Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Man ska aldrig ge upp en dröm.

onsdag, februari 26, 2014

Sjukdom och simkval

Tredje dagen på skidresan. Den började inte bra. Vaknade med halsont och huvudvärk. Stannade i sängen hela förmiddagen, men åkte sedan upp med skidtåget till första stoppet i backen och käkade lunch.

Kändes bra så jag beslutade att senare på eftermiddagen ställa upp i inbjudningstävlingen 4x7 meter medley i hotellets utomhuspool. Som för övrigt har en behaglig temperatur på 30 grader. Poolen är i stort sett inte längre än just ca 7 meter, därav den något korta tävlingsdistansen.

Min motståndare i kvalet var ingen mindre än svärsonen Jonas. Vi simmade bröstsim, frisim, ryggsim och fjäril. 7 meter av vardera simsätten under den stjärngnistrande himlen.


Det blev en synnerligen jämn kamp, men juryn beslutade att båda gick vidare. Tydligen simmade vi inte på tid utan hur bra det såg ut. Eller något i den stilen. Om vi gick vidare till semifinal eller final på fredag kväll är lite oklart, men vi gick båda vidare till min otroliga glädje. Det hade jag inte räknat med.

I finalen, jag räknar nu med att gå dit, kommer jag att ge allt jag har och lite till. Jag räknar också med att svärsonen också tar sig till final. Det pratas redan om en s.k. drömfinal.


måndag, februari 24, 2014

Sammanträden

Alla dessa beslut ock sammanträden. Hinner knappt åka skidor alls medan solen skiner. Jättejobbigt.

fredag, februari 21, 2014

Måste försöka anpassa mig

De senaste dagarna har jag tränat på att anpassa mig till nästa veckas arbetsplats. I morgon åker jag ju iväg på tjänsteresa till Österrike.

Förutom den fysiska träningen har jag även lagt in anpassningsträning för kontorsarbete i svår miljö och utanför den s.k. bekvämlighetszonen. Det har funkat fint och jag ser fram mot nästa veckas hårda arbete å tjänstens vägnar.


torsdag, februari 20, 2014

Skandal, skandal, skandal. Och en sanning.

Läste den här notisen i dagens DN:


Denna Maria Lönegård ska alltså som chef för Eko-brottsmyndigheten stå över alla andra människors moral. Som chef för den myndigheten ska han, eller i det här fallet hon, inte på något sätt någonsin tjafsa med vare sig lagar, moral, etik eller bara vanliga mänskliga funderingar.

Som chef för den myndigheten ska man vara lika ren som den dag han, eller hon, föddes.

Att bara avgå, är ett för milt straff för Maria Lönegård. Att återgå till sitt gamla jobb borde vara uteslutet. Det är inget straff. Hon ska avskedas från alla tänkbara jobb inom stat och kommun. Hon ska absolut dömas, hårt, som i en vanlig ekobrottsrättegång. Och dessutom dömas till lagens strängaste straff.

Jag mår illa när jag läser artikeln och känner ett outgrundligt stenåldersmässigt hat mot just denna kvinna. Nästan så jag skäms.

Kanske jag känner hatet beroende på att jag en liten stund har suttit på ekobrottsmyndigheten och våndats under ett förhör av två trötta polistjänstemän som gjorde allt för att sätta dit mig för bokföringsbrott i samband med Hammarby Hockeys konkurs för 6-7 år sedan.

En lång historia, som hamnade där den gjorde mest på grund av en totalt inkompetent, tillika väldigt otrevlig, konkursförvaltare.

Jag blev inkallad till förhör, jag åkte dit utan advokat, jag hade ju inget att dölja och behövde ingen hjälp att förklara det.

Efter några timmar ville de att jag skulle skriva på ett papper där jag erkände skuld, och så skulle jag få ett milt straff. Alltså exakt som i en polisfilm i kalkonkategorin. Jag vägrade såklart och kontaktade en advokat några dagar senare.

Han gick igenom alla handlingar, ringde ett telefonsamtal, och därefter lades fallet ner och jag förklarades helt oskyldig.

Exakt samma sak drabbade en annan styrelsekollega i samma ärende. Anklagad, gick dit utan advokat, fick ett papper att skriva under, vägrade  och några dagar senare lades även hans fall ner.

Enligt min advokat är det så ekobrottspoliserna konsekvent jobbar, försöker pressa fram felaktiga erkännanden, för att bättra på statistiken.

