Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Man ska aldrig ge upp en dröm.

fredag, maj 04, 2018

Göran på triathlonläger. Dag 7. Ännu en kul dag.

Det blir bara bättre och bättre. Idag näst sista dagen för mig på den här resan.

Hade hoppats på en lugn och fin cykeltur med fika efter gårdagens bergpass. Men icke. Regnet stökade till det så cyklingen blev inställd.

Vad gör man nu då? Hade totalt missat att det fanns ett morgonpass i poolen med simfröken Sofia. Min dotter alltså. Attans, nu fanns inget kvar att göra innan äventyrssimningen efter lunch.

Bestämde mig för att softa på balkongen och titta på regnet. Gick ner i repan och köpte en glass. Glass är en njutningsprodukt som ofta hjälper mot rastlöshet.

Plötsligt slutade regnet. Då ringer min vackra dotter och frågar om vi ska ta en jobbingtur på stranden. Nu kanske du tror att jag stavade fel. En jobbingtur är en joggingtur där man kan snacka jobb. Om man vill.

Nu var jag tvungen att fundera lite, hade ju liksom varvat ner och skulle precis äta min glass.

Men så kom jag på att det här är ju en träningsresa, då kan man inte sitta och hänga. Så jag svarade typ "-aa-föffan-vi kör. Ska bara äta upp glassen först".

Funkar ju inte att slösa bort sin ungdom genom att sitta på en balkong på Mallorca.



Så vi började springa. En aning fortare än mitt vanliga tempo, men förvånande nog kunde jag prata hela tiden. Det kanske trots allt finns mer löpkraft i min kropp än jag tror.

Vi sprang efter stranden och sedan lite genom stan för att 5 km senare landa vid hotellet. En skön runda och efteråt kom den där härliga känslan i kroppen. Den där sköna nöjda känslan att ha gjort något bra med sin kropp. Den som man bara har en gång.


Delar av The Demnert Family

Sen blev klockan äntligen 13 och samling för dagens begivenhet, äventyrssimningen i havet. 

Det blev en slags bike-swim för vi cyklade till starten. 

Nä, vanliga glasögon hör inte ihop med bike-swim.
Om inte annat för att det ser töntigt ut.

Efter en genomgång klev vi ner i havet som hade en skön temperatur, och så började vi simma. Fanns olika alternativ, det kortaste var 800 meter runt en ö. Det längsta alternativet var lite drygt 3 km.


(Foto: Sofie Bergbom)

Jag, liksom väldigt många, valde 800 meter. Eftersom jag är ganska nybörjare i ow-simning så navigerar jag ju som en skadeskjuten kråka, vinglar liksom framåt i zickzack, så totalt simmade jag 942 meter. Sofia, som är en erfaren ow-simmare hade lite drygt 800 meter på sin klocka.

Det var så himla kul att simma idag. Kanske för att jag är nästan nybörjare i alla grenar, så är det en sån härlig känsla att som idag, bara kasta sig i vattnet och börja simma med vetskapen att det här kommer jag att fixa. Och det gjorde jag ju. Som vanligt kom jag in bland de sista, men jag fixade det utan jättestora problem. Såklart stundtals lite jobbigt, som vanligt alltså, men ändå superkul. 

Måste dock träna navigering när jag snart börjar simma ute, nu känns det som jag tappar väldigt mycket energi och fart när jag ska stämma av riktningen med att titta upp. Jepp, finns lite att jobba på även där alltså.



En av fördelarna med att avla fram barn i hyfsat tidig ålder är att man kan ha desto roligare med dem när de, och man själv, blir äldre.

Sofia är nr två i barnaskaran. Av två möjliga. Det är egentligen hon som är skyldig till att jag håller på med allt det här idrottandet som jag började med för ca 8 år sedan.

Det är hon som då tvingade iväg mig för första gången till gymmet. Det är hon som sett till att jag kört med en PT som i första hand byggde upp min fysik från att ha varit i princip lealös.

Det är hon som peppat och uppmuntrat mig till att försöka mig på att fixa en halv ironman. Det är hon som i somras stog och grät av glädje när jag kom springande till T1 i Zell am See för att jag för första gången hade simmat 1900 meter och på håret klarat cut offen.

Kanske var det den gråten och den långa lyckokramen som gjorde att det tog 10 minuter att skifta till cykel, och därmed gjorde att jag efter 4,5 mil blev avplockad för jag kom fyra minuter för sent till den cut offen. Bistert och bittert.

Det är hon som tröstat pappsen när han brutit ihop av besvikelse för de där två försmädliga DNF:arna i de senast HIM-försöken.

Det är hon som peppat, och peppar mig att göra ett tredje försök i Ruegen i september.

Tänk dig, vi åker tillsammans på samma träningsläger för triahtleter/triathletwannabes. Minsann inte alla barn och föräldrar som gör det. Fast när vi åker på sådana här resor sköter vi oss såklart var och en för sig. Hon gör sitt och jag gör mitt.

Det finns ju såklart även en mamma till Sofia. Det är min fru. Just idag firar vi vår 44-åriga bröllpsdag. Tiden går fort när man har roligt.


Idag efter äventyrssimningen.

Dagen avslutades med en festmiddag på en restaurang inne i Alcudia.




I morgon är det min sista dag på lägret. Som vanligt fattar jag inte vart dagarna tagit vägen. Tanken är att jag ska hinna med en cykletur i morgon. En slags farvälcykling till min helt ljuvliga hyrcykel.

Nu ser jag Herr Blund komma flygande med sitt sovpulver i händerna. Dags att krypa ner under täcket. Jag är helt säker på att jag kommer att sova gott, för dagen har varit helt fantastiskt kul.

Hörs i morrn.