Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


tisdag, mars 31, 2015

Äckligt odiciplinerad

Tror sommartiden knäckte mig. Förhoppningsvis tillfälligt.

I går kväll när jag gick och la mig bestämde jag att jag skulle gå upp hyfsat tidigt och köra ett morgonpass på gymmet. Fick ju bakläxa på dålig träning av axlarna, alltså det jag skrev om i förra inlägget på bloggen.

Vad hände idag? Jo, kl 0630 ringde jourtelefonen och väckte mig. Fine, lika bra att stanna uppe eftersom jag då redan var vaken. Om man säger så. Då hinner jag till gymmet innan jobbet.

Vad hände sen? Jo, efter frukostintaget fastnade jag i soffan. Orkade inte, hade noll lust, ingen inspiration över huvud taget att bege mig någonstans, allra minst till gymmet. Tänkte tanken att ta en tur med cykeln istället, men näe, verkar jättejobbigt.



Så nu ligger jag bara i soffan och väntar på att gå till jobbet och skriver en blogg för att tiden ska gå.

Fasen va dåligt, jag är en usel människa med taskig diciplin. På grund av detta kommer jag inte klara min träningsbudget för mars månad. Hade planerat 21 pass, men mäktade bara med 20 inlusive kvällens crawlkurs. Den kommer jag garanterat, jag lovar, inte att hoppa över. No way. Nån jävla ordning får det ändå vara.

söndag, mars 29, 2015

Jag la en tia

Ja alltså, inte 10 kronor utan 10 mil. Och lite till. Premiär igår för mig att köra med Fredrikshofs Audaxgrupp. Den på norra sidan av stan.

Härligt, första gången jag kunde cykla hemifrån till och från samlingsplatsen som var vid Norrvikens IP.

Tretton gentlemen hade dykt upp. Inte direkt ungdomskören. Första gången som merparten var äldre än mina andra kompisar som jag brukar cykla med.

Foto: Ulf Ewerman

Kl 09:00 gav vi oss iväg i perfekt audaxtempo, dvs runt 23 i snitt. Ett synnerligen behagligt tempo för den som absolut inte vill hasta igenom sitt cykelliv. I backarna sänktes farten till en mycket sympatisk nivå.

Kändes superhärligt att kunna hänga med utan minsta problem, till och med när det gick uppför. Det är jag inte van vid, brukar ju leka med de snabbare grupperna och får ju då jaga livet ur mig för att hänga med. Det är kul det också. Ibland.

Men det som är extra härligt att jag märker en jättestor skillnad i ork jämfört med förra säsongen. Vinterns spinningpass har verkligen lyft min cykling. Nu måste jag bara få upp snabbheten, där ligger jag fortfarande långt efter vad jag själv vill uppnå. Å andra sidan är ju säsongen knappt igång, så det blir säkert bra.

Trots den relativt blygsamma farten kroknade en gubbe efter halva loppet och tog sig hem på egen hand. Övriga höll ihop hela rejset.

Vi stannade för en paus efter ungefär 4 mil. Blev lite längre än tänkt, för precis när vi skulle dra iväg igen så fick en cykel punka. Då passade jag på att ta en fika och en Snickers.


Sen bar det iväg igen några mil till ett ställe som heter Hökeriet. Ingen aning var det ligger, men ett mysigt fikaställe var det. Mackan var en av de godaste jag ätit på år och dag med bara lokalt odlade grejer som pålägg.

Foto: Ulf Ewerman


Vad var då skillnaden mellan "vanliga" Hovetgrupper och Audax? Förutom den lägre farten så kör Audax inga belgiska kedjor eller någon gruppcykling överhuvudtaget. Inget byte av farthållare eller positioner i gruppen. Liksom lite huller om buller. Inga raka led, man kör lite som man vill. 

Foto: Ulf Ewerman

Men det funkade perfekt, inga tillbud förrän på slutet. Fick känslan att alla gubbsen var rutinerade rävar, så trots det lite rebelliska sättet så funkade allt klockrent.

Oturligt nog avslutade jag turen med ett fall. Typ 200 meter från målgång så står vi vid ett rödljus och väntar. Hade klickat ur vänsterfossingen och stod och väntade på grönt. 

Då tappar killen till vänster om mig balansen och ramlar in i mig som inte har en chans att klicka ur högerfossingen för att hålla emot. Faller som en fura rakt ut i högerfilen med högerfoten fast i pedalen. Lite läskigt om det kommit en bil farande, men lyckligtvis gjorde det inte det.

Mina fysiska skador blev begränsade, men måste ändå redovisas på bild. Cykling är en tuff sport. Vilket härmed skulle  bevisas. 

Bilden visar också skälet till att jag inte tycker jag är snabb nog. Hårbeväxningen. Här måste det rakas ben om jag ska uppnå högre hastigheter när kortbyxesäsongen snart är över oss.



Hursomhelst, en mycket trevlig cykeltur i ett väldigt sympatiskt tempo. Det här har jag inte gjort för sista gången. Perfekt uthållighetsträning i lågpulszonerna.

105 km stod det på min Garmin när jag kom hem. Snittfarten blev 22,8, dvs exakt som den stipulerade Audaxfarten. Bra gjort av Kapten Daniel. Minsann inte varje dag man har en Dart Vader-look-a-alike som kapten.

Foto: Ulf Ewerman

Den här turen cyklade vi. 


Förmodlingen sista långturen med den här cykeln. Hoppas nya Bianchihojen blir minst lika bra som den här. Annars blir jag grymt besviken.

