Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Nu gör jag nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017.

lördag, maj 31, 2014

Mental boostning

Idag fysisk vilodag. Istället boostade jag mig själv genom att heja på dotter/medarbetare Sofia som genomförde sitt femte Stockholm Marathon.

Idag var hennes målsättning att slå sitt personliga rekord. För detta har hon tränat synnerligen målmedvetet och ihärdigt under vintern och våren. Se bara här på bilden efter 3 km, där hon klart och tydligt ligger långt före klungan.



Lika pigg såg hon ut vid Djurgårdsbron med 13 km kvar till mål. Då såg rekordförsöket ut att ha en god chans.


Sen gick hejarklacken hem och fikade. En stund senare fick vi den här bilden:


Nytt personligt rekord med 12 minuter. Sluttid 4:28:37. Hon slog därmed hennes bror/min sons tidigare rekord med ca 4 minuter.

Häri ligger en del av förklaringen till mina fysiska aktiviteter, mina barn peppar mig hela tiden till nya stordåd.

Jag är en lyckligt lottad farsa.

fredag, maj 30, 2014

Förändringens vindar blåser

Lika bra att inse. Jag har snöat in på cykling. Därför har jag idag bestämt att tillfälligt byta namn på min blogg och byta ut lite bilder.

Från idag är jag nu fullvärdig medlem i Fredrikshofs Cykelklubb. Hämtade ut klubbtröjan. Nu gäller att fylla den också.

Problemet är att mina lådor och skåp redan är fyllda med allehanda typer av cykelkläder. Måste snart låsa åtkomsten till alla cykelsajter på nätet.

Som vanligt gäller väl regeln vad som kan anses normalt antal att inneha när det gäller specialkläder och prylar = nuvarande antal +1.


torsdag, maj 29, 2014

Hej då Tommy

Min tränare Tommy slutade på gymmet i Frescatihallen igår onsdag. Han har hjälpt mig att träna i fem år. Han har byggt upp ett stycke sladderkropp till en vältränad och stabil kille/gubbe. Inte byggt muskler utan byggt upp kroppen med funktionell styrketräning så HELA kroppen är välbalanserad i alla muskler.

Det var Tommy som den 22:a augusti förra året gav mig utmaningen att i år klara Vätternrundan. Sedan den dagen har träningsfokusen varit att träna upp kroppen till det evenemanget, som nu bara är två veckor bort.

Det senaste året har dessutom vi på kontoret tränat ett halvtimme varje onsdagslunch med Tommy som ledare. Tuffa pass. Igår körde Tommy ett sista bonuspass med oss på hans sista arbetsdag på Frescati.

På filmen är det Tommy som är till höger i bild. Men det fattar du när du ser de andra. Tjejen är Sofia och killen till vänster, han som ser så trött ut, är Niklas, vår trafikledare.


Hej då Tommy och tack för de här åren på Frescati. Du har betytt mer för mitt välmående än du nog kan gissa. Vi ses snart igen i ny lokal så fort du hittat din nästa anhalt. Hoppas det blir på Stockholms norrsida.

måndag, maj 26, 2014

Mitt första cykellopp, Gran Fondo, genom mina ögon

Först vad jag tyckte om arrangemanget Gran Fondo som alltså var mitt första cykellopp. Någonsin. Till och med det första uthållighetslopp, oavsett idrott, som jag någonsin deltagit i.

Starten inne i Friends Arena måste väl ändå vara i världsklass. Vilken annan stor tävling med 2800 deltagare startar inomhus i skydd mot regn, snö, värme och annat elände. Dessutom föredömlig ordning och reda för alla olika startgrupper. Fullt ös på konfrenciererna som matade ut information i högtalarna blandat med tuff och lite pulshöjande musik. En fantastisk start.


När vi sedan rullade ut från arenan efter starten upplevde jag det som mäktigt. I varenda korsning stod funktionärer och visade vägen samt stoppade all biltrafik. I de större korsningarna och rondellerna hjäpte även polisen till. En härligt känsla att dundra in i rondeller och korsningar utan att ens behöva fundera på om det kom bilar eller inte. Jag kände mig nästan som om jag deltog i ett cykellopp som direktsändes i Eurosport.

Jag såg inte en enda bilist som bar sig illa åt. Jag såg inte en enda busschaufför som bar sig illa åt. Samtliga trafikanter visade enorm hänsyn i alla lägen. I alla fall där jag befann mig under loppet.

Så lite, eller kanske mycket, hur jag upplevde mitt eget första lopp. 12 mil är det längsta jag cyklat tidigare, så 15 mil borde ju inte vara särskilt märkvärdigt, eller hur? Men det skulle visa sig att det var tuffare än jag kunde ana.

