Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


måndag, juni 30, 2014

Överkörd, omkullsprungen och förnedrad

Redan kl 19 måndagen den 30/6 stod det klart att jag inte vunnit juniomgången i tävlingen "flest-träningstimmar-i-familjen-plus några till".


Ingen idé att träna 11 minuter till för Sofia kommer punktmarkera mig ända fram till kl 2400. Om jag tränar 11 minuter, kommer hon också att träna 11 minuter. Om jag ger mig ut på en cykelrunda på 4 timmar, så kommer hon att ge sig ut och springa i 4 timmar. Så jag ger upp juniomgången.

Känns lite surt för om jag hade vunnit den så hade övriga deltagare fått bjuda mig på en anständig restaurangmiddag. Det priset hade jag instiftat, övriga bjuder den som vinner tre månader i rad. Men nu utgår det priset. Gäller inte längre. Inhiberat, cancellerat, avbokat.

Jag som trodde min seger var klar redan innan juni ens började med tanke på Vätternrundan, men vem kunde ana att Sofia skulle lägga sig i hårdträning för diverse swimrun-lopp och multisport-lopp.

Fan också, sketna 10 minuter från en maffig restaurangmiddag, sånt suger fett, som vi äldre ungdomar säger.

Vad en del övriga tävlingsdeltagare ägnat juni åt vet jag inte. Bara att de nu offentligen hängs ut som träningsovilliga soffpotatisar. Trots att de är min familj. Nån j-a ordning måste det ju ändå vara.


söndag, juni 29, 2014

On the road again

Äntligen. Exakt två veckor har gått sedan jag gick i mål i Vätternrundan, och sedan dess har jag inte cyklat en enda meter. Förrän idag. Inte för att jag inte längre gillar att cykla, utan för att när jag kom hem efter VR så fick jag mig en rejäl tjottablängare med snuva, hosta och feber och först nu är jag hyfsat återställd.

Så idag hojade svärsonen och jag en runda i Sörmland. Utgick från stugan, sedan genom Trosa, Vagnhärad, Västerljung och så bort till Nynäs Slott.


Vid slottet tog vi ett fikabreak, för det har jag lärt mig i Fredrikshofs CK, att om man inte har fikat under en cykeltur, ja då har man helt enkelt inte cyklat en fullvärdig cykeltur. OBS, gäller ej vid s.k. pendelcykling till och från arbetsplatser.

Fika i slottsmiljö. Notera även den föredömliga uppställningen av hojarna.

Vid slottet fick vi sällskap av våra respektive fruar som i vanlig ordning kom i bil. När vi fikat klart, för min del kaffe, en kanelbulle samt en jättestor citronbiskvie hojade vi hemåt igen.  Och gissa vad, stundtals en rent äcklig motvind. Någon som är förvånad? Någon?

Till sist kom vi hem igen och hade då cyklat 6,5 mil. Muskler är definitivt en färskvara, nu i skrivande stund kommer träningsvärken smygande, jag känner det. På två veckor utan träning hinner en hel del muskler att försvinna. Det är för jäkligt helt enkelt. Sannolikt regeringens fel.

onsdag, juni 25, 2014

Trosa Training Camp

Jaha, så var det dags igen. Det årliga Trosa Training Camp (TTC) har dragit igång. Som vanligt har dotter/medarbetare Sofia flyttat ut verksamheten på SällskapsResor till landet. Funkar finfint med ett flexibelt och mobilt kontor. Även jag utför vissa arbetsuppgifter från stugan medan trafikledare Niklas sköter trafiken från vårt kontor.

Men så det där med TTC. Sofia kan inte låta bli att träna, och jag behöver också hålla igång. Så även hustrun. Så nu kör vi dagligen en 4 km tidig morgonpromenad följt av 30 minuters hårdträning med TRX-band. Armar, bål och ben. Alla muskler ska få sitt.

Vad man än tycker om träning och hur jobbigt det än är, så är det en fantastisk känsla att vara vältränad. En investering i sig själv som garanterat ger utdelning under resten av livet. Det är i alla fall därför som jag tränar.


tisdag, juni 24, 2014

Ny blogg och lite om segling

Lika bra att gå fullt ut. Jag ändrade utseende på min blogg, som speglar mitt nuvarande jag. Blev ju lite som en filialblogg till Fredrikshofs CK med tanke på bilderna. Men det är min blogg, mina funderingar.

Det har nu gått hela 10 dagar sedan Vätternrundan och jag tänker fortfarande på den. Det märkliga är att loppet blir roligare och roligare ju mer jag tänker på det. Det var verkligen en upplevelse.

Och inte har jag cyklat en meter sedan dess. Skandal. Jag vill ju cykla mer, men har inte kunnat. Blev ju däckad direkt efter loppet av en rejäl förkylning och sedan var det dags att ge sig ut på böljan den blå.

Dotter och svärson var ute och seglade i norra skärgården under lördagen och söndagen, och jag tog över båten i måndags morse ute på Vindö för att själv segla ner båten till sommarbojen utanför Trosa.

Började bra med lagom vind och sol. Hade först tänkt att ta natthamn i min favorithamn Utö, men bestämde när jag var där att istället fortsätta ända ner till Nynäshamn, för vindarna var så bra.



Nästan så jag ångrade mitt beslut för plötsligt tog vinden i ordentligt och det blev en rätt jobbig segling. Nästan lika jobbigt som att cykla i motvind, men nu kom riktigt otäcka vindbyar på upp mot 13 sekundmeter rätt in i sidan. Då händer det grejer, det lutar våldsamt och det är tungt som attan att styra och hålla kursen. Regnet avlöste solen med jämna och ojämna mellanrum och inför varje regnskur ökade vinden markant.


När så plötsligt kroppens funktioner kräver uppmärksamhet som kräver toabesök och magen knorrar efter energi, ja då är det inte längre så tjusigt och härligt att segla ensam under sådana vindförhållanden.

Så det var bara att i första bästa läläge hala in seglen och lägga sig att driva medan toabesöket klarades av, sedan upp med seglen igen för den fortsatta kampen mot elementen. Maten blev två bananer och ett äpple.

