Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016, 2017 och 2018. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016, 2017 och 2018 med Team Rynkeby och ska göra det även 2019.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Äntligen lyckades jag komma i mål.

fredag, oktober 31, 2014

En hyllning till mina (och andras) barn

Snart fars dag. Snart ska Årets Pappa utses. Inte långt kvar nu. Har hört att juryn nu jobbar för högtryck. Då får man inte ligga på latsidan när det gäller marknadsföring av sig själv som pappa.

Därför är det läge att berätta hur några extremt välartade barn har vuxit till sig. Mina barn. Framavlade med och av kärlek.

Det är mina barn som fått mig att inse hur fruktansvärt kul det är med träning och tävling. Allt från tennis, till cykling, till löpning, till äventyr. Att uppnå svåra mål. Att alltid kämpa. Att aldrig ge upp.

Till och med Sofias hund Reka, mitt företags friskvårdsansvarige, älskar att träna och tävla. Det kan du se i en liten film som du kan se H Ä R. En extremt välartad liten vovve.

Sofia och Marcus = universums bästa barn. Mina barn.

Frågor på det?

Apropå marknadsföring. På min blogg finns nu en röd knapp ute till höger. Tryck på den och ge ditt bidrag till Team Rynkeby. Ditt bidrag går helt oavkortat direkt till Barncancerfonden.


Ditt bidrag är jätteviktigt. Du och jag kan påverka framtiden för barn med cancer och deras familjer. Alla pappor får inte möjligheten att uppleva det som jag skrivit om idag. Många pappor skulle ge sin högra hand för det som jag upplevt och upplever med mina barn.

Team Rynkeby ger många pappor den chansen.

Jag har privat betalat 25000:- bara för att få glädjen att vara med i Team Rynkeby och samla in pengar. Jag har till och med åtagit mig att cykla till Paris i en manifestation mot barncancer, så visst borde även du kunna avstå några hundringar till detta viktiga, att hjälpa sjuka barn och deras pappor, mammor och syskon.

Så ta dig i kragen och tryck på knappen. Vore samtidigt bra om du även delar den här uppmaningen på Facebook, du har en knapp även för det härunder.

Ditt, mitt och våra vänners bidrag kommer att göra skillnad.

Tack för DITT bidrag.

onsdag, oktober 29, 2014

En film för dig som sitter på läktaren

Den här filmen tillägnas dig som alltid sitter på läktaren. Så här kan en helt vanlig lunchtimme genomföras. Om man är tillräckligt motiverad att t.ex cykla till Paris. Eller till Vallentuna. Eller runt kvarteret. Eller runt en rätt stor sjö som heter Vättern.


Idag skulle vi ha träningssällskap med Kalle "Ironman" Ericsson, men han fick tråkigt nog förhinder. Läs gärna hans blogg, www.kall3.se och hans minst sagt seriösa träningsupplägg. På den här bloggen, http://theroadtokalmar.se, kan du läsa om hans Ironmanlopp i somras. Imponerande. Och den killen vill träna med oss i Team StockholmsBuss. Kul som sjutton.

Så jag och PT2, Sofia, körde den här backen själva.

Som världsmästare på läktaren kanske du inte tycker backen verkar särskilt märkvärdig. Det kanske den inte är men mentalt är den för mig Mur de Huy. En väldigt mycket light version alltså. Googla om du inte vet vad det är.

För övrigt visar filmen den sjätte löpningen uppför backen. Det är därför jag frustar lite extra mycket. En enkel match för PT2, det är därför hon filmar.

Under eftermiddagen blev det ett besök på Persontrafikmässan. Åkte tåg dit. Pendeltåg. Vilket jag gör på sin höjd två gånger om året. Spännande. Dyrt.

Jättekul att träffa branschfolk jag bara ser och träffar med väldigt långa mellanrum. Attans, kom just på att jag glömde äta den traditionella ostkakan i EvoBus monter. Attans. Å andra sidan bjöd de på det som kan liknas äppeljuice. Men det var det inte. Det var starkare grejer som rev ordentligt i strupen.


Sen var det lika bra att åka hem och då kunde jag konstatera att vissa människor väljer middagslokal på ett lite udda sätt. Dessutom pratade han fotbollsaffärer högt och ljudligt. Är det så här att åka kollektivt?


tisdag, oktober 28, 2014

Några små skärvor ur mitt liv

Jösses, den där rubriken kunde jag ha på mina memoarer. Den ultimata sammanställningen över ett liv. Nja, räcker fint med bloggen som en slags minnesbank.

Min blogg är på sätt och vis en modern variant av dagbok. Kul att bläddra tillbaka och minnas. Min kära hustru har skrivit dagbok i princip hela sitt liv. Varje kväll innan lampan släcks skriver hon några rader vad som hänt under dagen.

Jag är lite modernare, skriver blogg på arbetstid istället.

