Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


onsdag, maj 16, 2018

Som Lou Reed sjunger, Just a perfect day

Livet har gått vidare efter min vecka på Mallis. Jobb och cykling och träning i största allmänhet. Ett slags ekorrhjul. Ett roligt hjul minus jobb.




Men jag längtar. Oerhört. Till dagen då jag blir heltidsproffs. Sponsad av Pensionsmyndigheten. Som tur är kräver de ingen egentlig motprestation, den har jag väl så att säga redan gjort.

Dessvärre är det inte bara att säga tack och hej när man driver eget bolag. Bolaget måste ju såklart drivas vidare. Men av någon annan. Så fram tills dess sitter jag där jag sitter. Men längtan har slagit rot och blir värre för varje vecka som går.

Lite konstig känsla är det allt att bli äldre. 67-årsdagen närmar sig, men det är bara skalet som skrumpnat lite. Blivit rynkigare. Hjärtat orkar inte slå lika snabbt längre, pacemakern får ibland gå in och stötta. Lungorna har krympt känns det som, och benen orkar inte trycka på lika mycket som hjärnan vill.

Men i själen, i mina tankar, i mitt inre väsen, där är jag fortfarande typ 30-40 år yngre. Känner mig mer bekväm med att umgås med betydligt yngre människor än de i min egen ålder. Kanske därför jag tycker det är så ohyggligt roligt att vara en del av Team Rynkeby.

Det finns för övrigt inte jättemånga i min åldersklass som gör det jag gör. Det är t.ex just nu bara 6 st gentlemen i min age group i Ruegen.

Jag har kul, jag har skitkul. Att hoppa, skutta, springa, cykla, simma är så himla roligt att jag vill göra det nästan varje dag. Men det får jag inte för min coach Stina. Jag måste ha vilodagar blandat med lugna dagar och ibland stentuffa dagar med två pass.

Hon har nämligen gett sig fan på att hon ska få mig genom målbågen i Ruegen 9:e september. Det har jag med.

I går gjorde vi ett laktattest på löpband och med jämna mellanrum tog hon lite blod från ett finger och mätte, noterade, hummade, skruvade upp hastigheten på bandet, peppade och det blev bara jävligare och jävligare. Till slut tog det stopp, orkade inte mer. Då såg hon lyckligtvis nöjd ut.

När jag läste nedanstående förklaring fick jag en liten känsla att det här är på riktigt. Jag får hjälp att liksom "vetenskapligt" träna på absolut bästa och mest optimala sättet att nå mitt mål, en medalj i Ironman 70.3. En rätt mysig känsla.

Vad är ett mjölksyratest // laktattest? 
Ett test där du får svaret på var dina mjölksyratrösklar finns för den formen du är i just då. Testet svarar på vid vilken intensitet (pulsslag) du tränar bäst och mest effektivt. Aktivitus benämner det som “att inte elda för kråkorna” – att använda den träningstid du har till ditt förfogande till att träna smart och anpassat för att få ut max av dina pass mot ditt mål.


Me and Stina före testet


Klar. Inte lika pigg och glad

Resultatet pekade på att jag teoretiskt kan springa en mil på 55 minuter. Tjenare, hur ska det gå till? Vi får nog lägga till sådär 10-15 minuter gissar jag. Om jag har en bra dag. Eller så kan jag det helt enkelt. Har ju inte ens testat att springa så lång tid i en sånt tempo.

Efter testet körde vi rörlighet och lite styrka. Styrka som behövs för både löpning och cykling.


Stina hittade min kamera och busade lite

Min fysiska form är nog relativt bra. Känns som den dessutom är i stigande. Märks när vi i Team Rynkeby kör våra träningar. På onsdagar kör vi intervaller, både på platten och i backe.

Jag är själva tränaren för teamet. Ett absolut skitroligt uppdrag. Dessutom måste jag ju själv ta i för kung och fosterland för att visa att man inte mesar sig igenom ett pass. De flesta kidsen brakar ju förbi mig som snabbt som vinden, men en och annan kan jag hålla jämna steg med. Till och med spöa några.

