Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


lördag, juni 30, 2018

Lördag. Mot Paris. Malmö -> Rostock

Innan jag går in på lördagen måste jag såklart avsluta fredagen.

Nattåg kl 22:26 till Malmö ankomst ungefär vid 7-rycket lördag morgon. Innan vi äntrade tåget fick jag ett dunderpiller mot förkylning, hosta, och såna saker av vår kapten Satu.

I sanningen namn var jag verkligen i valet och kvalet när jag låg hemma i soffan några timmar innan avfärd. Kände mig helt utslagen, ja faktiskt närmare döden än livet.

Men jag bet ihop, bestämde att jag måste vara en man, bita ihop och kämpa. Det kan ju faktiskt gå över på någon dag eller två. Så jag tog en taxi och anslöt till gänget på Centralen.

Den officiella tackbilden till SJ för att de sponsrade oss är
betydligt bättre, men då var ju inte jag med för jag fotade.
Det här är den inofficiella tackbilden, lite mer personlig.
Tack snälla SJ.

Man sover i regel inte värdsabra på tåg tycker jag, så min sömn var väl mer att betrakta som dvala. Men undrens tid äro icke förbi. Vaknade och kände efter. Jag levde, jag kände mig okey, ingen hosta, ingen riktig snuva, den där tjockheten i huvudet borta. Yes, jag cyklar idag, inget bilåkande.

Sen knatade vi iväg till ett Clarionhotell nära Malmö Central. Där åt vi en superhärlig hotellfrukost till mycket starkt reducerat pris. Tack snälla Clarion Hotell.




Här kan du tänka dig samma text som vid SJ-bilden.
Byt bara ut SJ mot Clarion Hotel så blir det bra.

Kl 10 rullade vi iväg mot Paris med våra cyklar som vårt härligt coreteam hade kört ner i går.

Spänningen bland rookisarna var relativt hög. Själv är jag ju att betraktas som veteran, så för mig var det såklart också spännande men också en väldigt lugn och behagligt känsla när man vet vad som väntar.

Min vana trogen numera låg jag sist som en liten kycklingmamma, eller snarare kycklingpappa, men då är det väl en tupp va?

Vi är ojämnt antal så jag ligger ensam allra sist. Vi är 33 cyklister i teamet. När man ligger sist, och innehar ämbetet Träningsansvarig, då har man som löneförmån att man får göra saker som ingen annan i teamet för göra, fota under cykling.

Men hänsvisning att mitt företag StockholmsBuss har
sponsat teamet en liten smula tog jag mig friheten
att utlova fri lejd i Malmös bussfiler.

Lite hastig och lustigt ändrade vi den tänkta rutten till Trelleborg under frukosten. Förslag inkom att vi skulle svänga ner mot Höllviken och cykla längs havet eftersom dagen var helt underbar. Där tänkte vi även göra en glasspaus för vi hade gott om tid innan färjan skulle avgå.


På vår färd kommer vi att stöta på många olika sorgters hinder.
Redan i Skåne kom det första, en broöppning.
Här samtalar kapten Satu med vicekapten Patriklvem vem
vi ska skylla broöppningen på. Magnus kanske?

Till slut kom vi till glasskiosen som slog nytt kassarekord redan kl 11.


Sandra, du vet hon som har en SM-guldmedalj
med Skuru IK i handboll, trycker i sig en rejäl glass.
Med strössel dessutom. Är man guldmedaljör
vill man tydligen ha lite extra guldkant på allt  möjligt.


Nya rutten blev succé. Jättevacker väg och vet du vad? Vi hade en skön medvind så vi rullade på i typ 35-40 utan att ens ta i. Nästan fusk.


Här slarvar vi lite med linjeringen i klungan,
 men det må vara hänt första dagen.

Efter en liten stund kom vi till hamnen i Trelleborg. Väntan, väntan, väntan men till sist fick vi cykla ombord.


Med tanke på att jag inte sovit ordentligt på tre nätter så kände jag att jag måste lyxa till det lite och rehaba mig själv så gott det går. Vi har många tuffa dagar framför oss, så det gäller att inte slarva med sin egen kropp. Särskilt inte som min har strulat lite.

Jag hyrde helt enkelt en hytt för blygsamma 475:-. Gick och la mig efter maten och somnade relativt fort och sov några timmar. Skönt och välbehövligt.




Självklart fanns andra alternativ hur man kan sova.
Kan det här vara vår läkare Emilia?

