Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


fredag, februari 23, 2018

Dags för ett sammandrag

Har inte skrivit något blogginlägg på flera veckor. Har väl haft någons slag mental pyspunka när det gäller skrivandet. Trots att det har hänt rätt många saker i mitt liv sedan sist.

Så här kommer helt enkelt ett sammandrag så du blir lite uppdaterad av mitt liv. För det är ju såklart av högsta intresse. Verkar så med tanke på antalet läsare av min blogg, som de senaste månaderna ökat lavinartat. Eller kanske inte lavinartat, men jäddrans många fler nu än för bara ett halvår sedan.

Okey, here we go, jag tar det grenvis, som man säger i idrottssammanhang:

Cykling
Vi i Team Rynkeby fortsätter vår cykelträning med både styrkepass och spinning. Vid spinning håller vi oss till Mattias Recks Giro 4. Nu har vi kommit till fas 4, som är sista delen av hela programmet.

Herrejävlar, den delen var inte att leka med. Absolut superjobbiga 90 minuter. Men om man härdar ut får man nog bra betalt ute på landsvägen längre fram i vår.

Ännu en gång har det blivit N+1. Ännu en cykel har landat hos mig. Nu har jag fem hojar. Måste sälja två i alla fall, använder de ändå aldrig.

Den här gången blev det en ny Rynkebyhoj. Min gamla är från 2015 och i aluminium. Inget fel på den, men nu tänkte jag att jag skulle belöna mig med en karbonhoj. Cyklarna vi får köpa är Bianchi Intrepida med Shimano 105-komponenter. Kommer dock att flytta över Ultegraprylarna som jag uppgraderade gamla hojen med.

Den nya väger in på 9,4 kg. Något lättare än min gamla, men ändå ingen utpräglad lättviktshoj. Vad spelar det för roll när jag själv väger in på 103 kg.

Hämtade cykeln i den fina butiken Velo & Oxygen i Sickla. Det är dom som fick Rynkebys förtroende att leverera både Team Stockholms och Team Täbys cyklar.

Lite oväntat påbörjades min nya karriär som fotomodell i butiken. De valde mig som objekt när de berättade om cykelutlämningen. Stort. Vad kan man tjäna som fotomodell? För mindre än 10 tusen går man väl inte ens upp ur sängen va?




Man kan inte gå in i en cykelaffär utan att köpa något. Sånt funkar inte. Cykeln har jag redan betalat för flera månader sedan, så den räknas inte som ett inköp.

Det blev ett par nya skor. Klart man behöver nya skor till en ny cykel. Kunde inte bestämma om de skulle vara vita eller svarta så det blev svart/vitt. Borde tillfredsställa alla falanger inom Stilpolisen.


Personligen anser jag att strumpskaften är några centimetrer
för höga. Kommer att åtgärdas lagom till utesäsongen.


Sen har jag varit ute några svängar på min nya cyclocross. Vilken succé. Riktigt nöjd med det köpet, ångrar mig inte en sekund.

Häromveckan fick jag en rätt schysst komplimang. Var på väg till Lunda livs, några mil norr om Sollentuna, för att fika. Trummade på rätt bra. Körde förbi tre killar som pausade lite vid vägkanten. Jag fortsatte mot mitt mål.


Vid ett tillfälle stannade jag för att fota. Tyckte den jättelånga raksträckan skulle få bli symbolbilden på ett Instainlägg. Jahadu, vilka kom där och förstörde bilden, om inte de tre killarna jag nyss hade kört förbi. Schyssta gossar, eftersom jag hade klivit av cykeln frågade de om allt var okey.  Sånt tycker jag värmer när man är ute själv och cyklar.

Tänkte hänga på, men de hade hunnit för långt innan jag hade satt mig på hojen igen.

När jag kom upp till fikat satt de tre redan där och fikade. Vi språkades vid lite, och då kom  komplimangen som jag sög åt mig. "-fan vad du pinnande på i motvinden, vi kom ju knappt ifatt dig".

Vadå motvind tänkte jag. Har jag haft motvind? Tyckte det stundtals gick lite trögt, men hade inte en tanke på vinden.

Sen frågade de om jag ville hänga på dom hemåt, men jag avböjde vänligt. Hade bestämt mig för samma väg tillbaka nämligen.

Då gick det lite lättare och när jag kom hem kollade jag pulskurvan, och tamigfan, det var ju viss skillnad på dit- resp hemvägen. Underligt att jag inte tänkte på det när jag cyklade.




Simning
Det flyter på kan man lite skämtsamt säga. Märkligt så roligt det blev när det äntligen släppte och jag kan crawla. Inte jättefort, men ändå, jag kan. Skitkul. Nu kör jag eget pass på tisdagsluncher och ett rejält fartpass med Human Ambition på torsdagskvällar.

Det händer även att dotter Sofia simmar samtidigt och då måste det ju tas bilder. Det är sen gammalt.





Löpning
Näe, här har jag slarvat skämmigt mycket. Inte mycket att orda om, det kommer bli bättre.

