Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Man ska aldrig ge upp en dröm.

söndag, november 29, 2015

Jag kom toksist men vann ändå högsta vinsten

Jaha, då var premiären i en simtävling avklarad. Eller rättare sagt, i diciplinen frisim i bassäng. Utomhus har jag ju simmat triathlon, 400 meter, i somras i Riddarfjärden, men då körde jag bröstsim hela vägen.

Nu var det annat, här var det crawl som gällde. En simtävling anordnad för alla som går simkurser hos Medley. Allt från nybörjare till de avancerade. Jag ställde såklart upp i nybörjarklassen, både 25 meter och 50 meter. Plus lagkapp. Helt galet. Dotter/medarbetar Sofia ställde upp i 25 m, 50 m, 100 m och såklart lagkappen.

The Demnert Family.

Regel 1. Man simmar inte en tävling i vanliga hobbysimbrallor. Nä, i en simtävling krävs rediga snabba byxor. Sagt och gjort, hängde på låset hos Stadium på morgonen och inhandlade ett par supersnabba, och hyfsat snygga simbyxor. För balansens skull vill jag även nämna att det finns andra affärskedjor som också säljer simbyxor.


Vid halvfyrarycket var det gemensam genomgång och insimning som det kallas. På svenska betyder det uppvärmning. Ungefär 20 minuter ägnades åt det. Sen drog vi igång. Jag startade i heat 2.

Start från vattnet var lika okey som start från startpall.


Första grenen, 25 meter, kändes kanonfint.

Men det gick långsamt. Klart sist. Men känslan var jättejättehärlig. Andningen funkade till 100 %.

Här kan du kolla hela 25-meterrejset

Kände mig mer än nöjd med min insats trots placeringen.


Fick minsann pris också.

Vi som lyckades pricka in jämna tiondelar 
(eller säger man hundradelar?)i sluttiden fick en biobiljett.

Så småningom var det dags för ångestloppet, 50 meter. Om du läst min blogg så vet du att jag aldrig simmat 50 meter crawl. Trots många försök har jag inte klarat mer än max 30 meter innan luften liksom tagit slut. Kommit i för svår syreskuld helt enkelt.

I flera dagar har jag haft ångest inför dagens tävling. Har känt som att det vore lite pinsamt, även om jag är nybörjare, att inte klara hela sträckan. Och trots att arrangören sagt att det är helt okey för var och en att börja simma vad som helst om orken tar slut.

Jag har också gått omkring och tänkt att jag inte ville vika ner mig och ge upp inför dotter/medarbetare Sofia och hennes simkompisar som också var med i tävlingen. Jag ville att Sofia skulle bli stolt över farsan. För som vanligt var jag ju klart äldst i församlingen.

Ångesten fick idag ett ansikte. 
Erkänner, kroppsspråket skriker
ju inte direkt, NU JÄVLAR SKA HÄR SIMMAS.
Men skenet bedrar. Det blev något helt annat.

Klart för start. Ner i vattnet. Pang, starskottet går. Kändes fint, andningen satt som en smäck. När jag kom till vändningen 25 meter kände jag att det här kan gå hela vägen. Snodde runt, ungefär lika smidigt som en fullvuxen valross, och fortsatte att crawla.

Lite till, tänkte jag hela tiden. Bara lite till. Andas ordentligt. Snart framme. Mellan varven hörde jag lite svagt jublet och hejaropen från kanten. Jag MÅSTE klara det här, tänkte jag, och när jag hade ungefär 5 meter kvar insåg jag att jag skulle klara att crawla hela vägen. JAG GJORDE DET.
I FUCKING JÄVLAR DID IT. Liksom bäst när det gäller. Så j---a skönt.

Känslan att ha klarat det var obeskrivlig. Snudd på en lika härlig känsla som det var att lyfta cykeln framför Eiffeltornet i somras. Det är här bloggrubriken kommer in, känlan var att jag hade vunnit OS-guld och spöat Lars Frölander med två tiondelar. Då förstår du nog den känsla som bubblade inom mig.

En liten kul grej hände efter rejset. När jag kom upp kom en tjej från arrangören fram och gratulerade. Hon berättade att hon var nära att börja gråta när hon förstod att jag skulle klara det. Sofia hade nämligen berättat det för henne på kanten under loppet att jag aldrig fixat 50 meter tidigare. Det var lite rörande faktiskt.

