Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Nu gör jag nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017.

onsdag, mars 29, 2017

Idag kände jag mig mogen. Övermogen.

Jag känner mig stolt idag. Har tagit ett väldigt genomtänkt, vuxet och moget beslut.

Jag avstog Team Rynkeby Stockholm 2017:s absolut sista gemensamma inomhusträning, ett spinningpass. Så himla trist att missa det.

Men hälsan måste ändå komma först. Särkilt min hälsa. Men när man är bara lite krasslig är det alltid svårt att besluta hur man ska göra. Lättare när man har feber och är halvdöd.

Så jag tog hjälp av familjens flödesschema för att fatta ett korrekt beslut. Bara att ändra Springa till lämplig aktivitet, som idag spinning.



Första raden var superlätt. Osäker blev svaret. Vill du spinna? Sicken dum fråga, klart jag ville det. Svaret var solklart. Så det blev plums ner i TV-soffan och softa medan mina teamkompisar kämpade stentufft i spinningsalen. Olika falla ödets lotter.

Idag fick jag också ett känslomässigt psykbryt. Av olika anledningar letade jag efter ett visst datum, så jag letade bland alla mina blogginlägg. Plötsligt hamnade jag på dagens datum för exakt 7 år sedan. Det var då en propp brann i skallen på mig, det var då jag fick en stroke.

Jag började läsa det jag skrev då och det kändes som att få en riktig käftsmäll. Plötsligt rann tårarna och den dagens varenda sekund kom upp från minnenas källare. Det var lite jobbigt faktiskt.

Tröstade mig med en dösmarrig vaniljbulle till eftermiddagsfikat. Ångrade mig omedelbart. Sånt frosseri duger inte. Jag måste få bort det där överflödsfettet. Minst 5 kg måste bort fort som attan.




söndag, mars 26, 2017

Premiärfest

Premiären avklarad. Utecykling med likasinnade alltså. En icke officiell Hofvetcykling med några som inte kunde vänta till Hofvets officiella säsongpremiär.


Några från Fredrikshof Nacka/Värmdösektion blev mina
premiärkompisar.

Jag hade tänkt mig en lugnt och fin premiärcykling och alla andra i gruppen höll med. Här skulle det bli prattempo och en behaglig säsongstart.

Så här skrev jag i en Facebooktråd när den lugna och fina söndagsturen planerades:

Det där med lugnt tempo vet man ju hur det blir. Alla kommer att sprätta iväg som ystra kalvar i ett rasande tempo för alla har egentligen skött sin vinterträning perfekt. Men alla tror att formen är usel.

Så rätt jag fick. Eller i alla fall nästan rätt. Inget överdrivet tempo men ändå en aaaaning utanför min komfortzon. Du vet när det stundtals går bara en anings aning för fort och man känner att man måste kämpa hela tiden för att hänga med, medan några andra bara drar iväg utan några som helst problem.

En sak slutar aldrig att förvåna mig. Den oerhörda skillnaden med att sitta på en spinninghoj eller en trainer. När man kommer ut i verkligheten är det en helt annan idrottsgren.

Plötsligt är det inget jämnt trampande, det är tempoökningar och temposänkningar var och varannan sekund, det är vingligt, det är gupp, det är svängar, det är backar uppför, det är backar nerför och hela kroppen måste jobba med nya intryck och koordinera varenda rörelse som man inte behöver på en helt stillastående cykel. Plötsligt får muskler som man inte trodde fanns jobba rejält.

Att cykla ute första gången på säsongen är helt enkelt skitjobbigt. Särskilt i en klunga där man själv inte alltid bestämmer tempot.

Men lik förbaskat är det så jäddrans kul. Härligt att ligga på rulle och bara sugas med. En fantastisk känsla.

I dag körde vi en s.k. gränsöverskridande träning. Herr Trattkantarell från Team Rynkeby Stockholm och Fru Gultopp från Team Täby i samma klunga. Båda har vi cyklat till Paris två gånger i varsitt team och i år gör vi det för tredje gången.

