Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


lördag, januari 31, 2015

Man blir ju alldeles skrynklig

Det här med träning och spinning, det kan ju vara rätt jobbigt. Man blir ju stundom alldeles skrynklig av ansträngning. Och svettig. Man, eller i alla fall jag, ser inte vacker ut, bara plågad. Alla andra i salen är hela tiden jättesnygga och superfräscha i mina ögon. Men inte jag, jag ser bara plågad ut.

Ja alltså, utom en till då. Inga namn, men hon körde så inih...ete hårt idag, så när det var 10 minuter kvar av passet kroknade hon helt och var tvungen att kliva av cykeln och lägga sig på golvet med benen i högläge. Det kallar jag att köra ända in i kaklet. Respekt Lillian, respekt.


Dagens pass var som du förstår ohyggligt jobbig. Hade föresatt mig att just idag skulle jag trampa lite utanför min s.k comfort zone. Ställde in pulsmätaren på min nya maxpuls sedan jag fick ny medicin för några veckor sedan.

I spinningsalen finns en stor väggtavla med "hastighetsmätare", dvs man ser sin puls, och alla andras också för den delen, och pulsen i % av maxpulsen man ställde in. Rätt fascinerande.

De sista 20 minuterna, då vi skulle spurta för att sedan klättra uppför en 12 minuter lång uppförsbacke, för att sedan avsluta med några intervallserier, så låg jag konstant melllan 95-100% av min maxpuls. Inte undra på att man blir alldeles skrynklig.

Mycket mer än så kan jag faktiskt inte begära av mig själv, så jag åkte hem supersupernöjd med min insats idag.

Det var så tufft idag så min egen pulsklocka inte orkade hänga med utan gav upp när det började köra ihop sig. Jag var starkare än min egen pulsklocka. Joråsåatt liksom.


En sak till. Vet inte om du följt min blogg, men i höstas när vi började med spinning skrev jag att det var ett extremt trist sätt att träna på. Man är väl inte sämre karl än att man kan ändra sig. Nu är det lite halvkul, när jag förstått, och märkt, att det ger så uppenbara resultat.

Ännu roligare är det att vi i Team Rynkeby Stockholm har förmånen att ha två spinningsledare, Monster-Lars kör de pulsbaserade passen och Disco-Göran kör de wattbaserade. Båda passen lika kul (!) och ger en skön blandning av olika träningssätt på spinningcykeln.

Hoppas bara att mina beskrivningar av vår/min träning inte skrämmer bort några i teamet. Det var trots allt lite tunt i salen idag. Kanske skidspåren lockade mer. Bra träning det också har jag hört.

torsdag, januari 29, 2015

N +1

Du vet regeln va? Hur många prylar man kan ha enligt formeln N+1, där N står för nuvarande antal.

En liten liten stund av svaghet och en kort släng av depression fick läkas med konsumtion. Sånt hjälper nästan alltid. Och ser man på, jag blev omedelbart på gott humör igen.

Den här gången ville jag ha ett par nya solglajjor. Eller ville ha och ville ha. Kan inte säga att jag behöver fler, men å andra sidag har jag ju redan använt de jag redan äger flera gånger.

Jag vet, jag är lite dum, vi i Team Rynkeby kommer om några månader att bli sponsade med solglasögon av Bliz. Men jag var smart, jag köpte såklart glajjor av just det märket. Ett bra exempel på solidaritet, det skulle nog Sossarna tycka. Och kanske Bliz också.

Man blir ju lite överlag en aning coolare och tuffare med solglajjor på kontoret, eller hur? Och ja, man ska se förbannad och överlägsen ut och ha lite attityd för att se cool ut. Lite rock´n´roll sådär.

Tyvärr hjälper inte det mot allt, jag måste ändå dammsuga och städa kontoret. Till och med se till att det finns kaffe.


onsdag, januari 28, 2015

Lite irriterad bara

Det är möjligt att det här inlägget kan rubriceras som reklam. Det är inte meningen.


Saken är den att den här produkten inmundigar jag tvenne gånger per dag. Fil med flingor, toppat med blåbär (ibland hallon), både som förmiddagsmellis som eftermiddagsmellis. Missar man mellisarna sjunker energin och därmed produktionstakten på kontoret. Sånt går inte för sig.

Men eftersom det är billigare att köpa Big pack istället för normalstorlek så gör jag det. Det är då problemet, och därmed min irritation börjar.

Mängden flingor i paketet gör nämligen att undre halvan av flinglagret av tyngden från den övre halvan flingor pressas ihop och kvar på slutet blir bara krossade flingor. Jag gillar inte krossade flingor. De gör att det kliar i halsen. På insidan.

Så nu funderar jag på att istället köpa normalförpackningar där krosset inte är ett lika stort problem. Jag kommer att förlora ekonomiskt på detta, men jag tror både min fysiska som psykiska hälsa skulle må bra av ett sådant ekonomiskt vågspel.

Som sagt, det här inlägget ska inte ses som reklam, snarare som reklamation.

tisdag, januari 27, 2015

VILODAG!

Äntligen. Vilodag. Nu har jag kört 5 bra pass på fem dagar igen och dags för en vilodag. Ska bli rejält skönt, hårdträning sliter på en gammal kropp.

Idag när jag vaknade, efter en extra lång sovmorgon, det är ju ändå vilodag, blev jag glad när mitt artrosknä värkte.


