Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015 och 2016. Mälaren Runt 2014 och 2015 och tänker göra det även 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015 och 2016 med Team Rynkeby.

Nästa stora utmaning är att göra min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016.

fredag, augusti 19, 2016

Ett rejält triathlonpass. Eller nästan i alla fall.

Idag avslutning på min egen Trosa Training Camp. Det är så jag kallar semestern i stugan nuförtiden. Det blir en del träning, det blir det.

Som avslutning tänkte jag köra ett fullskaligt triathlonträningspass med alla grenar involverade.

Bara ett problem. Östersjön behagade presentera en icke Göranvänlig vattentemperatur. Så därför förflyttades simmomentet till vår fina utomhusdusch. Eller rättare sagt, det är den enda dusch som huset har att erbjuda.

Hursomhelst ville jag göra träningspasset så lika en riktig tävling som möjligt, bara lite kortare distanser.

Simning
För att bli riktigt genomblöt ställde jag mig i duschen och utförde simliknande rörelser tills jag var genomblöt.

Hög koncentration är en viktig del i simning,
liksom färgmatchning av mössa och dräkt.

Sen en kort och intensiv löprunda på gräsmattan för att få upp pulsen lite.

Transition 1
Sen blev det full fart upp till transition 1 och ombyte till cykeluniform.

En kritisk del i stripmomentet är att få av ärmarna.


Bra att träna på att få på strumpor på blöta fossingar
innan dojorna monteras.


Och så iväg på cykelrundan


Den här rundan körde jag, 3,5 mil 

Pigga ben, pigg kropp, piggt även under hjälmen så jag brakade på. Jag körde i ett tempo ett par km över mitt tänkta racetempo i Pula.

Transition 2
Efter 1:18 var jag tillbaka och det var dags att beträda Transition 2. En intresserad och glad publik (=hustrun) applåderade entusiastiskt och kom med glada tillrop.

Bra val att ha strumpor på.
Mycket lättare att få på löpardojorna då.


 Ready for rock´n´roll. En mil skulle nu springas efter
att en gelenergibomb tryckts in.

Löpningen
Tänkte ta det lugnt och det gjorde jag. Lufsade på i ett tempo jag hoppas kunna hålla i Pula. Kändes hyfsat bra. Det tempot har jag rätt mycket marginal på om jag klarar simningen och det tänkta cykeltempot.

Men efter sådär 7 km kom jag in i en svacka, då blev det lite tungt men inte överjävligt tungt. Men tempot sjönk lite, kanske rätt marginellt, men ändå.

Efter 1:16 gick jag i mål, rätt så trött i benen.

En välförtjänt proteinshot efter ett bra träningspass.

Sammanfattning
Bortsett från att jag ju inte simmade på riktigt, vilket var jäddrans synd, så var det ett jättebra testpass. Har inte cyklat och löpt så här långa sträckor tillsammans tidigare.

Det var trots allt lite jobbigare än jag trott. Det viktigaste jag lärde var att jag M-Å-S-T-E hålla ett lägre cykeltempo. Det är ju sketasvårt när ben och kropp bara spritter av iver att trampa iväg.

Men trots allt ska man hoja 9 mil alldeles ensam i med- som motvind. Superviktigt känner jag att benen är pigga till den avslutande halvmaran, och då gäller det att hålla det tänkta racetempot på cykeln och inte köra för hårt.

Mitt mål i Pula är trots allt bara att ta mig igenom målbågen innan "repet" stoppar mig.

Det här vill jag inte missa för allt smör i hela Småland.


Avslutningsceremonin
Självklart tränade vi även på en avslutningsceremoni efter målgång. Hustrun hade dukat upp till rejäl fest. Champagne, löjrom och räkor, inte illa. Och Västerbottenpaj.


Nu är det bara 29 dagar kvar till race day. Känns läskigt, kul, spännande och pirrigt på en gång.

torsdag, augusti 18, 2016

Igår sprang jag 1,1 mil. Naken.

Inte nog med det, det regnade också. Men det var skönt. Kändes på något sätt befriande. Lite wild and crazy.

Ja alltså, jag hade såklart både byxor och långärmad tunn och fin regnjacka på mig. Men du som idrottar vet att ordet regnjacka bara är något någon marknadsförare av idrottskläder hittat på.

I verkligheten finns ju inga regnjackor. Man blir ju dyngsur även med en sån på kroppen.