Vet ni vad de andra gjorde under tiden? 

Klart du inte vet, därför tänker jag avslöja det. De dansade. Kan du fatta. Kan tyvärr inte avslöja vad, men det var varken Lambada eller Dirty Dancing.

Ankomst Rostock vid 21-tiden. Från hamnen cyklade vi en mil ungefär till hotellet.


Mer väntan, nu i hotellreceptionen för att få våra nycklar.

Klockan tickar iväg, om lite dryg en halvtimme blir den söndag, så nu måste den bloggande cykelreporten krypa till kojs. 

I morgon börjar vi så att säga på riktigt. Då cyklar vi en nätt liten etapp på 21 mil mot nästa destination Uelzten. Progonsen säger fint väder, sol, mycket lite vind och lagom varmt, runt 20 gradet. Najs.

Stay tuned, hörs i morgon.

G´natt.

fredag, juni 29, 2018

Tour de Paris. Race day -1

Pulsen ökar. Det är dags. Äntligen. Efter nästan 10 månader av hårt slit, både med vår egen fysiska träning, som att samla in pengar till Barncancerfonden är det nu dags. Det är examendags.

I onsdags hände det som inte fick hända. Sov superdåligt på natten och när morgonen grydde sved det rejält i halsen och jag kände mig både febrig och eländig. Mer eländig än vanligt.




Hängde på låset till vår husläkarmottagning och bad om en snabb totalrenovering. Doktor Majid kollade blod, urin och hals. Inga bakterier eller annat tjafs syntes någonstans, förutom att halsen var röd och irriterad. Insidan av halsen alltså. Virus, blev bedömningen. Inga mediciner biter på det, så det anbefalldes vila och vätska. Det kan gå över på två dagar. Eller sju. Ingen vet.

På kvällen hade teamet en avslutningspicknick, precis som vi haft de övriga tre åren jag varit med. Förra året hade vi även en liten aktivitet innan, open watersimning i Djurgårdsbrunnskanalen.

Så även i år under ledning av gissa vem? Jo min egen dotter Sofia. Jag insåg ju efter morgonens nedslående resultat att det vore stendumt att vara med på kvällen så jag satt vackert hemma i soffan och hade lite avundsjuka tankar.

Dotter Sofia, Peter, Satu, Manni, Leif, Ylva

Dagen efter fick jag rapport av Sofia hur simningen hade gått. Hon berättade att hon skrattade så mycket så hon nästan trillade av Suppen som hon gled omkring på för att instruera.

Saken var den att de här absolut stenhårda, vältränade cyklisterna efter bara en stund fick så mycket kramp i benen att de själva höll på att skratta ihjäl sig. Att cykla sju dagar och 125 mil till Paris är inga problem, men att simma 50 meter blev nästan övermäktigt. Men de hade kul, vilket var meningen med evenemanget.

Efter simningen blev det picknick med badkrukorna i teamet. Jag var ju som sagt inte där, så inga bilder därifrån. Jag satt hemma och tyckte synd om mig själv. Tänk om jag inte kan starta på lördag?

Idag fredag mår jag fortfarande lite-så-där, sov urdåligt, harklade och hostade mig genom natten, och snoren rinner ur näsan. Inte bra, inte bra alls faktiskt. Men vi får väl se, med på resan ska jag oavsett.

Dagen började med att vi kl 08 lastade våra cyklar och bagage i lastbilen som kör ner de grejerna till Malmö.

 Tack Upplands Motor för bilspons


Tack Gainomax för spons av energi- och återhämtningsgrejer


Nästan som Iron Maiden på turné. De har en Boing 747,
vi nöjer oss med en lastbil och några följebilar. 
Rock´n´roll-feeling det ochså. 

Sedan åkte vi hem och jobbade, eller för att bara softa och invänta att klockan ska ticka iväg så vi kan samlas på Stockholms Central för att äntra nattåget kl 22:26 till Malmö.

Resten av den här dagen får jag nog fortsätta att skriva om i morgon då själva äventyret börjar. Det blir en lugn dag med kort cykling till Trelleborg och sedan en näst intill omänskligt tråkig färjeöverfart till Rostock och vår första hotellövernattning.

I söndags blev jag ombedd att säga någonting om vårt team och vår träning. Så här blev det.



Du måste bemöda dig med att klicka på den här länken för att se filmen:

https://www.facebook.com/TeamRynkebySTHLM/videos/1093210244164437/

Det här är vi i Team Stockholm-GodMorgon 2018. Saknas dock några på bilden.



