Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


fredag, februari 20, 2015

Sverige, vi har ett resultat

Jag är ju rent uberjävligt bra. Håller inte bara världsklass, vi snackar universiell begåvning här. Och snygg är jag banne mig också.

Idag på lunchpasset hade jag tänkt att ta det lugnt inför Österrikeresan i morgon, men väl på plats i gymmet vaknade Djävulen i mig.

Hen satte sig på axeln och skrek i örat att jag måste lyfta tresiffrigt om jag ska kunna köra bussen till Alperna med hedern i behåll. Och hedern vill man ju ha kvar.

Värmde upp med fem minuter roddmaskin, fortsatte med diverse överkroppsuppvärmningar med TRX-banden och sedan tog jag fram skivstången.

Med den värmde jag upp lite till med 5 lyft på vardera 40, 60, 80 kg. Sen hängde jag på ytterligare 20 kg för själva rekordförsöket. Det flera dagar gamla rekordet ligger på 90 kg.

På filmen ser du resultatet med 100 kg på stången.


PS. Ifall du undrar, när endorfinerna och adrenalinet sjunkit undan så återgick jag till att vara gamla vanliga trötta Göran med påsar under ögonen och rynkor i pannan. Inte alls särskilt snygg och som stundom känner sig som norra europas sämsta människa.

onsdag, februari 18, 2015

Nytt rekord

Jepp, nytt lyftrekord idag på gymmet, 90 kg på stången. I och för sig inte så svårt att sätta det rekordet, har ju faktiskt bara så här långt lyft några gånger, så jag vet ju inte hur stark jag är. Av naturen så att säga.

Tresiffrigt blir löjligt enkelt. Men ändå problematiskt. Mitt lilla gym är ju lite som ett kvartersgym och det finns inte fler vikter än max 110 kg att hänga på stången. Hur gör man sen då?

Men allt har sitt pris. Till och med för att lyft tungt. Valkar i händerna.


När jag föreslog att jag skulle köpa handskar berättade min nya styrke-PT, vi kan kalla henne Stina, i förtäckta ordalag att handskar är för veklingar. Hon sa inte så, men jag tolkade det så. Och någon vekling är jag ju inte. Eller vill i alla fall inte vara det. Så då får det bli valkiga händer.

Som du kanske märkt omger jag mig av ett snart oändligt antal PT-ar som hjälper mig med olika saker. Alla vet inte ens om att de är min PT, några bidrar bara med råd och tips, jag kallar dem PT:ar i alla fall. Det känns fint. Och lite lyxigt.

Min styrketräning gör att jag nu inför cyklingen till Paris i sommar känner att jag kommer att bli ett fint komplement till Timo, teamets starka "finne", du vet han som kommer att skydda oss från alla rövare och banditer som kan tänkas dyka upp efter vägarna. Han kan ju behöva vila lite han också från sitt svåra uppdrag, och då finns jag där som en stor och förhoppningsvis stark backup.

Här en film från dagens rekordlyft 90 kg:



söndag, februari 15, 2015

Inställt? Knappast.

Igår lördag skulle vi ha kört vårt sedvanliga spinningpass med Team Rynkeby. Men inte denna lördag. Eftersom det råkade vara Alla Hjärtans Dag valde vårt team att istället stå vid vår guldsponsor Ica Maxi Lindhagensgatan i Stockholm för att samla in pengar till Barncancerfonden.

Nu trodde du kanske att spinningspasset helt gick upp i rök. You know me. Icke, ett pass får inte missas. Jag tog igen det idag på eftermiddagen, så idag blev det två pass, ett morgonpass på gymmet och så en "halvtimmare" på trainern innan middagsmaten.

För att komma i rätt stämning satte jag upp en bild på vår spinningsledare Lars in action från ett riktigt pass. Sen vrålade jag med jämna mellanrum LÄÄÄÄGG PÅÅÅ för att få mig att trampa ännu fortare. Det funkade klockrent.


Tillbaka till lördagen. På förmiddagen samlades som sagt teamet för att samla in pengar. Även vår maskot Rynke kom. Lite sent eftersom han hade lite jobb att utföra åt en annan guldsponsor, Arla.