I onsdags var mina ben helt mosade när jag kom hem. Det var riktigt vidrigt faktiskt. Hoppas och tror att de andras ben kändes likadana. Min målsättning är att ingen ska behöva åka hem otrött och med lätta ben efter ett pass. Inte ens jag.

I söndags körde vi ett distanspass. Det längsta i år, och det längsta flera i teamet någonsin cyklat. Det blev 17 mil. Några fick kämpa rätt hårt, men nu kommer det bästa, för mig var det nämligen en riktigt härlig mystur.


Här är några i teamet vid lunchstoppet.
De ser inte särskilt glada ut på bilden, men bilden ljuger. 
De är alla alltid glada och positiva.


Pigg och glad efter 13 mil. 
En glasspaus innan vi rev av de sista fyra milen hem.


Det är nu kopplingen till dagens rubrik kommer. Som Road Captain låg jag sist och höll koll på alla. Bara gled med och med ett stort inre leende hela tiden. Det var då som Lou Reeds låt A Perfect Day, började snurra i skallen. Texten passade klockrent in som en hyllning till mina teamkompisar.



Nu är det dags att söka till Team Rynkeby 2019. Du hittar all info du behöver HÄR. Om du kollar videobloggen på den sidan kan du scrolla ner till Team Rynkeby Stockholms etapp 3 mellan Osnabruck och Kevelaer förra året. Där säger jag några saker också. Känner mig lite generad när jag kollar.

HÄR kan du läsa hur jag upplevde den dagen. Tycker att det blogginlägget beskriver rätt bra hur hysteriskt kul det är att vara med i Team Rynkeby. Så kul att jag om stjärnorna står i rätt position på rätt dag kan tänka mig att skicka in ansökan för en femte sväng till Paris.

Som en sen ursäkt till sponsorn du kan läsa om i bloggen från den dagen kommer här en utmärkt reklambild som kommer att ge sponsorn Acando tusentals nya kunder. Hoppas bara deras VD Christer Norrman, som var med i teamet förra året, läser det här.


Vår sponsor Acando är för övrigt med som platinasponsor även i år.
Numera finns även årtalet 2017 ingraverat i benet.
Meningen är att även 2018 ska in där också.
Det finns ju plats även för 2019, det gör det ju.



Här kan du se och höra videon med låten.




söndag, maj 06, 2018

Göran på triahlonläger. Dag 8. En deprimerande dag.

Usch och fy. En rejält deppig dag av flera skäl. A/ det regnar. B/ jag åker hem.

Att komma hem till hustrun är såklart inte särskilt deppigt, snarare tvärtom. Det deppiga består av att den här roliga veckan nu är slut.

Pga regnet så blev även förmiddagscyklingen inställd. Ut och springa i regnet? Näe, det går bort. Simma i havet? Näe, har ingen lust. Det blir så stökigt med blöt våtdräkt i resväskan. Simma ett teknikpass i poolen där dotter Sofia är instruktör? Näe, ingen lust till det heller.

Sitta och deppa och titta på regnet? Jaaaaa, så får det bli. En liten stund bara såklart. Man får inte deppa ihop helt, har ju hela livet framför mig.

Förbereda hemresan ikväll får bli förmiddagens övning. Måste checka ut kl 12, bussen till flygplatsen går 19:30 och flyget lyfter vid  23-tiden. Hade hoppas på cykling under eftermiddagen, men den blev också inställd.

Så jag gick ner till cykelgaraget en stund. Tog ett ömt farväl. En kort men intensiv kärlekshistoria tog slut idag. En puss, en kram. Farväl min älskling BH Evo Light Dura Ace. Du har gett mig sådan styrka under veckan så alla mina nya PR är oräkneliga till antalet.


Alltså. Den här cykeln vill jag köpa. Men har inte råd.
Kan man sälja barnen? Eller är det oetiskt?

Det här med cykeln som jag haft under veckan. Absolut helt underbar. Har den gjort mig till en bättre cyklist? Näe. Har den gjort mig till en snabbare cyklist? Näe.

Har den gjort mig till en gladare cyklist? Yes, utan någon som helst tvekan. Bara känslan att sitta på en cykel som man vet är top notch är grym.

