Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015 och 2016. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015 och 2016 med Team Rynkeby och ska göra det även 2017.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå.

torsdag, december 01, 2016

Jag och My Fair Lady, JAG TROR JAG KAN DET!!!

Nu kanske du tror att rubriken syftar till mig och min hustru? Fel fel fel. Den syftar till musikalen där någon som ska lära sig prata hyfsat men inte kan det. Så plötsligt kan hon det och Jarl Kulle, tror jag, utbrister i en sång och sjunger JAG TROR HON KAN DET!!

Jag har tidigare utnämnt mig till den enda nu levande mannen i hela Svealand som inte kan lära sig crawla.

Men nu ändrar jag mig. Jag sjunger nu JAG TROR JAG KAN DET, JAG TROR JAG KAN DET!!!


Häromdagen kom genombrottet. Tror jag. Jag säger tack till mina nya simbrallor.


Äsch, jag tar det från början.

Som numera vanligt körde jag och svärson Jonas ett simpass i Tibblebadet. Jonas hade av sin fru, tillika min dotter tillika min medarbetare tillika ibland min sim-PT fått ett teknikprogram som vi följde till punkt och pricka.



Start med insimning/uppvärmning 2x25 meter. Redan där satt den. Körde just 2x25 meter crawl. Har aldrig hänt att jag klarat ens en sån uppvärmning.

Sen tröskade vi igenom teknikövningarna som de duktiga elever vi är. Gick kalasbra. Bl.a körde vi 8x25 meter med start 60. Mumbojumbo för dig som inget vet va?

Det betyder att man startar en 25:a var 60:e sekund. Mina 25:or låg på 31-35 sekunder, så jag fick en vila på ca 25 sekunder innan det var dags att köra igen.

Egentligen stog det start 45 i programmet, men eftersom jag var säker på att inte klara så många 25:or överhuvudtaget valde jag start 60 istället. Så fixade jag alla vändor. Dessutom utan större problem.

Och andningen satt som en smäck. Fattar du lyckan?

När vi var klara med teknikdelen var det "hopp och lek", dvs vi fick simma hur vi ville. Då valde vi att testa 50-meterslängder eftersom bassängen i Tibble är en stor 50-metersbassäng.

Nu ville jag leka lite så jag satte på mig simfenorna på fossingarna. Då går det ännu fortare att simma vilket ju är kul såklart.

50 meter var plötsligt inget stort problem. Sen bestämde jag mig för att köra en 50:a med fenorna men utan att sprattla med benen utan bara låta dom hänga med liksom. Gick ju kalasbra.

Av bara farten körde jag ytterligare två 50:or på samma sätt. Visserligen med vila mellan, men ändå.

JAG TROR JAG KAN DET! JAG TROR JAG KAN DET!

Totalt simmade vi 850 meter under passet. Inte illa. Och kul som attan var det.

Min ovan nämnda dotter tycker flytbyxor är fusk. Jag ser det som ett hjälpmedel som hjälper en hopplöst talanglös gubbe att lära sig simma crawl. Dessutom gjorde brallorna att jag plötsligt tycker simning är riktigt kul. Och det väl ändå huvudsaken. Dessutom kommer jag sannolikt aldrig att simma crawl annat än vid tillfällen då jag har flytdräkt av något slag på mig.

Dessutom tvingade hon mig att publicera resultatet av november månads tävling "Flest träningstimmar i familjen". Ja ja, den kommer här. Lovade att publicera den, annars blir det dålig stämning på jobbet.

Jag tog det lite easy den här månaden, 30 olika pass men hela åtta vilodagar. Klart man blir frånåkt då.


Eftersom jag nu tror att jag äntligen kommit en bit på väg i crawlandets ädla konst, måste jag iväg på lunchen och testa i simhallen om jag bara drömt eller om det verkligen hänt.


söndag, november 27, 2016

Rapport från en Triathlon-wannabe

Det är tungt att vara en Triathlon-wannabe.


Det är tungt att köra igång igen när kroppen gör ont efter ett pass i en annan gren. Det är tungt att vakna varje dag med en kropp som har träningsvärk.

