Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


onsdag, augusti 29, 2018

Bakslag och raceanalys

Känns lite konstigt. Känns nästan som om jag vore bakis. Trött och seg, hängig.

Nu har jag nog landat efter söndagens genomkörare i Stockholm Triathlon. Är trots allt rätt nöjd, men kroppen tog nog mer stryk än det kändes just där och då.

Efter målgången kände jag mig inte märkvärdigt trött, trots 3,5 timmar oavbrutet simmande, cyklande och springande. Gjorde precis som coach Stina sa före loppet, "- det här är ett genrep, du ska inte slita dig sönder och samman".

Jag genomförde rejset i någon slags komfortfart, och jag kom inte sist i herrklassen. Två viktiga ingredienser för mig. Kunde inte låta bli att kolla resultatlistan för tjejerna och kunde glatt konstaterar att jag var snabbare än kanske 10-15 tjejer också.

Simdelen kändes helt okey, simmade ungefär i mitt tänkta racetempo, men mitt mål är ändå att försöka trycka på lite mer för att kapa tiden en smula.

För några veckor sedan sa min dotter tillika simtränare om min simning: "absolut fruktansvärt dåligt".  HÄR kan du läsa om den historien om du orkar.

Nu fick jag beröm. "-såg riktigt bra ut" sa hon efter genomförd simning.

Lite skraj är jag ju förstås att det blir lite blåsigt och med vågor nere i Ruegen, det har jag inte tränat på alls.



Det värsta under simningen kommer efter ungefär 5 minuter och därefter de kommade 10 minuterna. Då vill jag bara ge upp, oavsett konsekvens i resultatlistan. Då är det sjukt jobbigt. Men lyckligtvis släpper det och jag kommer in i en bra rytm. Ofta i alla fall. Ska försöka värma upp rejält innan starten går, så kanske det går bättre i början.

Cyklingen är ju vad den är, där känner jag mig hemma. Cyklingen är rolig, där vet jag vad min kapacitet kan vara en bra dag, och har jag ingen bra cykeldag vet jag att jag är rätt okey ändå. Där känner jag mig jättetrygg. Det är ju rätt skönt eftersom cyklingen tar den längsta tiden i ett triathlon.

Löpningen kändes jobbig, det gör löpning alltid för mig. Det som ändå överraskade mig lite var att jag sprang lite snabbare än mitt tänkta tempo nere i Ruegen. Det var en skön upptäckt som jag inte tänkte på förrän senare på kvällen när jag satt hemma i soffan och analyserade racet.

Ännu en gång stämmer devisen när man tränar: Det kommer aldrig bli lättare, bara gå fortare.

På måndagen kände jag mig hyfsat okey och spelade en tennismatch på kvällen. Gick sådär. Förlorade på ren otur bara, ingenting annat såklart, bara otur.

Hela tisdagen var lite halvseg och jag undrade lite varför. Men på kvällen var det dags för ett ow-pass och det ville jag inte missa.

Ett rätt jobbigt pass, designad av min dotter Sofia. Vi "lektränade" med att köra korta intervaller med fjärilsim, (vem fan har hittat på det urkorkade sättet att simma?), ryggsim och bröstsim och sen avsluta med vanligt crawl ca 75 meter.

Sen hade vi alla möjliga typer av simträning, det var ett kul pass, men efter ca 30 minuter tog det stopp för mig. Blev toktrött och jag så att säga klev av och simmade lugnt lite fram och tillbaka för mig själv medan de andra i gruppen fortsatte att köra hårt.


Anser nog att Pia och jag vann tävlingen "snyggaste fotopose"
tämligen överlägset.

Idag känns hela kroppen som jag snurrat i en torktumlare. Tur att jag har vilodag både idag och i morgon. Sen blir det några lugna pass i helgen. Vad som väntar nästa vecka, som är själva raceveckan, vet jag ännu inte.

Om du undrar hur jag känner mig mentalt inför racet nästa söndag, så är jag redan nervös, skitnervös.

Simstarten.
500 meter rakt ut utefter piren, sedan 90 grader vänster
och 1000 meter, sedan ännu en 90-gradare och 400 meter in i mål.

I min agegroup, 65-69, är vi sex gentlemen. Michael från Belgien. Jurgen, Patrick och Heinz från Tyskland. Sverige ställer upp med Johan och mig. Har såklart ingen aning om vem någon av dem är.

Har just fått mitt startnummer vilket gjorde racet än mer "närvarande". Nu blev jag ännu mer nervös.



söndag, augusti 26, 2018

Idag blev jag en äkta triathlet

Jag tycker nog att jag idag tog steget från att vara en triathlonwannabe till att bli en äkta triathlet.




