Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Nu gör jag nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017.

torsdag, februari 25, 2016

Vilovecka? Tjenare.

Jag fuskar lite med viloveckan, det gör jag. Men bara lite.

Igår var det en tung dag, vilket jag skrev om i förra inläggt. Rejält tung. Så jag tänkte att jag får köra några träningspass för att liksom blåsa bort de tunga grejerna ur tankeverksamheten.

Så jag tog långlunch och åkte till Vilundabadet och simmade. Senaste passet gick ju inte så bra, så jag tänkte att extra träning borde göra susen.

Hade, på inrådan från båda mina simfröknar Sofia och Hasse, införskaffat simfenor och en ny dolme.


Å jäddrar i min lilla låda vad det gick undan med simfenorna på fossingarna. Jag orsakade så våldsamma svallvågor så barn och gamla bara flög ur bassängen.

Men nej, så var det ju inte. Men skillnad, det var det. Med fladderfötter gick det fortare och jag fick ett bättre flytläge och därmed lättare att hitta andningen. Och vips hade jag simmat 10 st 25:or. Inte i ett svep, vila mellan varje.

Sen tog jag av mig dom och simmade några längder med dolmen. Blev omedelbart svårare men ändå hyfsat. Sen körde jag några längder utan några hjälpmedel alls och då blev det svårt igen. Men det funkade ändå okey, inte bra, men okey.

På kvällen blev det spinning med Rynkebygänget. Vi fortsätter med Giro 4-grejen och igår var det maxpuls som gällde, alltså få upp pulsen till typ 90 % av max och så ligga där under de långa 3 och 4-minutersintervallerna vi körde flera omgångar. Jobbigt jobbigt, men märkligt nog rätt kul.


Passet är på 90 minuter men efter 60 minuter var jag tvungen att avbryta för att blixtsnabbt åka till Sollentuna och byta sport, nämligen lira en match i gubbdubbelligan.

Första gången jag spelade tennis i cykelbrallor. Gick strålande, vann hyfsat enkelt.

Nu är ställningen följande i en intern uppgörelse:
Team Rynkeby Sthlm årgång 13/14 vs Team Rynkeby Sthlm årgång 15/16: 0-2.

Viktigt att vara färgmatchad i alla lägen.
Även skorna, som bara syns lite på bilden har 
röda najsiga ränder, som gör hela ekipaget väldigt stiligt.

Mer än så hann jag inte på min vilodag från träning. Det räckte fint.


onsdag, februari 24, 2016

En sorgens dag

I dag sörjer vi på StockholmsBuss och SällskapsResor.

På vårt kontor brinner idag ett ljus för Bertil.

I natt avled en av våra chaufförer, Bertil Löfström. Han blev bara 59 år och var den av våra chaufförer som varit längst anställd hos oss, åtta år.

Han somnade in för evigt under natten. Jag pratade med honom så sent som igår eftermiddag då han fick reda på uppdragen han skulle köra idag.

Strax efter klockan 4 i natt ringde hans sambo och berättade att Bertil var livlös och att ambulans då var på plats. Kl 6 ringde hon igen och gav det tunga beskedet att hans liv inte gick att rädda.

Vila i frid Bertil, du kommer alltid att finnas i mitt hjärta.

tisdag, februari 23, 2016

Jag har fått skäll av min simfröken

I går var det crawlkurs igen. Gick käpprätt åt fanders med precis allting. Ingenting funkar i min simning längre. Plötsligt klarar jag inte ens en 25:a. Det blir fullständigt kaos i kroppen efter 15 meter och lungorna liksom krymper ihop av för lite luft.

Andningen funkar inte, får in massa vatten i truten när jag ska andas på högersidan, kroppsrotationen blir fel, armdragen blir fel, bensparkarna driver mig inte framåt, benen sjunker, armarna fladdrar. Allt är åt helvete. Allt. Ville bara häva mig upp ur bassängen och gå hem och gråta. GAAAHHHHHH!!!!!


Så i morse blev jag inkallad på min dotter tillika medarbetare tillika simfrökens kontorsrum. Ärendet uppgavs vara avhyvling.

Och det blev det så det stog härliga till. Jag var inte värd mycket inte. En så usel pappa tillika simelev har inte skådats sedan Krimkriget.

