Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


torsdag, november 27, 2014

Stoppa Rammstein

Fick lite oroande föraningar häromdagen. I Team Rynkeby Stockholms slutna "hemliga" Facebookgrupp har det nu dykt upp en falang som hävdar att Rammstein ska bli vårt "husband" när vi cyklar genom Tyskland i sommar.

Den som ligger bakom det här tycks enligt obekräftade uppgifter vara en teammedlem, Jörgen, numera även kallad PartyPrinsen.

Jag säger bara Herreminjesus, detta får inte ske. Om, säger om detta händer, kan vi lika gärna tugga oss igenom samlingsplattan The Best Of Thore Skogman. Båda framkallar lika mycket dålig energi.

Rammstein låter mest som en musiksatt tyskspråksundervisning och det ger mig obehagliga rysningar.

Men jag är inte den som är den. Tänkte Rammstein skulle få en chans genom att hålla mig sällskap under morgonens gympass, så jag slog på Spotify, tryckte in hörlurarna i öronen och brassade på.

Men nej, det gick bara inte. Två, T-V-Å låtar orkade jag med, sen bytte jag artist. Men jag ska ge dom cred för en låt, Du hast. Den är okey att lyssna på lite då och då.

Så nu står hoppet till vårt coreteam, jag antar att det är dom som bestämmer musiken vid depåstoppen. Mitt hopp står till att dom orkar hålla emot PartyPrinsens och hans gelikars krav på tysk industrimusik. Kämpa coreteamet, kämpa!

När jag kom hem från gymmet var jag så upprörd att jag tappade frukostkoppen i golvet.


Hur kul är det på en skala att tvingas plocka fram dammsugaren svettig och trött? Jag håller Rammstein som ansvariga för detta. Helt och hållet. Och PartyPrinsen.

onsdag, november 26, 2014

Tunnel Run, släng dig i väggen

Det där loppet i lördags var ju i jämförelse som en walk in the park, som man säger sådär lite lagom kaxigt.

Normalt kör vi onsdagsfysen på en långlunch men idag blev det frukosträning istället. Vackert och dimmigt vid Väsjöbacken. Det var där som dagens begivenhet skulle ske.


Vi, dvs PT2-Sofia och jag körde en egenkomponerad Väsjö Hill Run, men som en vanlig träning. DET var en jobbig historia.

Vår extra-PT Reka tycker inte man behöver vila mellan intervallerna

Först någon kilometer uppvärmingsjoggning fram till själva platsen. Sen blev det åka av fast uppåt i samma lutning som själva skidbacken. Vi sprang faktiskt inte på gräset du ser på bilden, vi sprang på en asfalts/grusväg som löper precis bredvid men med samma lutning.

Vi körde intervalljävlar enligt det här mönstret:

1 x 3 minuter så långt man kom
1 x 2,5 minuter så lång man kom
1 x 2 minuter så långt man kom
1 x 1,5 minuter så långt man kom
1 x 1 minuter så långt man kom
1 x 0,5 minuter så lång man kom

Mellan varje intervall promenadvila ner till starten, och sen upp igen. Kan tänka mig att den berömda Mur de Huy känns ungefär så här. Det var i alla fall den målbilden jag hade när jag stånkade uppför. Tänkte pedaltryck istället för löpsteg.

Med dagens post kom det här brevet tillsammans med en T-shirt. Det var kul. 8 av 10 är ju inte tokigt i en otroligt svår kunskapstävling. Det står ju i brevet också, jag är en smart läsare. Då var det fastslaget i svart på vitt också.


måndag, november 24, 2014

Nu vet jag varför man måste träna

Jag är inte otränad. Tvärtom, jag är de facto en hyfsat vältränad gubbe. Inte snabb, det såg vi lördags i Tunnel Run. Inte särskilt smidig. Men jag har en stabil och stark kropp. Det får man bl.a av funktionell styrketräning, alltså det jag tränar på gymmet.

Jag har tränat, och tränar för cyklingens skull. Kan köra spinning för fullt så mjölksyran sprutar ur öronen, men ytterst sällan får jag träningsvärk. Jag kan köra för fullt i gymmet, men ytterst sällan får jag träningsvärk.

Men så sprang jag 10 km i lördags. Och fick en träningsvärk som heter duga. Kunde knappt resa mig upp ur soffan i helgen. Träningsvärk i hela kroppen. Framsidan av mina lår värker hur mycket som helst.

Måste bero på att vid t.ex cykling sitter man still, men under löpning utsätts hela kroppen för stötar och man rör sig på ett helt annat sätt.  Jo, så är det nog.

Med den insikten vill jag säga att alla former av idrott tycks kräva grenspecifik träning. Allmänträning räcker inte alltid.

Nu ska jag avslöja en hemlis. Du måste lova att inte föra det vidare. Bara mellan dig och mig allstå. Okey, det var faktiskt rätt roligt att springa när jag tänkt efter i helgen. Inte jättekul, men hyfsat kul.

Det är det som lockar mig hela tiden, att öka min komfortzon. Tänk om det är så med löpning nu, jag vill göra det mer och fler gånger.

En grej till. Jag tränar inte bara för cyklingen skull. Jag tränar för min egen skull. När proppen gick i skallen för några år sedan sa läkarna att rehaben gick fortare pga att jag redan då var i fin form. Det taggade mig att fortsätta träna. För jag är rätt säker på att jag innan jag dör kommer jag att få fler smällar som ställer till livet en smula. Då vill jag vara förberedd. Så mycket som det någonsin går.

Precis samma sak inför Vätternrundan och nu Pariscyklingen. Jag måste känna att jag gjort precis allt jag kan för att vara så förberedd som jag någonsin kan.

Cykling, löpning, idrott, livet. Allt är same same but different.

söndag, november 23, 2014

Förberedelser inför Tour de Paris

Efter målgången i Stockholm Tunnel Run blev det ilfart till nästa evenemang, ytterligare en kick off med Team Rynkeby Stockholm.