Samtidigt är det en skön känsla. Och en rolig känsla när alla pass är olika och man har ett mål att sikta mot. Ett svårt mål.

I bästa fall kommer kroppen en dag att vara både stark, vacker och uthållig. I mitt fall förhoppningsvis i mitten av juli när vi cyklar till Paris, men framförallt den  27/8 i Zell am See.

Vacker kommer min kropp aldrig att bli, det är därför jag strök över det. Mitt bäst-före-datum för det är utgånget.

Nu ska jag berätta om min träningsvecka.

Måndag simning med svärson Jonas. Mitt första simpass sedan det misslyckade Pulaäventyret 18/9. Jag tränar för simdelen i HIM-tävlingen och Jonas för simdelen i en Svensk klassiker.



Tisdag styrkepass på morgonen innan jobbet .....



...och ett lugn löpning ca 60 minuter på kvällen efter jobbet.



Onsdag Var tvungen att välja mellan ett härligt spinningpass med Team Rynkeby eller seriefinal i tennis i gubbdubbelligan. Jag valde tennisen. Matchen blev oavgjord vilket får följden att det är omöjligt för mig att vinna serien. Rackars trist, men sånt är livet.



Torsdag dags för ett simpass igen. Beställde häromdagen nya simglasögon och simbrallor med inbyggd flytkraft. Har läst att det är bra för att kunna fokusera på framförallt armtagen och inte samtidigt behöva kämpa med benen och eventuellt klämma en dolme mellan låren. Ja, det där låter kanske lite skumt för den som inte vet, men du som simmar vet vad jag menar.

 Och vilken succé brallorna blev. Kändes plötsligt jättebra att crawla. Rent av kul.



Fredag. Dags igen för ett styrkepass på gymmet. Passade fint på långlunchen.



.... och på kvällen blev det ett kort men intensivt pass på trainern. Lika bra att passa på när hustrun hade nån slags tjejträff på stan. Första gången över 600 watt. Visserligen bara någon sekund eller två, men ändå.


Sen uppstod ett problem. Middag. Hustrun på äventyr. Tog ett snack med Findus som efter bara fyra minuter serverade denna delikata middag med tillhörande dryck.



Lördag.  Ingen cykling idag. Vilodag. Från all träning alltså.

I utbyte mot all min träning inför Rynkebycyklingen till Paris och HIM-tävlingen så har hustrun under vintern förtursrätt att sätta lördagsprogrammet. Söndagarna är mina nämligen.

Så därför blev det ett besök på Steninge julmarknad, självklart innehållande en fikapaus. Någonting måste ju jag få bestämma på lördagar.



Mitt i alltihop fick Tomten syn på mig och ropade att jag skulle komma. Han ville ha lite råd angående cykelköp. Han funderar på att slakta renarna och istället köpa cyklar till Nissarna för att dra släden. Blir bättre för miljön, sa han. Och för Nissarnas fysiska status, de börjar bli lite lönnfeta av allt godis, avslöjade han också.

Jag sa vad jag tyckte och han tackade ödmjukast för mina råd. Passade på att ge honom en lapp med lämpliga weblänkar utifall han tänkte ge även Mr Ego en eller annan julklapp.

Förklarade även nogsamt principen N+1 för honom och berättade också att jag varit väldigt snäll i år. Och duktig. Hoppas han tar till sig det.



Men hustrun hade planerat en lång dag. Vi avslutade med att besöka Stadsteatern för att se pjäsen Dylansällskapet. Självklart innehållande en fikapaus.


En riktigt riktigt bra föreställning. Mycket humor och lite allvar instucket lite här och där. Christer Fant gör sin roll absolut helt fantastiskt. Den här föreställningen hamnar lätt på min Top5-lista över bra pjäser jag beskådat under alla år.

Söndag. Träningsveckan avslutades med ett skitjobbigt cirkelfyspass med Team Rynkeby Stockholm. Nio stationer, fullt ös 45 sekunder, 10 sekunders vila under förflyttning till nästa station. Totalt tre varv.