Inte nog med det, jag blir officiellt avhyvlad på hennes blogg också. Visserligen är jag inte nämnd vid namn, men det är ju inte så svårt att gissa vem hon menar. Hennes blogg hittar du HÄR.

Trodde du det var nog med det? Näe, jag blir föremål för en officiell diskussion på Fejan också. Men där finns i alla fall en synnerligen positiv kommentar som jag tar åt mig med glädje. Tack Annika.

I morrn sk---er jag i att det är vilovecka, det får bli ett simpass på lunchen. Det här går inte, jag får inte ge upp.

Här ser du Facebookinlägget på Medleys sida:
Kära Crawlkompisar. Nu är inbjudan till andra upplagan av Medley Simutmaning ute. Era instruktörer tar upp anmälningar för er som går kurser. Ni som gått tidigare eller inte bor i Stockholm men vill deltaga skickar ett mail med anmälan till simutmaning@medley.se. Samma adress fungerar fint för frågor. Visst ses vi den 9 april? Ni som simmade förra året, peppa nu era kompisar. Vi  crawl!
Succén från i höstas upprepar sig! Nu är det dags för andra upplagan av Medleys Simutmaning. I höstas samlades ett gäng förväntansfulla och lite nervösa simmare för sitt livs första simutmaning på tid i bassäng. Vilken eftermiddag de bjöd på,…
WWW.MEDLEY.SE
Sofia Demnert och 4 andra gillar detta.
Kommentarer
Sofia Demnert Det här ska bli så roligt!!! Emoji grin
GillaSvara159 min
Annika Gardell Jajemensan! Kommer pappa Göran? Jag kommer aldrig glömma hans 50 crawl från förra året. Fantastiskt!
GillaSvara145 min
Sofia Demnert Såklart han gör! Om han inte har slutat simma. Emoji winkDet var lite dålig stämning efter att han kört igår... något om att han aldrig kommer lära sig och lika gärna kan lägga av osv... men vi vet ju alla att det kan kännas så ibland. Emoji smile
GillaSvara40 min
Annika Gardell Jag har följt hans blogg så jag har sett några inlägg åt det hållet. Vi har alla varit där. Och vi vet ju att han kan. Kämpa Göran. Kämpa alla! Vi älskar ju trots allt sporten.


måndag, februari 22, 2016

"-du är en gammal idrottsman va?"

Den sekunden ha sa den kommentaren kan ha varit mitt stoltaste ögonblick i en träningslokal.

Han som sa det heter Lasse och är träningsledare hos Friskis & Svettis. Han är en av de frivilliga ledare som tränar oss i Team Rynkeby Stockholm på söndagskvällarna.

Hysteriskt jobbiga cirkelpass. Men hysteriskt roliga. I alla fall efteråt. Finns inte en chans i hela världen att man kör så hårt på egen hand.

 Min nya polare Lasse, ledare hos Friskis & Svettis.
En ovanligt sympatisk kille. Klart han måste med på en selfie.

Till saken hör att jag inte tillhör de mest rörliga och smidiga i Rynkebygänget. Tvärtom skulle jag nog vilja påstå. Så döm om min förvåning när Lasse kommer fram under Benböjszombin och säger  "-bra, perfekt kroppshållning där". Han säger det till mig. Till mig!

Sen några varv senare när jag gör en utfallsövning, kommer han igen och säger till mig. Till mig! "-bra, absolut perfekt kroppshållning" med det fantastiska tillägget, "-du har varit idrottsman va?

Klart man smälter och stönar fram "-ehh, öhh, asså, näe".

Så därför är Lasse en ovanligt fin och sympatisk kille. Fast det är han förstås ändå utan dom kommentarerna. Fler än jag som gillar hans pass.

KulturRallyt
I fredags var det dags igen för lite kultur. Föreningen KulturRallyt u.p.a hade ny träff. Den här gången i Dansens Hus för att bese en fransk nycirkusgrupp som gjorde två gästföreställningar i Stockholm.



Om du förstorar bilden kan du kanske läsa vad föreställningen handlade om. Som vanligt rätt obegripligt att förstå föreställningens budskap om man först inte läser i programmet vad den ska handla om.

