lite Måns Zelmerlöv, han sjunger ju käcka sånger, men nej, ingen pulshöjare där inte. Krävs betydligt hårdare tag för att jag ska gå igång.

Låt högtalarna skallra, ZZ Top åt alla.

Dags för start. Vår tid var 09:36 men blev försenad pga broöppning.

40 sekunder till start. Då är man laddad och allvarlig.
Och lite nervös om jag ska orka hänga med kidsen i teamet.

Första halva av loppet en smula småjobbigt men långt ifrån överjävligt. Blåsigt. Kant- eller motvind. Upp i Ombergsbacken. Fri fart. Min vana trogen sist upp, med en puls som var en hårsmån från absolut max.

Samling några kilometer efter backen och den fina slingriga vägen som kommer efter backen.

Vid första depåstoppet efter fem mil kramades vi lite, Ylva och jag.

Sen pumpade vi vidare, alla vid gott mod. Next stopp depå Röke efter 10 mil.

Vid andra depåstoppet kramades vi lite, Tina och jag.

F´låt alla andra att jag inte kramade och fotade alla. Men man hinner ju så lite på våra korta stopp. 

Nu upptäckte Jonas, som vanligtvis är kapten i Team Rynkeby Stockholm, men i Team Mellanmjölk är han "bara" en vanlig soldat i ledet, att han hade en lite bula i framdäcket. Inte bra, så ett besök i servicetältet var nödd och tvunget.

Jonas var extra glad i servicetältet när han fick hjälp av 
Vätternrundans grymma funktionärer.

Nu hade vi 29,7 i rullsnitt. Pratade med Jonas att det skulle vara kul om vi nådde 30, men att det kunde bli knepigt på de kvarvarande 5 milen. Dessutom, dessutom kände jag här som kapten för teamet att vi måste matcha Rynkebytjejernas 30 i snitt de hade under gårdagens Tjejvättern.

Så vi brakade iväg. Gick kalasbra. Snittet på min Garmin steg sakta sakta. 29,8. 29,9. Nu grep djävulen tag i mig. Vrålade ÖKA till de som låg först. Vi MÅSTE nå 30 i snitt. Nu blev det en principsak. Fast det visste ju såklart inte alla i teamet.


Gerry fick inte punka, men det läckte plötsligt luft ur ventilen.
No danger on the roof, han fixade snabbt problemet.

Plötsligt var det jag och Jonas som låg först och drog. Nu kör vi, sa vi, och så smackade vi igång. Vi hörde några protester bakifrån att vi måste lugna ner oss men vi "hörde" inte. Men alla bet i och hängde med.

Någon mil innan Motala slog Garmin om till 30,0 så nu gällde det att ligga i så det inte sjunker. Jag gled bakåt i klungan och några andra fortsatte i samma för oss vilda tempo.

En riktigt grym andra halva av loppet.

För att göra en lång historia kort, vi gick i mål efter 5,55. Lite sämre än vad jag hade hoppats på men rullsnittet bättre än jag hoppats på och räknat med. Blev lite för många och för långa stopp helt enkelt. Men å andra sidan hade vi inte något särskilt mål, förutom att det skulle vara kul. Och jag tror alla tyckte det.

Men det här med rubrikens Payback time då? Jag har ju gnällt lite över att jag inte fått den utväxling jag ville ha från vinterns träning. Har ju varit ovanligt tungt under mer eller mindre hela våren. Men idag kändes det som det släppte. En riktig payback för alla timmar jag slitigt och kämpat för att få mig i topptrim.

Nu ska jag avslöja en hemlis. Det är en sån ohyggligt skön känsla att kunna hänga med kidsen jag cyklar med. Lika jobbigt mentalt är motsatsen. Erkänner det. Så nu känner jag mig supernöjd med dagens rejs. Jag är inte ens särskilt trött, märkligt nog.

Let me proudly present årets upplaga av Halvvätterns Team Mellanmjölk Turbo:

Kjell, Putte, Satu, Patrik, Fredrik, Åsa, Ylva, Daniel, Lena
Tina A, Carina, Gerry, Louise, Jonas
Mr Ego
(nej jag ligger inte ner för att jag var trött, 
jag ligger ner för att det ser coolare ut)


Min tredje. Ganska lättfångad idag.

Nu blir det ladd som bara fan till kommande helgs Vätternrunda med Team Rynkeby Stockholm. Då blir vi en lång klunga på 29 st. Ser redan fram mot det loppet.

Tack för att du orkade läsa ända hit.


lördag, juni 10, 2017

Jahapp, då drar vi gång då

Känns som det är nu som säsong 2017 drar igång på riktigt. Det är nu diverse lopp och äventyr ska genomföras på cykeln.

Visserligen tjyvstartade vi i Rynkeby med att köra loppet Vårblotet för några veckor sedan, men det är nu som de stora sakerna ska hända.