Glad? Kan ju verka konstigt, men det har sin förklaring. Det lilla onda är som ett kvitto på att jag körde järnet under gårdagskvällens spinningpass.

Dessutom kände jag mig extra glad för nu känner jag att jag fått utlopp för all träning. Kolla bara här mina wattuttag på spinningen. Säkert inga märkvärdiga siffror om någon möjligen jämför, men det visar ju en klar och tydlig förbättring.

I början av december så låg mitt snittuttag under ett spinningpass på 151 watt och ca 275 i maxuttag. En månad senare var motsvarande siffror 158 resp ca 300. Igår var de 191 resp 345. Yeeahhh, give me five!

Fan så roligt det är med mätbara resultat. Särskilt kul när de går åt rätt håll, så nu blir jag ännu mer taggad och längtar redan till i morgon då nästa femdagarsperiod börjar.

Dessutom, alltså dessutom, sa min hustru i går när jag kom hem och berättade om min förbättring att det syntes, för mina lår har blivit större. Det du, inga dåliga grejer. Yeeahh, give me five!

Men först som sagt en vilodag. Tror jag inkluderar även jobbet i den vilodagen.


måndag, januari 26, 2015

Nu växlar vi upp. Del 1

Nu är det redan vecka 5. Innebär 27 dagar kvar innan jag kastar mig utför en härlig skidbacke i Bad Hofgastein.

Inte bara det,  nu är det bara 158 dagar kvar tills vi i Team Rynkeby äntrar våra stålhästar för cykelturen till Paris. Tiden flyger fram.

Så nu är det dags att växla upp i träningen. Nu återgår vårt kontor till armhävningsdagar. Varje måndag och onsdag varje timme mellan kl 1000 och 1500, alltså 6 gånger under dagen, gör vi så många armhävningar var och en orkar och har lust med. Så här såg det ut senast det begav sig med våra kontorsarmisar.


Och så här såg det ut när Sofia inte befann sig på kontoret i rätt tid. Då fick hon göra sina armisar där hon befann sig. Enkelt och lättfattligt, lika för alla.


Så nu är frågan, hur gör du på ditt jobb?

lördag, januari 24, 2015

Ett osedvanligt bra pass

Lördagsträning med Rynkeby. Som vilken lördag som helst alltså. Men ändå inte. För idag kände jag mig urstark. Äntligen.

Häromdagen klagade jag högljutt på kontoret att jag inte märker någon förbättring trots att jag tränar rätt mycket. Det händer liksom ingenting. Men idag kände jag mig som sagt urstark, så det måste ju betyda att träningen gett effekt trots allt. Det var en kul känsla.

Men en sak var förbryllande. Hur mycket jag än tog i på cykeln, så fick jag inte upp pulsen. Jag satt och trampade tungt tungt tungt, jag stod upp och trampade tungt tungt tungt. Jag satt och trampade lätt, jag stod och trampade lätt. Ingenting skrämde upp pulsen till den vanliga nivån. Men jag blev lika andfådd och trött som vanligt.

Jag fattar ingenting. Kan den nya medicinen jag fick häromveckan ha den inverkan månne? Att den trycker ner hjärtfrekvensen och därmed maxpulsen. Måste rådfråga expertisen.

Hursomhelst, efter en tuff och hård timmes spinning, ett av mina bättre pass tycker jag nog, gick vi ut i stora gymsalen och körde cirkelträning i ytterligare en halvtimme. De övningarna sved också i kroppens alla delar.

Här kommer några bilder på några av dagens kämpar.








Med konstnärens/fotografens obestridliga rätt att dokumentera verkligheten råkade jag missa några övningar. Attans också.


fredag, januari 23, 2015

Ber om ursäkt

Häromdagen berättade jag ju om mina nya träningstights. Råkade även nämna att de inte är snygga på äldre gentlemen.

Känner att jag måste korrigera lite. Jag menade äldre gentlemen över 60 år och som är minst 196 cm höga. Tights är snygga på alla andra som inte kvalar in där. Då tror jag ingen blir sårad.

Idag t.ex så råkade jag faktiskt glömma att dra på de "riktiga" shortsen när jag och hustrun körde vårt vanliga fredagslunchpass. Kändes lite pinsamt. Kände mig som en vandrande pinne.

Det var säkert därför som en tjej, som redan var på gymmet när vi kom, strax efteråt lämnade lokalen i protest mot äldre herrars sätt att klä sig. Får trösta mig med att hustrun tycker de är okey. Säger hon i alla fall.

Idag införde jag även s.k. marklyft i mitt program. Aldrig provat det förut. Vet inte om jag lyckades genomföra det tekniskt rätt, så jag testade med en blygsam vikt 60 kg. Gick bra. Måste bara få tekniken godkänd av kunnig person innan jag smäller upp 200 kg. Hur svårt kan de va? Äh, skoja ba.


onsdag, januari 21, 2015

Välkommen till min värld

Du som sett mig vet att jag är lite längre än den genomsnittligen mannen. På gott och ont.

Svårt att gömma sig i folksamlingar t.ex. Men i en samling med kortare män och någon kommer fram för att fråga något, så får den längste frågan 8 gånger av 10.

Kramar är en annan sak. Kan bli problem på Alla Hjärtans Dag då det ryktas att vi i Team Rynkeby ska sälja kramar. Kan man ta ut fullt pris för en sån här variant?