Men du, varför gör inte löptröjstillverkare tröjor som är lika fiffiga som cykeltröjor, med några fickor på ryggen? Det är ju hur praktiskt som helst.

En fuskbild. Den är tagen i förrgår då jag sprang en 5 km backrunda.
I en cykeltröja. 
Igår i regnet blev min telefon blöt och oanvändbar när den
låg i "regnjackans" ficka. Då blev det heller ingen selfie.

Ahhh, du trodde jag sprang kroppsnaken? Åh, då tror jag du missförstog rubriken. Nänä, så galen är jag trots allt inte.

Jag sprang utan att kolla pulsklockan. Det kallas att springa naken i träningssammanhang. När jag började springa tryckte jag igång klockan, sen drog jag ärmen på den s.k "regnjackan" över klockan. Inte en enda gång tjuvgluttade jag på den för att kolla hur långt jag sprungit, tempot eller puls.

Bestämde att jag springer som jag känner för i ett behagligt och bekvämt tempo för dagens träningspass var tänkt som ett LSD-pass, Long Slow Distance.

Jäklar vilken härlig runda det blev. Trots ihållande regn. Det är något som jag tagit med mig från Team Rynkeby, är en träning bestämd så kör man den oavsett väder. En enkel regel, då behöver man aldrig tveka.

Det enda jag bestämde i förväg var vid vilken vägkorsning jag skulle vända vid så rundan blev minst 1 mil lång plus en aning längre än senaste långrundan.

Jag kom in i en härlig rytm där benen bara trummade på av sig själv. Kände mig stundtals som i en härlig bubbla där jag bara flöt fram och tankarna i skallen levde ett eget liv.

Försökte bl.a tänka på alla människor jag träffat i livet som betytt något för mig. Det var många namn som dök upp.

Sen ville jag tänka på alla "assholes" jag stött på i livet. Det var svårare, det är trots allt inte många. De man träffar vill man inte träffa igen, så man glömmer väl de ganska fort. Den enda jag kom på hette Ingemar, ja han heter väl förhoppningsvis det även idag, jag önskar trots allt inte livet av assholes.

Ingemar är min sinnebild av ett riktigt äkta asshole. Det här var väldigt många år sedan nu, men jag kommer aldrig att glömma den jävla idioten.

Idag är sista anmälningsdagen om man vill vara med i Team Rynkeby 2017 års lag. Vill du göra något kul i livet och där cykling är inblandat är det här ett bra tillfälle. HÄR hittar du hur du gör för att söka.

Idag är det också något annat. Nämligen exakt 30 dagar till min start i Íronman 70,3 i Pula. Det känns så häftigt läskigt och plötsligt känner jag mig långt ifrån färdigtränad. Tre veckors hårdkörning kvar  nu och sen avsluta med en vilovecka med bara lugna inslag, typ rörlighet.

Då bör jag vara i fin form till kl 10:00 den 18:e september då startskottet går och bortåt 2000 likasinnade kastar sig i vattnet på Ambrela Verudela Beach för första delsträckan.

Eftesom jag då påbörjar min internationella karriär så måste mitt namn anpassas. Jag välter omkull ö-et och ändrar a-et till ett u. Det blir perfekt. Go:Run.




PS. Såg just en reklamsnutt på TV. Jag vill motsätta mig den. Man KAN träna utan att äta Vitaepro. Köp inte den skiten, du kommer att må bra ändå om du tränar.



söndag, augusti 14, 2016

Mälaren Runt 2016. Min race report. Det blir inte alltid som man tänkt

Åh vad kul det skulle bli. Mälaren Runt med Anders och hans gäng.

Det blev inte riktigt så kul som jag tänkt. Men trots allt kom jag i mål. Ensam. Igen. Mälaren och jag lirar inte riktigt ihop verkar det som. Två av tre gånger har jag gått i mål ensam. Eller så väljer jag alltid grupper som är för bra för mig. Övermod, kallas sånt.

En aning besviken, men ändå en smula glad och nöjd ändå.

Dagen började med att väckarklockan ringde kl 04:00. 

Puhh, mörkt och regntunga skyar. Ingen bra start på dagen.


En god frulle är en bra bas.

Iväg i god tid till starten vid Welcome Hotell i Barkarby.

Man har väl sett hur proffsen har sina startnummer på hojarna.
Klart jag sätter min likadant.