Efter den händelsen kommer jag aldrig, säger aldrig, att åta mig något ideellt arbete. Man sliter häcken av sig och sedan riskerar man att hudflängas för att någon inte fattat någonting. Det är fan i mig skandal det också.

onsdag, februari 19, 2014

Jag har hittat en sponsor

Det har varit svårt att hitta en sponsor. Inte så många tror att jag fixar att hoja runt den där pölen Vättern i sommar. Många tycker heller inte att reklamvärdet är särskilt stort. De vet inte vad de snackar om.

Men nu har jag äntligen övertalat med själv att sponsa mig själv, eftersom jag är av den absoluta uppfattningen att jag klarar utmaningen.

Så därför har jag startat Team Demnert. I cykelteamet ingår förutom jag själv även svärsonen Jonas som ska cykla Cykelvasan.

Vi har nu varsin teamtröja, och för att vi inte ska blanda ihop tröjorna så står våra namn på ärmkanterna.
Även på ryggen står vårt stolta teamnamn som många många andra cyklister kommer att kunna läsa när jag och Jonas blåser förbi de andra deltagarna.


Nu återstår bara att försöka övertala StockholmsBuss ägare, dvs jag själv, att möjligen bidra med en liten slant för att finansiera detta äventyr. Jag är tveksam till ett positivt besked från mig själv, men jag måste ju prova i alla fall.

måndag, februari 17, 2014

Falska förhoppningar

Verkligheten överensstämmer som du vet inte alltid med verkligheten. Här ett exempel på dagens microlunch.

Överst på bilden själva förpackningen, en förförande bild på en härligt maträtt. Och så verkligheten. Man kan säga att proportionerna inte riktigt stämmer. Märkligt nog.

Jag skulle nog säga att förpackningen lovar två rejäla Jägarbiffar med potatis. Verkligheten är mer Potatis med två små jägarbiffar.

Eller är det bara jag som är lite grinig idag?


söndag, februari 16, 2014

Jag har gått på kurs

Tänkte jag kunde lära mig något genom att på Stockholms stadsteater beskåda föreställningen VD. En ganska bisarr berättelse om en chef och en anställd.


Men jag vet inte. Som kurs betraktat var nog inte föreställningen en fullpoängare.

Om du är intresserad att veta så handlade den om att chefen, Helena Bergström som gestaltade en ganska vidrig figur, gick hem till en anställd, Anna, för att hälsa på. Det blev inte så bra. Helena, VD:n alltså, förnedrade både Anna och hennes kille på olika sätt, och det hela slutade med att VD:n hade sex med Annas pojkvän. Men det fick vi ju såklart inte se.

Som föreställning betraktad, och inte som kursunderlag, får pjäsen av mig ett mycket högt betyg. Välspelad och med trovärdiga figurer, om än ganska bisarra. Helena Bergström visade att hon kunde spela en hel pjäs utan sina berömda gråtattacker.

Tyvärr spelades pjäsen utan paus, så någon bedömning av det viktiga pausfikat får helt enkelt utebli den här gången. Dessvärre, är väl bäst att tillägga.

torsdag, februari 13, 2014

I dödens käftar

Där befann jag mig idag strax före kl 14. I dödens käft alltså. Jag bara väntade på att den skulle slå igen och göra slut på mig.

Jag klarade mig med en hårsmån, och 60 sekunder senare kände jag mig hög, adrenalinstinn och med en inre glädje som är lite svår att beskriva med ord.

Pratar så klart om ett helvetespass på gymmet med min tränare Tommy. Idag tog han mig upp på en högre nivå än tidigare, där jag nog aldrig varit. Någonsin. Så här kallade han passet:


Det var verkligen High intensity, man kan kalla det gymcross, med flera olika stationer. 40 sekunder så mycket man orkar på första momentet, några djupa andetag och så snabbt byte till nästa 40- sekundersmoment, några fler djupa andetag och sedan vackla över till nästa och avsluta direkt med en ny 40-sekundare. Därefter vila 2 minuter och sedan påt igen. Detta pågick alltså i 60 minuter, så det finns anledning att kalla det ett helvetespass.

Några gånger var min puls högre än det jag trodde var min maxpuls, men uppenbarligen pressade jag mig ytterligare en bit. På köpet blev det ju också en slags mental träning, nämligen att köra järnet ytterligare 10 sekunder trots att både kropp, muskler och hjärna bara skrek att jag skulle sluta. Men det gjorde jag inte.

Det är en sak som jag inte blir riktigt klok på, trots nära-döden-upplevelsen, jag lämnade trots allt gymmet med ett stort leende och med en otroligt härlig känsla i hela kroppen, hög av endorfin. Helt lagligt.

onsdag, februari 12, 2014

En riktig jävla skitdag

Fan vilken skitdag onsdagen den 12 februari blev. Och dyr. Helvetes jävlar. En buss som strulade, om du undrar.

