Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Nu gör jag nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017.

fredag, september 28, 2012

Jag är orolig över min hälsa

Något tycks ha slagit slint i huvudet på mig. Jag längtar hela tiden till nästa träningspass. Idag skulle hustrun och jag som alla fredagsmorgnar köra ett pass på gymmet. Hon vaknade med halsont så hon ställde in.

Omedelbart och utan någon som helst tvekan bestämde jag mig för att i stället ge mig ut och springa trots att det regnade rätt ymnigt. Tänkte på gurun P. Roberto som alltid så käckt twittrar, "Ska man bara träna när det är fint väder blir det inte många pass".

Så nu sitter jag här precis när arbetsdagen på kontoret ska börja med en kopp nybryggt kaffe och med en kropp som känns sådär hysteriskt härligt harmonisk.

Kan man må FÖR bra? Det är det jag är lite orolig över. Är det normalt?

onsdag, september 26, 2012

Ms Demnert leaving now our office

Här ser vi hur fröken Demnert lämnar kontoret.


Men hon kommer tillbaka om några veckor, men då som FRU Demnert. Det vankas nämligen bröllop i dagarna två och därefter bröllopsresa.

Nu ska man dock veta att hon inte kommer att bli MIN fru, jag har redan en, och denna fröken är vår dotter. Tidsmässig och modern som hon är behåller hon sitt efternamn även efter att hon äktat Jonas Gustavsson.

Ibland håller jag med Rocky, men jag är inte orolig. Jonas är en superkille.


Tips

Här kommer dagens absolut bästa tips till dig som är fysisk aktiv:

Om du planerar att löpträna en morgon, typ det längsta du någonsin sprungit, spela INTE en superviktig tennismatch samma kväll.

Vartefter dagen går blir benen mer och mer orörliga och stela. Det går INTE att spela bra tennis med två stockar som är fästa vid underkroppen. Det går inte bra alls. Jag provade igår och nu är jag superdeppig.  Kan lika gärna lägga racketen på hyllan, skänka tennisdojorna till Röda Korset och ägna min framtid åt meditation.

tisdag, september 25, 2012

Jag valde bort Barbapappa

Klockan ringer. Eller nej, den ringer inte, den börjar spela upp musik som jag har i min telefon. En IPhone 4, så gammeldags är jag i dagsläget. Som väckningsmusik har jag valt Melanie C, f.d medlem i Spice Girls, om du nu kommer ihåg den gruppen.

Klockan visar 05:50. Jag tänker märkligt nog omedelbart på Paolo Roberto som brukar twittra om att han går upp vid samma tid för en löprunda. Med tillägget: Är du Barbapappa eller Stålmannen? Är du stark eller vek?

Bestämmer mig för att vara stark som Stålmannen trots dålig sömn och en kvällsmatch i tennis i kroppen. Tennismatchen gick för övrigt åt h-e, men det kan vi ta en annan gång.

Alltså, upp i mörkret, letar upp träningskläderna, på med dem, sen en kopp the och en leverpastejmacka. Jag är nu redo för mitt livs utmaning. Nåja, det där sista kanske är att överdriva lite. Men en utmaning är det definitivt för mig.

Jag tänker springa 1 mil. Runt Edsviken till huset där min dotter och hennes sambo bor. Där tar jag dotterns bil och kör hem. Under tiden har dotra min också sprungit runt Edsviken, fast från andra hållet till mitt hus. Därmed har familjen Demnert intecknat hela Edsviken. Den är nu vår. Bara så du vet.

Nu ska man veta att trots min höga ålder, trots att jag idrottat sen jag fyllde 10 år aldrig, säger aldrig, har sprungit 1 mil. Idag skulle det ske.

Gick kalasbra i nästan 5 km, då kom tröttheten farande som en blixt. Så jag gick en bit, det var jag värd. Sen lubbade jag på igen från Edsbergs slott upp, förbi Landsnora kvarn, och där tog den mentala orken slut. En ruskigt lång, brant backe upp till Bergendals kursgård sög hårt på en redan mentalt trött Göran.

Så därför går jag uppför backen och börjar springa igen någon kilometer eller så. Kämpar på, eller snarare släpar mig fram, men ändå springandes, ett tag till, tills nästa trötthetsblixt träffar min nu slitna kropp. Knallar på en liten bit samtidigt som jag beundrar den vackra naturen runt Edsviken.