Foto: Ulf Ewerman

Nu har jag inte tid att berätta mer, nu måste jag kila iväg till gymmet och träna axlarna. Har lite träningsvärk där, vilket tyder på träningsslarv i vinter. Fy Göran, det var inte bra. Bakläxa där.

fredag, mars 27, 2015

Fy fabian va svårt

Mitt tunga sinne till trots, så släpade jag mig iväg till Vasalundshallen i Solna på kvällskvisten igår. Dags för lektion nummer 2 i simskolans crawlkurs. Eller rättare sagt nummer 3, jag missade den andra.

Vi fick fortsätta våra "basövningar", att hitta flytläge, att sparka med benen och ta ett och annat armtag. Låter ju plättlätt, eller hur? Men det är det inte.

Varje enskild pusselbit som vi jobbar med, som så småningom ska leda till en exemplarisk simning, är skitknepiga. Att simning handlar så mycket om teknik hade jag aldrig föreställt mig.

Efter halva lektionen fick jag en sån där tråkig känsla, att det här projektet är ju rent hopplöst, jag fattar liksom inte, jag kommer aldrig att kunna lära mig.

Vi är ungefär 10 pers i gruppen och de flesta har det lika svårt som jag vilket känns väldigt uppmuntrande. Det är alltså inte bara jag som känner mig som Bambi på hal is.  Fast smält is.

Men vår simfröken Henke, en kille i åldern nånstas 25-28 år är en superduktig pedagog. Dessutom har han en kropp man skulle dö för att få om så bara i några år. Bara muskler på exakt rätt ställen. Tur man inte är tjej, då hade jag nog bara tittat på honom och inte lyssnat.

Men så hände något på slutet. Vi skulle sätta ihop några enskilda övningar till en slags helhet, och voilá, där satt den.

Ett, två tre, andas, ett, två, tre, andas och så vidare. Plötsligt gled jag likt en delfin genom vattnet med lugna fina armtag och jag lyckades andas på rätt ställe utan att få tre liter vatten i lungorna.

Fast ska jag vara ärligt var jag förmodligen mer lik en överförfriskad valross än en smidig delfin, men ändå, jag hann ändå känna mig som Lars Frölander i några ögonblick.

Om jag inte hade kommit ikapp en tjej och simmat in i hennes fötter och var tvungen att stanna upp efter 15 meter, så är jag bergis på att jag hade kunnat crawla mig hela bassänglängden.

Så kanske det ändå finns ett hopp att gubben ska kunna lära sig crawl. Trots allt och mot alla odds, så det är väl lika bra att jag kämpar mig igenom hela kursen.


torsdag, mars 26, 2015

Jag är (inte) på G

Usch vad tungt det är nu. Efter förra veckans influensa så är jag väl frisk nu. Antar jag. Känner mig frisk i alla fall. Men ändå inte.

Allt går tungt och jag har noll lust att gå ner till gymmet för att träna. Noll lust. Inte ens lust att jobba. Vill bara sova och kolla TV.

För bara två veckor sedan var jag ju taggad till tusen. Vad hände?


Bara att bita ihop, i kväll ska jag i alla fall ge mig i kast med lektion nummer två i crawlsimkursen. Ska bli halvkul. Eller kanske helkul, vi får se. Jag kommer bergis att frysa. Eller få en kallsup. Eller få en kallsup när jag fryser.

Idag såg jag i alla fall TV-programmet Svett o Etikett. Han, programledaren Kalle, är ju helt suverän, en cool kille som i programmet provade att cykla, framförallt cyclocross.

Fann många igenkännande inslag där kände jag, som t.ex hans lite överraskande funderingar, varför cyklar alla ifrån mig, var hittar de krafterna någonstans som inte jag hittar? Alltså precis samma känsla som jag har. Yes, I´m not alone, jag har en själsfrände.

Så fick vi också till livs att man inte tappar särskilt mycket när man ligger sjuk. Precis de funderingarna hade även jag när jag låg däckad, har all träning hittills varit förgäves, måste jag börja om nu? Det behöver man inte, det känns ju skönt, bara att fortsätta där man slutade. I princip alltså.

Så nu får jag allt ta mig i kragen, lyfta mig i håret, kamma mittbena och ta tag i mitt träningsliv igen. Det SKA gå.

För att få min tillvaro att lyfta lite är nu min första racercykel till salu för det facila priset 5 tusen. Som kan diskuteras om nu någon händelsevis är intresserad. Storlek 61 cm, dvs en hoj för en rejäl karl. Eller kvinna.


onsdag, mars 25, 2015

100 dagar kvar

Attans vad tiden flyger iväg. Igår hade vi stormöte i teamet och vi fick oss mycket information till livs.


Våra cyklar monteras i detta nu för fullt på cykelverkstan och vi får hämta ut dom nästa tisdag.


Då drar vi igång. Det blir tuffa träningar, var och en ska ha minst 250 mil i benen innan vi startar resan till Paris. 250 mil uppdelat på ca 10 veckor kommer att kräva en del. Vi kommer att ha obligatoriska distanspass på söndagar och teknik- o konditionspass på onsdagkvällar.

Lyckligtvis har jag varit duktig, tycker jag i alla fall, som lagt grunden under vintern med all spinningträning och styrka på gymmet. Så jag är egentligen inte orolig även om de kommande 100 dagarna kommer att kräva ytterligare tuffa träningar.

250 mil fördelat på 10 veckor, jag får helt enkelt börja cykla till och från jobbet. Har ju en bra runda runt Edsviken, lite drygt 2 mil runt med en hel del tuffa backar. Det blir bra träning.

Får väl även komplettera med att cykla med Hovet på lördagar också. Hustrun jublar. Not.

För säkerhets skull visades den här informationen igår. Ifall någon undrar om vi ska söndagcykla även när regnet öser ned. Ja, vi cyklar oavsett väderlek. För det kommer vi att göra till Paris.


Ska det här bli kul, undrar du kanske. Hela projektet är ju rent allmänt lite crazy.

