Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


söndag, juli 26, 2015

Åh, vilken härlig söndag

Upp hyfsat tidigt. Såpass tidigt att hustrun låg och sov när jag stack iväg på en cykeltur.

Hade bestämt att det skulle bli en runda på ca 5 mil. Inget mystempo, snarare plågotempo. Tänkte träning och inte myspys. Valde det som jag kallar Stora Skålhamrarundan.



Tyckte det passade bra eftersom de har en minimihastighet på den vägen. Eller har jag tolkat skylten fel?


Hursomhelst så är den där milen förbi Skålhamra och Vallentunasjön jävligt jobbig. Slingrig och med många små härliga backar. Kul som attan faktiskt. Blev till och med ett nytt Strava-PR den sista delen av den sträckan.

Det blev en runda på lite drygt 45 km i för mig rätt tufft tempo. Jobbigt att ta förningen precis hela tiden. Nu på kvällen känns det rejält i benen kan jag meddela. Jobbigt att till och med resa mig upp från tv-soffan. Som jag såklart somnade i när jag kom hem. Då hade hustrun precis ätit frukost.

Sen bar det iväg på tårtkalas. Barnbarn Albin fyller 11 år idag och det måste ju firas såklart.

En lagom buffé för 4 vuxna och 4 barn.

Tre coola snubbar. Albin 11 år, Mr Ego 60+++, Valter 10 år.

Sen hem igen och kollade slutfasen av Tour de France målgång i Paris. De cyklade PRECIS där jag själv och 1450 andra Team Rynkebycyklister hojade för två veckor sedan. Fast lite långsammare. Lite ståpäls att se tv-bilderna faktiskt.



Kvar av dagen är att packa inför semestern. Blir så mycket träningskläder så hustrun frågade om jag tror jag ska på träningsläger.

Känner mig rätt nöjd med en sån här vanlig söndag mitt i sommaren.

torsdag, juli 23, 2015

Vissa dagar blir hjärtat lite varmare



Igår var det en sån dag då hjärtats temperatur steg några grader. Plötsligt plingade det till i inboxen och jag kunde läsa följande:

Hej Göran! 
Följer din blogg med spänning och måste gratulera dig till Paris-resan. Ditt senaste inlägg om Triathlonpremiären har upptagit hela min dag. Nu är jag anmäld till träningen på tisdag, trots att ingen (!!!!) av alla mina kompisar visar minsta intresse till den här träningsformen. Så på tisdag står jag där, inspirerad av dig, ensam och vilsen och tänkte försöka lära mig något. Har du några tips jag bör känna till, kläder, utrustning, förberedelser? ska du dit? Tack för en bra blogg och lycka till framöver!

Måste erkänna, fan vad glad jag blev. Och vad stolt jag blev.



Tänk att jag, lilla jag (196 cm, 98 kg), kan inspirera andra. En både kul och skön känsla måste jag erkänna.

Sen måste jag, på förekommen anledning kan vi säga, meddela tiderna vi i min familj presterade häromdagen på Triahtlonträningen. Så kanske man kan få lite lugn och ro på jobbet också:

Dotter/medarbetare Sofia: 36:52 (glöm inte att kolla in hennes blogg då och då, hon gör också lite halvtossiga saker)
Svärson Jonas: 41:20
Jag: 51:30

Jag har således en del att jobba på. T.ex snabbare simning, snabbare ombyte till nästa gren, något snabbare cykling och mycket snabbare löpning. Det är väl receptet i ett nötskal som man säger. Får ligga i och träna som attan under semestern som hägrar efter helgen.

Du som gillar utmaningar, om du har lust att göra något gott för dig själv, när du samtidigt gör något gott för andra, så ska du kanske bli en del av Team Rynkeby 2016. Kom till ett informationsmöte så får du veta mer.

Kanske har du läst om min resa under året tillsammans med Team Rynkeby Stockholm. Om du blir utvald får du garanterat en helt oförglömlig upplevelse.

Du kanske undrar om jag själv ska söka till 2016 års team? Det kan du fethaja. Har fått en high five av hustrun att hon ger sitt samtycke en gång till, så min ansökan är redan inskickad.

DEN känslan vill du inte missa. Jag lovar.
Jag får gåshud när jag tittar på den här bilden.