Vill du följa vår färd live, kan du klicka dig in HÄR och välja valfritt team.

Stay tuned, fortsättning följer. Som vanligt.

söndag, juni 24, 2018

Paris, here we come, nu är vi redo

Team Rynkeby-GodMorgon Stockholm 2018 är redo. Nu har vi tränat klart. Nu är vi förberedda så långt det varit möjligt för att anta utmaningen att cykla till Paris.



Idag körde vi sista distanspasset och kommande lördag börjar vi vårt äventyr. För många i laget kanske till och med livets hittills största fysiska utmaning. 125 mil till Paris skrattar man inte bort hursomhelst. Så är det bara.

Kravet på var och en har varit minst 250 mil i benen innan vi drar. De allra flesta har klarat de milen galant, många har cyklat mer än 300 träningsmil under våren, ytterligare några ännu mer.

Jag har ju haft förmånen och äran att vara teamets träningsansvarige och jag känner faktiskt en enorm stolthet över hur alla i teamet verkligen kämpat, skrattat, gråtit, svettats under de här nio månader vi tränat inför detta. Vi började ju redan i september och körde varje onsdag en stentuff 1,5-timmars spinningpass med vår egen Fröken Spinn, Tina Guri-Elmquist plus en timmes cirkelfys på söndagar.

Många körde även egna pass mellan teamträningarna.

Teamet består av en härlig blandning av människor med olika yrken, olika erfarenheter och olika kunskaper om cykling. Vi har en f.d elitcyklist, vi har superduktiga amatörcyklister, varav en var med och skulle slå rekorder på Halvvättern men de missade med någon enstaka minut. Vi har också några helt och hållet nybörjare som aldrig ens suttit på en racercykel. Blandningen är stor.

Vår första distanscykling när vi fått våra cyklar gick till Kakslottet/Taxinge Slott. Då hade vi rullsnittet 25,6. Sedan dess har vi mest legat på söndagsdistanser runt 15-20 mil plus Vätternrundans 30 mil.

Idag slöt vi cirkeln och cyklade samma rutt som vi gjorde på den första turen. Idag hade vi rullsnittet 28,5, en ökning med lite drygt 11 %.

"Det blir aldrig lättare, det går bara snabbare".  En devis som vi härmed bevisade vara alldeles sann.


Fika/lunchrast i den här miljön kan ju aldrig vara fel



Mumsigheterna på brickan kostade lite drygt 200 kr.
Dyrt som f** men lika smarrigt som dyrt.



På parkeringen när vi kom tillbaka hade jag fått en
liten efterrättspresent. 400 bagis för jag trodde det 
var gratis på söndagar. Det var det inte.

'

Killen som körde den där röda bussen tillhör sannolikt
förarkårens begåvningsreserv. Han brände om oss i en helt skymd kurva.
Naturligtvis fick han möte, så mötande bil fick köra halvvägs 
av vägen för att undvika krasch. Undrar hur föraren tänkte
när han beslutade att köra om oss.


Dagens gäng, rätt hårt decimerad pga midsommarhelgen,
 som bevisligen blivit minst 11% snabbare
på 2,5 månader.

Jag själv då? Jo, jag har blivit både starkare och uthålligare jämfört med tidigare år. Men jag har tränat rätt hårt för det också. Nu hoppas jag bara att formen håller i sig ytterligare ett tag och att Pariscyklingen blir sådär härligt kul som de varit de andra tre åren jag kört med Rynkeby.

Jag har ett personligt mål i år. Lyckas jag berättar jag det när vi är klara.

Finns dock ett litet orosmoment i min värld. Vädret. Det verkar vankas högtryck över vår rutt till Paris. Med lite högre värme. Blir det för hög temperatur är det morsning och goodbye för Herr Demnert. Blir det uppåt 30 grader blir det tufft.

Men jag har ett ess i rockärmen. Har införskaffat, för en mindre förmögenhet, en särskild kylväst, handledskylgrejer och till och med en särskild kylkeps. Till och med en scarf som kyler runt halsen.


 Ser ju ut som värsta skottsäkra västen,
men man blöter den med kallt vatten, sen behåller den
kylan upp mot 2 timmar. Sen blöter man den igen.
Fotbollslandslaget lär ha använt såna här.


Samma princip med handledsgrejset.

Kepsen ser så töntig ut så den visar jag inte. Men om det blir varmt ser jag hellre ut som en tönt än ligger på marken och flåsar.