Försöker nu reda ut alla tankar om hur veckan varit. Nu blir det nog någon form av obetald reklam, men jag kan verkligen rekommendera att åka med Team Snabbare.

En väldigt familjär stämning och med fantastiska ledare i alla grenar, simning, löpning och cykling. Råder aldrig brist på ledare vid de olika passen, alltid en slags överkapacitet på den fronten vilket ger en trygghet för oss deltagare. Tycker jag.

Förutom de tre nämnda grenarna finns även yoga, bergslöpning/promenad, swimrun och diverse föreläsningar på programmet. Plus säkert några till som jag glömt.

Vad var bäst för mig i år? Stora Bergsturen är en svårslagen vinnare. Mest beroende på att jag kände mig så stark den dagen, inget berg var för högt kändes det som. En härlig känsla.

En annan höjdare var den superlugna cykelturen dagen innan Bergsturen. Den var verkligen go.

När jag tänker efter går andra dagens cykling inte heller av för hackor. Kändes som en tämligen lugn och behaglig tur, men när jag kom hem hade mitt FTP-värde ökat. (om du inte vet vad FTP är så får du googla.)

Sa Calobraturen kändes, och känns fortfarande som ett litet misslyckande. Inte alls nöjd med min insats den dagen. Visst, jag tog mig upp, men inte på det sätt som jag hade inne i mitt huvud innan starten. Det skaver lite inombords faktiskt.

Äventyrssimningen, som blev ett slags bike-swim, är också ett kul minne. Vi cyklade inte långt, jag simmade inte jättelångt, men likväl var det en häftig upplevelse. Glasklart vatten, det var som att simma i ett akvarium, med en helt fantastisk bottenvegetation. Såg ut som ett månlandskap. Nästan lite läskigt ibland.

Såklart lite trist att vädret ställde till det några dagar, hade hoppas att få ihop betydligt fler cykelmil. Men inte mycket att göra åt, vädret kan man inte styra över. På Mallis gäller inte heller Rynkebymantrat, vi cyklar i alla väder. Det gör man inte här pga vägarna kan bli mycket hala vid regn.

Eftermiddagen i övrigt var tråkig. Inte ens utepoolväder. Bara trist väntan på middag och transferbussen till flyget.

På det hela taget, en absolut jättehärlig vecka.

Som en extra bonus på en tråkig dag blev även det sena flyget hem försenat med 45 minuter. Men klart och fint väder så det blev ju rätt vackert lite då och då.

 Okänd stad i Tyskland



Så här dags på söndagsmorgonen tog den här resan slut. Då hade jag satt mig i soffan hemma och pustade ut. En glad hund mötte mig. Hustrun sov.

Tyvärr innebar den sena hemkomsten att jag missade söndagsträningen med Team Rynkeby. Orkade bara inte. Man är ju inte helt ung längre. Men jag har fan i mig haft lika kul som om jag varit yngre.

Just nu i skrivande stund är det solklart. Jag vill tillbaka nästa år igen, så kul är den här resan.

fredag, maj 04, 2018

Göran på triathlonläger. Dag 7. Ännu en kul dag.

Det blir bara bättre och bättre. Idag näst sista dagen för mig på den här resan.

Hade hoppats på en lugn och fin cykeltur med fika efter gårdagens bergpass. Men icke. Regnet stökade till det så cyklingen blev inställd.

Vad gör man nu då? Hade totalt missat att det fanns ett morgonpass i poolen med simfröken Sofia. Min dotter alltså. Attans, nu fanns inget kvar att göra innan äventyrssimningen efter lunch.

Bestämde mig för att softa på balkongen och titta på regnet. Gick ner i repan och köpte en glass. Glass är en njutningsprodukt som ofta hjälper mot rastlöshet.

Plötsligt slutade regnet. Då ringer min vackra dotter och frågar om vi ska ta en jobbingtur på stranden. Nu kanske du tror att jag stavade fel. En jobbingtur är en joggingtur där man kan snacka jobb. Om man vill.

Nu var jag tvungen att fundera lite, hade ju liksom varvat ner och skulle precis äta min glass.

Men så kom jag på att det här är ju en träningsresa, då kan man inte sitta och hänga. Så jag svarade typ "-aa-föffan-vi kör. Ska bara äta upp glassen först".