Trattkantarellen till vänster och Gultoppen till höger.

En sak som jag knappt törs nämna. Det blev inget fika efteråt. Rätt och slätt en stor skandal. Alla hade jättebråttom hem för städing, fotboll och annat oväsentligt. Så här får en premiär inte gå till. Å andra sidan var det ju en inofficeill premiär, så det kan ju vara en smula förmildrande.

Så några testresultat från mina synnerligen opartiska, men nästan vetenskapliga tester från dagens runda.

Årets sponsglajjor Half Blade från POC blev succé. Satt perfekt på nästippen. Immade igen lite när vi stannade, men det försvann som en avlöning så fort vi rullade igen. Perfekt synfält åt alla håll och kanter. Hade man fått önska något, så skulle det vara att de var fotokromatiska, men man kan ju inte få allt.

Nya Rynkebybyxorna med ny padding satt skönt och gav inte minsta irritation.

Min nästan nya sadel,den med ett avlångt hål, skapade en fin harmoni mot min rumpa.

Nya wattmätaren från Stages var kul, men värdena fladdrade ju väldigt mycket. Kanske en inställningssak, men kul att se hur mycket man tar i.

Körde för första gången på 28-däck. Kan man säga succé så gör jag det. Möjligen inbillning, men min spontana känsla var att de rullade lätt och tog bort massor av vibrationer och småstötar. Kommer nog aldrig att sätta på 25:or igen.

Igår lördag sprang jag Stockholm Tunnel Run. Straffet för det var väl lite väl sega ben på cyklingen idag. Vi, ja vi var ju några stycken, sprang ca 7,6 km i en tunnel under Stockholm. Ett kul evenemang att ha deltagit i.

Rätt backigt och på slutet var det en 14 %-ig stigning. Värre än Aborrbacken på Lidingöloppet. Men ingenting mot Mur de Huy som snittar 19 % och är ett 1100 meter långt helvete. Smaka på den du, ni Rynkebyare, om ni läser det här.

 Fighting face efter halva loppet.

När jag skriver det här är det tre timmar kvar till Team Rynkeky Stockholms sista jobbigta fyspass inomhus. Vettefan hur jag ska orka genomföra det passet med mina nu rätt möra och klena ben. 

Och i morgon bitta är det ett simpass med mina simpisar Elin och Stina. Puuhhh, det är jobbigt att ligga på topp, men på tisdag blir det en vilodag. Orkar inte mer nu, har kört något pass varje dag de senaste 9 dagarna. Inte helt bra faktiskt.

tisdag, mars 21, 2017

Så kul det är när det är kul

Ibland blir man allt lite överraskad över sig själv. Stundtals har jag lite taskigt självförtroende och tror att jag inte är bra nog. Inte tillräckligt tränad. Inte orkar. Osv osv osv.

Den här veckan har börjat jäddrans bra. I går blev det ett simpass med Team Rynkeby Swimteam. Alltså det finns inget som heter så, det är bara jag som kallar oss så, jag och mina gamla tjejkompisar från tidigare Rynkebyteam jag varit med i.

Alltså en gång till, själva tjejerna är inte gamla. Snarare tvärtom skulle jag vilja säga, men man ska ju inte nämna något om kvinnors ålder lärde pappa mig. Men dom är inte gamla. Inte ens rynkiga. Dom bitarna står jag för.

Hursomhelt, simpasset igår var riktigt roligt, gick jättebra och mitt självförtroende fick sig en kick uppåt. Till och med så jag idag började kika på våtdräkt N+1. En kul regel tycker jag. Passar på allt.

I afton efter jobbet, men före middagen måste det tränas något. Ett pass på trainern blir väl bra innan maten, tänkte jag. Tänkte mig ett pass på Zwift, men jag var tvungen att starta om datorn och det tar löjligt lång tid.