Kom till slut ner till Nynäshamns fina gästhamn där jag efter tillagad korv och potatissallad somnade sött och ovaggad till vattnets sövande kluckande mot skrovsidan. Sov nästan 12 timmar.

Så iväg för sista etappen ner mot bojen. Inga konstigheter förutom stark vind rätt i nosen. Lika jobbigt och trist i segelbåt som på cykel. Så jag körde för motor den sista timmen. Kommer dock inte att inhandla cykel med elmotor. Icke.

Men nu är det semester resten av veckan, så cykeln blir väl stående ytterligare några dagar, men nästa vecka, då är det jobbvecka och då ska jag banne mig ut och cykla igen, no matter what.

lördag, juni 21, 2014

Saknad gör ont

Idag är en lite känslig dag för mig. Idag har det gått exakt ett år sedan min mor gick bort.

Ett helt år. Trots att jag betraktar mig själv som hyfsat vuxen, åldersmässigt alltså, så saknar jag min mamma och pappa. Det gör nästan ont att tänka på dem. Saknadens smärta.

Men livet har ju gått vidare ändå för oss som är kvar. Ett år fyllt av både glädje och lycka och på något flummigt sätt så tror/hoppas jag att både mamma och pappa någonstans i universum har sett och hört vad deras barn har åstadkommit under året.

Helst vill jag att de sitter på en vitt moln tillsammans och spanar ner på oss. Och är glada och lyckliga tillsammans och kan konstatera att deras tre barn har det jättebra nere på jorden. Och att mellanbarnet Göran fixade Vätternrundan.


torsdag, juni 19, 2014

Eländes elände

Oj oj oj, det här är inte kul. Snuva, halsont, hosta och feber ännu värre idag. Påmastning av båt uppskjuten ett dygn och jag orkar inte ens masa mig till jobbet idag, vilket är rätt ovanligt.

Så hela dagen har jag sovit och slötittat på TV. Men så tog hostmedicinen slut och jag måste släpa mig upp och iväg till närmsta inköpsställe för att köpa mer. Då kom jag på att glass lindrar halsont, så då köpte jag ett paket.


Tja, vad sägs om en sipp hostmedicin, en rejäl skål med glass och så kolla på den gamla kultfilmen Repmånad och minnas när jag själv gjorde lumpen i början av 70-talet. Alltså då jag ryckte in som en pojke och muckade som en man. Det var tider det.

onsdag, juni 18, 2014

Det var ingen kort fluga

Lite oroad var jag allt vad jag skulle tycka om cykling när projektet var klart. Nu tror jag att jag vet. Jag kommer att fortsätta hoja. Hur jag vet det? Det räcker för mig att kolla nya bilden högst upp i bloggen. Den otroliga härliga lyckokänslan som jag kände just där och då vill jag känna fler gånger.

Jo, i måndags när jag började gå in för landning med mitt lyckomoln som jag svävat på sedan målgången i Vätternrundan så blev jag rejält förkyld med feber, hosta, snuva. Törs knappt tänka tanken om det hade kommit två dagar tidigare.

Nu har jag något slags abstinensbesvär och längtar tokmycket ut och cykla igen. Och tänker redan att till nästa års jubileumsrunda, då ska jag vara ÄNNU bättre cykeltränad.

Så jag tror bestämt att mitt cyklingsintresse kommer att bestå. Känns kul. Och jag tror faktiskt att ett av skälen till det var att jag i vintras tog beslutet att gå med i Hovet. Har ju skrivit om det tidigare men de passen är ju sjukt mycket roligare än att harva runt ensam.

Men nu måste jag hålla igen lite, hold my horses, det är ju bara korkat att cykla med en infektion i kroppen. Men sen, sen ska jag ut på en runda med något Hovetgäng igen.

Nu har jag dessutom släppt en tung ångestväska bakom mig, båten är äntligen i sjön.


I morgon bitti ska vi sätta upp masten och sedan ska 2/3-delar av mitt numera berömda serviceteam/hejarklack ut och segla några dagar och på söndag är det min tur att segla några dagar ner till Trosa där jag har båten på sommaren. Traditionsenligt blir det en ensamsegling som jag faktiskt gillar. Helt ensam att tänka på livets gåtor. Och lösa dom.

Så det där med cykling, jag får bara inte in det i mitt liv de närmsta veckorna. För nu ska du få höra en sanning. Jag har det senaste halvåret glidit genom livet i en gräddfil. Min kära hustru har varit otroligt förstående inför min träning och satsning på VR. Men nu har gräddfilen spärrats av.

I går berättade hon t.ex att tvättmaskinen inte går sönder om man lägger in andra kläder än cykelkläder. "-Å ja ba, VA, ere SANT?"

Så visade hon också var dammsugaren står, hon var rätt säker på att jag har glömt det. Så tyckte hon det var dags att städa upp i min "man cave".

Så det är väl bara att bita ihop och försöka få in allt i livet igen, men nu ska cyklingen in och trängas också, så är det bara.

måndag, juni 16, 2014

Vätternrundan, "Min race report". Eller "Jag kom inte sist i alla fall".

Vet inte riktigt var jag ska börja. Så många intryck, så många känslor är knepigt att formulera. Så jag är rädd att det här inlägget blir mitt längsta någonsin. Så stäng av din telefon och ta fram en kopp kaffe om du tänkt dig att läsa min rapport.

Loppet började i alla fall för mig kl 02:24. Lätt beslutsångest vad jag skulle ha för kläder, men bestämde till slut kortbrallor, underställströja, Hovettröjan och vindjacka utanför. Plus skoskydden som jag beslutade ta på typ nere i startfållan. Det ångar jag inte.

Startfållan. 1 minut och 4 sekunder till start. Beslutsam och lite nervös faktiskt

Så bar det iväg. Hade en positiv och upprymd känsla när jag trampade iväg. Blev dock rätt snabb lite besviken, inga lämpliga grupper att hänga med i. Mest "singlar" och kompisgäng som körde för sig själva. Plus såklart de som körde för fort för mig. Hela huvudet var fullt av goda råd som jag försökte tänka på hela tiden, första mantrat ner till Jönköping var: ta det j-ligt lugnt ner till Jönköping, ta inte ut dig på den sträckan, det är där det egentliga loppet börjar, i Jönköping ska du vara pigg. Så jag tog det lugnt.