Jo, det ska bli så inihelvetes jävlars superkul, så du kan inte ens ana. Det är redan så kul så jag kan varmt rekommendera att du själv söker att komma med i team 2016. HÄR  hittar du info hur du gör.

Och vet du, det är inte bara cyklingen som är kul, med den har vi ju inte ens börjat, det har varit precis lika kul med allt insamlingsarbete, för det är ju det som är själva essensen av projektet, att samla in pengar till Barncancerfonden.

Att göra det i ett härligt team med likasinnande är få förunnat. Faktiskt. Fan va bra jag har det när jag tänker efter.

Så här långt har vårt team samlat in en bra hög med pengar. Men vi är inte nöjda än. Vi vill samla in ännu mer.  Enklast hjälper du oss genom att trycka på den röda knappen ute i högerkolumnen och följer de enkla instruktionerna, så har också du bidragit till något jätteviktigt.

tisdag, mars 24, 2015

Det här är inte bra. Inte bra alls faktiskt

Igår var det sista spinningpasset med Rynkeby. Ett maxtest av vår fysiska kompetens efter vinterns hårdkörning. Jag ställde inte upp. Vågade inte.

Efter att ha varit däckad en hel vecka av feber och hosta kände jag att det var meningslöst att ta ut sig helt och hållet, kanske till och med farligt.

Istället valde jag en lite lugnare gubbdubbelmatch i tennis. Gick ju såklart åt h-e även där. Lite konstigt, för jag tyckte jag spelade hyfsat bra med min partner, men vi blev ändå helt blåsta av banan av gubbjävlarna på andra sidan nätet.

Ska sanningen fram så var det bara ren och skär otur från vår sida. Gubbjävlarna på andra sidan nätet hade ju osedvanligt många turbollar, ja i stort sett varje poäng fick de pga ren tur. Fick, inte vann. Typiskt.

Kolla den här tabellen, den ser inte bra ut, inte bra alls faktiskt. Det är tabellen i division 6. För bara några säsonger sedan spelade jag i division 3. Sedan började jag cykla och då började mitt tennisförfall. Det var ju förstås inte bara cyklingens fel, jag drabbade även av ett helt gäng muskelbristningar också som gjorde att säsongerna blev förstörda.


Men nu måste jag ta tag i det här, kan ju inte trilla ner i sjuan, det går ju inte. Mina barn och hustru skulle ju skämmas ögonen ur sig, det är jag helt säker på.

Det som eventuellt kan vara en smula oroande för tennisformen framöver är att vi vilken dag som helst nu får kvittera ut våra fina gula Rynkebycyklar.

Du förstår, gula cyklar från Bianchi och coola glasögon från Blitz, det kommer att reta ännu mer gallfeber på de hjärndöda bilister som märkligt nog har tillstånd att befinna sig i ett fordon, ännu värre att de får framföra ett dylikt i allmän trafik, och de är fler än du anar.


lördag, mars 21, 2015

Plötsligt händer det

Ibland kan märkliga saker hända. Som idag. Inför middagslagningen upptäcker hustrun att några ingredienser saknas.

Som den gentleman jag i grund och botten är så erbjöd jag mig, trots sviterna från den svårartade influensa som hållt mig i järngrepp under veckan, att åka ner till vår lokala ICA-handlare för att kompletteringshandla.

Där satt som vanligt en lokal rumänsk tiggare. Jag nonchade totalt och gick in och handlade det jag skulle. Plus några spontangrejer, typ några hekto plockgodis och lite rengöringsgrejer till cykeln.

När jag gick ut mötte jag tiggaren igen. Det var då det hände. Det som aldrig hänt förr.

Plötsligt fick jag dåligt samvete, här går jag liksom och har ett liv, åker i fin bil och kompletteringshandlar både mat, onödigt godis och lyxrengöringsprylar för en cykel.

Och där sitter en fattig människa som stilla ber om hjälp. Det dåliga samvetet slog ner som en bomb i skallen, jag stannade upp, tog upp vad jag hade i fickan, en femkrona, och la i hans tomma tiggarmugg.


Jisses vad han lyste upp. Och så jäkla glad och nöjd jag kände mig när jag fortsatte bort till min fina bil.

Spelar ingen roll om han tiggde på "riktigt" eller om han ingår i nån slags organiserad tiggarcirkus. Han har ett miserabelt liv oavsett. Det har inte jag.

Jag är inte rik, men jag har något som kan kallas liv, och jag sover i ett fint rum i ett fint hus. Och utanför mitt fina hus står min fina bil utanför mitt fina garage. Herregud vad bra jag har det.

torsdag, mars 19, 2015

Pausunderhållning

Som du märkt har jag tagit en paus i bloggskriveriet. Har legat inbäddad i influensa men börjar nu se ljuset i tunneln.


Som man vet du hur det är med sånt. Livet är en misär och det är ett rent under att vi överhuvudtager överlever såna här prövningar. Kvinnor förstår inte sånt, de är gjorda på annat sätt helt enkelt. Män är känsliga varelser.

Under tiden jag jobbar mig tillbaka till livet kan du läsa den här bloggen på swimrunners.se som är skriven av....ta da, min dotter tillika medarbetare Sofia. Där blir jag så att säga påhoppad.

Ett annat ställe att finna inspiration är att kolla in den HÄR nya roliga sidan. Tanken är att man där kan finna både motivation och inspiration för sin träning oavsett idrott. Och gissa vem som råkar finnas med där som en slags inspirationskälla? Joråsåattliksom.....

söndag, mars 15, 2015

Mycket cykling blev det

Lördag
Usch vilken (härlig) start på helgen. Spinning med Team Rynkeby. Inget konstigt med det. Helt normalt numera. Men just denna gång meddelar Lars att just det här passet blir extra jobbigt. Han utlovar 75 minuter fullt ös med max 45 sekunders vila. Pannbenet kommer att få sitt också, påstår han. Han ljög inte.

