Mot Paris. För första gången för femte gången.

Japp, nu är det dags. Dags för min årliga cykeltripp till Paris. Inte ensam förstås, som vanligt tillsammans med Team Rynkeby-GodMorgon Stockholm.

Det här projektet, som syftar till att samla in pengar till Barncancerfonden, blev ett för mig beroendeframkallande projekt.  Det har av olika skäl betytt så väldigt mycket för mig så jag ville tagga mig med ett oförstörbart minne.

Snart ska även 2019 dit också

Samtidigt som vi jagar insamlingspengar, så tränar vi också tillsammans för att avsluta projektet med att cykla till Paris på sommaren. Hela vintern har vi kört stenhårt, varje torsdag ett stenhårt spinningpass på 1,5 timmar och varje söndag ett lika stentufft fyspass á la cirkelträning.

30/3 gick vi ut i verkligheten och istället för spinningpass på torsdagar har vi kört ganska hårda intervaller, både på platten och i backe. På söndagar har vi kört distanspass, allt mellan 12-19 mil.

Totalt har vi genomfört 73 gemensamma träningspass sedan starten och många har dessutom tränat extra på egen hand. Vi är helt enkelt redo.

Samtidigt som vi tränat hårt så har vårt team lyckats med att samla in över 2 miljoner kronor sedan starten i slutet av september. Inte illa va?

I helgen smäller startskottet. Här kommer min beskrivning av rutten och de erfarenheter jag fått från tidigare år.

På fredag kväll tar vi nattåget till Malmö, cyklar ner till färjan som tar oss till Travemunde som vi når lördag kväll. Då cyklar vi 7 mil till vår första övernattning.

Vi börjar trippen med lite mörkercykling på kvällen. 7 mil.

På söndag morgon sitter vi på cyklarna igen och klämmer vår första långa etapp, 16 mil. Ingen big deal, alla är fullproppade av adrenalin för det är ju det här vi tränat för. En enkel dag för alla.

En enkel dag, tämligen platt

Dessvärre drabbar oss den hysteriska värmen oss den här dagen enligt prognosen. Vi bör komma till Wolfsburg på eftermiddagen då värmen peakar. Som tur är har jag en kylväst som funkar kanon.

Sedan tuffar vi på. Nästa etapp, till Kassel, bjuder på lite motstånd i form av backar lite här och där. En lång dag. Nu tuffar det till sig och det blir en smula tystare i klungan. Gäller att spara på energin.

Måndag 1/7, 22 mil

Tisdag bjuder på lite uppför men vi belönas med mycket nerför också. Vi slutar dagen med en mindre utmaning.

Tisdag 2/7 19,5 mil

Onsdag morgon vet jag av erfarenhet att halva gänget absolut inte på några vis vill stiga ur sängen. Kroppen värker, axlar börjar göra ont, nacken värker, låren är sura som citroner. Man vill bara somna om. Om det går, gärna flyga hem.

Detta gäller i första hand de som kanske missat ett och annat träningspass under vintern, men även de vältränade börjar känna att det inte är helt enkelt att cykla långa etapper varje dag.

Men alla kämpar på och kl 8 kommer vi att sitta på cyklarna igen. Såklart.

Onsdag 3/7 21 mil

Onsdagen kanske bjuder på trippens vackraste rutt, vi följer Moseldalen via Koblenz till Trier. Vi startar som du ser med en liten lårväckare och kollar du noga på höjdkurvan så går den hela dagen uppför. Blir nog en oerhört tuff och hård dag. De sista timmarna kräver nog rejäla pannben.

Torsdag 4/7 14 mil

Torsdag kommer kännas som rena sprintpasset, "bara" 14 mil. Vi cyklar igenom ännu ett land, Luxenburg, och kommer så småningom till Verdun.

