Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Man ska aldrig ge upp en dröm.

onsdag, augusti 29, 2018

Bakslag och raceanalys

Känns lite konstigt. Känns nästan som om jag vore bakis. Trött och seg, hängig.

Nu har jag nog landat efter söndagens genomkörare i Stockholm Triathlon. Är trots allt rätt nöjd, men kroppen tog nog mer stryk än det kändes just där och då.

Efter målgången kände jag mig inte märkvärdigt trött, trots 3,5 timmar oavbrutet simmande, cyklande och springande. Gjorde precis som coach Stina sa före loppet, "- det här är ett genrep, du ska inte slita dig sönder och samman".

Jag genomförde rejset i någon slags komfortfart, och jag kom inte sist i herrklassen. Två viktiga ingredienser för mig. Kunde inte låta bli att kolla resultatlistan för tjejerna och kunde glatt konstaterar att jag var snabbare än kanske 10-15 tjejer också.

Simdelen kändes helt okey, simmade ungefär i mitt tänkta racetempo, men mitt mål är ändå att försöka trycka på lite mer för att kapa tiden en smula.

För några veckor sedan sa min dotter tillika simtränare om min simning: "absolut fruktansvärt dåligt".  HÄR kan du läsa om den historien om du orkar.

Nu fick jag beröm. "-såg riktigt bra ut" sa hon efter genomförd simning.

Lite skraj är jag ju förstås att det blir lite blåsigt och med vågor nere i Ruegen, det har jag inte tränat på alls.



Det värsta under simningen kommer efter ungefär 5 minuter och därefter de kommade 10 minuterna. Då vill jag bara ge upp, oavsett konsekvens i resultatlistan. Då är det sjukt jobbigt. Men lyckligtvis släpper det och jag kommer in i en bra rytm. Ofta i alla fall. Ska försöka värma upp rejält innan starten går, så kanske det går bättre i början.

Cyklingen är ju vad den är, där känner jag mig hemma. Cyklingen är rolig, där vet jag vad min kapacitet kan vara en bra dag, och har jag ingen bra cykeldag vet jag att jag är rätt okey ändå. Där känner jag mig jättetrygg. Det är ju rätt skönt eftersom cyklingen tar den längsta tiden i ett triathlon.

Löpningen kändes jobbig, det gör löpning alltid för mig. Det som ändå överraskade mig lite var att jag sprang lite snabbare än mitt tänkta tempo nere i Ruegen. Det var en skön upptäckt som jag inte tänkte på förrän senare på kvällen när jag satt hemma i soffan och analyserade racet.

Ännu en gång stämmer devisen när man tränar: Det kommer aldrig bli lättare, bara gå fortare.

På måndagen kände jag mig hyfsat okey och spelade en tennismatch på kvällen. Gick sådär. Förlorade på ren otur bara, ingenting annat såklart, bara otur.

Hela tisdagen var lite halvseg och jag undrade lite varför. Men på kvällen var det dags för ett ow-pass och det ville jag inte missa.

Ett rätt jobbigt pass, designad av min dotter Sofia. Vi "lektränade" med att köra korta intervaller med fjärilsim, (vem fan har hittat på det urkorkade sättet att simma?), ryggsim och bröstsim och sen avsluta med vanligt crawl ca 75 meter.

Sen hade vi alla möjliga typer av simträning, det var ett kul pass, men efter ca 30 minuter tog det stopp för mig. Blev toktrött och jag så att säga klev av och simmade lugnt lite fram och tillbaka för mig själv medan de andra i gruppen fortsatte att köra hårt.


Anser nog att Pia och jag vann tävlingen "snyggaste fotopose"
tämligen överlägset.

Idag känns hela kroppen som jag snurrat i en torktumlare. Tur att jag har vilodag både idag och i morgon. Sen blir det några lugna pass i helgen. Vad som väntar nästa vecka, som är själva raceveckan, vet jag ännu inte.

Om du undrar hur jag känner mig mentalt inför racet nästa söndag, så är jag redan nervös, skitnervös.

Simstarten.
500 meter rakt ut utefter piren, sedan 90 grader vänster
och 1000 meter, sedan ännu en 90-gradare och 400 meter in i mål.

I min agegroup, 65-69, är vi sex gentlemen. Michael från Belgien. Jurgen, Patrick och Heinz från Tyskland. Sverige ställer upp med Johan och mig. Har såklart ingen aning om vem någon av dem är.

Har just fått mitt startnummer vilket gjorde racet än mer "närvarande". Nu blev jag ännu mer nervös.