Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


fredag, december 23, 2016

Öppet brev till Tomten


Dags för mitt årliga brev till dig Tomten. Har ju blivit en slags tradition.

Men hörru, jag är nog lite besviken på dig trots allt. Trodde du förra året skulle komma med betydligt fler klappar till mig än vad du faktiskt gjorde. Jag blev besviken, inget att hymla om.

Hade ju önskat mig massor av kul saker, mest till min cykling, men det blev i stort sett ingenting av det såvitt jag kommer ihåg.

Kanske möjligen, om jag sätter mig in i hur du tänker, vilket inte är helt lätt, så kanske du väntar till 2017 istället med de där stora häftiga grejerna. Typ en ball och cool cykel, då har jag kanske cyklat färdigt med Team Rynkeby.

Fast å andra sidan, fan vet hur längre jag tycker Rynkebyprojektet är kul, det kanske blir en sväng till Paris även 2018, vem vet? Jag har ju i alla fall lämnat plats för det årtalet vid min nya tatuering.

Men vad önskar jag mig i år då? Nja, vet inte, har inget speciellt som jag behöver som jag inte kan köpa själv faktiskt.

Jo för tusan, en wattmätare till hojen. Är ju hur kul som helst att hålla koll på watten när jag tränar på trainern. Säker lika kul i verklighet också. Så en wattmätare, ja tack. Jag har varit skitsnäll hela året. Typ snäll i alla fall.

Sen är jag lite osäker på om du kan leverara grejer som inte är fysiska saker. Tänker på det här med simningen. Nu har jag ju trots allt kommit en bit på väg, klarar nu 50 meter crawl utan att drunkna, så då tänker jag att jag kanske trots allt kan lära mig simma jättelångt med crawl.

Helst vill jag kunna crawla exakt 1900 meter, men om du ändå kan fixa det, så vore det bra om du la till några hundratal meter ifall jag simmar lite krokigt eller om vågor och strömmar ställer till det. Jag har ju berättat för dig om debaclet i Pula i september. Det var ingen kul grej som jag inte vill råka ut för en gång till.

Behöver faktiskt en ny flytdräkt när jag tänker efter. Den jag har är ju mer anpassad för bröstsim och kan du fixa det jag just önskade behöver jag en crawldräkt. Kan ju inte ha samma, det fattar ju var och en. N+1 gäller inte bara cyklar, utan allt kul.

Jag tror jag vänder tillbaka till det där med cykel. Känns som du är lite på där, som man säger. Hur går det förresten med dina funderingar att slakta renarna och istället låta ett gäng Nissar med cyklar dra din släde? Jag tror det är en superbra idé. Lägger du ut det på Facebook kommer du att få jättemånga likes. Den unga generationen tycker det jätteviktigt med miljöfrågor och att alla bryr sig om den. Med all rätt, så där kan du gå i bräschen, Tomten.

Tillbaka till mig då. En Specialized Roubaix av något slag har skapat ett slags vill-ha-känsla hos mig. Den kommer naturligtvis inte att göra mig till en bättre cyklist med mer watt i benen, but what the hell, känslan Tomten, känslan, det är känslan som räknas.



Nä du Tomten, nu orkar jag inte skriva mer. Har just fått en fin julklapp från en Guldsponsor till Team Rynkeby Stockholm. Måste ägna mig lite åt den nu.


Berätta inte det för mina teamisar, då kanske de vill smaka. Det får dom inte, för jag tror klappen är till själva StockholmsBuss som låter BussExperten laga de fel som då och då blir på våra bussar.

Tjenixen då Tomten, ses i morrn.

PS.
Som vanligt har du en häftig rabatt på busshyran när du, Tomtemor och Nissarna åker på SPA-semester när julen är över.

tisdag, december 20, 2016

Allt är så jävla jobbigt

Jag är frustrerad. Våldsamt frustrerad. Maxfrustrerad. Lägg till lite depp på det så närmar vi oss min mentala känsla.





Min frustrationsmätare har nu slagit i taket.

Jag tränar spinning.


Jag kör på min egen trainer.



Jag styrketränar på gymmet.



Jag springer.



Jag simmar.



Jag till och med spelar tennis.



Jag gör tamigfan allt. Till och med dammsuger hemma när hustrun ber om det.

MEN DET HÄNDER INGET I KROPPEN!!!


Känner mig ändå som en soffpotatis och blir skittrött när jag tränar. Oh yes, jag har mina vilodagar, minst en dag i veckan utan träning.

På min trainer, kör Zwift såklart, ser jag ju wattvärdet när jag trampar, men jag når ju inte den nivån jag borde nå. Orkar liksom inte hela vägen, bara kortare sekvenser.