Den här gången i avslappnade former med bad, bastu och mat i Gustavsbergs simhall. I bilen från loppet hade jag sällskap med Doc Lil, alltså Lillian, teamets Medicinman, eller snarare Medicinkvinna som också hade sprungit loppet. Känns otroligt tryggt att ha en läkare som cyklar med i teamet.

Väl vid badet började vi i relaxavdelningen, sedan gjorde vi vattengympa i en halvtimme och sen fick vi åka vattenrutchbana. Ännu en premiär för mig. Störtkul, jag åkte flera gånger.


Sen blev det bastu med dopp i iskall utebassäng. Tiimo, med finländskt ursprung, tyckte vattnet var lite väl ljummet. Känns trygg att ha en stor och vältränad "finne" i teamet som kan skydda oss från alla faror och pirater längs vår färdväg till Paris.


Sen blev det ett varmt jaccuzidopp och jag passade på att träna inför mitt eget projekt Fontän15 Paris.


Efter badet blev det buffémiddag med juice (från Rynkeby såklart), iklädda badkläder och badrockar.


Kapten Patrik informerade om ditten och datten, färdvägar, träning, sponsorjobbet och lite till. Känns tryggt med en lugn, trygg och stabil kapten i teamet.

Sångfågeln Janica lät oss repa sången vi ska klämta fram under cyklingen när vi börjar bli trötta och behöver piggna till. Känns tryggt att ha en riktig glädjespridare i teamet. I det här klippet kan du se och höra henne:
 http://www.tv4play.se/program/x-factor?video_id=2220134.
(F´låt Janica, men jag frågade inte om det var okey att lägga klippet här. Men det var så bra, så jag bara gjorde det)

Vi ska inte sjunga så svåra saker, vi ska "sjunga" den här:


Själv blev jag högtidligen utnämnd till VätternGeneral, dvs jag ska koordinera och fixa vår resa (med buss) till och från vårt genrep Vätternrundan i sommar. Sannolikt blev jag utnämnd för jag var den som tillbringade mest tid runt sjön i somras.

Jag kommer att använda min titel GMLV General Manager Lake Vattern.

Och efter det var det inte så mycket mer att tillägga. Nu har vi i teamet lärt känna varandra lite till och det blir bara roligare och roligare. Kommer kännas tryggt att cykla tillsammans med alla dessa härliga människor med olika bakgrunder, erfarenheter och yrken. Det gemensamma är att vi alla har samma mål, att med glädje hjälpa sjuka barn och deras familjer, Och såklart med lika stor glädje hoja till Paris.

Det ska bli sjukt svinnajs hela det här äventyret. (man pratar så nuförtiden har jag hört på TV)

PS. Alla bilder är tagna av Lars Johansson (Spinning-Lasse). Känns tryggt att ha med en sån bra fotograf, och människa, i teamet.

Stockholm Tunnel Run. Min race report

Min vana trogen skriver jag en race report. Den här gången om mitt första springlopp någonsin. Stockholm Tunnel Run 10 km.

Faktum är att jag bara en enda gång i mitt liv sprungit så långt, det var för några år sedan. Sedan dess har jag bara sprungit, eller snarare lunkat, 5, 6 eller på sin höjd 7 km i träningssyfte. Det finns betydligt roligare sätt att bedriva träning.

Nu skulle jag alltså inleda en officiell löparkarriär i ett organiserat lopp.

Jag hade innan start tre mål:
A/ att komma i mål
B/ att springa oavbrutet fram till 5 km-rundningen, därefter var det okey att varva löpning med korta promenader.
C/ slå nytt personrekord 10 km.

Jäklar vad folk det var vid starten. 42000 människor skulle göra samma sak som jag, inviga en tunnel.



Eftersom jag haft lite problem med ett knä visste jag inte om jag kunde springa hela vägen, men efter bara några meter kändes knät helt bra, så jag hakade omedelbart på mitt delmål B, alltså springa oavbrutet i 5 km. Jag lyckades.

Därefter förbjöd jag mig själv att gå i nedförsbackar, bara i uppförsbackar. Och aldrig längre än 30-40 sekunder. Planen funkade klockrent.

Så av bara farten klarade jag mina två kvarvarande delmål, A/ ta mig i mål, och så höjdpunkten i min korta löparkarriär, delmål C: nytt pers 10 km.


Känns fantastiskt att nu ha avlutat löparkarrriären på topp och med ett rekord att sätta i upp rekordboken. Det här var nämligen som sagt mitt första lopp. Och sannolikt det sista. Tack för kaffet.

Det var kul att springa i tunnlarna och jag ångrar inte för en sekund att jag ställde upp. Det här var inget självvalt lopp, det var förra årets FarsDag-present. Det var därför jag deltog.

Så det som du säkert väntat på: resultatlistan för Familjen Demnert. De är snabba de där ungdomarna. Och jag långsam. Svärson Jonas snabbast av oss alla. Mina barn Marcus och Sofia hyfsat jämnsnabba och svägerskan Magdalena nästan lika snabb. Synd att inte hustrun, brorsan och syrran ställde upp, då hade jag nog inte hamnat på jumboplatsen.


En sak har jag upptäckt, ingen behöver vara orolig för att det roliga tar slut runt pensionsåldern. Jäklar var många kul saker jag gjort sen jag fick sätta en 6:a i min ålder. Och det finns massor kvar att göra. Jag är försiktigvis positiv inför ålderdomen.

PS. Nån som vet hur långt man springer på ett Ironman? Det vore cool att göra 2017. Jag kan komma sist, det gör inget.

fredag, november 21, 2014

Men allvarligt talat

Alltså, här ägnar svenska folket sin tid till att välja de som ska föra vår talan när det gäller Sverige. De som man tror är intelligenta, smarta och beredda på att jobba för något som är viktigt.

Vad händer? Jo, det svenska folket är inte riktigt med i den riktiga matchen, utan väljer ett gäng som inte riktigt fattat det där med att alla människor är just det ordet, människor. Bedrövligt.