På den HÄR länken finns fler exempel på hur det är att se världen som du kanske inte ser den.

Igår investerade jag i ny träningsutrustning. Träningstights. Såna där tajta saker som håller ihop musklerna. Eller vad de nu är till för. I morse testade jag dom på gymmet. Gick hur bra som helst. Sköna brallor helt enkelt.


Men det finns ett aber. Äldre gentlemen ska inte bära tights. I alla fall inte utan vidhängande racercykel. Det ser inte bra ut helt enkelt. Så därför iklädde jag mig min vanliga träningsshorts utanpå. Det funkade också.

tisdag, januari 20, 2015

Jag vill klart och tydligt dementera ett rykte

Jag har fått en snyting. En rejäl rackabajsare rätt på överläppen. Blodvite uppstod. Fast bara lite.

Nejdå, snytingen fick jag inte av vare sig min fru eller någon buse. Smällen fick jag av min segelbåtsratt (!) som jag i söndags monterade bort. Men resultatet av smällen dröjde några dagar.

Den gamla "klädseln" runt ratten har under årens lopp blivit utsliten och sprucken på grund av väder och vind. Så det är dags att byta och sätta på nytt och för att kunna göra det måste ratten tas bort.

Ratten satt fast något så ini hel...., och när den väl lossnade så gled den inte riktigt elegant av från fästet som jag hade hoppats på, utan den släppte allt på en gång när jag med absolut full kraft drog den bakåt. Och där satt jag.


Så nu sitter jag på kontoret med en svullen och en smula blodfylld överläpp. Jag vill därför passa på att kraftfullt dementera alla rykten om att jag drabbats av kändishybris och likt kvinnliga Hollywoodstjärnor botoxfyllt min överläpp för att se sexig ut. Det lyckas ändå inte.

Det är inte mitt fel att en tidning hade ett reportage om mig, och inte heller mitt fel att ytterligare en tidning inom kort också publicerar en artikel om mig och min cykling till Paris. Jag vill som sagt förekomma med att jag INTE drabbats av kändishybris. Meddelas endast på detta sätt.

Däremot kan jag bekräfta ryktet att jag ska köra Halvvättern 15 mil en vecka innan Den Riktiga Vätternrundan. Jag är nu anmäld till både Halvvättern och Vätternrundan och startavgifterna är betalda. Det finns dom som vill antyda att jag har fått en knäpp. Jag dementerar detta. Också.

Halvvättern ska jag inte köra med Team Rynkeby utan med Fredrikshof och med gruppen som leds av Mäster Anders, Anders Johansson. Vätternrundan blir med Team Rynkeby.


Hittade den här kartan för Halvvättern på nätet. 
Vet inte om den här sträckningen gäller 2015.

Slutligen kan jag också bekräfta att jag igår, i min andra tennismatch under vårsäsongen, tog min första poäng i jakten på seriesegern. Valde bort ett spinningpass till förmån för tennismatchen. Hade jag torskat hade jag gråtit mig till sömns.

måndag, januari 19, 2015

Gillar inte måndagar alternativt Heja AIK

Tar den här veckan aldrig slut?

Som rubriken säger, jag har en avog inställning till måndagar. Vissa sådana känns tunga. Vissa sådana ger en antydan till lätt ångest.

På måndagar fyller jag nämligen på min medicinask med piller som jag ska trycka i mig under veckan. Fem piller varje dag. I och för sig bra, för de gör antagligen att jag A: mår bättre än jag annars skulle gjort. B: förhindrar, eller snarare minskar, risken att få ännu en stroke. C: lever längre.

Så varför vara missnöjd över det? Men jag är inte missnöjd såklart, känns ibland bara lite läskigt att behöva trycka i mig sånt här.

Men jag ska inte klaga, jag har det bra. Det är minsann inte alla som kan gå, cykla, träna, jobba. Helt enkelt leva. Så jag är nöjd som det är, det är jag. På riktigt.


När det känns tungt är det extra kul att läsa sådana här skojiga inlägg på de sociala medierna. Då stiger humöret till oanade höjder. Den här gången var det AIK handboll som hade en bortamatch ända uppe i Umeå. Heja AIK.


lördag, januari 17, 2015

Rapport från en vanlig träning

Ett himskans oljud väcker mig. Det är väckarklockan. Trots att det är lördag.

Hoppar, enligt mig själv, väldigt elegant ur sängen och ropar ÄNTLIGEN. Äntligen lördag och spinning med Team Rynkeby.

Äter en näringsriktig frukost, en kopp the, två smörgåsar med leverpastej och gurka och avslutar med en tallrik fruktyoghurt samtidigt som jag läser morgontidningen. En härlig start på dagen.

Åker iväg till SATS Stadshagen. Helt ensam i omklädningsrummet och jag undrar lite förskräckt om jag tagit fel på dag. Inne i spinningsalen sitter ändå rätt många. Bara tjejerna, inte en kille utom synhåll förutom vår spinningsledare Lars, som ser skräckinjagande pigg ut.

Till slut har ändå 21 spinningssugna teamkompisar kommit. Av 41 cyklister som hela teamet består av. En lite halvtaskig uppslutning, om du frågar mig.