 Inte heller den här känslan, att var en del av ett team bestående 
av helt fantastiska medmänniskor, vill du inte missa. Jag lovar.
Jag får gåshud även när jag tittar på den här bilden.

onsdag, juli 22, 2015

Triathlonpremiären avklarad. Del 2

Jaha, då har jag genomfört ett triathlonpass. Mitt livs första. Ingen tävling, vara träning inför tävling. Det är en viss skillnad, särskilt hur långa de olika diciplinerna är. Det är mycket sånt nuförtiden, alltså "mitt livs första".

Sens moral: det är aldrig för sent. Fast igår undrade jag lite igen. Kunde inte hitta några andra som var i min åldersklass. Vad gör alla äldre tonåringar nuförtiden? Sitter hemma och kollar TV och sjunger med i Allsång på Skansen?

Träning i går alltså. I triathlon vid Sjöhistoriska museet. Träningstillfällen som anordnas av Vattenfall World Triathlon Stockholm inför den riktiga tävlingen 23 augusti.

Superkul men en aning skrämmande innan vi började. Alla såg ut som proffs, men jag blev lite lugnare när det visade sig att merparten aldrig kört tidigare.

Vi var väl i runda slängar runt 50-75 pers som trotsade vädret. Man simmar, cyklar, springer, hoppar och skuttar i alla väder. Det har jag fått med mig från Team Rynkeby, så det var inga tveksamheter alls att det regnade när jag åkte hemifrån.

Först fick vi en rejäl genomgång vad triathlon är och så fick vi massor av tips hur man gör, hur man beter sig, hur man klär sig och hur man växlar mellan grenarna fiffigast.

En hel del hade trots allt trotsat regnet och ville träna

Sen bar det iväg ner i vattnet. Lite rörigt kan man säga. Dotter/medarbetare är en supervass simmare så hon parkerade sig i täten vid starten. Svärson Jonas och jag la oss taktiskt nästan längst bak för att inte bli översimmade av övertända 35-åriga hingstar.

Om du kikar rikigt noga så ser du pilarna mot mig och Jonas.
De markerar var vi var i startläget. Taktiskt korrekt.

Tog inte ett enda crawltag, körde bröstsim hela tiden. Banan var 400 meter och det kändes långt. Väldigt långt. Men de sista 100 metrarna passerade jag två tjejer som slocknade lite efter en för hård start. Kändes bra. Svärson Jonas hade uppenbarligen mörkat sin simform för han var redan 75 meter före mig i land.

Sen upp på land till växlingsområdet för att slita av våtdräkten och få på sig cykelprylarna. Gick inte fort kan man säga.

Inte sist i simningen. Ett klart framsteg


Blev lite ostadigt att stå upp efter simningen


Knepigt att få på kläder på en blöt kropp


 Äntligen dags för min paradgren, cyklingen


Förbjudet att cykla innan man var uppe på vägen.
Kände mig rätt ensam här, de andra hade stort försprång

Cyklingen började inte bra. Högerdojan gick inte att klicka fast i pedalen. Nånting hade fastnat under språngmarchen över gräset. Men icke desto mindre satte jag fart och cyklade förbi den första, en tjej med rakt-styre-cykel, och sedan ytterligare några tjejer.

Vid vändpunkten 3,5 km lyckades jag trycka fast även högerfoten och då kunde jag trycka på lite till. Klämde mig förbi ytterligare några tjejer men sen hade jag tappat alldeles för mycket i simningen för att ha en chans att dra förbi några till. Men jag cyklade fort och bra. Full poäng där.

Kände mig nöjd när jag klarat av cyklingsdelen trots att den bara var 7 km. Inte långt när man nyss cyklat 130 mil till Paris.

Av med cykeldojornar och på med löparskorna. Nu dags för de avslutande 2,5 km löpning utefter Djurgårdskanalen. Tog rygg på en tjej som lufsade på i ett perfekt tempo för mig.

Vi vändpunkten ökade jag och drog förbi henne. Strax efteråt kommer alla de tjejer som jag cyklade förbi svischande och lämnar mig bakom. Fan va kymigt.

Jobbigt att springa, men till sist kom även jag till målgången. Då hade jag bara en enda bakom mig. En tjej.

Trots allt ett framsteg, jag kom inte sist. Men som jag sagt tidigare, jag skiter i om jag är sist, det här var kul och jag gör det för att det är just... kul. Det är aldrig försent att börja med något som är kul.

Vi går inte glömma att jag trots allt var bäst i min åldersklass. Men det var ju ingen tävling, bara träning inför tävling. Men ändå.

Äntligen målgång. Fan va skönt det var.


