Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


tisdag, mars 21, 2017

Så kul det är när det är kul

Ibland blir man allt lite överraskad över sig själv. Stundtals har jag lite taskigt självförtroende och tror att jag inte är bra nog. Inte tillräckligt tränad. Inte orkar. Osv osv osv.

Den här veckan har börjat jäddrans bra. I går blev det ett simpass med Team Rynkeby Swimteam. Alltså det finns inget som heter så, det är bara jag som kallar oss så, jag och mina gamla tjejkompisar från tidigare Rynkebyteam jag varit med i.

Alltså en gång till, själva tjejerna är inte gamla. Snarare tvärtom skulle jag vilja säga, men man ska ju inte nämna något om kvinnors ålder lärde pappa mig. Men dom är inte gamla. Inte ens rynkiga. Dom bitarna står jag för.

Hursomhelt, simpasset igår var riktigt roligt, gick jättebra och mitt självförtroende fick sig en kick uppåt. Till och med så jag idag började kika på våtdräkt N+1. En kul regel tycker jag. Passar på allt.

I afton efter jobbet, men före middagen måste det tränas något. Ett pass på trainern blir väl bra innan maten, tänkte jag. Tänkte mig ett pass på Zwift, men jag var tvungen att starta om datorn och det tar löjligt lång tid.

Så under tiden bestämde jag att jag kör en free ride i en halvtimme med enminutsintervaller, med en minuts vila mellan varje. Och ZZ Top på full volym i lurarna.



Nämen fan vad bra det gick. Benen svarade som aldrig förr och det var plötsligt jättekul att trampa så mycket jag orkade under de där enminutsintervallerna.

Vet inte vad det  berodde på. Kanske för att jag för några veckor sedan köpte ännu en ny sadel. Dessutom flyttade jag före passet fram sadeln ca 2-3 cm. Tänk om det var det som var själva grejen? Kanske en placeboeffekt, med det spelar ju ingen roll så länge som det känns bra.

Min senaste sadel där allt liksom får plats. Om man säger så.

Sadeln känns så här långt som den bästa jag provat hittills. Visserligen har jag bara suttit på den på trainern och aldrig längre än en timme, men den lovar gott, det gör den.

Åtta intervaller hann jag, med för mig ovanligt bra wattuttag. Men den sista var tung, rejält tung. 

Lite kul är att den sista blev den bästa. Kanske för att middagen vankades och jag ville ge allt jag hade i benen.

Om en värmekamera hade fotat insidan av mina lår på sista
intervallen, hade nog bilden sett ut just så här. Brinnande eld.


 Sen blev det lite nedcykling, men till och med då trampade jag nästan på mitt FTP-värde.

Kanske jag gjorde ett dumt val att köra trainern, kanske skulle jag tagit ett löppass istället, ska ju springa Tunnel Run på lördag. Det är ju det jag säger, det är stökigt att träna triathlon, man måste träna allt och alla grenar är inte jätteroliga. 

Det här kommer att bli bra. Måste ju komma i absolut toppform till trilägret på Mallis om 1,5 månad. Många berg ska besegras då. Formentor, Piggen, Sa Calobra. Eller vettefan om jag törs ge mig på Sa Calobra. 

För att klämma den måste man ju först ha klättat upp rätt långt. Och sen nerför SC, och sen uppför. Det blir jobbigt, har man väl kommit till botten, så finns inga alternativ för att komma hem, man måste klättra. Alternativet är båt därifrån. Mm, vi får se hur det blir.

Nu blir det obetald reklam. 

Min kära dotter tillika medarbetare har ju blivit simfröken. Inte nog med det, nu är hon även med som simcoach för open water-simmare också.


Mina barn är tuffingar, inte undra på att jag själv blir peppad till att ge mig på jobbiga utmaningar.

Vill du läsa mer om vad och hur hon ska coacha ow-simmare kan du kolla HÄR.