Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Nu gör jag nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017.

måndag, november 27, 2017

Handsken är kastad. För tredje gången.

Nu är det klart. Beslutet är fattat. Slagfältet är lokaliserat. Min kamp mot min första medalj i en Halv Ironmantävling fortgår i oförminskad skala. Tredje gången gillt. Eller?

Hela den här grejen med mitt kämpande för en HIM-medalj hade ju inte hänt om inte min dåvarande PT Tommy hade utmanat mig att cykla Vätternrundan 2014.

Cyklingen via medlemskapet i Fredrikshof CK tog mig bokstavligen in i en ny och för mig okänd värld med härliga cykelkompisar, utmaningar, bonkningar, misär och elände, men framförallt en oerhörd glädje att tillsammans med andra utföra fysiska stordåd. Och ta mysiga fikapauser längs vägen.

Cyklingen har gjort att jag ett otal gånger tvingats långt långt utanför min s.k. comfort zone. Det är i efterhand en skön känsla, fast just där och då vill man ju bara dö, eller åtminstone ringa efter en taxi.

Och från cyklingen var det inte jättelångt att försöka mig på en ännu större utmaning, att köra en Halv Ironman. En hel IM bedömde, och bedömer jag, vara alldeles för svårt för en åldrig triathlonwannabe, men en halv skulle kunna gå. Så tänkte jag hösten 2015. Och tänker så ännu i denna dag.


Jag tror på Mr Ironman.
Och Gunde Svans klassiga uttryck Ingenting är omöjligt.



Det här är nu min, i dubbel bemärkelse, målbild
jag kommer att ha under ögonlocken när jag tränar.


Tänkte på en grej när jag ser på bilden här ovanför. Vore ju lite trist om höjden i bågen är så låg så jag dänger pannan i överkanten, ramlar bakåt och svimmar och därmed får en DNF. Det vore ju, som man säger, ett äkta antiklimax.

Försök nr 1, 2016,  i Pula, Kroatien gick åt fanders. Om du vill kan du läsa om det debaclet HÄR. Känslomässigt säkert det värsta jag varit med om i idrottsväg.

Försök nr 2, 2017, i Zell-am-Zee, Österrike gick också åt fanders. Fast då var jag jätteglad ändå. Om det racet kan du läsa HÄR.

Nu är försök nr 3 inbokat. Det blev loppet som går i Ruegen i Tyskland den 9:e september nästa år. Nu har jag således 9 månader för att förbereda mig för den bataljen. Det blir kul.

Hotellet är redan bokat, det råkade bli ett 5-stjärnigt, precis vid start och målområdet. Lyxigt värre.


Ruegen ligger i nordöstra hörnet av Tyskland.
Simningen är trots allt en smula oskyddad från
jobbiga vindar. Det känns lite oroväckande.


Känns som jag den här gången har de allra bästa förutsättningarna att klara min målsättning. Nu kan jag simma lite bätte, nu kommer jag att förkovra mig ännu mer i den ädla konsten.

Började för några veckor sedan att en gång i veckan simma för Human Ambition som drivs och leds av förbundskaptenen för Open Waterlandslaget, Micke Rosén. Sedan är planen egna pass, minst 1 gång extra varje vecka. Kommer att göra susen.

Micke R gissade lite försiktigtvis att jag kan förbättra min simtid på loppet med 10-15 minuter jämfört med loppet i Zell-am-See, dvs komma ner till 45-50 minuter. Vi får se hur det blir med det, nu är det upp till mig, men just nu kan jag inte tänka mig en bättre tränare för min utmaning.

Cykla kan jag, och med Team Rynkeby-GodMorgon kommer den träningen att bli kalasbra.

Löpdelen är ju förstås en tuff utmaning den också, har ju aldrig sprungit så långt, men det går bättre och bättre så jag hoppas jag i alla fall kan lufsa mig runt banan. Det blir inte snyggt, men jag bör klara det.

Det känns som tiden rinner iväg. Två dagar innan loppet så fyller jag 67 år. Missar jag medaljen ännu en gång vet jag inte om jag orkar försöka ännu ett år. Fast såklart att jag inte missar den här gången. Näe, nu gäller positiv thinking hela vägen. Nu jäddrar ska det ske.

Så här är min grovplan för att uppnå mitt mål, att få springa genom målbågen du ser på bilden här ovanför.

