Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016, 2017 och 2018. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016, 2017 och 2018 med Team Rynkeby och ska göra det även 2019.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Äntligen lyckades jag komma i mål.

måndag, april 30, 2018

Göran på triathlonläger. Dag 3. Sa Calobra.

Idag var det dags att utmana den legendariska backen Sa Calobra. 9,5 km och med en snittlutning på 7 %. Brantaste partierna ligger runt 13 % har jag hört. Och såg på min Garmin.



Idag var vi bara åtta glada cyklister som skulle ta oss an utmaningen. Några, bla jag, för första gången.

Avresa med buss kl 09:30 för att slippa en lång och mödosam cykling för att komma till själva utmaningen.


 Vår spanske matador, f´låt busschaufför, lastar våra 
cyklar i bussens släpkärra.

 Efter ca en timmes bussfärd blir vi avsläppta. Om du inte vet konstruktionen av den här backen så är det så att den börjar med ca 2,5 km klättring med gissningsvis ca 5-7 % lutning i snitt.

Sedan bär det utför i nästan 1 mil. Det går fort, det är skithäftigt. Bara serpentinvägar/svängar. Men om man är farträdd är nerresan ett elände.

Till slut var alla nere och laddade för tillbakacyklingen. Det finns nämligen ingen annan väg därifrån utom att cykla tillbaka uppför hela berget.


Mr Ego laddad upp över öronen. 
In med en energigel och sen var jag ready for take off.

 Jag stack iväg först. Kändes helt okey och kände att det här ska nog funka hela vägen.

Blev inte riktigt så. Vet inte hur långt jag hade kommit men låren började skrika och bära sig åt och ville stanna till lite. Jag är ju inte den som är den utan jag gjorde som benen ville.


Jobbigt och lite varmt. Men jag hade i alla fall kommit en bra
bit på väg.

Stannade max 1 minut och sen "påt igen". Herrejesus vad jag saknade bakväxelkassetten 11-32 och inte den som satt på cykeln, 11-28. Väger man 100 kg är en extra växel guld värd. Men inget att gråta för, det var som det var.

Kämpade vidare och det blev jobbigare och jobbigare. Inte för pulsen, den låg så fint i zon 2, men mina kycklingben fick kämpa så det nästan rök om dom.

Fick stanna till ytterligare några gånger, och varje gång skakade benen när jag klev av cykeln för att mjölksyran kokade i låren.

I två branta serpentinsvängar gav jag upp, funkar bara inte att trampa, då promenerade jag lite nonchalant och världsvant runt svängarna. Sen upp igen och trampade på. Det är ju trots allt en liten extra utmaning att börja cykla igen i en 10 %-ig lutning. Men det funkade och därmed "kvittade" jag den korta promenaden mot svårigheten att starta igen. Helt klart en fair deal.

Hursomhelst så bestämde jag ännu en gång att cykling är en jävla skitsport och jag ska omedelbart vid hemkomst sluta med den fåniga sporten. Cykla till Paris med Rynkeby i sommar tänker jag definitivt inte göra.

Till slut och äntligen nådde jag toppen och kunde pusta ut. Glad och lycklig men ändå väldigt besviken på mig själv. Jag hade som mål att trampa hela vägen, men det funkade bara inte.

Men som Marika, en av resans arrangörer, sa till mig under eftermiddagens genomgång, jag försökte i alla fall. Det inte alla som ens gör det. Så hänvisade hon till både min ålder och vikt och jämförde det med de andra i gruppen som studsade uppför backen utan synbara problem. Då kände jag mig lite bättre till mods för hon har ju helt rätt. Måste sluta jämföra mig med andra.

Väl uppe intogs en fika och lite vila. Väldigt väldigt gott kan jag säga.



Därefter fortsatte vi hemåt via ytterligare några stigningar. Med därpå följande underbara utförslöpor.

