Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016, 2017 och 2018. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016, 2017 och 2018 med Team Rynkeby och ska göra det även 2019.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Äntligen lyckades jag komma i mål.

torsdag, juli 11, 2019

Min cykling till Paris. En slags race report.

Jepp, det var det. Plötsligt är det över. Team Rynkeby-GodMorgon Stockholm 2019 är nu historia.

Vi hade vår första träning 27:e september och 73 gemensamma träningspass senare startade vi vår cykling från Malmö till Paris. Femte gången i rad för mig. Känns ju lite halvgalet, men så kul är det här projektet. Men som vanligt, jag tar det från början.




Fredag 28 juni
Samling Stockholm Central och nattåg till Malmö. Inget särskilt, förutom att jag har hysteriskt svårt att sova på tåg.

Lördag 29 juni
Vi ankommer vid sjutiden till Malmö och promenerar en bit för att hämta våra cyklar. Dit har de kommit med en lastbil som körde ner bara hojarna.

Våra cyklande navigatörer var en smula ringrostiga så vi körde några extra svängar innan vi anlände till färjan som skulle ta oss till Travemunde.




Lång väntan att få cykla ombord på färjan


Till sist fick vi cykla ombord och nu väntade en låååång dag på havet. Som tur var hade vi hytter att vila i.

Men icke desto mindre körde vår lilla ukuleleorkester igång med allsång på däcket.


Nina, Sara och Leo körde allsång med
Leos egenhändigt skrivna låtar


 Mr Ego dvs jag, Magnus, Claes, Nina


Sedan hände några oväntade, obegripliga och trista saker som skulle komma att färga hela kommande veckan för mig och många andra. Den som vet vet.

Efter något som kändes som en evighet landade vi ca kl 21 i Travemunde och nu väntade 76 km cykling, på slutet i mörker.



Men jäklar i min lilla låda vilken härlig cykling det blev. Helt underbara vägar med så gott som nylagd asfalt i stort sett hela vägen.

Dock ingen enkel väg, vi fick bl.a annat ta en liten vägfärja över Elbe och plötsligt hamnade vi mitt i en stadsfest, där vi nästan fick tränga oss igenom. Men vi fick många hejarop.


 Ingen lång sträcka att åka färjan, men vi fick vänta en stund
innan den kom tillbaka


Fest och glam i en by som jag inte kommer ihåg namnet på

Vi kom fram sent till hotellet och jag tror jag la huvudet på kudden först vid 01-tiden innan denna väldigt långa dag tog slut.

Söndag 30 juni




Klockan ringer kl 05:45. Sov dåligt dessutom. Många tankar snurrade. Men icke förty, ny dag, ny cykling. Bara att bita ihop och göra det bästa av situationen. Fick bra pepp av mina fina kamrater som visste vad det handlade om.

Enligt prognosen skulle det bli en varm dag, så jag tog med min kylväst i följebilen utifallatt liksom.




Vi började med härlig cykling på fina vägar med ganska lite trafik.




 Även den här dagen fick vi åka en liten vägfärja

Sen kom värmen. Tempen steg och steg och steg.

Här är det varmt, som i en bastu


Till sist blev det helt galet varmt. Efter 58 kilometer sa min kropp stopp. Bara att kliva av och sätta sig i den airconditionkylda lagom kalla följebilen. Inte ens kylvästen kunde hålla min kropp i fungerande tillstånd.


Hit men inte längre för Mr Ego


18,5 grader i bilen kändes skönt. Trevligt sällskap med 
servicechefen Eva vid ratten och Malin i baksätet.
Malin skulle egentligen cyklat, men skadade en hand någon vecka innan avfärd,
så hon hjälpte till i serviceteamet istället

Började bli farligt varmt nu. Vid lunchdepån var det så varmt så det blev helt olidligt.


 Lunchdepån. Min cykel prydligt upphängt bakom husbilen



Temperaturen i solen resp skuggan

 Några fler klev nu av cyklingen medan merparten kämpade vidare, nu dessutom i rejäl motvind.

Vid eftermiddagsdepån med två mil kvar till hotellet hade nu 28 % av teamets cyklister fått nog och åkte bil till hotellet. Kloka människor om du frågar mig.