Funkar ju inte att slösa bort sin ungdom genom att sitta på en balkong på Mallorca.



Så vi började springa. En aning fortare än mitt vanliga tempo, men förvånande nog kunde jag prata hela tiden. Det kanske trots allt finns mer löpkraft i min kropp än jag tror.

Vi sprang efter stranden och sedan lite genom stan för att 5 km senare landa vid hotellet. En skön runda och efteråt kom den där härliga känslan i kroppen. Den där sköna nöjda känslan att ha gjort något bra med sin kropp. Den som man bara har en gång.


Delar av The Demnert Family

Sen blev klockan äntligen 13 och samling för dagens begivenhet, äventyrssimningen i havet. 

Det blev en slags bike-swim för vi cyklade till starten. 

Nä, vanliga glasögon hör inte ihop med bike-swim.
Om inte annat för att det ser töntigt ut.

Efter en genomgång klev vi ner i havet som hade en skön temperatur, och så började vi simma. Fanns olika alternativ, det kortaste var 800 meter runt en ö. Det längsta alternativet var lite drygt 3 km.


(Foto: Sofie Bergbom)

Jag, liksom väldigt många, valde 800 meter. Eftersom jag är ganska nybörjare i ow-simning så navigerar jag ju som en skadeskjuten kråka, vinglar liksom framåt i zickzack, så totalt simmade jag 942 meter. Sofia, som är en erfaren ow-simmare hade lite drygt 800 meter på sin klocka.

Det var så himla kul att simma idag. Kanske för att jag är nästan nybörjare i alla grenar, så är det en sån härlig känsla att som idag, bara kasta sig i vattnet och börja simma med vetskapen att det här kommer jag att fixa. Och det gjorde jag ju. Som vanligt kom jag in bland de sista, men jag fixade det utan jättestora problem. Såklart stundtals lite jobbigt, som vanligt alltså, men ändå superkul. 

Måste dock träna navigering när jag snart börjar simma ute, nu känns det som jag tappar väldigt mycket energi och fart när jag ska stämma av riktningen med att titta upp. Jepp, finns lite att jobba på även där alltså.



En av fördelarna med att avla fram barn i hyfsat tidig ålder är att man kan ha desto roligare med dem när de, och man själv, blir äldre.

Sofia är nr två i barnaskaran. Av två möjliga. Det är egentligen hon som är skyldig till att jag håller på med allt det här idrottandet som jag började med för ca 8 år sedan.

Det är hon som då tvingade iväg mig för första gången till gymmet. Det är hon som sett till att jag kört med en PT som i första hand byggde upp min fysik från att ha varit i princip lealös.

Det är hon som peppat och uppmuntrat mig till att försöka mig på att fixa en halv ironman. Det är hon som i somras stog och grät av glädje när jag kom springande till T1 i Zell am See för att jag för första gången hade simmat 1900 meter och på håret klarat cut offen.

Kanske var det den gråten och den långa lyckokramen som gjorde att det tog 10 minuter att skifta till cykel, och därmed gjorde att jag efter 4,5 mil blev avplockad för jag kom fyra minuter för sent till den cut offen. Bistert och bittert.

Det är hon som tröstat pappsen när han brutit ihop av besvikelse för de där två försmädliga DNF:arna i de senast HIM-försöken.

Det är hon som peppat, och peppar mig att göra ett tredje försök i Ruegen i september.

Tänk dig, vi åker tillsammans på samma träningsläger för triahtleter/triathletwannabes. Minsann inte alla barn och föräldrar som gör det. Fast när vi åker på sådana här resor sköter vi oss såklart var och en för sig. Hon gör sitt och jag gör mitt.

Det finns ju såklart även en mamma till Sofia. Det är min fru. Just idag firar vi vår 44-åriga bröllpsdag. Tiden går fort när man har roligt.


Idag efter äventyrssimningen.

Dagen avslutades med en festmiddag på en restaurang inne i Alcudia.




I morgon är det min sista dag på lägret. Som vanligt fattar jag inte vart dagarna tagit vägen. Tanken är att jag ska hinna med en cykletur i morgon. En slags farvälcykling till min helt ljuvliga hyrcykel.