Innan vi drar igång är salen som en gul kacklande kycklinggård. Totalt är vi bara sex tuppar (viktigt med särskrivning av de där två orden) och resten hö.., jag menar tjejer.


Efter en stund äskar Spinning-Lars tystnad och koncentration, och sen brakar det igång. Här gäller det att snabbt få upp pulsen till hög och taktfast musik. Efter en stund är jag trött och tänker, skönt, snart slut. Då har bara en kvart förflutit.

Men så tuggar vi ändå på. Det är som vanligt spurter och utbrytningar och tunga och långa backar som aldrig tar slut. Men alla kämpar på så svetten sprutar.

Jag håller koll på klockan som närmar sig 50 minuter. Åh vad skönt, bara 10 minuter kvar. Nu kör vi järnet sista 10, vrålar Lars. Så vi kör som om det vore det sista vi gör i livet. Efter åtta minuter vrålar Lars, "-NU LÄGGER VI PÅ LITE, BARA EN LITEN BIT KVAR".

10 minuter går, svetten rinner och mjölksyran har invaderat mina ben och jag tänker att fan va bra, nu är det slut. "-KÄMPA vrålar Lars, "- BARA 9 MINUTER KVAR. LÄÄÄÄGG PÅÅÅ". (med lägg på menas att man skruvar upp trampmotståndet ännu mer så det blir tyngre att dra runt tramporna)

Vi tittar lite förvånade på varandra, vi har ju kört 60 minuter nu."-LÄÄÄÄGG PÅÅÅÅ" vrålar Lars ännu en gång. "-TRE LÅTAR KVAR Á 3 MINUTER. LÄÄÄGG PÅÅÅ".

"-"SEX MINUTER KVAR, BARA TVÅ LÅTAR KVAR. LÄÄÄÄGG PÅÅÅÅ".

"-TRE MINUTER KVAR, LÄÄÄÄGG PÅÅÅÅ"

"-EN MINUT KVAR, LÄÄÄÄGG PÅÅÅÅ SISTA MINUTEN.

" TRETTI KVAR, LÄÄÄÄÄGG PÅÅÅ. NU SKA DU KNAPPT ORKA DRA RUNT TRAMPORNA, LÄÄÄÄÄGG PÅÅÅÅÅ!

Så tar då äntligen passet slut, bara 10 minuter längre än vanligt. I omklädningsrummet pustar alla ut, i alla fall de sex tupparna (särskrivning viktigt igen) och börjar prata om de riktiga loppen vi ska köra utomhus i vår. Vad som händer i hön..., jag menar tjejernas omklädningsrum har jag ingen aning om.

Men en sak är jag säker på, alla 21 som tränade idag blev rejält trötta. Och sannolikt även supernöjda. Så känner jag i alla fall.

På måndag kör vi ett nytt spinningpass. Men innan dess hinner jag med ett pass på gymmet. Livet är allt bra härligt, eller hur?

fredag, januari 16, 2015

Godkänd

Sedvanlig halvårskoll av min pacemaker. De kopplar in lite mätprylar och hänger en grej utanför pacemakern. De gör dels en funktionskoll att själva manicken funkar som den ska, och så ser de hur mitt hjärta betett sig ett antal veckor o månader tillbaka. De ser också hur länge batteriet håller. Mitt räcker i ungefär 8-10 år till, sen måste jag in på en operation för att byta ut pacemakern mot en ny av senaste årsmodell.

När de läser av på datorn ser man tydligt när jag t.ex tränat, för då ligger ju pulsen betydligt högre än vanligt. Datum och klockslag. Lite skrämmande faktiskt, typ Storebror ser dig.


Hon, läkaren alltså, frågade plötsligt vad som hände den 19 december kl 05.40, för då registrerades en förhöjd hjärtverksamhet i några minuter. Det var den dagen då jag blev rejält dålig och hade hög feber och en halv dag senare fick jag åka blåljus till akuten. Fast det berodde inte på hjärtat, utan för att en elak bakterie hade slagit rot i lilla maggen. Men hjärtat reagerade tydligen på det en liten stund.

En annan creapy sak, som jag inte berättat i samband med den där händelsen. Tre timmar innan jag for iväg med ambulansen stannade min armbandsklocka. Om man är lagd åt det hållet, kan man ju alltid fundera kring symbolvärden och symbolhändelser. Men sån är inte jag.

Men allt var som det ska, fick bara ytterligare ett piller att inmundiga varje morgon. För säkerhets skull. I det stora hela, fick okey att köra på enligt min devis för i år: fullt ös medvetslös.

Så det är bara att pipa iväg till gymmet, idag är det fredag och då blir det ett lunchpass.

torsdag, januari 15, 2015

Sjuan och åttan. Check.

Yepp, jag ligger exakt på budget för projekt 125/183. Så i praktiken heter nu projektet 117/183.

Igår kväll blev det ett mycket diciplinerat pass på trainern hemma. Nummer sju av etthundrdatjugofem pass. Fast såklart inte alla på trainern. Herregud, då dör man ju av tristess.

Men med god musik i öronen så funkar det någon timme på trainern några gånger i veckan. Den som vill bli fin får lida pin, som min mamma sa när det var jobbigt.

Satsade på ett färdigt Tacx-program i datorn typ backintervaller. Jobbigt, höll på att ge upp, men då tog jag fram mitt mantra "bara lite till, bara lite till, bara lite till". Och vips så var det klart.