I någon av stigningarna på slutet på hemvägen. Som synes hänger
jag med fint, så helt värdo på cykling är jag väl inte.
(Foto:Rickard Schuber)

Vi hade även idag ett riktigt härligt Halleluja moment i form av en sanslös härlig utförslöpa med bara någon pytteprocent lutning neråt. Där gick det undan och  där och då bestämde jag mig för att cykling trots allt är en jäkligt rolig sport som jag absolut vill hålla på med. Klart jag ska cykla till Paris med Rynkeby i sommar. Har jag gjort det tre gånger är ju den fjärde den roligaste. Helt klart. Gud vad kul det ska bli.

När vi väl kommit ner på platt mark körde vi på små fina vackra vägar mot hotellet.

Ser jag verkligen så där stor ut i verkligheten?
Eller är de andra ovanligt små?
(Foto: Åsa Schwieler)


Dagens grymma Sa Calobragäng.
(Foto:Rickard Schuber)

Dagen avslutades med en pappa-dotter-middag. Det var Sofia som ville äta middag med bara mig idag. Det kändes stort. Vi valde båda två varsin pizza Hawai, måste ha varit Alcudias godaste.


 Måste såklart avsluta med dagens åldersrapport. Har inte blivit yngre idag, men ändå snäppet bättre än igår faktiskt.

Igår var min konditionsålder "bara" 20 år och bland de 10 % bästa bland männen i min åldersklass. Idag bedömdes jag vara en UTMÄRKT 20-åring och bland de FEM % högsta i min kategori. Joråsåattliksom.

Det stora problemet är att mina ben är som en 90-årings. I alla fall när det ska till att klättras i berg. Vad sägs om att försöka banta bort 30 kilo och sen lägga på mig 5 kg benmuskler, då jäklar ska du få se på grejer.



 Mer än så hände väl inte idag tror jag.

Hörs i morrn.


söndag, april 29, 2018

Göran på triathlonläger. Dag 2. Rekord. Igen.

Ny dag nya möjligheter. Och en underbar natt. För första gången på flera månader sov jag obrutet en hel natt. Så jäkla skönt.

Hade satt klockan på väckning till 06:30 för kl 07 är det antingen yoga, simning i havet eller löpning på programmet. Innan frukost alltså.

När klockan ringde tänkte jag omedelbart, näää, jag hoppar över allt och somnar om. Så då gjorde jag det. Superskönt men sen kände jag mig ändå som en looser som vek ner mig. Varför kände jag så? Det var ju jättebra att verkligen få sova ut.

Nåväl, det blev frukost och kl 09:30 skulle cyklingen starta. Gick ner i god tid för att pyssla om min nya kärlek, cykeln. Den är helt enkelt underbar att cykla på, måste bara säga det.


Känns lite taskigt mot cykeln, ramväskan ser ju helt malplacerad ut på en sån här maskin. Flaskorna är som en enda stor skämskudde. Måste nästan investera i två svarta flaskor, åtminstone två i samma färg.

Kl 9 kom regnet. Cyklingen blev därmed uppskjutet en timme.



När klockan var 10:30 sken solen och himlen var blå. Men det blåste. Rätt hårt.

Samling och uppdelning i fartgrupper. Jag valde den lugna gruppen. Har under de här åren lärt mig att den lugna gruppen i den här församlingen är jämförbart med t.ex Fredrikshofs mellangrupp på gränsen till snabbgrupp.


Samling och genomgång innan take off.

Så for vi iväg mot Petra och lunch. Gick utmärkt. Hängde med fint ända tills det började gå uppför någon mil innan Petra. Då blev jag avhängd. Men det gjorde ingenting för det var anbefallt fri fart för att alla skulle kunna köra i sitt egna tempo, för det gick nu konstant uppför.

Inte nog med det. Stundtals våldsam motvind. Uppför i motvind är inte min starkaste gren. Om man säger så.

Men jag tuggade på så gott det gick. Kändes bra och jag kände mig hyfsat stark. I jämförelse med versionen av mig själv, Göran.2 alltså. Numera är jag en uppgraderad version, Göran.3. Något bättre prestanda faktiskt än 2:an.