Självklart kan du se hela 50-metersrejset här. 
Publikens hejarop var superhärlig även om jag under 
simningen inte kunde uppfatta så mycket av den.


Längst ner i en resultatlista är också en placering.
Att komma på en femteplats är ju inte så illa, eller hur?

Sista loppet var lagkapp 10 x 25 meter. Jag startade på första sträckan. Kom in sist såklart. Men ändå, är helt säker på att jag nu simmade fortare än i 25 metersrejset, men här var det ingen tidtagning på mellansträckorna. Men kul var det.

Som belöning för vårt deltagande fick vi en goodie bag.


Sammanfattning: det var såååå j......a kul. Så här i efterhand ångrar jag inte en sekund att jag ställde upp. Nu har jag dessutom tider på både 25 som 50 meter att jämföra mig med om ungefär ett halvår då Medley planerar att göra om det här. Absolut toppklass på hela eventet.

Det var elektronisk tidtagning, det var tuff musik, det var publik, det var en speaker som refererade alla lopp. Helt fantastiskt.

Vi som enligt arrangören Medely var väldigt modiga.

HÄR hittar du dotter/medarbetare Sofias version av hela arrangemanget.

fredag, november 27, 2015

Lekte pilot och fick konditionsträning på köpet

Idag bytte jag ut styrkepasset på lunchen mot intervaller på löpbandet. Känns viktigare att få in löpträning. Styrketräning har jag två andra pass för, så det här blir bra att köra intervaller på löpbandet istället.

S.k riktig löpning kör jag utomhus. Det känns bättre.

Väldigt många knappar på de moderna löpbanden


På mitt gym har vi lite enklare maskiner

Måste erkänna. Jag känner mig nervös. I morgon blir det tyvärr ingen cykling vilket känns extremt trist. Är ju anmäld till en simtävling. Eller utmaning, kallar dom det. Syftet är väl inte att tävla, syftet är att få en tid som man i framtiden kan mäta sin utveckling mot. 

Men du vet hur det är, om alla startar samtidigt vill man ju inte komma sist. Men jag är ödmjuk, jag räknar stenhårt med att komma sist i nybörjarklassen 25 m frisim. Allt annat ser jag som en stor framgång.

I nästa gren, 50 m frisim, är jag lika ödmjuk. Jag ser det som en stor framgång om jag inte drunknar.

Sen nästan det värsta. Min dotter tillika medarbetare Sofia har dessutom, i hemlighet visar det sig, anmält mig till lagkappen också. Herrejesus säger jag.

Jag blev så nervös när jag tänkte på allt detta så jag passade på att ångestshoppa lite på självaste Black Friday. Det blev ett par vintercykelskor. Femtonhundra bagis. Som hittat. Tvåtusensexhundra stog det som normalpris.



Så i afton blir det extra laddning, bara yttepyttelite vin till middagen, en starkt limiterad mängd fredagsgodis och inte alltför sent i säng. Då kommer jag i morgon att vakna pigg, glad, simsugen och laddad upp över öronen. Ska trots allt bli lite kul, på äldre dar har jag börjat älska knepiga fysiska utmaningar.

Säger som vanligt inför sådana här evenemang: May The Force Be With Me.

Om du möjligen tycker jag ger mig på knepiga saker, kolla in dotter/medarbetare Sofias blogg, där kan man kolla in utmaningar som heter duga. Du hittar hennes blogg HÄR.

Om du vill läsa hennes version av simtävlingen kan du kolla HÄR.

torsdag, november 26, 2015

And the seriesegrare is....

I går var en sån där Terrible Wednesday. Tre träningspass. Simning på lunchen., Gick sååååå jäddrans bra. Men bara så du fattar min simkompetensnivå. Jag fixar ännu inte att crawla 50 meter, men jag börjar få in snitsen att klämma en tjufemma, som vi säger i simbranschen.

Spinning med Team Rynkeby på kvällen. Den var konstig. Uberjobbig såklart. Kapten Jonas valde att köra intervaller den här gången. Vi började såklart med rejäl uppcykling för att komma i stämning och förbereda kroppen för att spinna oss genom helveteselden.