Kolla här, det här behöver jag väl inte skämmas för, eller hur? Nästan i klass med spinningpassen med Team Rynkeby. Faktum är att jag kan nog inte skrämma upp pulsen så värst många slag till när jag spinner, om man säger så.


Det som jag trots allt är lite fundersam över är höjdskillnaden. Min Garmin satt på styret hela tiden, men lik förbaskat for jag uppenbarligen till högre höjder trots att takhöjden i trainerutrymmet inte är högre är 2,10 eller så.


I morse rullade jag, trots kroppens våldsamma protester, ur sängen och pallrade mig iväg till gymmet och körde pass nummer åtta. Ett rätt tuff variant, ett slags pulsbaserat styrkepass.

Som sagt, den som vill bli fin får lida pin. Nu ska jag ta mig en välförtjänt kopp nybryggt kaffe.

tisdag, januari 13, 2015

Jag har blivit ett jagat villebråd

Blev smått chockad i går. Då framkom det att svärson Jonas har börjat träna simning. Och löpning. Med min dotter/medarbetare Sofia som personlig tränare. Det är ju fusk ju.

Här är beviset på simträningen:


Förra året besegrade jag honom i Sportlovsmästerskapet i Österrike i momentet 4x7 meter medley i utomhusbassäng. Blev fråntagen segern av en partisk domarduo.

Jag känner mig som sagt jagad i år. Jonas har börjat smygträna och dessutom har ytterligare en snubbe anmält sig till tävlingen. Ännu en icke fyllda 40 år träningsgalning som till och med kvalificerat sig till triathlon-VM i Motala.

Vetetusan hur jag ska kunna slå dom. Särskilt inte som de tycks specialträna inför detta. Simning 28 meter medley är en mycket svår idrottsdiciplin. Inte så känd, för det är så svårt.

Men jag tränar också, men inte simning. Mer uthållighet, för som sagt, 4x7 meter tar på krafterna och man måste ha krafter kvar till spurten, det är då det avgörs.

Igår slog jag nytt personligt rekord i wattbaserad spinning, så jag är på god väg till storformen som ska kicka in vecka 9.

Tog en bild på några av mina teamkamrater efter träningen igår. Kände på mig att naket säljer bra. Nu har redan röster höjts om en kalender med boysen från Team Rynkeby Stockholm. Hm, kanske säljer bra och skulle ju ge välbehövliga pengar till Barncancerfonden.

Har inte frågat de här gentlemännen om lov att publicera den här bilden, hoppas de inte blir arga på mig. Å andra sidan kanske bilden genererar några extra knapptryckningar på den röda knappen här ute i högerkolumnen.


fredag, januari 09, 2015

125/183, mitt nya projekt.

Mitt senast projekt, Projet de récupération (Projekt Återhämtning) är nu avslutat. Ett kort och kärnfullt 2-dagarsprojekt för att så att säga komma upp på banan igen. En timme tennis och en timme på trainern räckte.

Nu finns ett event på Facebook som heter 100 pass före midsommar. Man ska få ihop 100 träningspass fram till  dess.

Enklaste regeln gäller, passet ska vara minst 30 minuter och måste avslutas med en dusch.

Sen finns förstås lite avarter typ 100 öl före midsommar. Det är för soffliggarna.

Men inget av dom passar mig. Så jag har startat mitt eget event, 125/183, 125 pass innan TdP (Tour de Paris).

Kort sagt, 125 pass ska jag göra mellan 1/1 och 2/7 i år vilket innebär att jag har 183 dagar på mig.


Ligger redan lite efter, har hittills bara gjort 2 st. Dagens pass blir ett lunchpass på gymet. Många pass blir det, men det är nödvändigt om inte turen till Paris ska bli en mardrömstur. Ja, vi får ju inte glömma Vättenrundorna i sammanhanget, minst lika viktigt att vara fulltränad inför dem. Min plan innehåller ju både Halvvättern såväl som "riktiga" Vätternrundan.

Vem som helst får hänga med i mitt event, jag har inga krav på rapportering, var och en sköter sig själv.

Min grundplan för första kvartalet är styrketräning på gym 3 ggr/vecka, spinning med Team Rynkeby 2 ggr/vecka, plus minst ett pass backintervaller/löpning utomhus alternativt på trainern hemma/vecka.

Några gånger kommer spinning att bytas ut mot tennismatcher när såna dagar råkar sammanfalla. Å andra sidan blir det ibland både spinning och tennis när de tiderna inte sammanfaller.

Måste ju variera lite, tennis har jag lirat regelbundet sedan mer än 15 år tillbaka och det vill jag verkligen inte släppa. Jag har redan minskat rejält på tennisen till förmån för cykling. 2013 spelade jag tennis 86 gånger, 2014 bara 16.

Jodå, en vilodag per vecka är också inlagd i planen. Ibland kommer jag ta mig rätten till 2 vilodagar när kroppen känns tung och sliten. Sånt kan ju hända lite då och då. Kanske till och med 3 vilodagar vissa veckor.

Nu har jag lagt grunden. Nu känns det bra, nu känns min plan strukturerad. Så här får det bli i första hand fram till den riktiga utomhuscyklingen börjar.

Okey, ready for take off, nu kör vi!

onsdag, januari 07, 2015

Bara 178 dagar kvar

Hajaru? Bara 178 dagar kvar tills jag ska cykla till Paris. 178 dagar. Det är ju ingenting.