Det visade sig även att Rynke har behörighet att köra turistbuss. Välutbildad kille, kan enligt uppgift köra allt från gräsklippare till jumbojet. Kan vara bra att veta när högsäsongen för StockholmsBuss närmar sig.

Rynke bidrog inte så värst mycket under insamlingen, satt mest och åt sockerhjärtan och hällde i sig ofantliga mängder Rynkebyjuice.


Vi övriga jobbade desto hårdare och lyckades samla in en rejäl slant som vi oavkortat vidarebefordrar till BCF.


Hann också med en liten trevlig fikautflykt med hustrun på söndagen. Kollade in blommor på Ulriksdals slottsträdgård och fikade sedan på slottscafét där jag åt en synnerligen smarrig toscakaka till kaffet. Ungefär som när man cyklar med Fredrikshof.

fredag, februari 13, 2015

Det har spridits ett rykte

Jo, så är det. Jag har hört ett rykte att jag ska ställa upp i Vattenfall World Triahtlon i augusti i år. Jag har bestämt förnekat detta och hävdat att det icke är sant. Och så finns det dom som inte hört ryktet men ändå tycker jag ska köra det rejset.

Jag har hela tiden slagit ifrån mig och hävdat att det är ren galenskap för en kille som mig att ge sig på.

Triathlon är ju simning, cykling och löpning i ett enda svep. Cykling, det kan jag. Springa, det kan jag. Simma det kan jag, fast inte sån där tjusig crawl.

Om, säger om, ryktet skulle visa sig vara sant, då måste jag ju lära mig simma ordentligt, eller hur?

Sagt och gjort:


Min träningskalender har ju bara en enda helt ren dag, nämligen tisdagar som är min enda träningsvilodag. Nu har det alltså slumpat sig så att jag nu en aning överraskande anmält mig till ......ja, du ser ju på bilden. Som är på tisdagar såklart. Där rök den vilodagen.

Det är möjligt att jag nu tar mig vatten över huvudet (obs humorn) med att också anmäla mig till en simkurs. Men jag ser det som så att det finns ett liv även efter målgången i Paris den 10 juli.

Eftersom jag aldrig lärt mig crawl är det väl lika bra jag gör det också. Ifall nu ryktet skulle stämma att jag ska tävla min första triahtlontävling i augusti. Alltså ryktet som såvitt jag vet bara är just ett rykte som inte har någon förankring i verkligheten.

Vet inte vad som tagit åt mig som hoppar på allt jag hoppar på numera. Åldersångest kanske.

Triahtlon, herregud, tänk om ryktet är sant? Fast lyckligtvis är det ju inte det. Ännu i alla fall.

torsdag, februari 12, 2015

Nu är jag så där het igen. Rent av glödhet

I tisdags var det en händelsesrik dag minsann.
A/
Vätternrundan kom ut med tidningen Cykla. Ett jubileumsnummer inför rundans 50-årsjubileum. På framsidan står ".... med det bästa från Vätternrundans 50 år".

Och....tada, pukor och trumpeter..., på ett helt uppslag så dyker en viss farbror med gula glasögon upp. Jojagtackar, "det bästa från rundans 50 år". Eller det kanske inte är mig de menar, jag har kanske inte läst hela tidningen än.


Dessutom är allt som står i artikeln inte sant. Jag tränar inte fem dagar i veckan, jag tränar sex dagar i veckan. Jag har ökat tempot sedan intervjun gjordes. Rätt ska vara rätt.

B/
På kvällen hade vi ett Teammöte med Rynkeby. Vi fick massor av information och utan att avslöja för mycket så har bara vårt team på några månader hittills samlat in över otroliga 1 miljon kronor till Barncancerfonden. Över EN MILJON. Bara från oss ca 50 pers i Stockholmsteamet.

Det är inget annat än helt fantastiskt. Så snälla, ge ett bidrag du också. Tryck bara på den röda knappen ute i högerspalten och följ den enkla instruktionen. Du kan också vara med och göra skillnad.

Även jag fick en stund i rampljuset under mötet.