"Slaget vid Verdun var ett av krigshistoriens längsta och mest blodiga slag under första världskriget vid västfronten. Slaget, som var det tyska kejsardömets första storoffensiv i väster efter den inledande inmarschen i Belgien och nordvästra Frankrike under augusti-september 1914, inleddes av en nio timmar lång förberedande artilleribeskjutning den 21 februari 1916. Först den 18 december samma år var det hela över."

Förhoppningsvis kommer vi dit lite lugnare än de gjorde under världskriget, men nu kommer det sannolikt att börja tullas rejält i förrådet av Voltaren och andra smärtdämpande medel. Rumpor svider också kan jag utlova.

På fredagen blir det lite lugnare cykling igen är det tänkt. Men ett långt pass blir det. Nästan i mål.

Fredag 5/7, 20 mil

Sista dagen med teamet. Målet Paris känns inte längre onåbart vilket det nästan gjorde för många när vi började träna i september.

Lördag 6/7, 9 mil

Sista etappet får vi börja tidigt, redan vi 6-tiden på morgonen. Vi måste vara vid en speciell plats i Paris kl 14 och innan dess ska vi traditionellt fira vår fantastiska insats med att fota och fira vid Eiffelltornet innan vi beger oss till den magiska platsen dit alla Rynkebyteam från hela Norden samlas. Totalt ca 2000 gulklädda cyklister och tusentals åskådare, familjer och annat löst folk hälsar oss välkomna.

Det är kan jag berätta en magisk upplevelse som gav i alla fall mig ståpäls på armarna. Förra året cyklade vi igenom en mur av hurrande människor, ungefär som du ser på lopp som Tour de France och liknande. Helt galet magiskt.

På kvällen äter vi en gemensam avslutningsmiddag med teamet och på söndag morgon är allt slut. Inga fler gemensamma träningar. Ingenting. En tomhet och saknad skakar om hela kroppen och det känns helt enkelt för jävligt att det är slut.

Men vet du vad? I början av september börjar det om igen med team 2020. Du kan söka redan nu, oavsett var du bor. Det finns team utspridda över hela Sverige.

HÄR går du in och söker till teamet närmast dig. Du kommer inte att ångra dig. Kolla mitt ben på fotot högst upp, då förstår du hur otroligt givande och kul det här är.

Vill du följa mig, mitt team, eller annat team, så går du in HÄR och väljer.

Team Rynkeby-GodMorgon Stockholm 2019

Vätternrundan 2019. Min race report

Ser man på. Då var årets Vätternlopp avklarade. Halvvättern förra veckan och igår Vätternrundan.

Bra väder, vilket är skönt när man vet att man ska kämpa i så många timmar. I år blev det min sjätte runda, varav fem med Team RynkebyGodmorgon Stockholm.

Jepp, där hänger den, min sjätte VR-medalj.

 I år förhållandevis enkelt att fiska hem.

Men som vanligt, vi tar det i tur och ordning med en hel del bilder.

Före loppet
Samling kl 19 för lastning av cyklar och 19 cyklister från teamet. Egentligen var lite mer än halva gänget anmälda, men det blev fyra sena avhopp av olika skäl.

Raka spåret ner till Motala, där vi började med att hämta ut våra startkit och ladda på med energi, dvs mat.

Kl 24:00 samling vid bussen igen. Då lastade vi ur cyklarna och började göra oss i ordning för starten. Nu var det ett och annat hjärta som börjad bulta lite mer. Den första rundan är ju oerhört läskigt innan man startat.

Spänningen stiger. Även Mr Ego känner en viss spänning

även om han startat fem gånger tidigare.

I startboxen. 45 sekunder till start.

Loppet
Vi rullar iväg och snart är vi ute på de riktiga landsvägarna. Efter 1,5 km ropas det PUNKA och vi stannar i mörkret och hjälper Micke att fixa hans bakhjul.

Nina hjälper Micke med bytet.

Jag dokumenterar. Minst lika viktigt, eller hur?

Iväg igen och efter en mil ropas det PUNKA igen. Mickes bakdäck är tomt igen. Supernoga kolla av däck och annat så ingen sten eller glasbit trängt igenom. Nada, ingenting syns eller känns. Nytt slangbyte och så iväg. Micke en smula frustrerad.