Version 4 verkar vara på G, släpps förmodligen om några månader lagom till cyklingen till Paris. Blir spännande att köra den uppdateringen.

En liten men god lunch i Petra. Dock ingen cheesecake vilket nu retar mig ofantligt.




Jag ser allvarlig ut, men inombords var jag på ett strålande humör.
I bakgrunden cykelversionen av Snillen spekulerar.
För dig som funderar på min frisyr, ja, jag har klippt mig.

Sen körde vi hemåt. Som sig bör. Nu stundtals ruggig sidvind.



Bilden här ovanför ska egentligen visa vinden som får flaggorna uppe i bilden att stå rätt ut. Kulingstyrkor i vindbyarna. Kändes dock mer som en konstant vindby. 

Plötsligt när jag tar bilden blir jag utsatt för en Alien Attack från yttre rymden. Läskiga grejer.

När vi närmade oss Alcudia valde Pål den s.k. Vassvägen, för då skulle vi få medvind. Så blev det och jäklar var det gick undan i ungefär 1 mil. Vettetusan om jag cyklat en mil så snabbt någon gång. Vi körde enskilt så ingen draghjälp. Dagens roligaste sträcka. Mer sånt.

Dagens cykling var jobbig men inte jättetuff, var uppe i pulszon 4 i bara 1 minut, resten i 3 resp 2. Men den kändes ändå stundtals som rejält jobbig framförallt i benen. Mina eländiga kycklingben är inte tillräckligt starka. Skitjobbigt.

Men likväl höjdes mitt FTP-värde med ytterligare några snäpp, det känns kul att få ett kvitto på att träning lönar sig. Men jag vill ha upp FTP-nuffran ännu bit innan jag känner mig nöjd.

Mer roliga grejer. Om mig såklart. Det här med VO2-max t.ex. Kul utveckling det senaste halvåret.

Garmins bedömning kan man väl ta med ett stor portion nypa salt, men den borde i alla fall visa utvecklingen hyfsat bra eftersom dom använder samma formel hela tiden.



Men nu börjar jag bli lite orolig. Häromdagen var min konditionsålder 21 år. Idag blev jag ett år yngre. Det kanske är en effekt av att åka på träningsresa med Team Snabbare. (OBS, ej reklamfinansierad åsikt)

Snart är jag nere på min mentala och intellektuella nivå, typ 10-årsåldern.

Träningsdagen avslutades med ett yogapass. Kunde inte ta någon bild, hade fullt sjå att hålla ordning på alla armar och ben. Gud i himmelen så stel jag är. Usch och fy.

Efter passet den dagliga genomgången av Pål och Marika, kollots Pappi och Mammi. Där kunde jag ta en bild. Rätt mysigt och trevligt med den dagliga sammanfattningen i gröngräset.




Hela dagen avslutades med middag på restaurang med delar av gänget.



Tjejen till höger i bild, alltså inte jag, utan hon bredvid, det är Sofia, min dotter. Hon cyklar inte, bara springer, vandrar och för det mesta simmar. Hon är en av simledarna på lägret. Sade han lite stolt.

Han som fotobombar till vänster i bild heter Mattias och han är ansvarig för löpträningen.

Nu dags att sova. I morgon blir det en för mig stor utmaning, Sa Calobra. Hualigen.

Hörs i morrn.


lördag, april 28, 2018

Göran på triathlonläger. Dag 1, Överraskningarnas dag

Så var det då äntligen dags att förflytta sig till Mallorca för att för tredje året vara med på Team Snabbares träningsresa för triathleter. Eller såna som jag, triathlonwannabes.

Upp med tuppen, taxin var beställ till kl 04:45. Tusen miljarder människor ute på Arlanda. Långa köer.

Avgång kl 07:00. Men icke. En incheckad kvinna saknas. Då måste den väskan plockas av planet varpå vi missar den s.k. slottiden flighten har att lyfta. Piloten meddelar att nästa slottid som vi gått är kl 08:00. Men det ordnade nästan till sig ändå, vi fick lyfta kl 07:45.

