Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


fredag, april 28, 2017

Så här glad har jag inte varit sen bröllopsnatten

Det här är helt overkligt. Jag, mannen som inte kunde lära sig crawla, har idag crawlat 500 meter i ett svep. Fattar du storheten i det? Jag har alltså crawlat 500 meter. Jag. Femhundra meter. Som aldrig orkat längre än 100 meter tidigare.

Så plötsligt händer det. Klart man blir glad. Och vilket perfekt genrep inför trilägret på Mallis nästa vecka.

Dessutom släppte tyngden lite från mina axlar beträffande min smärre ångest över simdelen i HIM-loppet i augusti.


Men det här måste såklart analyseras ner till mikronivå. Så här gick det till.

Idag hade två av mina simpisar frånvaro från simpasset. Elin har dragit till USA och Sofie vet jag inte varför hon inte kom.

Kvar var jag och Stina. Vi tuffade på, hon med sitt och jag med mitt. Körde några femtior och pustade tungt efter varje. Beklagade mig för Stina att det var så jobbigt med andningen.

Hon gav några tekniktips som jag körde några varv. Kändes bra men fortfarande lite tungt. Sen gick Stina iväg lite tidigare och jag var kvar för jag ville köra i alla fall 45 minuter.

Tänkte att jag i alla fall skulle avsluta med en hundring, skam vore det väl annars tänkte jag.

Så jag drog iväg med dolmen mellan benen. Jag vet, det låter ekivokt, men du som simmar vet vad det är. Efter fyra vändor kändes det kalasbra och jag tänkte, okey Göran, kör en längd till så slår du rekord.

Väl där tänkte jag, okey Göran, om du stannar här stannar du ju på fel sida, kör en längd till så har du kört 150 meter. Så då gjorde jag det. Kändes fortfarande skitbra, så jag tänkte, okey Göran, två längder till så har du simmat lika långt som Jonas (min svärson) mäktat med.

Okey, vid 200 meter tänkte jag, okey Göran, fyra sketna längder till så har du klämt 300 meter. Så då gjorde jag det.

Strax före 300 meter så tänkte jag på någon som kommenterade ett tidigare inlägg jag gjort på Fejan att om man fixar 400 meter så kan man simma hur långt och länge som helst.

Så då körde jag ytterligare fyra längder.

När jag närmade mig 400 meter tänkte jag, okey Göran, nu finns chansen att skriva historia, halvkilometern ligger inom räckhåll. Kändes oförskämt bra och andningen funkade till 100 % åt båda sidorna så jag tänkte att fyra längder till borde ju gå.

Så då simmade jag ytterligare fyra längder och jag hade uppnått det för mig overkliga, nästan ouppnåeliga 500 meter. Är rätt säker på att jag hade kunnat fortsätta en stund till för jag kände mig inte jättetrött, men 500 meter kändes så makalöst stort så jag nöjde mig med det när jag slog handflatan i väggen.

Jag blev så galet glad, så jag tror de som simmade bredvid undrade vilken tok som stog där vid kanten och skrattade. Det var ju bara jag. Som var ovanligt glad. Och lycklig.

onsdag, april 26, 2017

Det närmar sig. Jag är i princip redo.

Idag sista cykelpasset innan årets häftiga resa till Mallis med Team Snabbare och TríWorld är nu genomförd. Ett sketajobbigt backpass med Team Rynkeby.

Nu är jag eventuellt redo för Mallis backar. I morgon blir det en behövlig vilodag, ett simpass på fredag och kanske ett mycket lätt löppass på lördag och på söndag flyg till Alcudia.

Men det känns lite läskigt. Vi snackar triathlonläger. Kan du fatta.

Fullt med superduktiga vältränade unga och medelålders triathleter. Och så jag. Vet inte om det finns någon mer gamling på lägret i år, förra året var jag med god marginal äldst.

Men jag klarade cyklingen hyfsat bra förra året, hoppas jag gör det även i år. Nytt för i år är att svärson Jonas är en av cykelledarna för den hastighetsgrupp som jag tänker cykla med. Och dotter tillika medarbetare Sofia är en av simledarna.

Hoppas Jonas inte tänker leka leken "köra ifrån svärfar" och att Sofia avhåller sig från leken "köra skiten ur farsan".

Sannolikt blir det väl en tur till Formentor, Piggen ska vi väl uppför också antar jag. Sen får vi se om jag törs ge mig på den klassiska Sa Calobra. Vore häftigt, men vettefan om jag törs.

Idag blev det lite konsumtion á la fomeln N+1. Men nu gällde det våtdräkt. Den jag köpte förra året var mer anpassad för bröstsim och den hade korta ärmar och korta ben.