Foto: Lars Johnsson

Jag berättade i stora drag hur det kommit sig att jag nu är mitt uppe i mitt största idrottsliga äventyr, att hoja ända till Paris dit det enligt det sunda förnuftet är så långt så det är rent korkat att ens försöka. Men helt omöjligt att motstå en sån utmaning. Helt omöjligt.

Min redovisning kändes bra ända tills jag lite snabbt tänkte berättade om min stroke för fyra år sedan. Visade en bild på skylten till strokeavdelningen och plötsligt utan förvarning blev det alldeles tjockt i halsen och jag fick svårt att prata en liten stund. Jobbiga minnen anföll mig minst sagt lite oväntat och olägligt.

Men det gick snabbt över och jag blev istället lite kommersiell och delade ut en praktisk liten gåva i utbyte mot att de ringer StockholmsBuss när deras företag eller förening behöver hyra buss. Inte till någon annan.

C/
Som ett stort tack för värdefull medverkan tackade Stockholms stad genom att ge mig en P-bot för att jag parkerade 9,5 meter från ett övergångsställe istället för lagstadgade 10 meter.

Tusen spänn kostade den där halvmetern. Rövare och banditer, det är vad de är. Men mötet var bra.


måndag, februari 09, 2015

Korrigering och tillrättaläggande

Jag har nog ljugit. I ett tidigare inlägg skrev jag att jag på ett spinningpass hade snittat ca 190 i wattuttag. Jag raljerade lite om typ "give me five" för jag var så himla bra. Så var jag inte det.

Det KAN inte ha varit sant. Sedan det passet har jag inte varit i närheten av den siffran. Jag måste helt enkelt läst fel. Dessutom är snittuttaget helt ointressant eftersom vi kör intervaller och har trampvila mellan intervallerna och då blir det ju rätt ointressant med en snittsiffra.

Nästa gång mäter jag varje intervall istället, det blir ett bättre värde att jämföra. Alltså exakt såsom spinningsledare Disco-Göran föreslog idag. Men varför lyssna på någon när man kan komma på det själv?

Men strunt samma, dagens siffra som jag fick från dagens hysteriskt jobbiga pass visar lik förbaskat att jag höjer wattuttaget varje gång vi kör wattspinning, so what the f... Jäää, give me five i alla fall. Kurvan visar ju uppåt.

Om jag får säga det själv så är den här bilden med apatisk blick och imma på glasögonen inte den bästa av mig. Absolut inte, men det är ändå så här jag ser ut när jag är slutkörd, för det var jag idag. Den här gången också.


Måste få boosta mig själv, ber om ursäkt för det, men jag är så otroligt stolt över mig själv, jag tar verkligen ut det maximala ut min gamla kropp på varje spinningpass.

Även på det här passet  låg jag i pulszon 4 och 5 mer än halva passet. Dessutom passerade jag vad jag trodde var min maxpuls med 10 slag. Jag blir bara förvirrad, jag vet inte längre vad min maxpuls är.

Strunt samma, jag trampar på så gott det går i alla fall så får pulsklockan visa vad den vill, huvudsaken är att jag blir trött.

För rättvisans skull, de flesta som körde idag, och vi var många, såg också lite slitna ut när vi lämnade lokalen.

Som belöning när jag kom hem serverade jag mig själv fem veteskorpor. Jag älskar veteskorpor. Tveksamt näringsvärde och blygsamt med protein. Men smarrigt är det.

Hade tänkt skölja ner skorporna med ett glas vin, det hade jag varit värd, men där tyckte hustrun att jag tog ett vanligt träningspass lite för långt. Hon hade såklart rätt, sånt duger inte på en måndag. Så det blev ett stort glas vatten istället.



söndag, februari 08, 2015

Jag är märkt för livet

Den här cyklingen som jag började med för ett år sedan har gjort avtryck. Jag kan aldrig mer vandra på en badstrand med korta byxor. Det skulle helt enkelt se för j...igt ut.

Se här en bíld tagen idag. Solbrännan från somras, nedanför cykelbyxan, har helt enkelt etsats sig fast, tydligen för tid och evighet.