Till sist tar jag mig samman och springer sista biten. När jag kommer fram till huset har jag sprungit 9,75 km så jag bestämmer mig för att fortsätta lite till så jag kommer upp i den i min värld magiska gränsen 1 mil.

And ladies and gentlemen, I fucking did it. I FUCKING DID IT!!! JAG SPRANG EN HEL MIL!

Bra gjord daddy, sa dottern, men du har faktiskt inte sprungit en mil, du har förflyttat dig en mil. Du har bara uppnått ett delmål, du ska SPRINGA en mil. DÅ har du uppnått ditt mål.

Ungjävel. Glädjedödare.

måndag, september 24, 2012

Nämen inte behövde ni väl ....

... göra ett TV-program om mitt liv. Det var verkligen inte nödvändigt. Men visst, det kan ju vara kul.

Jag älskar verkligen mina barn.


fredag, september 21, 2012

TGIF

Härligt, äntligen fredag och träningsveckan är slut. Veckans sista pass blev ett s.k. gymcrosspass. Man känner sig rätt utslagen när det är slut.


Men arbetsveckan är inte slut. Den pågår varje dag, 7 dagar i veckan. Klart man stundtals blir lite seg och trött. Då är det bra att träna kroppen så den orkar.

I morgon är det lördag och då blir det inga fysiska aktiviteter. Vila är ett vapen, påstår gurun Paolo Roberto. Träning bryter ner kroppen, vila bygger upp den igen. 

På jobbet trodde jag det skulle lugna ner sig lite efter sommarens rusch, men icke. Det bokar på som attan, men nu är det inte bara resebyråer utan "vanliga" företag som behöver hjälp att transportera människor. Och det råkar StockholmsBuss vara jäddrans duktiga på, så det är väl därför vi har fullt ös.

torsdag, september 20, 2012

Jag hatar när tiden går

Jag lider av åldersnoja. Erkännes härmed. Jag vill inte bli äldre. Jag vill inte dö. Den tanken skrämmer mig.

Av de blygsamma anledningarna hatar jag därför den här prylen:


I den här mockagrunken lägger jag mina dagliga piller som jag numera måste trycka i mig. Fem stycken olika piller varje dag. Det är okey, det är inte för pillrena som jag hatar prylen.

Jag hatar den för att den är en tidsräknare. Varje gång burken blir tom konstaterar jag att ytterligare en vecka har försvunnit från mitt liv. Eller som jag tänker jag humöret är i botten, en vecka kortare tid kvar att leva.

Visst är det dystert att tänka så? Men då vänder mina tankar istället till att bli positiva. Om jag följer morsans ålderskurva så har jag ju 30 år kvar. Det är ju hälften av vad jag levt hittills, och tänk så mycket kul som hänt de sista 30 åren. Klart som korvspat att nästa 30-årsperiod kommer att bli minst lika bra. Till och med kanske bättre.

Tjolahopp, i morgon bitti kör vi ett nytt stentufft gymcrosspass. Längtar dessutom redan till vår skidresa vecka 9 nästa år. Du har väl anmält dig?

onsdag, september 19, 2012

Jag för ett hårt liv

Min nätmentor, som jag inte på något sätt känner, Paolo Roberto, säger att om man tränar hårt håller man sig frisk. Dessutom blir man jävligt snygg.

Vetefan. Jag är visserligen inte förkyld, men jag har ständig träningsvärk. När jag ser mig i spegeln på mornarna ser jag inget vackert, snarare ett mänskligt vrak som har hängande ögonlock och svarta påsar under ögonen.

Men antagligen mår jag bra. Alla vetenskapliga tester visar ju på det. Men jag biter ihop och kör på så mycket kroppen orkar. Av okänd anledning känns det himla kul. Lite synd bara att jag inte kände så för typ 30 år sedan.