Vet du varför? Jo jag har engagerat en riktig triathloncoach som ska hjälpa och stötta mig ända fram till loppet i Ruegen i september. Kommer bli både sjukt kul som sjukt bra. Jag hatar för övrigt ordet sjukt som förstärkningsord, men det är så man säger har jag hört på TV, så då gör jag det också. Man vill ju liksom hänga med.

Min coach heter för övrigt Stina Jönsson och är specialiserad på uthållighetsidrotter. Som t.ex triathlon.

Jag har misslyckats i två år att hämta hem den efterlängtade Ironmanmedaljen, så nu går jag all in och tar all hjälp jag kan få. Kosta vad det kosta vill.

Vi började i måndags och den här veckan är således första veckan under hennes vingar. Vi kommer att köra i 4-veckorscykler, och det här är vecka 1, en hyfsat lugn vecka, även om jag just nu känner mig rätt urblåst, nästa vecka blir tuffare, veckan därpå grymt tuff, sedan blir fjärde veckan en vilovecka med bara blygsamma pass och mycket rörlighetsträning. Tror jag.

Det ska bli så förbaskat (obs, inte sjukt) kul att köra efter ett nogsamt uträknat program. Och yes, hon kommer att ta hänsyn till min ålder, jag kommer inte att få köra lika tuffa pass som kidsen. Tror jag.

Mitt privatliv
Livet består ju inte enbart av träning och idrott. Det finns ju annat i livet också. T.ex att resa med hustrun. Vi åkte häromveckan till La Palma, den västraste ön av Kanarieöarna.





Man kan säga att det var en slags kompensationsresa med hustrun för hennes stöttande av mig i min idrottsliga gärning. Skönt att komma bort ett tag till den härliga värmen.

Tjenare, de hade det sämsta vädret på 10 år.


De första dagarna var eländiga. Regn och kallt, fanns inte tillstymmelse till värmeelement på hotellet. Det var så kallt så jag gick omkring fullt påklädd och med morgonrocken utanpå. Och i tofflor.



Roade mig med att kolla filmer på datorn. Pulp fiction är ju bra, den kan man se flera gånger.




Jag sov också. Verkade som jag behövde det. Ca 10-11 timmar varje natt, och dessutom 1-2 timmar i soffan på eftermiddagen.

Ätit har vi också. Massor. Onödigt mycket för min del. Hotellet bjöd varje dag på en överdådig buffé. Jag siktade varje kväll in mig lite extra på efterrättsbuffén.




Träningen blev inte alls vad jag hade räknat med. I hemlighet hade jag planerat att både simma i poolen och ta en löptur varje dag. Funkade ju inte. Inte i början i alla fall.

Vågade inte ens tänka tanken att hyra en cykel. Då hade jag fått åka hem som en singelman och det ville jag inte.

Badade inte en enda gång. Sprang två gånger. Men hualigen så jobbig terräng. Knappt ett enda platt parti, bara uppför eller nerför. Men så fanns det en trappa mitt i alltihop. 250 steg. Jag räknade. Två gånger.


Rätt jobbigt att spinga uppför trappor. Andra löpturen sprang jag upp, vilade, sprang ner och sen fick jag väl hjärnsläpp, jag vände om och sprang upp en gång till. Fast med lite vila på mitten annars jag jag dött av utmattning.

Sen ner igen och upp 100 steg igen. Det blev ungefär 600 trappsteg. Uppför, och såklart lika många nerför. Sen var jag trött. Knappt jag orkade lyfta benen på sista kilometern till hotellet. Uppförsbacke såklart.

De sista två dagarna var helt okey vädermässigt, så vi fick smaka lite på värmen i alla fall, det var skönt.

Har haft lite tur i oturen också. Man gamla Garmin 810 gick sönder. Eftersom garantin hade gått ut fick jag betala 800:- i reparation, men de skickade en ny Garmin 1000 istället. Najs.

Dessvärre började den strula, visade helt galna höjdkurvor, och så kan man ju inte ha det. Ringde supporten och fick tips att återställa till fabriksinställning och börja om därifrån. Då pajade hela enheten, stängde ner efter 15 sekunder. Varje gång. Så kan man ju inte ha det.

Skickade in den och ser man på, bara fyra dagar senare landar en sprillans värsting Garmin 1030 i brevlådan. Man tackar och bockar. Garmin måste ha världens bästa kundsyn. Tror jag aldrig kommer att byta märke med en sådan service.


Ja, det var väl i korthet en del av vad som hänt de senaste veckorna. Men allt är inte skojsigt, kul, ansvarslöst och lattjolajban.

En sak till har nämligen hänt, en supertråkig sak som förmörkar tillvaron för oss ganska rejält. Fast det är så privat så det tänker jag inte berätta om. Lite intregritet har jag allt även om jag brukar berätta rätt mycket om mitt liv på bloggen.

Men man måste försöka gå vidare och inte låta deppiga saker förstöra det fina i livet. Eller bara sitta still och låta livet passera.

Nä, ska man ställa upp i veteran-VM år 2041 får man allt ligga i lite med träningen. Så är det bara, man måste även ha något långsiktigt mål också, när jag fyller 90 ska jag ta en guldmedalj.

Men först är det en Ironmedalj som ska bärgas. I september. Den 9:e. I Ruegen. Thats it.