I lördags var det spinning med Team Rynkeby igen. Vi glömde att sjunga för födelsedagsbarnet, spinningsledare Lars, tidigare av mig kallad Monster-Lars. Tidigare alltså. Inte längre.


Även om han inte är ett monster, så kör han stentufft med oss. Det är spurtar, och jag kommer aldrig ifatt raden framför mig. Måste uppenbarligen träna ännu hårdare.

Det är monsterbackar som skas uppför, han målar upp bilden av Mur de Huy, och det går så tungt så man helst ska ramla av cykeln. Och när vi äntligen är uppe kommer ytterligare en backe. Och en spurt på det. Så håller han på en hel timme. Klart man blir trött.

Inte hans fel att jag plötsligt fick en slags pulsrusning så jag kände mig tvungen att kliva av hojen och vila en smula i korridoren utanför. Inte en vanligt "tröttrusning" utan en obehaglig skum känsla.

Så idag var jag på Danderyd och kollade min pacemaker, för en sån har jag också begåvats med.


De mätte, kollade, och skruvade lite. En pacemaker sparar all onormal hjärtverksamhet, så plötsligt frågade hon vad jag gjorde runt lunch den 7:e september i några timmar.

Kom fram till att det var då jag cyklade RoslagsHösten och pulsmätaren varnade hela sista timmen att jag låg på 90 % av min maxpuls. Det kunde hon se.

Nåväl, det var ingen danger on the roof med min hälsa, så efter en smärre justering av pacemakern fick jag klartecken att fullfölja min plan för 2015, fullt ös medvetslös.

Igår var det ännu ett spinningspass, men den hoppade jag över för jag skulle spöa några gubbs i dubbeltennisligan. Gick inget vidare, men jag och min partner för kvällen borde som vanligt vunnit. Hade bara ren otur i de avgörande bollarna. De på andra sidan nätet vann. Gubbjävlar.

Sen iväg för att vara båtvakt på båtklubben. Dont mess with a Demnert, räckte fint för att hålla buset borta från våra båtar.


Vi går alltid två och två på vaktpassen, som lyckligtvis bara är en gång per vinter. Fick en väldigt trevligt komplimang av min vaktkompis. Vi kom att tala om våra barn och jag berättade att min grabb fyllde 40 häromdagen. "-äh, lägg av" sa han, "-hur gammal är du då?" Jag svarade sanningenligt 63 och så sa han. Håll i dig nu.   "-VAAA, det hade jag aldrig någonsin kunnat gissa". Joråståatt liksom.

Å andra sidan var det ju natt och mörkt och han var säkert jättetrött efter en lång arbetsdag.

Men ändå, "-VAAA, det hade jag aldrig någonsin kunnat gissa". Ibland kan även en lögn förhöja humöret.

torsdag, oktober 23, 2014

2015. Revanchens år. Och äventyrets.

Nu har jag lagt planen för i princip hela nästa år. Seriöst så man nästan blir generad.

Påverkad av alla positiva träningsbloggar jag följer, så inser jag att man måste ha ordning och reda i sina planer, annars är risken stor att det blir kaos.

Dessutom väljer jag att offentliggöra min plan för att minska risken att jag ändrar och/eller skyller på dåligt väder eller så.

Och möjligen också för att någon mer ska känna att kan den gubben så kan tamigfan jag också.

Näe, fullt ös medvetslös, det är mottot för 2015. Man blir inte yngre. Man får inte roligare än man gör sig. Och det här är roligt.

Min träningsmålsättning:

A/ få bättre uthållighet. Det duger inte att hel- eller halvbonka i var och vartannat cykellopp.
B/ få ännu bättre styrka i ben, bål, rygg och axlar.
C/ bli bättre på att fylla på med energi under loppen
D/ att klara ett rullsnitt på 30 km/tim under en 10-milarunda eller längre

Jag ska ju faktiskt cykla ända till Paris, då gäller det att vara j...igt vältränad.

Sist men inte minst, det där med Beach15, Bikini15, Badbralla15 och såna där tonårsgrejer har jag vuxit ifrån. Det är förlegat. Nu gäller mer rejäla saker att träna för. Fontän15 är det som gäller nuförtiden.

För tänk om jag skulle få glädjefnatt efter målgången i Paris och kasta mig i en fontän? Sånt har förekommit har jag förstått, så därför gäller nu även E/ Fontän15. Då är det nödvändigt att ha snyggare muskler på kroppen, helt klart.

I alternativ E vill man ju se hel och fräsch ut, eller hur? Familjen ska ju inte behöva skämmas för att man badar i en fontän i Paris.

Så till mina planerade lopp:

1.
Först ut blir Stockholm Tunnel Run 22/11 i år. Visserligen ingen cykling, men likväl en utmaning för en gubbe som hatar att springa. Inte självvalt, en Fars Dag-present som naturligtvis måste utnyttjas.