Så här har min vecka sedan i fredags varit:
- fredag morgon: Styrketräning på gymmet
- lördag: fritt från träning
- söndag morgon: Löpning 5 km
- söndag kväll: Tennismatch (vinst)
- måndag kväll: Tennismatch (vinst)
- tisdag kväll: Tennismatch (vinst)
- i morse: Löpning 8,2 km
- nu: trött så jag somnar när som helst.
- i morgon bitti: lätt löpning 4 km
- fredag morgon: gymcross på gymmet (tokjobbig funktionell styrka)
- lördag: vilodag
Sedan börjar vi om med exakt samma program som den här veckan. Puhh.

PS: Hoppas du lade märke till paranteserna efter tennismatcherna.

fredag, september 14, 2012

Vill också ha bollkallar

Kollade lite på TV under lunchen. Davis Cup-tennis mellan Sverige och Belgien.


Då slog det mig en sak. Jag vill också ha bollkallar när jag lirar. Tänk så skönt att slippa böja sig ner och plocka upp bollar som ligger både här och där på planen. Och tänk så skönt det vore om någon mellan bollarna räckte mig en handduk så jag kunde torka bort svetten ur pannan.

Då slog det mig en sak till. It aint gonna happen.

Såvida inte! Såvida inte jag mutar mina barnbarn att agera bollkallar. Vad kan det kosta tro? Hur många matcher räcker ett schysst Piratskeppslego? En legorymdraket?

Helt enkelt en strålande idé. Måste kolla upp detta omgående men jag måste göra det smart. Först måste jag kollra bort deras föräldrar så jag kan förhandla direkt med boysen utan mellanhänder. Sju matcher mot ett Piratskepp, det borde vara ett bra erbjudande.

torsdag, september 13, 2012

Äntligen dags

Så har den då anlänt, alltså vintersäsongen med alla de roliga idrotterna, hockey, bandy, innebandy, handboll och några till.

Fotboll må vara en förströelseidrott, långtråkig, händelsefattig och trist att titta på. Undrar varför så många fascineras av den sporten? Kul att lira själv, absolut, men dötrist att titta på. När pressens kelgris Zlatan lägger av lär mediautrymmet för fotboll minska.

Men nu till hockeyn som i år blir ännu lite mer intressant än förra säsongen. Här kommer först fördelningen av mina sympatier:

Djurgården: 70 %
AIK: 20 %
Rögle: 9 % (Det finns en förklaring varför Rögle finns med. Hinner inte dra den nu)
Bajen Fans: 1 %

Här kommer mina tips hur det kommer att gå för dem:

Djurgården bara MÅSTE tillbaka till Elitserien.  Det är många som tycker det, det är därför de redan sålt rekordmånga säsongsbiljetter. Djurgårdens hockeyfans kör i cirklar kring AIKs hockeyfans som bara finns i spridda skurar. De tycks gilla fotbollslaget mer. Djurgården tar sig lite mirakulöst tillbaka till Elitserien tillsammans med Leksand.

AIK kommer att få kämpa stentufft för att undvika kvalserien. Inte lätt att lira bra med en fåtalig publik och med alla mål- och poängkungar bortköpta till lag med mer stålar i kassan. Att dessutom tappa Sveriges bästa målvakt är heller inte bra. Hamnar Gnaget i kvalserien blir det Allsvenskan nästa säsong.

Rögle är fortfarande i eufori efter att ha kommit tillbaka till högsta serien. Av ren glädje kommer de att bli ett mittenlag.

Bajen Fans. Efter några roliga år med bara vinster börjar det nu tuffa till sig i div 2. Nu är de skojiga åren med 55-åriga f.d topplirare över, nu satsas det mer seriöst och då blir det betydligt tuffare. Kommer att klara sig kvar men blir inte bättre än ett mittenlag.

Jamendåså, då vet du nu hur det kommer att gå i vinterns hockeyligor.

onsdag, september 12, 2012

Ernst och jag

Du känner väl till Ernst. Sommar-Ernst. Mannen från TV4 som renoverar ett gammalt hus varje sommar. Då vet du vem jag menar

Vet inte varför, ibland gör man saker man inte ens själv förstår, men jag gjorde en liten jämförelse mellan honom och mig.