Sedan drog han igång oss med 4 x 4 minuter. Maxansträngning såklart. Inget mesande. Vila någon minut mellan intervallerna. Eller om det var 45 sekunder.

Sedan 3 x 2 minuter. 45 sekunders vila mellan varje. Sedan avslutade han med 7, eller om det var 9 x 40 sekunder med 40 sek vila mellan varje. Då ville Jonas att vi skulle ta i ännu lite mer än max.

Det konstiga var att jag trots nästan blodsmak i munnen inte lyckades köra upp pulsen till max. Det gjorde jag ju förra veckan. Skumt. Min egen teori kring det är att den här gången valde Jonas riktig musik, alltså rock´n´roll, och inte sånt där elektroniskt tjafs. Riktig musik till ansträngande övningar ger sånt resultat, man kan ta i för kung och fosterland och Barncancerfonden utan att pulsen exploderar.

När helvetet var slut blev det snabb transport till Sollentuna tennishall för en tennismatch i gubbdubbelligan. Lätt vinst. Vi räknar bara game, och jag och min partner vann med hela 12-3. Behöver jag nämna att vi nu pratar världsklass om min och Rolf insats?

Två röda kulor = 2 x 6 poäng = 12 poäng
Tre vita kulor = 3 x 1 poäng = 3 poäng

12 omgångar ska spelas. Några har tre matcher kvar att spela men ingen kan nå min poäng, jag har dessutom två matcher kvar att spela.

Tips till den extra intresserade: klicka på bilden så blir den större
och du kan tydligt se min placering i tabellen.

Denna sanning leder oss tillbaka till dagens bloggrubrik:

And the seriesegrare is .....
...... MR GO:RAN DEMNEEEEERRRT. (trumvirvlar, trumpeter och applåder får du själv föreställa dig) Vänligen notera min internationella stavning, där ö:et liksom ramlat omkull.


Bortsett från att jag denna spelomgång lirade skjortan av mina tenniskamrater, så är jag fortfarande samma stillsamma, tillbakadragna och ödmjuka Go:ran som innan seriesegern, den kommer inte att förändra min attityd eller tillvaro på något sätt. Inte alls. Nu ska jag bara beställa en limousine till dagens lunchträning i simhallen. Måste träna crawl lite mer, för på lördag ska jag ju tävla (!) i bl.a 50 meter frisim. Hur det nu ska gå till.

onsdag, november 25, 2015

Människan är en märklig maskin

Jag har ont i ryggen. Inte idag, men väldig ofta. Så illa att jag måste gå till naprapaten lite då och då.

Så har det varit de senaste 15 åren. Jag tränar bål och rygg och både ditten och datten på hela kroppen men inget hjälper. Ibland kan jag knappt resa mig upp från soffan, och det känns om någon sticker 100 knivar rätt in i ryggen. Ibland försvinner allt det onda i flera veckor.

När naprapaten bänt och böjt och masserat brukar det funka i flera veckor. Men så inträffade nägot konstigt i söndags på fyspasset med Team Rynkeby.

Vi körde ett stentufft cirkelträningsprogram där jag var tvungen att hoppa över några övningar som var riktigt elaka mot min rygg.

När jag kom hem kände jag mig plötsligt så härligt mjuk och fin i hela kroppen. Ryggontet bara försvann. Trodde knappt det var sant, men det var det. Det var tre dagar sedan, nu börjar eländet smyga sig på igen. Tur att det är ett nytt träningspass idag då.

I går kväll hade vi på mina företag StockholmsBuss och SällskapsResor vår årliga middag med aktivitet. Vanligen består aktiviteten av bowling, men i år bytte vi ut det mot boule.


Superkul. Vi fick instruktioner och sen hade vi tävling. Jag gick till final i lag med trafikledare Niklas. Jag hade sista kastet, jag hade avgörande i egna händer. Mitt klot närmast "lillen" och vi hade vunnit. Eller om jag slog bort det andra lagets klot som just då låg närmast "lillen", men väldigt nära mitt lags klot.

Spänningen blev olidligt. Publiken, dvs de andra, stod tysta och förväntansfulla. Skullen chefen vara så taskig så han vann hela tävlingen?