Jag ger inte många poäng för den föreställningen, det kan jag inte göra. Det skulle strida mot mina principer vad som tilltalar mig eller inte.

Sen gick vi på krogen och åt. Mitt val blev Espessomarinerad oxfilé på en bädd av ruccola och 30 månaders parmesan. Till det friterad potatis, inte pommes frites. Oj, det var som änglar som dansade nerför matstrupen. Fantastiskt smarrigt.

Distanslöpning
På lördagsmorgonen stog jag i valet och kvalet om jag skulle cykla lite distans med Fredrikshofs Audaxgrupp eller springa distans.

Efter lite beslutsångest beslöt jag att löpträna. Behöver det mer än att cykelträna just nu.

Det blev ett prydligt nytt svenskt Göranrekord i distans. Trots mitt hyfsat långa liv har jag aldrig sprungit så långt förut.


Det var ju lite halvjobbigt, det går inte att komma ifrån. Fick en föraning om hur jobbigt det blir om ett halvår då jag ska springa dubbla sträckan, dessutom efter att ha simmat 1900 meter och cyklat 9 mil.

Men man får inte ge upp i förtid. Ett halvår kvar. Gott om tid att träna upp löpförmågan.

En av mina förberedelsåtgärder är att gå förbi den här hyllan när vi handlar mat. Svårt, men den här helgen lyckades jag gå förbi.



Utvärdering av mitt nya träningsschema
Nu har jag kört två block av mitt nya träningsupplägg, tre veckors hårdkörning, sedan en lugnare återhämtningsvecka, och sen tre veckors träning igen.

Kan inte annat än kalla det succé. Första passet efter senaste "viloveckan" kändes tungt, men sen lättade det och kommande pass kändes väldigt lätta. Kände mig pigg och superstark och orkade köra hårdare pass än jag gjort tidigare.

I går var sista passet innan veckovilan. Idag vaknade jag med en skön träningsvärkskänsla i hela kroppen efter tre veckors relativt hård träning. Klart man känner sig nöjd då. Dessutom lite lättare att ta i lite extra när man vet att det snart är vilovecka.

Helt vila blir det ju inte, några måstepass kommer att genomföras, men kanske lite lugnare.

fredag, februari 19, 2016

Så jäla värdo

I går var det torsdag. Torsdagar är min vilodag från träning. Passar väldigt bra eftersom vi kör spinning med Team Rynkeby på onsdagskvällar.

Och vilken onsdag det var. Vi körde det som heter Giro 4 och i går gick vi in i fas 2. 90 minuter långt är passet och det var precis hur jobbigt som helst. Vaknade på torsdagen med lätt värkande kropp.

Det är en skön känsla. Då vet man att man tagit i på träningen. Gör man inte det kan man ju lika gärna ligga kvar i TV-soffan.

Men trots att det var vilodag så fick man inte vila. På vårt kontor har vi på torsdagar mellan kl 10-15 armhävningar varje jämn timme. Eftersom jag fortfarande har ont i vänster överarm så är det situps som gäller för mig. Denna "träning" är ingen träning för den får inte noteras i FunBeat. Och står det inte i FunBeat så är det ingen träning. Alltså räknas det som vila. Logiskt.

Jobbiga grejer det också. Missar man 12-övningen så får man göra dom på lunchen hemma. Thats the rule.



Under torsdagen fick jag en idé varför det inte går så himla bra med simningen. Ville testa bums, så jag satte väckarklockan på 05:30 idag för att så att säga hänga på låset till simhallen.



Men neeeeej, simhallen var överfylld. Helt otroligt. Simklubben hade träning och hade abonnerat de flesta av banorna och motionsrännan svämmade över av långsamsimmande tanter.

Vill inte påstå att jag är snabbsimmare, men simmar trots allt lite fortare än tanterna. I alla fall de här tanterna.

Så hela min träning gick helt åt pipan. Simmade fyra längder bröstsim med tanterna och lyckades testa 1 längd crawl. För kort för att testa min idé.

Gav upp efter 10 minuter i vattnet och åkte hem igen. Hustrun låg då fortfarande och sov.