Nu gick jag all in och köpte en heltäckande dräkt mer anpassad för crawl, men den funkar hyfsat även för bröstsim.

En Batman-look-a-like. Eller?
Nja, inte riktigt, magrutorna fattas ju.

Inte nog med det. I går blev det ett besök hos frissan Gun som skalade av håret som nu är anpassat till hårda fysiska aktiviteter i varm väderlek.

Det ska bli så sanslöst kul. Tänk dig, det blir morgonsimning i havet, yoga på stranden, härlig cykling. Det blir teknikträning i löpning och det blir teknikträning i simning i både bassäng och hav. Och med fantastiska ledare och instruktörer.

Det gör inte så mycket om jag inte hänger med alla andra superduktiga människor, jag får göra så gott jag kan. Det är ju i slutänden bara mig själv jag tävlar mot och tränar för.

Innan det är försent vill jag uppnå några idrottsliga drömmål. Göra saker som jag aldrig gjort förr och som känns näst intill omöjliga att nå, men ändå fullt genomförbara. Det är därför jag kastar mig in i såna här lite knasiga projekt. För att jag kan. Och vill. Jag vill springa under en målbåge i ett Ironman 70.3-race. Målet är att göra det i Zell-am-See den 27 augusti.

måndag, april 24, 2017

Min hjärna gör inte som min kropp vill

Det där med mental träning är ett intressant ämne. Jag skulle kunna ställa upp som visningsexemplar på någon kurs i det ämnet. Både som ett dåligt exempel och ett bra exempel. Man är väl flexibel.

Här inne sitter något som jag inte alltid gillar.
(Botox för män, funkar det? Är det dyrt?)

Idag, eller snarare i morse, som vanligt ett simpass med mina simpisar Elin, Stina och Sofie. Kändes lite tungt att simma idag, men det är som det är. Efter en hel hoper med 25:or och 50:or kändes det ändå rätt bra, även om dolmen hjälper till med flytläget på de flesta längderna.




Dolmen hjälper mig att koncentrera mig på armtagen, rotationen och andningen, vilket är högsta prio för mig inför HIM-simningen. Inte att sparka med benen.

Det där med min hjärna då. Jag simmar och det känns bra. Stabilt och hyfsat lätt. Kör massor av 50:or och tänker att jag vänder och kör i alla fall en 75:a. Men nej, jag ställer mig upp vid kaklet och pustar ut. Kör ett varv till och tänker samma sak, jag vänder runt. Men nej den här gången också. Fan fan fan.

"-Vi avslutar med en hundring innan vi kliver upp", säger Stina. Och då gör jag det. Vafan, har jag ingen egen vilja? Måste någon säga hur långt jag ska simma?

När jag är tio meter från kaklet efter 90 meter känner jag att jag kan nog vända runt och i alla fall klämma ett PB, dvs 125, eller kanske 150 meter. Men nej säger hjärnan, NEEEEEEJ, skriker den.

Va fan igen, what the madderfacker is going on? Varför vänder jag inte runt när jag känner att jag kan? VARFÖR SITTER EN JÄVLA SPÄRR I SKALLEN OCH VRÅLAR NEJ, DU KLARAR INTE MER.

Inte stannar jag under en cykling mitt i en backe för att pulsen drar iväg och låren brinner. Nä, då biter jag ju ihop och fortsätter, Mur de Huy undantagen. Varför gör jag inte det i bassängen också?

Har lite att jobba på där.

Idag hände en lustig sak i bassängen. När jag står vid enda änden och pustar ut så står jag bredvid en tjej som också pustar ut lite. Så säger hon "-cyklar inte du för Rynkeby?". Det går ju inte att förneka, så berättar hon att hon cyklade med Täbyteamet förra året. Christine heter  hon. Även hon tränar numera för något triathlonrejs.

Så vi var alltså fem Rynkebyare i simhallen idag. Fyra tjejer och en gubbe, och alla tränar för triathlon. Kul va?

I går körde vi som vanligt lite distans med Rynkeby Stockholm. Vi håller oss till de lite blygsammare distanserna, knappa 10 mil i början. Alla är inte vana cyklister och då kan 10 mil kännas som 30, så vi går ute lite löst.

Även här hände en ovanlig grej. Efter två mil gjorde vi ett kort stopp. Två tjejer krokar i varandra, mer eller mindre stillastående. Den ena ramlar över den andra. Ingen gör illa sig, men BÅDA cyklarna går sönder och blir obrukbara. På den ena går växelörat av, och på den andra bryts ett broms- och växelhandtag sönder.

