Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016, 2017 och 2018. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016, 2017 och 2018 med Team Rynkeby och ska göra det även 2019.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Äntligen lyckades jag komma i mål.

tisdag, september 29, 2015

Kanske gick jag lite överstyr idag

Vet inte riktigt vad som hände idag. Kände mig otroligt taggad för fysisk aktivitet. Vet inte varför. Jag vaknade till och med pigg och glad.

Hade bestämt med dotter tillika medarbetare Sofia att vi skulle köra ett gympass kl 0730. Dessutom på mitt nya häng, Medley Sollentuna sport- och simhall. Där finns som namnet antyder både bassäng och gym. Praktiskt.

Tydligt angivet var Herrarnas omklädningsrum är beläget.


Trevligt. Gratis kaffe i gymlokalen.


Mindre bra 1: tar lång tid att vattenfylla flaskan.
Mindre bra 2: att Sofia ständigt ska fotobomba mina bilder.


Idag låg fokus på ben- och bålträning

Var på så gott humör så det blev en liten dans också

Så blir det en tredje runda då. Ska bli skitkul att ännu en gång få köra runt pölen med Team Rynkeby Stockholm.



Det goda humöret höll i sig hela dagen, trots att det var armhävningstisdag, alltså armhävningar varje timme mellan kl 10 och 15, så efter jobbet tog jag nya hybridhojen och cyklade många och branta backar med låg kadens. Tänkte att är det en bendag så är det.

Inte nog med det, när jag cyklat klart tog jag en löprunda. Visserligen bara en 15-minutersrunda, men ändå.

Nu känner jag mig sååå j-a nöjd med mig själv. Hela kroppen liksom sjuder av behaglig nöjdhet.

måndag, september 28, 2015

Jag har besökt Jurassic Park

I helgen var det kalas. Ett slags mänskligt Jurassic Park. Jag vill ju på intet vis antyda att kamraterna är förhistoriska varelser, men jag var för en gångs skull näst yngst av nio personer.  Bara en tjej, 61 år, var yngre. De äldsta över 70. Men såg garanterat inte en dag äldre ut än 60. Friska och pigga killar och tjejer.

En ovanlig känsla. Men rysligt trevligt hade vi, oss gamlingar emellan. Vi talade om sjukdomar, min stroke, några hade haft hjärtflimmer, en kille hade besegrat cancern. Vi talade om pensioner, golf, resor, barn, barnbarn, jakt och pensionärsrabatter.

Jag fick också berätta om Team Rynkeby och min cykling till Paris. Där inhöstade jag många vuxenpoäng och respektpoäng minsann. Några extrapoäng fick jag också för min idoga träning.

Vi halvelvatiden på kvällen somnade en herre som går i pension om exakt en månad. Han blev lite trött. Klart man blir det när man nästan jobbat färdigt i livet.

Jag är nog trots allt lyckligt lottad. Får möjlighet att umgås med hela åldersspektrat. I Team Rynkeby är de yngsta 26 år och sedan finns där hela åldersskalan upp till min förhistoriska ålder. Det är fantastiskt kul och otroligt inspirerande. Kanske därför jag känner en sån glädje att kunna träna som jag gör. Alla runtomkring mig ger mig inspiration och glädje. Det är fantastiskt.

Nejdå, jag tittade inte för djupt i glaset,
jag ville bara känna vilken typ av bouque vinet hade.


Svårt att välja

På cyklingsfronten går det tyvärr på halvfart. Många helger har jag gjort annat, så det har bara blivit kortare turer på egen hand. 

Svårt att välja vapen för de turerna numera. Gillar ju alla min hojar. Trodde aldrig jag skulle hamna i det här träsket med flera cyklar i stallet.

Tänkte att nu måste jag ju börja fundera kring cykeltyp när jag nu bestämt mig för en halv ironman nästa år. Pratade med dotter tillika medarbetare Sofia om den saken. Sa att jag nog måste inköpa sån där pinnar man vilar underarmarna på.

"-skärp dig pappa, du är ju för tusan triathlonnybörjare och dessutom 64 år. Du ska inte ha såna pinnar, det ser ju bara löjligt ut".

Jaha, där tog det roliga slut i den diskussionen. Får väl kör med min bästa cykel då, den gula Bianchihojen prydd med Team Rynkebydekaler. I och för sig inte illa, men såna där pinnar, det skulle ju ändå se rätt coolt ut. 

fredag, september 25, 2015

Det kom ett paket och jag fick en stående ovation

Plötsligt knackade det på dörren igår förmiddag. Ett paket levererades.

Nämen vaaaad kan det vara?


Äntligen. Företagets nya postcykel.
Av rent misstag blev det den största storleken som bara
råkar passa mig. Ajajaj vilken otur.


Att släpa så här många brev till postlådan kan vara jobbigt
utan en riktig postcykel. Och en bil är icke miljövänlig.
Särskilt som jag kör en VW.