Vi borde avbrutit etappen här pga monstervärmen, men alla ville kämpa vidare och då blev det så.

Måndag 1 juli



Vaknade pigg och kry och på ganska gott humör. Nu hade utetemperaturen droppat ner till lite mer bekväma 25-30 grader.


 Skönt att ha Lennart och David i följebilen bakom


Sällan bilder gör naturens skönhet rättvisa,
det var vackare än man kan tro av bilden


 Jag och vår cyklande läkare Nina hade kul.
Magnus fotobombade. OBS. Vi stog stilla när fotot togs



Vi, alltså Mr Ego, Magnus och Miro hade också kul.
Nu var det Sara som fotobombade

Vi avslutade dagen med ännu en förskräcklig backe. Många sådan denna dag. Lång som f** som aldrig tycktes ta slut. Sara cyklade bredvid mig som en slags assisterande grindvakt vilket från dag två var min uppgift.

Hade det läbbigt tungt, men Sara peppade och vi pratade bort nästan fyra lite halvtrista mil. Så kom vi till den där backen. Jag kämpade på, som jag alltid måste göra i backar. Efter några kilometer stönar jag fram till Sara att nu går det inte längre, jag ger upp, mina ben orkar inte dra runt tramporna mer. Okey säger Sara och hon cyklar vidare medan jag saktar in för att stanna och kliva in i följebilen.

Precis innan jag ska klicka ur fossingen tittar jag ner och ser att jag glömt växla ner till lillklingan fram. Sara och jag hade tydligen så trevligt så jag glömde växla.

Ropar till Sara och hon stannar till och peppar mig upp sista biten för den är ändå, trots lillklingan, rätt tuff för mig. Så tuff att två cyklister väljer att sätta sig i följebilen vilket ger mig bara ett alternativ, att cykla hela vägen till hotellet trots brinnande lår.

Här tuffar vi uppför på lillklingan.
Du ska veta att Sara är superstark, hon hade kunnat
cykla baklänges i cirklar runt mig om hon velat,
men hon är snäll och peppade upp mig.


Dagens hjältinna Sara och en slagen hjälte vid after biken vid hotellet

Tisdag 2 juli


En ny dag randas.




Samma rutin som alla dagar, upp kl 06, frukost kl 06:30, upp på rummet och slutpacka, bära ner väskorna till lastbilen, hämta ut cykeln, kolla den och pumpa däck, gå på toa igen och slutligen ställa upp för avcykling kl 08:00.

Vi cyklade i två klungor med ca 17-19 personer i varje. Varje klunga med en Draglagschef och en Grindvakt. Draglagschefer, grindvakter, kapten och följebil hade radiokommunikation via komradio med örsnäcka.

Övriga cyklister i fasta positioner. Bara draglagen, som bestog av 4-6 cyklister roterade.


Komradio med örsnäcka och mikrofon
underlättade vår cykling avsevärt.
OBS det är inte hörlurar på mina öron, 
det är en s.k. windfree som tar bort vindbruset.


Via radion styrde grindvakten farthållningen och meddelade dragslagschefen om det uppstog luckor eller hände något, typ punka för någon.


Jag längst bak, kycklingpappan.


Big Mike, Micke, och Tina håller farten.
Lite avis på deras utsikt. 
Längst bak har man inte riktigt samma utsikt.


Depåstopp


Första depåstoppet kommer efter ca fem mil, där bjuds på fika, energi, mackor, frukt och lite annat. Efter ytterligare fem mil kommer lunchdepån, då blir det mat, fika, kakor, godis och lite annat.
Såklart kommer eftermiddagsdepån efter ännu fem mil med fika, energi, ibland mackor, frukt och lite annat.


Alltid glatt humör.
Catrin, Henrietta
Lilla jag, Sara, Ylva


Onsdag 3 juli



Kommer inte ihåg skälet, men den här dagen började jag med att sitta i följebilen. Sannolikt för att början av rutten var extremt backig och jobbig och jag ville inte bränna mitt krut i början. Ville hellre cykla längs Moseldalen. Ett bra beslut visade det sig. Om nu det var skälet.