Han sa också några bevingade ord "-känns det mysigt gör ni fel".

Helvete vad jobbigt det var. Vet inte hur många gånger jag tänkte "jag går ut och låtsas att min telefon ringer", "jag går ut och låtsas gå på muggen", "jag går ut och låtsas fylla på vattenflaskan", eller helt enkelt lite lagom dramatiskt låtsas svimma. Vad som helst för att slippa cykla Highway To Hell, som lämpligt nog AC/DC underhöll oss med.

Men jag sansade mig och körde på. Kollade pulsklockan när jag kom hem, i minut 39 klev jag in i pulszon 5, dvs min maxnivå, och gled ur den 42 minuter senare då vi var klara. Ett rätt okey pass med andra ord. Vilket dessutom kändes i benen på väg till omklädningsrummet.

Vi var som Lucky Luke, vi drog snabbare än vår egen skugga

Söndag
Söndagen bjöd på "riktig" cykling. Premiär för mig att göra det med Team Rynkeby. Eller i varje fall med några från Rynkeby. Tre från årets team, en från förra årets team och två helt "vanliga" nybörjare. Men jäkligt duktiga nybörjare.

Alltså en inofficiell träning med nästan bara tjejer. Och så jag. Märkligt. Men superkul.

Vi startade ute i Vendelsö och Stina fick framhjulspunka redan innan vi började rulla. Men sen bar det iväg söderöver med målet att fika i Nynäshamn.


Det gick så jäkla bra, jag suddade definitivt bort taggen från förra helgen då jag inte kände mig helt nöjd. Det gjorde jag med råge på denna tur. Exakt en fart, både uppför och nedför, som passade mig som handsken. Kände mig urstark, en superhärlig känsla. Tack vare alla spinningpass under vintern.

Tyvärr glömde jag min cykeldator hemma så jag vet inte exakt hur snabbt vi cyklade, men med de andra klockorna som fanns i gruppen så tror vi att vi snittade sådär 28, kanske upp mot 29 km/tim. Det är ju jättebra.

Om vi hojar såhär föredömligt runt Vättern och sedan till Paris med Rynkeby kommer det att bli stenbra. Finns ingen anledning till oro, och man får ju inte glömma att säsongen precis har börjat, det är lång tid kvar till alla viktiga lopp.

Så småningom kom vi ner till Nynäshamn och vi fikade såklart.



Den här gången blev det ingen selfie, bara en groupie som det
 sjöngs om i Mello. Jag syns bara som en skugga. Lika bra det.

På hemvägen fick vi en punka igen. Gissa vem? Stina såklart. Nu på bakhjulet. Såklart fick vi också en rätt grym motvind, men sånt har vi ju slutat gnälla om, eller hur. Vädret är som det är och inget att gråta över.

När vi kom tillbaka hade vi avverkat 89 km och alla var rätt trötta. Ingen frånåkt, ingen sackade. En helt igenom perfekt tur.

Priset för denna fina tur blev att när jag kom hem fick jag feberfrossa, gav mig iväg trots att jag inte mådde helt bra. Nu kanske jag får skäll av vårt teams Medic, Doc Lil. Om du träffar henne, berätta inte.

Till sist
Fick i fredags en kommentar på ett av mina Facebookinlägg som gjorde mig riktigt riktigt glad. Blev riktigt rörd faktiskt. Har aldrig riktigt tänkt så, även om jag fått några liknande kommentarer, men den här bet i hjärta. Tack Mikael.

Göran nu räcker det med träningsuppdateringar!  Eller kanske inte. Det är riktigt kul att följa dina uppdateringar och framsteg. Jag känner dig inte personligen, men såg dina uppdateringar på fredrikshof's sida och började sedan följa din egen sida. Det är här jag lärt känna en rolig och inspirerande inivid. Kan ärligt säga att du har haft en stor del i att jag återupptagit min egen träning. Så ett stort tack för inspirationen.

torsdag, mars 12, 2015

Tack till några stycken

Det lönar sig att vara kommunikativ. Igår publicerade jag en bild på min trainer på Instagram och Facebook.

Jag skrev så här och publicerade den här bilden:

När jag gick förbi tyckte jag den skrek: INTERVALLER. INTERVALLER. Fega inte ur gubbjävel. Du får INTE ligga på latsidan. Lika bra att göra som man blir tillsagd.


Så jag bytte om till kläder enligt gällande träningsklädkod och satte mig att trampa runt tramporna. Avsikten var intervaller.

Efter bara några minuter insåg jag att jag inte hade lust och att situationen var mer än överjävligt tråkig. Dessutom hade jag satt min gamla cykel i trainern och den är inte längre särskilt skön att cykla på.

Så efter bara 15 minuter la jag ner projektet, gick upp och bytte om för att sätta mig i soffan och kolla TV. Men så såg jag att några hade kommenterat Facebookinlägget och då fick jag dåligt samvete.

Man får inte luras. Så jag gick och bytte tillbaka till kläderna enligt gällande träningsklädkod och gick ner till trainern. Igen. Och körde järnet. Jag lovar.

Den uteblivna lusten förvandlades till ett slags jävlaranamma och det blev 30 minuter absolut hårdkörning med intervaller 3 minuter fullt ställ, vila 3 minuter, fullt ös 3 minuter, vila 3 minuter så många jag nu hann på en halvtimme, vilket borde ha varit typ 5 stycken.

Måste ha gett full effekt för jädrar i min lilla låda vad det kändes i låren när jag vaknade i morse.

Så därför vill jag framföra mitt hjärtliga tack till er få som tryckte gilla resp kommenterade något. Tack vare er blev det faktiskt ett bra pass i hemmiljö. Som belöning tar jag idag en vilodag från all träning. Börjar känna mig lite sliten så det passar ju fint.

onsdag, mars 11, 2015

Är det något fel på mig?