De tänkte jag ha i vår följebil och kan kränga på om värmen blir för jobbig. Har inte testat förut, kan bli spännande.

Jag har även förberett cykelbrännan. Hur skulle det se ut att komma till Paris röd som en kräfta?


Ingen knivskarp kant, det suger lite tycker jag.
Den uppmärksamme ser även att benen är hårbeväxta.
Här blir det liksom civil olydnad, blir ingen rakning.
 Sometimes I´m a rebel.

Har även lyckats korrigera min vikt. 

Nytt årsbästarekord. Stort.


Idag visade vågen exakt samma vikt som när jag kom
hem från Pariscyklingen förra året. Toppnoteringen
104 kg var vid årsskiftet.

Veckan som kommer blir det packning, jobbfix, hårklippning, cykelkoll, stress, stress och ännu mera stress. 

Teamet har en "avslutningsträning" på onsdag med lite ow-simning för de som vill och så en picnic i det gröna. Precis enligt Team Rynkeby Stockholms tradition.

På fredag morgon ska vi lasta våra cyklar i en lastbil som kör ner dom till Malmö.

På fredag natt skjutsar SJ oss med nattåget ner till Trelleborg. Tack snälla SJ för att ni sponsrar oss med biljetterna.

På lördag cyklar vi från Malmö till Trelleborg där vi bordar en färja som tar oss till Rostock dit vi kommer sent lördag kväll. På söndag morgon kl 0800 startar vi resan "på riktigt" enligt det här schemat:

söndag: Rostock - Uelzen, 21 mil

måndag; Uelzen - Osnabruck, 23 mil

tisdag: Osnabruck . Venlo, 21 mil

onsdag: Venlo - Liege, 11 mil. Här har vi valt en kort dag för att få lite längre återhämtning inför de brutala avslutningsdagarna med väldans många höjdmetrar.

torsdag: Liege - Charleville-Mezieres, 19 mil

fredag: Charleville-Mezieres - Chantilly, 21 mil

lördag: Chantilly - Paris, 7 mil

Mer än så här har jag nog inte att berätta idag. Återkommer såklart med dagsrapporter när vi väl kommit iväg. 


söndag, juni 17, 2018

Vätternrundan 2018. Min racereport. En skön revansch.

Mitt bästa VR. Vi kan börja med det. Femte vändan. Inte den snabbaste tiden totalt sett, men den snabbaste cyklad tid, och med det snabbaste rullsnittet. En härlig revansch för mitt DNF på Halvvättern förra veckan.

Det bästa av allt, det var mitt absolut bästa VR orkesmässigt sett. 87% av hela rejset låg jag i pulszon 2. Har aldrig hänt förr. Tror minsann jag är rätt vältränad i år. Tack Stina Jönson. (min PT sedan februari)

Precis som de senaste tre vändorna cyklade jag med Team Rynkeby-GodMorgon Stockholm. Min första VR cyklade jag ensam på tiden 15:10.

Nu blir det många bilder för att berätta min historia om min femte Vätternrunda.






Stockholm -> Motala
Som vanligt åkte vi buss med StockholmsBuss och som vanligt delade vi den med Täbyteamet. Vi lastade cyklarna i en släpkärra efter bussen och så rullade vi iväg på fredagen kl 19:00.


Mattias hade kul samtal med vår chaufför Anders.
Tina tränade lite ducklipstricks.


Någon ägnade tiden att fota. Jimmy och de flesta andra
var klokare och sov/vilade inför nattens äventyr.


Vår chaufför Anders är möjligen en Vätternrundawannabe,
i bussens utrymme har han en hopvikbar cykel.

Väl framme i Motala blev det mingel, uthämtning av startkit, intag av mat och allmän laddning. Många var kloka och satt kvar i bussen och vilade.


Lilla jag, Tina och Mattias har precis hämtat ut våra starkit.
Vi finansierade vårt kommande matinmundigande med att
göra reklam för Colgate tandkräm.
(info bara för dig: jag fick inte förnyat reklamkontrakt)

Exakt kl 24:00 var det återsamling vid bussen för att göra oss i ordning för starten kl 01:36.

Man får inte vara blyg, omklädning ute i det fria

Så rullade vi iväg till starten. Vi hade som vanligt många förstagångare vars puls nu slog lite fortare än andras. Kommer ihåg min första runda, jag var så nervös så jag trodde pacemakern skulle ploppa ur kroppen.