Nästa vecka blir väl ungefär som den här, men spinning istället för tennis på onsdag. Och att fredagsmiddagen förhoppningsvis blir lite smarrigare.

Som sagt, ibland är det både tungt och tufft att vara en triathlon-wannabe.

lördag, november 19, 2016

Vintercyklingspremiär

Egentligen ljuger rubriken lite. Jag var ute om cyklade 2 mil runt Edsviken häromveckan.

Men idag blev det "riktig" premiär, cykling med Fredrikshofs audaxgrupp. Nästan min favoritgrupp.

Ett rent nöje att cykla premiärrundan med audaxgänget

Alltid behagligt audaxtempo som ska vara 22,5 km/tim. Absolut perfekt om man vill köra distans som ett lågpulspass. Vilket rekommenderas en gång i veckan i alla fall.  Brukar bli lägre snitt när vi cyklar i skog och på grusvägar med mtb, crossar eller hybrider.

 Bara några enstaka pulstoppar idag.
Men som vanligt är hemcyklingen från "målet" i Norrviken jobbigast.

Alltid en lång och trevlig fikapaus i mitten av passet.

Övriga cykelpass intervaller och backar. Ungefär så om man vill följa de regler som många anser allenarådande för att vid behov kunna cykla snabbt.

Hursomhelst, idag blev vi sju stycken som ville ut och lufta oss lite.  Nästan alltid med Daniel Säfström som perfekt road captain tillika farthållare.

Första paus i skogen efter några mil


Även lugnt tempo kräver energitillskott. Det här var det viktigaste
vi hade under vår Pariscykling i somras. Efter några dagar 
benämndes de Barkbåtar.



Fikapausen tog vi på Hökeriet. Det är där dom serverar de himmelskt goda mackorna med kött från egna gården.

Den Goda Mackan

Riddarna kring rektangulära bordet

Efter 45 minuters rast bar det av för att klämma sista biten.

Jag brukar kalla audaxgruppen för Huller-om-buller-gruppen.
Cyklingen kan kategoriseras som organiserad kaoscykling.


 Dagens runda som för mig blev 7 härliga mil.


Dagens gäng.
Daniel, Mr Ego, Bo, Urban, Lotta, Torbjörn, Torun

När jag kom hem och varvade ner fick jag plötsligt kramper lite här och där i benen. Det har börjat komma mer och mer de senaste veckorna. Vettefan varför. Men jag stack iväg och köpte magnesiumpiller som sägs vara bra mot kramper. Hoppas det stämmer, för kramp är fan i mig inte det roligaste.


Efter cyklingen for hustrun och jag iväg till min syster där vi blev bjudna på bullar, tårta och godis. Jag åt alldeles för mycket. Det förvånade mig inte.

Blev dessutom överfallen och överöst med pussar av Stella.


Ja, det var ungefär vad som hände mig den här lördagen. Hoppas du hade lika kul.

måndag, november 14, 2016

Nu är jag glad igen. Och lite förvånad.

Kommer du ihåg mitt förra inlägg? Jag kände mig en smula irriterad för jag tyckte inte jag blev  bättre på cykeln.

Skulle ju testa lite på kvällen, dvs fredagsmysa lite på trainern innan själva familjemyset. Och ta mig fan, tror du inte Zwift glatt meddelade mig när jag var klar, "Grattis, du har höjt ditt FTP". Fast på engelska. Inte så mycket högre, men ändå, jag hade ju dissat mig själv dagen innan för att jag inte blev bättre.

Ett glädjande besked alltså, rena rocket science, tränar man blir man bättre. Även om det inte känns så.

I går missade jag Rynkebyspinningen. Var på fölsiskalas som jag inte kunde missa. Det blev tufft. Tre rundor av det här satte sina spår. Fick nästan släpa mig ut till bilen av ren utmattning när kalaset var slut.



Idag började jag en strukturerad och långsiktig plan för löpning som förhoppningsvis ska göra mig några minuter snabbare på milen och så småningom sista delen av Halva Ironman i augusti.