Ja man kan ju undra. Är alla i min åldersgrupp färdiga? Fullmatade? Kan allt? Har gjort allt kul? Sitter bara i ekorrhjulet och längtar tills inbetalningskortet för medlemsavgiften i PRO ska dimpa ner? Eller bara är trötta? Det har jag svårt att tro. Men jag börjar trots allt undra lite.

Igår var jag på en nybörjarkurs i simning. Simma kan jag redan , men inte crawl. Känner att jag måste förkovra mig lite i den ädla konsten så jag kan simma elegant, lätt och tjusigt de 400 metrarna i Riddarfjärden under Stockholm Triahtlon.

Så vi var 9 stycken som hade anmält oss till nybörjarkurs i Vasalundshallen inlusive min svärson Jonas som också ska köra samma triathlontävling.

Gissa vad? Äldst igen. Jag hade kunnat vara pappa till samtliga deltagare inklusive de två kursledarna. Till och med morfar eller farfar till några av dom.

Men det förtar inte glädjen att ge sig på något nytt. Inombords är jag jämngammal med vem som helst oavsett ålder. Mentalt alltså, inte fysiskt.


Vi fick börja med att testa olika sorters flytlägen, vi fick paddla med benen, vi fick glida fram paddlandes med benen och vi fick göra lite andra nybörjargrejer för att få till grunderna.

Målet är att vi efter de här åtta kurstillfällena ska kunna simma en hel bassänglängd, dvs 25 meter med crawl. Svärson Jonas befinner sig tämligen exakt på samma kunskapsnivå i simning som jag. Vi konstaterade bl.a att det är svårt. Känns som en absolut nödvändighet att träna själv mellan kurstillfällena. Var faen ska jag hitta den tiden?

För min del känns det här att simma 400 meter crawl i Riddarfjärden precis exakt lika ouppnåeligt som jag kände inför förra sommarens Vätternrunda efter mitt första distanspass på 11 mil. Typ, det kommer aldrig att funka, jag kommer inte att klara det. Precis så kändes det när vi var klara i går.

Men nu vet jag ju att det kommer att gå. Fixade ju Vätternrundan och inte nog med det, nu ska jag ju cykla ända till Paris. DET hade jag ju aldrig trott efter min första 11-milarunda. Men så kommer det att bli.

Så självklart kommer jag att kunna crawla 400 meter den 23 augusti. Om inte så blir det kompletterat  med vanligt bröstsim, svårare än så är det ju inte. Om jag inte får en kallsup och sjunker eller blir uppäten av Riddarfjärdsmonstren som simmar i djupet där.

Men min träningsmålsättning är ändå crawl från start till mål. 400 meter. I Riddarfjärdens skvalpiga vatten. Så får det bli.

Svärson resp svärfar

måndag, mars 09, 2015

Jag är självanalysens mästare

Har grunnat som fasen på varför jag hela kvällen igår gick omkring och kände mig missnöjd med söndagens premiärtur. Jag var jättebesviken att jag vek ner mig, hade betydligt högre förväntningar på mig själv efter vinterns rätt hårda träning. Rent av deppig till och med idag.


Känner att jag i det sammanhanget är väldigt lik min dotter/medarbetare Sofia. Eller snarare att kanske hon är lik mig i sättet att ta ner sig själv.

Vi är väldigt ofta missnöjda med våra egna insatser, vi tränar och tränar och när det inte går som vi tänkt och hoppats blir vi väldigt missnöjda.

Men hon har såklart bra egenskaper också. Ett är att hon är bra på att peppa och inspirera. Idag vid morgonkaffet t,ex. - okey hon dricker inte kaffe, bara the - så diskuterade vi min halvtaskiga insats igår.

Då föreslog hon att jag skulle gå tillbaka till mars förra året och kolla snitthastigheten jag hade då på en lite längre tur. Sagt och gjort. Då blev jag positiv igen. För precis ett år sedan låg jag runt 20 km/timmen och under säsongen jobbade jag mig uppåt. Tror rekordet 2014 låg strax över 29 i snitt på en längre runda. Igår på premiären blev det ungefär 27.

Så varför vara missnöjd? Det kan jag inte vara, att cykla i grupp är ju bland det roligaste man kan göra i cykling tycker jag. Även om man stundtals halkar efter.

En lite allvarligare sak också
Många bilisters största fiende är cyklister. Tyvärr. Vissa bilister uppträder som regelrätta idioter utan körkort och helt utan sans och vett.

Nu kan vi uppenbarligen även räkna in vissa busschaufförer också, i det här fallet en slag kombo av idioti och felaktigt yrkesval. Och en felaktig rekrytering. Den här gången gällde det en chaufför i en SL-buss.

Följande skrev igår på Facebook en kille i den grupp som jag premiärcyklade med ute i Gustavsberg. Det är sånt här som man knappt tror är sant, men tyvärr är det så.

Tack alla för en fantastisk vårtur! Den fick tyvärr ett tråkigt slut.
På väg från Gustafsberg precis innan cykelbanan börjar blir jag prejad av en buss han kör så nära så jag är ritkigt nära klämmas. Han stannar 10 m!! längre fram vid busshållplatsen. Jag går fram knackar på rutan och frågar vad han gör. Då öppnar han fönstret och ger mig en RAK HÖGER?! Helt galen! Polisanmälan kommer. Cykla försiktigt.!
Förhoppningsvis leder polisanmälan till att föraren döms för misshandel och att SL avskedar,eller omplacerar denna högst olämpliga förare till städtjänst i garaget.

Varför är vissa människor så totalt känslolösa och oengagerade i andra människor att de till och med medvetet försöker skada. I det här fallet först en prejning och sedan ett knytnävsslag i ansiktet?