Självklart inte. Jag prickade mitt eget klot och därmed vann det andra laget. Trafikledare Niklas tyckte jag var en usel människa som kastade bort segern, men å andra sidan fick han pris för att ha prickat bort flest klot under tävlingen.

Efter prisutdelning blev det middag. Som vanligt blev det jag som fick betala notan. Vettefan varför, likadant vartenda eviga år. Alltid jag som "råkar" få notan. Måste nog gå på toan lite lämpligt nästa år.

In från höger kommer Eva som också tillhör oss.
Några andra trodde kanske att notan skulle betalas just här
för de var ute på "toaletten".


lördag, november 21, 2015

Minus 7 grader, cykling och kladdkaka med grädde. Vad kan gå fel?

Idag var det premiär för dubbdäckcykling med Fredrikshofs Audaxgrupp. Krängde igår kväll med stort besvär på det nya dubbdäcket. På framhjulet. Inga dubb där bak. Behövs inte ännu så länge, kanske det blir andra bullar när snön kommer.

Passade också på att sätta på en kompislapp. Tillverkad av
en skärbräda inköpt på ICA för 20 spänn. Satte fast den tillfälligt,
kommer snart att skruvas fast superproffsigt.

Temperaturen blev en smula lägre än vad jag hade hoppats på.



Å andra sidan finns det kläder även för såna temperaturer.

Idag blev det Rynkebyuniformen. Plus lite reklam för 
Stockholms bästa bussbolag.

Jag valde följande klädsel:
Underkropp
Yllesockor, varma skoöverdrag, vanliga sommarbibs, långkallingar över dom, och sen helkroppsöverdragscykelbrallor modell vinter utan padding över hela tjiddevitten.

Överkropp
Jag bottnade med en Merinoulltröja, sen en varm lager 2-tröja, separata armvärmare krängdes sen på armarna, sedan den varma Rynkebyvinterjackan och som grädde på moset Rynkebyvindvästen. Dubbla fingervantar.

Helt igenom en perfekt klädsel. Varken frös eller svettades.

Vid första stoppet, efter några mil, upptäcktes en framhjulspunka. 

 En trevlig liten plats att laga punka.


Med många kockar valde jag att ta en selfie som samtidigt visar
dom som ägnade sig åt punkalagning.


Dessvärre kunde jag inte dricka vatten. Det hade frusit.
Nästa gång får det bli en slags termos.

Sen cyklade vi vidare mot fikastället Gott & Gulligt.

Fräscht och nybakat. Som alltid. I princip oemotståndligt.


Det här blev mitt val. 
Man kan nog säga att jag i princip åt för två.


Här diskuteras allehanda viktiga saker.

Alltså, att cykla med det här gänget är helt underbart. De har cyklat i princip alla lopp som går att cykla. De har alla massor att berätta. Och gör det gärna. Min cykling till Paris är ingenting mot vad det här gänget varit med om.

Vill du ha ett bra tips, anslut till den här gruppen på lördagar om du har lust. Vi cyklar inte fort, det handlar istället om cykelnjutning på mycket hög nivå. Ibland blir det en skogs- och småvägsrunda, som idag, ibland blir det bara landsväg. Sällan längre än ca 10 mil.

Dessutom är det en perfekt lågpulsträning som är minst lika viktig som tuff intervallträning.

När allt var avhandlat under fikapausen så körde vi hemåt. Sju roliga och härliga mil blev det för mig idag.


Den sedvanliga gruppbilden. Kapten Daniel Säfström
stod bakom kameran.

fredag, november 20, 2015

Först blev jag glad, sen förbannad

I går fick jag ett sånt där Mess som gör mig glad. Jätteglad. Och stolt.

Det kom från en kille jag inte känner, Mattias. Han skrev så här:

"-tjena, följer dig och har bloggen som inspirationskälla, typ kan gubben träna mer än jag så får jag fan bita ihop!
..................
Alltid när jag känner mig svag så tänker jag att om jag inte tränar så kommer jag snart bli ikappåkt av gubben Demnert. Han e 20 år äldre än mig!"

Vem blir inte glad att få såna meddelanden som plingar till i boxen?