In i startboxen, jag hade fått förtroendet att vara teamets race captain så jag gick runt och highfivade alla.

I vårt team kör vi alltid med ett draglag på 4-6 personer som drar resten av klungan som ligger i fasta positioner. Draglaget byter vi ut lite då och då. Med många nybörjare/oerfarna anser vi det säkrast att cykla på det viset.

Dagen till ära ville vi låta lite proffsigare så vi kallade draglaget Motorn istället. Vi ställde upp så här:



Uppställningen behöver lite förklaring. Vi började med fyra erfarna cyklister i motorn när vi körde i mörkret. Vi tyckte det var säkrast. När det blev ljusare ökade vi motorn till sex cyklister. 

Draglagschef i teamet är Tina, hon ligger alltid i draglaget. Inte många tjejer är en starkare cyklist än hon.

Vi blev dock bara 23 som kom till start vilket innebar att jag låg ensam längst bak. Det är rätt mysigt.

En lugn och glad RC. Så här lugn har jag nog aldrig
varit i startboxen tidigare

Sådärja, där tog de bort repet och vi rullade iväg.

Motala -> Ödeshög
Inte mycket att orda om. Vi rullade på i ett snällt Rynkebytempo. Min uppgift var som sagt att ligga sist och agera grindvakt. Fick jobba lite. Många kände sig manade att lägga sig bredvid mig, men det ville inte jag. Många kände också en oerhörd längtan att utmana ödet genom att försöka cykla förbi oss på insidan. Ingen lyckades, för när det hände tog jag till brösttonerna och då förstod de ganska fort att det tänkte lite fel.

På vägen till första depåstoppet gjorde vi små mikrostopp så alla kunde dricka och få i sig lite energi. Många törs inte dricka när vi cyklar.

Depå Ödeshög. 
Så här snabbt har teamtet aldrig cyklat.

Ödeshög -> Jönköping
Hände inget särskilt. Kallare än vi trott. Många började frysa. Backarna kring Gränna och genom Kaxholmen klämde vi helt smärtfritt. Fick till och med ett Strava-PR i Kaxholmsbacken.


Lång kö till majorna i Jönköping


 Depå Jönköping. Hit tappade vi lite fart

Lite drygt en halvtimmes stopp tog vi här så alla kunde få upp värmen igen.

Jönköping -> Hjo
Som vanligt segt i ben och kropp när man stannat så länge som vi gjorde. Men det är ändå välbehövligt att vila lite då och då, särskilt för de mindre erfarna i teamet.

Med ett kort s.k. mikrostopp var 60:e minut nådde vi till slut Hjo. Fick fortsatt jobba lite som grindvakt och hålla ordning på frontsvansen som stundtals var imponerande lång. I samband med att en lucka uppstod vid något tillfälle passade två engelsmän på att integrera sig i vår klunga.

Jag cyklade upp och bad de lugna ner sig lite och låta vår klunga vara intakt. De förstod och gjorde som jag bad om.

Märkligt att backarna efter Jönköping numera inte känns särskilt märkvärdiga. Sannolikt av två skäl. Jag är bättre tränad och vi tar backarna som man ska, lugnt och fint utan att spränga pulsen.

Snabbt stopp i Hjo för toabesök och vattenpåfyllnad. Hysteriskt långa köer till toamajorna.

Precis när vi skulle rulla iväg upptäcker jag att min bakbroms sitter helt lös. Snabbt iväg till mecktältet och ber de skruva fast det igen. Gick smärtfritt men tog ändå någonstans mellan 5-10 minuter. Där rök en rekordtid på rundan visade det sig vid analysen efteråt.


Trots att backigt avsnitt håller vi ett bra tempo

Hjo -> Karlsborg
Vi tuggade på, teamet körde fantastiskt fint. Jämn och fin fart, inga luckor uppstog. Rena semestern att ligga längst bak och bara glida med.

Alla i teamet fortfarande i god kondition, även om en och annan börjar visa trötthetstecken.

10 minuter stopp i depån. Passar på att ta min traditionella "hur-många-får-plats-i-en-Görankram".


12 st. Finns utrymme för fler. Måste jag köra även
2019 för att få det slutgiltiga rekordet?


Lite märkligt, men hit har vi faktiskt ökat
farten utan att vi märkt det


Karlsborg -> Hammarsundet
Upp på hojarna igen och iväg. Nu börjar tröttheten synas på fler håll i klungan. Det jag märker mest från min position längst bak är att vi börjar slarva vid omkörningar. 

