Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


måndag, januari 30, 2017

Konsumtion Is The Shit


Du kommer nog inte ihåg mitt förra inlägg. Kan jag ju knappast begära så trist som det var. Det där lite gnälliga inlägget, som jag avslutade ungefär så här:

Du ser, det här blev ju ett skittråkigt inlägg. Bara elände och klagan på min otillräcklighet. Men jag vet hur jag ska muntra upp mig. Konsumtion. Återkommer i ärendet.

Nu återkommer jag. Det är den tiden på året verkar det som. Konsumtionstiden. På Fejan kom det HÄR två år gamla inlägget upp idag.

Nämen lite rock´n´roll-attityd piggar ju alltid upp.

Funderade febrilt vad jag skulle kunna bli glad av och plötsligt kom jag på att jag nog inte belönade mig själv efter att ha cyklat till Paris i somras. Ungefär som träningsprogramet Zwift på datorn, när man uppnått vissa nivåer blir man virtuellt belönad med ny tröjfärg, bättre cykel, bättre hjul och lite sånt. Jag har nu fört över den tanken till min verklighet.

Efter cyklingen till Paris 2015 belönade jag mig själv med att köpa nya bättre hjul, det blev Fulcrum 3. Mycket nöjd.

Men som sagt, kommer inte ihåg om jag köpte mig något efters 2016 år cykling, så jag tog det säkra före det osäkra och tryckte hem en kul grej.

Alltså, det KAN ha varit så att belöningen redan är uttagen, men eftersom jag som sagt inte känner mig helt säker så gjorde jag det där härliga knapptrycket. 

Hustrun däremot, hon är 100 % säker på att belöningen redan är utkvitterad, men eftersom hon inte kan bevisa, eller ens visa, att så är fallet, vill jag hellre fria än fälla.

Tänk så mycket glädje ett enkelt tryck på en knapp kan ge

Så då föll valet efter noggranna undersökningar på en Stages wattmätare. Beräknas anlända till min hoj inom några dagar. Det blir kul. Inte för att jag blir en snabbare cyklist, sannolikt inte ens bättre, men eftersom jag är född i Jungfruns tecken, och såna vill ha ordning och reda, så blir det här ännu en kul information att analysera vad det lider.

I lördags hojade jag på riktigt. Tog min sedvanliga runda runt Edsviken som är en förbaskat bra träningsrunda. Inte många platta avsnitt, så man kan om man vill, köra skiten ur sig på lite drygt en timme.


Inga jättestora backar, men tillräckligt för att man
nästan döden dör på topparna om man tar i.

Nu körde jag med Postcykeln, den där tunga rackaren, dessutom bestyckad med dubb både fram och bak, och det känns i benen, det gör det.

Gammelhojen uppe på servicenivå. Rynkebyhojen
sitter på trainern. Men Postcykeln är alltid redo.

Efter cyklingen snörde jag på mig löpardojorna och gav mig ut och sprang lite. Visserligen bara 1,5 km, men den typen av träning är viktig inför vad som komma skall. Kommer att bli fler gånger av såna pass. Och längre såklart. Ingen lek att först simma 1900 meter, sen cykla 9 mil och sen direkt därpå springa 22 km, ett halvt marathon.

Ibland undrar jag om jag trots allt tagit mig vatten över huvudet. Eller om jag bara är knäpp. Men då kollar jag i spegeln bara och får det korrekta svaret.

Lite självboost är aldrig fel

Efter träning ska man få i sig proteiner och lite annat jox. Fick ett smakprov av den här proteinbaren, som jag inte sett förut. Syndigt god, så god så jag kommer nog inte att köpa några, då äter jag dom som godis.


Men kaffe dricker jag nog lite för mycket av är jag rädd. Måste begränsa mig lite där känner jag.



Ett av skälet till att minska ner är att effekten av de koffeinförstärkta energibomberna minskar ju mer man dricker kaffe i vardagen. Det kan faktiskt vara skillnaden mellan att klara ett lopp utan att totalbonka, vilket jag gjort några gånger och det är inte kul. Inte kul alls.

Helgen avslutades som brukligt är med ett träningspass med Team Rynkeby. Den här gången med ett skivstångspass. Jäddrans jobbigt men tyvärr hade jag en sån där dag då jag var rätt energilös och oengagerad. Så jag körde passet väldigt mesigt vilket gav mig ohyggligt dåligt samvete när jag kom hem. Men sånt får man tugga i sig lite då och då. Bara att bita ihop och gå all in på nästa pass istället.