 Som jag skrev häromdagen. Mäster Anders hade satt ihop en grupp
med snygga, trevliga, starka och snabba cyklister. 
Och så jag. Här lite blygsamt bakom Ulla till vänster i bild.
Bilden är tagen bara några minuer innan start.

Sen var det dags att dra iväg. Exakt kl 06:00 blev vi ivägsläppta.

Hur färden genom stan gick till kan du läsa i mitt förra inlägg. Men rätt magiskt var det. Ännu en gång.

En kul grej hände under den cyklingen. Rätt som det var kom en kille uppcyklande bredvid mig. 

-Tjena, sa han, jag läser din blogg, det är den enda blogg jag följer. Jävligt inspirerande, jag tänker att kan den gubbjäveln så kan jag också. 

Matthias, som det visade sig att han heter, kan konsten att utrycka sig. Brukar tycka lite olika saker på Fejan.

Alltid lika fantastiskt kul att höra såna kommentarer.

Vid Hallunda teamade vi upp vår grupp i samband med en kortkort s.k. skvättpaus.

Det är nu det börjar. Dessutom började det regna.

Oj vilken motvind det var. 6-7 sekundmeter rätt i nosen. Eller snarare lite snett framifrån, så det blev rätt jobbigt för alla.

Första depån var i Läggesta där Anders hade förbeställt mackor och korv till oss. Inga större problem cykelmässigt att komma dit. Bara stundtals lite halvjobbigt. Några mikrostopp á la Rynkeby existerar inte i såna här sammanhang.

Efter 8 mil, första stoppet. Carolin djup koncentrerad på mackan.
Mr Ego fortfarande i god form.

Next stopp Torshälla golfklubb, 6 mil bort. Nu blev det ännu jobbigare i motvinden. Mjölksyran i mina lår började bränna och jag fick kämpa rätt hårt för att inte tappa hjulet framför.

Men vi kom fram till lunchhaket vid golfklubben och ny energi stoppades in i våra kroppar. Fick lite plötsligt lite oroande känslor att jag kanske borde kliva av redan här, och ansluta till en långsammare grupp, för jag insåg att ytterligare 17 mil skulle bli tufft med det här gänget. Trots att det "bara" var en mellangrupp, dvs inom hastighetsintervallet 28-30. Hade ju inte varit i närheten av problem tidigare under säsongen i de hastigheterna, snarare tvärtom. det har jag fixat lätt som en plätt.

Kompis Tina förbjöd mig att ens tänka tanken att hoppa av, då skulle hon spöa upp mig sa hon. Nä, det sa hon inte, men hon tänkte det säkert. Men hon peppade mig ändå hårt för att inte ge upp. Så då gjorde jag inte det.

Me and kompis Tina vid lunchstoppet.
Tina har också kört med Rynkeby till Paris.
Både 2015 och 2016.

Iväg igen. Efter bara någon mil började jag känna lätt ångest när jag jag kom närmre och närmre min tur att ta förning. Skulle benen orka? Tog minimala förningar för att snabbt kunna glida bakåt i klungan.

Till sist la jag mig näst sist tillsammans med Anders utanför rotationen för att slippa vara uppe och dra.

Efter två mil gav jag upp. Dåligt säger du kanske, bara att bita ihop och kämpa. Då säger jag så här. Gör nu så många burpees du orkar tills du inte orkar resa dig upp. Gör sedan omedelbart lika många till. Exakt så kändes mina lår. Det gick inte att hänga med längre. Det gick bara inte. Orkesmässigt inga probem, benen ville bara inte och utan ben blir det knepigt. Kändes ohyggligt frustrerande eftersom säsongen så här långt varit något av en succésäsong.

 Här gled jag in i en P-platsficka och gav upp.
Lång bort i fjärran ser du resten av gruppen. By by liksom.

För att vara extra pedagogisk visar jag här exakt var jag 
släppte iväg mina kompisar.

Jag hade nu några alternativ. Att ge upp var fullständigt uteslutet. Ingen DNF här inte. Ett annat alternativ var att invänta en långsammare grupp. Näe, gud vet när dom skulle komma.

Att vända tillbaka samma väg? Nä inte det heller, det hade ju också gett en DNF.

Så jag bestämde att slutföra loppet i min egen takt. "Bara" 16 mil kvar.