2.
Sen har vi den traditionella skidresan till Österrike sista veckan i februari. Då måste jag ha en första formtopp. Sen jag började träna blev skidåkning nästan en helt ny sport när jag orkade köra hela backar utan att dö av syrebrist och muskelutmattning. Skitkul att åka utförsåkning när man är tränad.


3.
Sen kommer GranFondo, 15 mil. Här gäller revansch. Årets lopp, som var mitt första cykellopp någonsin, gick väl sådär. Du kan läsa min race report  HÄR.



4.
Sen blir det premiär för Halvvättern. 15 mil borde vara en lagom träningsmängd tillsammans med likasinnade i ett av Sveriges kändaste lopp, efter själva Vätternrundan.

5.
Veckan därpå blir det riktiga Vätternrundan, 30 mil. Det här årets stora mål. Formtoppen kickade in i exakt rätt ögonblick. Sluttiden 15:10, inget att skriva hem om, men målet var att som cykelnybörjare ta mig runt med glädje. Vilket jag gjorde. Ska jag var helt ärlig tror jag den inställningen gjorde att jag sedan fortsatte att cykla. Det loppet finns bekrivet HÄR. Årets tid kommer jag att slå. Lätt känns det som, särskilt som jag 2015 ska köra i klunga med Team Rynkeby.


6.
Därefter kommer 2015 års riktigt stora mål, cyklingen till Paris, 180 mil. Årets, och mitt idrottslivs, absolut största händelse. Någonstans i bakhuvudet har det nu dessutom börjat snurra en tanke att dessutom cykla från Stockholm till Skåne där Tour de Paris börjar. Är kanske lite tokigt, men en rejäl utmaning bara det. Jag kickar igång på utmaningar numera. Men vi får se, långt kvar dit.



7.
Får inte glömma bort mardrömsloppet Mälaren Runt, 33 mil,  där jag definitivt kräver revanch. Hände mycket i år, den här gången blev MR mitt idrottslivs absolut värsta händelse. Men jag gick stärkt ut ur mardrömmen. Det klassiska, det som inte dödar dig, stärker dig. Du kan läsa om det HÄR



8.
RoslagsHösten i september, 13,5 mil, måste naturligtvis köras. Kan bli bättre än årets lopp, som gick jättebra om vi räknar bort sista milen som kändes lite onödigt jobbig. Om det kan du läsa HÄR.



Ungefär så har jag tänkt mig 2015. Kan bli lite till, eller som vi säger i vår bransch när vi inte riktigt vet, TBA, To Be Adviced.

Ska jag klara allt det här gäller det att träna stenhårt, för ett sånt här program kräver sin man. Korkat nog levde jag mina första 58 år utan att tänka på att kroppen behöver träning för att den ska orka med ålderdomen. Nu vet jag bättre. Nu kör vi till och från träning även på jobbet.



Sen jag började träna regelbundet för 5 år sedan så mår jag och min kropp så ofantligt mycket bättre. Och är ofantligt mycket gladare. Och ännu bättre blev det när jag började med cykling för ett år sedan.

Nu har jag alltså "outat" mina planer. Nu finns ingen återvändo. GAAAAAAHHHHHH!!!!

söndag, oktober 19, 2014

Bara lite s.k vardagsträning. Fast på en söndag.


Idag är det vilodag från vanlig träning. Men jag kanske fuskade lite. Trädgårdsarbete är en underskattad träningsform. Helt slut efter 3 timmar och med svetten sprutande.


lördag, oktober 18, 2014

Många premiärer blev det. Och ett platt fall

Så har då äntligen premiären på MTB-cykel skett. Har aldrig suttit på en dylik men nu var det dags.

Fick för ett tag sedan en födelsedagspresent som innebar en resa upp till Högbo Bruk, en MTB-tur i skogarna där och sedan en gourmetmiddag som belöning för det.

Taggad upp över öronen åkte vi upp på fredagsförmiddagen, checkade in och hämtade ut min cykel.


Passade även på att, dagen till ära, bära min nyinköpta Team Rynkebyjacka för första gången. Kändes speciellt och jag kände mig extra stolt faktiskt. 
Så kände sig även Reka som också fick följa med.

Så bar det iväg över stock och sten. Eftersom det var första gången för mig gick det väl i sanningens namn lite taffligt, men ändå hyfat bra.


Full kontroll över hela ekipaget så här långt

Sen gick det, för att ta det kortfattat, käpprätt åt helvete. I en knepigt parti fullt av stenar så tog det plötsligt tvärstopp mot en sten som jag inte såg. Först stannade cykeln, jag for som en raket rakt över styret och landade en bit framför cykeln, och sen kom cykeln farande uppifrån och ner och landade med sadelspetsen rakt på min ryggrad.