Börjar nästan känna panik för jag känner mig just nu totalt otränad. Urblåst. Tunn. Som om hela höstens idoga träning varit bortkastad, för den känns inte alls just nu.

De två bakterieattackerna mot mig under helgerna har nästan tagit knäcken på mig. Ingen energi alls kvar i kroppen.


Har fått kämpa för att rulla av TV-soffan. Och igår fick jag kämpa då jag äntligen, säger äntligen med hjälp av dotter plus svärson kunde lägga vintertäcket över segelbåten. Rena självmordsuppdraget då däcket var snorhalt. Svärson Jonas tog på sig det värsta uppdraget och tog hand om förliga delen av övertäckningen och jag stog längre bak i den lite säkrare sittbrunnsavdelningen.

Minsta sagt på tiden att täcka, men varför stressa med sånt när snön ännu inte fallit. Den kom i natt för övrigt. Säger bara en sak, tajming.

Trots allt känns det bättre för varje dag som går. Idag kändes det till och med riktigt härligt att kliva ur sängen för att gå till jobbet. Så det finns hopp.

Fattar inte riktigt varför jag är så låg, men å andra sidan är det väl klart att kroppen hamnar i något slags kaosläge när otroliga 7 kg försvinner från kroppen under loppet av 12 timmar. Misstänker att kroppen då tar allt den hittar i alla energidepåer som finns i hela kroppen för att hålla igång de mest västentliga delarna. Så måste det nog vara.

Idag startar därför Projet de récupération. Det är franska och ska betyda Projekt Återhämtning. (Tack snälla Birgitta Bernvall Rönn för den korrekta översättningen)

Börjar lite löst med en tennismatch i kväll, ny omgång i gubbdubbelserien, sen får vi se vad nästa steg blir. På lördag startar Team Rynkebys spinningpass igen och jag misstänker att det som vanligt blir modellen fullt ös medvetslös från första tramptaget. Jag får väl mesa lite i början så jag inte chockar och spränger kroppen.

Så nu sörru, nu ska jag lite kvickt tillbaka till storformen igen, och gärna pusha lite till så toppformen infaller exakt om 178 dagar. Men först en liten försmak av toppformen, den som ska infalla om 46 dagar, dvs då ett antal skidbackar i Bad Hofgastein ska besegras.

lördag, januari 03, 2015

En katastrofstart på 2015

2014 var ett bra år. 2015 skulle bli ännu bättre var det tänkt. Starten var allt annat än bra.

På nyårsafton var min vikt 103 kg. Idag vägde jag mig igen. Du ser ju själv resultatet på bilden. Hur gick det till?



Första dagen på året började bra. Vi gick omkring här hemma och småpulade på förmiddagen. Jag kastade bl.a. ut vår sämsta gran på årtionden. Den barrade bara man stog bredvid och tittade på den.

Under eftermiddagen började jag plötsligt känna mig lite smårisig. Men vi kollade tv och när vi så gick och la oss vid 22-tiden brakade helvetet löst igen. Exakt samma sak som eländet som drabbade mig dagarna före jul.

Blev snabbt sämre och dessvärre fick nu även hustrun precis samma symptom som jag. Vi höll ut till kl 01 då jag ringde vår dotter Sofia.

Hon och svärsonen kom ganska snabbt, men då hade både jag och hustrun blivit ännu sämre. Jag hade då blivit så dålig så enda alternativet var ambulans till akuten. Igen. Hustrun klarade att åka bil med Sofia och svärson till samma akut som jag.

Den här gången var servicen på sjukhuset mycket sämre än sist. Förra gången stog det ju folk och väntade på mig, tog prover och gav mig omedelbart smärtstillande.

Nu fick jag ligga i en kall lokal i som det kändes evigheter innan någon förbarmade sig över mig, trots att jag låg och gnydde som en hundvalp för jag hade såna magsmärtor.

Sen blev jag flyttad till kirurgakuten där jag blev liggande, nu i eget rum, minst lika länge innan någon kom. Och i 15-20 minuterscykler stappla mig in på toan.

Förs kl 05 fick jag smärtstillande. Då höll jag på att klättra på väggarna. Inom 60 sekunder blev kroppen helt avslappnad och innan jag ens hann tänka hade jag somnat helt utmattad.


Någon timme senare rullade de in kära hustrun till mitt rum, hon hade legat i ett annat rum under natten. Så där låg vi, det äkta paret, i samma rum på samma akutmottagning på samma sjukhus. Och med samma sjukdom.


Läkarna visste inte helt säkert, men de slog ändå fast att vi båda hade drabbats av matförgiftning av den nyårsmat vi hade beställt från en bra krog i närheten där vi bor.

Vi blev hemskickade igen vid 7-tiden, jag hela 7 kg lättare. Inte undra på att vi nu sovit hemma, helt utmattade, i princip oavbrutet i 24 timmar.

Nu då, nu kan väl ändå 2015 bara bli bättre. Eller?