Som av en händelse tog jag en långlunch igår. Måste ju prova nya postcykeln. Körde ett promenad- och löpspår utefter Edsvikens vackra strand bort till Ulriksdals slott. Det visade sig vara hur kul som helst.


Vackert oavsett om man promenerar eller cyklar

Upptäckte omedelbart ytterligare ett konsumtionsbehov. Stänkskydd, ryggen blev alldeles lerfläckig.

Men det var ändå en rätt stor skillnad på vanlig väg jämfört med min vanliga racermaskin. Kändes också ovant med rakt styre och med två andra sorters reglage för växling. Och att ha tre klingor fram.

Men jag kanske vänjer mig. Jo, det kommer jag att göra. Annars får jag väl uppgradera till en cyclocross.

Vet inte om du läste min ekonomiska kalkyl för inköpet av den här postcykeln. Om du missade den kan du läsa den HÄR.

När jag visade kalkylen för företagets revisor fick jag i princip en stående ovation. 

Eller snarare så tolkade jag hans reaktion så. Det är ju möjligt att det var ett uttryck för frustration och besvikelse och kanske möjligen utstötte han också några ljud som eventuellt, alltså eventuellt, kunde låta som NEJ NEJ NEJ. 

Sen mumlande han lite osammanhängande om skatteverk, böter, handbojor, fängelse och såna trista saker. Vad har det med min postcykel att göra?


tisdag, september 22, 2015

Vi .......i alla väder. En Rynkebyslogan som duger till allt.

Som rubriken anger. Det är bara att fylla i det saknade ordet.

Idag efter jobbet regnade det. Kraftigt. Men jag har en plan. En springplan som ska följas till punkt och pricka. Den planen leder mig sakta fram till att jag om ett år ska klara en halvmara någonstans i världen. Den halvmaran ska i sin tur vara en del i en halv Ironman.

Idag sa planen, "ut och spring i exakt 40 minuter i ett 8:40-tempo". Jag vet, 8:40 är promenadhastighet för dig, men för mig som är nybörjare i löpning är det ett behagligt tempo. Fast jag fuskade lite, jag sprang i ett 7:48-tempo.

Den här planen jag följer kommer att bli betydligt tuffare framöver. Jag har i hela mitt liv hatat att springa. Redan som tonåring valde jag att bli både fotbolls- som hockeymålvakt av det enkla skälet att det var minst jobbigt.

När de andra sprang och värmde upp stod jag kvar i målet och bollade lite. I lumpen kom jag alltid, säger alltid sist när vi hade fysisk träning. På den tiden var fysisk träning = löpning.

Så jag har i hela mitt liv undvikit att springa. Visst har jag gjort försök under årens lopp men alltid slutat. Men nu har jag blivit förståndigare och således gett mig ikast med löpning. Måste ju det, det ingår liksom i ett triathlon som nu är mitt stora mål efter Rynkebycyklingen.

Vilken himla tur. Landstinget har precis i dagarna
öppnat Psykiatri Nordväst i mitt grannskap.
Kanske jag borde bli första patienten?
Min fru börjar tycka jag blivit träningsknäpp.

Kanske borde jag sluta att ta massa selfisar. Verkar ju jättefarligt. Se här vad som stod att läsa på nätet idag.

De där råden ska jag verkligen tänka på när jag tar mina selfisar. Bra råd, tycker jag. Inte alltid man tänker på såna saker.

Så har jag hamnat i en tidning igen.Vetetusan hur de hittade mig. Artikeln handlar om cyklande chefer. Tyvärr fick inte Team Rynkebyvinklingen plats på den där lilla plätten. Lite synd faktiskt.


Vi bryter här för lite reklam. Dessvärre obetald, men likväl reklam.

Ibland känns det som jag har norra europas största samling av hörlurar. Blir alltid lika besviken när jag köper nya, det är för dåligt ljud och/eller de sitter för dåligt i mina öron. Har provat alla sorter utom såna där jättebamsingarna man helst ska sitta i en soffa för att ha på sig.


Men så ramlade jag över de här. Sitter perfekt, och halleluja, de har ett kanonbra ljud, det bästa jag någonsin haft i mina öron när vi snackar såna till mobilen. Till och med en bra bas, vilket brukar vara uselt i de flesta lurar, men här har vi en klar vinnare.

Idag lyssnade jag på den här under min löprunda. Det är riktigt rock´n´roll det.


Nu väntar jag bara på att Plantronic ska höra av sig med ett fett reklamkontrakt. Jag är inte den som är den, det vore ju kul om de i alla fall kunde sponsra Team Rynkeky och därmed Barncancerfonden.

För nu är jag helt säker på att de säljer minst ett par såna här pga att någon läst detta. Kanske till och med två.

I morgon blir det extra kul. Då väntar jag ett STORT paket med ett innehåll som börjar på c.

söndag, september 20, 2015

Fotomodell. Vandring. Förlorad oskuld. Fiasko. Nystart.