Från nu till Mars:
Måndagar: vila eller tennis
Tisdagar: styrka, simning och kanske lätt löpning
Onsdagar: spinning med Rynkebygänget
Torsdagar: simning med Human Ambition
Fredagar: löpning ute eller på löpband
Lördagar: löpning lugn distans alt vilodag
Söndagar: styrketräning med Rynkebygänget

April ->
Ungefär som ovan men spinningen onsdagar byts mot riktig cykling typ intervall- och backträning med Rynkebygänget. På söndagar blir det distanscykling med Rynkeby i stället för styrkepass.

Självklart kommer inte planen att hålla alla veckor och dagar, jag kommer även att lägga in viloveckor, men det här är i alla fall min grundplan.

Kanske blir det en veckas triathlonträningsläger på Mallorca månadsskiftet april/maj. De jag har varit på har varit superroliga.

I juni blir det Halvvättern med Team Mellanmjölk. Vätternrundan med Team Rynkeby och så startar vi Rynkebycyklingen till Paris den 30:e juni.

Efter det blir det återhämtning en vecka med synnerligen lugn träning, sen tänkte jag dra igång igen för att formtoppen ska blomma ut den 9:e september.

Ungefär så har jag tänkt mig idrottsåret 2018 där höjdpunkten naturligtvis är cyklingen till Paris, men det stora målet är ändå en HIM-medalj.

När jag fick utmaningen att köra Vätternrundan 2014 var det för mig lika orimligt som att be mig plocka ner månen. Men jag lyckades trots allt att plocka ner den. Det gav mig insikten att det går att klara till synes omöjliga utmaningar.

Kanske den här utmaningen ändå är för svår. Kanske jag började träna lite för sent i livet för att klara en sån här tuff grej. Kanske är jag för lång, för tung, för gammal. Men jag måste ändå försöka. Något annat alternativ finns inte.






söndag, november 12, 2017

Endorfinkick, lycka, blod och besvikelse

Många känslor har det blivit de senaste dagarna. Jag ska försöka förklara ett i taget.

Endorfinkick
I fredags hade jag vilodag från all träning. Rätt skönt. Igår lördag stod lugnt långpass löpning på mitt träningsschema. Efter frukost parkerade jag i tv-soffan och zappade runt lite bland skojiga program.

Att ge sig ut och springa kändes plötsligt väldigt avlägset. Hustrun försökte peppa mig att ge mig iväg, men näe, jag sa att det vore nog bra med två dagars träningsuppehåll. Så jag låg kvar och kollade färdigt på avsnittet på Discovery. Sen kollade jag ett avsnitt till. Och ett till.

Till slut var jag klar och vi åkte iväg och handlade och sen blev det lite trädgårdsarbete, med betoning på lite.

Det finns papparazzis överallt. Man går aldrig säker.

Men det kändes inte bra i kroppen. Det skavde liksom. Kände mig både rastlös och missnöjd. Ville känna lite endorfinrus. Så jag bestämde mig. Jag hoppar över löpningen och sätter mig en stund på trainern i källaren.

Sagt och gjort, startade Zwift och ett 30-minuters sweetspotpass. Aj aj aj, när jag skulle sätta mig på cykeln så upptäckte jag att bakdäcket var helt tomt. Punka. Bytte inte, utan satte dit ett nytt hjul bara. Enkelt men lite smutsigt för fingrarna.

Sen upp på hojen och så körde jag. Det bet i låren, det måste erkännas. Men jag körde hela passet med skön musik i hörlurarna. ZZ Top Live From Texas som vanligt. Det är riktigt tunggung det.

Förutom Zwift så körde jag även min Garmin parallellt. De gav lite olika resultat, vilket jag tycker känns lite märkligt.

 Det enda som Zwift och Garmin var överens om
var min puls.

När jag var klar vankades middag och plötsligt kände jag mig så jäkla nöjd och en skön känsla spred sig i kroppen. Så kan det tydligen gå när kroppen vant sig vid regelbunden träning.

Lycka
Idag söndag är det Fars Dag och den viktigaste tävlingen på hela året. Årets pappa ska utses. Lika spännande varje år. Gick och la mig på lördagskvällen med en viss oro i kroppen, hur ska det gå i år? Har jag gjort allt jag kunnat som en bra pappa? Skulle jag räcka till i år? Har jag glömt något? 