Så här glad och förvånad blev svärson Jonas när han
upptäckte att han spöat svärfar. (Med nästan 10 minuter)


Den här typen av ungdomar tampades jag med. 
Dotter Sofia, Dotter Sofias kompis Mikaela, svärson Jonas
Plus en hel bunt med något äldre deltagare också såklart.
Men ingen mer i min åldersklass denna gång

Värt att nämna som en stolt far, dotter Sofia var snabbast av alla tjejer i simningen. Bara en handfull killar simmade snabbare. Hon som var en riktig badkruka när hon var liten. Nu är hon som en delfin i vattnet.

Idag läste jag en sportkrönika i DN av min nya favoritskribent Pelle Blomh. Han skrev bl.a det här som man säger klockrena budskapet som jag numera försöker leva efter. Borde alla göra förresten.


Ett stort tack till Linda Malmqvist för alla fina bilder.

tisdag, juli 21, 2015

Äntligen premiär. Del 1

Jaha ja, då kan man väl säga att förberedeserna nu är i full gång inför min premiär i triathlon.

Nu har jag prövat alla tre dicipliner, simning i öppet vatten, cykling och löpning. Hittills aldrig samtidigt.

Idag ska allting sättas ihop i en träningskväll vid Sjöhistoriska museet, med något som kallas Try Triathlon anordnat av Vattenfall World Triahtlon Stockholm. Fint initiativ som jag borde gått på tidigare, men som du vet har jag ägnat mig åt cykelträning.

Här är en liten film om min och svärson Jonas premiär i utesimning. Själva tävlingen i augusti kommer, som jag säger i filmen, gå åt helsefyr, men det skiter jag i, jag ska ha kul. Det gör inget om jag kommer sist. Enda trösten jag har är att svärson Jonas är lika usel som jag i att simma. Fast jag kanske är lite lite bättre. Bara pyttelite alltså.

Men det spelar ingen roll om jag kommer iland 50 meter före honom, han både cyklar och springer ifrån mig lätt som en plätt. Å andra sidan, om han som inte ens är 40 år fyllda, inte klarar den uppgiften så vettefan om han är värd att ha ansvaret för min dotter.

Där lägger jag allt en fin psykologisk press på honom inför tävlingen. Kan eventuellt vara en fördel för mig i tävlingen.

söndag, juli 19, 2015

Back to the roots

Tillbaka till vardagen. Tillbaka till mina rötter. Jag snackar helt enkelt om träning med Fredrikshof.

Inte bara Fredrikshof generellt utan deras Nacka/Värmdö-sektion. Det var där jag lärde mig gruppcykling och det var där jag såg ljuset den där vårdagen 2014 då jag blev cykelreligiös på riktigt och till och med utbrast ett Halleluja.

Under våren hann jag bara med en enda kort träning med det här gänget innan Team Rynkebyträningen tog all min tid.

Men idag återgick jag till, ska vi kalla det vardagsuniformen, Hofvets klubbkläder. Rynkebystassen känns mer som en festblåsa jag hade på min hittills största cykelfest, den lilla svängen till Paris. Nu hänger den i garderoben.

Idag körde vi tre varv på Ingarö med General John som med fast och bestämd hand höll ordning på gruppen. Vi var 10 st cyklister i den s.k mellangruppen och kanske 15 i snabbgruppen.

Det är så kul att jämföra mina insatser på cykeln. För ett år sedan var mellangruppen en nästan oupplåelig dröm. Jag höll mig till lugna gruppen som snittade runt 26-27.

Idag snittade vi i mellangruppen 30 på själva rundorna men med de trista transportsträckorna inräknade så landade vi på drygt 29 nånting. Och jag var inte ens särskilt trött. Fast det är klart, när vi körde de s.k golfbanebackarna låg jag inte direkt i täten precis. Snarare motsatsen även om jag hade några bakom mig. Som vanligt med pulsen i topp och brinnande lår, men ändå, jag kände mig supernöjd.

Lyckligtvis är jag tämligen befriad från all form av prestige när det gäller backar, jag vet att jag inte är särskilt vass uppför, så jag brukar inte hetsa upp mig särskilt mycket att jag inte hänger med de andra. Det får helt enkelt ta den tid det tar att besegra backen. Ibland är de bråkiga och då drar pulsen iväg, ibland är de lite snällare mot mig.

Vem dök väl upp till den här träningen då? Jo Tina, som också körde till Paris men med Täbyteamet. Vi hade en hel del att prata om och jämföra våra olika teams cykling genom europa.