Tidigare under loppet tycker jag vi gjort föredömliga omkörning med gott om utrymme och inte svängt in precis framfär den omkörda utan väntat med det ett bra stycke.

Några går nu in alldeles för tidigt, vilket då medför att den omkörda liksom sugs med och det blir lite problem då och då. Om någon som läser det här och känner igen sig, ber jag verkligen om ursäkt.

Vid en s.k mikrostopp skäller jag lite på teamet att de slarvar vid omkörningarna. Det får vi inte göra.

Trots detta så fick jag här någonstans en härlig lyckokänsla som strömmade genom kroppen. Jag låg sist, vi cyklade i en mycket svagt nedåtlutande backe. Vi dundrade på i nästan 50 km/tim i två absolut spikraka led. Vi lämnade ett skogsområde och ett helt fantastiskt landskap öppnade upp sig som bakgrund.

Det var då lyckokänslan kom när jag tänkte att för bara några månader sedan var gänget framför mig som speedade små kycklingar som cyklade lite huller om buller och där många aldrig hade cyklat i klunga. Nu bombade vi fram som ett nästan fullärt team i 50 knyck. Visserligen i en nedförsluta,men ändå. Det var en så vacker syn så du kan inte ana. Det gjorde mig lycklig just då.


Vad är det som händer?
Vi har ökat farten ännu ett litet snäpp

Hammarsundet -> Motala
Sista skuttet. Det tråkigaste och farligaste avsnittet. Fattar fortfarande inte hur de tänker med avspärrningarna när vi kommer ut på motorvägen. Fullständigt livsfarliga koner och andra grejer. Även i år blev det fullständigt onödiga krascher därupp pga det.

Vi kämpar dock på, några börjar bli rejält slitna och vi sänker farten. Alla ska med. Vi startar som ett team och ska avsluta som ett team.

Jag själv är inte trött, snarare uttråkad. Vill bara få det avklarat.

Så kommer vi till sist till slutmålet Motala. Vi landade på en sluttid 11:51 och med ett rullsnitt på 29,9. Det är vi jättenöjda med. Vi hade ingen tid att uppnå, vi skulle cykla i vårt tempo och med gott om tid för raster. Alla ska med, det är så vi jobbar i Team Rynkeby Stockholm.

Team Rynkeby-GodMorgon Stockholm 2018

Som jag skrev i början, det här var mitt bästa VR. Känner mig så stolt att få vara en del av det här viktiga projektet som Rynkeby står för, att samla in pengar till Barncancerfonden samtidigt som man gör något som är så kul, att cykla landsvägscykling.

Här frotterar jag mig lite civilt vid hemresan med några civilklädda teamisar.

Lilla jag, teamets träningsansvarige
Tina, vår egen Spinningfröken tillika draglagschef
Satu, teamets kapten
Patrik, teamets vice kapten hann inte fram i tid till fotograferingen.

Jag kände mig pigg och stark hela loppet, pigg och glad hela resan hem, men när jag väl kom hem och jag landade i soffan kom reaktionen. Blev som genom ett trollslag fullständigt utslagen, helt bombad i huvudet och orkade knappt föra ett vettigt samtal med min fru. Då hade jag varit vaken i 37 timmar.

Gick och la mig men vaknade med ett skrik en timme senare. Båda benen totalkrampade och det gjorde så ont så tårarna ramm. Det släppte lite vartefter och sen somnade jag om och krampen kom inte tillbaka.

Till sist måste jag ju bara kommentera tävlingen i tävlingen. Finns en tjej i Rynkebys Täbyteam som också råkar heta Tina. Hon och jag har sedan 2015 haft en tävling vem som cyklar runt Vättern snabbast.

Jag vann 2015, kommer inte ihåg 2016 och 2017. Det kan vara så, alltså eventuellt och kanske, vara så att Tina lite turligt fick en snabbare tid än mig de åren. Vet inte säkert, vår hund råkade äta upp just de åren i historieboken.

Men i år visade jag var skåpet ska stå. Jag spöade denna Tina med över 1,5 timme. Till hennes försvar kan jag på ett kamratligt och sportmannamässigt sätt erkänna att hon hade jättejätteont i en arm, plus en cykel som strulade big time. 

Men en tävling är ändå en tävling, jag återtog titeln 2018, det är vad som kommer att stå i historieböckerna. 