 Inte mycket hjälp att växla här inte

Trist för tjejerna såklart, men vår egen "världens bästa cykelmeck" Rille kommer att fixa felen snabbt som ögat idag, tjejerna åkte direkt till Rilles arbetsplats Sportson i Haninge. Det är där han jobbar nämligen, den vi i teamet tycker är världens bästa cykelmeck. 

Men han är allt lite lurig. Under förra Pariscyklingen gick han igenom alla våra hojar när vi cyklister sussade gott i våra sängar. En natt ställde han in tyngsta växeln på samtliga hojar vilket gjorde att ivägcyklingen på morgonen blev lite trög kan man säga.




Vi lämnade kvar tjejer och vi andra fortsatte ner till Ösmo och Plantshoppen för fika. Dit kom även ett snabbgäng från Valhall CK. Vi beundrade deras dyra och fina värstinghojar, där ingen såg ut att kosta mindre än 40-50 tusen.

Du vet såna där man bara vill ha, men det skulle ju bara se patetiskt ut om t.ex jag hade en sån. Man måste kunna cykla snabbt på en till synes snabb cykel, annars är det ju bara larvigt. En cykel i sig är ju inte snabbare än ryttaren. Fast ändå, strunt samma, det är känslan man vill åt. Känslan att det inte är cykeln som är begränsande, det är bara den egna kroppen.

I det här härliga gänget finns inga jättesnabbisar, 
men en och annan snabbcyklare finns här allt.

Ja, det var nog allt jag hade att säga idag.

onsdag, april 19, 2017

Det är skönt när det gör ont

Ursäkta rubriken. Låter ju möjligen lite ekivokt, om man nu har en sån typ av fantasi.

Men nej nej, här snackar vi träningsont. Det är skillnad det.

Idag hade vi intervallträning med Rynkebyteamet. Det är fantastiskt kul att jag fick förtroendet och äran att vara träningsansvarig för årets team.

Superkul att testa det jag själv lärt mig under de få år som min cykelkarriär varat. Och kul att testa allt jag läser om träning, för jag tycker det är ett intressant ämne. På gamla dar, som man säger.

Kul att också få positiva gensvar, för en och annan säger att det är bra pass vi kört. Själv försöker jag ta i så jag nästan kräks, och ta i så mjölksyran brinner i låren. Lika härligt kul är det att se att de andra gör precis likadant.

Med wattmätare får man ju liksom svart på vitt hur mycket man tagit i.

Det gör ont men man har det tiofallt igen om några månader när de stora uppgifterna ska genomföras. Som Halvvättern. Som Vätternrundan. Som cyklingen till Paris. Som Ironman 70.3.

Mycket skoj ligger framför mig, den saken är klar. Och inget av dom är enkla och lätta grejer. Det krävs mycket - och hård - träning för att klara allt. Är ju inte direkt purung längre, så det är klart att jag måste köra hårt men genomtänkt.

Att träna med andra tycker jag ger en helt annan dimension jämfört med att köra själv. Finns inget bättre när man på en intervall ser någon på lagom avstånd framför och man märker att här finns en chans att köra om.

Skön känsla när man sneglar ner på wattfältet på Garminprylen på styret och ser att nu jävlar i min lilla låda är det tryck i låren. Då är det en extra boost att trycka till lite mer. Och som bonus komma närmre och närmre cykeln framför och sen bara blåsa förbi.

Passet avslutades med smarriga morotskakor made by Isabell, som fyllde år just idag.

Födelsedagsbarnet, f´låt, födelsedagskvinnan 
ska det ju vara, Isabell med hembakade kakor.

Kan inte hjälpa det, men det är en härlig känsla när man väl kommit hem. Hemcyklingen brukar numera vara den jobbigaste delen av våra onsdagsträningar. Att komma hem, äta, duscha och sen bara glida ner i TV-soffan med en härligt skön känsla i hela kroppen. Det är gött. Det är vardagslycka.

Den här killen är en speciell kille. Aron Anderson. Nästa torsdag har du chansen att få höra om hans fantastiska äventyr. Inträdet kostar ynka 195:- som i sin helhet går direkt till Barncancerfonden.



Team Rynkeby Stockholm är stolta över att kunna presentera en inspirationsföreläsning, med äventyraren Aron Andersson, till förmån för barncancerfonden. 

