Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016, 2017 och 2018. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016, 2017 och 2018 med Team Rynkeby och ska göra det även 2019.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Äntligen lyckades jag komma i mål.

söndag, oktober 14, 2018

Soffpotatis? Eller?

Jag har en fråga till mig själv. Varför känner jag mig aldrig vältränad?

Jag tränar mycket, det gör jag. Kanske mer än genomsnittet. I alla fall mer än genomsnittet på min åldersnivå.

Särskilt nu på äldre dar, då jag upptäckt att just triahtlon Is Da Shit. Så jäkla kul och häftigt att försöka bli bättre i tre grenar. Svårt, knepigt, tidkrävande men ohyggligt roligt även om man kommer sist eller bland de sista både på träning och tävling.

Enligt min Garmin hade jag inför rejset i Ruegen värden som en vältränad 20-åring. Nu är ju som bekant Garmin inte att betrakta som särskilt exakt, sannolikt ganska långt från sanningen, men ändå. Lite sträcker man på sig trots allt. Dessvärre märktes ju inte den där 20-årsfysiken i resultatlistan. Men jag fick min medalj, och det var ju huvudsaken.

Samma Garmin påstår idag att mina värden är bland de 15 % högsta i min ålderskategori.

Men jag känner mig lik förbaskat som en tung och orörlig soffpotatis. Har väldigt svårt att tro att en vältränad 20-åring känner sig som en tung och orörlig soffpotatis.

Så var ligger felet? Äter jag fel? Nix, jag äter mest bra hemlagad mat. Förutom några luncher varje vecka som består av microvärmda frysta fabriksluncher i kartong.

Visst, jag äter både godis, glass och antagligen för mycket kaffebröd, men herrejesus, det är inte ett OS-guld jag är ute efter. Fast om jag ska vara ärligt så äter jag nog lite för mycket Yoghurt och musli till frukost. Ibland en hel liter Yoghurt. Inte bra. Egentligen.

Jag vill må bra, jag vill ha kul, jag vill cykla till Paris igen och jag vill ha fler ironmanmedaljer.

Högst normalt för en äldre människa. Möjligen med undantag av det där med att cykla till Paris och fler ironmanmedaljer. Sådär 7-8-9 startande i åldersgruppen 65-69 år i ett startfält på 2500 pers säger väl allt när det gäller intresset att idrotta för äldre herrar och damer.

Tränar jag fel? Måste vara omöjligt. Anlitar sedan februari en utbildad coach som lägger upp min träning med hänsyn till både min målsättning med min träning likväl som min ålder. Funkar jättebra. Och känns ännu bättre.

Men ändå, varför i h-e känner jag mig som jag gör?

Jag spelar tennis, jag cyklar, jag springer, jag simmar, och jag promenerar till och med nästan varje dag. Jag kör ungefär 20-25 pass varje månad och har gjort så i flera år nu. Många fler vilodagar nu sedan jag började köra med coach Stina.

Så gott som alla pass kör jag som planerat. Ibland fuskar jag såklart. Tuffa intervallpass, allmän styrka på gymmet, cykelanpassad spinning, och lugna distanspass. All by the book som man säger.

Så rent teoretiskt borde jag vara rätt vältränad, och är väl antaglingen det, men ändå. Jag har två lägen, antingen känslan att vara tung, slö och soffpotatis-look-a-like. Eller så har jag träningsvärk.

VARFÖR KÄNNER JAG MIG ALDRIG SOM EN VÄLTRÄNAD MÄNNISKA?


fredag, oktober 05, 2018

Jakten på "Det Stora Bytet" har börjat. Det sägs att det finns i Kalmar.

Nu är planen lagd ända fram till 2021. Galet va? En treårig träningsplan för en gammal gubbe. Är det ens vettigt?

Klart det är. Älskar numera idrottsliga utmaningar av karaktären "omöjligt".

Gissa vad det "omöjliga" är. Jodu, en hel Ironman. Det blir Ironman Kalmar som får bli det riktigt långsiktiga målet för min träning. Om några år alltså. Så är det tänkt i alla fall. Hur det blir står ännu skrivet i stjärnorna.

Här är en återblick hur jag kommit fram till att det är dags att starta jakten på Det Stora Bytet.

I augusti 2013 fick jag en utmaning av min dåvarande PT Tommy att cykla Vätternrundan 2014. Då var den utmaningen i klass med att han bad mig plocka ner månen. Ett nästan omöjligt projekt, eftersom jag i princip aldrig cyklat. Men jag lyckades faktiskt ta ner månen. Det tog 15 timmar och 10 minuter.



Sen kom Team Rynkeby och cykling till Paris in i mitt liv.

2018. Fjärde gången. 2019 är jag med igen.

Jag var fast. Jag blev adrenalin- och endorfinberoende. Behövde tyngre och tyngre grejer för att gå igång. Om man säger så.

