Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan och ska 2020 cykla den för sjunde gången. Har även cyklat till Paris fem gånger med Team Rynkeby Stockholm och ska göra det för sjätte gången 2020.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. 2020 ska jag göra min femte start i Ironman 70.3.


måndag, september 16, 2019

Nu finns jag mest på Instagram och Facebook

Om du vill hänga med mig i min träning mot nya Ironmanmedaljer och min cykling till Paris 2020 med Team Rynkeby-GodMorgon Stockholm så kan du följa med på Instagram, där heter mitt konto - föga förvånande - gorandemnert

torsdag, september 05, 2019

Ironman 70.3 Zell-am-See, min race report. Jag blev bestulen.

Måste väl skriva min race report även den här gången. Trots att det blev ännu en DNF. Den här gången känner jag mig nästan bestulen på en medalj.

Får väl se den här bilden som ett slags konstverk. Jag kallar den för "Broken dreams".




Torsdag
Vi, mitt service/hejarklackteam, dvs hustru Kristina och dotter Sofia, flög ner till Zell-am-See redan på torsdagen via ett flightbyte i Frankfurt. Absolut självklart blev våra väskor inte överflyttade till vår nya flight. Levererades till vårt hotell senare på kvällen.


Man blir inte glad när väskor försvinner, det blir man inte.


Märkligt nog, och turligt nog, kom min cykel med på planet.

Raskt iväg för att hämta ut hyrbilen för vidare resa till kommande slagfält.


Serviceteamet nöjd med mitt hotellval. Bara några fjuttiga 
minuters promenad till målområdet.

Fredag
På fredagen gick jag till incheckningen och fick armbandsbeviset på armen.




Självklart köpte jag en tischa och kollade att mitt namn fanns med.

Sen äntrade jag och service/hejarklackteamet bilen för att kolla hela cykelrutten. 


Den backen, 1,1 km, leker man sig inte uppför.

Märkligt, i bil känns inte backar särskilt jobbiga, eller hur? Men oj så vacker rutten är. Fina vägar och magiska utsikter hela tiden.

Vi avslutade rekognoseringsturen med att
inspektera målgången.

Dags att skruva ihop cykeln och ser man på, fick ihop allt som tänkt. Cyklade en sväng för att kolla att allt satt på plats. Fiffigt nog cyklade jag längs med löpbanan för att inspektera även den. Vacker. Runt hela viken av sjön.

Avslutade dagen med god middag.

Lördag
Började dagen med den obligatoriska race briefingen.



Därefter dags för att kolla vattentemperaturen och simma lite i sjön. 20 grader i vattnet kändes lagom.


Till och med simningen är vacker.
Alltså vyerna, inte min simteknik.


Men aj aj aj, en liten olycka händer så lätt. En sten vid stranden orsakade blodvite.



Efter omvårdnad av tån av service/hejarklacksteamet blev det en lätt middag och tidigt i säng.

Söndag. RACE DAY
Äntligen race day. Dagen jag sett fram mot så länge. Idag ska kroppen liksom explodera. Få ut allt som jag kämpat för sedan 1:a oktober då träningen inför det här rejset började.

Få ut allt jag samlat ihop under drygt 300 träningspass, 8,5 timmars svett och slit i snitt varje vecka. Har följt min coach Stina Jönssons träningsschema till punkt och pricka. Inga skräppass, vartenda pass har haft mål och mening. Jag har kämpat och slitit och ändå haft superkul. Precis som träning ska vara.

Sov fantastiskt gott under natten, faktiskt den bästa sömnen på flera veckor. Märkligt. Men skönt.


En härlig hälsning vid frukosten.

Starten för alla agegroups är kl 11:10 och jag beräknar att jag kliver i vattnet ca kl 11:30.


Kl 09:15 började vi vår 30-minuterspromenad till starten.

Går igenom T1 och memorerar en gång till, och kollar även så däcken har rätt tryck. Får pumpa upp framdäcket lite, och ska även kolla bakdäcket. När jag sätter fast pumpventilen pyser det bara ut luft. Hur jag än gör så blir däcket tommare och tommare. Panik. Inte nu. Det här händer inte. Får inte hända.

Lyckas få låna en pump från en annan deltagare och yes, den funkar som den ska. Pulsen sjunker till normalnivå. Slänger min pump i en container på väg ut.

Försöker softa lite innan det är dags att dra på våtisen och sedan värma upp i vattnet. Börjar bli en smula nervös.




Vet att jag lite då och då får en dipp under så lång påfrestning som ett sånt här rejs. Skrev några peppande ord på mina händer och armar att kolla på när det börjar gå tungt.






På ett finger skrev jag Stina som är min coach. Ville tänka på vilket jobb hon lagt ner på mina scheman, ville inte svika henne.