Rubriken sammanfattar den här långhelgen. Ta nu inte det här med oskuld så allvarligt. Hallå, jag är 64 år och DEN oskulden, som du förmodligen tänker på, försvann för rätt länge sen. Om man säger så.

Nej, jag snackar om simning. Kommer strax till det. Tar rubriken i tur och ordning.

Fotomodell och vandring
Jo, jag har agerat som fotomodell. Nejdå, efter mina nakenchocksbilder, som jag publicerade när jag cyklade till Paris, är inte upphovet till detta nya uppdrag. Icke, nu snackar vi seriösa bilder.

En bekant till dotter tillika medarbetare Sofia, har en kompis som heter Gunnika. Hon är frilansjournalist och driver bl.a bloggen 52adventures. Hon skriver för en hel del s.k. outdoormagasin och nu behövde hon några extremt snygga seniorer för att illustrerera en artikel hon ska skriva. Kort sagt, valet föll på mig och min vackra hustru.

Så då for vi upp till Storhogna i torsdags för att vandra i omgivningar i dagarna två. Lite regnigt första dagen, men nu är jag upplärd från Team Rynkeby. Vi cyklar (vandrar) i alla väder.


Det där med snygga modeller är ju en smaksak


Vet inte vad som fanns vid regnbågens slut. Orkade inte kolla.


Lite coolt att kunna dricka härligt kallt fjällvatten


 Serviceteamet fixar lunchen


Sååå himmelskt gott


Förlorad oskuld
Erkänn, det är den här rubriken du är mest nyfiken på va? Okej, man kan säga att jag förlorade min simoskuld. Om du följt mig på bloggen vet du att jag håller på att lära mig crawla. Går inte så bra. Bara någon enstaka gång har jag klarat en bassänglängd.

I torsdags, när vi kommit upp till Storhogna tog jag ett litet bad i hotellets bassäng. Inte riktigt en fullängdsbassäng, men nästan. Den håller 22 meter.

Hela bassängen för mig själv. Lyxigt.

Börjde simma lite trevande, gick inget bra, var på väg att ge upp. Men så tänkte jag äsch, jag försöker en hel längd en gång till. Klarade den, vilade kanske en minut, körde en längd till, vilade en minut, körde en längd till. Å en till. Å en till. Sex längder klarade jag med lite vila mellan varje. Helt otroligt. Sen satte jag mig en stund i bubbelpoolen med Sofia och svärson Jonas. Sen hoppade jag i och drog två längder till bara för att visa dom.

Det är det jag menar med att jag där förlorade min simoskuld.

Fiasko
Dagen efter skulle jag göra samma sak, nu kan jag ju simma. Trodde jag. Tjenare. Fem steg tillbaka, gick ju inte alls lika bra. Simmade plötsligt som en skadskjuten groda.

Så nu blev det trista teknikövningar istället under ledning av den numera auktoriserade simfröken dotter tillika medarbetar Sofia. Förhoppningsvis kommer de övningar ge resultat framöver.

Tänk att det ska vara så j-a svårt att crawla när det ser så enkelt ut.

Nystart
Idag hade vi kick off för Team Rynkeby Stockholm 2016. Vi startade med en timmes träning för att sedan ha ett infomöte inför vad som kommer att hända.

Eftersom jag var i fjällen blev det en smula bråttom hem för att hinna till själva mötet. Träningstimmen missade jag.

Det skapade en stäming i bilen som kan beskrivas om lätt dämpad. Alla i bilen hade inte lika brådis hem. Alla i bilen hade inte åsikten att vi kunde hoppa över både förmiddagsfikat som eftermiddagasfikat.

Men vi kom hem, min hustru och jag fortfarande med civilstatus gifta, och jag tror att även mitt förhållande med dotter och svärson trots allt fortfarande kan beskrivas som utmärkt.

På mötet gick vår nya kapten Jonas Södergren gick igenom hela projektet och vad som förväntas av oss som deltar.

Vilket kanonteam vi redan är

Ja, mycket mer än så hann jag inte med under helgen. Nu är det hög tid att göra min träningsplanering, för nu vet jag vilka dagar som teamet kommer att träna, och på vilket sätt.

Bara att fylla övriga dagar med lämpliga träningsaktiviteter. Det ska in löpning, simning, cykling, spinning, styrka och tennis. Puhh, det här kommer att bli ett tufft år.


torsdag, september 17, 2015

N+1. Hur f.. gick det till?

Oj, plötsligt ramlade pekfingret ner på Enterknappen och lika plötsligt damp det ner ett mail med ett tack för min beställning. Jösses.

Men jag tänkte så här. Miljön är viktig. Fysisk hälsa är viktig. Vi har ungefär 1 km från mitt kontor till närmsta brevlåda. Jag tänkte att om jag cyklar dit, istället för att ta bilen, så blir min fysik ännu lite bättre och miljön likaså. En win-win-situation.

Så då tog jag ett snabbt, men inte särskilt genomtänkt beslut att inköpa en företagscykel.