TACK, Mattias.


På kvällen blev jag förbannad. Gånger två.

Först var kvällens simlektionen bara misär och elände. Fick inte alls till känslan jag hade under onsdagslunchpasset. Hittade inte balansen, fick inte till andningen, benen sjönk och bensparkarna är fortfarande ett skämt.

Vi körde många knepiga övningar som väl förhoppningsvis tar mig framåt utvecklingsmässigt med lite mer träning. Några övningar var en aha-upplevelse så jag är ändå försiktigtvis positiv inför min framtida simkarriär.

Det som gjorde mig grymt förbannad var när jag kom ut till bilen efter träningen. Ja du ser ju själv.


Va fan, jag stog inte ens i vägen. 10 meter från en korsning säger lagboken. Jag stog enligt lappen 5,5 meter från korsningen. Vet inte var de mätte från. J**** paragrafryttare.

Borde flytta till Rom eller nån liknande stad där man parkerar där man får plats utan att någon bryr sig. Fan åxå.

torsdag, november 19, 2015

Nästan som en triathlontävling

Igår blev det en rejäl tuff träningsdag.

Började med ett 40-minuters simpass på lunchen. Kändes bra, kändes som tekniken börjar komma mer och mer och att jag börjar få ihop alla delar i den svåra simkonsten crawl.

Men jag har ett mentalt problem. Tänkte jag skulle vända efter 25 meter och klara ytterligare några meter. Men icke. Varje gång jag försökte så var det liksom tvärstopp mentalt efter 25 meter att vända om och fortsätta. Det gick bara inte.

Så det måste jag jobba vidare på. Det mentala. Det SKA gå att crawla längre än 25 meter. 30 meter är helt okey, måste liksom bara förbi den mentala spärren, för när jag gjort det klarar jag bergis 50 meter.

Men jag är nog lite allmänt skadad. För vad har jag gjort?

Jo, jag har en smula förvånande (eller inte), anmält mig till en simtävling. Eller simutmaning, som Medley presenterar evenemanget. Anmälan var inte frivillig. Dotter tillika medarbetare Sofia tvingade mig att anmäla mig. Hon vägrade lämna mitt skrivbord innan jag tryckte på Enterknappen för anmälan.

Alla som går simkurser hos Medley får nu delta i en tävling. Vi kommer att få våra tider mätta elektroniskt, precis som proffsen får. Dessutom kommer alla tider att läggas ut live på webben så vem som helst kan kolla detta evenemang.

Du trodde väl inte det räckte att ställa upp i 25 meter frisim?
Näe, jag kommer också att ställa upp 50 meter frisim. Jag som 
aldrig ens har crawlat så långt.

Efter lunchsimmet blev det lite avkoppling på kontoret. På kvällen bar det av till en spinningstimme med Team Rynkeby. Hysteriskt jobbigt. Men du, säg inte det här till någon, men det var skitkul, jag som för ett år sedan snudd på hatade spinning.



Av okänd anledning tycker jag numera det är skitkul att köra skiten ur mig själv. Igår lyckades jag rejält. Lyckades till och med få upp pulsen högre än vad jag fick under hela säsongen, inräknat alla hysteriskt långa branta backar vi körde på vägen till Paris i somras. Ja alltså, den maxpuls som jag trodde jag hade, dvs den högsta puls som jag överhuvudtaget uppmätt. Den kom jag högre i går. Svårt att tänka mig ett bättre genomfört träningspass.

Stort så kallat cred till Team Rynkeby Stockholms kapten Jonas Södergren som också håller i våra spinningspass.

Bevismaterial 1. 
Så gott som maxansträngning halva passet.

Passet slutade kl 20:30. Klockan 21:00 började nästa pass, en tennismatch i gubbdubbelligan.

En lite annorlunda pulskurva under tennisen minsann.
Bevismaterial 2.
Rätt ojämn kurva, men en och annan rusning
för att rädda bollar blev det ju.