Jag förstår inte sånt.

söndag, mars 08, 2015

Det blev inte riktigt som jag tänkt

Äntligen premiär för utecykling. Idag var den officiella premiären för Fredrikshofs Nacka/Värmdö-grupp. Kalasfint väder, med sol och i runda slängar 12 grader varm. Dock en aning blåsigt. 

Många kände sig kallade till denna efterlängtade dag.


Logistikgeneral dagen till ära var John Josefsson som likt en militär styrde upp kompaniet på ett föredömligt sätt. 

Eftersom vi var så många så blev det ovanligt många olika fartgrupper. Lugna, Mellan normal, Mellan rask och så en snabbgrupp.

Det blev som vanligt, jag valde fel grupp. Valde mellanfart normal. Kändes lagom, för personligen gillar jag att hoja ihop med likasinnade, dvs de som håller ungefär samma fart som jag kan hålla, plus de som är en smula starkare än så. Det är utvecklande att cykla med dom som är en aning starkare.

Tyvärr tycker inte alla så. Min uppfattning är att det alltid finns de som tänker tvärtom, dvs starka cyklister som hellre cyklar med de lite svagare. Får ju då till följd att när de drar så trampar de på i en rysligt fart och det blir ett himla sjå för såna som mig att hänga med. Men var och en gör ju som man själv vill.

Trots det hängde jag med bra förutom på slutet då tempot ökade ytterligare och det blev lite backigt. Då vek jag ner mig. Erkänner det. Kan ju inte bara skrävla om hur mycket jag tränar och har mig. Måste ju även erkänna när det går åt pipan. Får väl också hävda min oerhört höga ålder. Hittade ingen annan som ens var i närheten av pensionsåldern.

Orkade helt enkelt inte hänga med. Sa till de andra vid en kort paus att de kunde köra på, så tog jag mig till fikat på egen hand. "-Kommer inte på fråga, sa General John, vi delar upp oss så de lite raskare kör iväg så kör jag och de som vill tillsammans med dig. Vi lämnar ingen bakom."

Trots att jag vägrade acceptera det så vägrade även han att ge med sig. Och en General säger man inte emot. Så vi blev väl 4-5 stycken som körde resterade 1,5 milen en aning lugnare. Inte mycket, bara lite lugnare. Kanske en eller annan tyckte det var skönt, då behövde ingen annan officiellt vara bojstenen. Jag kan ta sånt, är rätt prestigelös i såna sammanhang.

Här några bilder från "min" grupp, som dessutom stannade upp och hjälpte en kille från den lite raskare gruppen som hade fått punka.

 General John som cyklisternas Florence Nightingale


 Helena, som var med i det allra första Team Rynkebylaget 
från Stockholm som cyklade till Paris


Tina, som är med i årets Team Rynkeby Täby

Även jag ville bara med på bild. 
Självklart med mina nya sponsade Bliz-brillor

När vi var klara hade vi cyklat 46 km och min Garmin visade 27 i snitt. Rätt okey för en premiär, även om jag känner mig delvis missnöjd med min egen insats. Men, det får man inte glömma, jag var absolut mycket starkare än förra året, många backar hade liksom planats ut under vintern. Det tar jag med mig i den positiva påsen. 

Jättekul att träffa alla som jag cyklade ihop med förra säsongen. Vi avslutade som sig bör med en fika i Gustavsbergs Hamn.  

lördag, mars 07, 2015

Jag sprängde min maxpuls. Igen.

Konstig rubrik kanske. Men problemet är att jag uppenbarligen inte längre vet min maxpuls. Jag trodde jag visste det, eftersom jag satt maxpulsen till den högstanivå som jag någonsin nått upp till.

Men så fick jag ny medicin som trycker ner pulsen och då fick jag liksom börja om. Nu har jag kört med min "nya" maxpuls inställt i pulsklockan några månader och den har verkat stämma jämfört med hur hårt jag kört och känt mig därefter.

Idag körde vi ett spinningspass med Team Rynkeby igen. Vår ordinarieinstruktör, ibland kallad Monster-Lars, hade fått förhinder så idag fick vi en vikarie, Jonas. Han är också med i teamet men är även spinningsinstruktör på SATS.

Enligt Jonas skulle vi köra ett "lagompass", men efter en stund meddelar han att han tagit fel musikskiva som inte passar till ett "lagompass". Det passade till ett intensivpass 80 minuter, så då blev vi utsatta för det istället. Kul.

Skitbra musik hetsade mig uppenbarligen till nya stordåd. Min "nya" maxpuls passerades vid något tillfälle med råge.


Som framgår av kurvan låg jag således på mitt absoluta max, dvs pulszon 5, under en stor del av passet. Ursäkta min dåliga franska, men jävlar vad stolt jag blir över mig själv. Det går ju inte att köra så mycket hårdare, går inte att ta ut så mycket mer av kroppen. Såg att även några andra också var helt slut efter passet.

Så betyget på vikarien "Spinning- Jonas" blir 5 cyklar av 5 möjliga. Han lyckades nå upp till exakt samma nivå som "Disco-Göran" och "Monster-Lars".

Efter passet vidtog teknikträning för s.k. marklyft med min tillförordnade styrke-PT som vi kan kalla Stina. Jag har mina klara brister i tekniken, men är ändå på rätt väg. Vi enades om en målsättning att jag innan vi cyklar iväg till Paris så ska jag ha lyft 150 kg. Alltså 45 kg mer än vad jag hittills mäktat med. Jag älskar tuffa målsättningar. Det blir så mycket roligare och lättare att pressa sig igenom träningspassen då.


Innan träningen fick vi våra nya glasögon som är sponsade av Bliz. Läckra. Coola. Lite rock´n´roll.