Det var den här hojen som jag "råkade" köpa. En Nishiki X-Five. Långt ifrån en värstinghoj, snarare en enklare instegsmodell. Men jag tänkte den duger åt det lilla jag, ehhh jag menar företaget, kommer att cykla i vinter.

Jag, ehhh jag menar företaget, ville egentligen ha en cyclocross med bockstyre, men då rasade priset iväg lite väl mycket. Så den här duger fint. Hoppas jag.




Förklarade för hustrun, tillika styrelsesuppleant i företaget, att jag har redan räknat hem investeringen sett ur både ett ekonomiskt som miljömässigt perspektiv. Icke att förglömma är personalens välmående.

Cykeln kostade ungefär 5 tusen exkl moms, ety detta är ju en företagscykel och ingen privat hoj för nöje inte. Nej, den kommer enbart att användas å tjänstens vägnar, t,ex att cykla till brevlådan med företagets post. Svåra vägval, så jag har räknat med att ibland blir det en omväg på några mil kanske. Sånt vet man ju aldrig riktigt säkert.

Låt oss anta att om jag tagit bilen hade 1,5 liter drivmedel förbrukats, för då är ju motorn alldeles kall och då drar den mer drivmedel. Låt oss vidare anta ett literpris på 13 kronor, eller vi räknar med prishöjningar i kalkylen, säg 15 spänn per liter. Det gör totalpris på 22.50 kr varje dag som posten måste till brevlådan.

Säg att vi behöver lämna post 175 dagar om året, det blir 3940 kr med bil. Efter 222 arbetsdagar blir cykeln en ren plusaffär för företaget. Enkel och logisk matematik, eller hur?

Nu kan det ju också bli så, rent teoretiskt alltså, att när våren kommer och det blir högsäsong i vår bransch igen, ja då måste kanske breven komma snabbare till brevlådan så vi inte missar posthämtningen för vi har så himla mycket att göra på kontoret. Då kanske företaget måste investera i en snabb racercykel också.

Ja, det var alltså såhär det gick till med ekvationen N+1 den här gången.

tisdag, september 15, 2015

Deppigt värre. Men jag är inte bitter.

Nämen det här är ju för bedrövligt. Vilken otäck höstkänsla det är idag. Exakt i mitten av världens bästa månad. Månaden då alla bra människor föddes och föds i. Fast ska jag vara ärlig så ligger ju de andra månaderna inte långt efter i det avseendet. Bara lite. Typ en cykelspurt.

Det här ska föreställa dagsljus. Tjenare.

Tänk att sommaren nu är slut. Och cykelsäsongen för oss som inte äger en CX eller Mtb. Tänk att sommaren, som jag sett fram emot under hela förra hösten, vintern och våren nu är över. Ja, lite mer cykling kommer det förstås att bli innan det är helt över.

Alla drömmar jag hade om cykling. Alla tankar och funderingar kring Vätternrundan, Paristuren, Mälaren runt. Nu är det över, nu har jag genomfört de alla. Plus några till.

Det roliga är att allt jag föresatte mig inom cyklingen uppnådde jag med råge. Precis allting blev bättre än jag trodde. Mycket bättre. Det är en härlig känsla att ta med in i vintermörkret. Minnas allt jag gjort, cyklingsupplevelser som jag för bara några få år sedan inte trodde var möjliga. Alla härliga människor jag mött och lärt känna genom cyklingen. Fantastiskt.

Tänk om alla cykelhatare fick känna sån glädje en endaste gång. Då skulle attityden i trafiken vara helt annorlunda än idag.

En bra låt att lyssna till en sån här dyster dag är Green Day och deras Wake Me Up When September Ends

Here comes the rain again
Falling from the stars
Drenched in my pain again
Becoming who we are
As my memory rests
But never forgets what I lost
Wake me up when September ends

Nu startar jag upp, eller jag har redan startat, både fysiken och det mentala inför nästa år som jag hoppas bli ännu bättre, ännu roligare. Det finns förutsättningar för det.

Trainern är nu på plats liksom datorskärmen som kommer att visa alla jobbiga intervallpass som jag kommer att köra när snön yr utanför. Kanske en och annan cybertur i Bretagne, eller i Kalifornien.


Idag började vi på kontoret vårt tisdagshäv. Varje timslag från kl 10 till kl 15 gör vi så många armhävningar vi orkar.

En del struntar i armhävningstvånget. Vår trainee Gunnar
bryr sig inte en skvatt om att häva tass. Dåligt tycker jag.
Till och med trafikledare Niklas gör ju armhäv.

Måste bara visa hur het jag är i tennisligan. Efter halva höstomgången ligger Petit moa i topp. Kanske måste du klicka på bilden för att kunna läsa den viktiga informationen. Jag tycker nog du ska ta dig den tiden.


Som sagt, lite deppigt är det rent allmänt att sommaren är över, men framför mig ligger så ohyggligt roliga saker, så jag är inte bitter. Inte ett dugg faktiskt.