Årets team, som jag har äran att vara träningsansvarig för, är helt sanslöst träningsvillig. Vi är 36 cyklister och vi brukar vara mellan 28-30 st på i stort sett vartenda gemensamma träningspass. De flesta kör dessutom egna pass också. Fantastiskt. Klart man blir inspirerad. Fast inte i går, kan man säga.

Vill bara poängtera att det inte är jag som håller i våra träningspass, i alla fall inte under innesäsongen, vi har proffsiga och utbildade ledare, både på spinningen och styrkepassen.

Surgubben dokumenterade istället för att köra biceps. Fegt va?

Så här orättvist och korkat har jag tränat de senase 30 dagarna. Det jag är sämst på har jag tränat minst. Så j---a korkat. För enkelhetens skull registrerar jag all cykelträning, alltså både spinning, trainer och riktig utecykling som just cykling. Precis som all form av löpning, intervaller, distans, löpband som just löpning.


Ifall du vill köra ett hårt och bra pass i välgörenhetens tecken kan du väl teckna upp dig på ett eller flera pass på något av Team Rynkeby Stockholms Spin of Hope-pass den 25:e mars. Eller ännu hellre, boka en "egen" cykel med jobbet och/eller dina cykelkompisar.

Vi kör hos SATS Gärdet, och hos SATS Stureplan. Så hjälp oss i Team Rynkeby Stockholm att hjälpa.





onsdag, januari 25, 2017

Dags att ta sig i kragen. Igen.

Fan. Har inte bloggat på två veckor. Inte bra. Har bara inte hittat den där inspirationen som behövs.

Nu skriver jag inte för dig, utan för mig själv. Min blogg är en slags modern dagbok. Visserligen offentlig, men många gillar att ta del av den del av mitt liv som jag offentliggör. Det är kul.

Det händer mycket i och kring mitt liv just nu. Stundtals lite jobbiga grejer, stundtals kul grejer.

På nätterna kommer ibland mörka tankar om de jobbiga grejerna, men när dagen randas och ljuset lyser upp brukar de inte kännas jättejobbiga längre.

De jobbiga grejerna försöker jag kvitta mot dom kuliga grejerna. Det går ungefär jämnt upp. Så jag ska väl inte klaga, det kunde ju vara värre.




På sätt och vis har det varit rätt jobbigt att ha uppnått pensionsålder. Mentalt alltså. Betydligt jobbigare än jag trodde. Vet inte varför, men på något sätt känns det som slutet kommer allt närmre. Dessutom är det ju rent logiskt så.

Visserligen jobbar jag som vanligt fulltid, men själva tanken att vara så gammal är stundtals rätt tung. Särskilt som jag de sista 3-4 åren hittat glädjen i idrotten. Till råga på allt sker idrottandet till 99 % tillsammans med betydligt yngre människor, vilket är helt fantastiskt kul och  oerhört inspirerande, men också stundtals en smula tungt, eftersom jag nästan alltid har det jobbigast. Känns det som i alla fall.

Att veta att hur mycket jag än kämpar kan jag inte nå de där resultaten som jag helst vill nå, det inte kul det heller.

Egentligen skit samma, huvudsaken är att ha kul ända in i kaklet. Så brukar jag tänka när de negativa tankarna tar över. Men lik förbannat märks det att kroppen blivit äldre.

Jag är ibland stel och orörlig, på mornarna får jag ibland kämpa för att ens kunna sätta på mig strumporna, min rygg nästan dödar mig ibland, jag har fått problem med nacken och det är både det ena och det andra. Tur att det finns naprapater. Efter ett besök där känns kroppen sådär härligt mjuk och fin, men efter några dagar kommer stelheten igen.

Yoga, säger du säkert. Visst, absolut, säger jag. Men jag hinner banne mig inte såna pass också.

Om min simning
Eländes elände. Har ju gått rätt hyfsat ett tag, men nu har jag inte simmat på över en vecka. Eftersom simning bara är begränsat kul är det ganska lätt att hitta ursäkter för att slippa åka till simhallen. Min träningskompis Jonas, svärsonen, har varit bortrest så vi har inte kunnat träna tillsammans. Lättare när man har en träningskompis att faktiskt komma iväg på träningar.

Men okey, jag ska skärpa till mig här, om jag ska kunna bli en äkta triathlet vad det lider.

Om min löpning
Se ovan. Ungefär så. Fast här är det svårare att hitta låta-bli-ursäkter. Det är ju bara att trä på sig rätt uniform och rätt dojor och öppna dörren och ge sig ut på en runda.