Kämpa Göran, kämpa. 
Bestämde att det skulle bli dagens mantra
samtidigt som jag försökte likna min hjälm.


Efter några solomil en liten paus i en fin skogsdunge.

När jag skulle iväg från min lilla skogsdungepaus stannar en bil och ut kliver en stilig kille och frågar om jag är okey. Trodde först att det var någon slags arrangörsbil, men det var maken till en av tjejerna i min f.d grupp.

Han frågade om jag ville åka med eller om det fanns något han kunde göra för mig. Nej tack sa jag till båda. Vilken kille va! Fantastiskt, tack för det.

När jag står och strax skall äntra min aluminiumponny brakar en snabbgrupp förbi. En snabbgrupp bakom "min" mellangrupp? Halleluja, tänkte jag.

Plötsligt hör jag ett rop från gruppen, KOM IGEN GÖRAN. Ingen aning vem det var, men det gav lite extra pepp, det gjorde det.

Så småningom kom jag till Köping och stämplingskontrollen. En bensinmack. Måste vara den enda i hela riket som inte accepterar kreditkort, bara kontant betalning gäller. Visserligen med elektronisk kassalåda, men man kan ju fundera lite hur den verksamheten beskattas.

Glass och Cola en bra kombo en sån här härlig dag i Köping.

När jag kom till Köping var snabbgruppen där och skulle precis ge sig iväg. Borde inte snabbisarna vara långt före mig? Men kvar satt fyra trötta gossar. De orkade inte hänga med snabbisarna längre.

Nu kom återbetalningen från motvinden på Mälarens sydsida. Underbar slör, som man säger på båtspråk. Alltså vinden in snett bakifrån. Ibland lite bidevind, men mest slör. Vilken känsla att dundra på med svaga ben i 35-hastighet. Nån mil snittade jag 30. Häftigt.

Västerås blev nästa anhalt.

En trevlig men lite ensam picnic i Västerås. Kaffe och god bulle.
Humöret på topp.

Ingen rast ingen ro. Iväg mot nästa fikapaus, Enköping.


 Min trogna kompis Skuggan och jag betraktar det vackra svenska landskapet.

Stannade vid mitt vanliga "orkar-inte-mer"-ställe, Statoil i Enköping.

Ännu en bulle, men den här gången med en Cola.

Fortfarande rätt pigg, hade gott om vätska och energistuff med mig som jag hela tiden stoppade i mig.


I Enköping gick jag "all in" och fyllde ramväskan
med Ahlgrens bilar. Lite lördagsmys piggar ju upp, tänkte jag.

Upp och iväg igen. Två saker gällde nu: 

1/ måste i mål innan mörkret faller. Valde att inte ta med någon belysning. Kändes just nu som ett dåligt beslut.

2/ började leka Tour de France. Jag har gjort en utbrytning och måste hålla en annan mellangrupp anförd av Bosse Diesel bakom mig till varje pris. De hade nämligen inte passerat mig. 

Bålsta nästa anhalt, det sista depåstoppet är vid en Shellmack. Ca fyra mil kvar sen. Kände mig dökaxig, så jag körde förbi den depån.


 Yepp, en Vätternrunda avklarad nånstans mellan
Bålsta och Kungsängen.

Efter en stund såg jag på min Garmin att jag just klämt en Vätternrunda. Men det här är ju Mälaren Runt och jag hade i den stunden ingen aning om det var 31 eller 33 mil loppet är.

Sista biten från Bålsta och till målet innehåller rundans värsta backar, så det är ju en lite halvjobbig del kvar när man är som tröttast. Men det funkade fint för mig idag. Jag körde ju hela tiden i min alldeles egna hastighet. Blev jag trött lättade jag på pedaltrycket och kändes det bra så ökade jag trycket. Så kan man inte köra i en grupp, då gäller det att trycka på för att inte hängas av. En stor skillnad.

Men att köra ensam på vägar man inte hittar är lite spännande. Varje startande får en vägbeskrivning. Jag tappade dock min så jag fick Mäster Anders lapp när jag släppte iväg de andra.

Så här ser vägbeskrivningen mellan Enköping och Västerås ut.


 Den här gången visade inte Strava min fysiska ansträngning
utan min mentala ansträngning.


Slitet var absolut värt för att få dekalen längst ner.

När jag kom hem visade det sig att kära hustrun hade gjort i ordning en ljuvligt god och härlig gourmematlåda till mig.