Passar ju kalasbra eftersom Team Rynkeby Stockholm inte bara är ett vanligt bra gäng i mängden. Vi är nämligen ett ovanligt coolt, tufft, starkt och målmedvetet gäng.

fredag, mars 06, 2015

JAG JAG JAG har blivit sponsrad!!!!!!!

Fatta grejen, jag jag är SPONSRAD!! Jag alltså, lilla jag.

Eller kanske inte bara jag dårå, alla i Team Rynkeby har blivit det. Vi kommer i morgon att få SUPERCOOLA !!!! skitsnygga solglajjor. Fattar inte riktigt de som INTE OBS OBS OBS I-N-T-E har såna nuförtiden. Bliz äger!!!!!!


Måste bara berätta. Vilket härligt träningspass jag gjorde idag på lurren. Var på gymmet med frugan och körde, precis som jag sa, ett pass för rumpan. Upp och ner, upp och ner, upp och ner. Med en tung grej som nästan ser ut som en gullig handväska liksom.


Sen gjorde jag lite andra grejer också. Urjobbigt typ lyfte 80 kg på en stång flera gånger. Bra för både rumpan och ryggen. Och lite andra grejer på kroppen. Jag kommer att få en sjukt snygg rumpa. Det tycker frugan också.

När jag kom hem var jag bara TVUNGEN !!! att prova mina nya Fredrikshofsbrallor. Gud va läckra. Nästan jättesexiga. Tycker jag i alla fall!!!! Frugan sa ingenting, hon tycker jag är barnslig. Jag fattar ingenting liksom. Nada. De är ju supersnygga. Urmysiga färger, rött, svart och vitt.


Fast dom kan jag inte ha i morgon då frugan och jag är bortbjudna på middag. Ska bli SJUUKT kul. PARTY PARTY PARTY !!!!!!!!!!!!

Nu säger frugan att jag har gått överstyr med det här skrivsättet, så då får jag väl avsluta mitt sociala experiment med att blogga som unga människor tycks blogga nuförtiden. Och återgå till det vuxna och ansvarsfulla skrivsättet.

Guuuud va tråkigt!!!! Så hiiiimla gammalmodigt tänkt, liksom mossigt. Tillbaka till Jurassic Park-tiden liksom. Tycker JAG i alla fall!!!!!! Men Bliz äger ändå.

God morgon alla gullisar

Åh, äntligen får man gå upp till en skön dag. Efter en sån där jättemysig frukost med flingor, juice och leverpastejmackor med gurka på så känner jag mig alltid så avslappnad. Liksom redo!!!!!

När jag slappat lite efter frullen började jag med att raka mig med det här sjuuukt sköna rakgelet. Gel ger en skönare känsla än lödder. Det tycker i alla fall jag!!!! Det liksom gör huden jättemjuk innan man tar bort de där fula skäggstråna.


Och sen bara måste, alltså måste man lägga på ett lager av det här supersköna. Den gör underverk. Jag lovar!!!!!!


Nu känner jag mig redo att om några timmar gå till gymmet och träna lite. Guuud va kul det ska bli!!!!!

Tror jag ska köra rumpträningsprogrammet idag. En fin rumpa är viktigt. Jätteviktigt om man ska cykla sjuuuukt långt. Som JAG ska göra!!!!!!!

Berättar mer sen. Tjingeling!!!!

torsdag, mars 05, 2015

Å ja ba, guuuuud va coolt

Tror jag har hittat ungdomens källa. Ramlade över nån slags träningsblogg där många bloggar om träning och hälsa. Kändes kul och bra så jag kollade in.

Åtta av tio bloggare var unga tjejer, resten rätt coola unga snubbar som bygger lite här och där på kroppen och så en och annan mer svenskt lagom.

Massor av selfisar i speglar på trådsmala kroppar före under och efter träningar. Såklart också på både  killiga och tjejiga maffiga biceps. Och bilder på mat, hembakade energikakor och lite annat. Inga medelålders eller äldre bloggare så långt ögat kunde nå.

Så får det ju inte vara, nån balans måste det ju ändå vara, så jag tänkte börja bloggskriva och visa bilder på mig i samma anda som de andra på den där sidan ett tag så får vi se vad som händer. Okey, here we go:

Tänkte först bara presentera mig lite. Jag ba, jag heter Göran redan från början då. Typ ett himla vanligt namn under bronsåldern där jag kommer från. Guuud va töntigt namn egentligen, skulle hellre velat heta Djordg eller nåt mer intenatenellt gångbart i media och så!!!!!!


Men man har ju dom föräldrar man är född med, så det får ju vara som det är dårå. Men inget ont om mina föräldrar, guuud så gulliga och mysiga de är!!!!! Eller var, dom är ju döda nu. Jättetrist tycker jag. Ibland blir jag jättelessen när jag tänker på dom. Saknar dom!!!!!! Jättemycket!!!!!

Nä, nu orkar jag inte skriva mer, måste piffa upp mig lite innan frugan kommer hem. Då vill man ju se lite fräsch ut, eller hur????????

Ses i morrn igen.

Jag är bra på spontanshopping

Jag har blivit rätt bra på att spontanshoppa, det är ju hur kul som helst.

En gång spontanshoppade jag en hel buss. I går blev det dock lite billigare, skulle bara in till city för att hämat ut mina nya cykelbrallor som det står Fredrikshof på.

Jo jag vet, om några veckor får jag två nya cykelbrallor, men på dom står det Team Rynkeby och något sponsornamn på. Varje tillfälle ska ha rätt uniform, så är det bara.

Även dotter, tillika medarbetare, Sofia hängde med. Hon har minsann gått i min skola, hon är också rätt duktig på att spontanshoppa.

Det här kom jag hem med, tillsammans med en tommare plånbok.