Den här filmen ska du också ta dig tid att titta på. När jag såg den blev mitt hjärta alldeles varmt. Tänk att få ha varit med om att göra så många människor glada och tacksamma. Tänk att få ha varit en del av ett team som hjälper till så ofantligt mycket. Över tretton miljoner kronor samlade vi in. Otroligt mycket pengar.

Det bästa av allt är att jag kommer att få göra det en gång till. Jag är en priviligierad människa. Så känner jag mig trots allt en vanlig deppig septemberdag.




söndag, september 13, 2015

Nu är det slut. Nu börjar vi om

Nu kan det sägas, för nu är Team Rynkeby 2015 historia. Nu kan sanningen sägas, sanningen som ännu inte riktigt kommit upp i offentlighetens ljus.

Idag, i samband med Stockholm Velothon, överlämnade Team Rynkeby en check till Barncancerfonden. Trettonmiljonerfyrahundratrettiotretusentvåundrafemtiofem kronor. Smaka på den du.

På bilden stoltserar delar av Team Stockholm 
tillsammans med BCF:s representant

Ett under att även jag fastnade på ovanstående bild. Du ser mig för ovanlighetens skull längst bak. I mina coola mörka glasögon. Sanningen är att jag i princip balanserade absolut ytterst på podiet. Bara mina tår fick plats. En halv sekund efter att bilden togs, ramlade jag ner.

Nu ska sägas, så inga missförstånd uppstår, ovanstående summa är summan av vad alla Sveriges Rynkebyteam samlat ihop under ungefär 10 månader. En helt fantastisk summa, som dessutom gör TR till BCF:s tredje största bidragsgivare.

Det ska också sägas att "mitt" Team Stockholm bidrog med en avsevärd summa, mer än vad något av de tidigare Stockholmsteamen lyckats med. 

Vad är då sanningen med TR? Jo, att vara en del av Team Rynkeby förändrar människor. Det här året har förändrat mig. 

Jag fick vara en del av ett helt fantastiskt team med 50 människor. Människor med olika åldrar, olika yrken, olika bakgrunder. Var i hela fridens dar hade jag haft möjligheten att lära känna så många fina människor om inte i ett sådant här sammanhang?

Alla har olika åsikter och viljor, olika cykelerfarenheter, men vi hade alla samma mål, som alla siktade mot, att hjälpa andra. Att göra skillnad. 

Nu har vi gjort skillnad, vi har varit med och hjälpt cancersjuka barn och deras familjer. Sånt värmer i hjärtat när jag så här, när allt är över, sitter och tänker på året som gått.

En stor del av året har ju också ägnats åt cykling. Projektet är trots allt cykelorienterat med slutcyklingen till Paris som grädde på moset. Om den fantastiska upplevelsen har jag skrivit så mycket om, så det gör jag inte nu. 

Jag säger nu tack till årets kapten Patrik Härneman. En fantastisk kille som hela projektåret hållt ihop oss alla och lett oss i rätt riktning. Jag säger så här offentligt: Tack Patrik för din godhet att välja mig som en av deltagarna i Team Stockholm 2015. Jag kommer att vara dig evigt tacksam för det. Det här året har varit ett av mitt livs roligaste.

Kapten Patrik Härneman

Nu vänder vi blad. Nu startar vi upp nästa projektår. Jag har ju som möjligen bekant fått ynnesten att ännu en gång få vara en del av Team Rynkeby.

Team Stockholm är nu uttaget och formerat, och första träningen med efterföljande informationsmöte blir till kommande söndag. Dessvärre kommer inte jag att kunna vara med på det mötet vilket känns, ursäkta uttrycket, rent fördjävligt. Men just den helgen av alla helger på året, ska jag upp i fjällen och vandra med min familj. 

De är ju minst lika viktiga för mig och de har fått försaka en hel del under året som gått pga mitt engagemang i TR, och även 2016 kommer ju bli likadant.

Nya teamet kommer att ledas av den här killen, Jonas Södergren. En skön och cool kille som även han var med i årets team. 


Tack alla ni som var med i Team Stockholm 2015, ni är fantastiska och ni har alla berikat mitt liv. 

Nu ska det bli fantastiskt kul att lära känna ännu fler härliga människor i Team Rynkeby 2016. Tillsammans kommer vi att samla in ännu mer pengar till Barncancerfonden. Tillsammans kommer vi att göra stor skillnad. Tillsammans kommer vi ha ett helt fantastiskt år. Tillsammans kommer vi att ha superkul. Just saying.

torsdag, september 10, 2015

FRUSTRATION!!!!!!!!

Det här är inte roligt. Jag kommer liksom inte framåt. Jag blir galen. Jag har inget tålamod. Jag vill har resultat NU.

Problemet är att jag ser inget resultat. Känner inget resultat. FRUSTRATION, det är vad jag känner. GAAAAHHHHHHH!!!!!