Jo, jag vet, jag är en pensionärsjävel som tror jag är lika stark som 40-åringarna. Det är jag ju inte, kommer heller aldrig att bli, därtill började jag nog träna alldeles för sent i livet.

Men ändå.

JAG VILL BLI EN STARK CYKLIST!!!!! Eller i alla fall kunna utveckla typ 225 watt när jag normalcyklar och ännu mer i backarna.

JAG VILL BLI EN STARK LÖPARE!!!! Eller i varje fall klara en halvmara utan att dö.

JAG VILL BLI EN STARK SIMMARE!!! Eller i alla fall kunna crawla 1900 meter.

JAG VILL SPRINGA GENOM MÅLBÅGEN I HALV IRONMAN-RACET  I ZELL-AM-SEE 27/8.

Undrar om det är i ett sånt här läge som vissa på elitnivå tar till läppglans, piller och diverse trolldrycker för att att bli bättre? Man blir helt enkelt frustrerad att inte räcka till trots att man kämpar som bara fan.

Jag ska tamigsjuttsingen testa en laglig variant. Smarrigt dessutom. Och ikväll ska jag simma. Det blir kul.



lördag, december 17, 2016

Göran The Cykelmeck

Nu ska jag berätta om en grej som jag var på för flera veckor sedan. En cykelmeckarkurs arrangerad och ordnad av Fredrikshofs CK. Mäster Anders, Anders Johansson, höll som vanligt i kursen.

Det är tredje året jag deltar. Har väl svårt att fatta kanske. Men det är ju så kul. Man lär sig alltid något nytt och man pratar med likasinnade. Dessutom är det ju egna cykeln som man gör en helgenomgång på. Absolut skitkul. Och lärorikt.

Knepiga grejer att skruva rätt

Om Hofvet lägger ut fler tillfällen ska du absolut hänga på.

Till den här kursen hade dock bara fyra stycken anmält sitt intresse, men då fick vi å andra sidan ännu mer uppmärksamhet från Mäster Anders.

Först hade vi teoretiska diskussioner.

Sen började vi mecka med våra egna cyklar.

Lasse. Har jag cyklat ihop med några gånger, bl.a runt Mälaren.


 Kommer inte ihåg namnet, men han meckade med liv och lust.


 Mitt minne är inte bra, har glömt namnet på han till vänster,
till höger kursledare Anders.

Trot om du vill, men jag fick ihop hela cykeln igen
utan att det låg kvar nån mockagrunk på golvet.

Vi konstaterade att vevlagret var slut. Men tyvärr
fanns inga verktyg att ta bort det. Blir hemmafix istället.

Så lite kultur
Jag har också hunnit med att köra lite kulturevenemang också. Cirkus Cirkör tillhör mina absoluta favoriter. Den senaste föreställningen, Limits, fick av mig högsta betyg. Superbra. Fantastisk.



Och lite hemmaträning på det
Har också hunnit med några pass på trainern och med Zwift som arena. Har dock inte deltagit i något regelrätt lopp, därtill har startiderna aldrig passat. Men jag har kört själv. Nästan lika kul det också.

Min egen håla. Den inramade Rynkebytröjan från 2016
på hedersplats med lagbild under. Brandsläckaren redo ifall 
jag blir överhettad.

Tog direkt hjul på en holländare, sen körde jag förbi honom.

Man får bita i när backarna kommer. Här är en 8-procentare.

Lite konstigt. När jag kör hemma på trainern så känns det i hela kroppen efteråt, alltså även i överkroppen.Den känslan har jag aldrig när vi kör våra spinningpass med Rynkeby trots att de är ohyggligt mycket jobbigare. Undrar varför det är så.

Ja, det var lite vad som hänt Petit Moa under senaste tiden som jag inte berättat om. Vet inte om du läste mitt inlägg om min taturering. Kul med alla bilder som folk la upp på sina cykelrelaterade taggningar.

Jag är så nöjd med min tatuering, så jag visar den en gång till.

Har du lust att hjälpa mig att hjälpa?

Som du vet så är jag med i Team Rynkeby Stockholm. Huvudsyftet är att samla in pengar till Barncancerfonden.

Vår belöning är att vi som slutkläm på projektåret cyklar till Paris. Alla kan vara med och söka till Rynkeby. I mitt Stockholmsteam finns allt från rena cykelnybörjare till en erfaren f.d elitcyklist.

Det här är ett sånt fantastiskt projekt så jag är med för tredje året i rad. HÄR kan du läsa lite mer om projektet.

Har du ett företag, eller jobbar du på ett företag som känner att det är viktigt att alla hjälper till att utrota barncancer, så är du välkommen att bli någon form av sponsor.

För blott 25000:- blir du Guldsponsor och får företagsloggan på alla våra kläder och på lite andra ställen.

Vill du som privatperson hjälpa till kan du swisha ditt bidrag.