Så har det varit några gånger, men jag tar den lätta vägen. Det är inte bra. Den lätta vägen är lite halvdistans i jättelugnt tempo. Intervaller känns ju så ohyggligt jobbiga så dom tar jag i morgon. Tjenare. Nä, det blev det ett lugnt halvdistanspass istället.

Men okey, jag ska skärpa till mig här också, om jag ska kunna bli en äkta triathlet vad det lider.

Om min styrketräning
Den funkar. Ganska lätt att glida ner till vårt lokala gym några kvarter bort i området. Bra Göran, bra.

Om min cykling
Här snackar vi andra grejer. Det är kul, här får jag göra tvärtom, kämpa för att låta bli att glida ner i källaren för att ta ett pass på trainern.

Men det där med Zwift va. Börjar bli besviken. Igår skulle jag vara med i ett race för andra gången. Anmälde mig, började värma en kvart innan, tryckte på joinknappen när den dök upp, men blev inte förpassad till startfållan förrän exakt i startögonblicket när alla brakade iväg. Hade fullt sjå för att inte bli avhängd redan i starten.

Mr Ego kör i rött och svart. Snyggt.

Körde på i kanske 10 minuter i gruppen, men plötsligt försvann alla och jag hojade helt ensam. Plötsligt hamnade jag i någon slags bergsklättring från helvetet. Helt solo. Mötte inte ens någon. Blev ju skitjobbigt. Men förmodligen bra träning.

Förresten är det också en sån där tung grej att tänka på. Mitt FTP alltså. 2w/kg är väl inget att komma med, eller hur? Vafan, jag borde väl kunna trycka ut 2,5 i ett FTP-test alla fall. Men det går fan i mig inte.

Klart det är lite knäckande att läsa Fejaninlägg där det skrivs om 3-4-5 w/kg, och då är det inte ens proffs som har de värdena. Sa ju det, det är skit att bli pensionär och veta att det är i princip omöjligt att jobba upp till den styrkan. Eller är det inte det? Jag kör på och testar helt enkelt. Dags för lite positiv thinking. Jag kör på och gör ett nytt test i mars nångång.

Du ser, det här blev ju ett skittråkigt inlägg. Bara elände och klagan på min otillräcklighet. Men jag vet hur jag ska muntra upp mig. Konsumtion. Återkommer i ärendet.

PS. I min lilla bubbla krävs det minst en halv ironman, eller motsvarande, för att kalla sig triahtlet. Två genomförda Stockholm Triathlon på sprintdistans, som jag gjort, räcker inte. Måste till längre sträckor för att få epitetet triathet. Tycker jag.

onsdag, januari 11, 2017

Jag är hög nu. Hög som ett hus.

Tror jag har knarkat ner mig. Jag knarkar endorfiner. Har just kommit hem från ett 90 minuters spinningpass med Team Rynkeby. Så nu är  jag nästan övertänd av endorfiner. En skön känsla faktiskt.



Häromkvällen var jag ute och och knarkade igen. Körde intervallöpningar. De springer jag på en kombinerad cykel- och gångväg.

Jag möter en cyklist som plötsligt stannar vid mig och säger "-tjenare Göran, va coolt att du är ute och springer igen".

Visade sig vara en kille som heter Jonas och som hejade på mig för några månader sedan ungefär på samma ställe, men då cyklade han bara vidare.

Jag skrev lite om det mötet på bloggen, bl.a att jag inte hade en aning vem det var. Några dagar senare får jag ett PM från den här killen som skrev att han läser min blogg och tycker det är kul att följa min bravader.

I går skulle jag enligt mitt träningschema köra ett simpass på kvällen. Jag ställde in det passet och körde en halvtimme på trainern istället. Men som kompensation så körde jag simpasset idag på lunchen istället. Man får inte fuska med träningsschemat, hur skulle det se ut?

Hursomhelst, i bassängen hamnade jag på samma bana som en kille som såg rätt så vältränad ut. Han simmade bara bröstsim. Efter varje längd ställde han sig vid kanten och pustade ut rejält.

När jag hade crawlat och ställde mig bredvid med betydligt mindre pust och stånk sa han:

-"Det är ju fan vad man tappar när man blir äldre, Jag fyllde 40 i höstas och jag orkar fan i mig ingenting längre."

"-Näe", sa jag lite lagom ödmjukt, "-man tappar ju rätt mycket med stigande ålder, det gäller att ligga i hela tiden, jag fyllde 65 i höstas", sa jag och kastade mig iväg för ytterligare en längd crawl.

"- åh, det var som fan" hörde jag den till synes vältränade killen svara innan jag dök ner under vattenytan. Jag tog det som en komplimang.