 Ett trist men klokt beslut att starta i bilen.
Man blir klokare med åren.
David och Lennart är dessutom väldigt trevliga, så för den 
sakens skull hade jag gärna suttit i bil fler gånger.


Blev dock lite förvånad att de hade en vattenkanna
bland utrustningen. Men det visade sig vara en bra grej längre fram.

Klev på igen efter x antal mil när de värsta backarna var avklarade.

Den här killen bredvid mig på bilden under heter Leo. Han är AIK:are hela han. Plus att han brinner för det här projektet. I våras cyklade han 40 mil från Stockholm till Sundsvall för att kolla fotbollsmatchen Sundsvall - AIK. 

Samtidigt bad han sina AIK-vänner att skänka pengar till Barncancerfonden om han cyklade. På den cyklingen bidrog AIK:are med långt över 20 tusen kronor som oavkortat gick till vår insamling till BCF. Respekt, alla AIK:are.



Me and Leo

Ibland kom klungorna ifrån varandra av olika skäl. Den här gången kom min klunga lite väl långt från den andra så vi stannade och väntade.


Roland och Peter kände sig lite slitna så de passade på att vila lite.


Efter jobbiga backar kommer ofta en belöning




Sen rullade vi nerför till lunchdepån som inte gick av för hackor. Vare sig ur matsynpunkt eller utsiktssynpunkt.




Blev en smula för varmt för Mr Demnert även denna dag, så jag fixade bara åtta mil av 21 möjliga mil. Attan så trist, men om kroppen inte funkar så gör den inte det. Så det blev trevliga samtal i följebilen igen.

Hela veckan har jag känt att det gått ganska tungt. Långt från den där topp-form-känslan jag hade förra året. Nu har jag fått slita för varenda tramptag varenda dag har det känts som. Det har varit jobbigt både fysiskt och mentalt.


Torsdag 4 juli




Wow, idag kom toppformen. Idag gick det lätt att cykla. Äntligen. En spännande dag där vi cyklade i tre länder. Frukost i Tyskland, förmiddagsfika i Luxemburg och middag i Frankrike.




Jäklar vilken härlig väg genom Luxemburg. Fina asfaltvägar genom ett böljande landskap. Uppför, nerför, uppför, ner i en aldrig sinande backström med fantastiska vyer även här. Härligt var bara förnamnet.


Knappast backbefriade idag heller. 
Första gången i världshistorien som Mr Ego drar 
upp delar av klungan i en backe. Like a boss liksom.
De bakom ville väl vila lite.
Backen är brantare än den ser ut på bilden, låg mellan 5-10 %.

När vi närmade oss Verdun stannade vi till vid ett minnesmärke från ett av första världskrigets värsta slag.




Halva gänget tog sedan en avstickare till ett minnesmuseum medan resten av gänget cyklade till hotellet.


Även denna dag blev varm. 
Men idag räddade min kylväst mig

Vid hotellet, dit vi kom ovanligt tidigt pga att vi bara cyklade knappt 15 mil, hade vi en after bike i gröngräset med en hänförande utsikt. Första gången vi kunde ha en lång after bike vid hotellet. Blev mycket prat och dessutom drog vår ukuleleorkester igång allsången igen. Kul avslutning på dagen.


Stekhett är bara förnamnet. Skaplig vy för på en after bike.


Jag och världens bästa vicekapten, Patrik Fagerholm.
Så värdsabra att han blir nästa års kapten.


Fredag 5 juli


Näst sista dagen och ännu en äckligt varm dag. Började fint och vi fortsatte i fina raka led.


I min klunga var vi ojämnt antal så jag låg ensam längst
bak skyddad av mina bodygards Peter och Miro.

Killen till höger i bild, Miro, kallade jag ibland för Balkanhissen. Miro har Jugoslavisk bakgrund, därav mitt smeknamn på honom. I några backar, som för mig var rent överjävligt jobbiga, gled Miro elegant ner till min sida och la sin hand på min rygg så jag liksom fick en växel till i tramporna. Riktigt najs för mig och för Miro var det ingen uppoffring alls sa han, för Miro är starkare än en grizzlybjörn.