Jag cyklade tillsammans med min svärson Jonas.Vi tuffade på i rätt bra tempo men hittade aldrig någon grupp att cykla tillsammans med. Min uppfattning var att de flesta som deltog var hyfsat avancerade cyklister och många grupper svischade förbi oss mest hela tiden. För fort för oss. Såg inte sådär jättemånga glada amatörer på 15-milarundan. Och inga som var intresserade att cykla i ordnad grupp med oss. Och ska jag vara ärlig så såg jag inte särskilt många i min åldersklass heller, så inte undra på att de flesta körde förbi oss.

Mitt stora idrottsliga problem är att när jag kollar mig i spegeln hemma så ser jag en 40-åring, men i verkligheten står där en snart 63-åring. Visserligen en hyfsat vältränad sådan, men likväl snart en pensionär. Jag får/kan inte jämföra min kapacitet med yngre vältränade killar och tjejer.

Till första stoppet i Mörby gick det jättebra. Strax därefter stod två olika Demnertska hejarklackar och pushade oss. Här är den ena, Sofia, min dotter tillika Jonas fru.


Till andra stoppet i Upplands-Väsby gick det jättebra. Till tredje stoppet i Edsbacka gick det jättebra. Därifrån behövde vi bara hoja en halvmil till ett bonusstopp efter långa backen på Sollentunavägen där min fru stog och hejade. Jag fick en energipuss av henne. Den satt fint.

Sen rullade vi på i ett bra tempo in i och ut ur Friends Arena till nästa depåstopp. Nu började det kännas lite tufft. Min mätare visade stundtals 30 graders värme i luften.


Men upp på stålhästen igen och ut på samma varv en gång till. Lätt mentalt jobbigt faktiskt. Strax innan nästa depå, den i Mörby började det kännas rejält tungt. Inte så att jag gick in i väggen, men kanske snuddade jag dörrposten lite. Strax därefter nytt bonusstopp vid en utökad hejarklack, nu bestående av fem glada vuxna, en glad hund samt en totalt ointresserade baby i barnvagn som bara såg lite sur ut (f´låt mamman o pappan Greta o Micke).

Iväg igen mot Upplands Väsby-depån. Där hörde vi prat om att "kvastbilen" var på väg, så raskt upp på våra hästar igen. Tre mil kvar.Tungt, riktigt äckligt tungt gick det nu. Dessutom tuff motvind, Jonas kände sig stark och drog mest hela tiden nu.

På väg mot Edsbacka-depån började mitt artrosknä värka rätt ordentligt så i Edsbacka fick jag av en för mig okänd Fredrikshovare en Ipren för att dämpa smärtan. Tack för det.

Nu gick det lite lättare upp mot nästa bonusstopp där min fru stog.  Nu var min energitank näst intill tom, där var jag tvungen att inta en kort vilopaus. Men ytterligare några klunkar vatten och energidryck fick fart på gubben igen.



Nu blev det lättare, kilometrarna kvar till målet blev färre och färre och ju närmre Solna vi kom desto lättare gick det att trampa.

Så kom den då till slut, den efterlängtade mållinjen. Sluttid för mig 7:03:06, och för Jonas 7:03.05.

När vi gick i mål hände någonting underligt, när jag fick medaljen runt halsen och jag skulle tacka killen som hängde den där, blev jag plötsligt så rörd så det stockade sig i halsen och jag kunde inte prata på flera minuter, för då hade jag börjat gråta. Av lycka, av lättnad, av trötthet. På bilden ser jag ju väldigt pigg ut, men inombords var jag helt tömd på energi.


Vad lärde jag mig nu av detta lopp? Om tre veckor ska jag ju cyklar dubbla sträckan, 30 mil.

Jo, jag ska inte börja i det tempo vi började med, jag ska dricka ännu mer, trots att jag själv tyckte jag drack väldigt mycket under loppet, men det var ändå inte tillräckligt.

På Vätternrundan har jag ingen kompis att samcykla med, så det får bli så att jag måste försöka hitta grupper som kan gruppcykla, dessutom i ett tempo som är lagom för mig.

Min sammanfattning av Gran Fondo: En superkul utmaning och ett fantastiskt arrangemang. Jag är nöjd med min huvudmålsättning, att ta mig runt, men ganska besviken på sluttiden. Hade hoppats på 6,5 timmar. Jag skyller på värmen.