Kanske det här loppet gjorde något med mig.

Känns lite bittert att jag inte är med på bilden, det gör det.
Men vilka kämpar det här är, 29.9 i snitt hade dom.
Enligt ett ännu obekräftat rykte var merparten helt slutkörda i mål.

Vilka grymma cyklister jag hade förmånen att cykla med i 16 mil. Tror de klämde rundan på en tid runt 13:30.

Själv tog jag mig runt på 14 timmar och 48 minuter. Solokörde 16 mil av totala 31,8 mil och med totalt 1950 höjdmeter enligt min Garmn. Rullsnittet blev 26. Känner mig trots trötta ben rätt nöjd med det när allt kommer omkring.

Jag har ändå en viss förklaring till det hela. Vill du höra? Senast jag cyklade på "riktigt" var incyklingen i Paris den 16:e juli. Därefter bara ett kort halvtimmes intervallkör häromveckan. Jag har bara tränat simning och varit ute och löptränat, senast häromdagen 1 mil i ett för mig tufft tempo. Så där har vi nog förklaringen till haveriet i mina lår.

Jag kom trots allt i mål och i rätt bra skick, glad och inget utmattningsgråt. Bara med skrikande lår.

Men visst, en bitter tagg sitter ändå kvar i hjärtat. Jag orkade inte hänga med gruppen. Det förvånade mig faktiskt. Men jag tröstar mig med att det finns tuffare gossar än jag som ibland har en dagsform som inte räcker. Gunde Svan t.ex. Inte heller han brukade bryta trots att segerchansen inte fanns kvar. 

Och vet du, min Tour de France-utbrytning höll hela vägen. Jag höll undan från Bosse Diesels mellangrupp och kom i mål ungefär 15-20 minuter före dom. Det var kul, måste skrivas in i mitt CV när jag söker till cykelgymnasiet.

fredag, augusti 12, 2016

I morgon är det dags igen. Mälaren Runt

Lite underligt. Det är ett så otroligt fokus och laddning inför Vätternundan. Jag laddar flera veckor i förväg, det står massor av saker om loppet i tidningar, och på diverse cykelforum på nätet svämmar det över av frågor och goda råd.

Man blir helt enkelt tokladdad vare sig man vill eller inte.

Men VR är över och nästa race är i morgon, då blir det Mälaren Runt. 32 mil. Inga särskilda depåer förutom lunch i Eskilstuna, som är förbokad för alla. I övrigt får man stanna där man har lust.

Det som just nu har absolut högsta fokus för mig, är trots allt min halva Ironman i september. MR är en bra uthållighetsträning inför den. Pannbensträning också.

Även idag blev det ett kort simpass i Östersjön. Innan lunch.

Jag tänker att ett kort pass är bättre än inget pass. Dessutom ville min tf livräddare (=hustrun) inte sitta på bryggan och spana längre, hon ville upp till stugan och laga lunch. Dessutom känns min kropp lite stel idag, sprang 1 mil i ett för mig högt tempo i går kväll.


Ojdå, då blev det lite reklam också.
Team Snabbare ordnar kanonfina resor till Mallis.
Jag vet, för jag var på en sån i våras.

Ibland får jag frågan om jag får betalt för reklam i min blogg. Nix, inte en spänn. Jag är inte BlondinGöran direkt. Men jag länkar mer än gärna till företag eller personer som gjort mig extra glad och eller extra nöjd.

Hursomhelst, tillbaka till loppet Mälaren Runt som är något helt annat än t.ex VR. Längre. Svårare. Anonymare. Ärofylldare. Exklusivare.

De första milen från Barkarby, hela Bergslagsvägen, över Tranebergsbron, över Västerbron, över Liljehomsbron genom Aspudden och Mälarhöjden eskorterade av massor av motorcyklar, som desstutom spärrar alla sidovägar som vi passerar, innan farten släppt fri i Hallundatrakten. Nästan lika magiskt som att cykla genom Paris med Team Rynkeby.

Inte ens Paris slår känslan att i ett ännu inte vaknat Stockholm passera toppen av Västerbron med den fantastiska utsikten mitt i en jätteklunga på 150 cyklister.

Maxantalet i loppet är nämligen 150 cyklister. Jag är en av dom. Skrivs ingenting om loppet. I år min tredje runda. 2014 tog jag mig runt på 17 timmar och 10 minuter. Jag var nybörjare, hade bara tränat med de lugna grupperna typ 25-27 km/tim.