Äsch då, ännu en punka efter några mil. Samma hjul. Va fan liksom. Tre punkor på samma hjul innan vi ens någ första depån i Ölmstad.

Depå Ödeshög. 

Redan hit hade vi tappat 36 minuter pga punkor.

Men vi hade ändå bra fart när vi cyklade.

I Gränna ropas det PUNKA igen. Mickes bakdäck är tomt. Nu kliar vi oss i håret och fattar ingenting. Till sist ser vi att fälgbandet är för långt för hjulet och att det blivit ett veck som sannolikt orsakat punkorna. Vi gör en McGiverlagning och hoppas det håller. Det gör det inte. Det håller ner till Ölmstad där Micke får hjälp i servicetältet. Mecken byter ut fälgbandet mot ett som passar.

Vi rullar iväg mot Jönköping och kors i taket, inget punkarop dit ner. Vi äter och när vi ska iväg igen är Mickes bakdäck halvtomt. What the mother f***** is going on?

In i servicetältet och nu ser mecken att den förra mecken lagt in bandet lite fel så hålet har legat och skavt mot infästningen av ventilen. Nu blir det äntligen fixat och vi kör resten av rundan utan problem.

Micke jätteglad, äntligen en meck som kan fixa problemet.

Även jag känner mig glad och även personalen i tältet.

Depå Jönköping.

Fortfarande bra fart i pedalerna, men nu har vi

tappat 1 timme och 22 minuter bara sådär liksom.

Trots "tappad" tid är ingen sur eller grinig. Vi har ju ingen tid vi ska uppnå. Vi ska köra lugnt och fint och alla ska med och vi ska göra det med glädje, The Rynkeby way.

Köttbullar och mos i Jönköpingsdepån är alltid en humörhöjare

Kolla. Bara glada miner trots att vi väntade ännu en gång på

ett strulande bakdäck.

Lilla jag, Jonas som idag körde som Draglagschef, Nina, teamets cyklande läkare

och så Jörgen som Alltid Glada Jörgen.

Men hualigen så kallt det blev när vi började cykla. Vi började frysa ganska rejält, men Bankerydsbackarna höjde våra kroppstemperaturer rätt rejält.

Men ju längre upp vi kom på västsidan desto varmare blev det. Vi hade tänkt hoppa över Hjodepån men flera hade slut på vatten så vi körde in där för att BARA fylla på vatten.

Men det blev lite anarki, några pep iväg och köpte kaffe, några ställde sig i tusenmeterkön till toa. När vi väl stack iväg igen upptäckte någon att vi saknade Putte i leden.

Vi stannade och Jonas vände om för att hitta den förlorade sonen. Han lyckades. Putte var lite putt på oss först, men sedan blev han glad igen.

Vi tog några korta stopp längs vägen och next stopp Karlsborg. Nu var värmen tryckande och jag tog av mig både vindväst och underställtröja i den depån.

Ibland har nöden ingen lag, och då gäller

det att välja vackra platser.

Nästa stopp vi siktade på var Hammarsundet. Väl där var flera rätt slitna och någon till och med more or less slutkörd. Men ingen hoppade såklart av. Här gäller det att kämpa ända in i kaklet.

Depå Hammarsundet. 

För oss fortfarande en jättebra snitthastighet cyklad tid.

Nu skulle vi enligt vår raceplan sikta direkt mot Motala, men vi valde att gå in i depå Medevi för att fylla på vatten och för att några skulle få några extra minuter för återhämtning inför de sista lite småsvettiga milen.

De gick bra och till slut nådde vi målet och fick sluttiden 13:43. Några timmar längre än vår ursprungliga plan, men det tekniska strulet sabbade den saken. Men vad gör väl det? Vi hade en jättemysig tur och alla mådde bra och hade kul. Det var huvudsaken för oss.

Nöjd och glad även om det tog längre tid än vi tänkt.