Sen måste jag bara visa en dagsrapport över de senaste 30 dagarna i "du-vet-den-där-tävlingen". Den där kränkta kvinnan Sofia, som jag skrev om igår, har tydligen varvat ner en smula. Eller tagit en vilodag. Den andra Göran har tydligen lagt i en extra växel. Övriga deltagare verkar mest bara lalla runt utan mål och mening.

I övrigt har jag inget mer att säga idag. Förutom att spinningen i morgon kommer att bli uberjobbig för i dag körde jag stenhårt med ben och bålövningar på gymmet så mjölksyran kokade i låren. Marklyft, squats, utfallsgång, benlyft, bencurl och som sagt lite mage och bål på det. Du kan som vanligt googla lite över gymvokabulärer om du inte förstår.


fredag, februari 06, 2015

Jag har fått en kränkt kvinna på halsen

Läste i går i en branschtidning följande:

Både fack och bussbolag i Kronobergs län har anmält Länstrafiken för otillåten kameraövervakning på bussarna - det rapporterar Smålandsposten.
Den massiva kritiken uppkom sedan flera bussförare känt sig obehagligt övervakade av Länstrafikens kameror i bussarna.

Detta berättade jag för min medarbetare tillika dotter varpå hon omedelbart hotade med att ringa TV-programmet Bygglov alternativt Äntligen hemma för att få hjälp med att installera en dörr till hennes rum. Om inte dom kan hjälpa till drog hon till med det riktigt otäcka hotet, att ringa programmet Arga snickaren.

Medarbetare Sofia anser nu alltså, lite plötsligt, att hon känner sig obehagligt övervakad av sin chef tillika far. Som har sitt skrivbord på en mycket strategisk plats. Hennes integritet är nu hotad om ingen dörr installeras påstår hon.

Vår trafikledare Niklas har ännu inte inkommit med några krav på ombyggnad av kontoret. Han kanske bara markerar den obehagliga övervakningen genom att vara ute och köra en buss istället. Som inte har vare sig kamera, eller chef, installerad.



torsdag, februari 05, 2015

Bra karl tvingas reda sig själv

Det här med min cykling och daglig träning har ställt till lite problem. Den veckoliga tvättmängden har ökat rejält. Det har i sin tur gjort att min kära hustru nu fått nog. Hon satte ner foten och vägrar nu ta hand om tvätten av mina träningskläder.

Så då fick jag en kort lektion hur tvättmaskinen funkar, det kan ju vara bra att veta rent allmänt sådär.

Skitenkelt, in med tvätthögen i maskinen bara, vrid upp ratten mot 30 grader och 800 varv per minut, stäng luckan och tryck på knappen som det står START på.

35 minuter senare måste jag ner och öppna luckan och hänga upp grejerna på galgar så de torkar. Skitenkelt det också.

De svårare och mer avancerade tvättfunktioner som finns för skjortor, fintröjor och sådana saker fick jag veta att jag ännu inte är mogen att klara av.

Vet du vad det värsta är i den här historien? Jo, jag har märkt att hustrun helt plötsligt i smyg blandar upp sina egna träningskläder med mina i MIN hög. Är inte det lite fusk och taskigt? Skulle jag aldrig göra.


Igår kväll drabbades jag av beslutsångest inför dagens träningspass som är tänkt som ett konditionspass. Fick för mig att åka ner till gymmet och springa på löpbandet istället för som planerat köra ett "bergsklättringspass" på min trainer.

Satte klockan på ringning kl 06, gick upp, käkade min favvofrulle för att sedan pipa iväg till gymmet. Blev det så? Näe, det blev inte så.

Skyllde på att artrosknät grymtar, och att ryggen, som inte heller vill vara med fullt ut just nu, inte mår bra av stötarna. Så då får det faktiskt bli det tänkta trainerpasset ikväll istället. Men eftersom jag redan är vaken och redan skrivit dagens blogg är det väl lika bra jag går till jobbet istället.



tisdag, februari 03, 2015

Ett mentalt bakslag

Igår kväll kändes det tungt. Inte kul alls. Jo lite, men jag var ändå missnöjd. Fast bara med min träning. På jobbet är det klackarna i taket och jajamensan, där ramlade det in en bokning till. Och se där, ytterligare ett företag som tycker vi är bra. Sånt är kul.