                                  Ernst            Jag
I sina bästa år               x                  x
Hyfsat snygg                 x                  x
Sexobjekt                     x                  -   (lite självkritik har man ju)
Lång                             x                  x
Kan snickra                  x                  x   (en grind har det blivit i år)
Kan laga mat                x                   -  (koka korv räcker väl inte?)
Gillar att gå barfota       x                   x  (kolla bilden, det är mina fötter)

Sammantaget: På fem punkter är Ernst lika som jag. Det hedrar honom.


tisdag, september 11, 2012

Stroken lämnar mig aldrig i fred

Precis så är det. Har man fått en stroke så påminns man i stort sett varje dag om den. Oavsett om den lämnat spår efter sig eller inte.

Det har nu gått 1,5 år sedan den slog till mot mig och den finns fortfarande i mina tankar. Varenda dag. Skitjobbigt.

Idag var jag på halvårskontroll och allt tyder på att jag mår jättebra.

Som jag skrivit tidigare, jag känner mig så lyckligt lottad att få vara en bland 200 strokedrabbade som ingår i ett forskningsprojekt där man kontrolleras varje halvår. Jag tycker synd om alla andra drabbade som inte har den tryggheten utan är hänvisade till sina resp vårdcentraler när de själva undrar över något.

En annan sak som jag fick veta idag, och som nästan gjorde mig religiös, är att det är ytterst få strokedrabbade som helt och hållet återgår till hur man var innan stroken. De flesta får något slags men efteråt.

Jag har kollat med mina nära och kära och de hävdar bestämt att de inte märkt någon förändring på mig före och efter stroken. Snacka om att jag mitt i bedrövelsen dragit en högvinst.

Men själv har jag märkt några förändringar. Det ena är att jag är betydligt emotionellt känsligare nu än tidigare. Tårarna kan börja trilla för minsta lilla. Börjar redan oroa mig för hur jag ska hantera det på min dotters bröllop om några veckor. Det är känsliga grejer det.

Det andra är att mitt tennisspel ligger flera nivåer sämre än före. Verkar omöjligt att komma tillbaka till tidigare nivå.

I det stora hela, småsaker. Bara larv. Jag kan ju gå, jag kan skriva, jag prata. Jag är tämligen normal.

En grej till bara. När smällen kom vägde jag 105 kg. Målet har varit att väga tvåsiffrigt, alltså under 100,0 kg. Uppnådde det högst tillfälligt för flera månader sedan.

Idag hände det igen. Kolla bilden jag tog i morse. Tyvärr kommer det att vara högst tillfälligt, för igår körde jag höstens första gympass med min tränare. Då kommer musklerna och därmed vikten att öka igen. Men det är ju betydligt ballare att väga mer pga muskler än av fett. Så ser jag på saken. Men idag kan jag knapp gå pga träningsvärk i benen.




fredag, september 07, 2012

Marknadsföring lönar sig

Räcker till både fredags som lördagsgodis.

En stor dag för mänskligheten

Idag mina damer och herrar fyller jag år. Inget märkvärdigt, bara 61 bast.

Har uppvaktats en aning i morse till frukost av hustrun. Ingen helhjärtad uppvaktning, det tycker jag nog inte. Ett "-grattis lilla gubben", sedan en lite slarvig version av första versten på Ja Må Han Leva och sedan fick jag tre mindre paket, två små böcker samt en Buff. Du vet en sån där grej man kan ha på huvudet eller runt halsen.

Jag  blev väldigt glad för både omtanken och presenterna.

Det här med ålder är svårt, det finns, som jag ser det, tre olika åldrar. Den biologiska, den fysiska och den mentala åldern.  Mina tre åldrar har inte fattat att de ska samverka.

Min biologiska är ju som den är. Min fysiska ålder gör jag allt jag kan för att hålla på en så låg nivå som möjligt, borde nu ligga någonstans mellan 45 och 55 år. Sedan har vi problembarnet, min mentala ålder. Den ligger ibland på 8 år, ibland på 20, ibland på en stadig 35-årsnivå, för att ibland spreta iväg till 90-årsnivån.

Men ingenting av ovanstående är viktigt. Det stora, det viktiga, det som betyder något, är att min mor idag fyller 89 år. Därmed är hon den i min släkt som levt allra längst. Näst längst blev min morfar som blev 88 år. Känns bra med så fina gener i kroppen.

Men stackars dig, om jag fortsätter att blogga tills jag uppnår samma aktningsvärda ålder som min mor, så har jag kvar ungefär 6000 inlägg att skriva.