Det gjorde ont så-in-i-h.....e, så min första tanke var att nu jävlar, nu blir det inget Paris, nu gick ryggraden av. Så kändes det. 


Det gör ont att kracha



I´m alive, I´m alive

Lyckligtvis gick inte ryggraden av, blev bara ett blåmärke. Och ett på låret som också fick sig en kyss efter luftfärden. Säkerhetsbälte för cykel, kan det vara en affärsidè. Eller krockkudde?

Dessvärre gick det värre för cykeln, växelreglaget till framväxeln bröts helt av och blev oanvändbart. 

Upp igen och vidare över stockar och stenar. Jäklar vad kul det var.

På kvällen gourmetmiddag där jag laddade inför dagens spinningspass med allt det som bjöds på efterrättsbuffébordet. Inget fick gå till spillo.


Ibland är det ett tufft jobb att träningsladda. Stapeln du ser är redan uppätna smaskigheter.

På lördagsmorgen blev det lite dålig stämning. Kl 08 bestämde jag att vi skulle ses i frukostmatsalen för att hinna hem i tid till Team Rynkebys spinningträning. Sånt får man inte missa.

Det hördes negativa kommentarer vi bordet som "vafan, du kan väl hoppa över en träning i alla fall, det är väl inte hela världen. Tänk vad trevligt vi kan ha här uppe några timmar till".

En annan sur kommentar var "då får du tamigfan cykla på din j-a spinning så pulsmätaren står på rött hela tiden, nåt straff ska du ha".

Jag stod emot all övertalning så vi åkte hem, in med en energigel, och sedan direkt iväg till spinningen. Uj uj uj, vad det tog emot att spinna. Kroppen skrek av obehag och jag ångrade att jag inte stannade kvar en stund till på Högbo Bruk.

Kanske, möjligen, påverkade Brukets efterrättsbuffé lite av den känslan i kroppen. Möjligen alltså, men långt ifrån bevisat.


Efter en timme var den pinan slut och nästa tog vid. Ytterligare nästan en timme, nu med styrketräning med fokus på mage och baksida lår.

Och vet du, när jag satt i bilen på väg hem, så översköljdes jag av en superhärlig nöjdhetskänsla i hela kroppen.


Kompistortyr? Här jobbas det med baksida lårmuskeln. 

Nu kommer sannolikt svåra förhandlingar att ske vid regeringsammanträdena vid hemmets frukostbord. Jag kommer att lägga fram en proposition om inhandlande av ytterligare en cykel, en MTB eller cyclocross.

Jag kommer att lägga fram tydliga och enkla förslag hur vi skapar både utrymme och finansieringsformer i budgeten för detta. T.ex genom att skjuta fram vårens långweekendsemester ett år och att minska en smula på klädkontona. Kanske det gamla hederliga studenttricket, Nudlar, kan återinföras på menyn.

Jag vet att det kommer bli tuffa förhandlingar, mycket tuffa, särskilt som jag just i dagarna ska betala min Team Rynkebycykel. Men jag är ändå försiktigtvis positiv. Åtminstone fram till vårt första sammanträde på måndag morgon.

torsdag, oktober 16, 2014

Känslornas dag

I morse sprack mina insides känslor. Om det skrev jag tidigare idag. På lunchen fuskade jag. Skulle nog haft en vilodag från träningen, men gick ner till gymmet för jag ville få utlopp för mina fysiska känslor.

Det är ju det som är så bra med ett gym på gångavstånd, bara att kila ner när behov uppstår.

På något sätt hängde morgonens bedrövelse ihop med mina lunchkänslor. Kände mig så oförklarligt arg. Så jag körde ett ganska tufft styrkepass med min absolut bästa träningskompis, Robbie Williams. Ja alltså, han är den bästa efter min hustru såklart. Puh, där räddade jag familjesituationen snyggt.

Robbie är ju såklart inte på plats rent fysiskt, bara genom mina hörlurar och iFånen.

Mina favoritalbum med Robbie är Escapology och Live at Knebworth. Högt ska det låta i örsnäckorna, riktigt högt. Laddda ner och testa du också. Ibland har jag sällskap av Bon Jovi, även han en trevlig pöjk att träna med.

Idag passade jag även på att introducera Team Rynkebys spinningledare Lars Johansson i mitt träningsprogram. Jag la till hans magövning, jag kallar den Lassemagen.


När jag kom hem blev jag förbannad igen. Fick en faktura på en vanlig årsservice på en buss. Visserligen med tillägg av diverse småfix av saker och ting som gått sönder och måste bytas.

Inte direkt samma kostnader som att ha en personbil inte. Därför kostar det också en slant att hyra en buss. Vilket härmed skulle bevisas.




Jag har gråtit idag

Jag kan inte hålla mig neutral inför sådana här tragedier. Det bara går inte. När jag kom ner på jobbet och slog på datorn och läste det här så började jag gråta. Stora vuxna karln, men det gick inte att hålla igen.