Det här suger mer än du tror. Jag missade därmed en viktig träning. Om två veckor är det säsongens viktigaste simtävling. SM. StockholmsBuss-mästerskapet 28 meter medley. HÄR kan läsa om 2015 års mästerskap,

Jaha, då får det bli löpintervaller på lunchen istället. Eller inte istället, det hade det blivit i alla fall, för det står i mitt träningsschema. Och står det där måste det genomföras.

tisdag, februari 16, 2016

Om du inte skärper dig så mular jag en banan i ansiktet på dig

Precis så sa min simfröken till mig igår på crawlkursen. Klart man blir lite deppig då.

Vem vill ha en banan mosad i ansiktet. 
Klart man blir deppig även om banan är gott.

Kanske borde jag sluta med simning. Man ska inte hålla på med att försöka simma om man är helt j**** talanglös. Som jag tycks vara.

Bäst vore om jag ansökte att komma med i något lag i konstsim. Vi skulle kunna sätta upp en simföreställning där jag får rollen som en trött gammal valross som är på väg att drunkna. Tror jag skulle kunna göra succé faktiskt, för jag kan nog spela den rollen väldigt trovärdigt.

Om man läser min dotter tillika medarbetare tillika simfrökens blogg HÄR, så verkar det som det inom kort kommer att finnas ett lämpligt konstsimteam.

Ett litet problem tycks vara att jag då måste bära en gul heltäckande baddräkt för att matcha de där två andra i teamet. Men det kan det vara värt.

Jag säger som Sofia. Jag. Orkar. Inte. Mer.

Vi bestämde idag att vi går in gemensamt i en slags familjedepression några timmar fram till eftermiddagsfikat. Sen blir vi glada och kör på igen. Ikväll blir det ett löppass för mig, lite halvdistans typ 6-7 kilometer eller så.

I morgon är en ny dag, då kör vi ett simpass på lunchen. Då ska jag bara köra med dolme och bara fokusera på armtagen och andningen. Då j****** ska ni få se, då kommer det att hända grejer med min simning. På kvällskvisten blir det ett mördarpass på spinninghojen med Team Rynkeby.

Det är tufft att ligga på topp.

Det enda som driver mig i det här är att jag absolut totalvägrar att få DNF i resultatlistan i Pula i september. Då måste jag ligga i för att klara den målsättningen. Jag VILL INTE ge upp.


lördag, februari 13, 2016

Årets första gruppcykling. Eller cykeltest 1. Check.

Cyklat har jag gjort i år, men inte i grupp. Men idag var det åter dags att köra med Fredrikshofs Audaxgrupp. Fyra gentlemen annamade kallelsen. Ingen kvinna.

Vet inte om man ska kalla det demokratiskt men en snabbkoll på Fejan om det skulle bli skog- eller landsväg, så röstades landsväg med dubb fram som det vinnande förslaget.

Samling kl 0830 vid Norrviken, och prick på klockslaget rullade vi iväg.

Kändes märkligt nog lite nervöst. Hur skulle formen kännas när man cyklar ihop med andra och inte själv bestämmer tempot.

Med Postcykelns nya inställningar kändes det kalasbra och jag njöt i fulla dag.

Vet inte varför, men jag kör dubbat bara fram. Idag förstod jag att det inte är bra. Sladdade stundtals lite obehagligt när det var lite ojämnt snöunderlag.

Föredömlig kompislapp. Made of skärbräda by IKEA.
Plus en på framskärmen för att skydda fossingar och vevaxel.
Den kallas också något, men kommer inte ihåg vad. Egolapp kanske.

Audax är som du vet ingen snabbgrupp utan vi tar oss framåt i en synnerligen behaglig fart mitt i komfortzonen.

Det är klart att det ibland blir jobbigt, typ uppförsbackar, snöiga oplogade cykelbanor och liknande. Men i det stora hela brukar de här passen ligga i pulszon 2. Perfekt träning för att bygga uthållighet. Har jag läst.

Mr Ego, Bosse B, Bosse S, Daniel

I det här gänget slipper jag i alla fall vara äldst. Som någon sa, det är bara Daniel som kan ställa upp i klassen Pojkar B, vi övriga i oldboyklassen.