Men det där med crawl, de är ju lite knepigt, det är ju det. Nu fixar jag 25:or hur lätt som helst, men att vända runt direkt för en ny längd är sketasvårt. Måste vara en mental spärr.

NÄR, säger NÄR ska det släppa helt så jag också kan vända runt för att simma längd efter längd som alla andra verkar kunna? Det verkar ju helkul att kunna det.

Men jag ska inte klaga, det var ju inte jättelänge sedan jag knappt klarade en 25:a, så det går ju uppenbarligen framåt.

Måste träna, träna, träna. Träna simning mer. Mitt svåra är att simma lika på båda sidor, har betydligt svårare att andas på min högra sida. Alla har visserligen en bra och en dålig sida har jag hört, men min dåliga sida är FÖR dålig, så är det bara.

Borde lägga om min träning en smula, så här ser träningsfördelningen ut den senaste månaden. Man ser ju direkt vad jag tycker är roligast att träna. Under benämningen cykel ryms både utecykling, spinning och trainer.

Styrkepassen kan ju såklart minskas till förmån för simning eller löpning, men styrkepassen går främst ut på core- och benträning även om också överkroppen får en del.

Men det blir en senare fråga, i kväll blev det som sagt spinning. Ruggiga grejer. Vidrigt jobbiga och tunga intervaller.

Men nu kommer det skumma. När jag börjad köra med Rynkeby hösten 2014 hade jag aldrig suttit på en spinningcykel tidigare. Tyckte träningsformen kändes fånig och tråkig.

Numera har jag blivit så pass skadad att jag tycker det är en riktigt kul träningsform. Tänk så det kan gå.

Så här har jag tränat den senaste månaden:


måndag, januari 09, 2017

Jag är tjock, fet och ful. Och kränkt.

Hej. Länge sen vi hördes. Jag har inte gått under jorden, har bara saknat inspiration för att skriva. Eller rättare sagt, jag har plitat lite på årets kommande kioskvältare, Mr Egos memoarer 2016.

Kommer inom kort på just den här bloggen.



Helgerna har inte farit fram vänligt mot mig. Rent trevlighets- och mysighetsmässigt har det varit hur bra som helst. Lite för bra kanske. Känner mig uppblåst. Tjock. Ful. Otymplig.

Min kära hustru var tvungen, med mitt godkännande, att gömma godiset jag fick i present före jul. Hon har bara nu på slutet portionerat ut det i små mängder lämpliga dagar, typ lördagskvällar.

Får ångest när jag ser de där lite yngre skitsnygga gubbarna i Dressmanreklamen. Smala och vältränade med perfekt designade kroppar och med kläder om sitter som formgjutna. Sexpack på magar och perfekta leendet.

Min mage har växt under helgerna. Siffrorna på vågen smäller tresiffrigt rätt in i mina skrämda ögon.

Tror jag börjar förstå varför det är så vanligt att tjejer/kvinnor blir störda av all reklam med perfekt skulpterade tjejer i all reklam.

Nu tror du kanske att jag inte tränat utan bara latat mig? Icke. Sedan dagen före julafton har jag genomfört 15 träningspass. Inte ens det är jag nöjd med. Av de 15 passen är det bara ett enda löppass. Några styrkepass och några simpass har det blivit, men de allra flesta passen är på trainern.

Skandal är rätt ord. Dålig diciplin några andra. Med tanke på att jag ska försöka mig på en halv ironman i slutet av augusti borde jag fokusera på det som jag är sämst på, simning och löpning. Men cykling är roligast. Och enklast att träna, så då har väl den lata Mr Ego tagit överhanden.

Så från den här veckan gäller nya regler. Det måste bli mer simning och löpning och mindre cykling. Punkt. Känner mig trots allt en smula nöjd med cykelträningen. minsann tror jag mitt FTP-värde watt/kg höjds några snäpp. Inte mycket, men ändå åt rätt håll. Kul när träning ger mätbar effekt, vilket sporrar ännu mer.

Till råga på allt elände känner jag mig även kränkt. Jag är inte vuxen längre. Jag har reducerats till "rabatterad".

I veckan har SL tagit bort benämningen "reducerat pris" och gjort om hela prissättningsbenämningen på färdbiljetter.

Nu kan man välja på "vuxen" eller "rabatterat". Hur tänkte SL här? Som pensionär är man alltså inte vuxen?

Det var bättre förr. Igår var t.ex mycket bättre än idag. Men skam den som ger sig. Jag satsar på att morgondagen kommer att bli bättre än idag.