Dessutom fick jag en äkta cykelbränna.





torsdag, maj 22, 2014

Vätternrundan. Uppladdningen har börjat

Bara tre veckor kvar till examen, Vätternrundan. Har tränat stenhårt i snart 10 månader, på lördag kör jag genrepet, GranFondo Stockholm, långa rundan 15 mil.

Idag har den mentala uppladdningen påbörjats. Man måste gå "all in". Jag börjar redan på jobbet med en begränsad jobbinsats och klädd i tävlingsuniformen förutom kortbrallorna. Det vore att gå lite för långt att ha dem på jobbet, det tycker till och med jag. Skulle varit lite för provocerande.

Vila är ett vapen, säger träningsgurun Paolo Roberto. Jag tar det som en uppmaning. På jobbet, men annars ska jag idag köra sista gympasset med min tränare innan tävlingarna går igång.

I AM READY. LETS KICK SOME ASSES, eller snarare LETS KICK SOME PEDALS.



måndag, maj 19, 2014

Vilken komplimang jag fick

Idag fick jag en komplimang så jag nästan rodnade. Av en kille. En ung kille, någonstans mellan 25 och 30 år skulle jag gissa. Fast jag tror han ljög för att rädda sig ur en pinsam situation.

Saken var den att på lunchen åkte jag och dotter/medarbetare Sofia till ett byggföretag, för Sofia skulle köpa färg till sitt och hennes makes husfasad.

Inne i butiken började hon prata med en försäljare om problemet. Jag stog och hängde bredvid och bara slölyssnade. Killen flackade med blicken mellan Sofia och mig. Så behövde hon ringa till sin make Jonas för att fråga något och hon säger det. Killen såg plötsligt lite förvirrad ut.

"-ja alltså, det är inte han som är min man, det är min pappa" sa hon och pekade på mig.

"-ojdå, då har du en väldigt fräsch pappa", sa killen. Han kan ha sagt "ung och fräsch", men jag är inte säker på att han sa ung, men fräsch sa han, det kommer jag ihåg tydligt.

Det är minsann inte ofta man får höra komplimanger i min ålder, särskilt inte från en ung kille. Men kul var det i alla fall, även om han säkert ljög.

lördag, maj 17, 2014

Idag fyller vi 25 år

Just idag fyller StockholmsBuss 25 år. Just idag för 25 år sedan utförde vi vårt allra första uppdrag, ett dagis som skulle till Julita Gård.


Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna och många bussar har rullat över desamma. Många roliga uppdrag har vi haft förmånen och äran att utföra under alla dessa år.

Min förhoppning är att våra kunder fortsätter att hitta till oss och att nya förstår att vårt enda mantra är som vår slogan: Alltid bättre än alternativet.

Vi har många kunder som hängt med oss ända sedan starten och det är jättekul.

Tack alla kunder - företag, idrottsföreningar, myndigheter, skolor, privatpersoner, pensionärsföreningar, resebyrårer, till och med andra busssbolag, för ert förtroende, vi tänker fortsätta jobba stenhårt för ert bästa.

Tack alla fantastiska chaufförer som jobbar hos oss, tack alla fantastiska chaufförer som har jobbat hos hos, utan er hade vi inte kommit så här långt.

Nu kör vi vidare mot 50-årsjubileet.

fredag, maj 16, 2014

Jag, en volontär i EU-valets tjänst

Så har jag då gjort premiär som valarbetare. Som volontär. Det är viktigt att engagera sig. Det är viktigt att demokratin bibehålles.

Min insats bestod i att jag i natt körde Moderaternas valbuss från Salem utanför Stockholm in till city, och därefter ut till vårt garage.

Som du kanske redan vet så valde Moderaterna att hyra en buss från StockholmsBuss under deras valarbete inför 25 maj.


Jag skulle vilja säga att min insats var en viktig insats. Både för demokratin i stort, som för demokratin i vårt företag. Alla måste hjälpa till för att det ska fungera.

Saken var den att som avslut på Moderaternas turné i Skåne, så kryssade de sig på hemåt Stockholm under gårdagen genom att besöka diverse städer i stort sett efter vägen. Men inte riktigt raka spåret. Det innebar att vår förare Jannes arbetstid bara räckte upp till Salem.

Det var där volontären Göran stod och väntade för att köra bussen vidare till city och sedan ut till garaget.

Inte så mycket kanske, men ändå en synnerligen viktig insats.

tisdag, maj 13, 2014

Båten, jag har glömt bort båten!

Herrejävlar, det har ju blivit vår. Snart sommar. Det betyder ju att min segelbåt måste fixas. Jag som inte ens tagit av täcket på den. Jag som inte ens tvättade rent botten i höstas efter upptagningen. Jag som i höstas hade så många fixarideer som skulle skett under vintern. Ingenting har skett.