Efter fotostoppet bar det iväg till Sigtuna för sedvanlig fika.

Det blir mycket långcyklingsprat under fikapauserna med Audax.

Det är inga duvungar de här gubbsen. Alla tre har, eller ska i år, cykla Paris - Brest. En nätt liten tripp på 125 mil. Min tripp Malmö - Paris är på 130 mil. Skillnaden är att min tripp görs på 7 dagar. Paris - Brest ska de här boysen cykla på 84 timmar. Respekt.


Mina nya dyrbara vinterskor var en besvikelse.


Högerfossingen blev helt igenom genomfrusen
trots tjocka ullstrumpor.

En supergod vaniljbulle och fika tinade snabbt
upp både fossing och näsa.

För mig blev det 8 härliga mil.


När jag kom hem hade hustrun fixat till en rejäl portion
av spagetti med köttfärssås. Efter cyklingen kändes den
lunchen som en ren gourmélunch.

Hur bedömer jag då årets första test att cykla i grupp?  Det kändes jättebra. Även om farten inte var svindlande hög så är det ändå en påfrestning på ben och kropp att sitta och cykla i fem timmar.

Kände mig stark och uthållig, så man kan nog med fog säga att all träning så här långt gett resultat. Och det kommer att bli ännu bättre, för all träning jag nu gör inför min Halva Ironman stärker min kropp i alla avseenden.

onsdag, februari 10, 2016

Simtest 1. Check.

Börjar känna mig lite stressad inför min halva ironman. Visserligen är den om först sju månader, men tiden går oerhört fort när man har roligt.

Känns lite knepigt när jag bara känner mig säker på cyklingen. Löpningen funkar också, men inte jättebra. Simningen är värst, det är där jag börjar känna mig lite stressad och orolig inför tävlingen.

Så därför gjorde jag ett litet anspråkslöst test idag på mitt lunchsimpass tillsammans med Sofia. Ville kolla hur långt jag kommer med bara bröstsim på 35 minuter, dvs hälften av cutofftiden på simdelen i tävlingen.

Tänk att det alltid är någon som
ska fotobomba i något hörn av bilden.

Jag simmade i "lagom" takt, alltså med lugna fina bröstsimtag utan att pulsen stack iväg.  På exakt 35 minuter hann jag ta 968 armtag som tog mig 40 bassänglängder á 25 meter. Kort sagt tusen meter.

Visserligen i en lugn bassäng, men om vi för en stund tänker linjärt så innebär den takten att jag skulle klara tävlingslängden 1900 meter på 68 minuter. Cutofftiden är 70 minuter.

Vet inte riktigt vad jag fick ut av testet, men helt säkert är att jag måste simma snabbare, oavsett simsätt. Men det kändes bra att i alla fall få en hum om hur jag ligger till med simningen. Knappt godkänt, enligt mig själv. Knappt.

Mitt huvudmål är ju såklart att kunna crawla hela sträckan, men om jag bara klarar hälften crawl och resten bröstsim så är ju det klart godkänt. Just nu känner jag mig som ett hopplöst fall att lära mig crawl, så illa ställt är det med självförtroendet på den punkten.

Så nu kommer jag att lägga stort fokus på att förbättra simningen, för klarar jag inte 1900 meter under 70 minuter den 18 september så är det ju adjö och goodbye i hela tävlingen oavsett hur bra jag än kan cykla. Som jag då inte ens får bevisa. Den tanken skrämmer mig lite.

Men ikväll är det cykling, dvs spinning som står på programmet. Giro 4 med Team Rynkeby. Jag som i början tyckte spinning var galet tåkigt, nu ser jag fram mot det 90-minuterspasset.

tisdag, februari 09, 2016

Några läckra dansmoves kan ju förgylla träningen ibland


Jag vill inte på något sätt framhärda att jag dansar sexigt. Inte på något vis. Vill väl heller egentligen inte påstå att  det är särskilt läckert. Men idag på morgonträningen med Sofia fick jag plötsligt lite feeling. Då kan det bli så här.



För övrigt var det ett, ur träningssynpunkt sett, uselt pass. Kan inte använda min vänsterarm för att lyfta grejer, så det fick bli lite fokus på benstyrka. Med betoning på lite. Så jag skulle nog vilja rubricera passet som rörlighetsträning och inte styrketräning.