HÄR kan du se en film om vår cykling 2016.  Se den, den är sevärd.



Vill du också var med på en sån här gruppbild och känna dig helt euforisk av lycka efter att ha cyklat 135 mil från Sverige och in i centrala Paris på avstängda gator?

Enkelt, HÄR fyller du i din ansökan att få vara en del i ett team 2018.

onsdag, december 14, 2016

Guuud vad jag är taggad nu

Pyspunkan lagad. Nu är jag taggad till tusen. Så här ligger det till.

När jag fyllde 60 bestämde jag att det var dags att sätta en tatuering på kroppen. Funderade och funderade på vilken typ av taggning jag skulle ha. Ville ha något som betyder något och inte bara en figur vilken som.

Åren gick och det blev ingenting. Men så cyklade jag som bekant till Paris med Team Rynkeby 2015 och då fattade jag ännu en gång beslut att nu j-ar är det dags.

Men icke. Åren gick och jag cyklade till Paris även 2016. Ingenting hände nu heller.

Så plötsligt för några veckor sedan tog jag det slutgiltiga beslutet. Dags att sätta en tatuering. Det fick bli en symbol för min cykling till Paris. Det är upplevelser som verkligen betytt mycket för mig på flera olika plan. Inte underligt att jag nu ska göra det för tredje gången.

Valet föll på Evil Eye Tattoo på Södermalm som fick förtroendet att tagga mig. Tänka sig, det tog fem år från första beslut till genomförande och under tiden hann jag dessutom bli pensionär. Visserligen ännu i full produktion, men ändå.


Killen som ritade bilden efter mina tankar och funderingar är Mange och det var också han som höll i maskinen idag.


När han höll på som bäst kom en av hans kollegor in och tittade. "-Jaha, har du cyklat till Paris?", frågade han utan att veta bakgrunden till bilden. Så uppenbarligen funkar bilden som tänkt.

Så fick jag berätta historien om Team Rynkeby. Han blev imponerad och önskade mig fortsatt lycka till och han sa även att han tycker såna som vi verkligen är värda all respekt. Inte så mycket för cyklingen utan för det vi gör för cancersjuka barn.

Hursomhelst, så här blev det. Som du ser finns plats även för 2017 när det målet är nått.



Känner mig jättenöjd med tatueringen. Exakt som jag hade föreställt mig.

Dessvärre fick jag inte träna i kväll, så jag missade vårt spinningpass Giro4, fas 2. Den med skitjobbiga intervaller.

Trist, för jag har verkligen sett fram mot att börja köra hårt igen efter min lilla förkylning.

Det skulle inte vara bra att få massa svett och duschvatten första dagen. För hela huden är ju liksom sönderstucken och lite känslig innan det läker ihop igen.


söndag, december 11, 2016

Jag har pyspunka

Har inte skrivit något blogginlägg på jättelänge. Jag har nämligen drabbats av pyspunka. En mental skrivpyspunka. Inte nog med det. En s.k. mancold har så att säga tagit ur mig ur produktion. Förhoppningsvis tillfälligt.

Glass, Alvedon, hostmedicin, läsa cykelforum och bläddra i gamla cykeltidningar kommer att göra susen. Operation sannolikt onödig.



Ett av de roligare inslagen har varit att läsa forumet Vi som älskar landsvägscykling. En skakande läsning om det viktiga att hålla isär MTB-cykling och landsvägscykling på det just nämnda forumet. Ett oerhört stort engagemang i en helt igenom ickefråga. Men underhållande läsning, det har det varit.

Det är så fantastiskt att några som kämpar sig runt Vättern på 7-8-9 timmar inte ens orkar rulla pekfingret några mikromillimetrar för att scrolla förbi ointressanta (MTB)-inlägg utan istället på gränsen till trollar inlägg om det fasansfulla att några skriver inlägg om MTB i ett cykelforum som ändå till 99,9 % handlar om just landsvägscykling.

Fascinerande hur trångsynta en del människor är. Jag som hade känslan att cyklister, oavsett vad de sitter på för typ av cykel, var fria i tankar och handling och med ett öppet sinne. Men så är det uppenbarligen inte. Inte så underligt med alla oroshärdar i världen när människor ryker ihop för småsaker.

Men någon måste ändå sätta regler och nu är  det gjort i den gruppen och då är det bara att förhålla sig till det.

Det här är en bild jag hittade på nätet och som väl får symbolisera slutklämmen av diskussionen som dessutom verkar ha fått några att i rent vredemod lämna facebookgruppen.



Min mentala pyspunka och min förkylning är dock ingenting i jämförelse. Det värsta har jag inte ens nämnt än. Jag gör det nu.