Hade i min enfald trott att de flesta visste vad klung och gruppcykling innebar. Men icke. Det kördes mest huller om buller men jag hakade på lite här och där så gott det gick. Eller körde helt ensam långa sträckor.

Kände mig välutbildad genom Fredrikshofs CK:s försorg, så jag tog lite egna förningar där det gick, (alltså ligga först i ledet och hålla farten, för dig som inte känner till order förning) precis som jag lärt mig, men insåg snabbt att det fick man inget tack för, ingen var intresserad att byta av, så jag bytte så småningom taktik och tog rygg, eller hjul, där det gick. Vinna eller försvinna. Äta eller ätas, tänkte jag lite taktiskt.

Men strunt samma, jag trampade på och det gick så lätt så lätt. Blev omkörd av många snabbgrupper, bla av Ride of hope som kom farande i stora grupper. Blev inte imponerad. Det körde fort och helt respektlöst förbi oss blåbär. Decimeteravstånd bredvid och centimeteravstånd när de svängde in framför. Obehagligt och läskigt är bara förnamnen. Men så kraschade också en sån grupp strax före mig utanför Huskvarna. Lyckligtvis verkade ingen blivit fysisk skadad av kraschen, men jag kände mig inte förvånad att det hände.

Nåväl, kom ner till Jönköping både pigg, fräsch och glad. Kändes mest som jag bara cyklat lite lugnt runt kvarteret, men hade ändå avverkat 10 mil. Där mötte mitt serviceteam/hejarklack upp mig för första gången, men de kom försent, jag kom före dem. Där fick de en uppläxning av mig, och jag fick skäll för att jag cyklat för fort hit ner. Åt potatismos och köttbullar och lite annat.

Här diskussionen vilka som var sena eller vem som var för snabb.

Upp på hojen igen och förstod snart varför alla berättat att det är nu loppet börjar. Ruggig motvind genom Jönköping och runt hela viken. Sen kom chocken. Alla jävla helvetesbackar upp mot Fagerhult. Plus motvinden som jag senare läste hade kulingstyrkor i byarna. För säkerhets skull körde jag igenom alla byar.

Men, och nu kommer det, jag kände mig stark i backarna. Alla som cyklat med mig, och/eller läst min blogg vet att jag hatar uppförsbackar. Men nu gick det kalasbra, blev ännu starkare när jag märkte hur lätt jag cyklade ifrån horder av cyklister som kämpade för kung och fosterland för att ta sig upp, och jag bara satt ner och tryckte på och körde förbi. Det var en härlig känsla. Följde nogsamt ytterligare ett råd från en erfaren Hovetcyklist, ta det väldigt lugnt uppför och trampa utav helvete när det går nerför. Det rådet tog jag fram i varenda backe, både uppför och nedför. Det funkade klockrent, bara i två backar gick pulsen i taket och jag trodde jag skulle döden dö, den jättejättelånga motorvägsbacken upp mot Medevi och den sista mördarbacken in mot depån i Medevi.

Det var ju en ruggig motvind hela västsidan, det är ju redan dokumenterat av i stort sett alla. Ungefär 1 mil söder om Hjo kom min första, och enda mentala dipp, då var det urjobbigt. Riktigt tungt gick det nu. Men trots det kom inga onda demoner till mig. De vågade väl inte för jag var fortfarande helt fokuserad på att klara hela loppet, no matter what, liksom.

I Hjo mötte mitt serviceteam/hejaklack återigen upp mig. Det var skönt, för nu var jag rätt trött och behövde lite tröst.

En positiv medlem av serviceteamet peppar en trött cyklistpappa

De föreslog att jag skulle strunta i själva depån, vilket jag gjorde, och gick istället 75 meter till ett cafe där teamet hade ordnat mackor, kaffe, godis, Resorb, muskelsalva, mer vaselin att smeta på du vet var, för nu hade rumpan börjat brinna.

Välbehövlig vila och rekreation på cafe i Hjo

Det stoppet, som var osannolika 40 minuter långt, var nog det som räddade min psykiska och mentala hälsa.

Efter det stoppet gick det mycket lättare igen och det var betydligt fler cyklister efter vägen jämfört med de första tio milen. Så nu hängde jag på allt som passade mitt eget tempo. Körde lite fortare ibland, och när jag började känna mig trött släppte jag och hakade på nästa grupp istället. Helt enligt min egen gameplan.

Sen kom en skylt som jag hade längtat efter, 9 mil kvar. Äntligen, säger äntligen, bara enkelsiffrigt kvar. Nu gick det ännu lite lättare att trampa. Tog pauser i alla depåer och mitt serviceteam/hejarklack stog och väntade på mig vid i stort sett alla stopp. Det var härligt.

Ett elegant ekipage om du frågar mig. Det var roligt, det var faktiskt det, och det syns också

Lika galet glad blev jag när skylten 50 km kvar dök upp. Nu var det ju bara ett vanligt träningspass kvar. Härligt med de täta depåstoppen nu. Föredömligt placerade tycker jag.

Mitt fantastiska serviceteam/hejarklack: 
Dotter, fru, svärson iklädda snajsiga Team Demnert-tröjor

Så kom skylten som gjorde mig euforisk av lycka, 10 km kvar. Tänk vad enkla saker kan göra en lycklig. Den milen var nog det lättaste av alla mil. När jag lämnade sista depån, Medevi, hamnade jag i en liten grupp  med tre tjejer som höll en bra fart. De hade uppenbarligen ingen aning om gruppcykling och hur man hjälper varandra och de hade ingen som helst tanke på att ta hjälp av en gammal gubbe som hängde efter dem. De cyklade lite huller om buller och jag tog hjul på den som för ögonblicket låg längst bak. Passade mig perfekt.

Så kom vi då äntligen, säger äntligen in mot Motala. Precis när vi svängde av från motorvägen fick tjejerna som eld i baken, och jag hängde på, måste ju praktisera spurtträningen som jag gjorde med Hovet ute på Ingarö för någon vecka sedan.