Tyvärr blev det förlust. Fan för det. Men vi förlorade på ren och skär otur. I sista gamet hade jag och min partner chansen till oavgjort, men mina servereturer fastnade i nätet, preciiiiiiis i kanten. Två millimeter högre upp så hade vi vunnit inte bara en, utan flera poäng. Ren otur alltså. Absolut ingenting annat.

tisdag, november 17, 2015

Jag är inget medicinskt under

Oj oj oj, jag som trodde jag var hyfsat vältränad. Icke. Tränad, men tydligen inte väl.

I söndags körde vi vår söndagsträning med Team Rynkeby. Du kan kolla på filmen, längst ner i bloggen, som jag gjorde på den träningen.

Jag kallar det att dokumentera viktiga händelser till Team Rynkebys historiebok. Vissa av mina teamkamrater sa att jag gjorde det för att maska, komma undan att träna. Skulle jag aldrig göra.

Hursomhelst, jag brukar mycket sällan få träningsvärk. På måndagsmorgonen kunde jag knappt komma ur sängen. Låren fullkomligt skrek av träningsvärk. Har inte varit med om det på åratal.

Så kallad Positiv thinking

Men så var tränaren som körde cirkelpasset en cyklist också.  Som vet vad som behövs tränas rejält för att orka cykla hela vägen till Paris. T.ex benen. Det visste jag också, men uppenbarligen har jag inte tränat dom tillräckligt mycket.

Tänkte att jag skulle springa bort träningsvärken i går kväll, så jag sprang en runda, men icke, träningsvärken förstärkes bara. Ännu värre att kliva upp från sängen i morse.

Tog till Plan B, ett morgonpass på gymmet idag. Körde ännu mer benträning, i princip en minivariant som söndagspasset. Och nu äntligen, har träningsvärken släppt lite.

Här maskas minsann inte. Vilar bara lite mellan
mellan mina set av Russian twist. 
Dotter/medarbetare Sofia i bakgrunden körde TRX-övningar.

Slutsats, jag är trots allt inget medicinskt och fysiskt praktexemplar som aldrig får träningsvärk, jag har bara tränat mina ben för dåligt. Så enkelt är det. Just face the fact. Finns uppenbarligen inga genvägar till de perfekta låren. Eller till det perfekta ljudet som Farbror Barbro en gång uttryckte saken.

Precis som demonregissiören Hitchcock så ville jag
också vara med i min egen film. Var? Du får gissa.

söndag, november 15, 2015

Teater, mekkurs, en drömcykel och så lite träning på det

En hel vecka sen jag skrev något på bloggen. Händer mycket på en vecka. Mest träning och jobb förstås.

Igår var det en sammankomst med KulturRallyt, kulturföreningen u,p.a. Du vet den där exclusiva föreningen med bara två medlemmar. Där inträdeskravet är att vara gift med mig. Lång kö för att bli medlem.

I går besökte vi Stadsteatern och såg föreställningen Cabaret.


En bra föreställning med Sara Dawn Finer i huvudrollen. Var lite trött under första akten och fick kämpa hårt för att inte nicka till. Efter fikapausen i mitten så gick andra akten kalasbra. Var uppmärksam under hela den akten.

Men två saker har alltid förbryllat mig.

A/ Varför visar skådisar sällan glädje när de står längst fram och tackar för applåderna. De ser helt igenom uttråkade ut. Varför är de inte glada över publikens entustiastiska ovationer?

B/ Varför springer de så töntigt ut och in TRE (3) gånger för att mottaga publikens entusiastiska ovationer? Varför gör de det, de är ju till synes inte ens glada.

Hursomhelst, idag söndag var det dags för en cykelmekkurs hos Mäster Anders, Anders Johansson i Fredrikshofs Nacka/Värmdösektion.

Mäster Anders visar hur man tar loss kassetten.

Ruskigt givande. Och trevligt. Visserligen gick jag samma kurs för ett år sedan, men du vet, två år i varje klass oavsett om det är simning eller cykelmekk.

Efter lite teori var det dags för fikapaus.

Vi var sex elever idag. Alla kom inte med på bild.
(Extra viktigt att inte av misstag skriva ihop två ord här)

Sen blev det praktiska övningar med våra egna hojar. Passade på att uppgradera min hoj.


Nytt vevparti.

Om jag kommer att cykla snabbare med nytt vevparti? Inte ett dugg. Men lite coolare med Ultegra.

Nya bromsar.