Mannen till vänster i bild klarade inte Mur de Huy.
Kvinnan till höger, Tina, klarade Mur de Huy.
Ibland känns livet orättvist.

Som vanligt i Hofvetsammanhang avslutade vi dagens 8-milarunda med en fika vilket härmed bevisas:


fredag, juli 17, 2015

Multisportpremiären uppskjuten

Idag skulle utesimpremiären ske för den nyfödde multisportaren Göran. Den skulle ske tillsammans med dotter tillika medarbetare Sofia. Vi skulle helt enkelt simma en sväng i Edsvikens kalla vatten.



Vattnet höll 16 grader inne vid strandkanten, alltså ännu kallare längre ut. Kan inte ens minnas när jag badade i så kallt vatten. Kanske en sommar när jag läste för konfirmation i Småland för typ 50 år sedan. Det var tider det.

Hursomhelst, jag hade inhandlat en rejäl våtdräkt, på nätet såklart, man är ju en modern kille. Ska ju ställa upp i ett triahtlonrace i Stockholm nu i augusti. Vet inte varför jag anmälde mig, men nu är jag det i alla fall.

Då ska jag simma i Riddarfjärden, cykla i stan och sen springa. Jobbigt värre. Men möjligen kul. I vart fall en rejäl utmaning för mig. Jag gillar sånt.

Men när vi nu står där vid strandkanten till Edsvikens vatten kan vi konstatera att min nya dräkt sannolikt är en storlek för stor. De ska ju vara rejält tajta, det var inte min, bara nästan tajt.

Så jag avbröt premiären. Får inte byta dräkt som varit blöt. Kändes i hemlighet rätt skönt, vattnet var ju iskallt.

Hoppas nu få den rätta storleken till måndag, så premiären blir överstökad då.

Så till filmen då. Min teamkompis Jonas Södergren har gjort den här lilla fina filmen om veckan som var. Den som är riktigt uppmärksam kan se mig i en viktig karaktärsroll på slutet när jag blir målad på kinden.

F´låt om jag fortsätter att mala på om Pariscyklingen, men det var en så stor upplevelse som tar ett tag att både mentalt bearbeta och smälta.

Filmen kan du se HÄR.


torsdag, juli 16, 2015

STOPPA PRESSARNA! NYTT VÄRLDSÅRSBÄSTA AV GÖRAN DEMNERT

Känner du igen mig? Det är ju jag, Göran Den Äldre från Team Rynkeby Stockholm. Har bara bytt uniform.


Idag fick jag nog, kunde inte undvikas. En cykeltur var ett måste. Fixade med nya hjulen i går kväll och tänkte testa i kväll. Strax före lunch orkade jag inte vänta längre, var bara tvungen att ta en lite längre lunch för att hoja lite.

Tänkte mig en behaglig runda runt Edsviken, 22 km ungefär. En smula backigt. Började bra, men redan efter 1 km växte plötsligt hornen ut och jag tänkte att
"-what the f***, varför inte testa ordentligt och köra för ett nytt snyggt rekord?"

Så jag gav järnet. Tycker nya Fulcrumhjulen levererade. Fick helt klart en känsla att de rullade betydligt bättre än originalhjulen som satt på hojen. Så nya hjul var ett rejält lyft. Kul som attan.

Backarna på Edsvikens ostsida då? Dom som jag alltid tyckt varit både onödigt långa och branta, vad hände med dom? Kändes nu som löjliga små knixar bara. Inget att bry sig om. Glömde pulsbandet hemma idag, men jag flåsade inget särskilt på krönen som jag brukar på den här rundan, utan fortsatte bara i ett bra tempo hela tiden. Vilken härligt känsla det var.

Tiden då? Nu undrar du säkert vilket världsårsbästa runt Edsviken som gäller för Göran Demnert. Tidigare rekordnotering låg på 57:48. Därikring har jag legat några gånger.

Idag mina damer och herrar, klämde jag rundan på 50:58. En skaplig förbättring, eller hur?

Uppenbarligen blir formen en smula bättre med nya hjul och att ta en sväng till Paris då och då.