Nu ser jag Herr Blund komma flygande med sitt sovpulver i händerna. Dags att krypa ner under täcket. Jag är helt säker på att jag kommer att sova gott, för dagen har varit helt fantastiskt kul.

Hörs i morrn.


torsdag, maj 03, 2018

Göran på triathlonläger. Dag 6. En magisk dag.

Idag var det dags för Team Snabbares legendariska Stora Bergsturen. För mig är det här det tredje året jag är med på resan, och således den tredje gången jag kör Bergsturen.


Jag och min nya kärlek nöjda över vår insats upp till Puig de Major, "Piggen".

Bäst att börja från början.

Vi rullade iväg i buss kl 08:15 till Santa Maria där turen startade.


Genomgång och uppdelning i fartgrupper

Jag körde med gruppen "inte riktigt så snabba som snabbgruppen". Vi blev åtta i den gruppen. 75 % kvinnor, 12,5 % män och 12,5 % gubbe. En utmärkt fördelning tycker jag.

Vi hade tur med vädret. Klarblå himmel och absolut perfekt
temperatur för cykling.


Första etappmålet efter en stunds plattcykling var Valdemossa, en stigning på 5.5 km, snittlutning 5 % och det värsta partiet 12 %.

När det började knepa till sig kom jag på ett mantra. Jag räknade i takt med bentagen, från ett till tio. Sedan började jag om att räkna. Igen och igen och igen. Hela tiden när det kändes jobbigt. Ett till tio. Funkade absolut klockrent. En mental grej som tog bort fokus på jobbigheten.

Förra året tog jag bergströjan upp till Valldemossa. Om den bedriften kan du läsa HÄR.

I år kom jag på en sån där förnedrande fjärdeplats. Trots att jag cyklade upp snabbare än båda åren innan. Det var kul, men räckte ändå inte upp till pallplats i år. Trist.

Men jag överlämnade med glädje äran till Kristina som var först upp.


Kristina är en värdig vinnare av Bergströjan Valdemossa 2018.

Några i vår åttagrupp var en aning långsammare, så vi väntade in dem innan vi fortsatte.


Fick delvis rollen att som kycklingpappa ligga sist. Fast det egentliga skälet var att ingen ville ligga bakom mig, för då såg de ingenting framåt.

Hursomhelst så krånglade vi oss upp och fram till den lilla byn Fornalutx där lunch intogs på det lilla mysiga torget.

Fornalutx. Den idylliska byn Fornalutx med mindre än 1000 invånare, är belägen i bergen ovanför Soller, på nordvästra Mallorca. Denna lilla by kallar sig den vackraste byn i Spanien och det är svårt att inte hålla med.


Här har vi vår lilla grupp vid lunchstoppet:
Johan (ledare), Lotta, Kristina, Susanne (ledare), Anna, Åsa (ledare) Johanna.

Efter ett lagom långt stopp dags att hoppa upp och cykla. Nu började det riktiga episka lidandet, nu ska vi uppför Piggen. Några hundratal meter upp till stora vägen och därifrån är det 1 mil uppför med en snittlutning på lite drygt 6 %. På min bedömningsskala för en kille som mig är det tufft, väldigt tufft.

Nu delade vi upp gruppen i två. De lite snabbare och de nästan lika snabba. Jag placerades i den lite snabbare gruppen. Halleluja. Den bestod av Kristina, Susanna och Anna. Och så jag.

Tjejerna pep ju iväg direkt, jag stängde in mig i min bubbla och började räkna. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio, ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio, ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio. Så räknade jag i princip hela vägen upp under drygt en  timme. Måste ha räknat till en miljon bergis om jag forsatt att räkna från 11 och vidare.

Kom i alla fall till slut upp på timmen och några fjuttiga minuter. Mosade mitt tidigare rekord med fem minuter. 

Inte illa pinkat om man betänker att jag hade utväxlingen 11-32 de tidigare åren, men "bara" 11-28 i år. Visserligen hade jag nu en två-tre kilo lättare cykel jämfört med de andra, men ändå, jag har blivit starkare.