Jag valde som vanligt att hyra cykel på plats i förväg, för att slippa strulet med att ha cykeln med. Prismässigt går det ändå ungefär på ett ut. Hade beställt en Mercks, en normahoj i 20-tusenkronorklassen.

När jag sitter i planet innan vi lyfter har jag den här sms-konversationen med min dotter Sofia som också är på samma läger, men hon åkte en dag tidigare.



Oj vad spännande det blev. GASA FÖR FAN snälla piloten, jag vill cykla.

Så småningom kommer vi till hotellet. Det blir allmän cykelfix för alla och därefter en kortare rundtur för att kolla att alla cyklar funkar som de ska inför veckans alla äventyr. Jag sprang nästan till cykelgaraget för att kolla min cykel.

Hade av okänd anledning blivit uppgraderad på cykelfronten. Det blev en BH Ultralight tror jag den heter. Bestyckad med Dura-Ace. Manuell. Visserligen skulle jag på Mercksen fått 11-32, dvs en extra växel, men den här maskinen har "bara" 11-28. Det får gå det också. Hjulen är Dura-Ace C24.

Enligt uppgift är det samma modell som två proffsteam kört Tour de France med. Hojens pris sades ligga på ca 70000:-. Sannolikt den dyraste av alla cyklar i cykelgaraget.

Och den är för mig. Helt galet ju. Ungefär som att jag skulle köra en nedcabbad Maserati. Nästan löjligt, men kul som attan såklart.

Vikten på cykeln är fjäderlätt, bara 6 kg. 
Ryttaren är tyvärr lite tyngre, han väger 101 kg.

Den är ju en smula rejsig i sin framtoning, det är den ju. Cykeln alltså, inte ryttaren. Dessvärre sabbade jag hela imagen genom att skruva på Shimanos 105-trampor, för trampor ingår inte i hyran.


Visst är den cool. Lite känslan att jag skulle vilja
smyga ner den i resväskan när jag åker hem.

När alla var klara skulle vi bara cykla en kortare runda för att kolla att allt funkgar som det ska. Några ville köra kortare för att hinna med ett yogapass, men jag och fyra andra ville cykla lite längre.

Rikard var ansvarig för vår lilla grupp. Vi tar det lilla lugna, vi ska ju bara testa, sa han när vi rullade iväg.  Okey, fick senare höra att Rikard tävlingscyklar, och då kan du ju räkna ut ett och annat.

Jag fick ligga i, det är lika bra att erkänna. Inte värdsamycket, men det var ingen pulszon2-cykling, merparten av turen låg pulsen betydligt högre. Hängde med kalasbra på platten, men så fort det börjar luta uppåt är jag rökt, stekt och friterad.

Jag trodde ju att det skulle bli max 3o minuter cykling så jag tog inte med någon vattenflaska. Big mistake. Big. Det var varmt, svetten rann om mig  och munnen var som en öken.

Med jämna mellanrum cyklade Mattias upp bredvid mig och räckte över sin flaska så jag fick dricka. Kändes lite proffsigt att göra så när vi ångade fram i typ 35.

Men fan va kul det var. Och så härlig cykeln kändes. Pigg som bara attsingen. Stabil. Svalde ojämnheter helt fantastiskt. Jag som trodde såna här maskiner var okomfortabla och stötiga. Icke så. Vill ha en en sån här nu. Vill vill vill.

Det är alltid kul att cykla lite fortare än man är van vid. Ingen lång runda, ganska precis 3 mil.

Här var vi dagens gäng.
Mr Ego, kommer inte ihåg namnet (f`låt), Rikard, Caroline, Mattias.

När vi kom hem var det infomöte där värdparet Pål och Marika berättade vad som kommer att hända under veckan.




Sen blev det middagsbuffé och som vanligt måste efterrättsbuffén provsmakas.