Så under tiden bestämde jag att jag kör en free ride i en halvtimme med enminutsintervaller, med en minuts vila mellan varje. Och ZZ Top på full volym i lurarna.



Nämen fan vad bra det gick. Benen svarade som aldrig förr och det var plötsligt jättekul att trampa så mycket jag orkade under de där enminutsintervallerna.

Vet inte vad det  berodde på. Kanske för att jag för några veckor sedan köpte ännu en ny sadel. Dessutom flyttade jag före passet fram sadeln ca 2-3 cm. Tänk om det var det som var själva grejen? Kanske en placeboeffekt, med det spelar ju ingen roll så länge som det känns bra.

Min senaste sadel där allt liksom får plats. Om man säger så.

Sadeln känns så här långt som den bästa jag provat hittills. Visserligen har jag bara suttit på den på trainern och aldrig längre än en timme, men den lovar gott, det gör den.

Åtta intervaller hann jag, med för mig ovanligt bra wattuttag. Men den sista var tung, rejält tung. 

Lite kul är att den sista blev den bästa. Kanske för att middagen vankades och jag ville ge allt jag hade i benen.

Om en värmekamera hade fotat insidan av mina lår på sista
intervallen, hade nog bilden sett ut just så här. Brinnande eld.


 Sen blev det lite nedcykling, men till och med då trampade jag nästan på mitt FTP-värde.

Kanske jag gjorde ett dumt val att köra trainern, kanske skulle jag tagit ett löppass istället, ska ju springa Tunnel Run på lördag. Det är ju det jag säger, det är stökigt att träna triathlon, man måste träna allt och alla grenar är inte jätteroliga. 

Det här kommer att bli bra. Måste ju komma i absolut toppform till trilägret på Mallis om 1,5 månad. Många berg ska besegras då. Formentor, Piggen, Sa Calobra. Eller vettefan om jag törs ge mig på Sa Calobra. 

För att klämma den måste man ju först ha klättat upp rätt långt. Och sen nerför SC, och sen uppför. Det blir jobbigt, har man väl kommit till botten, så finns inga alternativ för att komma hem, man måste klättra. Alternativet är båt därifrån. Mm, vi får se hur det blir.

Nu blir det obetald reklam. 

Min kära dotter tillika medarbetare har ju blivit simfröken. Inte nog med det, nu är hon även med som simcoach för open water-simmare också.


Mina barn är tuffingar, inte undra på att jag själv blir peppad till att ge mig på jobbiga utmaningar.

Vill du läsa mer om vad och hur hon ska coacha ow-simmare kan du kolla HÄR.


lördag, mars 18, 2017

Historiens vingslag daskade till mig idag

Idag är det lördag. Lördag är kulturdag ytterligare några veckor innan cykelsäsongen drar igång på allvar. Det är så hustrun och jag kommit överens om.

Har inte riktigt lyckats övertyga henne om att cykel också är kultur. Dock med den numera vanliga särskrivningssjukan, kul tur.

Det blev en förmiddag med lite abstinens när vädret var ett typiskt cykelväder för en rejäl premiärvårtur. Men ett löfte är ett löfte.

Så istället för cykling besökte vi Sven-Harrys museum i Vasaparken. Vilken byggnad. Häftig är bara förnamnet. Vi till och med gick en guidad visning på museet. En fantastisk upplevelse, för guiden berättade på ett jättehärligt sätt om det vi såg. Humor hade han också, trots att han kom från Småland.


Man måste liksom se lite djup och
allvarsam ut när man kollar konst.
Det är sen gammalt.

Har inte varit i Vasaparken på typ en miljard år, med plötsligt slog minnet till. Det var ju här, för ganska precis 55 år sedan som jag blev en hyllad fotbollshjälte. Vill du veta hur? Ska jag berätta?

Okey då.