Genom att utföra otroliga äventyr som de flesta med full rörlighet aldrig ens skulle drömma om inspirerar han andra att se möjligheter – oavsett svårigheter. Aron har deltagit i 4 Paralympics i 3 olika grenar, bestigit Kebnekaise och Kilimanjaro, armcyklat från Malmö till Paris, simmat 37 km över Ålands hav och senast blev han den första rullstolsbundna att skida till sydpolen. Aron lever efter mottot ”Ju större mål – desto häftigare resa”.

Var: Birka Cruises, vid Stadsgårdskajen, Stockholm


När: 27 april kl. 17.00 - 18.30, registrering i terminalen mellan 16.30 – 16.45 för ombordstigning

Pris: 195 kr/biljett som oavkortat går till Barncancerfonden


Hur: Biljett köper man genom att donera biljettkostnaden via en cyklist i Team Rynkeby Stockholm eller genom att swisha. Glöm inte att skriva meddelande Aron i båda fallen. Swishnummer: 1236140891

Länk för donation via cyklist; https://collection.teamrynkeby.com/se/collection.aspx?t=1437

Med reservation för slutförsäljning då vi har ett begränsat antal biljetter. Stort tack till Birka Cruises som bistår med lokal till förmån för barncancerfonden. Föreläsningen sker ombord på båten, och de håller den dessutom kvar extra tid efter normal avgångstid vid kaj bara för vår skull.

Vid eventuella frågor vänligen kontakta cyklisten Isabell Bylund;
Isabellbylund91@hotmail.com, 0768 544 549


söndag, april 16, 2017

Jäddrans irriterande är det i alla fall

Påskhelger kräver ett visst mått av lidande. Och ett visst mått av karaktär. Det där med godis t.ex.

I vår familj äts det ganska mycket godis på påskhelgen. Vem, säger vem, kan motstå sånt?

Tyvärr märks det på vågen som redan innan påskhelgen visade ett för högt tal, tresiffrigt. Så vi kan därför direkt konstatera att min karaktär varit en smula sviktande den här helgen.

Kvar är lidandet. Det fick bli en cykeltur helt enkelt. Men vädret var ju inte på cyklisternas sida i år, men det passade ju in rätt fint i lidandets ädla konst.

Bestämde att söndagen blir en cykeldag och jag bestämde att det fick bli en Ironman 70.3-distans, dvs 9 mil. Tänkte mig även att rundan skulle vara ett lågpulspass.

Klart man måste köra i kycklinggult,
det är ju ändå påsk.

Sagt och gjort. Iväg strax före kl 10 och jag möttes av en grym motvind. Efter några mil kändes hela vinters träning som bortkastad. Satt och blev riktigt irriterad, besviken, förbannad och rädd att mitt bäst-före-datum trots allt passerats.

Just då kändes det som att jag inte ens kommer att klara Halvvättern. För att inte tala om Vätterrundan och hela Parissvängen. Jag kommer inte att orka hänga med i år.

Såna tankar snurrade hela tiden i huvudet på  mig. Inte så konstigt, jag fick kämpa som en en gorilla för att ens hålla mig nära 20-strecket på hastighetsmätaren.

Det här diagrammet visar hur tufft det var på rundans första del. Det där lågpulspasset som jag tänkt mig funkade ju inte alls i början.

De blå kurvorna är min hastighet och de röda pulsen.
Trots väldigt låg hastighet i början fick jag slita rätt hårt.

Som du kanske vet skaffade jag en wattmätare i vintras. Kul grej. Garmin meddelade mig högtidligen vid hemkomsten att den noterade ett nytt höjt FTP-värde över 20 minuter. Antagligen som tack för mitt föredömliga slitade mot vinden i början.

Sen kom jag förbi alla öppna fält och fick vindskydd av skog och sen fick jag en trevlig med- eller sidvind hem. Lite snöfall i mitten av rejset bättrade på lidandet en smula.

Men vad bra jag var med energiintaget. Drack en slurk sportdryck var 15:e minut och var 30:e tog jag några tuggor av energitillskott. Totally by the book.

Plötsligt var alla dystra tankar som bortblåsta. Gick plötsligt finfint och lätt att cykla. Brukar ju göra det när vinden är borta eller man har den i ryggen.

Klart jag fixar både HV och VR och självklart fixar jag även Pariscyklingen. Måste bara träna lite mer. Benstyrka t.ex. Blir bra med med en vecka på Mallis i månadsskiftet.

Med stadigt energitillskott hålls humöret alltid på topp.
Även om det är en smula kallt och småjävligt.

Hade några felkörningar, så 50 meter hemifrån slog mätaren om till 10 mil. En bra runda på härligt fina och torra vägar. 