Men bortsett från det så finns det ju flera stolpskott i politiken oavsett partifärg. Nu läste jag om en sådan, en moderat tror jag, som har lagt en motion om att byta ut Stockholm som huvudstad mot en annan stad.

Då frågar jag mig: Hur i h-e kan någon ens lägga två sekunder av sin tid för att formulera en sån korkad motion?

Bortsett från att ingen tar förslaget på allvar, så sitter detta stolpskott och ägnar sin tid till att försvara och argumentera för sin sak.

Det finns sannolikt miljoner vettigare saker att ägna sin åt än att försöka byta ut Sveriges huvudstad. (om någon ens andas om att Göteborg skulle vara ett vettigt alternativ så har jag helt tappat tron på mänskligheten)

En sak han, eller hon, kan göra är ju att argumentera för att staten årligen ska lägga någon miljard på barncancerforskningen så den till slut kan utrotas. DET vore en vettigare sak att lägga en motion, eller två, på.

Eller också kan nämnde politiker ägna sig åt riktig motion, sånt hjälper till att rensa hjärnan från massa skräptankar.

Vår huvudstad har många fina saker, bla StockholmsBuss, Hammarby, massor av vatten och broar plus en och annan vacker och sevärd byggnad. I princip räcker det som motargument.


torsdag, november 20, 2014

Rekordförsök igen

Häromdagen cyklade jag ju en runda som jag cyklade i augusti i år. Eftersom jag känner mig i hyfsat fin form så trodde jag att jag lätt skulle slå den tiden.

Men icke, rundan gick hysteriskt mycket långsammare. But dont mess with a Demnert. Det där har legat och gnagt i mig i några dagar och igår på lunchen bestämde jag att jag skulle göra ett nytt rekordförsök på samma runda. På grund av knät så ligger just nu löpningen på is, så jag valde att cykla på vår vanliga onsdagslunchträning.

Rekordförsök kräver nogsamma förberedelser, bla rätt tryck i däcken

Jag säger det redan nu. Mission failed.

Förbannad, frustrerad, besviken. De här tre orden är en bra sammanfattning på min psykiska hälsa efter att ha konstaterat att jag inte räckte till den här gången heller.

JAG FATTAR INTE! Trots att jag cyklade så inihelvete bra så till och med mjölksyran kom i låren och jag idag dessutom vaknade med lätt träningsvärk i benen. Så bra cyklade jag.

Och ändå missade jag  rekordet med 1 minut och 44 sekunder. På en sträcka av 32 km. Oacceptabelt. JAG FATTAR INTE!

Men. Det positiva är att jag enligt Strava fick ett nytt snyggt PB över den jobbigaste delen av turen. Tiden 18:05 kan ju för skojs skull jämföras med min FB-kompis Kalle Ericsson:s tid 12:35. Läs gärna för övrigt Kalles blogg. Han satsar bland mycket annat på en VR-tid på 8:20. Hans grupp har för övrigt chartrat en buss av oss på StockholmsBuss till VR. Kör killarna den rundan på 08:10 så har jag lovat en extra bonusrabatt på priset.

Tillbaka till mig. Just nu fattar jag inte hur jag ska kunna slå min redordtid från augusti. Jag måste ha varit i en hysteriskt bra form då.

Nu gäller det att tänka positivt. Om jag nu börjat satsningen mot 2015 på en nivå som nästan ligger på nivån toppform 2014, så måste ju rimligtvis nästa år gå ännu bättre. Snabbare, starkare. Bättre helt enkelt. Det är så jag får se på saken.

Å andra sidan, det här med rekord, lite larvigt eller hur? Det här är ju bara en lek, en hobby, ett kul sätt att bedriva motion, ingen tävling.

Men ändå. Så jävla förbannad, frustrerad och besviken. Efter duschen var jag tvungen att gå tillbaka in på badrummet och frambringa ett rejält primalskrik. Helt enkelt ge ordet frustration ett ansikte.


onsdag, november 19, 2014

Ibland är det tungt

Rubriken hänvisar inte till min idrottsliga formnivå. Nej, rubriken syftar till ett besök vi i Team Rynkeby Stockholm gjorde igår.

Vi fick förmånen att besöka barnonkologen på Astrid Lindgrens sjukhus. En av våra teammedlemmar jobbar där som akutläkare och hon hade ordnat besöket.

Där fick vi en föreläsning om barncancer. Vi gick också se hur fint själva vårdavdelningen var ordnad. Jag skulle önska att även den "vanliga" sjukhusmiljön fick den typen av inredning i salar och korridorer.

HÄR kan du läsa vår teammedlem Lotta Hakelius beskrivning av vårt besök. Läs den. Då kommer du att förstå varför vi lägger så mycket tid till att samla in pengar.

Det som berörde mig mest var berättelser om det oerhörda lidande som barnen och deras familjer genomgår när diagonosen fastställts och den svåra behandlingen sätts in. Tänk dig själv att få höra: Ditt barn har cancer.

Den här bilden som jag kallar Liten ska bli stor är min egen tolkning varför just jag är med i det här projektet.

Liten ska bli stor
Den lilla bilden är fotad av Lars Johansson (Spinning-Lasse)
Den stora bilden är fotad av mig.

Vi fick också väldigt klart för oss att hur mycket pengar än barncancerforskningen får, så är det alltid för lite. Vi i Team Rynkeby gör så gott vi kan, vi är med och gör skillnad, så snälla, gör det du också.

Tryck på den röda knappen här ute i högerspalten och ge ett bidrag så de små barnen får en chans att bli lika tuffa, coola, snygga och givmilda som du och jag.

tisdag, november 18, 2014

Din bästa morgon på länge kan bli verklighet

Vill du delta i härligt morgonseminarium tillsammans med Jonas Colting och oss i Team Rynkeby Stockholm? Klart du vill. Samtidigt stödjer du vår insamling till Barncancerfonden. Precis som Jonas Colting gör. Han gör nämligen sin föreläsning gratis.