Jag snackar om min simning om du undrar.


Idag lektion två i fortsättningskursen "crawl för nybörjare". Varför är det bara unga människor som vill lära sig simma crawl? Jag är säkert minst 30 år äldre än den näst äldsta i gruppen. Börjar känna mig smått patetisk.

Jag klarar inte ens en hel längd utan att stanna och flåsa efter typ 15-20 meter och de andra verkar kunna simma jorden runt utan att stanna och andas.

Idag skulle vi börja med 4x25 meter crawl. Hallå, har jag kommit på fel dag och hamnat i den avancerade gruppen? Jag kan ju inte ens klara 1x25 meter. Mentalt jobbigt innan vi ens kommit i vattnet.

Men man måste ändå försöka göra sitt bästa vilket jag ändå gjorde.

Sen blev det bara värre. Vi filmades idag enskilt för att i slutet av kursen bli filmade igen för att se hur mycket bättre vi blivit.

Den filmen var inte rolig att se. Såg ut som en groda som gör allt för att inte drunkna. Men jag fick jättebra tips från simfröken Henke.

Tipsen i korthet: jag drar mina armar diagonalt under vattnet. Fel fel fel. På grund av det så spretar mina ben för att kompensera rotationen. Då blir det ännu mera fel.

Näe, raka armdrag under vattnet, benen ihop hela tiden, thats The Shit. Då kommer den korrekta rotationen automatiskt och min andning kommer bli mycket bättre. Sa simfröken Henke. Jag tror honom.

Mer simträning, så måste det bli. Kan inte, får inte ge upp. Jag SKA klara det här.


Så här kommer jag aldrig att se ut. Kanske om jag börjat träna, som jag gör nu, för 40 år sedan. Men jag vill känna mig så här, som en simmare som kan simma längre än 20 meter utan att känna mig som ett presumtivt drunkningsoffer.

Kanske möjligen det skulle hjälpa att shoppa ett par likadana simbyxor. Konsumtion brukar höja humöret.

Hursomhelst, desto roligare att lämna in cykeln på service. Bakbromsen larvade sig och låg kvar på fälgen när jag släppte bromshandtaget. Fixades på två röda sekunder genom att de bytte ut wajern (jag vet, felstavat), så nu funkar det klockrent igen. 270 bagis kostade det. Värt varenda krona.


onsdag, september 09, 2015

Som Sickan säger: "-jag har en plan"

Fast min plan är inte kriminell. Min plan är att få en kropp som klarar de påfrestningar som jag tänker utsätta den för nästa år.

Som en del i den planen ingår simning. Som jag inte är bra på. Snarare tvärtom. Därför måste jag träna på det. Precis som jag måste träna både löpning och cykling.

Idag var det simning som gällde. Körde jag mitt första egna simpass under en förlängd lunch. Kommer nog bli fler långluncher framöver misstänker jag.

Kolla, inte en krusning på "min" bana

Visserligen hade jag en äkta simfröken med mig, dotter/medarbetare Sofia, men hon hade inte tid med mig, hon fokuserade på sin egen simning på banan bredvid.

Kan du fatta, hon har blivit så duktig att simma att hon nu blivit engagerad av företaget Medley som en riktig simfröken för vuxna nybörjare som vill lära sig crawl. Det är stort.

Förutom oss två var det bara en annan simmare i simhallen. Kändes superlyxigt att vi två hade varsin bana.

Körde mitt pass till punkt och pricka

Jag tycker det är svårt att simma crawl. Skitsvårt. Kunde inte ens drömma om att crawl är uppbyggt av tusen små detaljer som måste funka sammansatt. Fallerar en detalj faller hela bygget, om man säger så.


Vid en första anblick ser det ju bra ut. Men det finns
massor av tekniska fel som måste slipas bort.

Så planen är nu att simma två simpass i veckan. Ett lektionspass och ett eget pass. Planen är så alltså, hur det blir i verkligheten är ju en annan sak. 

Sen blir det löpning och cykling också. Kommer såklart att berätta vilka planer jag har där. En riktigt cliffhanger har vi här, eller hur?

tisdag, september 08, 2015

En får tacke

Till er som gratulerade mig på min fölsisdag i går: Jag höjer min skål och säger TACK till er.

Skål, och tack.
Jag vill gärna föregå med gott exempel,
så jag skålar med en energidryck.

Firade dagen med att lira en gubbdubbelmatch i tennis på kvällen. Oavgjort. Attans, min partner för dagen, Roffe, och jag var sååååå nära att vinna. Såååå nära.

Hade 3 matchbollar när bara sekunder var kvar av timmen men en lobb från Roffe landade typ millimetrar utanför sidlinjen, två sekunder senare ringde klockan och matchen var slut. Bollen var så nära linjen så jag hade garanterat kollat med Hawkeye (du får kolla på google om du inte vet vad det är) om hallen haft en sån. Sååå nära.