En kollega från ett annat bussbolag, som vi har ett samarbete med, har drabbats av denna outhärdliga sorg.

När man läser sånt här känns allt oviktigt. Ett barn är ett barn och ska inte behöva lida eller drabbas av någon livshotande sjukdom. Och familjer ska inte behöva drabbas av ofattbar sorg.

Man känner sig maktlös. Jag känner mig maktlös. Samtidigt känner jag nu ännu starkare för det som jag nu ingår i, Team Rynkebys strävan att hjälpa sjuka barn.

Lilla Olivia drabbades inte av cancer utan av en form av hjärnsjukdom. Men orsaken har ingen betydelse, vi måste alla kämpa för att hjälpa till att utrota alla former av livshotande sjukdomar.

Farväl vår älskade sparv

DSC00587
Igår kl 21.31 valde du vår älskade dotter att lämna jorden. Efter 9 månader och 7 dagar orkade kroppen inte längre.
I förlamande sorg är vi ändå tacksamma för att dina sista timmar i livet blev utan smärta och utan oro.
Redan igår morse signalerade du att det inte var långt kvar. Så vi ställde in alla besök. Satt oavbrutet med dig i famnen eller låg bredvid dig i sängen hela dagen. Kropp mot kropp, aldrig ensam.
När stunden väl kom var du i mammas famn, dansade tillsammans så som vi gjort så många gånger. Så som vi älskade. Pappa var också i rummet och när hjärtat slog en sista gång var vi alla tre samlade.
En sista familjekram.
Ett sista farväl.
Vi älskar dig för alltid.

onsdag, oktober 15, 2014

De där långluncherna tar ju kål på mig

I dag är det onsdag. Det betyder långlunch. Det betyder också fysisk träning. Under långlunchen, det är därför det är långlunch.

Dagens PT, som går under benämningen PT2, alias Sofia, min dotter/medarbetare, bestämde att idag kör vi backträning. Backar är inte att leka med vare sig när det gäller cykling eller löpning.

Först en uppvärmningsjogg några kilometer till den här backen som anses vara extrem. Till och med en varningskylt. Kan säga att stigningen ökar efter kröken du ser högst upp på bilden.

 Hur svårt kan det va att klämma en backe?


 Det här går ju finfint. Bara hälften kvar.


Backjävel, du vann.

Fem gånger, alltså F-E-M, tvingade PT2 mig att ta backen. Inte någon gång klarade jag ända upp. Fan, fan, fan. Max 15 meter kvar varenda gång, men benen bar mig inte ända upp. De funkade inte hur gärna jag än ville.

Men nästa vecka, då SKA jag ända upp. I alla fall en gång.

Den här träningen kommer att göra susen. Attans va kul det kommer att bli på skidresan i slutet av februari. Och för cyklingen i vår och sommar. Då kommer sånt här slit att kännas lönsamt. Då kommer jag att tacka PT2.

tisdag, oktober 14, 2014

Skulle hållit klaffen

Tänk om jag inte igår hade publicerat veckans träningsplan. Tänk om. 

Då hade jag inte orkat pallra mig ner till gymmet för ett morgonpass. Hade aldrig hänt då. 

Men nu kände jag offentlighetens tyngd på mina axlar.

Så jag pallrade mig ner till gymmet. Hela gymmet för mig själv. 


Inte en kotte inom synhåll. Benen och magen/bålen fick sig sina tjottablängare. 

Nu känner jag mig extra nöjda. Nu kommer morgonkaffet att smaka extra gott. 

måndag, oktober 13, 2014

Ny vecka = ny träningsvecka

Ny vecka. Nya utmaningar. Frisk och kry. Sugen som f... att träna.

Jag är numera omgiven av människor som idrottar. Det ska Vätternrundas, det ska swimrunnas, det ska triathlonas, det ska springas långlopp, det ska genomföras klassiker och allt möjligt.

Och jag ska cykla till Paris.

Klart jag är taggad som aldrig förr. Jag läser bloggar om träningar, spinningar, löptekniker, cykeltips, träningstips, kostråd och allt som har med träning att göra. Man kan säga att jag gått all in. Blivit nördig.

Jag blir inspirerad av alla runtomkring mig. Som tusan. Jag skit.., eehh struntar i min ålder, jag vill också vara med och leka. Eller rättare sagt, jag är redan med och leker fast på min nivå. Men lik förbaskat vill jag hela tiden bli bättre. Inte nödvändigtvis bättre än någon annan, bara bättre än mig själv. Om jag säger så.

Min nya kompisar i Team Rynkeby kör ju stenhårt.  I alla fall rätt många. De cyklar, springer, hoppar, skuttar, tävlar, åker på träningsläger och har hur kul som helst verkar det som.