MÅNDAG 8/12 möter vi Jonas Colting, ”Sveriges tuffaste idrottsman”. 

Jonas har under många år hållit sig i världstoppen i den hårdaste konditionsidrotten av dem alla; triathlon. 

Förutom att ha tagit brons på Ironman VM 2001 har han också vunnit Ultraman World Championships inte mindre än två gånger.

I sitt senaste projekt simmade Jonas från Stockholm till Göteborg för att samla in pengar till ”Water Aid”.  

Patrik Härneman – Lagkapten för Team Rynkeby Stockholm, berättar om sitt engagemang för Barncancerfonden och om Team Rynkebys historia.

Du får även möta Barncancerfondens insamlingschef, Åsa Blomberg som berättar om fondens arbete med att utrota barncancer.

Anmäl dig nu! Deltagaravgiften är 250 SEK varav 200 SEK oavkortat går till Barncancerfonden. Resterande 50 kr är kostnaden som Team Rynkeby betalar för lokal och kaffet.

Läs mer om Team Rynkeby Stocholm här: http://www.team-rynkeby.se/teams-1/tr-stockholm/blogg.aspx

 Agenda: 
  • 8:00 Åsa Blomberg - Barncancerfonden berättar om barncancer och fondens arbete
  • 8:30 Patrik Härneman - Lagkapten Team Rynkeby Stockholm berättar om hur man cyklar till Paris.
  • 9:00 Jonas Colting - Inspirerar, motiverar för en bättre hälsa och mer energi.  

På den här länken kommer du till anmälningssidan. Så häng på , det kan bli din bästa morgon någonsin:  http://www.eventbrite.com/e/en-morgon-for-barncancerfonden-med-jonas-colting-biljetter-14141598903

söndag, november 16, 2014

Jag är i en formsvacka. Tror jag.

Är rätt nöjd med min träning så här långt. Har kämpat på i gymmet, i löparspåret och i spinningssalar.

Idag söndag, hade jag bestämt mig för en liten cykeltur. En jämförande tur i Täbytrakterna för att jämföra tiden för samma runda för tre månader sedan.

Igår hade Team Rynkeby Stockholm uppgiften att bemanna vår monter på cykelmässan, så jag tänkte att jag idag kunde ta en runda i Täby för att så att säga vara solidarisk med våra kollegor från Täbyteamet som bemannar montern idag.

Vi har ju ändå samma mål, A/samla in så mycket pengar vi bara kan till Barncancerfonden. B/ cykla till Paris, fast via olika vägar.

Vi är ju trots allt ett team, det är därför vi heter Team Rynkeby. Alla har samma mål, bara olika ortstillägg efter Team Rynkeby. Solklart, eller hur? Så medan de stog i montern tog jag på mig den tunga uppgiften som ambulerade varumärkesbärare genom att ta en cykeltur i deras hemmatrakter.


Tillbaka till cyklingen. När jag öppnade dörren idag för att gå ut och hämta morgontidningen fick jag tillbaka den på näsan, det blåste ordentligt kan jag säga.

Så gott som omedelbart satte sig Den Onde på min vänstra axel och kraxade "-bra Göran, nu kan du ta en lång frukost, sen kasta dig ner i soffan och zappa mellan jätteroliga tv-program, det är du värd".

Jo, det skulle ju kännas skönt, cykla kan man göra när det är bättre väder, du har rätt, svarade jag.

Då drog någon mig i högra örat och väste "-lägg av Göran, sen vrålade han rätt in i örat, "-DIN LATE JÄVEL, NU SKA DU KLÄ PÅ DIG OCH GE DIG UT OCH CYKLA". Det var Den Gode, som var väldigt lik Paulo Roberto. "-JAG HAR JU LÄRT DIG ATT OM DU BARA SKA TRÄNA NÄR DU HAR LUST BLIR DET INTE MÅNGA PASS".

Nä nä, svarade jag och gick pliktskyldigt in och klädde på mig cykelrustningen, och gav mig iväg.

Hade först tänkt att ta det lugnt, ett slags rehabpass för knät, men redan efter någon kilometer så ville jag dra på lite. Liksom testa hur Spinning-Lasse (f.d Monster-Lars) och DiscoGöran (aka GDY, Göran Den Yngre), klarat sina uppdrag så här långt. Kort sagt, har jag blivit bättre? Starkare?

Nja, vet inte riktigt. Rundan på lite drygt tre mil gick en aning långsammare än sist, men å andra sidan tog jag flera tunga backar på tyngre växlar än sist. Så grabbarna för godkänt. Det får inte jag.

Jag är missnöjd, borde som vanligt gjort det lite bättre. Varför gick det långsammare? Kan inte bara varit motvinden. Temperaturen? Var bara lite drygt 4 grader ute. Bara en vanlig formsvacka? Eller?

Nåväl, i morgon har vi ett spinningspass igen, då får jag väl ta i lite extra.

Men man måste också leva i nuet, tycker min kära hustru, så därför kommer (måste) jag ägna de närmaste timmarna åt klassiskt hushållsarbete som dammsugning, undanplockning, urplockning ur diskmaskin, åka och slänga tidningar och glasflaskor. Såna där typiska manliga saker.

Fast på vägen åker jag nog till ett shoppingcenter och kollar en grej som jag just kom på att jag behöver. I princip en helt oumbärlig pryl. Särskilt när man ska ägna sig åt hushållsarbete. Tror jag börjar med turen till shoppingcentret.

fredag, november 14, 2014

Vätternrundan De Lux. Eller: 910 minuter runt en sjö

I svallvågorna efter den fullständiga explosion av bokningar pga mitt förra inlägg, så publicerar jag nu mästerverket fotoboken Vätternrundan De Lux med underrubriken 910 minuter runt en sjö.