De första 10 milen snittade vi för mig brutalt hysteriska 33 km/tim. Jag tog tvärslut någon mil före Eskilstuna, körde in i väggen så flisorna rök.

Det var som att passera en skärseld. Eller rättare sagt, bli stekt av en skärseld. Ohyggligt jobbigt, men lika ohyggligt lärorikt, både vad gäller cykling som att lära mig mer om mig själv.  HÄR kan du läsa min race report om den plågan.

2015 cyklade jag och gruppen runt på 13 timmar blankt. Blev rekordslakt för min del. HÄR kan du läsa om den. Om du vill och orkar.

Hur blir det 2016 tro? I år blir vi 18 cyklister i gruppen. Sa jag det? Jag cyklar i en Fredrikshofgrupp med Mäster Anders, Anders Johansson, som kapten. Han har handplockat ihop folk som är snygga, trevliga, starka och snabba. Och så jag.

Första gången Mälaren cyklades runt i officiella sammanhang var under OS i Stockholm 1912. Vinnaren cyklade runt på lite drygt 10 timmar. Otroligt med tanke på dåtidens vägar och cyklar.




Hände en annan grej också. Jag fick agera hobbysjöräddare igår. Vår lilla jolle, en sån där liten rackare man kan ha efter segelbåten rymde häromdagen när vi inte hade kommit till landet ännu.

Det blåste rejält och en granne ringde och sa att min jolle hade slitit sig och låg strandad på andra sidan viken. Ett otillgängligt ställe både från land och från sjösidan.

När vi kom ut hade det mojnat så jag lånade en roddbåt och rodde 600 meter över till andra sidan och bärgade utan incidenter rymligen. Och så rodde jag tillbaka igen. Bra träning visade det sig.

Att använda motor är fusk när man behöver träna.
Det blev 1200 meter rodd.

Nä, nu måste jag kila. Åker hem strax för att tokladda inför morgondagens 33 mil. Ska visst blåsa rejält. Hoppas hoppas hoppas det blir från rätt håll.

May the force be with me.

PS. Det är ännu inte för sent att söka till Team Rynkeby. Kolla in vår Facebooksida HÄR. Leta gärna upp de små intevjusnuttarna vi gjorde varjde dag under vår cykling så får du ett hum om hur otroligt kul vi hade.

söndag, augusti 07, 2016

Det är dom små detaljerna som avgör

Som jag skrev häromdagen så är min största motståndare i alla uthållighetsgrejer värmen. När temperaturen stiger upp mot 28-30 grader får jag det jobbigt. Mitt hjärta orkar inte pumpa runt blodet tillräckligt mycket för att kyla ner kroppen inifrån, trots pacemaker. Ungefär så funkar kroppen.

När insidan inte blir nerkyld tillräckligt så blir jag mer eller mindre orkeslös. Går knappt att förklara känslan, men jag liksom bara dör orkesmässigt. I det närmaste omöjligt att köra vidare med samma ansträngningsgrad, oavsett tjocklek på pannbenet, det funkar bara inte. En otroligt obehaglig och konstig känsla.

Problemet kan tillfälligtvis lösas med att hälla vatten över nacke och bröst, men jag behöver ju också vatten att dricka så jag får ju inte slösa på vattnet.

Ännu ett alternativ är väldigt mycket lägre tempo, eller bara att sitta och vila en stund, svårare än så är det inte.

Men ska man köra en halv ironman med 9 mil cykling och sedan 22 km löpning i gassande sol, och skrämmande cut off-tider att hinna till, så har man inte råd att sitta och vila särskilt länge. Simningen ger mig ju såklart inte överhettningsproblem. Där är ju som möjligen bekant vid det här laget problematiken något helt annat.

Men man kan göra det bästa av situationen ändå. Igår fick jag plötsligt för mig att en ny bra hjälm skulle hjälpa till att hålla värmen borta lite under cyklingen.

Så raskt iväg till min närmsta lokala cykelhandlare, Cykloteket, där jag tänkte inhandla en vit hjälm med mycket ventilation. Vitt stöter bort värme, svart suger åt sig. Det är sen gammalt. Min Rynkebyhjälm är svart. Den duger inte, tänkte jag.