PS. Om du vill läsa om något mer positivt kan du kika in på Sofia blogg. Man kanske skulle kunna kalla henne Äventyrsdottern. Numera även Civilingenjören.



torsdag, januari 01, 2015

Mina memoarer 2014 i bild och ord

Januari
Det absolut första som hände när jag vaknade 2014 var att jag fick hoppa i brallorna och ge mig ut på en busstur. Ett missförstånd gjorde att 45 glada nyårsfirare på en Siljabåt plötsligt saknade en buss till Sundsvall. Så det blev jag själv som fick leka den Räddande AkutÄngeln.

I januri börjar den riktiga målinriktade träningen inför årets stora mål, Vätternrundan.


Avslutar januari med en rejäl muskelbristning i knävecket. All tennis, mitt stora intresse, ställs in på obestämd tid.

Februari
StockholmsBuss friskvårdsanvarige, Reka, nedkommer med fem urgulliga nästan oemotståndliga små valpar.

Träningen fortsätter allt tuffare. Jag läser från bloggen.

I dödens käftar

Där befann jag mig idag strax före kl 14. I dödens käft alltså. Jag bara väntade på att den skulle slå igen och göra slut på mig.

Jag klarade mig med en hårsmån, och 60 sekunder senare kände jag mig hög, adrenalinstinn och med en inre glädje som är lite svår att beskriva med ord.

Pratar så klart om ett helvetespass på gymmet med min tränare Tommy. Idag tog han mig upp på en högre nivå än tidigare, där jag nog aldrig varit. Någonsin.

Flyttar tillfälligt min arbetsplats till Österrike och blir fråntagen en solklar seger i simtävlingen 4 x 7 meter medley. En domarskandal av oanade mått.


Bortsedd från det så avslutades månaden med vår traditionella skidresa till Bad Hofgastein. Vi har några platser kvar 2015. Häng med vettja. HÄR kan du läsa mer om hur en skidvecka kan se ut.

Mars
Månaden då jag blev religiös. Månaden då jag blev upptagen i Cyklisternas Heliga Sällskap. Och själva Jesus var Mäster Anders, Anders Johansson från Fredrikshovs Nacka/Värmdösektion. Jag läser från bloggen:

.....Det var då jag såg ljuset. Eller om det var solen. Det var då en inre röst samtidigt ropade Halleluja, du är nu upptagen i vårt heliga sällskap Cyklisterna.


Där och då förändrades delvis mitt liv. Vill du läsa mer hur det gick till kan du läsa det HÄR.

Insåg snabbt att här behövs en ny cykel. Sagt och gjort, en ny röd och vit, kort sagt skitsnygg Trek inköptes.

Fick ännu en muskelbristning i ett ben varpå jag ställde in resten av vårsäsongens tennismatcher. Tungt.

Insåg också varthän cyklingen barkade. Skickade in min ansökan till Team Rynkeby att få vara med i 2015 års team och cykla till Paris. En galen idé.



April
Livet, jobbet, träning och cykling forsätter. Nu cyklar jag min första distanstur, 11,5 mil. Läser från bloggen: ....Låt oss börja med min spontana känsla när jag gått i "mål" efter 11,5 mil: Vidrigt, fy faan.

Vill du läsa hela rapporten hittar du den HÄR.

Men det avskräckte inte. Snart dags för en ny distansare med svärson Jonas. Vi fick ihop 9 mil. Även det hysterisk långt i mina ögon. Vätternrundans 30 mil känns nästan ouppnåeligt.


En härlig och kul återträff hann jag också med under april. Gamla kompisar från förr träffades en kväll med diverse aktiviteter och middag på programmet.


Maj
StockholmsBuss fyller 25 år. En fantastisk känsla att ha lyckats lotsa företaget genom 25 år. Faktiskt större delen av mina hittills yrkesverksamma år.

Hustrun och jag gjorde en långweekendresa till Sicilien. Tyckte det var ett bra sätt att fira vår 40-åriga bröllopsdag.


Dags för mitt första cykellopp någonsin, Gran Fondo 15 mil. Kunde ju ha valt varianten 7 mil, but you know me, varför mesa när man kan köra slut på sig själv?


Vill du läsa hela min race report finns den HÄR.

Säger hej då till Tommy Jonsson som jag haft som min PT i fem år. Jag hoppas vi snart kan återuppta vårt samarbete snart igen.

Juni
Årets viktigaste månad. Min stora examen. Mitt livs hittills största utmaning. Vätternrundan ska genomföras. Jag lyckades. Den här bilden har jag klistrat på insidan av mitt pannben. Den plockar jag fram när livet eller träningen går tungt. Då tänker jag att ingenting är omöjligt. Kan vara lite jobbigt, men allting går. Om man vill tillräckligt mycket.

Symbolvärdet i den här bilden kom att betyda oerhört mycket för mig senare under året. Och gör det fortfarande. Race report finns HÄR.


I juni lyckades jag också få segelbåten i sjön. På tiden faktiskt.


Juli
Månaden började med att jag  tillsammans med svärson Jonas cykelpendlade till vår stuga utanför Trosa.  En tur på ungefär 7 mil. Ner blev det regnigt och kallt, men tillbakaturen var bättre.


Min cykelentusiasm har smittat av sig på min dotter/medarbetare Sofia. Hon gick och köpte en racerhoj och vi var ute på hennes jungfrutur på 3 mil tillsammans. Efteråt lärde jag ut cyklingens viktigaste del, fikat.


Äntligen dags för sjösättning av båt nummer 2, motorbåten.


Mycket cykling blev det i juli. Mestadels med Fredrikshovs Nacka/Värmdösektion. En samling härliga människor.
