En liten orolig tanke for genom mitt huvud när jag klev av cykeln. Om lite drygt 4 månader ska jag efter en sån här distans omedelbart ut och springa ett halvt marathon. Fattar just nu inte hur jag ska orka det.

Så därför blir det mer träning. Mer löpning helt enkelt och snart ska jag börja med s.k. brickpass, ut på en cykelrunda och sen en löptur direkt på det. Räcker fint med någon eller några mil cykling och sen ut och löpa några kilometer. Gäller att vänja kroppen till en sån omställning.

Men ändå, borde jag inte känna mig lite piggare efter "bara" 10 mil efter vinters rätt hårda träning? 

Det är jäddrans irriterade att inte känna mig piggare, kroppen känns ju helt urblåst. Fan, aldrig får man vara riktigt glad.


måndag, april 10, 2017

Räknas jag som proffs nu?

Man kan nog säga att jag får en inkomst pga mitt idrottande. Är jag att betrakta som proffs då?

Om man vill vara petig så är det ju inte jag som personligen får någon inkomst, men mitt företag StockholmsBuss har fått en hel del kontakter och bokningar pga mitt idrottande.

Cyklingen har gett många bussbokningar, i helgen är det vi som transporterar simmarna i Swim Open Stockholm. En och annan simklubb bokar buss hos oss till träningsläger, tävlingar och liknande.

Det är kul. Det är superkul.

Men idag hände något väldigt anmärkningsvärt. Jag har crawlat 100 meter. Fattar du storheten?





Det var här genombrottet skedde. Alltså innanför väggen.

Efter senaste passet var jag ju lite besviken att inte klara en 75:a. Idag hade jag bestämt att nu ska det ske. Efter några uppvärmningstjugofemmor så var det dags. 

Vände runt vid 25, kändes bra, kom till 50 och det kändes fortfarande bra och tänkte att nu, NU ska det ske. Kastade mig runt och trängde mig egoistiskt före Stina som stog och väntade på att sticka iväg på sin tid för nu ville jag klämma en 75:a. OCH JAG GJORDE DET! High five med mina simpisar Elin och Stina. De verkade lika glada som jag.

Sen tog jag några lugna varv och plötsligt ville jag  köra en hundring. Och vet du. DET FUNKADE OCKSÅ. Fatta grejen, Göran, Mr Ego, Mannen som inte kan lära sig crawla, har faktiskt crawlat 100 meter. Visserligen med dolmen, men det förtar verkligen inte min glädje för framsteget.

Det roliga var att när jag kört hundringen så var det jättenära att jag vände runt för ännu en längd, jag hade fixat det, men glädjen att ha klarat min första hundring gjorde att jag stannade och highfivade med tjejerna igen. Se där så kul det är att träna med kompisar. Delad glädje är dubbel glädje.

Sen tog orken och motivationen slut och det blev lite plaskande fram och tillbaka några vändor. Simmade en 25:a bröstsim, men herregud så segt det kändes att simma så.

Till slut sa tjejerna att nu är det 100 meter avbad. Gissa vad. Jag körde en hundring som avbad. Obeskrivlig lycka genomfor min kropp.

Sa jag det, på banan bredvid körde Lisa Nordén igen. Fasen vad hon körde. Mycket teknik, såg henne knappt vila någon gång. Bara en kort stund när hon satte på sig eller tog av sig fenor eller dolme. Sen full fart igen med voltvändningar hela tiden. Imponerande. Tänk om det var hon som inspirerade mig till stordåd?

Oavsett så var det en riktigt bra start på veckan. Tänk om alla veckor kunde starta så bra.


söndag, april 09, 2017

Distanspremiär med Team Rynkeby

Sådärdå, då var den efterlängtade premiärdistansturen med Team Rynkeby Stockholm avklarad.

Samling kl 09:10 Sollentuna Centrum för en knapp 10-milarunda norröver. 29 st kom till start vilket blir en väldigt lång klunga. Idag hade vi därför radiokommunikation mellan frontman, två mittenmän och så jag som grindvakt.

Som sisten får man ta selfies. 

Vi hade även förberett att lite snabbt kunna dela upp i två klungor, därav två mittenmän med radio. Funkade klockrent. Stort tack till SVB Försäljning som sponsar med radiokommunikationsutrustning,


Luuuuckaaaaa!

Tanken idag var en relativt lugn cykling med tanke på att det var första långturen och dessutom första långturen i klunga för flera i teamet.

Vi har fortfarande en del kvar att jobba på när det gäller klungkörning, men i det stora hela funkade det bra. Min uppgift idag var att ligga sist som värsta kycklingpappan och hålla ordning på leden.