Vi brakade på så det stog härliga till, mätaren visade på ungefär 40 km/tim, och vi körde förbi horder av folk, bla en stor Hovetklunga som hade susat förbi oss tidigare. Där fick de så de teg. Larvigt, oväsentligt men barnsligt kul. F´låt, ni som var i den Hovetklungan.

När jag absolut överlycklig körde genom målbågen med ett avgrundsvrål av lycka drabbade mig den enda kvarvarande skadan från stroken för tre år sedan, jag blir känslomässigt rörd för minsta lilla och jag fick ett litet kort glädjepsykbryt i armarna på mitt älskade serviceteam/hejarklack.

I FUCKING JÄVLAR DID IT

Jag är så obeskrivligt nöjd med min insats, loppet genomförde jag till 100 % enligt min egen gameplan. Klarade min huvudplan, att ta mig runt hela sjön hyfsat pigg och med glädje, samt hålla mina svarta demoner borta. Enda gången demonerna hörde av sig var någon mil före Hjo. De hoppade inte på mig utan skrek bara lite nedlåtande, kört hårt grabben, vi vet var du bor, vi har dessutom spårsändare på dig. Då körde jag över dem. Krossade dem för tid och evighet hoppas jag.

Min bästa och skönaste medalj någonsin

Delplanen för loppet var 15 timmar, det blev 15:10 varav cyklad tid 12:25. Det blev nog onödigt långa pauser, men samtidigt var de behövliga för att klara mitt huvudmål.

Så frågan som jag själv och en del andra ställt: kommer jag att sätta ut hojen på Blocket nu, eller kommer jag att fortsätta cykla? Trots allt var ju det här ett slags utmaningsprojekt som tog slut i målfållan.

Innan jag svarar på frågan tänkte jag bara kommentera hela min utmaning. Du har ju säkert läst om den tidigare på bloggen. Det här projektet var absolut och utan minsta tvekan bland det roligaste jag gjort i hela mitt liv. En helt igenom fantastisk "resa", som började 22/8 och slutade 14/6, men utan stödet från min utmanare, min PT Tommy Jonsson, hade det aldrig funkat.

Från att i augusti blivit utmanad att i mina ögon ta ner månen fram till i lördags, då jag faktiskt lyckades göra det, är en alldeles fantastisk och otroligt härlig känsla. Egentligen omöjligt att beskriva fullt ut.

Även min familj blev stolta. De var bara försiktigtvis positiva till att jag skulle fixa det här, ibland lite tveksamma faktiskt. Om du vill kan du kika in och läsa min dotters blogg, Sofias Secrets, hon skriver jättebra och mycket om sin egen träning.

Efter mitt lopp avslutade hon sin redovisning med: ...... Efter 15 timmar och 10 minuter passerade han mållinjen med en avgrundsvrål av lättnad, kanske några tårar och en evig hjältestatus. Så jävla grym. Min pappa.

Så blev jag rörd en gång till.

Nu ska jag svara på frågan om min cykel är till salu: Jag har redan bokat hotellrum i Motala till nästa år. Rekord är till för att slås. Eller? Resten får du räkna ut själv.

Mäster Anders, Anders Johansson i Hovets Nacka/Värmdö-sektion, alltså han som har lärt mig gruppcykling och gett mig massor av tips och trix, har redan sagt till mig att jag nästa år ska vara med i hans sub11-grupp. Som jag förstod finns inte nej bland mina svarsalternativ. Men jag vet inte, är det verkligen möjligt att plocka ner månen två gånger?

Å andra sidan, jag vill också cykla i ett väloljat landsvägståg som mullrar fram, och då och då för full halls skrika:
O M K Ö R N I N G - H Å L L  T I L L  H Ö G E R.


torsdag, juni 12, 2014

Å nu blir det reklam

Man måste variera sig. Inte bara skriva om cykling. Så nu gör vi som på TV, vi bryter en stund för reklam.

Nu kommer en snutt företagsreklam för StockholmsBuss. Garanterat cykelfritt innehåll.

Om du händelsevis är bussbokare, tag lärdom av dessa visdomsord från en av våra utländska resebyråer:

 Hello Göran!

Im very happy that you are my partner in Stockholm! I just wanted to thank you for all your trust and cooperation with me and xxxxxxxxxxx! 

Thanks to you I had successful season. All busses was there on time and no worries. Drivers was also very nice and many thanks to them.

For this season I have ended with my groups and there should be no orders from me for this summer.

I will start again end of August and then will be next groups coming.

Jag älskar sådana här mail, då blir jag extra glad. Och lite extra taggad.

The Final Countdown

Man måste alltid ha ett mål framför sig, eller snarare en målsättning hur man ska nå målet.

Så här långt har min målsättning varit att vara i absolut bästa form som jag någonsin kunnat komma i inför lördagens rejs. Check.

Så nu återstår att sätta upp ett mål under loppet som jag ska klara. Jag tänker så här, och då har jag tagit till mig alla tips jag fått under resans gång från alla nya cykelkompisar i Hovet och på Fejan.

Nu blir det kanske lite detaljerat, men noggranhet är en dygd sägs det.

I morgon åker jag och mitt serviceteam/hejarklack i bil ner till Motala och checkar in på hotellet. Perfekt läge, bara 75 meter från Torget.

Sen ut och så att säga insupa läget och känslan i och runt Torget, hämta ut nummerlappen och förhoppningsvis även möta vår buss med gänget från Fredrikshov. Ja, alltså det är inte min hejarklack från Hovet utan andra cyklister som också ska hoja.

Sen ska jag väl tillbaka till hotellet och försöka sova lite, så då missar jag tyvärr att ta emot vår nästa buss, cyklisterna från Team Rynkeby.

Upp och hoppa igen runt kl 01, in med lite energirik föda och sen ut på stan och förbereda mig och cykeln inför startskottet i min grupp kl 02:24. Det är nu det börjar.