Efter målgången satsade jag på nytt rekord i grenen

"flest teamisar i en Göranselfie". Vi spöade förra årets bild.

Men det får plats fler, men problemet är att den måste tas under 

Vätternrundan. Är idag inte säker på att det blir fler

rundor för mig. Om några veckor kanske jag tänker annorlunda.

Behind the scen.
Inte helt lätt att organisera en rekordselfie.

Årets gäng som knäckte 30 mil tillsammans.

Nu är vi redo för de 130 milen till Paris.

Några kul saker under loppet
Jag körde som grindvakt, dvs längst bak i vår klunga. Vi var 19 st och jag var således ensam längst bak.

Stundtals hade vi en lång svans efter oss och en och annan ville gärna suga hjul bredvid mig. Men det ville inte jag. Hände flera gånger och varje gång var jag väldigt tydlig med att jag inte ville ha någon utomstående i vår klunga.

Vi körde om en ensam cyklist. Plötsligt ökar han farten och kör nu i samma fart som vi när han ligger bredvid mig. Jag ber honom köra om på vänster sida eller lägga sig bakom i svansen.

Han tjafsar emot och vill ligga kvar och tycker det är vi som ska öka om vi vill bli av med honom. Jag höjde rösten en smula och han gled bakåt.

Jag fick agera fler gånger och rätt var det är känner jag någon klappa mig på ryggen. Det visar sig vara en lite äldre cyklist som cyklade upp bredvid mig och sa "-du gör ett jättebra jobb som grindvakt, jag har varit i samma situation som du, och det är jättejobbigt när folk ska in i klungan. Du  löser det jättebra".

Självklart blev jag jätteglad och tackade honom och han gled bakåt igen.

Långt senare kör vi om ännu en ensam cyklist. Samtidigt är vi på väg att bli omkörda av ett snabbgäng. Jag skriker som jag brukar vid sådana tillfällen, RYNKEBY HÅLL HÖGER, så vi kan lämna plats.

Killen som vi just kört om blir jättesur och säger till mig:  "-ni ska fan inte ropa hålla höger, det är ni som ska säga att ni kommer till vänster, men va fan, är inte du Göran Demnert?"

"-jo, det är jag" svarar jag ärligt och uppriktigt. "-men jag skrek inte på dig, jag skrek på mitt team för vi blev samtidigt omkörda när vi körde om dig och då hann jag inte se dig".

"-vad roligt, jag brukar läsa din blogg, den är rätt kul".

Han förklarade att han då förstog mig och bad om ursäkt att han missförtod mitt skrik.

Nästa roliga grej hände i depå Medevi. Jag står i kön för att fylla på vatten. Plötsligt kommer en kille fram och säger: "- hej, nu har jag haft nöjet att ligga precis bakom dig i några mil. Måste säga att det har varit en fröjd att ligga bakom dig. Jämnt och fint kört, du trampade hela tiden, inga ryck, inga inbromsningar. Det var en superbra cykling jag fick hänga med på".

Jäklar vad glad jag blev. Sedan var det flera som ropade "hej Göran" i snabbgrupper som dånade förbi oss. Lika kul det.

Hursomhelt, det här var en rätt härlig runda. Bra väder, och härliga teamkompisar. Tycker det är rätt fascinerande, men de backar som jag för några år sedan kallade monsterbackar nu bara känns som väggupp. Lite överdrivet såklart, men ändå. Kan det bara bra träning eller har de hyvlat av lite?

Dagen efter
Trots en för mig lugn runda tar ju kroppen stryk av att cykla 30 mil och hålla på i nästan 14 timmar. Eftersom det tog sån tid så kom vi hem rätt sent och då blev återhämtningen inte perfekt för kl 09 söndag morgon var det samling ute på Lida. Teamet var funktionärer i tävlingen Toughest Family.

Tog en bild för att visa lite hur jag känner mig idag. Du behöver såklart inte hålla med.