I augusti 2015 fick jag för mig att jag ville springa genom en Ironman 70.3-målbåge, alltså en halv ironman. Började träna på egen hand för ett race i Pula, Kroatien, sensommaren 2016. Racet gick åt fanders, fixade inte simningen. Blev upplockad med några hundra meter kvar när det stog klart att jag inte skulle klara maxtiden för simningen.


Ett inte särskilt ärofyllt avslut i tävlingen 2016

Jaja, livet gick vidare även om självförtroendet fick sig en törn. Men upp i sadeln igen för nytt försök som blev Ironman 70.3 i Zell-am-See 2017.

Tränade som en tok, särskilt simning som var, och är, min absolut svagaste gren.

Nu klarade jag simningen, wow vilken lyckokänsla.



Dessvärre förstörde den lyckokänslan tidsbegreppet lite så jag slarvade bort cyklingen. Blev avplockad efter halva cykelsträckan. Missade cutoffen med ynka fyra minuter.

Nu blev det allvar, så här kan vi inte ha det, nu blev det en personlig sak mellan mig och Mr Ironman. Så jag anlitade en coach i februari i år. Stina Jönsson fick uppdraget. En coach specialiserad på uthållighetsidrotter och triathlon.

Fick en helt annan utväxling av träningen jämfört med min egen. En fantastisk härlig känsla.

Utdelningen av den träningen kom för några veckor sedan då jag äntligen fick springa genom den där målbågen och få min efterlängtade Ironman 70.3-medalj. En helt sagolik och overklig känsla att äntligen lyckas.



Men det gav mersmak. Nu fick jag en idé att plocka ner både Månen, Mars och Jupiter på en gång. Jag vill försöka göra en hel Ironman medan jag fortfarande kan stå upprätt.





Hade ett möte med coach Stina och berättade om min idé. Frågade om det ens är möjligt att få mig i skick att klara en hel Ironman inom tre år.

Vet inte om jag uppfattade henne rätt, men jag tyckte hon såg väldigt positiv ut, om än en smula överraskad kanske.

Klart vi kan fixa det, sa hon när hon tänkt efter en stund, men det kommer att ta tid, det kommer att ta år, det kommer krävas oändliga träningstimmar. Men om du är beredd att göra den uppoffringen så är jag jättegärna med och hjälper dig, sa hon.

It´s a deal, sa jag.

När jag kom hem ångrade jag dealen. Att simma 3,8 km, sedan cykla 18 mil för att sedan avsluta med ett marathon 4,2 mil känns ju trots allt en smula skrämmande för en gammal man. I princip nästan omöjligt i min värld. Men bara nästan.

Men vi tar ett år i taget. Första målet är ännu en Ironman 70.3. Det blir i september 2019 i Zell-am-See. Igen. Har ju så att säga revansch att kräva för missen 2017. Hotellet är redan bokat och anmälan genomförd.




"Lätt" simning, knepig cykling över ett jättehögt berg med en 14 %-ig stigning sista biten innan toppen. Hyfsat platt löpning.




De beskriver berget så här:
"The 13 kilometre climb is one of the big highlights of the bike route. The first six kilometers the climb is about 5.5% gradient. If you choose the pace too high, you will fight against a wall on the last two kilometres with a gradient of up to 14%."




Minsann en utmaning som heter duga. Men jag klarade backen förra gången, om än lite för långsamt, men det går att råda bot på.

Förutom det rejset så blir det 2019 såklart både Halvvättern, Vätternrundan, cykling till Paris och alldeles säkert något mindre triathlonrace också, typ Stockholm Triahlon.

2020-2021. Beror lite på hur långt vi kommit i min träning. Kanske en full Ironman 2020. Inte så troligt men då fortsätter jag träningen och satsar allt på Kalmar 2021. DET vore ju onekligen en kul grej att fixa en Ironman bara några veckor innan jag fyller 70.

Om jag då inte har fysik för en sån grej, ja då blir det ju inget rejs, men då har jag i alla fall försökt. Och haft roligt under tiden.

Så är det tänkt. En rätt galen idé, det måste man nog säga, nog den galnaste jag någonsin haft. Den är på riktigt. Till och med nu offentliggjord. Bara en sån sak.

I  måndags körde jag första passet med min nya målsättning som coach Stina och jag ska fixa tillsammans. Hon ger mig träningsscheman inför varje vecka och så träffas vi lite då och då och stämmer av.

Så nu har alltså den väldigt långa och mödosamma resan mot Kalmar börjat.

Den kommer sannolikt inte att gå helt rak, den blir krokig och guppig, jag är väldigt medveten om det, liksom att min motivation kommer att svikta mer än en gång.


Om man inte försöker, vet man ju aldrig 
var den fysiska och mentala gränsen går.

Lika sannolikt kommer jag att vilja ge upp drömmen flera gånger, men jag vet att jag har människor runt omkring mig som kommer att pusha tillbaka mig på banan igen. Bara den vetskapen är en styrka i sig.

Jag vill försöka göra det till synes omöjliga. Jag vill verkligen det.


Om du tycker det vore lattjolajbans att följa en äldre lätt grånad herres träning mot Det Stora Bytet så finns jag på Instagram under namnet gorandemnert.