Redan från början så insåg jag att jag måste öka min träningsinsats för att hänga med och då får det bli så. Så nu filar jag på min träningsplan och tävlingsupplägg nästa år. För träning, det är det som gäller. Plus att det vanliga livet också ska få sitt.

I går förkovrade jag mig lite i cykelmekkandets svåra konst. Var på en heldagskurs och fick skruva isär min cykel, göra rent allt, och sen skruva ihop den igen. Lärorikt och kul.


När jag kom hem blev jag förbannad. På mig själv. Hade tänkt att köra ett pass på gymmet, men fegade ur. Latheten tog överhanden. Var nåt bra program på TV.

Sånt måste bestraffas. Därför tog jag fram piskan i morse och TVINGADE mig själv ner till gymmet.


Från idag gäller kadaverdiciplin. Punkt. För att jag inte ska fuska publicerar jag härmed min träningsplan för den här veckan.

Måndag: Morgon: styrka på gymmet. Kväll: 1 timme tennis
Tisdag: styrka på gymmet
Onsdag: Lunch: löpning 40 minuter.
Torsdag: vilodag
Fredag: 2-3 timmar MTB-cykling. Premiär på en sån cykel.
Lördag: spinning och styrka med Rynkeby
Söndag: styrka på gymmet.

Ungefär så där hade jag tänkt mig. Som bonusträning kanske någon timme "riktig" cykelträning i backar, typ Edsviken Runt.

Frågor på det?

söndag, oktober 12, 2014

Atleterna. TV-programmet.

Vi måste tala om det här programmet. Vi måste bara det. Det gör ont i mig varje lördagskväll. Jag måste få det här ur mig,. Rensa min själ.

Du har väl sett programmet, eller hur? Atleterna i SVT1. Med den fina och duktiga Kajsa Bergqvist som en av programledarna.

Det är just Kajsa som är mitt stora problem. Eller rättare sagt hur produktionen framställer henne. En av världens bästa idrottare. Så gör de så här mot henne. Skandal är ett för enkelt ord.

Programmet börjar med att hon kommer körande i en liten båt. Nonchalant stående styrandes med bara en hand. Varför det? Har ingen som helst koppling till själva programmet. Ser bara superfånigt ut.

Okey, sen har vi själva tävlandet. Där står alla tävlande inklusive den andra programledaren Rikard Olsson, klädda i träningskläder resp en casual kostym.

Och så Kajsa. Stajlad med skyhöga klackar, en festblåsa som heter duga och en make up som om hon var i final i Top Model. Ser helt enkelt makabert ut i det här sammanhanget. Får bara rysningar av obehag när jag ser det.

Varför i h-e stajla upp Kajsa när alla andra är "casual"? Usch och fy.

Då kanske du undrar varför jag plågar mig själv genom att titta på eländet. För elände är det, tävlingarna är på dagisnivå, men framställs som om det är det viktigaste tävlingen någonsin.

Jo, jag tittar för att Eva- Marie, en av de tävlande, är bekant med min dotter tillika medarbetare. Och då hör det till god ton att titta.

Sammanfattning: jag tycker Atleterna är ett riktigt uselt program, eller som de säger i TV-världen, det är ett uselt format.

Tack för ordet.

lördag, oktober 11, 2014

Kick off. Nummer 2

Många kick offer nuförtiden. I går fredag hade vi kick off nummer två i Team Rynkeby. Dessutom utprovning av de cykelkläder som vi kommer att få i vår när det är dags att börja cykla igen.

Eller får och får. De teamkläder som vi alla deltagare måste ha, betalar vi ur egen ficka. Vet du det förresten, alla som deltar i Team Rynkeby betalar 25000 kr ur egen ficka för att få vara med.

Tänkt dig, vi betalar var och en 25 tusen bagis för att lägga säkert 5-10 timmar i veckan under 9 månader på ideellt arbete för att samla in pengar till Barncancerfonden. Och dessutom cykla från Sverige till Paris.

Varenda krona vi lyckas samla in går oavkortat till Barncancerfonden. Rubbet. Inte en enda krona används till cyklisternas cyklar eller kläder.

Mitt team, Stockholm, lägger alltså själva runt 1 miljon kronor av våra privata pengar bara för att få vara med och hjälpa utsatta barn och deras familjer. Respekt, säger jag. En jävla massa respekt faktiskt.

Vi betalar alltså 1 miljon för nya cyklar och kläder, som vi faktiskt redan har, fast i andra färger.

Vi gör det för att vi alla vill vara med och hjälpa till. Göra skillnad, som det numera kallas. Som belöning för vårt arbete får vi alla vara med i det Stora Äventyret, Tour de Paris.

En sak till som du säkert inte visste, Team Rynkeby är den tredje största bidragsgivaren till Barncancerfonden. Den tredje största. Respekt, säger jag igen. En jävla massa respekt faktiskt.