Som vanligt då, du kan buda över presenter till mig direkt till vår kontorsadress. Jag kommer att jobba hela dagen. Behövs inga märkvärdiga grejer, choklad, vin, vanligt godis går bra. Om du tycker jag ska uppvaktas rejält kan du buda över ett Nikonobjektiv 18-200 mm. Ett sånt skulle jag vilja ha.

Hoppas du också får en bra dag!

torsdag, september 06, 2012

Back on track

Efter ett kortare uppehåll med löpningen, så är vi igång igen. Vi, det är hustrun och jag. Efter fjällvandringen var våra kroppar lite slitna så vi har tagit det lilla lugna med löpningen.

Men igår var vi igång igen. Nu är det ju så att jag har fått förmånen att bo i en tämligen lång kropp och med viss automatik även rätt långa ben. Min hustrun är inte lika hög över havet, snarare på nivån kvinnlig medellängd. Eller kanske till och med en aning kortare än så. Men självklart, skönhetsmässigt betydligt över medelnivå. (där räddade jag kvällens middag)

Hur som haver, när vi joggar tillsammans så går det inte så fort. Kan kännas lite frustrerande att så att säga springa med handbromsen åtdragen i fulläge. Men efter 3 km är hustrun klar och jag är lagom uppvärmd, då drar jag iväg som en yster kalv ytterligare 3 eller 4 km i egen takt.

Efter det mår kroppen hur bra som helst.

En fråga har dykt upp angående mitt förra inlägg. Varför åkte pojken inte tillbaka till affären och bytte kalsongerna till rätt storlek? Svaret är att de inköptes i Florida, United States of America. Han tyckte det skulle bli lite dyrt att byta dem.

Det du, det är minsann inte många bussgubbar som går omkring med coola kallingar från Flååååårida.

onsdag, september 05, 2012

Det här är jättepinsamt

Så här ligger det till. Blivande Svärsonen var ute och shoppade nya märkeskalsonger. Sådana där som alla coola killar SKA ha nuförtiden. Du vet, ska man vara cool duger inga Dressmankallingar.

Dessvärre gjorde Jonas ett fatalt misstag. Han köpte dem i fel storlek. En hel bunt dessutom. Alla i skojiga färger och mönster. Killen har smak, det måste man säga.

Av okänd anledning kom han då att tänka på sin nästan lika coola svärfar. Men där någonstans gick nog en gräns. En smula pinsamt att fråga blivande svärfar "-hörru, vill du ha ett gäng kallingar av mig?"

Så budskapet förmedlades istället via min dotter och kallingarna levererades i en diskret och neutral plastpåse. Märket på kallingarna är tydligen någon slags innemärke, själv har jag aldrig hört talas om det.


Mer än så här kan jag av integritetsskäl inte visa av mina nya supercoola kallingar, Banana Republic. Bara för de coola. (det där sista har jag hittat på själv).

tisdag, september 04, 2012

Ibland undrar man ju

Sportkillar är på något sätt alltid sportkillar. Vet inte om du följer hockeyn, men nu ska det införas nya regler hur mål får göras och varifrån mål får göras.

Innebär b. a att det nu ska vara tillåtet för en utespelare att stå i målgården, vilket det inte var tidigare. Tydligen för att det ska bli lite roligare hockey och kanske lite fler mål. Eller nåt sånt.

Detta nya gör en intervjuad målvakt mäkta upprörd. Han säger typ "- hel fel, om vi målvakter ska kunna göra vårt jobb måste vi ha målgården för oss själva".

Nu väntar jag med spänning på att att forwarden Nisse "Pucko" Anderson också ska uttala sig:

"-Bafatt, jag tycker asså att det ska vara en regel vahettere att de därna backarna inte ska få hindra oss fårvads att göra mål. De e ju vatterehe vårt jobb för 75 lax i månan. Men jag vill inte snacka om min lön med vahettere media, det är min privata grej liksom. Men har man 75 i månan, som jagrå, vill man ju göra mål va. Ta bort backarna, då skulle hockyn bli mycket publikvänligare för då skulle de bli många mål å de gillar barnfamiljer, å de kommer de mer publik å då kan min agent förhandla upp min lön till minst 60 lax. Men jag snackar inte med media om min lön."

Men jag kanske bara är fördomsfull.