Från toppen full fart ner till Café Como, dvs vid nerfarten till Sa Calobra. Där fanns vår eminenta arrangör Marika med en liten depå med vatten, godis, kakor och chips. Fantastiskt.

Därifrån for vi nu vidare med en liten fin grupp bestående av 75 % kvinnor och 25 % gubbe. En utmärkt fördelning även denna dag tycker jag.

Det blev lite mer klättring, lite mer nerför, lite uppför unt så vajter utefter stundtals makalöst vackra vyer. Vi bestämde oss för att stanna och dokumentera detta.


Denna bild är beställd av Sveriges Tandläkareförbund som ville
ha en bild med vackra leende människor som visar sina tänder.
Dessa utomordentligt snygga fotomodeller är:
Lilla jag, Anna, Kristina
Susanne

Sedan du, då hände det grejer. Trots tuffa stigningar upp i bergen kändes mina ben lika pigga som de gjorde när vi klev av bussen. Kände mig ohyggligt stark. Galet stark. Om jag jämför med mig själv alltså. Så. Härlig. Känsla.

Efter några mil kom vi till ett millångt avsnitt med mellan 0 och 1 % nedåtlutning. Det var där jag hade ett Halleluja moment häromdagen.

Strax innan det avsnittet frågade jag Kristina, som hade legat och dragit gruppen i flera mil, om hon ville att jag skulle gå upp och dra. Ja tack gärna,sa hon.

Då gjorde jag det. Som sagt, benen var hur friska som helst, så jag bombade på i typ 40-45 och var helt säker på att Kristina låg bakom. Det gick så fort att jag inte vågade vända mig om för att kolla.

När vi kom till slutet av vägen, stannade jag upp för att kolla hur vi skulle svänga. Men vafalls, ingen bakom. Helt tomt flera hundra meter bakåt. Blev orolig att jag missat någon avfart, men så dök tjejerna upp. 

Frågade Kristina vad som hände och fick svaret att hon inte hade en chans att hänga med mig. Fasen vad kul det kändes kan jag säga. Och benen mina, de var fortfarande lika opåverkade. Superhärlig känsla.

Sen cyklade vi resten av turen ihop som en grupp och kom så småningom tillbaka till hotellet. Exakt 11 mil blev det.

Sammantaget blev det här den häftigaste och roligaste cykeldagen på jättelänge. Inte den bästa, att cykla genom det backiga Champagnedistriktet med Team Rynkeby på vägen till Paris är en svårslagen upplevelse.

Trots en helt igenom magisk dag, så blev det ändå en liten besvikelse. Ännu en fjärdeplats. Nu i dagens tävling i min åldersklass snabbast uppför berget.


Lite svårt att läsa, men om du klickar på bilden är det lättare.

Dagen avslutades med middag på hotellet. Dagens efterrättstallrik blev lite mer modest idag.




Det var nog allt jag hade att berätta om denna fanstastiska dag.

Hörs i morrn.




onsdag, maj 02, 2018

Göran på triathlonläger. Dag 5. En härlig fikatur.

Härligt att vakna och se en klarblå himmel. Började dagen med att promenera bort till simhallen för en timmes teknikpass innan frukost.

Totalt var vi 15 st som ville simma innan frukosten.
Här är några av dem.

Ett kul pass med för mig ovanliga övningar. Dotter Sofia var en av instruktörerna. Den andra var Ulf Hausman (undrar om jag stavade hans namn rätt). 

Kände mig lite som en elefant i vattnet, men Sofia sa att det såg bra ut. Det kändes ju kul. Dessutom gav hon mig ett tips som ingen av mina tidigare minst 200 instruktörer som försökt lära mig crawla berättat. Tipset kändes bra, nu gäller att komma ihåg det till nästa gång.

Efter passet raskt iväg tillbaka, äta frukost, göra i ordning cykelkläderna och kl 09:30 var det dags för dagens cykeltur.

Kunde välja på en11-milatur eller en 7-mila. Ställde mig i 11-milagruppen. Tittade mig omkring och såg bara såna däringa snabbisar. Du vet dom som säger att idag tar vi det jäkligt lugnt och så slutar rullsnittet på 32.

Fick kalla fötter och smög över till 7-milagruppen som bestod av ett gäng mindre erfarna cyklister som inte cyklar jättefort.

