Jag och min nya kärlek nöjda över vår insats upp till Puig de Major, "Piggen".
Bäst att börja från början.
Vi rullade iväg i buss kl 08:15 till Santa Maria där turen startade.
Genomgång och uppdelning i fartgrupper
Jag körde med gruppen "inte riktigt så snabba som snabbgruppen". Vi blev åtta i den gruppen. 75 % kvinnor, 12,5 % män och 12,5 % gubbe. En utmärkt fördelning tycker jag.
Vi hade tur med vädret. Klarblå himmel och absolut perfekt
temperatur för cykling.
Första etappmålet efter en stunds plattcykling var Valdemossa, en stigning på 5.5 km, snittlutning 5 % och det värsta partiet 12 %.
När det började knepa till sig kom jag på ett mantra. Jag räknade i takt med bentagen, från ett till tio. Sedan började jag om att räkna. Igen och igen och igen. Hela tiden när det kändes jobbigt. Ett till tio. Funkade absolut klockrent. En mental grej som tog bort fokus på jobbigheten.
Förra året tog jag bergströjan upp till Valldemossa. Om den bedriften kan du läsa HÄR.
I år kom jag på en sån där förnedrande fjärdeplats. Trots att jag cyklade upp snabbare än båda åren innan. Det var kul, men räckte ändå inte upp till pallplats i år. Trist.
Men jag överlämnade med glädje äran till Kristina som var först upp.
Kristina är en värdig vinnare av Bergströjan Valdemossa 2018.
Några i vår åttagrupp var en aning långsammare, så vi väntade in dem innan vi fortsatte.
Fick delvis rollen att som kycklingpappa ligga sist. Fast det egentliga skälet var att ingen ville ligga bakom mig, för då såg de ingenting framåt.
Hursomhelst så krånglade vi oss upp och fram till den lilla byn Fornalutx där lunch intogs på det lilla mysiga torget.
Fornalutx. Den idylliska byn Fornalutx med mindre än 1000 invånare, är belägen i bergen ovanför Soller, på nordvästra Mallorca. Denna lilla by kallar sig den vackraste byn i Spanien och det är svårt att inte hålla med.
Här har vi vår lilla grupp vid lunchstoppet:
Johan (ledare), Lotta, Kristina, Susanne (ledare), Anna, Åsa (ledare) Johanna.
Efter ett lagom långt stopp dags att hoppa upp och cykla. Nu började det riktiga episka lidandet, nu ska vi uppför Piggen. Några hundratal meter upp till stora vägen och därifrån är det 1 mil uppför med en snittlutning på lite drygt 6 %. På min bedömningsskala för en kille som mig är det tufft, väldigt tufft.
Nu delade vi upp gruppen i två. De lite snabbare och de nästan lika snabba. Jag placerades i den lite snabbare gruppen. Halleluja. Den bestod av Kristina, Susanna och Anna. Och så jag.
Tjejerna pep ju iväg direkt, jag stängde in mig i min bubbla och började räkna. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio, ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio, ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio. Så räknade jag i princip hela vägen upp under drygt en timme. Måste ha räknat till en miljon bergis om jag forsatt att räkna från 11 och vidare.
Kom i alla fall till slut upp på timmen och några fjuttiga minuter. Mosade mitt tidigare rekord med fem minuter.
Inte illa pinkat om man betänker att jag hade utväxlingen 11-32 de tidigare åren, men "bara" 11-28 i år. Visserligen hade jag nu en två-tre kilo lättare cykel jämfört med de andra, men ändå, jag har blivit starkare.
Från toppen full fart ner till Café Como, dvs vid nerfarten till Sa Calobra. Där fanns vår eminenta arrangör Marika med en liten depå med vatten, godis, kakor och chips. Fantastiskt.
Därifrån for vi nu vidare med en liten fin grupp bestående av 75 % kvinnor och 25 % gubbe. En utmärkt fördelning även denna dag tycker jag.
Det blev lite mer klättring, lite mer nerför, lite uppför unt så vajter utefter stundtals makalöst vackra vyer. Vi bestämde oss för att stanna och dokumentera detta.
Denna bild är beställd av Sveriges Tandläkareförbund som ville
ha en bild med vackra leende människor som visar sina tänder.
Dessa utomordentligt snygga fotomodeller är:
Lilla jag, Anna, Kristina
Susanne
Sedan du, då hände det grejer. Trots tuffa stigningar upp i bergen kändes mina ben lika pigga som de gjorde när vi klev av bussen. Kände mig ohyggligt stark. Galet stark. Om jag jämför med mig själv alltså. Så. Härlig. Känsla.
Efter några mil kom vi till ett millångt avsnitt med mellan 0 och 1 % nedåtlutning. Det var där jag hade ett Halleluja moment häromdagen.
Strax innan det avsnittet frågade jag Kristina, som hade legat och dragit gruppen i flera mil, om hon ville att jag skulle gå upp och dra. Ja tack gärna,sa hon.
Då gjorde jag det. Som sagt, benen var hur friska som helst, så jag bombade på i typ 40-45 och var helt säker på att Kristina låg bakom. Det gick så fort att jag inte vågade vända mig om för att kolla.
När vi kom till slutet av vägen, stannade jag upp för att kolla hur vi skulle svänga. Men vafalls, ingen bakom. Helt tomt flera hundra meter bakåt. Blev orolig att jag missat någon avfart, men så dök tjejerna upp.
Frågade Kristina vad som hände och fick svaret att hon inte hade en chans att hänga med mig. Fasen vad kul det kändes kan jag säga. Och benen mina, de var fortfarande lika opåverkade. Superhärlig känsla.
Sen cyklade vi resten av turen ihop som en grupp och kom så småningom tillbaka till hotellet. Exakt 11 mil blev det.
Sammantaget blev det här den häftigaste och roligaste cykeldagen på jättelänge. Inte den bästa, att cykla genom det backiga Champagnedistriktet med Team Rynkeby på vägen till Paris är en svårslagen upplevelse.
Trots en helt igenom magisk dag, så blev det ändå en liten besvikelse. Ännu en fjärdeplats. Nu i dagens tävling i min åldersklass snabbast uppför berget.
Lite svårt att läsa, men om du klickar på bilden är det lättare.
Dagen avslutades med middag på hotellet. Dagens efterrättstallrik blev lite mer modest idag.
Det var nog allt jag hade att berätta om denna fanstastiska dag.
Hörs i morrn.