Idag söndag har jag nämligen kört Stockholm Triathlon, olympiska distansen. För dig som inte vet, först 1500 meter simning i Riddarfjärden, sedan 4 mil cykling varav åtta gånger uppför och nerför Västerbron och sedan avsluta med en mil löpning.

Två gånger tidigare har jag kört loppets supersprint, men det är så korta sträckor så jag vill inte kalla mig triahtlet efter dem.

All respekt för dem som gör det, men för mig är supersprint inte tillräckligt lång.

Men som vanligt, vi tar det från början. Med bilder såklart. Jättemånga på mig såklart. Fotograf idag var dotter tillika medarbetare Sofia.

Min start var kl 09. Ville vara på plats i god tid, så jag var där kl 07:20. Rätt tomt i trafiken genom stan. Tyvärr regnade det, men vädertjänsten lovade schysst väder till starten. De höll vad de lovade.




Simningen

Nervös som attan. Simning är min svagaste gren, ligger läskigt nära cut off-tider, även om det inte var någon sådan idag.

Lugn och glad på ytan, men lite kaos inombords innan starten.


Vid starten fick jag extra pepp av min coach Stina och min 
dotter Sofia.


Plums i baljan. Valde att hoppa i bland de sista.
Kanske dumt, men så blev det.


För några veckor sedan fick jag svidande kritik från dotter Sofia
för min usla navigeringsteknik. Amenasså, kolla här då,
idag föredömligt diskret kikande framåt med så lågt huvud som möjligt.


Väldigt svajigt när jag kliver upp efter en simning.
Ingen hjälpande hand från funktionären.

Var både nöjd och lite missnöjd med min simning. Kändes bra och det kändes som jag simmade hyggligt fort, men tiden avslöjade att det inte var det. Men ändå rätt okey för mig.

Cyklingen
Så in i T1 för att svida om till cykeluniform. Av med simmisen, på med rätt dojor, hatten och för säkerhets skull även handskarna. In med en energibomb också.

Så raskt iväg springandes till cykelstarten. Tid i T1 blev 7:29 enligt min Garmin.


Vet, lite töntigt med en ramväska på en så här kort etapp,
men jag ville ha energigrejer lätt tillgängligt.

En knixix bana med många 90-graderssvängar och två 180-gradare. Banan var 1 mil lång så det blev fyra varv vilket ger en rätt kul höjdkurvebild. Det är Västerbron som man klämmer åtta gångar.




Även här känner jag mig både nöjd och missnöjd med min insats. Hade nog kunnat trycka på mer, men samtidigt var jag livrädd att spränga benen inför löpningen. Så jag tog det lite lugnare än kanske nödvändigt.

Rätt kul, blev igenkänd både här och där. När jag skulle börja cykla ropar en funktionär "- är det du som är Göran?" "-ja", svarar jag ärligt. "-Göran från Facebook, jag brukar läsa dina kåserier, lycka till med loppet".

Sånt är kul. Hörde även flera gången, KÄMPA GÖRAN, lite här och var från människor jag inte såg, eller ens ibland inte kände igen.

Några jag kände igen var Emilia och Cecilia från Team Rynkeby. De tjoade, tjimmade och hejade så det stog härliga till vid varje varv. Underbart och väldigt peppande.


Här kommer Mr Ego störtande in mot växlingen till löpning.

Löpningen

Men allt roligt har ju ändå sitt slut. Dags att växla till löpning. Även det en svag gren. Känns inte som jag är byggd för löpning. Men jag försöker överbevisa den saken i alla fall. Som humlorna som inte ska kunna flyga men gör det ändå.

Snabbt byte till löpning. Lite enklare.
Tid i T2 blev 4:58


 Så iväg på fyra 2,5-kmrundor i Gamla Stan. Rätt mycket folk efter banan som hejade lite till och från. Bäst och mest högljudda var bästa hejarklacken Team Rynkebys Emilia och Cecilia som nu hade bytt plats till löparbanan.


Många turister vid Stadshuset undrade nog vad som pågick.


Här är nog från slutet av löpningen. High fives från
coach Stina och kompis Karin.
Lite trött så jag orkade inte ens le.


Den här bilden har du redan sett. Visst är det en obeskrivligt
härlig känsla att ha klarat en utmaning som man tycker är svår.


Som vanligt en härligt lång och varm kram
av dotter Sofia efter målgången.
Jag tror hon är lite stolt över farsgubben faktiskt.