Från början var vi ett rätt stort gäng, men efter några mil delade vi upp oss i ett fikagäng, som skulle stanna någonstans för att fika. Det andra gänget hade lite mer bråttom hem för att hinna med ett simworkoutpass. Fikagänget blev hela sex personer stor.

Det blev en skön och behaglig tur för mig. Precis exakt det jag ville ha ut av dagen, för i morgon kör vi det som kallas Stora Bergturen. En jobbig historia och då vill jag inte ha slutkörda ben.

Dagens tur var nog den långsammaste jag gjort på år och dag. 75 % av tiden låg jag i pulszon 1. Några andra hade det lite jobbigare. Ledare för gruppen var Åsa Schwieler, en teamkompis från Team Rynkeby 2017. Hon låg först och höll farten så alla kunde hänga med, och jag låg sist och såg till att vi inte tappade bort någon.


Det här är Åsa.


Kul att kunna delge lite tips och råd till de som inte cyklat så mycket, vilket de mottog med glädje. Sa dom i alla fall.

Vi cyklade i huvudsak på mindre jättevackra vägar, och bara ibland på de lite större.


Fina mysiga vägar i ett helt perfekt cykelväder

Efter ca 4 mil kom vi till ett superläckert genuint cykelfikaställe. Ingen aning om var, men det spelar ingen roll. 


Tjejen och det lilla knytet tillhörde inte vårt gäng.


Linnea och lilla jag. Jag åt såklart någon form av chokladkaka.
(Foto: Åsa Schwieler)

Linnea på bilden ovanför träffade jag första gången på våren 2015. Tror det var den dagen då jag blev religiös. Cykelreligiös. Det var då jag upptäckte tjusningen med gruppcykling hos Fredrikshofs CK.

Sen for vi mot hotellet och vår lilla grupp hade en egen liten briefing om hur vi tyckte dagens cykling var. Alla var nöjda och glada och nu laddade till tusen inför morgondagens bergstur.


Gruppen bestod av 67 % kvinnor, 16,5 % män samt 16,5 % gubbe. 
En utmärkt fördelning.


Lite senare var det dags för den dagliga sammanfattningen av Pål och Marika.

Sa ju att det är som värsta vuxenkollot. Då sitter man i ring
och lyssnar.

Och sen då. Middag såklart. Vi gick ner på stan och olika konstellationer gick till olika restauranger.

Jag laddade in med en Irisch Angus entrecot med pommes frites, bernaisås och två glas Sangria. Plus en halv liter vatten.

Dagens middagsgäng.
Lilla jag, Mattias aka The Photo Bomber, Sofia. Caroline, Åsa

Nu dags att sova. Lite osis. Aircondition i rummet gick sönder när vi åt middag. Sprutar bara varmluft så nu är det bastuhetta i rummet. Får lösas med öppen balkongdörr i natt.

Mer än så hände inte idag, ett simpass och ett cykelpass. Det känner jag mig nöjd med.

I morgon kommer jag att berätta om Stora  Bergsturen, upp till Valdemossa, uppför Puig de Major, aka Piggen. Den sistnämnda öns längsta backe. 14 km episkt lidande utan något platt avsnitt om jag kommer ihåg rätt. Trampa trampa trampa. Bara en liten bit till, bara en liten bit till, bara en liten bit till. Det kommer bli mitt mantra.

Hörs i morrn.


tisdag, maj 01, 2018

Göran på triathlonläger. Dag 4. Blött.

Hoppade över morgonyogan ännu en gång. Valde istället havssimningspasset innan frukosten.

Samling kl 06:55 för gemensam promenad ner till stranden. Vår eminente ledare Pål varnade för kallt vatten, men när vi klev i tyckte jag det kändes varmt.

Vi började med att simma ut 200 meter till en boj där vi liksom skulle starta övningarna. Blev rätt snabbt frånsimmad av alla, men tog mig ändå fram med hedern i behåll tycker jag.

Där körde vi navigeringsövningar för att hålla koll på simriktningen. För dig som aldrig simmat utomhus, med crawl, så kan jag avslöja att det är näst intill omöjligt att simma rakt. Man måste hela tiden titta upp för att korrigera riktningen. När man simmar i bassäng har man ju en linje målad på botten. Några sådana linjer finns ju inte i havet.