Det är cyklingens fel. All min fokus har legat på cykling nu i vår. Nästan glömt bort hur härligt det är när väl båten hamnat i sjön, seglen hissas och man glider tyst iväg av naturens egna krafter. Inga uppförsbackar, bara eventuellt jobbig motvind, men vem har sagt att livet ska genomföras på en räckmacka?

Näe Göran, skämmes, så här får det inte gå till. Marsch pannkaka ner till båten och börja vårfixet, det är hög tid nu.

måndag, maj 12, 2014

Varför är vissa bilister mer än lovligt korkade?

I går var jag ute med mina nya cykelkamrater på en 11-miltur på Södertörn. Vi var 6 stycken och cyklade på fina "bilglesa" vägar. Mestadels cyklade vi därför på led med två i bredd. Det är liksom gruppcyklingens standarduppställning när väg och trafik så tillåter. Funkar inte det så blir det cykling på ett led.

De flesta bilister som körde om oss visade hänsyn och körde om med bred marginal. Det tackar man för.

Men så kommer en och annan som saknar både vett och hänsyn. Vi kan kalla dem Nisse Dumbom.

Nisse Dumbom nummer 1 kommer ikapp oss i en kurva med lite dold sikt. Han måste således sakta in en smula en liten liten stund innan sikten är fri och han kan köra om oss. Det gör han, han har ju inget annat val än att riskera frontalkrock i fel fil.

Så kommer sikten och han gasar järnet förbi oss samtidigt som han hänger sig på signalhornet, vet inte varför, sannolikt för att meddela omvärlden att här kommer Nisse Dumbom. Se på mig, hör mig. Jag finns. Jag sitter i en bil, alltså är jag bättre, och har rätt till fri framfart, än 6 andra trafikanter, cyklister.

50 meter efter att han kört om oss saktar han ner och svänger in på en sidoväg till vänster. Klart.

Man kan bara ruska på huvudet och undra, varför i h-e bära sig åt på det sättet? Hade han tutat och haft sig om vi varit en traktor med släp? Förmodligen inte. Hade han gjort det om vi varit 6 motorcykelintresserade äldre ungdomar med svarta västar? Definitivt inte.

Lite senare kommer Nisse Dumbom nummer 2. Likartat scenario som Nisse Dumbom 1. Men den här killen gasar om oss, och precis när han passerat våra frontcyklister svänger han in och tvärbromsar. Precis innan de brakar in i honom rivstartar han iväg som en oljad blixt.

Jag är ytterst tacksam att ingen Nisse Dumbom tog livet av någon av oss genom att preja oss av vägen. Mina två beskrivna händelser är rent av blygsamma jämfört med andra bil/cykelrelaterade händelser som händer varje dag. Cyklister har dött, cyklister har skadats på grund av alldeles för många Nisse Dumbom som far omkring på våra vägar.

Själv är jag ju numera en hobbycyklist som bara cyklar när det inte regnar och bara när jag har lust. Så jag har full respekt för alla som cykelpendlar vareviga dag i ur och skur i och runt Stockholm. Jag skulle aldrig riskera livet genom att ta med cykeln inne i city. Så modig är jag inte.

Däremot visar jag all tillbörligt respekt och hänsyn till alla cyklister när jag sitter skyddad i min bil. Det har jag alltid gjort, även innan jag började hobbycykla. Jag kan inte för hela mitt liv fatta att inte alla bilister visar den hänsynen och respekten för andra människors val att ta sig fram i livet.

Så Nisse Dumbom, skärp till dig. Då kommer även du att bli en lyckligare människa.

torsdag, maj 08, 2014

Nu blev jag rädd

Nu blev jag rädd två gånger om.

Gjorde ett s.k. Granntest på Facebook. Mina bästa grannar skulle vara min dotter resp en man jag aldrig träffat. Att min dotter är trevlig på alla sätt vet jag redan, men Fredrik känner jag mig lite osäker på att ha som granne, men han verkar vara en väldigt trevlig man som jag då och då konverserar med via mail/twitter/facebook.

Dessutom bor han på Västkusten och jag är då inte beredd att flytta dit. No way alltså. Herregud, att då också få Ljungskilebuss som konkurrent vore inte roligt.


Så blev jag rädd att mitt träningsupplägg inför Vätternrundan är fel. Såg en bild på Twitter. Tänk om det är så här Vätternrundan ska genomföras? Då är det verkligen hög tid att ändra träningen.


måndag, maj 05, 2014

Nu far vi på turné

Nu är det full fart att ragga röster inför EU-valet. Så nu drar vi ut på några veckors turné.