Sov oroligt hela natten. Under förmiddagen kom äntligen beskedet. Jag hade vunnit även i år. Fantastiskt. En underbar känsla. JAG VANN!

Men som vanligt kom en del kommentarer från andra pappor om ett riggat val. Men vaddå? Ett rent oförskämt påhopp på juryn. De fick bara ett blygsamt ekonomiskt bidrag från mig för att på annan ort kunna diskutera sig fram till ett bra och rättvist val. Detta just för att eliminera risken för bl.a mutor av andra pappor med tveksam moral.

Så riggat eller köpt, det är verkligen det sista som kunnat hända denna ärofyllda tävling.

Jag fick inget pris. Ingen slips. Inte ens en Trisslott som är en vanlig gåva till pappor på denna fantastiska högtidsdag. Men man kanske ska uppnå 80-årsåldern för att få en sån. Men jag fick äran, en ohyggligt stor ära att vinna titeln Årets Pappa. Så jag är stolt.

Sen firade vi en annan pappa, min hustrus. Min pappa är i himlen, men jag tänker på honom nästan varje dag ändå.

Hos svärfar blev det tårta, äppelkaka och lite annat godis. Blir spännande att se om det under morgondagens Annandag Fars Dag blir lika mycket godsaker.


HÄR kan du läsa juryns motivering till det excellenta valet av segrare.

Blodbad
Vet inte om utmärkelsen gjorde mig darrig av upphetsning, men det bar sig inte bättre än att kniven slant lite när jag skulle skära en mango.


Men ingen fara, bara ett litet skärsår.  Men lite synd om mig var det allt en liten stund. Föreslog för hustrun att hon skulle ringa efter en ambulans som tog mig till akuten och sy, och fylla tillbaka allt blod jag förlorade, men hon sa att jag sjåpade mig för ett larvigt litet sår. Vaddå sjåpa mig, jag fullkomligt badade i blod ju. Tur att inte barnen såg det här, sånt vill man inte att ens barn ska behöva uppleva.

Tvätta av dig det där och sätt på ett plåster var allt hon sa, hustrun. Typiskt.

Hon hade kanske rätt. Det var ju inget stort sår.
Men ändå, det kunde ha varit det, dolt av allt blod.

Besvikelse
Sen var det dags för träning med Team Rynkeby Stockholm. Cirkelpass hos Friskis & Svettis.


Jobbiga grejer. Tog i allt jag kunde. Så kändes det där och då.

När jag kom hem kändes det konstigt. Ingenting särskilt i kroppen. Bara en slags besvikelse. En väldigt konstig känsla. Jag kände mig besviken att jag inte hade tagit i lite till. Liksom utmanat mig själv på alla stationer. Nu körde jag safe, tog i lagom mycket för att inte vara helt slut på nästa station. Jag feglirade, som man säger.

Varför blev det så? Det var ju inte meningen. På en träning ska man köra stenhårt, känna en skön trötthet när man är klar, annars är det ingen riktig träning. Så tycker jag.

Men det är som det är. Man kan inte alltid känna lycka. Men rätt ofta trots allt.


måndag, november 06, 2017

Nu får det fan i mig vara nog

103 kg. ETTHUNDRATRE.  Det var dagens vikt. Nästan i alla fall. Har således gått upp i vikt 5 kilo. FEM kilo sen slutet av juli. Skandal. Både Riksdag och Regeringen måste avgå. Omedelbart.



Eller så slutar jag med fredagsgodiset, lördagsgodiset och söndagsgodiset, så kanske vikten kan hålla sig tvåsiffrigt, det är mitt mål. Jag får helt enkelt skärpa till mig. Sluta med godis och kaffebröd. Ska bara äta upp de sista kakorna till dagens eftermiddagskaffe. Men sen, då jäklar får det bli ordning på torpet.

Enligt WHO:s skala är jag klart överviktig.

Ser inte särskilt fet ut när jag kollar mig i spegeln, särskilt inte när jag håller in magen. Nä, den där skalan känns inte helt okey. Jag låtsas att min övervikt består av muskler, vilket kanske med lite tur är sant.

Men ner till tvåsiffrigt vill jag ändå, trots att WHO anser mig vara överviktig även då.