Här en bild från gårdagens kick off. Vi fick veta i princip allt som rör hela projektet. Och lite till. Bland annat av någon av cheferna för Team Rynkeby Norden.

Danskar är ohyggligt trevliga, vältaliga, sympatiska och snygga. Men omöjliga att förstå.

Så sista timmen, som genomfördes på rejäl grötdanska, var väl sådär lagom upphetsande, men det gick ändå att förstå andemeningen av vad han berättade. Det är för övrigt han som tagit den här bilden.

Jag visar tydligt på bilden vem jag är, så den gemytlige danske mannen vet vem som skrivit det här. Men jag förstod det mesta av det han sa, det gjorde jag. T.ex att holdet betyder lag. Bara det tog en liten stund att lista ut.


Lite shoppinglystmäte fick jag också. Köpte vinterhandskar och en vinterjacka till kraftigt reducerat pris. Passar perfekt i min hemmiljö där vi har gula väggar i vardagsrummet. Där kan jag smälta in och bli osynlig när hustrun föreslår dammsugning eller nåt. Team Rynkeby löser allt.


Näe, nu måste jag strax kila. Ska iväg och köra ett förmiddagsspinningpass med Team Rynkeby. Det ingår också i de 25 tusen som vi betalar. Obligatorisk träning. Men gratis. Som ingår i priset.

onsdag, oktober 08, 2014

Hade varit bra att vara kändis nu

Tänk om jag hade kallats t.ex Blondin-Göran. Då hade jag fått massa saker gratis bara för att jag nämner en produkt på min blogg.

Men jag är politiskt och kommersiellt oberoende och har inte fått en enda grej gratis pga min blogg. Jo, en och annan bussbokning har den ju genererat under åren, det har den ju. Så jag är inte bitter, absolut inte.

Men lite gratisprylar vore fint.

Igår t.ex kilade jag in på Dressman för att köpa ett par nya jeans för 299 bagis. Måste ner en storlek i midjan, cyklingen har gjort att midjan minskat några centimeter i omfång så brallorna har en tendens att glida ner lite. Oskönt.

Men du har säkert varit på Dressman. Målet var som sagt ett par jeans för 299. End of story. Gick därifrån 750 kronor fattigare men med två par jeans och tre kallingar i påsen .Och ändå avstod jag nio par strumpor för en spottstyver. Nån måtta får det ju ändå vara på konsumtionsfester.

De är jäkligt duktiga de där försäljarna de har där. Jäkligt duktiga, det måste man ge dom.

Men som sagt, hade jag kallats Blondin-Göran hade jag säkert fått ett par jeans bara för att jag skriver lite snällt om dem. Men icke, istället ryckte de 450 spänn mer ur min plånbok än jag tänkt mig.

Otack är världens lön.

För övrigt är dagens löpning på den förlängda onsdagslunchen inställd. Inte pga vädret, absolut inte, utan för att jag känner mig en smula krasslig. Man måste vara rädd om kroppen, man har ju bara en.
Vila när den inte mår bra, träna som fan när den är frisk.

måndag, oktober 06, 2014

KulturRallyt har gjort det. Igen.

Ännu en helg har försvunnit ur våra liv. Många kvar.

Min helg startade med ett, som förväntat, tufft träningsprogram med Team Rynkeby. Vi började med spinning, enligt mig icke världens roligaste träningsform. Men ändå en smula roligare än förra veckan som då var mitt första spinningspass. Kanske hopp finns att det blir ännu lite roligare vartefter.

Efter det 55-minuterspasset bums in i ny lokal där träningen fortsatte, men nu för styrketräning i runda slängar 30 minuter.



Mage och bål stod på programmet. Tur att vi har våra kontorsträningar för magen så lilla maggen i alla fall var förberedd. Du vet inte vad kontorsträning är?

Jo varje måndag och onsdag kör vi varannan timme så många situps man orkar. Tisdagar och torsdagar armhävningar istället. Man river av det här på bara några minuter så det är en enkel träningsform. Men bra. På den förlängda onsdagslunchen står löpning på programmet. I alla fall tills Stockholm Tunnel Run är genomförd.

Hursomhelst, lördagsträningen krävde sitt tribut. När jag kom hem la jag mig i soffan och zappade runt lite bland tv-programmet. Inom 30 sekunder hade jag somnat och vaknade 1,5 timme senare när hustrun förkunnade att middagen var klar.

På söndagsmorgonen blev det ett eget styrkepass på gymmet för att ge överkroppen en genomkörare. Benen kändes nämligen rätt möra.

Efter lunch blev det en eftermiddag i kulturens tecken. Vi besökte Dansens Hus och kollade Cirkus Cirkörs föreställning Underart.


”Resultatet är vacker nycirkuspoesi när den är som bäst: vemodig och samtidigt komisk. En absolut kroppsupplevelse som når in till hjärteroten...” Ylva Lagercrantz Spindler på SvD Kultur om Underart av Cirkus Cirkör."