Om du vill veta, och det vill du ju, så har nu min läkare konstaterat att min arm är hel och frisk. Men problemet, som han också konstaterat, är att jag har ont, så någonting skumt är det.

Vi provar nu att "sätta ut" ett av de fem piller jag äter varje dag. "Sätta ut" betyder på läkarspråk att man helt enkelt låter blir att ta pillret.

Igår var det simträning också. Inte nöjd. Min utvecklingskurva i crawl går nedåt istället för uppåt känns det som. Det är mentalt jobbigt att ha den känslan.

Tydligen hade jag med mig den känslan in i duschen efteråt. Där träffade jag en kompis till min dotter tillika medarbetare numera även tillika simfröken. I morse skrev han det här till Sofia efter att han sett ovanstående lilla film.

Du förstår nog hur jobbigt jag har det ibland.




Efter en så upplevelse förstår ju var och en att man inte kan lira tennis på toppnivå. Fick bara oavgjort i dubbeltennismatchen som jag lirade direkt efter simträningen. Min sämsta match hittill under vårsäsongen.

Nu finns bara en väg, och det är uppåt. Både i simning och tennis. Och cyklingen såklart, fasen vad jag längtar till fullblodsracersäsongen.

söndag, februari 07, 2016

Ny cykel för bara 549 kr inkl moms

Jag tar ett steg tillbaka. Gör en pudel. Ångrar mig. Idag fick jag en ny cykel för bara 549 kr inkl moms. Jag behöver inte längre köpa en ny cykel. Eller jo, kanske i höst.

Igår klagade jag ju på geometrin på min hybrid. Att det var jobbigt att cykla på den. Att jag inte hade kul på den.

Idag hängde jag på låset hos en cykelhandlare och inköpte ett nytt styrstag, en sån däringa ställbar sak. Sen hem för lite cykelmeck för att byta till den och höja sadeln några centimeter.

Ser kanske lite töntigt ut, men det funkar


 Kände mig så nöjd och glad så jag tog en "konstnärlig" selfie

Sen bar det ut på en provtur. Körde runt Edsviken igen, men idag åt andra hållet.

Whou, nu hände det grejer. Plötsligt funkar cyklingen på hybriden klockrent. Precis samma sittställning som på Rynkebyracern. Tanken var ju att det skulle bli ännu en feel-good-runda, men du vet hur det är. Plötsligt dyker ordet Strava upp i tankarna och då är det ju kört.

Solen sken, vinden i ryggen. Bättre tid uppför Mörbybacken förbi Danderyds sjukhus än för ett år sedan. Idag med dubbad hybrid, då med fullracer. Bättre tid på rundan än igår. Formen är stigande, precis som den långa Mörbybacken. Livet leker igen.

Trodde dagens cykeltur skulle straffa sig. Ikväll var det nämligen tuff cirkelfys, av typen HIT, high intensive training, med Team Rynkeby. Dom passen är inte att leka med.

Jag hade inte fel. Bara uppvärmningen var som ett reguljärt träningspass.

Det roliga i sammanhanget var att det kändes väldigt bra att träna, om än jobbigt såklart. Blir man inte slutkörd har man inte tagit i ordentligt. Det är ju därför man tränar.

Misstänker/hoppas att återhämtningsveckan, som blev lite längre än tänkt, verkligen satte fart på kroppen igen. Kändes så. Jag har varit full av energi hela dagen och haft två superroliga träningspass idag.

I omklädningsrummet efter träningen spudlade vi av både glädje och jävlaranamma.








lördag, februari 06, 2016

Jag är inte nöjd. Måste nog uppgradera.

Det här inlägget får läsas av vem som helst. Utom mitt företags revisor resp styrelsesuppleant. Den senare råkar händelsevis vara min fru. Delar av det här inlägget är nämligen lite känsligt. Top Secret.

Idag kunde jag inte låta bli längre. Kunde inte motstå längtan efter en cykeltur på riktigt. Att sitta på en spinningcykel är nog så bra, men det är ju ändå långt från "riktig" cykling. En helt annan idrottsgren skulle jag vilja säga.