Du som glömde att gratulera är förlåten, det är helt okey om du kommer ihåg det nästa år, för då tänkte jag fira nästa viktiga ålderstal i långloppet som kallas livet. Jag ser fram mot det datumet.

Men först ska det ju hinnas med ett och annat. Typ det här, fast det visste du ju redan, men ändå, här är beviset:


Känslan att få det här meddelandet var obeskrivligt härligt,
trots att jag var med även 2015.

Känner mig lite hedrad dessutom, för vad skådade mitt norra öga när jag kollade in på den här sidan:
http://www.team-rynkeby.se/.

Jajamensan, där dyker minsann en figur upp i mitten som jag känner igen från min badrumsspegel. Känns lite kul faktiskt. Mr Ego, det är jag det.


Jag har mer grejer på gång, så jag har faktiskt redan börjat min träning inför 2016 som förhoppningsvis kommer att bli ett år utöver ett vanligt Göran-år.

Så här fint fördelat har jag lekt de senaste 30 dagarna.

söndag, september 06, 2015

Roslagshösten. Min race report. Plus lite simning

Rubrikens "Plus lite simning" betyder att det här blir långt. Mycket att berätta. Det blir lätt så när man inte skriver på flera dagar. Jag börjar med cykelloppet Roslagshösten som anordnas av Fredrikshof..

Ännu en cykelmedalj att lägga till samlingen

Det började inte bra. Regn när jag vaknade. Regn när jag lastade bilen. Regn när jag åkte till starten. Regn hela loppet. Inte duggregn, det regnade hela skalan från ösregn till skyfall. Absolut hela rejset.

 Jag stannade föredömligt för att kunna dokumentera
det vidriga vädret. Man fotar inte när man kör. Punkt.

Vi var 11 stycken cyklister i "mitt" team, Namnet är Team Mellanmjölk. Jag var kapten. Efter halva loppet i de vidriga regnskurarna döpte vi oss tillfälligt till Team Pannben. Så jäkla surt och jobbigt var det.

Man kan säga att Team Mellanmjölk idag var en teamöverskridande introduktion till 2016 års Team Rynkeby.

Team Täby hade mönstrat 5 deltagare och Team Stockholm mönstrade upp med en (1) cyklist=jag.
Samtliga av oss körde till Paris i år och ska göra det även 2016.

Förutom oss hade vi även med oss 5 cyklister från diverse Hofvetgrupper.

Loppet var 13,5 mil lång, men efter ca 3 mil kan man vika av och köra ett 7-milabana istället. Vid första depån, ca 1 mil innan valet, frågade jag vilka som vill köra hela banan och vilka som vill köra 7:a. Jag sa att jag kör hela banan oavsett hur många andra som gör det. En (1) person anmälde att han kör 7:an, övriga skulle hänga med runt.

13,5-milarutten vi körde.

Så vi drog iväg. Jag har aldrig cyklat i sånt regn. Jo, men bara kortare stunder. Det vräkte allså ner hela tiden. Ingenting på kroppen var torrt. Ingenting. Men vi trampade på. Totaltiden blev 5:45. I kraftigt regn, det var återigen vidrigt. Men eftersom vi inte dog, så är vi nu istället starkare både mentalt och fysiskt.

Jag får ofta dippar under längre lopp. Mellan 3:e och sista depåen, alltså när vi kört 8 mil, kom min dipp. Då var det äckligt tungt. Då tittade de där elaka demonerna fram och föreslog taxi sista biten. Jag körde över dom och trampade vidare.

När vi kom till sista depån, med 15 km kvar, kom energin tillbaka och under slutfasen gick det undan rejält. När jag kollade miltiderna ser jag att dom sista15 km blev de snabbaste vi gjorde under hela loppet. Det var kul.

Hur gick det nu då. Jo, av de som kom från Team Täby kom bara 60 % mål. De övriga 40 % vek i alla fall av vid 7-milavalet.

Av de som kom från Team Stockholm kom hela 100 % i mål. En helt igenom strålande teaminsats av Team Stockholm.

Då ska man veta att det enbart var på grund av mig som även 60 % av Täbyteamet körde hela banan.
Tina och Johanna (Täbys ålderkvinna, blott 1 månad yngre än jag) tänkte, och ville, köra 7-milabanan pga det vidriga vädret, men tänkte om. Av det enkla skälet att de då trodde de skulle bli rejält uthängda på min blogg. De hade det helt rätt i. Det ville de inte riskera.

Tina tycker det räcker att bli uthängd för att jag spöade henne med hela 9 minuter på senaste Vätternrundan. 11:29 resp 11:38.

Att hon tycker att det var vassare att klara Mur de Huy, som hon gjorde men inte jag, håller jag definitivt inte med om. Har liksom inte med saken att göra anser jag. Man måste skilja på äpplen och päron, eller hur?

Hursomhelt, alla vi kvarvarande sju i Team Mellanmjölk som genomförde loppet kände oss otroligt stolta över oss själva när vi gick i mål. Inte många som körde långa banan idag. Av 360 anmälda kom endast ca 130 till start och de flesta valde korta banan.

