Deppigt värre. Men jag är inte bitter.

Nämen det här är ju för bedrövligt. Vilken otäck höstkänsla det är idag. Exakt i mitten av världens bästa månad. Månaden då alla bra människor föddes och föds i. Fast ska jag vara ärlig så ligger ju de andra månaderna inte långt efter i det avseendet. Bara lite. Typ en cykelspurt.

Det här ska föreställa dagsljus. Tjenare.

Tänk att sommaren nu är slut. Och cykelsäsongen för oss som inte äger en CX eller Mtb. Tänk att sommaren, som jag sett fram emot under hela förra hösten, vintern och våren nu är över. Ja, lite mer cykling kommer det förstås att bli innan det är helt över.

Alla drömmar jag hade om cykling. Alla tankar och funderingar kring Vätternrundan, Paristuren, Mälaren runt. Nu är det över, nu har jag genomfört de alla. Plus några till.

Det roliga är att allt jag föresatte mig inom cyklingen uppnådde jag med råge. Precis allting blev bättre än jag trodde. Mycket bättre. Det är en härlig känsla att ta med in i vintermörkret. Minnas allt jag gjort, cyklingsupplevelser som jag för bara några få år sedan inte trodde var möjliga. Alla härliga människor jag mött och lärt känna genom cyklingen. Fantastiskt.

Tänk om alla cykelhatare fick känna sån glädje en endaste gång. Då skulle attityden i trafiken vara helt annorlunda än idag.

En bra låt att lyssna till en sån här dyster dag är Green Day och deras Wake Me Up When September Ends

Here comes the rain again

Falling from the stars

Drenched in my pain again

Becoming who we are

As my memory rests

But never forgets what I lost

Wake me up when September ends

Nu startar jag upp, eller jag har redan startat, både fysiken och det mentala inför nästa år som jag hoppas bli ännu bättre, ännu roligare. Det finns förutsättningar för det.

Trainern är nu på plats liksom datorskärmen som kommer att visa alla jobbiga intervallpass som jag kommer att köra när snön yr utanför. Kanske en och annan cybertur i Bretagne, eller i Kalifornien.

Idag började vi på kontoret vårt tisdagshäv. Varje timslag från kl 10 till kl 15 gör vi så många armhävningar vi orkar.

En del struntar i armhävningstvånget. Vår trainee Gunnar

bryr sig inte en skvatt om att häva tass. Dåligt tycker jag.

Till och med trafikledare Niklas gör ju armhäv.

Måste bara visa hur het jag är i tennisligan. Efter halva höstomgången ligger Petit moa i topp. Kanske måste du klicka på bilden för att kunna läsa den viktiga informationen. Jag tycker nog du ska ta dig den tiden.

Som sagt, lite deppigt är det rent allmänt att sommaren är över, men framför mig ligger så ohyggligt roliga saker, så jag är inte bitter. Inte ett dugg faktiskt.

Den här filmen ska du också ta dig tid att titta på. När jag såg den blev mitt hjärta alldeles varmt. Tänk att få ha varit med om att göra så många människor glada och tacksamma. Tänk att få ha varit en del av ett team som hjälper till så ofantligt mycket. Över tretton miljoner kronor samlade vi in. Otroligt mycket pengar.

Det bästa av allt är att jag kommer att få göra det en gång till. Jag är en priviligierad människa. Så känner jag mig trots allt en vanlig deppig septemberdag.