Det är bilder och texter och Tweets som jag nu sammanställt till en fotobok att ha som minne av cykelturen runt en stor sjö. De flesta bilderna är på mig och min familj. Såklart. Det är ju min bok.

Tänkte att den kanske visar för den som aldrig cyklat så långt, att det faktiskt går att göra det. Dessutom med glädje, men man måste VILJA cykla så långt för att det också ska bli kul, och inte en otrevlig upplevelse.

Ska man uppnå det anser jag att man ska träna rejält och ordentligt, och det gjorde jag, annars är risken stor att det bara blir en stor plåga som man aldrig mer vill uppleva. För mig gav den cykelturen mersmak.

Att jag kallar boken Vätternrundan De Lux beror självklart på att jag hade min familj som följde mig hela rundan och på en hel del depåer stog och väntade på mig. Det är en lyx som inte är särskilt vanlig under det här loppet.

De flesta bilderna i boken har fotats av min svärson Jonas.

Gör så här om du vill titta i boken: tryck på en av länkarna, tryck sedan Preview och dra upp i helskärmsläge. Hoppas du gillar boken.

Å nu blir det reklam (plus en liten s.k. teaser)

Läste att Zlatans medverkan i Volvofilmerna har gjort succé. För Volvo alltså, som ökade sin försäljning med hur mycket som helst, typ flera hundra miljoner.

Nu ska jag göra ett marknadsföringstest för att se om vi får fler bokningar på StockholmsBuss när jag avslöjar detta:

David Hasselhoff har åkt med StockholmsBuss. För dig som är för ung för att ha sett kultserien Baywatch, så visar jag en bild på David.

I jämnställdhetens tecken så visar jag också, för dig som har en annan målgrupp,en bild på Pamela Andersson som var med i samma serie. Hon har dock inte åkt med StockholmsBuss. Såvitt jag vet.


Så nu har vi vässat pennorna, tagit fram orderblocken, startat upp vår mailbox och är fullt beredda på en bokningsstorm av bussar från StockholmsBuss. Och kom ihåg, David Hasselhoff har åkt med oss.

Vi har telefon 08-623 03 80, vår webadress är www.stockholmsbuss.se och vår mailadress är info@stockholmsbuss.se.

PS.
Som en synergieffekt av detta så kommer jag inom kort, kanske redan idag, på just den här bloggen, publicera min fotobok Vätternrundan De Lux, med undertiteln 910 minuter runt en sjö.

Ett mästerverk på 66 sidor med både text och bilder. Mest på mig faktiskt.

torsdag, november 13, 2014

Feedback i båda riktningarna

Min fru tycker jag skriver för långa blogginlägg. Hoppas hon blir nöjd med det här.

Men om man jämför blogginläggslängd med bloggförfattarkroppslängd i centimeter, så är jag säker på att mina inlägg är rätt normallånga. Eller korta. Genomsnittligt sett alltså.


onsdag, november 12, 2014

Näe, den här dagen blev inte mycket bättre

Det hjälpte inte att sova på saken, som jag skrev om idag. Värken i benet höll mig vaken en stor del av natten, men som vanligt somnar man alltid som bäst inpå småtimmarna.

Vaknade sedan 08:30 och när jag klev upp vek sig benet direkt. Inget att snacka om, lika bra att bli ett vårdpaket så jag for iväg till akuten på Danderyds sjukhus. Mitt andra hem känns det som.

Parkerade bilen lite taktiskt nära akutingången. Men vad skådade mitt norr öga? Jo, de hade flyttat akuten.

Jag som hade lämnat kryckan kvar hemma, (man är väl välförsedd för sådana här oförutsedda händelser), så jag haltade mig fram till nya ingången.

Ingen direkt väntetid. Förklarade händelseförloppet. Fick rådet att istället gå till Närakuten, som dessvärre låg i ett annat hus ett par hundra meter därifrån. Så fick jag ännu en gång halta mig fram. Blev faktiskt erbjuden rullstol, men jag tackade nej. En Permobil hade jag dock sagt ja till. Den trimmade versionen med turbo.

Väl på plats vid Närakuten fick jag prata med en läkare. Ingen väntetid att tala om. Han babblade på ungefär som gårdagens taxichaufför, men jag fick under hans andhämtningar nogsamt redogöra för hela fallet från bryggan. Verkligen i detalj. Och hur själva nedslaget mot botten kändes. Och vilken typ av botten det var. Stenar? Sand? Lera? Hur högt var fallet?

Sen vidtog han själva undersökningen av knät och jämförde med det andra. En svullnad kunde konstateras. Så gav han även det tråkiga beskedet att jag har Artros även i det knät. Så nu är jag begåvad med Artos i båda knäna. Därmed lägger jag ner min hittills hemliga dröm om en Ironmantävling innan jag dör. Fan också. Den drömmen låg sommaren 2016.

Hursom, fick remiss för röntgen, ytterligare en jobbig promenad några hundra meter, de tog massor av bilder av både knät och underbenet och sedan ännu en lång promenad tillbaka till närakutens doktor för att få reda på resultatet.

Nu det positiva, inga skador kunde upptäckas. På grund av min pacemaker kan man inte genomföra magnetröntgen, som är att föredra i sådana här fall. En sån röntgen suger ur batteriet ur pacemakern. Eller kortsluter den. Det vill man ju helst inte.

Så, resultatet av hela denna långa historia blev: En kraftig stukning av knät, med inre blödning och muskelbristningar som följd. Det är blödningen och bristningarna som ger mig smärtan. Sa doktorn.

Så nu gäller rehab i minst tre veckor. Löpning uteslutet. Spinning okey. Jag frågade om Stockholm Tunnel som går av stapeln om en och en halv vecka, om det projektet var genomförbart. Han avrådde å det bestämdaste.

Inget bra svar, jag kommer att genomföra Stockholm Tunnel Run ändå. Promenerandes. Kanske lite småjoggandes om det känns okey.

Så nu ska jag ha varmt på knät under dagarna, se till att röra knät, inte sitta still. Och rehaba med diverse knäövningar. Passar bra in i mitt gymprogram.