Jag har tagit till mig alla råd som säger: ta det nu j-igt lugnt de första 10 milen ner till Jönköping. J-igt lugnt, det är superviktigt. Under den turen tänker jag stanna till i alla depåer och fylla på energitanken, plus att jag mellan alla depåer ska dricka hela tiden och äta gels och liknande med jämna eller ojämna mellanrum.

En grundregel som jag ska försöka hålla hela vägen är att leta upp bra grupper med en för mig bra fart för att få till den härliga känslan som gruppcykling innebär med allt vad det innebär av vindskydd och draghjälp. Plus den mäktiga känslan att man är en del av en stor orm som snabbt och smidigt slingar sig framåt längs vägen.

I Jönköping föreslår alla att jag ska stanna lite längre och äta från serveringen, så då gör jag väl det. Dessutom kommer mitt serviceteam/hejarklack att möta mig där för att ge mig lite extra mental stöttning.

Upp på my steel horse igen och nästa 10 mil kan jag om jag känner mig stark öka takten, men bara lite, så jag kommer in i en bra rytm.

Stopp i depåerna, men jag ska undvika lasagnen i Hjo, för där brukar det ta så lång tid sägs det. För lång väntetid.

Nu avser mitt serviceteam/hejarklack att möta upp mig lite oftare, så det får bli min morot.

Sista 10 milen, om jag hållit min game plan så här långt, kommer att bli en defilering förbi alla som körde för fort första delen ner till Jönköping vars ben och kroppar nu börjar krokna. Säger de som varit med förr med en plan liknande min.

Så till sist ska jag förhoppningsvis korsa mållinjen med ett fånigt men med ett väldigt stort leende.

Det bästa med det här loppet är att oavsett vilken tid jag får, så har jag ändå slagit nytt personligt rekord.

Men okey då, jag får väl avslöja mina tankar om sluttiden då:
Godkänt: att ta mig runt oavsett tid
Bronsmedalj: 15 timmar
Silvermedalj: 14 timmar
Guldmedalj: 13 timmar

Ja, det var väl allt inför det här äventyret tror jag. Nu kanske du har hängt med på bloggen och tröskat dig igenom alla mina förberedelser under några veckor. Kul att du ville följa dem. Från nu är det Twitter och Facebook som gäller om du vill fortsätta följa mig runt pölen. Eller investera 7 bagis på Vätterrundans websida där man mot den avgiften kan få sms-tidrapportering från valfria åkare.

Fast det är ju klart, nästa vecka kommer alldeles säkert en uttömmande berättelse här på bloggen om hur loppet gick och kändes. Kan nästan lova det.

Då så, då är det dags för The Final Countdown:

GÖRAN- klapp-klapp-klapp, GÖRAN- klapp-klapp-klapp, GÖRAN- klapp-klapp-klapp, GÖRAN- klapp-klapp-klapp.

onsdag, juni 11, 2014

Nu är jag beredd. Färdig.

Jamendåså. Då är jag klar. Redo att ta examen. Det var så här det började, den 22/8 2013, med ett mail från min PT Tommy Jonsson:
....jag har tagit fram ett nytt mål till dig som du kan fundera på. Vätternrundan!! Köp dig en bra cykel så fixar jag pass både i gym och spinning så att du enkelt fixar det nästa år. ...

Två timmar senare svarade jag:
Men du är ju helt j-a galen. Vätternrundan?! Jag som inte suttit på en cykel på säkert 10-15 år och innan dess minst sagt sporadisk cykling. I och för sig cyklade jag ju till och från jobbet när jag var runt 30 år, dvs för mer än 30 år sedan. Vi bodde även då i Sollentuna och jag jobbade på Gärdet. Men det var rätt längesedan och säkert inte under särskilt lång period.

Men. Hur i hela fridens dar kan jag säga nej till en sådan här utmaning? 

Pratade med Sofia och jag sa att om jag INTE gör det kommer jag att ångra mig, det är jag säker på. Och hon var ju såklart superpositiv och tyckte det var en strålande idé. Skithäftigt med ett annat ord.

Jag har aldrig någonsin satt upp ett så svårt mål. Aldrig någonsin. 

30 mil på cykel, det är ju sjukt långt. Och säkert lika sjukt jobbigt. Skidåkningsmålet är ju inte ens i närheten av det här. För att cykla 30 mil krävs ju lite annan mental inställning jämfört med skidåkning några dagar nerför några backar under några minuter. Och det krävs ju lite mer och tuffare träning också. Inbillar jag mig i alla fall.

Ja jösses Tommy, klarar jag en sån grej?  Känner mig lite orolig att tiden, min självdiciplin och jävlar anamma inte räcker till. Å andra sidan handlar det ju ytterst om prioritering.

FAAAN va svårt det blev. Å andra sidan är det redan kört, spelar ingen roll om jag så tänker hela natten. Det låter hur spännande som helst och jag kommer som sagt att ångra mig om jag inte antar utmaningen.

Ålrajt Tommy, beslutet är fattat. Vi kör! 

GAAAAAAAAHHHHHHHHHHH

Göran

Nu är vi där, vid målet, lite drygt 9 månader senare. Som en barnafödsel. Nu ska barnet klämmas fram.

Under den här havandeskapstiden har jag tränat som en tok, t.o.m lagt undan tennisracketen för att helt fokusera på cykelträning. Har träningshojat exakt 194,5 mil vilket blev betydligt mycket mer än jag trodde jag skulle mäkta med. Jag har kört ett betydande antal träningstimmar på gymmet. Gick med i Fredrikshovs Cykelklubb för att förkovra mig i cyklingens ädla konst och lära mig tips, tricks och gruppcykling.

Nu är jag redo. Kan inte se att jag på något sätt hade kunnat förbereda mig mer eller bättre utifrån mina förutsättningar. Jag är ohyggligt stolt över mig själv så här långt. Men ännu återstår 30 mils fajtande. Förmodling även mot några av mina svarta demoner. Hörde att de planerar att slå läger i Hjotrakten för att där hoppa på mig. Ska försöka köra över dem.

I går kväll gjorde jag vad jag lovade mig själv. Började med båten, men mycket är kvar. Du kan ju Discoveryregeln nu, "time is running out".