Om jag kommer att bromsa bättre med Ultegra? Jajamensan.

Ny bakväxel och ny kassett 11/32.

Om jag kommer att växla bättre med en Ultegraväxel? En aning. Kanske. Om jag kommer att cykla snabbare? Definitivt inte. Kommer jag får det lite lättare i jobbiga backar med 11/32-kassett? Hoppas det.

Hjulen bytte jag till Fulcrum 3 redan i somras. Det blev däremot en stor skillnad. Mycket bättre rull än originalhjulen. Så egentligen är det bara ramen och styret kvar från den urspungliga cykeln. Till och med sadeln är utbytt.

Hursomhelst, ska jag låta Bianchin stå och istället satsa på den här?

Lätt som en fjäder. Cykeln alltså, inte jag.


Aerodynamiskt så det förslår.

Funderade om jag skulle köpa, men jag tycker nog prislappen var lite för hög. 120000:-. Etthundratjugotusen enligt prislistan.

Men jag fick hålla i den i alla fall. En typisk "vill-ha"-produkt. Bara för att den var så läcker. Som ett konstverk.

Söndagen avslutades med ett styrkepass med Team Rynkeby Stockholm. Ett vidrigt jobbigt pass. Cirkelträning med nio stationer. Tre varv, men 60 sekunders vila mellan varven. Helt slut. Hela kroppen darrade på vägen hem. 

Men allvarligt. Världen där ute går åt helvete, och jag fnissar barnsligt förtjust över att lyfta en fjäderlätt cykel för 120 tusen. Kanske jag borde ha dåligt samvete. 

Men det har jag inte. Mitt liv fortsätter som vanligt trots allt. Lilla jag kan ingenting göra åt galenskapen ute i världen. Men jag gör det jag kan för att hjälpa. Jag bidrar med mitt arbete i Team Rynkeby. Ett nog så viktigt åtagande.

Jag fortsätter att skriva på min blogg och kanske kanske kanske kan jag få någon enstaka bloggläsare att le lite i en globalt sett knasig och vettlös värld. Hoppas att det är så.

söndag, november 08, 2015

And the winner is.....

.... yeahhh,, det är ju jag! Årets Pappa.  Daddy of the Decade.



Fars Dag är en stor dag. Samtliga pappor i hela sverige är med och deltar i tävlingen Årets Pappa.

En helt oberoende jury väljer just idag ut den pappa som gjort bäst ifrån sig under året.

Bloggen som offentliggör valresultatet hittar du HÄR. Där framgår även motiveringen.

Jag är så himla glad. Och minst sagt förvånad. Lilla jag bland alla fantastiska pappor som finns i det här landet. Många pappor, inte alla, är värda samma uppmärksamhet som jag fått idag. Vi pappor, inte alla, är helt enkelt fantastiska.

Det var det roliga. Nu det mindre roliga.

Jag hoppade över träningen idag med Team Rynkeby. Kroppen sa ifrån. Kände redan igår efter cyklingen att allt inte stog rätt till med kroppen.

Idag när jag vaknade kände jag samma sak. Kanske snytingen jag fick i Rom med den höga febern satte större spår än jag trott. Har tränat både mycket och hårt i veckan och kanske det blev för mycket. Så jag lyssnade på kroppen och stannade hemma och rensade bland mina kläder istället.

lördag, november 07, 2015

En riktig hardcore-runda

Idag var det tuffa tag. För min del gäller Rynkebyregeln, "vi cyklar i alla väder". Det gör att man aldrig behöver fundera på att stanna hemma eller inte. Är det sagt cykling så blir det cykling, oavsett väder.

Å andra sidan, hade jag igår sagt kanske cykling, ja då hade jag nog vänt mig om och somnat om i morse. Där har vi skillnaden mellan kanske cykla och ska cykla.

En riktigt stökig och grisig cykelrunda blev det.


Idag var det Hofvetuniform. Men hatten ville jag
ha för att representera Team Rynkeby. 
Den färgmatchade fint med vattenflaskan.

Hursomhelst, det var många som valde att sova idag, men vi var i alla fall fem tappra cyklister som hivade iväg i regnet på grus- och skogsvägar.