Depåstopp i härlig miljö


 Tjejernas toalett. Det sitter en tjej därute. Ser du henne?


Om du kollar noga ser hur en gul hjälm sticker upp. 


På den här sträckan händer resans enda incident. Jonas går på hjulet framför och går i backen. Ingen större fara, men han får skrapsår på armen som snabbt fixas av Lennart i följebilen.

Vi tuggar sedan vidare och i en liten liten backe uppför smäller det till i Jonas cykel och hela bakväxeln lossnar. Växelörat gick av. Så in med Jonas och hans cykel i följebilen och vi andra hojar vidare mot horisonten.


Nu börjar min kropp protestera lite trots kylväst.


 Kort stopp i väntan på följebilen för att fylla vatten i flaskorna.

Efter stoppet du ser ovanför händer något väldigt märkligt. Vi cyklar på, i minst sagt begränsad fart pga värmen. Vi ligger i ett tempo på ca 18-20 km/timmen. Jag tycker vi kan öka lite, och ropar i radion till draglagschefen Mattias att vi kan öka lite.

Så blir det, en liten liten fartökning. 

Mindre än två minuter senare är det som någon drar ner en rullgardin framför mig och jag bara slutar att trampa, och ropar i radion att jag kliver av. Rullar åt sidan och kan knappt andas. Kliver in i följebilen och åker bil de sista tre milen till hotellet. Lite trångt eftersom Jonas redan sitter där.

Efter några mil slänger Lennart och David av Jonas och mig i en vägkorsning. Vi måste byta bil så det finns plats om någon bonkar framöver pga värmen.


Inte särskilt ledsna för att vi blev avkastade. Ny serviceteambil
kom och hämtade upp oss bara några minuter senare.


Gick ingen större nöd på oss när vi väntade in
cyklisterna vid hotellet.


För att ha fräscha kläder måste man ju tvätta också. Det gör man i handfatet i badrummet och så kan man torka kläderna efter bästa förmåga. Denna dag valde jag frisk luft som torkmetod.




Lördag 6 juli


Sista dagen. Incykling till Paris. Upp med tuppen, vi måste börja cykla redan kl 0600 för att hinna till Rynkebys gemensamma målgång inne i Paris.

En platt och enkel cykling kanske du tänker när du kollar bilden ovan. Icke. Platt, korrekt. Enkel, icke. Trettiomiljarder rödljus måste passeras genom förorterna. Hopplöst, så vi delar upp oss i tre klungor som håller radiokontakt med varandra. Funkar hyfsat bra.

Några mil innan Paris säger vi hejdå till vår följebil som inte kan följa oss inne i Paris och vi håller tummarna att vi inte får punka eller annat cykelstrul. Vi skiljs åt vid en mysigt pausställe med diverse djur som gick omkring.


Här lyckades jag fånga två åsnor på samma bild.
Mr Ego och Micke, Big Mike.

Sen bombade vi in i själva Paris utefter Seine.

 En härlig vy och nu nära vårt slutmål



 Ett ännu snyggare motiv. Utsikten är det heller inget fel på.



Draglagschefen Tina glad och lycklig att för tredje
året cyklat till Paris.


 Snabba stopp. Snabba selfies i trafiken


Minsann inte var dag man cyklar på Champ-elysees inte.
En gång om året räcker fint.

Innan vi nådde slutmålet stannade vi såklart vid Eiffeltornet, sinnesbilden av Paris för att fota och fira lite i förväg.

Lilla jag och Draglagschef Tina. 
Det här var tredje gången vi cyklade
till Paris tillsammans.

Sedan några år har det tydligen blivit tradition att någon, eller några, i teamet i smyg skruvar på ventilhattar på mina hjul när vi cyklar in i Paris. I år märkte jag inte det förrän i utkanten av Paris, men jag lät de sitta kvar. Kul med en pimpad cykel när man ska cykla in i Paris. Det borde alla ha.




Därefter cyklade vi till samlingsplatsen och cyklade förbi hundratals åskådare som hejade på oss och alla andra Rynkebyteam. Dessvärre dog min telefon precis när jag skulle fota detta. Trist såklart, men minnesbilderna sitter ändå kvar inom mig. Magiskt ögonblick.