Det andra namnet är Miro. Min "bodyguard" under sommarens cykling till Paris med Team Rynkeby. En f.d elitidrottare som under cyklingen peppade mig som bara den när jag hade det tungt i de långa hemska uppförsbackarna. Han skrev dagen innan rejset ett långt och fantastiskt meddelande till mig med tips och pepp inför loppet. Ville tänka på det när mjölksyran kokade.

Plumsar i vattnet och värmer upp i ca 10-15 minuter. Känns kalasbra. Ska nog gå bra det här.

Tänker lite smart och ställer mig i en fålla med lite snabbare simmare än jag. Hoppas simma in på 50 minuter, max 55. Med lite tur bakom några fötter kanske till och med runt 45 minuter. Min simform har varit klart stigande senaste månaden.

Koncentrerad. Laddad till tusen. Det här ska bli kul.


BÄÄÄM, nu är det min tur att kliva ner i vattnet. Börjar veva och det känns bra. Lite trångt och stökigt men ingen fara. Blir såklart omsimmad och knuffad på lite då och då, men jag simmar superbra. Snabbt och spikrakt.

Vänder runt vid 950-metersbojen och ska bara defilera in på max 50 minuter för jag känner att jag simmar superbra och spikrakt mot målet. 

Vid ca 300 meter kvar, nästan framme, blir jag plötsligt trött. Blir omsimmad av många, orkar inte hänga på. Känner det inte då, men min hejarklack säger att jag då började simma lite i zicksack.

Sista 75 känns det som jag ska drunkna, det går långsamt och jag får kämpa för varenda meter och kommer fullständigt ur kurs. Siktar uppenbarligen på helt fel ställe. Säkerhetsbåtar försöker liksom putta mig rätt.

Jag trodde inte på min familj när de sa jag simmade snett och vint.
Svårt att säga emot med det här bildbeviset. 

Kolla bilden igen. Jag kommer alltså uppifrån vänstra hörnet av bilden och ska  ha den oranga bojen på min vänstra sida. Här är jag ju fullständigt ur kurs, och jag märkte först ingenting av det.

Kommer i alla fall fram till målet på 1 timme, 9 minuter och 19 sekunder. Vad hände? Jag skulle ju sladda in på 50 minuter. Får en riktigt chock när jag kollade klockan när jag klev upp. Såg senare att klockan visade att jag simmade 2200 meter.

Cut off-tiden för simningen var 70 minuter. Bara 41 sekunder tillgodo. Lite halvspännande för de som hade koll på mig.

T1-tiden är helt okey och jag är igång med cyklingen. Bombar på så gott det går med mina kycklingben. Så gott som ensam på de vackra för bilar avstängda vägar. Kör förbi två stycken och blir omcyklad av en eller två.

Ligger på snittet 30,3 när jag kommer till BACKEN. En för mig ruggig historia på 13 km oavbrutet klättrande och med 14 % sista kilometern innan toppen.


Felaktiga uppgifter om lutninen enligt min Garmin.
Min bästis Garmin tyckte det väldigt ofta var
stigningar på mellan 6-10 % långa sträckor
av den blå sträckan på bilden. Mina lår höll med om det.

Nåja, jag kämpade mig uppför hela den blå sträckan som således var 1 mil lång. Stannade inte en enda gång för att vila, vilket var lite överraskande. 

Efter backen fram till 57 kilometer bombar jag på och på den sträckan har jag 29,9 i snitt.

Äter och dricker föredömligt hela tiden. Vid 57 km står en gubbe mitt i vägen och säger stopp. Du kommer för sent till den här cutoffen, säger han. Ridå. Bryter ihop, jag är en känslig pojke.

Det här loppet har en extra cutoff som inget annat lopp har. Vet inte varför. Polistillstånd sas det.

Ett väldigt underligt ställe för en cutoff. Hade den inte funnits hade jag sannolikt hunnit till T2 innan den cutoffen och kanske fått min medalj om jag sprungit som tänkte. Kände mig lite bestulen på den faktiskt.

Kände mig rätt knäckt i flera dagar och tänkte att nu är min triahtlonkarriär över. Har startat fyra gånger men bara lyckats en gång.

Efter loppet var jag både ledsen och fruktansvärt besviken.


På måndagen spöregnade det så det blev mest softande på hotellet och packning av både ditten och datten. Tisdag morgon tog vi flyget hem igen och den här gången kom allt bagage med.



Väl hemma igen började suget komma tillbaka. Det blir revansch om ett år. Men inte i Zell-am-See. Finns inte jättemånga alternativ pga min cykling till Paris för sjätte gången 2020. 

Men en Ironman 70.3 blir det någonstans nere i Europa även 2020. Om några dagar fyller jag 68, men än ger jag inte upp, älskar att ha en träning mot ett bestämt mål. Gärna ett svårt mål, det kittlar lite extra. Jag kommer alltid sist eller bland de sista, men det spelar ingen större roll. Huvudsaken är att jag har kul och mår bra. 

Men ändå, en medalj om halsen är ändå betydligt roligare än att inte få en medalj om halsen.