Aproprå Paris, nu ska jag börja skissa på min första tatuering som jag lovade mig själv om jag klarade att cykla till Paris. Det ska bli en cykel plus texten Sve - Paris plus årtalet 2015. Kanske lika bra att lämna plats även för 2016. Utifallatt.

onsdag, juli 15, 2015

Misslyckad sammanfattning av Paristuren

Det blir ingen bra sammanfattning det här. Tänkte göra den kort men det gick inte. Har så ohyggligt många minnesbilder men några har fastnat lite mer än andra. Orkar du inte läsa allt kan du scrolla ner och läsa den superkorta sammanfattningen på slutet.

Det är projektet har pågått sedan september förra året och pågår egentligen fortfarande, men det är ändå på något sätt över. Men det viktigaste, själva essensen av projektet, återstår, checköverlämningen till Barncancerfonden. Det kommer att ske i samband med Stockholm Velothon i september. Får inte avslöja beloppet, vet inte ens beloppet, men vi har gjort ett rekordbra jobb sägs det.

Okey, minnena som etsat sig fast mest. Några är lite märkliga, men det är som det är. Tror ändå andra dagen satte sig mest fast i minnet.

Körde i draglaget första dagen mellan Malmö till Trelleborg med bl.a Sverigechefen Paul Chronqvist-Svensson. Kändes som han ville slå Stravarekord på varenda vägsnutt i Skåne. Motvind. Kändes tungt och jag kände ännu en gång, vilket jag gjorde veckorna innan avfärd, att formen inte var på topp. Fick en liten oroskänsla i kroppen, skulle jag fixa det här?

Andra dagen, Rostock till Ueltzen. En varm dag som skulle bli ännu varmare. Strax efter första depåstoppet efter 5 mil började det gå tungt. Hade legat stadigt i pulszonerna 2-3, men plötsligt for den iväg uppåt och låg nu i zon 5 dvs närmare 95-100 % av maxpulsen trots platt väg och enkel cykling långt fram i klungan.

Tänkte kämpa till 10-milsdepån och lunch, men efter 7 mil kände jag början till yrsel, hjärnan stängde av avsikten att kämpa vidare och jag gled ur klungan och ner till vicekapten Stina och sa att jag måste stanna och vila. Där säckade jag ihop och la mig ner medan sjukvårdsteamet hällde kallt vatten över mig och gav mig enerigbars och dryck. Trots att jag hela dagen både ätit och druckit jätteduktigt så hjälpte inte det. Jag var överhettad inifrån.

Fick ett litet psykbryt där tårarna trillade, jo äldre herrar kan också gråta, för jag trodde att jag var för dåligt tränad, inte orkade, var för gammal och allt sånt. Men inget av det var skälet. Kändes sedan betydligt bättre på den fronten när sedan cyklist efter cyklist kroknade i värmen och var tvungna att ge upp. Jag var alltså varken för dåligt tränad eller för gammal, värmen tog kål på många, kanske uppåt 15 st i vårt team, även de starkaste i teamet. Vi uppmätte över 41 grader när det var som värst.

Vilade upp kroppen med att åka i följebilen till både lunch och eftermiddagsfikat. Valde sedan att hänga med i teamet de sista 5 milen. De milen, som dessutom genomfördes i ett helt underbart regn var en minnesvärd cykling. Plötsligt gick det så lätt, kroppen kändes glad, stark och pigg och livet var på topp igen. Precis vad jag behövde som boost inför kommande dagar. Ett av de starkaste minnena.

Vi hade nu tuggat på under några dagar igenom bara platta landskap och efter sådär 13-14 mil av en dagsetapp kom backarna. Och vilka backar sen. Jag som tyckte backarna vid Medevi på Vätternrundan var kämpiga. De är löjligt mesiga i jämförelse.

Det här var något nytt som jag aldrig cyklat i/på. Väggar som vi måste uppför. Långa jävla väggar. En smula chockartad upplevelse och det är var ändå bara början. Men det kändes ändå rätt kul, trots mjölksyra, pulstoppningar och dregel i mungiporna.

Dagarna gick, långa dagar många mil. Sent fram till hotellen, dusch, mat, sova och upp igen för avfärd kl 0800 kommande dag.

Alla minnesvärda depåstopp designade av vårt helt fantastiska coreteam som alltid bjöd på nya överraskningar. Grillparty på en lunch, en överjordiskt god hembakad rabarberpaj med vaniljsås i en liten skogsdunge. Alltid en service man bara kunde drömma om. Men som blev en sanndröm.

Mur de Huy. En besvikelse, trodde jag hade en chans, men backen var för brant. För mig. Kanske hälften av teamet klarade den galant. Nästa år kanske? Näe, jag är för stor, för tung, backen är för brant för mig.