Nu har teamet kört alla lopp vi tänkt, vi har så gott som tränat färdigt, bara två pass återstår innan vi startar det vi tränat för i hela 9 månader, cyklingen till Paris med start 30:e juni. Det kommer bli så jäkla häftigt och kul, det är jag helt säker på.


torsdag, juni 14, 2018

Halvvättern, min race report inkl DNF-rapport

Måste ju såklart skriva en race report även för årets HV. Kul att läsa längre fram när minnet fördunklats hur det egentligen var.

Jag körde med Team Mellanmjölk som den här gången bestod av 15 cyklister från olika Rynkebyteam och årgångar. Plus några ickerynkebyare.

Team Mellanmjölk bildades för några år sedan av mig, och två tjejer, Tina A och Lena G. Första racet vi gjorde var Roslagshösten och vi var en gigantisk klunga på fyra personer, för vi hade lyckats ragga in Gunnar till vårt team.

Vi var alla tre nybörjare och namnet Team Mellanmjölk kom från att vi ville cykla lite snabbare än Fredrikshofs lugna grupp, men inte lika fort som mellangruppen. Vi snittade 27 över 13 mil om jag minns rätt.

Efter det har det bara gått bättre, och vi har blivit fler i klungan,  i år körde vi Halvvättern för tredje gången och rullsnittet har nästa alla gånger legat på 30 och lite till. Totaltiden brukar ligga runt 5:45 för vi har ingen brådska i depåerna.

Som vanligt hade vi även i år aviserat ett rullsnitt 28-30. Kände mig en aning nervös, för i år har jag inte cyklat längre sträckor i klunga med högre snitt än 28.


Laddad och redo. 
Starten blev uppskjuten 10 minuter pga broöppning


Den glade mannen som vinkar glatt är Jonas Södergren,
kapten för Team Rynkeby Stockholm 2016 och 2017.
Vi har cyklat till Paris tillsammans tre gånger. Fin kille.


Starten gick, vi rullade på bra. Som vanligt alldeles för tufft i början. De är ivriga de där kidsen i teamet.

Första milen, då vi skulle ta det lugnt för att värma upp, gick i 30,4. Nog blev vi varma, andra milen 34,4.

Rätt mycket pust och stånk i klungan, så som självutnämnd kapten beordrade jag en liten fartsänkning. Funkade en liten stund, sen bar det av igen. Som sagt, de är ivriga de där kidsen.

Känner här en positiv känsla i kroppen, det här går ju kalasbra, inga problem alls med hastigheten.

Plötsligt säger Kjelle, som ligger bakom mig, att min kassett liksom vinglar. Vi stannar i depån innan Ombergsbacken och jag rullar in till mecktältet för att kolla varför.




Visar sig att bodyn på bakhjulet blivit paj vilket de inte kunde fixa där,men de lovade att jag kunde genomföra loppet ändå utan risk för totalhaveri.

Fri fart uppför Ombergsbacken och återsamling vid Stocklycke, dvs en bit bortom backen. Oj, så många cyklister. Inget minne att det varit så många ute samtidigt tidigare år. Det var trångt och det var bökigt på de mindre och krokiga vägarna. Många körde, lite försiktigt uttryckt, inte särskilt moget. Många körde rent livsfarligt för att komma förbi folk som samtidigt körde om andra.

Jag var en hårsmån från att dras med i en krasch. En kille på MTB skulle dra om mig när jag låg som tredje led i en omkörning. Han körde precis på kanten till ett dike och plötsligt hör jag hur det brakar till och han kraschar bara någon decimeter bakom mitt hjul. Lyckligtvis hann jag se att han reste sig på en gång.

Vi återsamlingen bestämde vi att vi kör med ett draglag på fyra pers och resterande i fasta positioner bakom. I efterhand ett inte helt bra beslut, men då tyckte vi det var bra.

Vi rullade på men draglaget bestod av teamets starkingar och då vet vi alla vad som händer. Det går fortare än vad gruppen tål, det blir luckor, det blir fria farter och uppsamlingar. Ryckigt och ojämnt. Allt annat än kul.

Sen började värmen att märkas. Jag har svårt med värme, uppåt 30 grader, ja då börjar det hända saker i min kropp av inte det positiva slaget. Blir orkeslös, hela innanmätet i min kropp blir som gelé vilket hänger ihop med de mediciner jag äter. Hjälper inte att hälla vatten utanpå kroppen.

Så kom vi till depå Rök efter 10 mil. Nu känner jag av värmen rejält och jag börjar bli orolig att jag inte ska klara hela racet. Men bara fem mil kvar, det tror jag att jag fixar.