Moderaterna gjorde ett bra val, nämligen att hyra bussen från StockholmsBuss. Eftersom vi alltid hejar på våra kunder, oavsett om det är ett idrottslag eller politiskt parti, så hoppas jag Hökmark får många röster.

Den enda politiska ställning jag tagit för vårt företag var när vi för något år sedan avböjde ett uppdrag att köra Sverigedemokraterna. Där gick gränsen.

Här nedan ser vi vår stilige förare Janne som för dagen inköpt ny slips i en för uppdraget korrekt färg.


söndag, maj 04, 2014

Cykling kan förändra människor

Just hemkommen från min och hustruns semester på Sicilien drabbades jag av något som jag inte kunde drömma om skulle hända mig. Någonsin.

Jag fick för mig att jag skulle mecka med min cykel. Göra rent den i minsta molekyl. Ingen aning hur man ska göra men med hjälp av Google löser man det mesta.

Klart jag saknade lämpliga verktyg men jag hängde på låset hos söndagsöppna Cykloteket och inköpte vad jag trodde behövdes. Plus ett par nya balla fotokromatiska cykelglasögon. Spontanshopping när den är som bäst.

Hem igen och fullt fokus på att skruva isär diverse saker för rejäl rengöring. Tänkte att om jag inte får ihop det så slänger jag ner allt i en ICA-kasse och åker till Mäster Anders Johansson i Nacka/Värmdö-sektionen av Fredrikshovs Cykelklubb. Han kan sånt.

Kassetten, alltså prylen som kedjan sitter fast i på bakhjulet, lyckades jag få isär i alla dess delar, gjorde rent dem och lyckades lite överraskande få ihop den igen.

Men att få av kedjan, där gick jag bet. Hade glömt att köpa verktyg för det. Så i morgon en snabbtur till cykelbutiken så får jag fixa det i morgon kväll.

Göran, cykelmeck, det kunde man inte ens gissa för ett halvår sedan. Cykling förändrar människor.





torsdag, maj 01, 2014

Några allmänna funderingar. Även utländska

När månaden mars var slut sa jag att jag gick för aprilsegern i tävlingen "Flest-träningstimmar-i-familjen-plus-några-andra".

Tja, vad ska man säga? Statistiken säger allt. Trots att jag lämnade fältet öppet genom att bege mig till Sicilien de sista dagarna i april.


Så lite om att fara utomlands med en pacemaker inopererad i kroppen. En sådan har en del nackdelar, men även en betydande fördel. 

Jag fick min PM i samband med stroken för tre år sedan. Då upptäckte man att mitt hjärta bara slog varannan gång när jag sov. Inte så bra i längden. Så in med en PM så var den saken ordnad.

En PM är som en kompis med hjärtat, när kompisen hjärtat inte orkar hänga med, så kliver PM in och stöttar och knuffar på. Ungefär så kan man förklara saken. Det är det jag menar med en betydande fördel.

Nackdelen är att man inte kan magnetröntga sig. Eller gå igenom den vanliga röntgenbågen vid passkontrollerna. Eller ha mobiltelefonen i vänster bröstficka. PM:en sitter nämligen ganska precis där.

Alla de här sakerna riskerar att ladda ur batteriet som sitter i PM. Vore inte kul. Nu frågar du dig säkert hur länge räcker då ett PM-batteri? Det räcker normalt uppåt 10-12 år, sedan får man operera in en ny PM.

Tillbaka till passkontrollerna. På vår resa till Sicilien fick vi ta tre olika flighter, och därmed genomgå tre olika kontroller. Vi som har PM får gå vid sidan om röntgenbågen, och sedan som värsta brottsling stå där med armarna rakt ut medan en passtjänsteman klämmer, känner och trycker överallt på kroppen. Sånt som Jonas Gardell hade uppskattat mer än mig.

Första kollen i Sverige var noggrannast, väldigt noggrant måste jag säga. Han till och med letade efter bulan där PM sitter för att vara säker på att jag inte ljög om den,

 I Milano var det lite hafsigare och i Neapel några snabba tryck under armarna, sedan bara "-prego Senor".

Och i Palermo blev min fru och jag hämtade med en liten Setrabuss som hotellet vi bor på äger.

Italiensk glass måste för övrigt vara världens bästa. Så otroligt smarrig så jag skulle lätt kunna avstå både lunch och middag för några rejäla glasstrutar. 

Nu har jag läst ut boken En man som heter Ove. En fantastisk kul, humoristisk och kärleksfull bok. Ibland känner jag mig som Ove. Det ska du ha väldigt klart för dig.