Så härliga att de just på den här träningen som nedanstående bild visar, lyckades övertyga mig om att ställa upp i Mälaren Runt, "bara" 33 mil. Mycket lättare än Vätternrundan sa dom. Jo du.


Ibland cyklade jag alldeles själv.



Augusti
Semesterdags. Men inte från cykling. Fast mest tid i stugan med kära hustrun. Någon segling hanns inte med.


Min värsta idrottsupplevelse någonsin kom under den här månaden. Mälaren Runt. Den som skulle vara så lätt sa dom. Tjenare.


Fick tänka positivt. Det som inte dödar en, stärker en. Rapporten hittar du HÄR.

Dags att downsiza lite. BMW byttes mot en Golf Sportcombi.



September
Månaden började kul. Fick besked att jag antagits till Team Rynkeby 2015 och ska alltså cykla till Paris i juli 2015. Vilken grej! Nu snackar vi utmaning. Med stora bokstäver.

Blev svåra förhandlingar med mig själv hur mycket jag kan träna på arbetstid, för nu måste träningen definitivt intensifieras.


Så blev jag ett år äldre igen. Här med storasyrran som intygar att det inte är så läskigt trots allt.


Så blev det en cykeltävling även den här månaden också. RoslagsHösten med Team Mellanmjölk. Race report finns HÄR.



Det blev även dags att segla tillbaka båten och lägga upp för vinterförvaring. Noll seglade timmar i år förutom ner- resp hemseglingen. Icke godkänt.


Så ännu mer cykling med Hovet och nu har också, äntligen, träningen med Team Rynkeby startat.


Oktober
Hände mycket under oktober. Mest på träningsfronten. Gymmar, springer i backar, cyklar, spinner. Måste göra en akutkoll av min pacemaker. Looking good trots allt.

Gick en kurs hur man meckar med en cykel.



Premiär för mig på MTB-cykel vid Högbo Bruk. Gick väl sådär. Fick tvärstopp, flög som en vante rakt över styret och landade på magen. Klarade mig utan skador, men ett växelreglage på hyrcykeln slogs sönder. Kostade 400 bagis.


Gick det årliga nattpasset på båtklubben. Höll allt bus borta.


November
Började månaden med en cykeltur på Ingarö med Hovet.


Ett Team Rynkebyevent hanns också med under månaden. Vi hade en monter på cykelmässan i Kista.


Blev Årets Pappa, körde in motorbåten för upptagning, ramlade av bryggan och knäckte knät rätt ordentligt. Fick ställa in resterande av säsongens tennismatcher igen.


Knät läkte fint, tillräckligt bra för att kunna springa Stockholm Tunnel Run. Mitt första löplopp någonsin. En kul och berikande tillställning. Race report HÄR.



Direkt efter loppet var det dags för teambildning i Team Rynkeby. En trevlig tillställning i Gustavsbergs badhus.


Så ännu mer träning, på gym och ute i skidbacke.

December
Lyckades byta till vinterpjuck på bilen, våra bussar fixades mycket tidigare. Begick julmustpremiär och så släpptes vår cykelrutt till Paris.


Det stora eventet StockholmsBussmästerskapet i bowling avgjordes. Jag blev diskvalificerad. Men notan fick jag betala.


Ännu en trevlig tillställning med Team Rynkeby på Café Le Mond hände också. 


Dagarna före jul blev jag attackerad av en elak jävla bakterie som fick ner mig för räkning. Inte sådär jättelångt från att den slog ut mig totalt.

Blev ambulans med både blåljus och tut-tut till akuten, där ett läkarlag till och med stod och väntade på mig. Oerhört läskigt faktiskt, det blev några dygn som definitivt kvalade in som några av mitt livs värsta.

Nu hjälpte junibilden som jag har inklistrad på insidan av pannbenet. 


Men jag reste mig på åtta och kunde fira jul hemma med familjen. Nu är jag för övrigt helt och hållet återställd. Utifall du undrar.

Nu är 2014 färdigt och träningsmässigt kan jag konstatera följande (2013 års siffror inom parantes):

Antal tränings- o tävlingspass: 224  (217)
Antal tränings- o tävlingstimmar: 315 (215)

Så här har mina aktiviteter fördelats. Den där fliken "vila" stämmer ju inte, hade hela 141 vilodagar, det är ungefär 2,5 dagar i veckan. Går att minska ner 2015.


Jag säger tack till alla som bidragit till ett av mina bästa idrottsår någonsin. Det har varit vansinnigt kul.

Egentligen ingen nämnd och ingen glömd, men det är trots allt fem namn som har betytt mer än andra.
-Tommy Jonsson, min tränare under fem år. Han som kort sagt fick igång mig.
-Anders Johansson, ledare i Fredrikshof.
-Sofia, min dotter/arbetskamrat och träningskompis.
-Marcus, min son. Tränar inte jättemycket, men följer alltid min träning och äventyr med stort intresse. Tror han är lite smygstolt faktiskt.
-och så klart min fru Kristina som låter mig leka på det här viset.

Avslutade året som sig bör, med en riktigt bra träningspass.


Nu ser jag fram mot 2015 och hoppas det blir ännu bättre. Hoppas du vill vara med då också.

Å du, ett Gott Nytt År till dig och tack för att du läser min blogg.