Det enda positiva idag var att jag var förbannad när vi körde lunchträningen. Kändes som jag fick valuta för all träning fram till idag. Kände mig stark som en oxe och körde järnet ända in i kaklet, så hela kroppen darrade efteråt.

Men humöret blev inte bättre. Inte nog med eländet. Jag måste också försöka sluta tugga på en golfpeg. Kanske måste jag slänga den för att komma ur mitt missbruk. Känns jobbigt det också.

Fan vilken jävla skitdag. Men i morgon blir det säkert bättre igen.

tisdag, februari 11, 2014

Köp aldrig kalsonger i Florens

Been there, done that. Inte att rekommendera.

I våras var jag och hustrun på kortsemester i just Florens. En supertrevlig stad med mycket att beskåda.


Vi kom dit som vi skulle. Det gjorde inte vårt bagage. Därför trädde vår försäkring i kraft och vi kunde shoppa ersättningskläder för en skaplig summa.

Det var ju lite kul och bland annat var jag tvungen att inköpa kallingar. Av vad jag trodde god italiensk kvalitet. Men vilken blåsning. Idag är de typ värdelösa som kallingar, passar mer som putstrasor. Till och med kallingar från Dressman, du vet ta 3 betala för 2, kan i sammanhanget betraktas som Top Quality.

Så jag rekommenderar härmed ingen, man eller kvinna, att någonsin köpa kalsonger i Florens. Är du däremot ute efter att köpa putstrasor av god italiensk kvalitet är Florens ett utmärkt inköpsställe.

fredag, februari 07, 2014

Oj, jag kanske anses sexig

Tänk vilken viktig uppgift forskning har. Nu har en studie, på riktigt alltså, kommit fram till att vissa kvinnor tycker att män i cykeldräkt är sexiga.

Foto: Doug Pensinger

Ju snabbare man cyklar, desto sexigare. Såvida kvinnan inte äter p-piller, då spelar varken cykeldräkt eller snabbhet någon roll längre.

Biologerna tror att det handlar om en nedärvd förmåga hos kvinnor att hitta en bra framtida partner med friska gener. Uppenbarligen förstör p-piller den viktiga förmågan att se hur sexig en cyklist egentligen är.

När jag läste den här artikeln, i en kvällsblaska, så trillade polletten ner. Det var alltså därför som jag inte fick ha min cykeltrainermackapär i vardagsrummet utan nere i källare. Hustrun var rädd att den kvinnliga delen bland grannarna skulle se mig genom fönstret när jag cykeltränade. Det var nog det som var skälet, där har vi det.

Men det vete fasicken om studien stämmer. När jag läste den här artikeln, så klädde jag på mig cykelkläderna, gick ner i källaren och körde ett stentufft pass där jag hojade jättefort i nästan trekvart.

När jag kom upp darrig i benen, och svetten rinnande på hela kroppen hoppades jag ju att jag skulle få lite spännande kommentarer av hustrun, kanske något spännande ögonkast upp mot sovrummet eller så.

Men icke, jag märkte ingen skillnad mot tidigare, samma ljuva mottagande av hustrun som andra gånger jag tränat andra saker med andra typer av kläder.

Så jag tror kvällsblaskan ljuger ännu en gång. Jag som hade hoppats att det dom skrev för en gång skull skulle vara sant.

torsdag, februari 06, 2014

Eget beröm luktar inte alls illa

Men andras beröm luktar ännu bättre, till och med ljuvligt. Fick idag ett litet vykort från en kund.


PS. Visst är det lite roligare med ett sånt här vykort istället för ett mail?! Betyder det att jag är så gammal så jag är gammeldags?

Nu säljer vi ut vår personal

Aha, nu gör StockholmsBuss en "norwegien air", tänker du när du läste rubriken. Nu säger Stockis upp all personal och hyr den billigaste arbetskraften som finns att hitta över hela världen.

Men nej, så är det såklart inte. Vi har redan den bästa chaufförerna som går att hitta, visserligen inte världens billigaste, men ändå de bästa. Samma sak på kontoret, inte billigaste, men bäst.

Nejdå, de vi säljer ut är de här busiga små grabbarna. Vår friskvårdsansvarige Rekas senaste kull. Fem stycken busiga och nyfikna killar som helt plötsligt och utan förvarning blir solidariskt trötta och somnar samtidigt i en enda varm hög.


Tyvärr, eller snarare lyckligtvis, bor de inte här utan hos uppfödaren någonstans i mellansverige där Reka bott de senaste månaderna för att föda sin kull. Rekas ägare, dotter/arbetskamrat Sofia, har valt att avstå från att ta en egen valp, utan säljer de alla.