Så jag gav mig ut på en lugn feel-good-tur runt Edsviken, 22 km. Lite halvbackigt, varav tre är rejäla pulshöjare och lårbrännare.



Så det var ändå lite halvjobbigt. Kan eventuellt bero på min fysiska status. Har ju bara intagit flytande föda i två dagar.

Tror dock det lutar åt något helt annat. Jag tror det är cykeln. Är inte helt nöjd med företagets Postcykel. Om du inte vet historien om den kan du läsa den HÄR. Absolut inget fel på märket, Nishiki vill jag nogsamt betona.

Beror på att cykeln har fel geometri för mig. I början tyckte jag den var hur kul och bra som helst, men nu tycker jag att jag sitter helt fel. Den är helt enkelt för liten. Jag sitter både för lågt och för nära styret. Höjer jag sadeln så ramlar jag ju nästan över styret. Inte bra. Betyder i korthet att den mesta kraften kommer från låren och inte från hela benen. Blir lite jobbigt i längden.

Vi behöver inte gå in på detaljer och vad man kan fixa och trixa med för att ordna den saken, vi i företaget behöver helt enkelt en annan cykel, helst en riktig CX. Ska börja lobba för det i styrelsen.

Men det får vänta till i höst, snart är det ändå racern som gäller. Förra året hade jag min utepremiär 8:e mars, vilket råkade sammanfalla med Hofvets Nacka/Värmdösektionens säsongspremiär. Om den kan man läsa HÄR.

Lördagen avslutades med ett mycket trevligt evenemang arrangerat av föreningen KulturRallyt u.p.a.

100%-ig uppslutning. Föreningens samtliga deltagare, dvs jag och min fru, deltog med liv och lust. Vi besökte Stockholms Stadsteater.



Vi beskådade föreställningen En rackarns Långhelg.  Eftersom det är lite överkurs att fika på en 22-kilometers cykelrunda så intogs därför en försenad cykelfika i paus.

Med hänsyn till min krånglande mage drack jag te istället för kaffe. Svårt att välja tilltugget, men valet föll till slut på en utmärkt bakad Brownie.



Kort sagt blev det en perfekt dag, först lite efterlängtad utecykling och sen lite kultur. Hela familjen nöjd och glad med andra ord.


fredag, februari 05, 2016

Jag är satt under utredning

Lugn bara lugn. Inget brottsligt är inblandat. Jag är satt under medicinsk utredning, inget annat.

Jag skrev ju lite om min värkande vänsterarm häromsistens. Nu har jag varit på Sofiahemmet och blivit undersökt av en ortoped.

Det hela är rätt jobbigt för jag kan inte träna riktigt som jag vill. Inte ens spinning. Fast det har jag gjort ändå.

OBS. Det är inte pojken på bilden som skrivit den här bloggen

Lite kul, eller egentligen inte, för när jag satte mig i stolen framför Farbror Doktorn Bengt, så sa han att det var på dagen tre år sedan jag var hos honom senast. Det var då han meddelade att jag hade artros i ett knä. Kul kille att gå till.

Nu bände, vred, tryckte och drog han med hejdlös energi i min vänstra arm.

"-Hmm, sa han, du reagerar inte logiskt på det här. Hmm, det här är spännande, jag tror jag sätter dig under utredning".

Sen berättade han att han var en "grävande" läkare, som verkligen vill veta var felen kommer från. Under sina 40 år som ortoped har han stött på ett otal fall som inte är logiska, som han uttryckte saken. Sånt släpper inte jag, berättade han. Jag vill veta.

Han började med att skicka ner mig för att röntga armen. På måndag ska han undersöka armen med ultraljud. Sen får vi se.

Han framförde även en teori, som han också stött på under åtens lopp, det kan vara en av de mediciner jag äter som jag fick när jag fick stroken. En av dom har nämligen som biverkning att de även ger sig på muskler. Bytte medicinmärke för lite drygt en månad sedan, i samma veva som jag började få ont i armen. Skumt, kanske han kom något på spåren. Hoppas det.

Men sen har jag fått ett bonuselände också. Magen bråkar och gör ont. Kan vara början på en inflammation i en s.k tarmficka.