Jag spelade i ett lag som heter Karlbergs BK. Vi deltog i en fotbollsturnering som spelades i just Vasaparken. Vi tog oss ända till finalen. Oavgjort. Skulle avgöras med straffsparkar. Jag var målvakt.

Avgörande straffen. Ställer mig på mållinjen en smula nervös, för fram till bollen går legenden Claes Marklund. Tror han hette så. Visserligen var vi bara 11 år gamla, men han hade ett rykte om sig att skjuta bollar hårdare än någon annan 11-åring i hela Stockholm. 

Och nu skulle han skjuta en straff på mig. Domaren blåser, Claes springer fram mot bollen och skjuter iväg den som en dödsbringande missil mot mig. Lyckas få upp min vänsterarm och bollen träffar min handled och styrs över ribban.

JAG RÄDDADE STRAFFEN. VI VANN!!!!

Mina kompisar rusade fram superglada och hissade mig som värsta hjälten. När jag kom hem fick jag ont i handen och mina föräldrar körde mig till akuten. Där konstaterades att något ben i handleden hade gått av. Ryktet hade rätt, legenden sköt bollar hårdare än någon annan.

Jag fick gå med gips några veckor och man väl säga att min hjältestatus inte blev mindre för det.


Här, lite framför trädet blev jag hjälte som 11-åring.
Sånt glömmer man aldrig.

fredag, mars 17, 2017

Nu kanske jag har hittat glädjen igen

Har varit några tunga månader nu då jag har letat efter den där riktiga träningsglädjen. Du vet då man bara vill skrika jippie, när det är dags att köra ett pass. Har inte riktigt känt den glädjen och motivationen på ett tag. Bara haft en jobbig känsla när jag gett mig på mina pass. Det enda som känts hyfsat kul har varit spinning och trainerträning.

Den sista tiden har det faktiskt förändrats. Kanske vårkänslor, vem vet. Häromkvällen var jag ute på en kvällslöprunda. Kändes förvånansvärt bra och jag kände till och med ett litet glädjeskutt i själen.

Igår kväll innan middagen fick jag för mig att köra ett pass på trainern. Bara lite sådär liksom. Hade planerat en vilodag, men träningslusten tog över. Zwift har ett fint 30-minuterspass på den s.k sweetspotnivån. Perfekt om man inte vill nöta en timme eller mer.

Är man sponsad med POC-glajjor måste de användas i alla lägen.
T.ex för att skydda ögonen för motvinden från fläkten som
blåser på högsta hastighet.


617 watt är ju inte skitdåligt. Det är 6,05w/kg för mig det. Fast det finns en hake. En liten bara. Jag orkade bara hålla det i 10 sekunder. Men i diagramet ser det ju bra ut. Om jag tränar duktigt kanske jag kan hålla 617 w i 30 sekunder om några veckor.

Får faktiskt vara glad om jag orkar hålla 2 w/kg någon längre stund. Starkare än så är jag inte. Finns lite att jobba på kan man säga. Och det är ju det jag gör. Hoppas det sen märks ute i verkligheten också om några veckor.

I morse tog jag ett stort steg. Första rejäla simpasset sedan den 11/1. Herregud, 9 veckor utan simträning, det funkar ju inte. Har inte haft någon träningskompis och inte heller har jag kört någon simkurs. Och lat är jag, så det har inte blivit någon simträning. Om man bortser från mitt överraskande guld på 44 meter medley förstås. Har du missat det? Aj aj aj, finns att läsa om HÄR.

Men så blev jag lite överraskande inbjuden av två f.d Rynkebytjejer, Elin och Stina, som kör simträning två gånger i veckan att hänga med dom. Klart man hänger på då. Visserligen snuskigt tidigt, kl 0630 hänger vi på låset till simhallen.