Första test blir väl Tunnel Run i mars någon gång.

Men på min löprunda idag hände en kul grej som gjorde mig så glad så jag skrattade högt alldeles för mig själv. Var till och med tvungen att stanna för att ta en selfie.


Saken var den att när jag hade lubbat någon kilometer på en kombinerad cykel- och gångbana så mötte jag en cyklist. Eller rättare sagt, man möter rätt många pendlare. Precis när just den här cyklisten passerar mig ropar han "-de e bra Göran".

Ingen aning vem det var, han hade en gul jacka på sig, det hann jag se. Det gick så fort så jag hann inte ens ropa "tack".

Om du som ropade läser det här, så ska du veta att det gav mig lite extra energi och gjorde mitt humör ännu bättre.

Som möjligen bekant var det Fars Dag igår. Jag är ledsen alla farsor, men jag tog hem titeln Årets Pappa även i år. Fantastiskt. Kolla HÄR vad juryn ansåg i sin motivering.

fredag, november 11, 2016

Jag är irriterad. J*****igt irriterad.

Jag vill bli bättre. Jag vill bli starkare. Tycker jag kämpar rätt hårt för att bli det, men den känns ändå som att jag liksom står till. Det händer inget i kroppen. Känner mig mest som en seg soffpotatis.

Varför är det så?

Häromdagen, när jag hade vilat,dvs inte tränat alls i två dagar, körde jag ett FTP-pass på trainern. Kände mig rätt övertygad att jag skulle höja det några snäpp jämfört med värdet jag fick för några veckor sedan.



Men vad hände? Jag körde så mjölksyran sprutade ur öronen, men inte fan fick jag ett högre FTP-värde inte, det blev LÄGRE. Va fan liksom. Det gör mig fruktansvärt irriterad.

Snabb analys nödvändig. Tog ett snack med medarbetare/min nygamla PT Tommy, och rådfrågade honom. Berättade vilka bra benövningar som jag tänkte köra på fredagslunchpasset på gymmet.

"-Mmm", sa han och tänkte, "-nja, jag skulle inte rekommendera någon av dom". Så rekommenderade han benpress som förstaalternativ, undvika vanliga benböj med tanke på att min rygg inte mår värdsabra just nu.

Men en sån benpressmaskin finns inte på mitt gym och de andra maskinerna för fram- och baksida lår tycker han inte ger särskilt mycket för cykelmusklerna.

Så då blir det framöver superfokus på benpressmaskinen som finns på mitt andra gym som vi kör i på tisdagsmornarna. Så nu j....ar blir det benpress framöver. Och lite annat godis för ben, lår och core också förstås. Ingenting får lämnas åt slumpen.

På fredagspasset, dvs idag, blev det först en liten uppvärmning på en crosstrainern för att sedan sakta ökas till rejält tunggung och motstånd en bra stund typ 10 minuter.



Sen direkt upp på cykeln bredvid. Ingen riktig spinningcykel, men ändå en halvschysst historia med wattmätare. Körde 4-minutersintervaller så hårt jag orkade. Kände mig nu rätt nöjd, lyckades hålla den här watten i alla fall fyra minuter i taget. Vettefan om jag orkar i en halvtimme. Tveksamt.


Men det kändes annorlunda jämfört med min trainer. Känns nu lite som att den visar för låg watt, eller att gymcykeln visar för högt, men det kändes jäddrans tungt att trampa, så jag röstar för att gymcykeln visar mer rätt än min trainer.

Får slå en koll på trainern i kväll innan middagen och fredagsmyset. Eller kanske ett trainerpass ÄR fredagsmys? Fredagsmys light kanske.

By the way, det där med wattmätare till riktiga cykeln börjar kännas som prio ett på önskelistan till Tomten. Vet inte om han har sånt i sina hyllor, men om han får mitt brev i god tid kanske han hinner beställa hem.

Min säsongplanering 2017 börjar sätta sig lite. Vätternrundan är bokad och klar med Team Rynkeby Stockholm och idag blev även Halvvättern bokad och klar med Team Mellanmjölk.