 Direkt efter målgång ville coach Stina veta hur det kändes,
var det kändes och hur jag mår. Allt för att kunna sätta ihop
nästa veckas träningsprogram. Så härligt med en coach som
verkligen bryr sig och dessutom tar sig tid för att komma
och titta.

Min sluttid blev 3:30. Inte supervasst, men för mig är det en världsrekordtid, så jag känner mig trots allt superjättenöjd. Det var jättekul, men stundtals jobbigt såklart. Finns förbättringspotential, ganska mycket faktiskt.

Jag har tränat mycket i några år nu, men bara rejält strukturerat från februari då jag bestämde mig för att anlita Stina som coach. Det ångrar jag inte.

Så lite cred till min kompis Tina, som vågade kasta sig ut och anta min utmaning att köra det här loppet. Hon har aldrig kört eller tränat för tritathlon tidigare. Men hon klarade rejset galant 40 minuter snabbare än mig.

Två tvättäkta triathleter.

En annan Rynkebykomis Leif, var ännu vassare, han spöade både mig och Tina. Men han försvann så han kom inte med på fotot Så han får ett eget foto istället.


Avslutningsvis några tankar om arrangemanget. Efter de senaste årens topparrangeman, men då var det ju samtidigt en världscuptävling, så kändes det i år som ett budgetarrangemang. Allt funkade bra, men ändå budgetmässigt. Inga blå mattor att springa på, inget att äta efter målgång, bara en halv banan och en pytteliten Kexchoklad.

Även medaljen var liten precis som de funktionärer som delade ut både medaljer och banan/kexchoklad. Småskolebarn. Inget fel i det, men det verkade svårt att få ihop funktionärer, så det var väl därför.

Men det känns lite konstigt när en 10-åring, en knapp tvärhand hög, säger "bra jobbat" samtidigt som han hänger medaljen runt min hals., Visserligen står jag dubbelvikt så han når, men det var ändå lite gulligt. Inte ofta man hör "bra jobbat" av en 10-åring.

Här är den, medaljen som uppgraderade mig till en äkta triahtlet.

Nu är det kväll, jag är trött som tusan, orkar inte korrläsa det jag skrivit. Finns säkert flera fel, men jag hoppas du har överseende med det.

PS, jättetack för allt pepp jag fått på Fejan och Insta, de värmer jättemycket och gör det mycket roligare att fortsätta med det jag gör.

Next stop Ruegen. Stay tuned.


torsdag, augusti 16, 2018

Årets stora A-race närmar sig med expressfart. Läskigt.

Det är nära nu. Bara fyra veckor kvar till årets stora mål, Ironman 70.3 i Ruegen. Känns läskigt.

Även om jag stundtals känner mig helt oförberedd och otränad så vet jag ju att jag nog nu är i mitt livs form.

Helt säker på att om jag skulle möta mig själv som 30- eller 40-åring så skulle jag spöa skiten ur mig själv som yngre.

Sedan flera år har jag kämpat med cykling, löpning och simning. Cyklingen är ju absolut roligast, ingen tvekan om det. Träningskombon för alla grenar visade sig vara knepigt att få ihop själv.

Det var verkligen ett lyckodrag att anlita en coach, som jag gjorde i februari, som dessutom har som specialitet inom uthållighetsidrotter typ triahlon. Varje söndag dimper det ner ett program för kommande vecka. Vi träffas lite då och då på gymmet och kör styrka och rörlighet.

Min PT heter Stina Jönsson, hon har ingen websida så jag kan inte göra reklam, men hon är sååå jäkla bra.

Nu ska jag fotoberätta om gårdagens träning, Try Tri vid Sjöhistoriska museet i Stockholm. Ett av flera tillfällen för triträning inför Stockholm Triahlon som går av stapeln den 26/8.

Har jag berättat att min PT sa att jag skall köra den som generalrep inför Ruegen? Så jag anmälde mig till den olympiska sträckan. Simning 1500 meter i Riddarfjärdens guppiga vatten, 4 mil cykling och så avsluta med 1 mil löpning.

Min Rynkebykompis Tina ska även hon köra den olympiska sträckan så vi tränar lite ihop.

Har jag föresten berättat att jag ska köra ännu ett varv med Team Rynkeby Stockholm? Det blir mitt femte år. Helt galet, men det är så oemotståndligt kul, så det går inte att låta bli.

I år verkar det tuffare än någonsin att få en plats i Stockholmsteamet. Jättemånga sökanden vet jag, men sök du också, kanske är det just du som behövs. HÄR hittar du ansökningssidan.