Depåstopp i Rök.
Lilla jag, Lena, Tina, Johanna

Vi bestämmer att farten ska sänkas lite, ner till 30-32 på platten, men förbereder att vi längre fram kan splitta upp oss i två klungor om fler tycker det går för fort. Och det gör det. 30-32 var bara en teoretisk hastighet visar det sig.

Efter några mil stannar sex av oss och bestämmer att vi måste sänka farten ytterligare lite.

Vi tar oss till depå Skänninge. Jag får nu stundtals kämpa rätt hårt för att hänga med, men Patrik, som vet vad som händer med mig i värme, ligger bredvid och peppar.

I depån kliver jag av cykeln, går skyndsamt till en skuggig plats och sätter mig på trottoarkanten och bryter delvis ihop. Inser att det kommer bli svårt att cykla ända in i mål även om det bara är 2,5 mil kvar. Det är nu 33 grader i luften.

Patrik vill hämta hjälp men jag vägrar, jag vill bara vila lite och sen släppa iväg de andra och köra resten själv i min egen takt. Men Patrik är envis och går och hämtar sjukvårdsfolk som vill ta mig till sjukvårdstältet. De leder mig som den värsta gamling jag är till tältet och jag blir tillsagd att lägga mig på en brits.


Så här får man ingen medalj

Jag envisas med att vilja fortsätta, men när jag sätter mig upp snurrar hela världen och till och med jag inser att det är Game Over för  mig. Så jävla bittert. Fäller en liten diskret tår i min ensamhet, men känner ändå att jag tagit rätt beslut.

Stänger föredömligt av min Garmin som visar 12,5 mil och 29,5 i rullsnitt. Känner mig trots allt nöjd med det.

Fick skjuts med funktionärsbil till Motala där jag inväntar de andra. Föraren berättade att jag inte är den ende som brutit idag. De får köra i skytteltrafik nu för att hämta folk lite här och där.


 Sitta i en bil med aircondition gör susen för min kropp.

I Motala gick jag till matdepån och åt vad som bjöds. Smakade rätt bra och höjde mitt humör avsevärt. Nu hade min kropp återfått normal temperatur och jag var fullt återställd igen.




Första delen av vårt team rullar i mål på ca 5:45 och med ett rullsnitt på 30 komma någonting, alltså ungefär med samma siffror som de senaste åren.

Några släppte förstagruppen någon mil innan mål och rullade i mål en stund senare och den sista kämpande klungan av vårt team ytterligaren några minuter senare.

Som självutnämnd kapten är jag naturligtvis inte nöjd med årets HV, vi hade kunnat göra bättre ifrån oss som team. Vi försökte i målområdet analysera varför det blev som det blev.

Team Mellanmjölk 2018 års edition


Vi kom fram till att vi tappade rytmen efter Ombergsbacken. Många cyklister på de smala vägarna gjorde det knepigt att hålla ihop klungan med tvåparkörning. Därav blev det istället fria farter och uppsamlingar lite då och då.

Värmen påverkade även några fler än bara mig, vilket gjorde att vi blev liksom ojämna styrkemässigt.

Men hursomhelst, Team Mellanmjölk gick i mål om än med decimerad skara. Alla fick medalj utom jag. Såklart att det river inombords, hade varit kul med en fjärde HV-medalj. Bara att bita ihop och på lördag satsa för en femte VR-medalj ihop med Team Rynkeby Stockholm.

Jag som 2014 som nybörjare bara skulle köra VR det året pga en utmaning jag fick. Nu blir det femte vändan. Tänk så det kan bli.

I går hade vi som vanligt onsdagsträning med rynkebygänget. Då tog vi en officiell lagbild. Dessvärre kunde 10 st inte vara med i går på fotograferingen.

Fotograf tillika teammedlem: Kenth Bill

Våra cyklar kallar vi numera för Cancerdräparna. Vill du också cykla på en sådan 2019, och dessutom vara med och göra skillnad för att utrota barncancer, ja då är det hög tid att söka till nästa års Team Rynkeby-GodMorgon. Jo. teamet heter så. Det gör du HÄR.

Det är ett otroligt roligt och häftigt projekt och ett riktigt äventyr att vara med i. Rent av beroendeframkallande. Det är därför jag är med i år för fjärde gången. Det är också därför jag har taggat mig, för de här äventyren har betytt en hel del även för mig personligen.