Teamkänslan, en för alla, alla för en. Alla high fives. Alla kramar till män som kvinnor. Alla komigennu. Alla vi fixar den här backen tillsammans. En stöttande hand på ryggen från parkompisen i tunga uppförslut. Allt sånt. Fantastiskt.

Cyklingen över Ardennerna. Tog viloförmiddag första halvan. Kroppen sa ifrån, men jag klev på hojen igen efter lunch för att inte missa cyklingen genom champagnedistriktet. Sagolika vyer och en sagolik cykling, trots backar. En oerhörd belöning när vi nått ett krön och som belöning fick kilometerlånga utförslöpor.

Cyklingen över Ardennerna och genom champagnedistriktet 
i Frankrike var som ett konstverk.

Incyklingen i Paris. En magisk upplevelse. Glädjen i målområdet, vi klarade det. Vi gjorde det tillsammans. Ännu mer kramar och high fives.



Uppmärksamheten på Facebook när jag la ut bilden med min cykel över huvudet och med Eiffeltornet i bakgrunden.  Tror det nu passerat 1000 likes på de två ställen jag la ut den. Massor av härliga kommentarer. Tack alla för dom.

Okey, den korta sammanfattningsversionen: en helt igenom fantastisk cykling trots uberjobbiga backar. En totalupplevelse som jag för alltid kommer att bära med mig.

En ännu mer superhäftig upplevelse var ju få förmånen att få vara en del av Team Rynkeby.

Tack Kapten Patrik Härneman för att du hade godheten att välja lilla mig som en av de 50 teammedlemmar som du ville jobba med under insamlingsarbetet för Barncancerfonden och som en del av cykelteamet till Paris.

 Teamets fantastiska kapten, Patrik Härneman

Men nu, idag, känns det bara tomt. En saknad. En längtan. Som vår maskot Rynke som sitter någonstans och undrar vart alla tog vägen.



Nu är det hög tid att söka till något av de lag som 2016 kommer att finnas i Sverige. HÄR hittar du mer information. Det här projektet är inget du vill vara utan, jag lovar.

Om jag ska söka? Kanske. Troligen. Om jag blir utvald igen? Ingen aning, men OM jag blir det kommer jag att träna ännu mer, fast på ett annat sätt. Nu vet jag vad som krävs, och om du funderar på att söka, kom ihåg att du bör vara beredd på hårt jobb, det här var ingen lek, det går åt mycket tid för själva insamlingsarbetet till Barncancerfonden och ännu mer tid för cykelträning.

Jag ångar inte en enda sekund att jag var med, bara så du vet. Men livet går vidare, nu är det fokus på nästa utmaning, Mälaren Runt, 33 mil, om lite drygt tre veckor. Jag har revanch att utkräva på den lilla pölen.

måndag, juli 13, 2015

Åter vardag dvs måndag hela veckan

Tillbaka i ekorrhjulet. Känns tungt och inget vidare om jag ska vara ärlig. Saknar redan gänget, stämningen, teamkänslan - alla för en, en för alla.

Har ännu inte helt smält veckans upplevelser, skratt, tårar, glädje, ilska. Ja, du vet, alla känslor som finns. Måste bara fixa undan de är tonvisen med papper och uppgifter som ligger på skrivbordet som borde varit fixat typ igår, sedan ska jag sortera och skriva min sammanfattning av Team Rynkeby 2015.

Under tiden rekommenderar jag starkt att du slår en koll på min dotter tillika medarbetares blogg om hennes upplevelse av det galna äventyr hon gjorde i lördags, Engadin swimrum i Schweiz. Du hittar hennes blogg HÄR.

Det roliga är att jag känner igen vartendan litet ord hon skriver om sina känslor. Också lite kul att vi båda ger oss in i projekt som ligger på gränsen vad vi klarar, men vi försöker i alla fall. Dock med tillägget att det vi ger oss in i blir typ all in, dvs tränar allt vi kan och orkar för att försöket ska bli till succé. Det är inte alla som gör.

Jag är så ohyggligt stolt över båda mina barn, även om grabben inte ägnar sig åt den här typen av galenskaper.

Någonstans inom mig finns också en känsla att både Sofia och jag kommer att göra om våra "bravader" nästa år även om vi just nu vill låta lite svåra.

När jag nu tittar på de här underbara bilderna så strömmar en otrolig häftig lyckokänsla genom hela kroppen. De symbolisar för mig en väldigt viktig sak: Jag kan om jag vill.