Som sagt, det var så grisigt att det inte gick att ha glasögon, de blev snabbt nerkletade av lera och regn.

Fika gjorde vi på det lilla trevliga fiket Gott & Gulligt vid Ängsjöbadet i Järfälla. Kladdkakan gick inte att undvika att välja. Plus tre koppar kaffe och en Snickers blev det för min del.


Idag var det Torun som var tillförordnad Kapten.
Det uppdraget skötte hon med högsta betyg.

När jag kom hem visade min Garmin att jag hade hojat 74 km. Regn alla kilometrar.

Vad kan man då dra för slutsatser av denna dag då? Jo, jag är otroligt glad att jag, ehhh, mitt företag menar jag, satsade på att inköpa en Postcykel, en hybrid med rakt styre. Rent ut sagt skitkul att kunna cykla på det här sättet när den vanliga hojen är mindre lämpad.

Det var en osedvanligt jobbig tur för mig idag. Inga märkvärdiga hastigheter, men det kändes tungt, sega ben och trött i hövve. Gjorde dessutom jättemisstaget att bara ha vatten med mig, ingen sportdryck och inga energibomber att ta till.

Det misstaget märktes mest när jag kom hem. När jag tvättat av hojen och ställt in den i garaget, skalat av mig alla dyngsura kläder och kastat in dom i tvättmaskinen, nästan dog jag av trötthet. Helskumt. Men efter en rejäl lunch kom krafterna tillbaka.

Kanske inte helt, för nu ska jag lägga mig i soffan, zappa fram något hjärndödande program och sedan sannolikt somna efter tre minuter. Gärna i knät på hustrun. Nio rätt tuffa träningspass under veckan sätter sina spår på en gamling.

Så en liten power nap såhär på lördagseftermiddagen är jag banne mig värd.

Till sist: Lägg gärna din röst på mig i morgondagens val av Årets Pappa. Jag lovar för övrigt att kommande år kommer att bli helt fantastiskt för mina barn. Jag ska göra allt jag kan för att förverkliga detta löfte. Men jag behöver DIN röst för att kunna genomföra det.

fredag, november 06, 2015

Två år i varje klass

Kommer du ihåg den filmen? Sannolikt kommer du inte ihåg, sannolikt vet du inte ens att en film har hetat så. En gammal svartvit film alltså.

Lite så känner jag mig. Nä, inte svartvit, men så usel att jag måste gå om en klass.

I går började jag en ny crawlkurs. Jag har nu genomsimmat nybörjarkursen, och fortsättningskurs 1. Nästa steg kallade de helt plötsligt Avancerad kurs.


Hallå, jag kan ju knapp crawla en bassänglängd ännu utan stora problem. Känner mig inte särskilt avancerad.

Så då tog jag beslutet att istället köra Fortsättningskurs 1 en gång till. Ett bra beslut.

Igår var alltså första passet på den kursen.  Har inte simmat på två veckor och vilan verkar ha gjort susen. Kändes kalasbra. Lite som det klassiska "Ett litet steg för mänskligheten, men ett jättesteg för Göran". Fast inte heller det är helt sant. Skulle nog mer säga ett myrsteg för Göran.

Inte nog med det, SimMajjen Henke sa dessutom att han tyckte det såg bra ut, mycket bättre än senast. Vilket i och för sig inte betyder att det såg BRA ut, bara att det såg bättre ut än senast. Men ändå. Joråsåatt liksom ....

Så kanske, kanske finns det ändå hopp om att jag mot alla odds kan lära mig att simma crawl sådär läckert nonchalant, smidigt och enkelt. Ungefär som Lars Frölander. Fast möjligen inte lika fort.

Mitt långsiktiga mål är 2 km i öppet vatten. Man måste sikta högt. Eller långt.

Långt som i Vätternrundan. Jag som bara skulle genomföra ett utmaningslopp 2014 runt Pölen och så skulle det vara bra med det. Cykling goodby efter det.

Vi vet ju hur det gick med den saken. Nu är jag anmäld till min tredje runda. Och jag ser redan fram mot den. VR är KUL, så är det bara. Svår och jobbig men ruskigt kul.

Även 2016 blir det med Team Rynkeby Stockholm.
Då har vi starttid kl 01:58. Perfekt.