Självklart finns det även andra lokala cykelhandlare, t.ex Outsport i Solna. (jag glömmer aldrig vänliga själar)

Det blev en Specialized S-works Prevail. Inte den billigaste hjälmen, men förhoppningsvis hjälper den mig lite på traven.

Vänligen notera att Mr Ego här förevisar korrekt 
instuckna glasögonskalmar.
Bilden symboliserar nämligen triathlon, 
inte vanlig lvg-cykling.

-Vad kostade den då, frågade hustrun misstänksamt när jag kom tillbaka.

- Åh, hrm, alltså, typ säkerhet måste få kosta lite, eller hur, och priset var väl ungefär som en handväska, sa jag försiktigtvis lite trevande.

- Jaha, inte mer, svarade hon.

Köpet var därmed godkänt utan att gå in på mera monetära detaljer. Jag drog en lättnadens suck.

Nu tänker jag undersöka triathlonmarknaden och se vad som finns i form av vita och kylande kläder för cyklingen och löpningen. Finns nedkylande vita armskydd har jag sett. Kan vara något också.

Kommer bli en dyr tävling det här, det kommer bli många N+1 på klädfronten. Bäst att se till att jag fullföljer loppet då.

Så därför gav jag mig ut på ett s.k brickpass idag. Först cykling under en halvtimme då jag körde några rejält tuffa korta intervaller och sen snabbt skobyte för att ge mig ut och lubba femkilometersrundan som blev en sexkilometersrunda. Jobbigt som attan, men förhoppningsvis nyttigt.

Bilden nedan visar Team Attack of the invisible rubber ducks under slutfasen av swimruntävlingen Rockman. Här har Sofia och Linda precis gått/sprungit uppför 4400 trappsteg. Misstänker att i morgon publicerar hon sin race report på sin blogg som du hittar HÄR.

De ser glada ut. I verkligen bonkade min kära dotter 
fullständigt i den här trappan och fick hjälp av Linda
som gav en hjälpande hand på ryggen sista biten upp.
(Foto: Jonas Demnert)

Thats all for today folks, i morgon vid lunch försöker hustrun och jag ge oss på en nystart på den uppskjutna semestern. Men man vet ju inte helt säkert.

lördag, augusti 06, 2016

Attack of the invisible rubber ducks

Tänkte inte skriva så mycket om mina prestationer idag. Idag håller jag mig i bakgrunden och berättar istället om Team Attack of the invisible rubber ducks.

Det teamnamnet kan man kalla ett rejält teamnamn. Medlemmarna i det teamet är min dotter tillika medarbetare Sofia och hennes kompis Linda Doktár. De kör swimruntävlingar lite här och var tillsammans och är ytterst lite sponsat av StockhholmsBuss. Ytters lite.

Team Attack of the invisible rubber ducks, dsv Sofia och Linda

Idag lördag kör de tävlingen Rockman i Norge. De kalkylerar med en tävlingstid på ca 10 timmar, löpning och simning.

HÄR kan du läsa Sofias pre race report. Föreslår att du läser det och jämför det med oss vanliga människor som styltar fram på små oskyldiga och platta 5 km-rundor.

Å andra sidan cyklar inte de här tjejerna och det gör ju både du och jag, och att cykla är MYCKET jobbigare och slitigare. Jag säger bara Vätternrundan. Jag säger bara Mälaren Runt. Jag säger bara Malmö-Paris. Så vi får lite perspektiv på galenskaperna.

Min son Marcus är lite moderat i sina utmaningar. Håller sig till golf och tennis i närområden hemma. Lagom jobbigt, men han är ruskigt bra i båda diciplinerna.

Jag är ohyggligt stolt över mina barn. Det är ju dom som format mig och inte tvärtom. Varför skulle jag annars utmana mig själv med det jag gör? Annars skulle jag säker legat på sofflocket och zappat tv hela kvällarna.

Min egen utmaning Pula känns lite mesig i jämförelse med Rockman, det måste jag nog säga, men den är tillräckligt svår för en gubbe som jag. Igår körde jag förresten ett cykelpass. Inte långt, men tog i för kung, fosterland och Drottning Silvia i alla uppförsbackar jag passerade.

Tangerade mitt PB i den branta backen bakom Statoil Järva krog. I övrigt körde jag lite kortare intervaller och körde bara med tung kadens. När jag kom hem var benen lite lagom möra.

Just nu matar Pula på med massa hetsande bilder inför loppet. Så för varje dag känner jag mig mer och mer laddad. Och mer och mer nervös.