Men helt perfekt att plötsligt få några träningskompisar även på simningen. Lättare att ta sig samman och träna då. Nu ska sägas att de är ofantligt mycket bättre simmare än vad jag är. Och bättre cyklister. Och löpare. De har ju till och med kört Ironman i Kalmar.

För övrigt körde jag, Stina och Elin Ironman 70.3 i Pula i september 2016. Bara Elin tog sig hela vägen i mål då. Varken jag eller Stina klarade cut offen på simningen.

Har du glömt det eländet så finns en berättelse HÄR. Jag har inte glömt, och kommer aldrig att glömma den obeskrivliga besvikelsen som jag kände då.

Men nu är det nya tag som gäller. Vi tre, jag Elin och Stina ska köra Ironman 70.3 i Zell-am-See i slutet av augusti i år. Då kommer det att gå perfekt för alla tre.


Team Rynkeby Swimteam.
Stina körde Rynkeby 2014, 2015 och 2016. Elin körde 2015 och 2016.
 Sofie körde 2014. Mr Ego 2015, 2016 och nu 2017.

En sak till måste bara nämnas. Både Elin och Sofie har blivit uttagna till Team Skoda. Cykling snackar vi om nu. Det är fan i mig inte lätt att bli antagen där inte. Tuffa krav, de ska visst sno runt Pölen på lite drygt 8 timmar. Det snyter man inte ur näsan hur som helst inte.

Det är den typen av tjejer jag tränar med. Joråsåattliksom.....

Idag blev det 45 minuter simning. Kändes förvånansvärt bra. Klämde 25:or så det stog härliga till. Fast bara en 50:a. Det låser sig liksom när jag kommer till kanten efter 25 meter. Måste jobba lite på psyket där, det är det enda som hindrar att dunka handen i väggen och vända om. Men det G-Å-R inte. Vet inte varför, för orka två vändor på raken det gör jag ju, det är psyket som spökar, något annat kan det ju inte vara.

Provade även efter ett tag att bröstsimma, men herrejävlar vad segt det kändes. Som att simma i sirap, så jag bara måste få till crawlet för att simma effektivt. Måste.

Tänker så här. Om jag klarar att crawla 1900 meter istället för att bröstsimma så kommer jag trots allt inte att spara särskilt många minuter, däremot kommer jag sannolikt att spara benen rätt rejält. Och det är ju dom jag sedan ska cykla 9 mil med och sedan lubba ett halvt marathon. Klart det är superviktigt att spara benen i simningen.

Idag körde jag bara längd efter längd. Med vila mellan varje såklart. Nästa gång ska jag köra efter ett program med rejäl teknikträning.

Två simpass i veckan med de här tjejerna kommer att göra susen för min simform, det är jag säker på.

tisdag, mars 14, 2017

Teambyggarhelg

Nu har vi haft en sån där kul teambyggarhelg med Team Rynkeby Stockholm. Inga cyklar. Enkelt boende på Barnens Ö. Egen mat. Egen matlagning. Fantastiskt kul.

Visserligen har vi hållit på hela vintern att bygga ihop teamet vid alla träningar och diverse insamlingsevent. Men nu körde vi en tvådagarsgrej tillsammans.

I vårt team är spännvidden enorm. Det skiljer 40 år mellan den äldsta, gissa vem det är, och den yngsta.

Vi har en f.d elitcyklist med en SM-medalj i bagaget och vi har fullständiga nybörjare på racercykel.

Vi har läkare, studenter, VD:ar i storföretag, kiropraktor, bankstjänstemän, konsulter, marknads och försäljningchefer, kallskänka, varumärkesstrateg, trafikplanerare, affärschef, jurist och gud vet vad.

Det är den spännvidden, i alla hänseenden, som gör det här projektet så fantastiskt. Det är banne mig en ära att får vara med om något sånt här. Dessutom näst intill beroendeframkallande, så häftigt är det.

Dessutom är vi på god väg att samla in rekordmycket pengar till Barncancerfonden. Det är också helt fantastiskt.