Så livet går trots allt vidare, no danger on the roof, som man säger.  Det extratrista är att jag nu är tvungen att ställa in resten av höstsäsongens tennismatcher. DET svider mest av allt.

Undrar hur morgondagen blir. Hoppas den blir jättebra. Börjar redan sakna bra dagar.

tisdag, november 11, 2014

What a shitty day

En riktig skitdag idag. Vill du veta? Ska jag berätta? Okey, så här då:

Började dagen med ett besök hos tandläkaren. Bök och stök i munnen resulterade i 1 sprucken gammal amalgamlagning, 2 hål och skäll för att jag inte putsar mellan tänderna med tandtråd.

Resultatet omräknat i kronor och ören, ca 6 tusen spänn. Mitt lidande oräknat. Och precis där for min tänka MTB-hoj, eller troligare CX-hoj, ut ur familjens budget.

Sen åkte jag till landet för att återuppta projektet att köra motorbåten till Trosa för upptagning. Projektet lades ju förra vecka på "hold" pga snön som ramlade ner.

Gick ju jättebra, härligt att vara på sjön en stund, även om turen bara tog en kvart eller så.


När jag kom fram till marinan så stog min förbeställda taxi redan och väntade på mig. Perfekt.

Så började eländet. Taxichauffören pratade oavbrutet, då menar jag oavbrutet, den tid det tog att köra mig 10 km tillbaka till stugan. Eftersom han hade så ofantligt mycket att berätta körde han inte någonstans fortare än 50 km i timmen trots att det är en 70-väg.

Mitt bidrag till samtalet var "jasså, jaha, säger du det,jorå, aha, där ser man" och liknande uttryck. 250 spänn för det samtalet och transport 10 km.

Nu börjar problemen eskalera. När jag kom tillbaka skulle jag ta bort ybommarna som båten låg vid vid vår brygga. Har gjort det i säkert 15 år vid det här laget. Inga problem. Utom idag. Plötsligt gled den ur händerna och la sig snygg och prydligt på havets botten. Lyckligtvis inte jättedjupt, men ändå.


Efter lite meck och petande med lite grejer jag hittade, så lyckades jag fiska upp enheten.

Nästa projekt var att ta upp vår lilla jolle till segelbåten. Det projektet går ut på att dra upp båten på bryggan och dra den in mot land, för bryggan är lång och det är både vass och gungfly bredvid bryggan som inte går att promenixa på.

Så där står jag på den smala bryggan och ska för kung och fosterland och mig själv dra upp båten på bryggan. När den nästan är uppe brister tampen jag drar i och jag far baklänges och viftar som en tok för att hålla balansen och min tunga kropp kvar på bryggan. Lönlöst.

Efter några sekunders viftande ramlar jag handlöst av bryggan och ner i vattnet. Nu kommer det värsta. När jag ramlar ner lyckas jag vända runt på något sätt och landar på mitt vänstra ben och jag får hela min tyngd över benet som knäcks till. Gör ont så inih....e.

Kravlar mig upp på bryggan. Det positiva var att jag nu fick rejäl pay back på mitt vattentäta telefonskal, för telefonen hade jag ju såklart i fickan. Fodralet kostade 700 spänn, en ny telefon kanske 5 tusen, så det var en lyckad investering i telefonfodralet.

Det negativa var att båten, som ramlade tillbaka ner i vattnet, nu snyggt och på något sätt värdigt, drivit ut en bit så jag inte når den.

Orkar inte bry mig just då. Drypande av vatten haltar jag mig hemåt för att byta kläder. Det sticker som knivar i benet när jag går.

Efter klädbyte ner igen och då har båtskrället lyckligtvis drivit tillbaka mot bryggan så jag precis når den. Nu får jag upp den och kan dra den in till land.


Till slut så hamnade lilla jollen exakt där den ska vara på vintern.


Sen åkte jag hem och förstörde middagsaptiten genom att trycka i mig en hamburgare på MackeDonken i Södertälje.

Nu ligger jag utsträckt i soffan hemma och funderar på om jag ska uppsöka vårdapparaten i morgon, för benet gör rejält ont. Får sova på saken.

Löpträningen i morgon är härmed inställd. Får bli gymmet istället. Och så håller jag tummarna för att morgondagen blir en bättre dag.

måndag, november 10, 2014

Årets pappa. Jag?

Nämen, det här är väl inte sant? Skulle jag? Lilla jag? Blev jag vald till Årets pappa 2014?

Oj oj oj, det hade jag ingen aning om. Men så blev det tydligen.

Jag är Årets Pappa 2014.

Jag framför härmed ett stort tack till juryn för detta det finaste pris man någonsin kan få. Det här är juryns motivering:

"Vinnaren i årets tävling har gjort något spektakulärt. Han har genomfört en utmaning större än något annat han gjort i sitt liv, utom möjligen att uppfostra vad som kom att bli två ytterst respektabla barn. Genom utmaningen har han visat nya sidor av sig själv och samtidigt har han både inspirerat och kommit närmare sina barn. Men han är inte nöjd där. Han vill göra ett avtryck som syns. Han vill hjälpa föräldrar med cancersjuka barn att få uppleva det han själv nu upplever med sina barn. Han vill rädda världen. Om alla andra pappor var som Årets Pappa 2014 skulle vi vara ett steg närmare."

Och allt detta beror på cyklingen. Börjar man cykla förändras man. I bästa fall till det bättre.

Jag ska inte hålla något tacktal. Jag ska inte önska mig gåvor eller något pris för denna min blygsamma insats, att vara pappa. Det enda jag önskar är world peace.

Nästa år står mycket på spel, då har jag chansen att som första pappa någonsin plocka hem titeln Daddy of the Decade.

Det är en titel man får om man blivit vald 10 år i rad som Årets pappa. Jag har samtliga nio pokaler från 2006 och framåt.