Jepp, rapporten blev inte längre än så här. Numera skriver jag inte jätteofta på bloggen, hoppas kunna göra det under vår cykling till Paris som vi startar den 30/6,

Vill du hänga med på min träning jag gör, framförallt med sikte på min start i Ironman 70.3 i Zell-am-See den 1/9 så lägger jag ut mer eller mindre dagligen små rapporter på instagram, där heter jag tada, pukor och trumpeter, gorandemnert.

Halvvättern 2019. Min race report

Ett tufft race i år. Tror jag alla som körde kan verifiera. Blåste ju som bara f**.

Som vanligt körde jag HV med Team Mellanmjölk, en löst sammansatt team med i huvudsak medlemmar från Team Rynkeby och Fredrikshof CK. Vi startade teamet 2015 och gav det namnet Team Mellanmjölk eftersom vi varken var långsamma eller snabba. I år körde vi alltså för femte året.

De tre stolta initiativtagarna till Team Mellanmjölk.

Lena Grundin, Lilla jag, Tina Axenfalk

Vi rullade iväg exakt kl 09:12

Lilla jag längst till höger.

Ursprungligen skulle vi bli 14 som startade, men när vi väl stog i startboxen blev vi bara tio.

Selfietime i startboxen. 1:42 till start.

Jörgen facebookar lite innan start.

Ganska snart efter vi lämnat Motala möttes vi av en stundtals brutal sid- och motvind. Vi tog häng på en större grupp som körde i en bra fart och som gav oss skönt vindskydd. När inte vinden kom från sidan förstås, då fick vi slita.

Det blev för tufft för två i teamet som släppte redan efter 2-3 mil, så nu blev vi plötsligt bara åtta som körde.

Vi som var kvar krigade på så det stog härliga till i vinden. Vi körde rullande tvåpar så alla bidrog till farthållningen. Alla var lika starka så inga större problem med jämn fart så inga luckor att tala om uppstog på hela rundan. Riktigt bra kört av alla i teamet.

Blev ju bättre med vinden när vi klev över Omberg, men så blev det elände och lårmassaker ett tag igen när vi kom ut i slättlandskapet. 

Plötsligt får vi vinden i ryggen och herrejävlar så fint och fort det plötsligt gick. Härligt. Cykling när den är som bäst.

Men säg det roliga som varar för evigt. Snart blandades medvinden med både läbbig sid- som motvind, men vi krigade på som om det vore vår sista dag på jorden.

Vi kände oss mer än nöjda med andra halvan av loppet.

På vår cykelkompetensnivå är det i princip överljudsfart.

Vi tog total 24 minuter rast, 10 minuter i Ödeshög, 4 minuter vid uppsamlingen efter frifartssträckan över Omberg och en tia i sista depån Rök. Det tyckte vi kändes lagom.

Till slut kom vi då äntligen tillbaka till Motala och då kände några av oss lite småkrokiga trots allt.

Mina härliga teamisar såg till att jag som teamets 

road captain fick korsa mållinjen först

Gillar att få medaljer, det är ett slags bevis att man gjort något.

Det blev en rekordrunda för Team Mellanmjölk trots den eländiga vinden och trots att vi bara blev åtta som delade på jobbet. Superkul.

Jakob, Lilla jag, Kjell, Jörgen, Lena, Putte, Peter, Claes

Efter målgången satte vi oss i gröngräset och åt det som bjöds. Ganska smarrigt faktiskt. Kunde såklart inte låta bli att köpa lite extra mellanmål på hemvägen.

Jaha, det var årets Halvvättern det. Nästa vecka blir det Vätternrunda med Team Rynkeby GodMorgon Stockholm.

Kanske, eller rent av troligt, kommer en race report även från den.

En annan kul sak är att en av tjejerna i Team Rynkeby GodMorgon Stockholm, Tina Guri-Elmqvist, idag blev näst snabbaste tjej på årets Halvvättern när hon idag körde med Team lechelonstockholm som gick för en SUB4-tid. Vinden förstörde chansen men 4:10 är inte illa minsann.