Vi som gjorde det. En fantastisk insats av alla.

Måste bara säga det också, det är skitkul att så många kommer fram och säger att de läser mig blogg och önskade mig lycka till i loppet. Ganska fantastiskt egentligen. Lilla jag liksom.

Men du, har du inte kört Roslagshösten någon gång så måste du göra det nästa år. Måste. Det är ett helt fantastiskt arrangemang. Välordnat ner till minsta detalj, superproffsigt hela vägen. Plus förstås jättefina vägar. Flaggvakter i alla "farliga" korsningar. Tydlig skyltning av rutten.

Team Mellanmjölk hade det extra lyxigt idag, vi hade en sjukvårdsbil och en följebil efter oss hela rejset. Mest beroende på att vi var sist på långa rundan, blev omkörda av bara två snabbgrupper, sen var det inga fler som körde det varvet.

Simning.
I lördags körde min dotter tillika medarbetare ett egenproducerat simrejs tillsammans med sina simkompisar. De simmade 1 mil genom Edsviken. Två depåstopp som jag och min kära hustu ansvarade för. Du kan läsa hennes race report HÄR.

De som vet hur coreteamet under Parisresan jobbade kan tycka att våra depåstopp var en smula enkelt och anspråkslöst. De tycker fel. Det var hur uppskattad som helst av trötta och frusna simmare.



Reka välkomnar till depåstopp 1.


Under Stocksundsbron.

Ja, mycket mer att berätta har jag inte idag. Nu ska jag strax träffa Herr John Blund, för nu är jag rejält trött.

Tack alla som arrangerade och genomförde Roslagshösten. Ni som stod ute i depåerna var alla glada, positiva och oerhört peppande. Det var guld värt.

Tack ni som arrangerade hela loppet, ni gör ett fantastiskt jobb och jag hoppas att fler upptäcker hur kul det är att köra det här loppet.

Tack såklart till er alla i Team Mellanmjölk, ingen nämnd, ingen glömd. Vi kör väl nästa år igen? Hela loppet, allt annat går bort.

En sak till, vi cyklar i alla väder.

onsdag, september 02, 2015

Jag ska cykla till Paris. En gång till. En oemotståndlig utmaning.

Nu är Team Rynkeby Stockholm 2016 uttaget. Jag är med ett varv till. Kunde inte undvikas. Hela projektet var så vansinnigt kul så jag bara måste göra det en gång till. Trots 130 stundtals hysteriskt jobbiga mil. Men ändå. Det är en oemotståndlig utmaning att göra det igen. Så jag var ju tvungen att söka en gång till.

Dessutom finns det några särskilda backar som jag inte riktigt kom överens med i somras. Känner att jag behöver snacka med dom igen. Mur de Huy kan dra åt h-e, men det finns andra, lite mer resonabla trots allt, som jag behöver ta ett snack med och liksom visa var skåpet ska stå.


YEAHHH! Jag är med en gång till!
Bilden är från den fantastiska incyklingen till Paris centrum.
Vänligen observera den käcka Sverigeflaggan på kinden och de blåmålade naglarna.
Klart man ville vara extra fin en sån dag.
(Foto: Lars Johnsson)

Och kan du begripa, jag bedömdes passa in i teamet en gång till. Härligt, vansinnigt kul. Lite galet faktiskt. Kanske lider jag av den där berömda bokstavssjukdomen DPR. Dum På Riktigt.

I så fall är jag inte ensam om det, totalt blir vi 10 stycken från 2015 års team som är med även 2016.

Vi blir 37 cyklister plus ca 10 personer i coreteamet som ännu inte är helt klart.

18 kvinnor och 19 män. Genomsnittsåldern ca 41 år. Yngsta är 26 år, åldermannen är 64 år = lilla jag.

Nu vet jag vad jag har framför mig, nu blir det extra kul att träna. Backträning, backträning, backträning. Och så lite backträning på det.

Styrka, styrka, styrka. Och så lite styrka på det.

Kondition, kondition, kondition. Och så lite konditionsträning på det.

Som bonusträning blir det simning, simning, simning. Och så lite simning på det. Livet består ju inte bara av cykling eller hur. Nån tennismatch i veckan ska nog också kunna pressas in i schemat med lite skohornsteknik.

Ja förstås, så blir det också såklart jobba, jobba, jobba. Och så lite jobb på det.

Och mellan alla träningspass göra allt jag kan för att samla in pengar till Barncancerfonden, det är trots allt det som projektet handlar om.

Nu har vi dessutom fått veta att hela Team Rynkeby i år samlat in rekordmycket pengar. Hur mycket avslöjas vid checköverlämningen till BCF i samband med Stockholm Velothon den 13:e september.

En och annan s.k. kompensationsresa tillsammans med kära hustrun ska vi nog också kunna klämma in i programmet under året fram till nästa sommar.

De e mycke nu.