Nu  bara typ 43 dagar kvar och plötsligt känner jag mig otränad. Skumt, jag som tränat mellan 25-30 pass i månaden sedan september förra året. Jag kan inte vara otränad.

Tror jag döper mig själv till Team The man who gave madness a face. Ytterst lite sponsat av StockholmsBuss.

 Här är starten i Pula. Här ska jag simma 1900 meter i en slags rundbana.
Ser läskigt ut. Blåser säkert jättehöga vågor också.

Numera går det inte en enda dag utan att jag tänker på den tävlingen. Och räknar ner. Känner mig som en liten pojke inför julafton. Och är allt annat än lugn.




torsdag, augusti 04, 2016

Det går inget bra för mig nu

Jaaaaa, äntligen semester. Man blir ju så glad när det äntligen är dags.

Semester, yeahhhh, va kul!

Två härliga veckor i stugan i Trosa skärgård med början häromdagen, i tisdags, så fort som trafikledare Johnny kom till kontoret kl 10. Och dessutom en härlig cykling typ en 15-milare på onsdagen inte alltför långt från stugan tillsammans med Fredrikshofs Nacka/Värmdö-sektion. Superhärligt.

Johnny var nere i Berlin och tog över en buss från en av CykelTours cykelresor i Italien och kom hem på måndagen, därav semesterstart på tisdagen.

Hustrun och jag var förberedda. Väskorna packade, bara kylvarorna kvar att lägga i kylväskan. Cykeln rengjord och smord, våtdräkten snyggt och prydligt hoprullad. Personligen var jag redo för Trosa Training Camp, för min tanke var träning varje dag. Inte ligga på latsidan inte.



Klockan är 09:50 och jag ska börja packa bilen. Då ringer jourtelefonen.

-Tjena, de e Johnny. Kan nog inte komma, har fått feber inatt och dessutom spytt som en katt, stönade han fram.

Jaha, bara att meddela hustrun att semestern är skjuten på framtiden och knalla tillbaka till kontoret. Ett öde ställe.

 Sofia har dragit till Norge och ska tävla den helt vansinniga
swimruntävlingen Rockman.

Klicka på länken under bilden, då kommer du förstå att man måste vara lite halvcrazy för att ställa upp i den tävlingen. Respekt som fan till min dotter.


 Trafikledare Johnny sjuk


 Tommy har inte ens börjat än



Får trösta mig med lite kvällslektyr istället. Behöver tips hur jag ska toppa formen inför min i mina ögon halvcraziga utmaning HI i Pula.

Men det går bra med den träningen, tackar som frågar. Har simmat ow ett antal gånger nu, senast nästan 1500 meter igår. Bara bröstsim. Testade crawl men min träningskamarat svärson Jonas kom i kapp mig då, så bröstsim går både bättre och snabbare för mig.

Tyvärr kunde vi inte ta korrekt tid hur lång tid det tog att simma 1500 meter för vi fick stanna några gånger för Jonas fick kramp i vaderna lite då och då.

Men simningen känns bra trots allt. Går bättre och bättre så nu har jag rätt stora förhoppningar att kunna ta mig vidare till cykelavsnittet. Den delen är jag inte ett dugg orolig för.

Har förresten bestämt att jag hyr cykel i Pula istället för att ta med min egen. Verkar vara löjligt dyrt att ta med min egen på flyget, dessutom är risken överhängande att den inte kommer fram eftersom vi måste byta flygbolag vid mellanlandningen i Frankfurt.

Hade lite tur, de hade en kvar i rätt storlek. En Cube Peloton med en mix av Shimano 105 och Ultegra och med 11-32 bak och 50/34 fram. Låter helt okey för mig.

Ser ju sjukt snabb ut. Hoppas ryttaren kan hantera den bara

Egentligen inte orolig för löpdelen heller, även om jag redan nu vet att det bara kommer att vara tjockleken på mitt pannben den dagen, som kommer att avgöra om jag tar mig i mål eller inte. Herrejesus, jag har ju aldrig sprungit 22 km någon gång tidigare.

Men nån gång ska ju alltid vara den första. Sade han förhoppningsfullt.

Mest orolig är jag för värmen. Blir det för varmt kanske det är den som knäcker mig. Nä, skoja bara, inget ska få knäcka mig den dagen. Inget.