Skrev ju häruppe att vi hoppades på noll punkteringar efter det att följebilen lämnade oss. Blev inte så. Vi hade tre eller fyra punkor på vägen och ett otal kedjehopp. På samma cykel. Men med glatt humör kom vi ändå fram. Med bara ett olycksaligt misstag. En spd-vurpa. Av mig. Pinsamt.

Senast jag gjorde en sån vurpa var den 15:e juli 2017. I Paris med Team Rynkeby såklart.

Aj. Landade på höften. 
Inga skador på ben, arm eller hand.


Självklart körde vår ukelelorkester igång allsången igen.


 Snubbar jag cyklat med till Paris.
Patrik F 4 ggr, Jörgen 4 ggr, Jonas 4 ggr.
Jag och Jörgen är nu uppe i fem gånger.
Således 18 års Rynkebyerfarenhet. Om man tänker så.


Bilden nedan består av oss fyra som råddat teamets all träning från september till Paris. Jag har varit TA, träningsansvarig, dvs ansvarig för all träning inkl uteträningen. Tina var vår Spinninghäx....f´låt Spinningfröken under hela innesäsongen och dessutom varit draglagschef på våra flesta distanspass.

Mattias har ibland hjälp mig med utepassen och även han varit draglagschef ute. Vi har alltid kört med två klungor.

Till höger vicekapten Patrik F som alltid kört som grindvakt i en klunga och jag i den andra.


 Det här är mina fina kompisar som jag beskrivit ovanför



Tuffa killar. Om jag får säga det själv alltså.
Min bodygard Miro, aka Balkanhissen.
Och så lilla jag, 196 cm hög och 97 kg tung.
Men med kycklingben.


Team Rynkeby-GodMorgon Stockholm 2019

När festen var slut i parken gick vi till hotellet och lastade in våra cyklar i lastbilen som körde de tillbaka till Stockholm.



På kvällen hade vi gemensam avslutningsmiddag på restaurang, men innan dess bjöd vicekapten Patrik på champagne i hotellbaren.


Efter middagen var det "hopp och lek" för alla. Inga mer gemensamma ordnade aktiviter, inga tider att passa. Nu är det slut. Nu återstog bara att fira i Parisnatten. Och du vet, what happens in Paris stays in Paris.


Så här dags på söndagsmorgonen tog
Projekt Rynkeby 2019 slut för mig.
Då var jag nästan lika tom som klockans batteri.

Söndag 7 juli
Vaknade hyfsat tidigt och mådde som en prins. Jag är väldigt måttlig med sånt som kan skapa huvudvärk och annat obehag. Man lär sig med åren.

Ganska tidig frulle och ytterligare några hejdåkramar.

Sedan gick jag, Mattias, Sara och Matilda ut en sväng på stan. Ingen av oss vill "turista", bara softa och glida omkring. Ta en fika på en café, vi tog lunch på ett annat, och käkade glass i en park utefter Seine. En perfekt avslutning på Paristuren.

Mattias, Sara och jag åt varsin i mitt tycke en sanslöst god glass

Kl 19:25 lyfte SK2572 som tog mig hem till Stockholm igen. Jag somnade innan planet hade planat ut uppe i luften.



Vill du uppleva samma makalösa upplevelse som det är att vara med i Team Rynkeby och få ett foto av dig framför Eiffeltornet precis som jag gjort fem gånger?

 Att hjälpa till att samla in viktiga pengar till Barncancerfonden och därmed hjälpa till att utrota barncancer?

Klart du vill. På köpet får du den här fantastiska upplevelsen som jag nu försökt förmedla. Plus allt annat vansinnigt roliga saker man gör under året från slutet av september till målgången i Paris.

HÄR hittar du var du söker. Det finns många Rynkebylag över hela Sverige. Sista ansökningsdag är 25:e augusti, men varför vänta, sök redan NU. 

Den här veckan har jag totalvila och från måndag nästa vecka blir det fullt fokus på nästa projekt, Ironman 70.3 i Zell-am-See. Race day 1:a september.

 Vill du hänga med på den "resan" gör du det enklast genom att följa mig på Instagram. Där heter jag föga överraskande gorandemnert.