Vid ett tillfälle brast det för mig vi ett kort s.k. mikrostopp, för klungan uppförde sig som ouppfostrade dagisbarn på promenad. Jag är normalt en timid ung man, men den här gången höjde jag rösten en smula och var kanske lite hård i tonen när jag förklarade hur saker och ting måste funka på vägen. Men det blev mycket bättre efter det.

När man kör på relativt smala vägar där det finns bilister som hatar cyklister, ja då måste man hålla sig på sin kant och hålla undan när bilar vill köra förbi.

Vi tog ett kort depåstopp vid Lunda Livs efter ca 4 mil och efter ytterligare 2 mil tog vi fikapaus vid ett fantastiskt ställe som heter Hökeriet. Har fikat där många gånger med Audaxgruppen.

 Här sitter Åsa. "Svesse", Marcus, Jakob, Jonas L, Jörgen, Isabell och Kapten Jonas.
De som står är Satu och Joakim.


Inga stolar lediga för Joakim, Petter och Melissa


 Tina, Patrik, Christer och Johan fick inte plats utomhus.

När vi fikat klart klämde vi resterade ca 3 mil tillbaka till Sollentuna.

En härlig tur i härligt väder var därmed till ända. För några var det en behaglig lågpulsträning, för några var det en tur där de gick på rött stora delar. Särskilt på slutet. Skålhamravägen söderut är ingen lek när man redan är trött.

Men så är det i Team Rynkeby när spännvidden är så stor i cykelerfarenhet. Men vartefter tiden går blir skillnaden mindre och mindre och när vi står på startlinjen till Paris kommer alla att vara topptrimmade, samkörda och laddade upp över öronen.

Men du, en hemlis mellan dig och mig, jag var också rätt trött på slutet idag även om jag inte gick på rött. Om du känner någon i Team Stockholm, berätta inte det.


Nästan hela gänget på dagens tur. En klev av vid fikat.
Och så en som tog fotot. Men som kompensation finns
ju jag på en egen bild.

Vad kul det är med wattmätare. Inte för att jag cyklar snabbare, tyvärr, men riktigt kul att se siffrorna hela tiden. 739 watt i några sekunder idag tror jag är något slags PB. Men totalt över hela rundan blev snittet 160.

Men de här blev ju succé, tåvärmarna. Ser lite töntigt ut, det gör det ju, men ack så sköna.


Nu gäller vila och middag, ser att kära hustrun nu står i köket och förbereder en sannolikt magiskt god middag. Hon är sån, min fru.

Men ingen rast ingen ro. I morgon bitti, puuhh, tidigt simpass med mina simpisar Elin, Stina och Sofie.

fredag, april 07, 2017

Lisa Nordén och jag

Som de triathlonkollegor vi är så körde Lisa och jag i morse ett simpass i Sundbybergs simhall.


Förstog aldrig varför alla medtrafikanter tittade så konstigt
på mig på väg till simhallen.


En liten detalj bara, jag visste inte ens att det var Lisa som simmade två banor bredvid mig. Det var kompis Elin som berättade det när vi var klara och gick mot omklädningsrummen.

Men ändå, Lisa och jag liksom. Tränade samtidigt. Nästan bredvid varandra. Coolt.

Mina simpisar Elin och Sofie simmade på banan mellan min och Lisas. De är med i Team Skoda och ska cykla runt Vättern i överljudsfart och ska dessutom köra en och annan Ironman. Jorå, man väljer ju sina träningskompisar.

Idag kändes simningen inte lika bra som häromdagen, men trots det kändes det ändå som jag uppnått en viss basnivå som är okey även om jag har en dålig dag, som idag.

Körde mycket teknikövningar som jag fått av dotter tillika medarbetare tillika vid behov simcoach.

Det var catch up, tumme i armhålan och fokus på rotation. Gick rätt bra. Så avslut med fartövningar, typ max 12,5 meter och lugnt 12,5. Vila och så påt igen.

Det roliga med maxfarten idag, var att jag faktiskt kunde avsluta längden lugnt med korrekt andning. Det har jag aldrig lyckats med tidigare.

Sen skulle jag avsluta med att köra en eller två 75:or, vilket jag aldrig klarat tidigare. Fast besluten gav jag mig iväg lugnt och fint. Vände runt vid 25 med en bra känsla. Men när jag kom tillbaka och skulle vända om igen tog det stopp.

Fattar egentligen inte varför, det bara tog stopp där. Precis som det gjorde förut vid 25. Jag är nästan säker på att jag orkar, men ändå ger jag upp. Fan också, och svärson Jonas lyckades häromdagen simma 200 meter i ett sträck. Vafan, då måste ju jag klara det också.