Även i år har jag fått förtroendet att vara teamets träningsansvarige. Det är verkligen ett superkul uppdrag att få hela teamet i bästa form inför cyklingen till Paris kommande sommar.

Även Tina ska köra ett år till, hennes tredje. Hon är teamets Spinningfröken och ska ge oss vad vi tål under vintern med spinningprogrammet Giro 4.


Skönheten och Odjuret.
Du får själv avgöra vem som är vem.

Nåväl, samling vid 18-tiden och lite genomgång. Visade sig att cyklingdelen blev inställd pga massa jobb och stök på gräsområdet utanför museet där vi normalt brukar hålla till.

Så det blev Aquatlon istället. Plus en superfräsig cykling efteråt med ett och annat PR. Så här gick kvällen till.

Började med att Sofia skulle ta en bild på mig. Plötsligt blir jag omgiven av två vackra kvinnor som också ville vara med på bild.


Omgiven av Emma och Tina. Emma är Tinas kompis.
Som du ser blev jag ytterst förvånad att någon 
ville vara med på samma bild som jag.

Kl 1900 gick starten. Alla i vattnet. Ser du killen som vill ha uppmärksamhet allra längst upp i bild? Han som viftar och har sig och vill ha uppmärksamhet från fotografen. Det är jag.

Fotografen är min dotter Sofia. Hon är en superduktig simmare och lika duktig simcoach. Vet, lite reklam här, men vaddå, det är ändå min dotter, då får man oblygt göra så. Kolla in hennes websida vettja, Aqtivate.



Sen gick startsignalen och alla kastade sig iväg, Blev lite stökigt.


Jag drogs med i hetsen och tvärdog såklart efter 100 meter. Bra lärdom. Men efter lite lugnare simtag återhämtade jag mig och gasade på lite. Gick rätt bra, hade många många efter mig, Det kändes lika förvånande som kul.

Efteråt frågade jag Sofia hur min simning såg ut.

Enligt mig en fulländad teknik, med absolut perfekt balans, rotation
och navigeringsteknik. Kort sagt en talang utan dess like.
Lite förvånad att jag inte simmade i en landslagsdräkt faktiskt.
Så kände jag mig i vattnet.

 "-absolut fruktansvärt dåligt", svarade hon. "-men det braiga är att du har en mycket stor potential att förbättra dig". Så säger en bra simcoach, eller hur?

"-du gjorde absolut ingenting av vad du lärt dig under det senaste halvåret". "- men det positiva är att du trots allt simmade fortare än många andra, det var bra".

Aquatlon består av simning, sedan direkt löpning, oftast med våtdräkten på, sedan plums i plurret igen för simning och till sist löpning igen.

Våtdräktslöpning var en jobbig historia. Visserligen bara 2,5 km men ack så besvärligt med en våtdräkt som trycker lite här och där på kroppen.


Här ser den uppmärksamme att i vattnet, i höjd med min haka
simmar ännu några deltagare. Som sagt, trots usel teknik
hade jag många bakom mig den här gången.


Hade ansiktshuvan inte blåst av i den här överljudsfarten
 hade jag absolut blivit förväxlad med Läderlappen.


Tina ser pigg och glad ut även om hon sa att hon var in i döden trött.
Hennes kompis Emma ser också både glad och pigg ut.


Även Mårten, som efteråt hängde med på en cykelrunda, 
såg både glad och pigg ut han också.
Inte undra på, han har samma PT som jag.

Efter löpningen, och med ett hysteriskt bultande hjärta, ner i plurret igen och simma igen. Nu gick det både lite bättre och snyggare enligt dotter Sofia. Det kändes ju upplyftande.

Efter en stund märkte jag att en tjej höll på att simma om mig med bröstsim. Nämen-va-fan-så-kan-vi-inte-ha-det, tänkte jag och vevade på lite snabbare. Och ser man på. Gubben simmade ifrån henne.


Bevisbild A. 
Här har jag just avslutat andra simningen.
Bakom är tjejen som höll på att simma förbi mig. Hon lyckades som du ser inte.
Skrattar lite = rätt kul trots allt.

Avstog att springa andra varvet. Alla de som låg bakom mig efter första simningen verkade ha lubbat förbi mig. Hade ingen lust att komma i mål när solen gått ner och alla andra gått hem.