Bevismaterial A:

Innan ovanstående hann jag med ett snabbt besök hos frissan för att strömlinjeforma mig inför Vätternrundan. Luften måste ju kunna passera obehindrat genom hjälmen. Håret är nu exakt 2 mm långt. Spar tid. Funderar på att raka benen också, men nja, känns lite sådär faktiskt. Tror inte på någon tidsbesparing där inte.

Bevismaterial B och C:

I morse körde jag sista träningspasset inför loppet. Körde rätt hårt med fokus på backjävlarna på Edsvikens norrsida. Blev nytt hastighetsrekord för mig på Edsviken runt. Oväsentligt, men jäkligt kul i alla fall. Det lönar sig att träna.

Bevismaterial D:

Om du mot förmodan har lust att följa mig runt VR-banan kan du enklast göra det genom att följa mig på Twitter, sök bara på mitt namn så hittar du mig där. Eller bli min kompis på Fejan. Har för avsikt att fotodokumentera och kort kommentera läget under rejset via Twitter och Facebook.

I morgon kommer jag att avslöja min målsättning med loppet och även min game plan.

tisdag, juni 10, 2014

Usch, jag är en usel människa

Igår hade jag ju bestämt, alltså B-E-S-T-Ä-M-T, att jag skulle ner och fixa båten. Blev det så? Näe, det började regna, sen kom hustrun hem och vi åkte och veckohandlade maten med inriktning på uppladdningsmat till lilla mig.

Sen skulle maten lagas, ja alltså hustrun lagade och jag dukade, och sen var det ju sista avsnittet av TV-serien Arvingarna. En förbaskat bra dansk serie för övrigt. Ja, och sen var ju klockan för mycket i alla fall, så då var det för sent att båtfixa.

När jag sedan gick och la mig tänkte jag att okey, då får jag väl kliva upp fem eller halv sex och antingen cykla en timme eller fixa båten, Vilket som skulle funka. Det som inte blir gjort på morgonen får bli på kvällen istället.

Vaknade strax före sju. För sent att båtfixa och för sent att cykla. Även om du kanske inte tror det så har jag ett jobb att sköta också. Har kanske inte berättat det, men företaget har i år ökat omsättningen med bortåt 20-25% så vi har att göra, den saken är klar.

Men ikväll, då ska båten fixas, jag lovar. Just nu är jag inte nöjd med mig själv, jag är inte det. Jag är idag inget annat än en usel människa sett ur mina egna ögon.

Däremot blev jag nöjd när jag läste Cronemans krönika om barnprogram på TV. Croneman skriver i Dagens Nyheter. Det är väldigt ofta han skriver det jag tänker. Idag skrev han om hysteriska barnprogram. Synnerligen sällan jag kollar barn-TV, men när de halkar förbi i zappandet blir jag alltid lika förundrad över det hysteriska tempot i det hela. Läs DN:s kultursidors förstasida idag så förstår du.

Blev också nöjd, men en smula orolig, när jag såg väderprognoserna inför lördagens Vätternrunda. Stålande sol och varmt. Kom genast att tänka på det varma Gran Fondo-loppet häromsistens. Värme är jobbigt.

Men nu ska jag inte fokusera på dåligheter, båten kommer att bli jättefin, på lördag kommer det bli en härlig sol med svalkande vindar från Vättern. Fina snälla vindar, inga jobbiga motvindar. Så kommer det att bli.

Det kommer att bli alldeles... alldeles...underbart. Fast lite jobbigt.

måndag, juni 09, 2014

In på sista rakan, upploppet. 4 dagar kvar.

Man måste se saker och ting för vad det är. Sätta saker och ting i relation till annat. Som min medverkan i Vätternrundan t.ex.

Hundratusentals människor har cyklat loppet, skidat Vasaloppet, lubbat på Lidingö, maror, thriatlon och gud vet vad som finns i uthållighetsbranschen.

Så lilla jag och mitt stora jungfrulopp i branschen. En fis i rymden, en spottloska i Atlanten sett i det stora sammanhanget. Egentligen inget att orda om.

Så kanske du tror att det är. Fel, fel, fel. Mitt deltagande i Vätternrundan är det största som hänt mänskligheten sedan Armstrong klev ner på månen. Tycker jag. Därför bör alla veta det. Därför gör jag så stor affär av det här och skriver så mycket på bloggen om det. För här är det jag som är the main attraction.

Dessutom har jag satsar hur mycket tid och energi som helst sedan 22 augusti förra året för det här loppet. Klart jag är tokladdad och bara har VR i skallen. Mina närstående medmänniskor börjar i ärlighetens namn tycka att jag gått lite överstyr och de längtar säkert redan till nästa vecka då allt är över. Men det är då själva analysarbetet börjar.....

I går kväll gjorde jag rent hojen, kedjan och dessutom kassetten. Idag fick cykeln en totalgenomgång hos Cykloteket. En gratisgrej som ingick i köpet. Perfekt, eftersom jag inte kunde växla till tyngsta växeln. Det var nog skälet till att jag inte kunde snitta 30 hela vägen i lördags. Eller inte. Gratis är fint i alla fall.


Tyvärr satt en liten otrevlig lapp på bilrutan när jag var klar och skulle lasta in cykeln i bilen, så servicen blev tyvärr inte gratis. 650 bagis vill Staden ha av mig för att stå på en helt tom gata utan att hindra eller vara i vägen för en enda levande människa eller bil. Fan också. Den avgiften kommer att belasta cykelkontot och inte bilkontot.


Men nu är ju VR inte bara nöje och förströelse minsann. Det är bizznizz för mitt företag också. Vi har fått äran att "bussa" ner 50 cykelkompisar från Fredrikshofs Cykelklubb till loppet.

Inte nog med det. Vi har även fått förtroendet från Team Rynkeby Stockholm att köra även deras team ner till Motala.

Ikväll är cykelträningen inställd. Måste, bara måste, ner till båten och börja fixa den. Ångest, ångest, ångest.

lördag, juni 07, 2014

Tävlingar och träning

En helg full med cykeltävlingar av allehanda slag. Siljan runt, Tjejvättern, i morgon söndag går Halvvättern och överallt i Sverige är det tävlingar. Hur kul som helst att läsa alla Facebook-inlägg på Hofvets Facebooksidor. Inspirerande.