Kul är också att vi är rejält igång med våra armhävningsdagar. Igår blev det totalt 75 armhäv för mig under dagen. Inte illa pinkat, som man säger.

Sen blev det spinning med Team Rynkeby. Taggad av de senaste jättebra spinningspassen var jag laddad upp över öronen. Kändes kalasbra under uppvärmningen på 10 minuter.

Men sen när vi började varva upp på riktigt, ja då hände ....ingenting. Benen blev stumma som telefonstolpar och jag orkade inte trycka runt pedalerna med den kraft som jag ville. Kändes våldsamt frustrerande.

En förklaring kan möjligen vara att jag satsade på att ligga på en högre kadens än jag normalt gör. Men i stridens hetta tänkte jag inte på att gå tillbaka till min normala nivå.

Så jag kämpade på och flåsade som en utmattad noshörning medan jag tyckte att tjejerna bredvid mig bara trampade på som om det var världens lättaste nedförsbacke medan jag kämpade uppför monsterbacken Mur de Huy. Orättvist är bara förnamnet.

Men hursomhelst blev jag lite nöjdare när jag kom hem och avläste min pulsklocka. Den förkunnade att jag trots allt under en stor del av passet låg i pulszonerna 4 och 5. Om du inte fattar något av det får du googla, orkar inte förklara.

Okey då, en kort snabblektion. I zonerna 4 o 5 ligger man väldigt när sitt absoluta max, särskilt när pulsen ligger i 5:an. Så även om kraften i benen inte fanns så blev det ju ändå ett godkänt pass. Fast så känns det inte.

Efter det passet blev det en snabb omklädnad till tennisuniformen och raskt iväg för en match i dubbelligan. Gick åt helvete där också.

Den här tennisspaden är inte min, bilden symboliserar bara mina innersta tankar kring min tennisform just nu.


Idag är det vilodag. Känns behövlig just nu. Nu ska jag slicka min stukade självkänsla och ladda för en ny träningsvecka som börjar på onsdag. Jodå, jag vet att det går upp och ner med träningskänslan, men jag har så höga krav på mig själv och blir bara besviken när jag inte ens når upp till min senaste träningsnivå. That sucks.

söndag, februari 01, 2015

Avstämning januariträningen

Ännu en månad färdig att arkiveras, den trista månaden januari. Lika trist varje år. Men först en redovisning av den numera berömda tävlingen "Flest träningstimmar i familjen plus några till".

Ännu en gång trea men en silverplakett i familjetävlingen. Starkt jobbat med tanke på den tunga starten av månaden. Som vanligt lirar Göran S, även i vissa kretsar kallad Disco-Göran, i en helt annan division.

Om du inte visste det så är han en av de två spinningsledare vi i Team Rynkeby begåvats med. Då förstår du också att de passen inte är att leka med.

Bara att gratulera honom.  Och såklart Sofia som ännu en månad tog hem familjeguldplaketten. Men vad hände med den tävlande på västkusten? Har han helt blåst bort?


Avslutningsvis även en redovisning från mitt eget projekt 125/183, dvs 125 träningspass innan vi cyklar iväg till Paris.

"Träningsbudget" för januari var 21 pass.  Jag har genomfört 22 st. Bra sådana vill jag påstå. Kan inte minnas ens något pass som jag slarvat igenom. Passen  har varit spinning, styrka, tennis och på cykeltrainer hemma. Nu är det bara 103 pass och 153 dagar kvar till "take off".

Men jag måste ändå erkänna att ibland är det tungt att ha pressen på sex pass i veckan och bara en vilodag. Söndagar är jobbigast, tungt efter lördagens spinning att masa sig upp ur sängen, för målet är att vara på gymmet absolut senast kl 10, sedan börjar övrigt löst folk att trilla in.

Det bästa med att januari äntligen är över är ändå att det nu i bästa fall är högst två månader kvar innan vi kan börja cykla på riktigt utomhus. Det kommer att bli hur kul som helst.