Jag hade föresatt mig att jag skulle bada i en fontän när jag kom till Paris. Jag ville det, det blev så. Även om det var tomt på vatten så var det ändå en fontän.


Jag hade föresatt mig att jag skulle cykla till Paris med Team Rynkeby. Jag ville det, det blev så.

 Ett minne och en upplevelse som för evigt sitter fastsvetsat i hjärnbarken.

söndag, juli 12, 2015

Dag 8, fredag. MÅLGÅNG I PARIS

Dagens etapp var kort, nästan löjligt kort jämfört med våra andra etapper.

Campanille - Paris, 50 km

Sovmorgon. Klarblå himmel. Varmt. Ett helt igenom perfekt väder.

Anna, Naomi och Christian frukostera där de tyckte passade
bäst med tanke på hur deras kroppar kändes
efter sju dagars supertuff cykling

Ilastning bagage i lastbil kl 09 och cykelavfärd kl 10. Anbefalld cykelvård, vi ville ha fina cyklar när vi kommer till Paris.


Jimmy, Magnus och Lotta H har cykelvård.


Alla ville vara extra fina denna dag.
Mr Ego målade naglarna klarblå, blev jättefint

Så kom vi så småningom in till en plats strax utanför centrum där samtliga 1450 Team Rynkebycyklister från hela Norden samlades. Kl 1400 började sedan kortegen cykla genom hela centrala Paris. Människor kunde inte ens gå över gatan för vi var så ohyggligt många cyklister i kortegen. Folk skrattade, fotade, filmade, ropade glada tillrop till oss hela tiden.

Tänkt dig, de enda som kan och får cykla genom Paris på det här sättet på avstängda gator är bara Tour de France och Team Rynkeby.

Magiskt är bara förnamnet.

Ofta blev det cykeltrafikstockning. Det enda jag såg både framåt 
och bakåt var gula cyklister så långt ögat kunde nå.


 Johanna, Stina (teamets vicekapten), Jimmy


Den här bilden har jag snott av Lars Johnson
som cyklade precis framför mig.
Lite ståpäls hade jag allt när jag cyklade här.

Mr Ego som nummer två på bilden
Fotot har jag snott av Lena Grundin.
Som jag för övrigt spöade med 10 minuter,
11:29 mot 11:39 på Vätternrundan. Notera gärna det.

Vid målgången träffade jag min Fredrikshofskompis Tina
som körde med Täbyteamet.
Jag spöade för övrigt Tina med 9 minuter på Vätternrundan.
11:29 mot 11:38, notera gärna det. 
Å andra sidan fixade Tina Mur de Huy. Respekt för det.

Vid den gemensamma slutdestinationen lär det ha varit runt 5000 personer. Varmt var det dessutom, ca 35 grader.



Så var det ju det här med mitt projekt Fontän-15-Paris. Hade bestämt att när jag gick i mål skulle jag bada i en fontän. JAG GJORDE DET! Dessvärre fanns inget vatten, men vad gör det en sån här dag.


Jepp, där satt den, som man säger

När vi firat klart cyklade vårt team till Eiffeltornet för att kunna ta den klassiska bilden.


På kvällen blev det avslutningsmiddag och massor av kramar och hejdå. Nu är det över och alla mer eller mindre sprids för vinden. Projektet är dock inte slut, det slutar vid checköverlämningen till Barncancerfonden i september.

Nu är det så att säga dagen efter när jag skriver det här, dvs lördag. När jag vaknade kollade jag Facebook, man ska ju göra sånt om man vill vara modern och hipp. 

Då såg jag att jag hade fått närmare 900 likes på Eiffeltornsbilden, fördelat på två FB.grupper. Helt galet. Tack alla som skrivit kommentarer. Det är många som läst min blogg under året och framförallt den senaste veckan. 

När jag läste alla kommentarer var det som om polletten föll ner. Jag och mina Rynkebykompisar har gjort en överjordisk insats. Dels genom att samla in rekordmycket pengar till Barncancerfonden, men också rent fysiskt genomfört en synnerligen påfrestande cykling.  

Vi har på 8 dagar cyklat 131 mil med över 10000 höjdmeter. Det snyter man minsann inte ur näsan hur som helst.

Hoppas mina rapporter inspirerat många att verkligen ta chansen att få vara med i ett av de 40-tal team som kommer att finnas nästa år. Ta chansen, det är en upplevelse du aldrig kommer att glömma.