Ett lager på min cykel har gett upp. Min LANDSVÄGSCYKEL är bäst att nämna. Har ingen MTB, kanske därför diskussionen på nätet varit underhållande. Borde kanske skaffa en sån, verkar kul.

Påbörjade projektet att byta, men hann inte klart innan jag blev däckad. Förresten ska jag nog berätta framöver hur jag kom fram till att lagret var slut.



Nåja, det har såklart hänt en del kul i mitt liv under de senaste veckorna men jag har liksom inte orkat få ner det i bloggen.

Du som är man vet ju att en förkylning är en balansakt på slak lina, man vet helt enkelt inte om man kommer att överleva eller inte.

Men nu ser jag ljuset i tunneln. Jag är nu säker på att jag kommer att klara det här.

Återkommer när pyspunkan är lagad helt. Å andra sidan har jag ju nu skrivit ett rätt långt stycke, så kanske jag är botad nu. Vi får se hur dagen fortlöper helt enkelt. Under tiden tar jag fram ännu en glass ur frysen, klämmer i mig ännu en dos Alvedon och toppar det med en sipp hostmedicin.

torsdag, december 01, 2016

Jag och My Fair Lady, JAG TROR JAG KAN DET!!!

Nu kanske du tror att rubriken syftar till mig och min hustru? Fel fel fel. Den syftar till musikalen där någon som ska lära sig prata hyfsat men inte kan det. Så plötsligt kan hon det och Jarl Kulle, tror jag, utbrister i en sång och sjunger JAG TROR HON KAN DET!!

Jag har tidigare utnämnt mig till den enda nu levande mannen i hela Svealand som inte kan lära sig crawla.

Men nu ändrar jag mig. Jag sjunger nu JAG TROR JAG KAN DET, JAG TROR JAG KAN DET!!!


Häromdagen kom genombrottet. Tror jag. Jag säger tack till mina nya simbrallor.


Äsch, jag tar det från början.

Som numera vanligt körde jag och svärson Jonas ett simpass i Tibblebadet. Jonas hade av sin fru, tillika min dotter tillika min medarbetare tillika ibland min sim-PT fått ett teknikprogram som vi följde till punkt och pricka.



Start med insimning/uppvärmning 2x25 meter. Redan där satt den. Körde just 2x25 meter crawl. Har aldrig hänt att jag klarat ens en sån uppvärmning.

Sen tröskade vi igenom teknikövningarna som de duktiga elever vi är. Gick kalasbra. Bl.a körde vi 8x25 meter med start 60. Mumbojumbo för dig som inget vet va?

Det betyder att man startar en 25:a var 60:e sekund. Mina 25:or låg på 31-35 sekunder, så jag fick en vila på ca 25 sekunder innan det var dags att köra igen.

Egentligen stog det start 45 i programmet, men eftersom jag var säker på att inte klara så många 25:or överhuvudtaget valde jag start 60 istället. Så fixade jag alla vändor. Dessutom utan större problem.

Och andningen satt som en smäck. Fattar du lyckan?

När vi var klara med teknikdelen var det "hopp och lek", dvs vi fick simma hur vi ville. Då valde vi att testa 50-meterslängder eftersom bassängen i Tibble är en stor 50-metersbassäng.

Nu ville jag leka lite så jag satte på mig simfenorna på fossingarna. Då går det ännu fortare att simma vilket ju är kul såklart.

50 meter var plötsligt inget stort problem. Sen bestämde jag mig för att köra en 50:a med fenorna men utan att sprattla med benen utan bara låta dom hänga med liksom. Gick ju kalasbra.

Av bara farten körde jag ytterligare två 50:or på samma sätt. Visserligen med vila mellan, men ändå.

JAG TROR JAG KAN DET! JAG TROR JAG KAN DET!

Totalt simmade vi 850 meter under passet. Inte illa. Och kul som attan var det.

Min ovan nämnda dotter tycker flytbyxor är fusk. Jag ser det som ett hjälpmedel som hjälper en hopplöst talanglös gubbe att lära sig simma crawl. Dessutom gjorde brallorna att jag plötsligt tycker simning är riktigt kul. Och det väl ändå huvudsaken. Dessutom kommer jag sannolikt aldrig att simma crawl annat än vid tillfällen då jag har flytdräkt av något slag på mig.

Dessutom tvingade hon mig att publicera resultatet av november månads tävling "Flest träningstimmar i familjen". Ja ja, den kommer här. Lovade att publicera den, annars blir det dålig stämning på jobbet.

Jag tog det lite easy den här månaden, 30 olika pass men hela åtta vilodagar. Klart man blir frånåkt då.


Eftersom jag nu tror att jag äntligen kommit en bit på väg i crawlandets ädla konst, måste jag iväg på lunchen och testa i simhallen om jag bara drömt eller om det verkligen hänt.