Vår teamhelg började i lördags morse. Jag spar lite bokstäver, behöver de längre fram, så jag berättar med bilder istället.

Ett av Stockholms vassaste bussbolag sponsade bussresan


Många kassar mat blev det

Vi började med en tipspromenad. Dessvärre var några frågor 
grovt felformulerade vilket fick till följd att mitt lag inte vann.
Så himla typiskt.

Dags för uteträning. Slavdrivaren Louise gav oss rejäl träningsvärk
med en timmes hårdkörning där vi jobbade två och två.
Sen avslutade vi med 20 minuters löpning. Eller promenad
för de som föredrog det. Icke jag, jag sprang.


Efter en god lunch blev det lite prat av Kapten Jonas om bl.a olyckshantering, 
risker vid cykling och lite annat kring det. Viktigt att veta och diskutera kring.
Alla lyssnade andäktigt.


Dags för middag. Sjävklart finns en f.d kock i laget, Micke.
Han basade för middagen och hade grillat en helt
fantastisk grillköttbuffé. Absolut självklart med handjagad
bea-sås. De färdigfixade är oätbara enligt Micke.


När mörkret föll hade vi musikquiz anordnat av Jörgen.
På bilden syns mitt lag med Tina, Fredrik, Anna, Johan och Mr Ego.
Dessvärre var några frågor grovt felformulerade vilket 
fick till följd att mitt lag inte vann.
Så himla typiskt.


Efter quizen var det läggdags för de unga.
Vi, några av de lite äldre tonåringarna,var uppe lite längre och 
busprovade våra nya värdsacoola sponssolglajjor från POC. 
Samma modell som landslaget också är sponsade med.
På bilden Kapten Jonas, Mr Ego, Patrik och Tina.
Mannen bakom kameran var Jörgen, också en tonåring.


 Ny dag. Dags för frulle. Johan hackar gladeligen
lämpliga grönsaker.

Gro fixar både gröten och äggen.


Frukostchefen Henrietta allvarlig inför uppgiften
att förse 31 hungriga kompisar med en bra frukost.
Jakob lite gladare när han fixar baconbitarna.
Kaffehurran i bakgrundan hade jag satt igång. 
Vill bara lite anspråkslöst nämna det.



Vi fick en rejäl utbildning i HLR och fick även träna på ett tiotal 
dockor. Mycket viktigt och lärorikt.


 Vi avslutade med lite gruppterapi, att bygga högst konstruktion
av spagettipinnar och avsluta med en marshmallow på toppen.
Reidar tog kommandot och ritade en konstruktion som vi övriga gillade.
Efter lite interna stridigheter, nån jurist hade synpunkter på bygg-
lov, stabilitet och personsäkerhet, så samlade vi ihop oss och fick till
en vinnande konstruktion. Övriga grupper var rätt värdelösa att bygga, 
deras konstruktioner ramlade ihop bara man tittade på dom.


Den vinnande konstruktionen. MITT lag vann rättvist.
Jag utsågs till tejpansvarig. Övriga gjorde jobbet.

Sen blev det hemresa och mer eller mindre direkt efter hemkomsten
dags för ett hysteriskt jobbigt skivstångspass. Efter det ett synnerligen
välbehövligt pass med rörlighetsträning.


Sen var helgen slut och måndagen bjöd på en ruskig träningsvärk. Våra cyklar kommer nu att börja levereras och längtan till vår utecykling är stor för alla i teamet. Utepremiären är satt till första söndagen i april.

Om du blev lite sugen på att vara en del av Team Rynkeby så är ansökan till 2018 års team nu öppen. Du hittar den HÄR.

Nytt för 2018 är att Barncancerfonden lägger ner utlandsdelen av Ride of Hope och slår ihop den med Team Rynkeby. Så 2018 blir det bara en utlandscykling med koppling till Barncancerfonden enligt devisen tillsammans är vi ännu starkare och kan samla in ännu mer viktiga pengar till Barncancerfonden.