Så därför hade jag idag en cykelfixardag. Kunde välja på den eller klippa gräset i trädgården. Kände att cykeln behövde lite mer kärlek och omvårdnad än trädgården. Varför välja en, när du lätt hinner båda, tyckte hustrun. Vid närmare eftertanke känns det som hon har rätt.

Började, såklart, med cykelmecket. Hög tid att byta både kassett och kedja, de har suttit på cykeln närmare 500 mil vid det här laget. Bromsklossarna bytte jag häromveckan.


Bort med det gamla och på med det nya


Lika bra att tvätta hela ekipaget


 Skön känsla med nya fräscha grejer


Buntbandade fast även på mitt fiffiga nummerlappsfäste
så det inte fladdrar och har sig i de oerhörda hastigheter
som ekipaget kommer att framföras i runt Pölen.
Inte helt aero, inte ens snyggt, men det funkar.


Klart. Nu redo för Halvvättern, Vätternrundan och Paris

I morgon dags för min tredje Halvvättern. Den här gången med mitt eget Team Mellanmjölk. Ett synnerligen exklusivt sällskap startat av mig och Tina A i Hovfet Gustavsberg/Värmdö.

Vi är i år en brokig samling av nya och gamla Rynkbebyare från både Team Täby och Team Stockholm plus några från Fredrikshof. I år består klungan av 18 cyklister. 

Första året jag körde, då med Fredrikshof, totalsnittade vi knappt 30, rev av de sista 8 milen med 33 i snitt, och jag var helt säker på jag skulle döden dö av trötthet när vi kom i mål. Du kan läsa min berättelse om det loppet HÄR.

Förra året skulle vi ta det lite lugnt. Tjenare. Vi kom i mål med lite drygt 30 i rullsnitt. Det kan du läsa om HÄR. Om du vill alltså.

Vi får se vad det blir i år, kanske blir vi Team Lättmjölk eller kanske rent av Team Mjölk Röd. Who knows.



De här coola Team Rynkebytjejerna ska vara med i Team Mellanmjölk i morgon. De värmer upp med Tjejmilen idag.

Anna G, Satu, Åsa, Ylva

Nu ska jag ladda som fan för loppet i morgon, sen får vi se hur det går. Kanske möjligen eventuellt kommer även en race report på bloggen också.

söndag, juni 04, 2017

Hittade den. Formen alltså.

Idag känner jag mig både glad och väldigt väldigt nöjd. Min tappade form, som jag skrev om häromdagen, har skavt lite inom mig. Eller på ren svenska, det har skavt jävligt mycket. Gjort mig väldigt fundersam.

Inom kort har jag ju både Halvvättern, Vätternrundan och icke minst cyklingen till Paris.

Så med en tappad form syntes framtiden som väldigt mörk. Ur cykelperspektiv alltså.

Det mentala läget har varit så uselt att jag på fullt allvar funderat på att hoppa av alla lopp framöver, inklusive Pariscyklingen.

Men idag serru, idag hittade jag i alla fall skärvor av min tappade form. Dom låg lite utspridda längs vägen från Botkyrka till Taxinge slott strax utanför Mariefred. Hur dom hamnade där har jag ingen aning om.

Med en liten klump i magtrakten startade vi vår cykling mot Kakslottet vid Taxinge. Kände rätt omedelbart att det gick ganska lätt att hänga med i dag. Några mil dunkade vi på i 30+, till och med 31+. Nemas problemas för gubben den här gången även om det blev en och annan pulstoppning i några uppförslutor. Men det blir det ju såklart för alla.

Slutsnittet på hastigheten blev väl inget man skriver hem till mamma och pappa om, men det hamnade i alla fall en smula högre är det s.k. Rynkebytempot.

Efter 5 mil var vi framme till och med innan de öppnade caféet. Hade gått lite fortare än jag planerat.

 En tjusig lagbild hör ju till

Sen stormade vi själva kakbuffén.

Klart man blir lite upprymd framför ett sånt här kakbord

Många svåra beslut var tvunget att tas innan jag var nöjd med det som till sist stog på brickan.


Prisnivån: mackan 95:-, biskvien 38:-, bullen 24:-
och kaffet (med fria påtåar) 35:-.
Om det var värt priset? Självklart.

Efter mer än 1 timmes rast/vila trampade vi hemåt igen med en extra liten sväng.


Hemvägen kändes ännu bättre i ben och kropp än ditvägen. En härlig känsla. Hoppas hoppas hoppas att känslan nu sitter kvar i kroppen resten av sommaren. 

I lördags gjorde hela Team Rynkeby Stockholm en bra insats som funktionärer till tävlingen Toughest, som gick av stapeln vid Lida friluftsområde utanför Stockholm. Vi ställde upp med nästan 40 funkisar och för det fick vi en rejäl slant till Barncancerfonden. En riktigt härlig win-win-situationen för både arrangören och BCF.

Så här känner jag mig idag.