Men sorry, just du kan inte köpa någon liten gullegris, de var alla tingade typ en vecka efter att det konstaterades att Reka var "havande".

Alldeles snart, inom en vecka eller två, kommer Reka tillbaka till oss om friskvårdsansvarig igen. Under hennes "mammaledighet" har vi ändå lyckats hålla igång vår fysik rätt hyfsat.

onsdag, februari 05, 2014

Då var det klart

Nu har jag varit hos Farbror Doktorn och gjort två saker.

A/
lämnat blodprov för prostatacancertest. Har därmed även bidragit till läkarkonstens forskning om just prostatacancer. Viktigt. Läs gärna mitt föregående inlägg om detta. OBS. Om jag inte varit tillräckligt tydlig: Det finns ingen som helst misstanke att jag har prostatacancer, provet ingår i ett forskningsprojekt som alla män kan vara med i. OBS igen. Nedanstående bild är autentisk, dvs det är min arm som nålen sitter i. Obehagligt.


Nu är jag därmed också forskningsobjekt i två viktiga projekt, forskning kring prostatacancer och sedan tidigare även i en forskning kring stroke.

Känner mig faktiskt lite stolt att jag på så sätt är med, visserligen i en synnerligen blygsam roll, men ändå, i stora viktiga projekt för kommande generationer. T.ex mina barnbarn kanske får nytta av att farfar en gång i tiden deltog.

B/
Jag har en tydligt artros i mitt knä. Sannolikt även en trasig menisk, men läkaren avrådde mig från att operera den. Han bedömde risken som hyggligt stor att det inte skulle bli bättre, i värsta fall till och med lite sämre på grund av att jag även har artros, dvs lite utsliten "stötdämpare".

Bättre att undvika löpning på hårda underlag, onödiga hopp och skutt och framförallt fortsätta med att träna så alla benmuskler orkar hålla upp kroppen. Cykling är väldigt bra t.ex.

Därmed stänger vi för idag Görans sjukjournal.

måndag, februari 03, 2014

Prostatacancer och menisk

Allvarliga saker det där i rubriken. Har en känsla att det är mer "politiskt korrekt" att prata om kvinnors bröstcancer än om mäns prostatacancer.

Faktum är att prostatacancer är sveriges vanligaste cancersjukdom och varje år dör 2500 män av just den sjukdomen. Tillsammans med stroke, som är sveriges 3:e vanligaste dödsorsak, så är vi bara där uppe i 7500 dödsfall per år. Som kan minskas om sjukvården och forskningen får mer pengar.

Lyckligtvis har nu Karolinska sjukhuset dragit igång ett stort projekt för att forska om prostatacancer. De har dragit igång kampanjen Sthlm3 där alla män mellan 50-69 år boende inom Stockholms läns landsting kan vara med.


Man svarar på ett himla massa frågor om sig själv och sitt leverne, plus att man lämnar blodprov. Man får självklart reda på om man är i riskgruppen eller inte, och till och med om man bör söka vidare vård, då får man en remiss.

Idag lämnar jag mitt blodprov. Det här får man bara inte missa. Jag krånglade mig ur en stroke, och jag tänker förbanne mig inte riskera att ovetandes vara ett tänkbart prostatacanceroffer. No way.

Dessutom ska jag idag få mitt knä undersökt. Mitt artrosknä. Vill ha en "second opinion" om det verkligen är artros eller rent av en meniskskada. En hel del talar nämligen för att det kan vara så, och min förra doktor som diagnostiserade artrosen är i min värld en läkare man inte riktigt litar på. Han har feldiagnostiserat mig tidigare en gång.

På sätt och vis hoppas jag det är menisken, även om det innebär en liten knäoperation och massa rehab, men att gå med ett ont knä i ytterligare 25-30 år känns inget vidare.

lördag, februari 01, 2014

Äsch, bara lite blygsam fakta

Statistik är ju alltid intressant. Här kommer, såklart, redovisningen över familjen Demnert träningsinsatser under januari månad. Våra bonusträningar på jobbet, dvs armhävar- resp plankdagar icke inräknade.

Jag får ingen pokal eller nåt, bara en bättre fysik och då mår man också bättre rent allmänt. Bortsett från en och annan muskelbristning förstås.


Sedan senaste mätningen kan man konstatera att det är hårt i toppen, men gammal är ju trots allt äldst. En bubblare är Marcus som kommit starkt under januari. Däremot har lillebror Gunnar sackat lite med träningstillfällena. Kristina, min fru, hon kämpar på så mycket hon hinner.

Sammantaget, som vanligt lite blygsamt: Familjen Demnert, lite bättre än din.