Så sa många Rynkebyare till mig när jag sökte. Jag kan bara säga en sak, de hade rätt.

Här kan du ansöka om att får vara med i något av teamen 2016.

I morgon flyger jag hem, våra cyklar är redan på väg hem i lastbil. Väl hemma ska jag samla alla mina tankar kring det här och försöka få ihop en summering av vad jag faktiskt har gjort. 

Enligt mig själv med facit i hand, en överjävligt stor prestation. Lätt att glömma men i mars förra året cyklade jag mitt första distanspass, 11 mil t/r Ösmo med Fredrikshof.

Efter den turen var jag helt slut, blev frånåkt och som grädde på moset toktrött. Nu har jag cyklat till Paris. Svårt att begripa faktiskt.

Idag blev det lite turistande i Paris och vi var några stycken som avslutade kvällen på detta kända ställe.

Thats all for today folks. Inom kort kommer här sannolikt en sammanfattning av mina intryck av mitt deltagande i Team Rynkeby likväl en sammanfattning av själva cykeldelen av projektet.

G´natt.

lördag, juli 11, 2015

Dag 7, torsdag. Tog en halv sjukdag

Dagens etapp var den längsta, svåraste och absolut jobbigaste med äver 2500 höjdmeter.

Liboichant - Campanille, 240 km

När vi kom till hotellet i går kände jag att kroppen sa ifrån. Kände mig helt tom på både kraft och energi. När jag vaknade på torsdagsmorgonen hade jag samma känsla.

Eftersom det skulle bli en väldigt lång och svår dag skulle vi starta redan kl 06. Tog beslutet att lyssna på kroppen och åkte därför i följebilen etappens första halva på ca 10 mil.

Som vanligt var världens bästa coreteam uppe 1 timme före
oss alla andra för att förbereda morgonmat och väsk-
inpackning i lastbilen.


Så här ser det ut när man sitter i följebilen


 En av uppgifterna i följebilen är även att plocka
upp saker som cyklistern råkar tappa.
Kan vara en vattenflaska eller en sån här coffeinshot
som "någon" (Kapten Patrik) tappade. 



När vi åkte i bilen förstod jag att jag tagit rätt beslut. Dagen började nämlien med dagens värsta stigning. Det ser du på bildens höjdkurvor.



Självklart krävde backen sina offer. Vill inte gärna hänga ut
de som inte orkade hela vägen. Men det ser ut som Jörgen
valde att promenera en liten bit.

Coreteamets egna körplan med koordinater till varenda
depå de skulle sätta upp innan vi cyklister hann dit.
Imponerande är bara förnamnet.

Vid lunch hade klungan kämpat sig ända upp på den högra av de två mittplatåerna du ser på höjdkartan. Då var det läge för Herr Demnert att återuppta cyklingen igen. Nu pigg och stark och ohyggligt taggad och cykelsugen för de sista 105 km fram till nästa hotell. Viloförmiddagen gjorde verkligen susen för att kroppen skulle återhämta sig. Ett bra och korrekt beslut av Herr Demnert.


Vi har ju nu kommit till champagndistriket och självklart 
skålar vi med ett pyttelitet glas alkoholfri champagne.
Under Rynkebycykling är det nämligen nolltolerans för alkohol
under cykling.


Trots alkoholfri champagne i ett pyttelitet plastglas
gjorde Urban en smärre vurpa och skrapade upp sitt
vänsterben. Men Urban var lika glad ändå. Som vanligt.


Vi andra stog någon kilometer bort och inväntade Urban 
och en hjälpryttare tills han blivit omplåstrad av sjukvårdsteamet
och kunde hoja ifatt oss. Som vanligt gäller "alla ska med"


Vid en vacker höjd tog vi en lite förlängd mikropaus.
En normal mikropaus, som vi tog var 60:e minut
varade exakt 3 minuter. 


 Ännu ett exempel på vad vi bjöds på vid våra fantastiska fikastopp

Sen körde vi på till vårt nästa hotell. Vi duschade, åt god mat, hade en väldigt trevlig afton tillsammans. Som belöning fick vi sovmorgon och avfärden blev satt till kl 10. För i morgon fredag, är det målgång i Paris och om den helt fantastiska och magiska etappen berättar jag om in nästa inlägg.

Det här skriver jag kl 0200 efter vår avslutningsmiddag, så ha överseende med eventuella stavfel. Orkar inte skriva mer nu.

Natti natti!