Själv ligger jag lite lågt med tävling, för min stora utmaning kommer ju först nästa helg. Men träna, det måste jag ju såklart. Ända fram till onsdag tänkte jag.

Så jag tog med cykeln till landet och där körde jag en rätt kort runda på ungefär 35 km. Hade tänkt en lugn, fin och kontrollerad runda i min tänkta VR-fart. Det gick käpprätt åt h-e.

Det verkar som jag inte kan cykla lugnt, jag stod på så det stog härliga till. Första halvan av min runda snittade jag 30 km/tim. Alldeles ensam. Inget att skriva hem om kanske du tycker, men i min lilla cykelbubbla är det hysteriskt fort.

Hade både med- som motvind, några backar här och där, men inga monsterbackar. Men i alla fall några som gjorde att jag på toppen trodde jag skulle dö av syrebrist alternativt av den kända dödsorsaken lungsprängning. Men jag överlevde och trampade vidare flåsandes som en värsta jag vet inte vad.

När jag kom hem hade snittet sjunkit till 28 nånting, men även det var något slags personligt hastighetsrekord över längre sträcka.

Men det är ju trots allt ingenting mot vad "kanonerna" i Fredrikshovs CK preseterar på typ Siljan runt. 16 mil på 4,15 timmar. Ohyggligt impad när jag läser alla Facebook-inlägg.

Men lyckligtvis tävlar jag inte med dom, jag tävlar mot mig själv, att hela tiden försöka bli bättre. De jobbigaste jag möter är mina egna svarta demoner som hela tiden försöker övertala mig att sluta trampa och svettas och flåsa och i stället ringa efter en taxi.

Även om mitt pass inte var så långt kände jag mig grymt nöjd med min insats och jag var jättetrött när jag kom hem. Tänk om det är så att min tränare Tommy och jag kommer att pricka formtoppen till nästa helg, det känns nästan så. Och det som känns ännu bättre är att själv märka att all träning faktiskt gör att jag sakta blir bättre och bätte. Det är den häftigaste känslan av alla.

När jag kom hem påbörjade jag även den matmässiga förberedelsen under kommande vecka. Det som är i glaset kan vi kalla ett slags bonus typ "because I´m worth it". Kommer inte att hända varje dag.


Du märker att jag tar VR rätt seriöst va? Trots det vita i glaset. Jag ska fan i mig klara att runda den där pölen, jag SKA klara det.

torsdag, juni 05, 2014

Investeringsstopp. (tillsvidare)

Näe, nu är det slutinvesterat. Med både det ena och det andra. Eller inte. Man kan ju alltid ändra sig. Göra en rekonstruktion av beslutsunderlaget för stoppet. Ompröva beslutet inför ett plötsligt uppkommande behov. Eller liknande. Som sagt, man kan ju alltid ändra sig, men just idag är det investeringsstopp.

Det här är sista cykelinvesteringen. I alla fall inför VR. Energitillskott som tillsammans med vad som erbjuds i alla depåer ska räcka för att hålla min energitank fylld i 13-14-15 timmar eller så.


Kvar är att serva cykeln så även den är i topptrim nästa vecka. Men först lite distanscykling på egen hand, eller snarare fot, i Trosatrakten under helgen.

Faktiskt är en lite större investering av något helt annat slag på G. Ännu så länge hemligt.


onsdag, juni 04, 2014

Payback, konsumentupplysning och Paolo Roberto

Äntligen får jag lite payback. I mitt enträgna uppdrag att låta alla nätcykelhandlare solidariskt få tjäna en slant på min cykelsatsning så har jag nu äntligen fått lite payback.

Beställde en kortärmad underställströja, en s.k. windstopper, från Rose, för en sån tröja behöver vi ju alla lite då och då, eller hur?

Och ser man på, jag fick en nykundsgåva av dem, en slags väska med oklart användningsområde. Kan inte ens definiera om det är en ryggsäck, påse eller väska. Men snygg, det är den. Så här ser den ut:


Nu har jag även kompletterat min solglasögonsamling. Glajjor med läsrutor alltså. Hittade ju ett par tidigare i våras på Sunread.se. Problemet med dem var att de är lite väl mörka när solen gömt sig. Alltså måste jag komplettera med några glajjor med gula ljusa linser OCH med läsruta. Inte det lättaste att hitta om man inte vill betala en halv förmögenhet på slipade linser.

Efter lite research hittade jag ett par perfekta på nätet hos Orienteringsspecialisten. 400 bagis inkl frakt/porto är ju rena gåvan.

Nu är valfriheten att välja rätt sort i stort sett obegränsad:


Visserligen spontanköpte jag ett par fotokromatiska sportglasögon, utan läsruta, för mindre än en månad sedan, men med dem kan jag inte läsa av vare sig min klocka eller cykeldator, och det går ju inte för sig.
Så de sålde jag (alldeles för billigt) till min dotter.

I går kväll hade jag tänkt/bestämt ta en träningstur, men regnet trillade ner och det var tennis på Eurosport så då slog latmasken till och det blev ingen träning alls.

I natt sov jag så gott, men så märkte jag att Paolo Roberto kröp ner i sängen bredvid mig strax efter kl 05. Blev allt lite förvånad, men lite stolt att han ville snacka lite med mig.

Plötsligt vrålade han rätt in i mitt öra:
"-UPP DIN LATE JÄVEL, DU FUSKADE I GÅR KVÄLL OCH OM DU BARA TRÄNAR NÄR DU HAR LUST SÅ BLIR DET FAN I MIG INGEN TRÄNING ALLS. UT OCH CYKLA RUNT EDSVIKEN. NU. NU KÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR VI."

Bara att lyssna, så raskt upp och hoppa i träningskläderna, en snabb frukost och så ut i kylan och trampa runt Edsviken. Gick ju kalasbra och hade jag inte tappat vattenflaskan så hade rekordtiden rykt.