Blev alltså ingen cykling. Knasigt tänkte både jag och Tina, vi gillar ju cykling. Så vi bestämde att vi tar ett varv runt Gärdet, samma som vi i Rynkeby kört under våren. Mårten ville också cykla så vi tre gav oss iväg. Om du inte visste det så är Tina en sjuhelvetes stark och snabb cyklist. På meritlistan finns en SM-bronsmedalj i lvg-cykling.

"-nu ligger jag först och nu jäklar släpper du inte mitt hjul" sa hon till mig när vi rullade iväg. Nähä, tjenare du, tänkte jag.

Nu gick det undan, men jag var aldrig längre från hennes bakhjul än två decimeter. Så kom vi till rundans lilla backe. Inte jättelång, inte jättebrant, men den suger rejält. Där brukade vi köra stenhårda backintervaller med Team Rynkeby.

När vi kom dit i skaplig fart ser jag hur Tina växlar upp, ställer sig upp och gör ett ryck. Kan du fatta, jag hänger med. Även jag ställer mig upp och trycker på så pacemakern nästan ploppar ur kroppen.

Jag släpper inte hennes hjul förrän kanske 25-30 meter innan slutet då jag inte orkar hålla hennes tempo längre. Resulterade i ett nytt PR för mig på det Stravasegmentet och en rejäl uppflyttning på Rynkebys leaderbord. 146 gånger jag jag kört den backen, men ingen gång snabbare än i går. Stort.

Mårten kämpade hårt han också, men lämnade större och större lucka i backen. Det var också kul. F´låt Mårten.


Det resulterade även att jag nu ligger 1:a på listan över gubbs och gumms i åldersklassen 65-69 år. Joråsåattliksom.

Sen var det dags att cykla hem. I Liljansskogen fick jag lite feeling och bestämde att jag skulle satsa allt på ännu ett PR på segmentet på raksträckan som går förbi backen upp mot Fiskartorpet. Trots relativt tung rycksäck med blöt våtdräkt, skor, diverse kläder och en vattenflaska.

Gick ändå rätt bra kan man säga. Spöade bronsmedaljören/träningskompis Tina och ligger nu på en hedrande silverplats bland årets Rynkebyare. Därmed är årets tävling på det här segmentet för Team 2018 avslutad.

Risken är nu överhängande att några inte gillar den här listan
och därför tar en liten utflykt hit för att dänga till min fina tid.
Men som sagt, försent, för nu är tävlingen avslutad.

Kom hem när mörkret fallit, en aning trött i både ben och kropp. Men man ska inte sova bort sin ungdom när man har ett viktigt race om bara fyra veckor.

Klockan på ringning 0530 för att ge sig ut på ett brickpass innan frukost. Cykling i lugnt tempo i en timme och sedan löpning lite tuffare tempo i 15 minuter.


Bilden får symbolisera lusten att cykla kl 06 med en trött kropp.
Just där och då ville jag stoppa ner hojen i den gröna soptunnan.


Brickpass = först cykling, sedan löpning


Till sist. Stort tack till min fina dotter Sofia som tog sig tid att i går kväll komma och titta, peppa och fotografera. Det är Sofia som fick mig att överhuvudtaget börja träna för ca 9 år sedan. Och se vad det har lett till. Fullständigt galna idrottsprojekt. 

Som att försöka mig på en Ironman 70.3.

Som att cykla runt Vättern fem gånger och runt Mälaren tre gånger,

Som att cykla till Paris fyra gånger.

Som otaliga gånger fått mig att gråta och bryta ihop av trötthet. 

Som otaliga gånger gett mig en glädje och lycka som är omöjlig att beskriva.

Som gett mig upplevelser som jag aldrig hade fått annars. Hur galet är inte det att cykla från Sverige till Paris fyra gånger. Och att dessutom vilja göra det en femte gång. Jag är inte ens ung längre, om bara tre veckor knäpper det till och siffran 6 efter 6:an blir en sjua.

Allt detta har gett tillfälle att träffa fantastiska människor jag aldrig annars hade träffat och som gett mig många fina vänner.

Att idrotta tillsammans med andra är en ynnest och höjer den så kallade livskvalitén.

Jag tränar ganska mycket, ibland två pass om dagen. Men alltid minst en, ofta två vilodagar varje vecka. Vila Is Da Shit. I alla fall för mig. 

Om du händelsevis vill följa mina dagliga förehavanden så finns jag på Instagram under namnet gorandemnert.

Har du orkat läsa ända hit har du bevisligen ett tjockt pannben, du borde söka till Team Rynkeby. Finns på många orter i Sverige. Ska vi ses i Paris den 6:e juli 2019?


Far och dotter