Ingen big deal, har haft det några gånger, så nu vet jag hur jag ska hantera det utan att uppsöka sjukvården. Ingen fast föda på några dagar, inget kaffe, inget godis, inga glassar, inget vin.

Det trista med det är jag inte kunnat träna alls sen i onsdags, och nu börjar latmasken redan komma krypande i kroppen känner jag. Inte bra.

Men annars är livet på topp. Finns inte mycket att klaga på tycker jag.


tisdag, februari 02, 2016

Ibland är livet så svårt och ohanterligt

Idag är jag en skugga av mig själv. Mår egentligen inget vidare, fast jag vet inte om det är så eller om det bara är inbillning. Okey, du får hela historiken.

Jag dras med en skada av något slag. Utsidan av vänster överarm värker som bara attan. Vi utesluter direkt en tennisskada eftersom jag är högerhänt.

Har varit hos min naprapat för behandling, hon misstänkte att det ligger en inflammation där. Hon meckade lite med armen, men ingen förbättring. Vi testade en vecka med Voltarensalva, men ingen förbättring.

Självklart har jag mig själv att skylla, eftersom jag smygtränar lite, men bara med superlätta vikter enligt något slags rehabtänk. Hjälper inte. Har simmat några gånger, hjälper inte, blir såklart bara värre.

Apropå simning, hade ju crawlkurs igår. Gick absolut käpprätt åt h-e. Kan plötsligt ingenting längre. Riktigt rejält frustrerande. Min simfröken dotter tillika medarbetare Sofia skällde lite diskret på mig för hon tyckte jag inte gjorde som jag skulle.

Simfröken Sofia är däremot riktigt på hugget med sin egen simning. Så HÄR skriver hon på sin blogg idag.

Tillbaka till mig. Idag tog jag tag i saken rejält, utnyttjade min gräddfilsförsäkring och bokade tid i morgon hos en ortoped som får ta en rejäl titt på armen. Va fan, jag har inte tid att låta bli att träna, allra minst simning. Hoppas han har en dunderkur att erbjuda.

I morse skulle jag styrketränat på gymmet. Det är ju tsidag. Vaknade kl 06, käkade en god frukost, men så började jag känna efter. Armen värkte, jag kände mig febrig och dessutom fick jag ont i magen. Jag ställde in.

Ikväll står löpning på programmet. Det är nu det börjar köra ihop sig. Kollade Sofias flödesschema som ska reda ut såna här svåra beslutssituationer.


Men jag får inget svar. Jag är osäker, vill kanske möjligen springa, eller inte, men där finnes inget svar att hitta för dylika gråzonstankar. Ett uselt ofullständigt schema.

Frågan är om jag inte mår bra, eller om jag bara är lat. Jag går och lägger mig.

måndag, februari 01, 2016

Vilovecka. Skojaru?

Det var inget kul att ha en så kallad vilovecka. Från och med idag kommer den därför att benämnas träningsvecka med återhämtningsdagar.



Det är alltid likadant, när man inte får, eller kan, göra något som man vill, så klättrar man ju nästan på väggarna av frustration. Men när man får, eller kan, göra något som man vill, ja då är det väldigt lätt att hitta ursäkter för att slippa. Konstigt.

På min vilovecka fick jag ihop tre dagar på raken då jag inte gjorde någonting i träningsväg. Hyfsat skönt, men det kändes som jag ändå saknade att röra på mig lite. Kände mig stundtals liksom handlingsförlamad liggandes i soffan apatiskt och planlöst zappandes mellan olika program.

Problemet var att jag kände mig som en tjockis, åt för mycket godis, glass och mat. Måste sluta med det. Ska vi säga så, att jag helt enkelt slutar att äta godis.

Det är tyvärr inte så enkelt som det låter, jag är näst intill en godisholic. Sockerberoende. Inte bra. Jag slutar. Eller i vart fall nästan. Från och med idag.

Hursomhelst så är jag nöjd med min träning under januari. Totalt 30 pass blev det, ganska väl fördelat på olika aktiviteter.



PS. Jag vann inte januariguldet i tävlingen "flest träningstimmar i familjen". Det gjorde såklart dotter tillika medarbetare Sofia.