Nu börjar det hårda och mödosamma arbetet att försvara min titel även 2015 så jag får det åtråvärda extrapriset. Det arbetet börjar redan idag.

Min dotter Sofia, tillika medarbetare, kommer därför idag att få kila hem redan efter lunch, för hon har den senaste tiden arbetat hårt och målmedvetet och förtjänar lite extra vila. Naturligtvis utan löneavdrag.

Här, på den här bloggen, kan du läsa om juryns hårda arbete inför det här årets val.

Jag vill även passa på att framhäva min son Marcus för hans synnerligen tänkvärda och med extra glädje mottagen FarsDags-gåva. Han satte in 500:- till Barncancerfonden i mitt namn. Hans fina sambo Ammi, gjorde samma sak i sin pappas namn. Jag tycker de båda gjorde något alldeles fantastiskt.

Så det är väl en uppmaning så god som någon, tryck du också på den röda knappen ute i högerkolumnen. Då bidrar du till att ännu fler pappor får uppleva glädjen att ha friska barn.

Tveka inte, gör det NU. Du kan fortsätta läsa den här bloggen efter det, jag kan vänta ........

En sak till, börja cykla, då har du ännu större chans att ta hem titlar som Årets Pappa eller Årets Mamma. Är du nybörjare föreslår jag nybörjarkurser hos Sveriges största cykelklubb, Fredrikshovs CK. Det är helt enkelt skitkul, du får motion, du får kamratskap och du får nya vänner.

Kanske du då även blir nominerad till Årets Pappa 2015.

lördag, november 08, 2014

Känner mig nöjd, men ändå missnöjd

Har ofta en oförklarlig känsla efter ett träningspass. Som idag t.ex efter en timmes lördagsspinning med Team Rynkeby.

Jag kör så svetten sprutar, mjölksyran pumpar i låren och det känns som jag inte skulle orka ens 60 sekunder till. Och då har vi bara kört i 20 minuter.

40 minuter kvar. 40 långa minuter med spurter stup i kvarten och fiktiva backar som slutar i himlen, känns det som. Och ingen vila.

Jag orkar inte, jag vill gå hem.

Musiken pumpas taktfullt ut i högtalarna i rummet på näst intill skadlig decibelnivå. Det är läckert. Musiken hjälper till med sitt taktfasta dunkande.

Lasse på ledarpodiet vrålar "HÖJ MOTSTÅNDET".

Det hörs stönanden lite här och var i salen. Jag själv blundar och försöket trycka på så mycket det går med benen och ser framför mig Eiffeltornet i Paris. Jag SKA dit.

Sneglar på den stora tavlan där min pulsmätare syns, Mätaren glider sakta över på rött fält. Lasse vrålar "HÖJ MOTSTÅNDET".

"SISTA SPURTEN, HÖJ MOTSTÅNDET LITE TILL" vrålar Lasse ännu en en gång, "BARA 30 SEKUNDER KVAR, DU KLARAR DET, KÄMPA ÄNDA UPP, KOM IGEN".

Och där tog timmen slut. Redan? Vad fort de 40 minuterna gick. De som jag för 40 minuter sedan inte trodde jag skulle orka.

Så långt känner jag mig nöjd, jag har gett allt under timmen. Mer kan man inte göra. Men i bilen hem kommer känslan av att jag känner mig missnöjd. Jag borde, kunde, skulle gett lite till. Jag borde höjt motståndet en sista gång i sista backen, jag hade fixat det. Man kan alltid ge lite till. Bara en liten bit till. Man orkar.

Det var ju så jag fixade alla riktiga backar under säsongen, när pulsen gått i taket och det är fortfarande tusen mil till backens topp. Då har jag alltid tagit fram mantrat, bara lite till, en meter i taget, bara lite till. Och plötsligt är backen besegrad. Av mig, med min kraft, med min vilja. Det är en härlig känsla som är värd all träning.

Men den där missnöjdheten är ingen kul känsla, det som möjligen väger upp är känslan i kroppen när jag väl kommit hem, duschat, ätit och satt mig i soffan. Då kommer den där smygande träningsvärken som gör att man fysiskt känner att man jobbat hårt.

Samtidigt smyger den stora nöjdhetskänslan fram och in i kroppen. Jag är kanske inte så dålig i alla fall.

Så i det stora hela känner jag mig nog nöjd. Okey, jag känner mig nöjd med mig själv. Det var en bra start på dagen. I morgon är en ny dag, med ännu ett träningspass. Plus lite trädgårdsarbete och lite FarsDags-firande.

Undrar om mina barn varit nöjda med mig under året?

onsdag, november 05, 2014

Vilodag? Pyttsan.

Idag hade PT2, Sofia, vilodag. Men inte jag. Men vilodag för henne är att en lunchlöpning med lilla pappsen inte räknas som fysisk aktivitet. Det räknas uppenbarligen som vila.

Hursomhelst, idag blev det inga backintervaller utan bara löpning rakt av. På stundtals leriga stigar.


Fick ännu en gång en klar och tydlig bekräftelse på det som varit känt för mig hela livet. Jag hatar att springa. Verkligen hatar. Då sa Sofia att hon skulle köpa en löparteknikkurs i julklapp åt mig, det skulle få mig att tycka det är roligare, för jag springer ungefär lika graciöst som en gravid elefant.

Men ibland måste man göra saker man inte vill. Typ löpa. Måste ju klara av Stockholm Tunnel Run innan jag lägger ner den här sportgrenen. Dessutom är det säkert bra för cyklingen också.

Försökte tänka på det som Team Rynkebys Spinning-Lars, tidigare av mig kallad Monster-Lars, tjatar på oss under spinningspassen, "skit i pulsen, försök hitta känslan i kroppen, DIN känsla. Pulsökningen tar vi sen".

Så idag letade jag som fan efter MIN känsla i MIN kropp, men hittade väl den inte riktigt. Jo, de första 3,5-4 kilometrarna kändes i stort sett okey, de sista gick tungt.