Efter kanske 20 minuter kände jag  att jag hade fått nog, så jag avbröt och simmade in mot land igen. Men fick i alla fall ihop lite drygt 700 meter ow-simning. En helt okey och godkänd årspremiär.

Men rackarns så salt vattner är här nere. Vidrigt. Det svider liksom i halsen, för det går inte att undvika att få in vatten i munnen.

Satte mig i en solstol, fast det var mulet och lite kyligt, för att vänta in de som körde vidare därute.

Pratade en stund med en tysk som också höll på att träna för ett Ironmanlopp han skulle göra.

Sen kom jag på att jag borde träna något mer eftersom simningen inte tog jättelång tid. Så jag bestämde mig för att löpträna lite i strandkanten.

Började springa, barfota och med våtdräkten på, i sanden som var hårt packad. Kom tillbaka till min stol, konstaterade att jag sprungit 1,6 kilometer. En dum siffra, så jag fortsatte så det blev 2 km.




Inte ofta jag känner en njutning av att springa, tycker oftast att det bara är jobbigt och inte härligt.

Den här korta löpningen gav mig faktiskt en känsla av njutning. Det var superskönt.Vem kunde ana det, att jag skulle njuta av att springa barfota på en sandstrand iförd våtdräkt. Det kanske är det ultimata beviset att jag är lite halvknäpp.

Kort sagt, en härlig start på dagen. Blev ännu bättre efter den supersmarriga frukostbuffén.

Pga dålig väderprognos ställdes cyklingen in. Trist. Så jag tog en promenad på stan. Passerade en cykelbutik. Gick in. Måste köpa något såklart. Man gör så när man är i en cykelbutik. Ibland blir det dyrt, ibland blir det billigt.

En snabb tanke for igenom mitt huvud att jag till kära hustrun skulle köpa en jättejättefin cykel, typ en sån som jag har som hyrcykel nu,  men en aning för stor för henne, (blink blink), men jag sansade mig så det blev bara två gula vattenflaskor till gula Rynkebyhojen hemma.

Lunch med dotter Sofia. Lotten föll på mig att betala för båda. Trist. Tror lottningen var riggad.

Sen kände jag mig lite rastlös och med myror i brallan, så jag bestämde att jag ville ut och springa så att säga på riktigt, med skor och vanliga löparkläder.

Sagt och gjort. Efter 500 meter kom regnet. Efter ytterligare några hundra meter ökade regnet och det blev som man säger spöregn. Man kan ställa in cykling vid regn på Mallis, det är av säkerhetsskäl, men man ger inte upp en löpning för att det regnar. Icke, sånt håller vi inte på med i Team Rynkeby Stockholm, vi cyklar i alla väder.

Eftersom jag är träningsansvarig för vårt team kunde jag ju inte sluta springa bara för att det kom blött från himlen, hur skulle mina teamkompisar ta en sån grej. Jag skulle bli avsatt direkt för olämpligt uppträdande.

De har redan straffat mig med böter 200 kr till Barncancerfonden för felaktig cykeluniform. Råkade av misstag en söndag ta byxor från 2017 års team. De får man ju inte ha 2018.

Jag sprang i alla fall ihop 5 km, det kände jag mig otroligt nöjd med. Det var inte en lika stor njutning som morgonlöpningen, men inte jättelångt ifrån. Trots regnet.



När jag såg mig själv i en spegelbild insåg jag att jag kanske ska ställa upp i Mr Wet T-shirt, seniorklassen. Om jag håller in magen under själva bedömningsfasen kanske jag kan undvika sistaplatsen.

Dagen avslutades som vanligt med middag. Gick absolut all in på efterrättsbuffén. Tog TVÅ (2) tallrikar med godsaker. Fick faktiskt kämpa rejält för att klara slutet på den andra tallriken. But I did it.

 Efterrättstallrik nr 1


Efterrättstallrik nr 2


I morgon blir det fint väder och en 11-milatur på cykel. Det kommer bli kalaskul.

G´natt, hörs i morrn.