En regnjacka behöver ju varje cyklist. I alla fall i teorin. Likaså en ny fräsch sadelväska. Visserligen har jag ju redan en, men å andra sidan är den rätt sliten och dessutom, dessutom får jag ju snart en ny fin Bianchicykel som ju behöver lite praktiska saker.

Nya däck, Four Season så här på försäsongen. Funkar säkert alldeles utmärkt med mina vanliga däck, men å andra sidan har bakdäcket blivit rätt slitet efter vinterns trainerpass. Jo jag vet det också, det finns särskilda trainerdäck. Har ett blått sådant, men orkade inte byta när lusten för trainerträning ramlade över mig. Och sen satt cykeln där den satt.

All denna spontanshopping när avsikten bara var att hämta ut min nya brallor. Stod också och fingrade lite på en rätt tuff cyclocross, men hejdade mig lyckligtvis i tid innan någon försäljare hann fram.

Sofia hittade också rätt mycket, mest kläder, men hon stannade vid en vindstoppertröja.

Så sammantaget tror jag Cykelcity gör en bra affär att tillhandahålla Hovets cykelkläder. Jag och Sofia är nog inte de enda som hittar lite andra kul saker när man ändå är där.

tisdag, mars 03, 2015

Ryktet BLEV sant

Man ska ta alla rykten på allvar. Ingen rök utan eld osv osv. Nu är det allvar. Nu har jag blivit helt wild and crazy på gamla dar.

Vettefan vad som hänt mig och min kropp. För 4-5 års sedan fanns knappt såna här galenskaper i min sinnesvärld, du vet cykla runt Vättern, cykla runt Mälaren, cykla till Paris, springa Tunnel Run och såna grejer.

Nu har jag åkt dit igen.



Tack för din anmälan och betalning.
Ditt anmälningsnummer är: xxxxxxx.

Tävling: Vattenfall World Triathlon Stockholm
Tävlingsdatum: 2015-08-23
Klass: Supersprint Motion
Kräver inte tävlingslicens.
Kostnad: 895kr

Supersprint motion är den kortaste och lättaste varianten, 400 m simning, 10 km cykling, 2,5 km löpning.

Simning är den läskigaste grenen, herrejesus, man ska ju simma i Riddarfjärden. Där kan det ju finnas hur många läbbiga undervattensmonster som helst, det har man ju hört. Helt säker på att de kommer att söka upp just mina ben och äta upp mig nerifrån.

Cykla kan jag ju, löpningen fixar jag också, det är alltså simningen som är min svagaste punkt. Men det är ju redan fixat, är anmäld till en nybörjarkurs i crawl med start nästa vecka. Dessutom får man inte glömma att jag har talang att simma, vann ju brons förra veckan i 28 meter medley.

Här en film från en hemlig kvällsträning förra veckan.



Och här är bansträckningen. F´låt alla bussbolag för att jag deltar i ett sånt här event som stänger halva stan, det som alla bussbolag i Stockholm hatar.


Näe, det här duger inte, nu måste jag ju börja träna stenhårt. Bra tajming att våren tycks vara här och det blir lättare att både cykla och springa.

Jiiiihaaaajjj, fullt ös medvetslös!!!

söndag, mars 01, 2015

GULDFEBER!

Det råder guldfeber i familjen. Dotter tillika medarbetare kämpade till sig en guldmedalj i det stora simmästerskapet som under veckan avgjordes i Österrikiska Bad Hofgastein.

Tävlingen är den enda i sitt slag och gäller simning 28 meter medley på kortkort bana. Kort sagt 4 x 7 meter fjäril, ryggsim, bröstsim och till sist crawl. Förutom tidtagning utdelas samtidigt stilpoäng för själva framförandet.

Intresset för tävlingen var så stort att vi fick ordna en bussresa för intresserade åskådare som på dagarna kunde ägna sig åt skidåkning i de fina och härliga backarna som fanns i omgivningen.

Min dotter tillika medarbetare blev alltså guldmedaljör. Bäst är att du läser hennes egen beskrivning och det kan du göra HÄR. Där framgår att ödmjukhet är ett kännetecken i vår familj.

Herrklassen hade som vanligt när det gäller idrott ett betydligt högre intresse från allmänheten än damklassen, så här infördes ett tak för antalet tävlande.

Jag simmade hem bronsmedaljen, medan svärsonen Jonas Demnert var inte bättre än tvåa från slutet. Men som du kan läsa i tabellen längst ner i det här inlägget så förstår du varför. Man måste träna för att lyckas i hårda tävlingar.

Jag blev trots allt också lite besviken att Roger Ström, landslagsman i triathlon, inte lyckades bättre än att komma trea från slutet. Hade väntat mig lite bättre där.

Som vanligt blev jag bortdömd av juryn. Jag borde absolut ha fått bättre stilpoäng om inte mina konkurrenter hade smörat på ett synnerligen otillbörligt sätt med juryn som därmed uppvisade en häpnadsväckande svaghet och dåligt omdöme i sin bedöming av deltagarnas prestationer.

Men en bronspeng är ändå en bronspeng att hänga in i mitt dignande prisskåp. På bilden ser du de två glada och lyckliga medaljörerna i tävlingen.


Trots allt, den viktigaste tävlingen, "Flest träningstimmar i familjen plus några till" fick återigen en synnerligen värdig vinnare i februarietappen. Nämligen petit moa.

Här är resultatet, men totalvinnaren, som inte är familjemedlem, kör ju som möjligen bekant i en egen liga. Omöjligt att nå upp till hans nivå.


Lyckligtvis hade Sofia, tillika medarbetare, en dålig dag i början av veckan med noll minuter i aktivitet. Hon valde att vara kvar på hotellet pga sjukdom. Men det är så det är, håller man sig inte på benen så missar man de ädlare medaljerna. Det blåser hårt i toppen. No mercy. Ingen mannamån, lika för alla.