HÄR kan du läsa om sammanslagningen med Ride of Hope. Det kommer att finnas många team 2018 spridda över hela landet. Du kan söka till ett team nära dig. 

Och du, sök, att få vara en del av Team Rynkeby är en upplevelse du kommer att bära med dig resten av livet.

torsdag, mars 09, 2017

Jag har tappat kontakten med min sätesmuskel

Skum diagnos jag fick förra veckan. Har ingen kontakt med min sätesmuskel. Jo jag tackar.

Har haft, och har en del besvär med min nacke. Alltså förutom alla andra besvär i kroppen. När jag vaknar på morgonen kan jag inte böja nacken för att se hur jag knäpper ihop skärpet i brallorna.

Du märker här att jag nogsamt håller mig till att skriva skärpet, det finns något annat på kroppen som jag då av samma skäl inte heller ser. Men det kan man ju inte skriva om.

Förra veckan var jag på tjänsteresa till Bad Gastein. Vår 24:e skidresa under sportlovet. Jag och reseledare Ulla har kört dem alla.

Breaking news. Min vikt studsade upp 1,5 kg under den veckan. Inte bra. Inte bra alls.

Aha, kan det vara skiwassern som är orsaken till viktökningen?

Nästa år blir det The Final SkiTour. Då blir det den 25:e gången och sedan är det dags att lägga ner den. Tror jag.


Tänker föreslå för vår kapten i Team Rynkeby att vi kör ett
träningsläger här. Massor av hysteriskt branta backar.

Min medföljande förare Anders hade sin fru med på resan och hon är naprapat. Pratade med henne om mitt nackproblem, hon gjorde några tester och såg att korsmuskeln inte jobbade som den skulle. Ingen kontakt mellan min högra del av nacken, den som strular, och vänstra rumphalvan.

No danger on the roof. Lätt fixat med två enkla övningar som jag ska göra morgon och kväll i typ 4 veckor, sedan bör det ha ordnat till sig.

Problemet är att kroppställningen när jag sitter på cykeln/trainern/spinningscykeln inte direkt hjälper till att fixa det hela, tvärtom.

Men skam den som ger sig, här rehabas det för fullt, morgon och kväll.

Igår körde vi i Team Rynkeby Stockholm igång sista delen av träningsprogrammet Giro 4. Massa långa jobbiga intervaller som avslutades med en jävla massa 40-sekunders maxintervaller med bara 20 sekunder vila mellan varje. Klart man blir trött av sånt.

Snart är det cykelträning på riktigt, utomhus. Ska bli otroligt kul att se om det känns bättre i år efter vinterns all träning. Ska bli otroligt kul att se om jag orkar med en högre snittfart på rundorna. Om inte blir jag såklart besviken. Tänker på de bevingade orden, det kommer aldrig bli lättare, det kommer bara att gå snabbare. Hoppas det stämmer.

Förra veckan genomfördes traditionsenligt SM i simning. SM står för StockholmsBuss-Mästerskapet.  Genomfördes på Hotel Elisabethpark i Bad Gastein. Tävlingen var 44 meter medley, för bassängen var bara 11 meter lång.

Det fanns en herrklass och en damklass. Som stolt pappa kan jag meddela att dotter, tillika medarbetare Sofia vann damklassen utklassningsmässigt. Du får gissa vem som tog guldet i herrklassen.

Media var där såklart och gjorde några vassa intervjuer.

Uppsnacket inför tävlingen


Alltid viktigt med en rejäl uppvärming


Skarpt läge. Simningen. Själv ganska nöjd
även om det finns en viss förbättringspotential. 
Särskilt i vändningarna men också några små justeringar
i själva simningen behövs. Bara några detaljer, annars
ser det ju sjukt bra ut.


Guldintervjun