Glömde ju en grej, blev en smula uppgraderad även på rumfronten. Hade ursprungligen ett rum mot trädgården, dvs inte kul alls. Nu fick jag ett rum mot poolområdet, betydligt trevligare och dessutom så har jag nu eftermiddagssol. Najs.

Det var i stort sett första dagen. Nu är jag trött, ser inget vidare ut i morgon på väderfronten, så vi får se vad det blir för idrottsliga övningar. Grundprincipen för mig är cykling i alla fall förmiddagar. Måste ju få in löpning och simning också, det är ju ändå ett triathlonläger. Eller snarare vuxenkollo.

Hörs i morrn.


fredag, april 27, 2018

En månad sedan sist, men nu är jag tillbaka igen

23:e mars var senast jag skrev på min blogg, min dagbok. Mycket har såklart hänt sedan dess. Har dock drabbats lite av mental pyspunka. Men nu är det dags att köra igång igen.

Under vintern har vi i Team Rynkeby Godmorgon Stockholm tränat stenhårt. Vi avslutade innesäsongen 4:e april med ett episkt spinningpass.

För andra gången under säsongen sprängde jag min maxpuls och petade upp den ytterligare två slag. Alltså från en nivå som jag aldrig någonsin tidigare varit över, det är ju därför det heter maxpuls.


Lilla jag och teamets Fröken Spinn, Tina, som kört stentuffa
pass hela vintern igenom.

Några dagar senare var det dags för utepremiär med teamet. Såklart ett hårt pass. Well, designat av mig faktiskt, för jag är ju utsedd att vara teamets träningsansvarige.

Här ser man vad hård och målmedveten träning ger. 
Det är som ett slags föryngringskur. 21 år, jo jag bockar och tackar för det.


Självklart har jag löptränat och simtränat också. Man är väl en äkta triathlonwannabe.

Jag är inte snabb, det kan man inte beskylla mig för,
men jag tar mig fram. Förhoppningsvis i en fart som
räcker för att klara cut offen i tävlingen i september.


Se ovanstående bildtext. Inte snabb i löpning heller,
men förhoppningsvis kan jag stappla mig i mål
innan de drar något slags rep.

Så har vi, hustrun och jag, även hunnit med en lördag med barnbarnen. Då brukar vi ta med dom på något kulturellt. Den här gången blev det besök på Armémuseet och därefter en smarrig pizzalunch.

Oj, vilka minnen som kom upp vid besäket på museet.
Bara glada och positiva minnen.

Lumparåret är bland det roligaste jag varit med om. Klyschigt som attan, men jag klev in på regementet som en pojke och muckade som en man. 

Det kan man inte tro, men jag var rätt busig, Fick ofta s.k. kompaniförbud. Betydde att jag undernågra dygn aldrig fick lämna vår korridor förutom då jag fick äta på markan och delta i övningar. Berodde ofta på att jag kom för sent tillbaka till regementet efter våra onsdagsfester ute på stan. I Skövde. Det var där jag gjorde lumpen.

Även på den tiden hade jag kameran med mig överallt. Det här är nästan en selfie. Nästan alltså.


En väldigt ung Mr Ego, typ 19,5 år gammal.


Gjorde lumpen som Militärpolis. 
Inte jättesvårt att hitta mig i bilden.

Det där var allt länge sedan, typ 45 år tillbaka i tiden. Herrejesus säger jag, tiden går alldeles för fort. Lumpen var nästan lika kul som det är att vara med i Team Rynkeby.

Då var då, nu är nu. Livet går vidare. I morgon sätter jag mig på flyget till Mallorca. För tredje året ska jag vara med på ett triathlonläger med Team Snabbare. Absolut skitkul.


En av dagarna ska jag cykla till Formentor.

Nä, nu orkar jag inte hamra på tangenterna mer, nu ska jag strax hoppa i säng. Taxin kommer kl 04:45.

Kanske, eller snarare troligt, kommer jag framöver att skriva varje dag och berätta hur det går för mig på lägret typ Old man on training camp. Kommer bli så jäkla kul.