Men nästa gång, då j-----, då ska det ske.

Idag var det ändå ett bra pass, även om jag saknade den där riktigt härliga känslan. Blev rätt trött efter varje längd.


Sen for jag hem och käkade frukost nummer två med en nyvaken hustru. Tänk så mycket man hinner om man går upp i ottan medan vissa sover bort sin ungdom.


onsdag, april 05, 2017

Fem kilometer kortbyxa

Maffigt väder igår. Sol och 12 grader varmt. Löpning stog på schemat. Har jag berättat det, att jag simmade i måndags morse? Klart du vet om du följer mig på Insta och/eller Fejan. Sånt håller jag inte hemligt.

Man kan säga att jag nu gjort ett slags genombrott. Nu simmar jag 50:or mest hela tiden. Men där tar det stopp. Har kämpat i nästan 2 år för att ta mig förbi 25-metersnivån. Jag har till och med kallat mig själv för den enda mannen i Svealand som inte kan lära sig simma crawl.

Jag har slitit ut tre PT-ar och kämpat mig igenom ensamma pass, men icke. Har inte fått till andningen, så 25 meter har varit max. Visst har jag klarat en och annan 50:a också, men bara med ytterst stora problem.

Nu har jag sedan några veckor simmat med två kompisar från Team Rynkeby, Elin och Stina. Två gånger i veckan. Vi tränar inte samma saker, de kör sina race och och jag mina. Och plötsligt, plötsligt hände det. Tror det var i fredags.

Körde några 25:or. Ställer mig vid kanten i slutet av passet och ska ge mig på de sista två längderna. Stina står bredvid och säger "-kom igen nu Göran, nu tar du en 50:a".

"-Mmm", säger jag och drar iväg. Efter halva bassängen känns det ovanligt bra och jag bestämmer mig stenhårt att vända runt direkt vid 25 och kör plötsligt en 50:a utan att dö av syrebrist. Plötsligt funkar rotationen och jag kan andas lika bra från båda håll. Var kom det ifrån? Allt Stina sa var ju bara "kom igen nu Göran".

Tänkte att det kanske bara var en tillfällig historia, men i måndags värmde jag till och med upp med att direkt köra en 50:a. Sen körde jag en till. Och en till.   DET FUNKAR. JAG KAN ANDAS SOM MAN SKA.

Jag körde 18 st 50:or på raken. Med vila mellan varje 50:a såklart. 18 st. Galet. Du som inte genomgått den här fasen förstår inte hur lycklig man kan bli av sånt.




Nu längtar jag redan till fredag och nästa simpass. Då är målet att klara 75 meter utan vila. Ett stort steg, men klarar jag det så kan jag nog fasen klara 1900 meter i augusti. Det är målet. Svårt, men det ska gå. Måste gå. Och går det inte får jag väl blanda in lite bröstsim också. För i mål innan cut off-tiden ska jag den här gången. Allt annat är otänkbart.

Men triathlon är ju inte bara simning. Det är löpning också. Tyvärr. Inte heller det min starka sida. Men igår var det ju varmt så det var läge att premiärlubba med kortbyxor. Vad skönt det var.



När jag ser min skugga springa bredvid mig blir jag nästan knäckt hur segt och gubbigt det ser ut. Det är ju förstås okey, för jag är ju en gubbe, det går inte att komma ifrån. En tung gubbe, väger minst 5 kg för mycket och det känns både när jag springer och när jag cyklar. Detta måste åtgärdas med start idag. Ska bara äta upp bullen först.




Men jag körde ett gäng mesiga intervaller så det var väl ändå godkänt trots att det kändes som att springa i sirap. Tungt och segt.

I kväll blir det träning i den tredje triathlondiciplinen, cykling. Det blir ett pass med Team Rynkeby. Intervaller och klungkörningsträning. Och kanske lite benstyrka.

Om tre veckor åker jag på ett triathlonträningsläger med Team Snabbare till Mallis. Då gäller det att vara i god form, så det gäller att jag tränar duktigt i alla dicipliner fram tills dess.

Min dotter tillika medarbetare Sofia skrev så här en gång på sin blogg. Hon skriver för övrigt rätt mycket om simning. Om du är intresserad av det rekommenderar jag att läsa. 

Jag tycker hennes formulering fångar träning rent allmänt på ett bra sätt. Min träning bygger på det som står i sista stycket och all min träning går ut på att få uppleva min dröm, att få springa genom målbågen på en Halv Ironmantävling. Och det är där det sista stycket kommer in.