En gör så gott en kan, och det är skönt att Garmin håller koll på mig. Det här är info om förra veckans aktiviteter.

Saknas en timme tennis och en timme
styrkepass. Cykelturen är 90 min spinning.

Styrkepasset som saknas i ovanstående bild är gårdagens jobbiga pass med Rynkebygänget. Instruktör den här gången var Louise, som körde i Stockholmsteamet till Paris i somras. Hon jobbar som PT och gruppinstruktör och körde hårt med oss.

 Louise och gissa vem, vid en lunchdepå någonstans i Tyskland
på vägen till Paris.

Som vanligt när ben och core ska tränas extra så känns passet också lite extra mycket efteråt. Vilket det gjorde igår. 

Men kul var det, eftersom vi körde två och två och använde varandra som både vikt och hjälp. 

Det var en jäddrans massa armhävningar, burpees, plankor, jägarvilor och allehanda plågsamma moment. Har till och med ont/träningsvärk i en handled idag.

Efter gårdagens svettiga pass

Om du känner Louise, eller någon i teamet, berätta inte för någon att jag tänker fråga om hon vill köra fler pass med oss efter nyår, när vi ska börja maxa träningen.

fredag, november 03, 2017

Jag hatälskar fredagar

Veckans sista vardag, fredagen, kan man tycka mycket om. Eller illa om.

Fredagsmys kallas den ju. Själva soffmyset är väl inte rikigt myset, det består väl mest av att känna en slags frihet, och att göra något man tycker är kul, oavsett vad.

Min fredagar har nu de senaste två veckorna utvecklats till en slags pina. Kroppen liksom skriker av både trötthet och sömnbrist.

På onsdagskvällarna kör vi ett superjobbigt spinningpass med Rynkebyteamet. 90 minuters plåga mellan kl 2000-2130. Har inte varvat ner och kommit i säng förrän strax före midnatt.

Så upp som vanligt folk till jobbet på torsdagsmorgonen.

Torsdagskvällar består numera av simträning kl 2045-2200. Ingen lek det heller. Stundtals rejält jobbigt att kruta på i 25 meter. Låter ju inte långt, men där och då under en maxintervall känns det som man ska simma till världens ände. Känns som bassängen aldrig tar slut, vilket andningen gör.

Igår var vi inte fler än 3 st plus simfröken. Helt perfekt, fick massor av uppmärksamhet och tips. De andra två är ju nästan proffs och behöver bara lite småtips av fröken lite då och då.

Lilla jag, simfröken Karin, Thomas och dotter Sofia

Simpasset är inte bara fysiskt jobbigt, även hjärnan går på högvarv för att hålla ordning på allt jag måste tänka på i simningen. Ingenting sitter ännu som man säger i ryggraden.

Du vet, armdragen, händernas position, rotation, andning, huvudposition, bensprattlet och gud vet vad. Många grejer är det.

Samma här, inte nervarvad och i säng förrän strax före midnatt. Och sen upp pigg och glad på fredagsmorgonen. Jodu, tjenare. Blir snarare att jag får rulla ur sängen med träningsvärken bultande i hela kroppen och tre ton grus i ögonen. Man är inte ung längre, det märks tydligt just då.

Men jag är väldigt säker på att jag trots det har en bättre fysik än ganska många yngre medmänniskor. Dessutom har jag överj****igt kul också.

Det är en ynnest att få träna, umgås och ha kul tillsammans med tjejer och killar som är bortåt 20-30 år yngre. För mig är det oerhört inspirerande.

Alltså, såklart kan man kan ha kul utan att träna, men jag tränar för min egen skull, jag gör det högst frivilligt. Ingen tvingar mig, ingen har ens bett mig om det. Jag mår bra av det, och det är huvudsaken.

För mig är även ett svårt mål, typ att klara en Ironman 70.3, en viktig ingrediens för att motivera min träning. Det liksom piggar upp och hjälper till.

Du har kanske sett den här filmen på Fejan. Den gör mig nästan tårögd. Precis exakt så vill jag känna och göra när jag når den åldern. Fasen va coolt om man kunde bli världsmästare då.

Ifall jag glömmer nämna det om 30 år, den medaljen ska ligga överst på kistan.

Nämen om man skulle ta och ge sig ut på en liten löprunda innan middagen. Jo, så för det nog bli.

Ha en trevlig helg!