En sak är klar, man blir aldrig besviken på en Cirkus Cirkörföreställning. Har sett rätt många nu och aldrig har jag gått därifrån besviken. Vad jag kan säga är däremot att just den här föreställningen inte tillhör mina favvisar och nådde väl inte riktigt fram till min hjärterot, som den gjorde på SvD:s kritiker.

Jag är däremot besviken på att det inte blev någon "riktigt" cykling den här helgen. Men än har snön inte kommit, så det finns fortfarande hopp om det också. Att det blir cykling alltså, inte att snön ska komma.

fredag, oktober 03, 2014

Jag måste korrigera min kropp

I går hade vi vårt första möte i KOM-gruppen Team Rynkeby. KOM står för kommunikation och PR, alltså det är vår grupp som ansvarar för att vi får så mycket publicitet som möjligt inför våra insamlingsevent och såklart inför cyklingen till Paris. Vi ska också hålla i alla sociala medier, typ Facebook, Twitter, Instagram och gud vet som som finns mer för att nå ut med vårt budskap.

Det här är seriösa grejer vi håller på med. Ska vi samla in flera miljoner till Barncancerfonden så gäller det att ligga i. Såna miljoner snyter man inte ur näsan precis. Det behövs rejäla insatser av människor som ser det här som en bra sak, värt att lägga mycket fritid på. Cyklingen får vi på köpet.

KOM-gruppen består av en häftig samling människor.  Och så jag. Där finns en jurist, reklambyråfolk, en copywriter, forskningsfolk och några till som jag ännu inte har riktigt koll på. Ett kanongäng helt enkelt. Och så jag.

Idag blev det ett tokbra lunchpass på gymmet. Hängde i så mycker jag orkade och tog hela överkroppen så det stog härliga till.


Sparade benen till morgondagens förväntade mördarpass med Rynkeby. Det blir först en timmes spinning som följs av ett lika förmodat mördande styrkepass. Ska bli såååå kul.

Men idag på gymmet blev jag lite besvärad. Avslutade nämligen passet med en 10-minutare på gymcykeln. En sån däringa modern sak med en tv-skärm framför. Man kan också klicka in på webben eller trycka fram allehanda skojsiga program.

En knapptryckning räknade ut mitt BMI. Inte bra. Enligt maskinen är jag överviktig. Jag har därför två val:
A: gå ner 7 kg i vikt.
B: kapa 6 cm av min längd, antingen fötterna eller hjärnan.

Då säger du hjärnan, eftersom den ändå är mer eller mindre tom. Kul, svarar jag då, samtidigt som jag lyfter upp ett enda finger och visar dig det.

onsdag, oktober 01, 2014

And the winner is ....

LADIES AND GENTLEMEN, LET ME PROUDLY PRESENT.....

.... THE WINNER OF THE COMPETITION....

FLEST-TRÄNINGSTIMMAR-I-FAMILJEN-PLUS-NÅGRA-TILL.

.......

THE WINNER OF THE MONTH SEPTEMBER IS....

MISTEEEEEEEEER GÖÖÖÖÖRAN DEEEEEMNEEEERT

GIVE HIM A BIG HAND FOLKS.


Okej, kanske en lite för pretentiös presentation av min träningsinsats under september. Men likväl, vad gör alla barn, svärsöner- o döttrar, bröder, fruar och västkustbor nuförtiden? Dräller på stan? Krattar i trädgårdar? Leker med barn? Går på föräldrarmöten? Eller hemska tanke, bara latar sig?

Här är resultatlistan för september månad. Ganska lik årets övriga månader förutom någon enstaka eller två då jag tog det lugnt och bara nådde silverplats. Pallplats i nio månader av nio möjliga. Än kan gubben.


Igår eftermiddag träffade jag min "riktiga" PT, Tommy Jonson, för att prata framtidsträning. Så nu jäklar ska det bli ordning på saker och ting. Under mitt första cykelår lärde jag mig ett och annat om mig själv. Rätt mycket faktiskt.

Nu tar vi vara på det och lägger upp träningen så 2015 blir ett toppår, där den absoluta formtoppen ska kicka in vecka 28, dvs början av juli, då cyklingen till Paris startar.

Träningsgrunden blir spinning, styrketräning och cykling tillsammans med Team Rynkeby. Utöver det ska jag köra en hel del på egen hand. Känner att jag måste ligga ett steg före de andra kidsen i teamet.

Många utmaningar väntar runt hörnet, nu ska jag sätta två saker på pränt:
- lägga upp en skriftlig plan vilka cykellopp jag ska genomföra nästa år
- lägga upp en skriftlig träningsplan vecka för vecka med resp träning specad.

Frågan är om jag även hinner med att jobba också.