Men en sak var i alla fall bra, jag stannade aldrig, jag hade springrörelser i fötterna hela tiden. Vågade inte stanna, då hade jag fått spö av PT2 och säkert också av PT2,5 vovven Reka.


En annan sak, jag blir alltid lika glad när såna här jobbiga event är klara, när mållinjer korsats. Inte bara glad, utan så härligt nöjd med mig själv. Det är en skön känsla, det är ju det. Oslagbar faktiskt. Sen spelar det mindre roll om jag springer på en kilometertid på 8:30 eller 7:15. Jag är lika nöjd för det.

Avslutningsvis: JAG VILL INTE HA NÅN JÄVLA LÖPARKURS I JULKLAPP!

söndag, november 02, 2014

Min race report från dagens träning

Idag trotsade jag både väder och vind. Och värkande lår, efter gårdagens tuffa spinningtimme med därpå följande styrkepass med Team Rynkeby.

Samma misstag som alltid. Jag sätter mig liksom i fel sandlåda. Jag sätter mig nästan alltid i sandlådan där de stora killarna och tjejerna leker.

Vi blev idag 9 st hjältar som ville cykla trots det usla vädret. Min senaste "riktiga" cykling var den 28 september, så jag började känna en stark längtan efter en tur.

Eftersom vi bara var 9 st var det ingen idé att dela upp oss i olika hastighetsgrupper. Jag var väl, som vanligt då, den svagaste länken, Den snabbaste, Jens, snodde runt Vättern på 7 komma nånting timmar för några år sedan och är vad jag förstår en aktiv tävlingscyklist. Det är den här nivån vi pratar om på dagens träning. Joråsatt.

Men han var snäll Jens, och de andra xl- och xxl-snabbisarna, de höll igen så även jag kunde hänga med i dagens tempo. Nåja, vi var några stycken "mellisar" också. Jag räknar mig faktiskt dit också, även om jag för närvarande nog ligger i det nedre spannet i "mellishastighet". Fast jag har ju som mål att snitta 30 km/tim nästa år, alltså på gränsen till snabbgrupp. Man måste ha ett mål, annars blir det tråkigt.

Efter uppvärmningsmilen var jag redan lite trött. Efter en mil. Låren värkte. Sen började träningen. Fick hänga i så det stog härliga till. Flåsade och stånkade och svor för mig själv. Det går finfint på platten och i nerförsbackarna , men uppför tar det liksom stopp i maskineriet. Fattar inte riktigt varför. Jo, lite fattar jag. Vare sig min ålder eller vikt är ju direkt gynnsamma i de här sammanhangen. Så det är väl bara att gilla läget. Och träna ännu lite mer.

Efter nån timme kom vi till den här fina platsen. I regn och blåst med friskt humör. Vi var två representanter från Team Rynkeby (är jag sådär stor i verkligheten?)


Efter en kort paus for vi vidare igen. Mäster Anders, som brukar ha hand om de här passen, men inte idag, brukar ha längre pauser. Ville bara nämna det.

Sen blev det massa backar igen, fasen vad Ingarö är kuperad. Gick rätt tungt nu och jag fick mest vara en trött grindvakt. Eller bojsten. Så här körde vi idag:


På hemvägen fick Magnus dessvärre punka. Men det fixade han snyggt medan Gerry agerade domkraft. Och jag agerade pressfotograf.


Efter lite drygt 5 mil avslutade vi med en traditionell fika i Gustavsbergs hamn. Fast tjejerna och Snabb-Jens körde lite längre, de tog några extra kilometrar med några grymma backar inblandade. Det var tufft gjort.


Trots regn, blåst och bråkiga lårmuskler, en superkul cykling med superhärliga, supersnabba, och supersnygga cykelkompisar. 

På den här bilden ser man hur jobbigt det var för mig på andra halvan. Där pendlar jag mellan 80-95 % av min maxpuls. Lite mer värdelöst vetande, det blev en rekordhög genomsnittskadens för mig idag. Alltid något.



Så här galet glad kan man bli efter en vanlig, regnig, blåsig och tröttsam cykling med Fredrikshof.


PS.
Har du tryckt på den röda knappen ute i högerkolumnen ännu? Om inte, gör det. NU.

lördag, november 01, 2014

Jag tog en vilomånad

Jaha, oktober månad är slut. För första gången på säkert ett halvår, tappade jag förstaplatsen i tävlingen "flest-träningstimmar-i-familjen-plus-några till".


Känns surt. Bittert. Eländigt. Uselt. Bara en bronsplats liksom. Men som sagt, jag tog en vilomånad och bara softade lite.

Det har kommit in en ny deltagare i tävlingen, Göran Strömstedt. I Team Rynkeby Stockholm heter han Göran Den Yngre. Han tränar ju tokmycket, för han ska köra klassikern. Inte bara genomföra den, det ska ske på snabbar tider.

Jag kommer bergis aldrig mer att få en guldmedalj i den här attraktiva tävlingen. Inte om GDY ska hålla på så här.

Men det viktigaste är ju inte vinna de här månadstävlingar, det viktigaste är att en Göran tar guldet. Ibland är det skönt med en stand in.

Det lite pinsamma är att min svärson, som tidigare varit uppe och nosat på pallplatser, i oktober inte ens kom in på resultatlistan. Några timmar har han, men inte tillräckligt för att få cred på min blogg. Skärpning där.

Min "svärdotter" tränar också, men vägrar visst att vara med i den här tävlingen. Vill kanske inte avslöja hur mycket hon tränar. Eller lite.

Men jag är ändå trots allt både nöjd och stolt över mig själv. Jag snittar faktiskt 42 minuter träning per dag, det är ju inte dåligt. Tvärtom faktiskt.

Så här körde jag på gymmet, sen tillkommer ju all löpning, spinning och tennis. Fasen, jag är ju riktigt bra när allt kommer omkring. Jävligt bra för att vara mer precis.

Hello November, nu KÖÖÖÖÖÖR vi!