.... Det kommer alltid att finnas människor, kompisar och främlingar, som är bättre än jag. Som är snabbare, snyggare, snällare, har längre ben eller vackrare sångröst, bättre teknik, högre lön, mindre mossa i gräsmattan och som kan stå emot chokladkakor med fyllning av Nutella och Dumlekola.

Jag kan inte tävla mot alla. Men jag kan anstränga mig för att vara bättre än mig själv. Det är konkret och tydligt. Jag kan kämpa för att utmana mig och kanske uppnå något jag inte klarat förut. Jag vet vilken enorm tillfredsställelse det kan ge......

söndag, april 02, 2017

För första gången. Igen.

Så var det då äntligen dags. Utepremiären med Team Rynkeby Stockholm. Tredje första gången för mig.

Under vintern har vi genomfört 42 gemensamma pass. Ca hälften på spinningcykel och resten styrkepass anpassad för cykling. Plus att de allra flesta kört egna pass, så jag vill påstå att vår grundträning är mer än godkänd.

Idag var det dags för utepremiären. Många nervösa cyklister. Några har aldrig cyklat racer, några har cyklat men aldrig i klunga. Bara det är ju en utmaning, men det är så Rynkebyprojektet är upplagd. Det ska vara en rejäl spännvid på bl.a cykelkompetensen.

Första punkan kom innan vi ens hade börjat. Åsa hade otur på vägen till träningen.

Alltid lik kul att få punka, verkar Åsa tycka. Petter hjälpte till.

Det roliga i kråksången är att det är lilla jag som är träningsansvarig för teamet. Jag bockar och tackar Mäster Anders, Anders Johansson, i Fredrikshof CK som lärt mig allt jag kan och lite till om cykling. Det har jag verkligen nytta av nu.

Vi samlades kl 09 ute på Ekerö. Först hade vi växlingsteknik för de som var lite ovana med det, sedan körde vi en lugn och fin runda i klunga, för att alla ska få in känslan för det.

Måste ju säga att det stundtals såg rätt knasigt ut, lite huller om buller, men med lite tid kommer det att bli hur snygga led som helst.


Alla barn i början, det här kommer bli supersnygga led vad det lider.

Sen var det dags för dagens huvudevenemang, intervalljävlar, som vi i min familj så kärleksfullt uttrycker momentet. Det blev rätt många.

För säkerhets skull fyllde vi på med backintervaller och backintervall med spurt. Avslutade med ett superlugnt nedcyklingsvarv, för efter tre ganska jobbiga timmar vill jag påstå att alla var mer än trötta. I alla fall jag själv.

Kolla killen i grönt där bak. Han måste ha sett min kamera
och passade på att fotobomba. Vem kan det vara?
(jag vet att man inte ska fota när man cyklar, men jag låg sist
alldeles ensam. Då får man det.)

På hemvägen mötte jag någon som ropade Hej Göran. Ingen aning vem det var. Vem kan det ha varit?

Nu blev det revanch för förra veckans uteblivna cykelfika, nu avslutade vi med en härlig fika i solvärmen på Brostugan.

De allvarliga minerna ser jag som positivt. De var så trötta
så de inte orkade le. Alternativt att de just börjat hata mig.
Bara Isabell log, körde hon inte tillräckligt hårt?


Här är dagens tappra krigare.

På onsdag kör vi nästa utepass som förhoppningsvis blir lika jobbig som dagens. Nästa helg sparkar vi igång distanscyklingen. Ingen lek det heller. Det är långt till Paris, hård träning är det enda som hjälper för att få en hyggligt behaglig cykling dit.

Trots att min kropp, och framförallt benen, just nu gnäller lite om oschysst behandling, blir det ingen sovmorgon i morgon. Då blir det fakirpasset i simning. Kl 0630 plums i bassängen.

lördag, april 01, 2017

Rengöringstips

Nu är våren här och cykelsäsongen startar. Innebär per automatik att våra fina cyklar blir dammiga och smutsiga.

Jag har i min Tips- & Trixlåda en metod som är lika bra som enkel.


Först avspolning av det värsta, om det var en sån dag, sen lite finputs med vanliga tvättservetter för små barnrumpor.

Sedan avslutar jag med att gnugga lite försiktigt på de lackade rören med ett itudelat äpple.

Fruktsaften bildar en hinna på lacken som gör att damm och smuts inte fastnar lika lätt.


Det billiga och enkla är oftast bäst istället för att lägga pengar på onödiga kemikalier.

Den här metoden har jag använt i två säsonger och jag tycker det funkar kanonbra.