Börjar kännas som att jag är på väg mot en bra form inför VR. Men det är lite för tidigt att börja tokladda redan nu va? Känner mig smått barnslig men jag ser fram mot VR som en liten barn inför julafton.

Måste ju erkänna att det är en härlig känsla att träna ute tidigt på morgonen innan merparten vaknar till liv. Tyst, lugnt och behagligt. Ännu skönare känsla att komma till jobbet i vanlig tid men ändå genomfört ett bra träningspass.

Ibland är jag bättre än jag själv tror.

tisdag, juni 03, 2014

Time is running out

Har du kollat något program på kanalen Discovery? Många bra program sänds där. Kanske mest för killar förstås.

Men i nästan alla historier som redovisas där så är det alltid "- and the time is running out" för att någon eller några inte hinner pga alla möjliga skäl och orsaker.

Så är mitt liv just nu. Time is running out. Med det mesta. Utom mitt liv hoppas jag. Å andra sidan känns det ju så förstås. Inser att jag har kanske max 10 år kvar för fysiska aktiviteter. Som att cykla Vätternrundan. Som att bestiga Kebnekajse. Som att segla runt Gotland. Som att vandra uppe i Abisko.

Fan, jag vill inte ens tänka på att livet tar slut en dag. Usch och fy.

Samma sak i det löpande vardagslivet. Time is running out hela tiden. Igår tog jag mig äntligen i kragen och påbörjade projektet att få båten i sjön. Det var ingen kul syn som mötte mig. Hon - båten alltså - har definitivt saknat vård och omsorg under vintern. Se här hur hon såg ut. Halva täckställningen hade havererat och gått av, presseningen hade gått sönder. Kommer att kosta tusenlappar att byta ut till hösten.


Allt är cyklingens fel. All tid och fokus har legat på att lära mig cykla och träna inför Vätternrundan. Vem kunde ana att cykling var så himla kul? Inte jag i alla fall.

Men tiden, den räcker ju inte. Time is running out. VR är ju redan nästa vecka och båten måste i sjön innan dess. Och jag vill/måste ju ut och cykla som f-n in i det sista. Det där loppet är det viktigaste jag kan tänka mig just nu.

Och det där med båten, det är bara att gilla läget. Det får bli som det blir, vaxa och putsa kan man kanske göra nästa vår istället. Funkar ju att segla med ett lätt smutsat skrov också. Bara lite skämmigt i gästhamnarna.

En annan sak som cyklingen fört med sig är däremot helt fantastisk. För knappt sex år sedan small en hälsena av på mig under en tennismatch. Vet du hur det låter? Det låter som att en sula på skon släpper i bakkant och flippar upp mot foten med en smäll. Så trodde jag att det var tills jag låg på golvet och skrek av smärta och insåg att skon var hel men att foten fladdrade.

Tyvärr läkte inte senan ihop som den skulle och för fem år sedan gick jag till en rehabspecialist för att få hjälp. Det var Tommy Jonsson på SSIF. Alltså han som fick mig att fortsätta träna på gymmet och sedemera gav mig utmaningen att hoja Vätternrundan. Kul kille.

Hursomhelst så blev hälsenan trots rehab inte helt bra. Har känt att jag småhaltat lite även om det inte synts, bara känts. Nu har jag cyklat snart 200 mil och efter Gran Fondo upptäckte jag plötsligt att jag inte haltade längre. Kan du fatta? Cyklingen har rehabat min hälsena utan att jag visste om det. Nu blir jag religiös för hundrade gången.


måndag, juni 02, 2014

Fasicken, höll ju på att glömma viktig info

Phuuu, det var nära, höll på glömma ett jätteviktigt info, nämligen resultatet av majomgången i tävlingen "flest-träningstimmar-i-familjen-plus några till".

Alla tävlingsdeltagare är nog inte informerade, men faktum är att det finns ett pris i den här tävlingen. Den som vinner tre månader i rad, skall bli bjuden på restaurangmiddag av övriga deltagare.

Jag har så här långt vunnit april och maj och jag siktar på seger även i juniomgången.

Här är resultatet i majomgången. Det finns skäl att påpeka att en hel del deltagare borde skärpa till sig.


söndag, juni 01, 2014

Vätternrundan. 12 days 1 hours 45 minutes 19 seconds till första start

Inte mycket kvar nu. Rubrikräkningen är tagen i skrivande stund från VR:s sida. Så när du läser det här är det ännu kortare tid kvar.

Idag blev det en "riktig" cykelträning ute på Ingarö med 12 likasinnade cyklister under ledning av Mäster Anders Johansson som med auktoritet och pekande med hela handen dirigerade oss till en samstämmig orkester som likt en orm forsade fram på Ingarös vägar.

Ett stiligt gäng, det måste man nog säga.


Vi körde stundtals rätt hårt. Det här var liksom slutspurten för de som ska cykla Halvvättern nästa helg och vi andra som cyklar hela rundan helgen efter det. Plus övriga som inte cyklar någon av de tävlingarna.

Idag blev det:
- Backträning (jag hatar backar, men bara de som går uppför).
- Spurtträning (perfekt att kunna det så man kan spurta in de sista hundra metrarna i Motala. Ser käckt ut. Precis som på Eurosport).
- Vanligt gruppcykling i både två led och ett led.
- Belgisk kedja.(I looove Belgisk kedja)

För dig som är novis inom cykling så är Belgisk kedja inte choklad och inte heller en cykelkedja som är tillverkad i Belgien. En Belgisk kedja är ett sätt att i grupp på ett aerodynamiskt sätt forsa fram så effektivt som möjligt. Kort sagt en teknik att byta med den som ligger först i ledet. Kanske inte en perfekt beskrivning, men på ett ungefär i alla fall.

Efter träningen fikade vi i Gustavsbergs hamn och vem träffade jag där om inte en affärsbekant som jag inte träffat på närmare 10-12 år. Han liksom jag är typ nybörjare, med skillnaden att han cyklar i de snabbare grupperna.

När jag kom hem kände jag mig så nöjd så nöjd med dagens träning. Hade helt enkelt skitkul och en sån här träning är en helt annan division än att harva runt ensam.