Vadå börjar bli klar? Den ÄR klar nu. Allt annat eventuellt tillkommande blir lite myspys av allehanda slag, så det här blir mina mål 2017, med absolut fokus på rejset 27/8. Det är det loppet jag tänker på under varenda träningspass jag gör.

Den uppmärksamme ser direkt att Mälaren Runt är struken. Fullt fokus den tiden på Ironman-köret.

11/6 Halvvättern
17/6 Vätternrundan
9-15/7 Malmö-Paris
27/8 Ironman 70.3 Zell am See

Tack för idag, strax börjar fredagsmyset light.

tisdag, november 08, 2016

En hyllning till mina barn

På söndag är det Fars dag. Egentligen är det ju barnens dag, för utan dom är man ju ingen far.

Jag och kära hustrun har två barn. Det tyckte vi var lagom. Särskilt som våra barn, Marcus och Sofia, är fantastiska barn. De är intelligenta, trevliga, smarta och otroligt sympatiska. Och snälla. Och hjälpsamma. Och snygga.

Min fina barn, Marcus och Sofia. Plus kära hustrun.
OBS. bilden är inte nytagen.

Kan helt enkelt inte tänka mig att det finns bättre barn. Om jag räknar bort mig själv såklart.

Jag och min kära hustru började tidigt med att avla fram våra små telningar. Min ålder när Marcus kom till världen uppgick till blygsamma 23 år.


På sjuttiotalet var det storblommiga tapeter som gällde. Med
oranga inslag. Och förstås polisonger och mustach på killarna.
OBS  bilden är inte nytagen.

 Och när Sofia såg dagens ljus hade jag hunnit bli 27 år och nästan vuxen. Skägget bevisar det.

Alla killar har någon gång odlat helskägg.
OBS bilden är inte nytagen

Min hustru och barnens moder? Hon är ett år äldre än mig.

Det är faktiskt mångt och mycket mina barn som har inspirerat och inspirerar mig till de idrottsliga utmaningar och ibland tokigheter jag kastar mig över i mogen ålder. Det är mina hängivnaste supportar.

Ångar inte en endaste sekund att vi skaffade barn så tidigt. Har dels haft en otrolig glädje tillsammans med dom när dom var små, och nu när de är vuxna och har egna familjen känner jag samma glädje.

Tänk att vi faktiskt nu ställer upp i samma tävlingar, bara det känns som en seger oavsett min egen prestation.

Jag är en lyckligt lottad man och ohyggligt stolt över mina barn.

lördag, november 05, 2016

Jag måste skärpa till mig. Det här är för dåligt.

Det här duger inte om jag ska klara det jag vill klara nästa år. Jag tränar rätt mycket, det gör jag. I oktober blev det 30 pass. Inte alla med högsta intensitet, erkännes, med merparten med god kvalitet.

Problemet är att passen blev lite random, lite som att lusten styrde. Förutom de fasta passen med Rynkeby, spinning på onsdagar och styrka på söndagar.

Jag måste skärpa till mig. Det här är för dåligt.

Jag bara måste styra upp det hela så det blir ordning på torpet. Framförallt måste jag få in simning minst två pass i veckan i programmet. Och det här med periodisering måste jag också få till.

Det blir inte lätt, men det är fan i mig ingen lek om man ska kämpa till sig epitetet triahlet.

 Morgon- alternativt lunchsimning, men vilka dagar?

Men jag har det ju oförskämt bra förspänt. På jobbet jobbar ju numera min nygamle PT Tommy. Han som för några år sedan fick mig att inse hur kul det är att träna mot svåra utmaningar. 

Förutom att jobba i mitt företag jobbar han även som PT och han är specialiserad på att hjälpa triathler att bli så bra som det någonsin går.

Kan man ha så mycket bättre förutsättningar än så?

Häromdagen tappade jag många kilo från mina axlar. Fick äntligen, säger äntligen, upp båten på land.

Jag pluppade den i sjön nån gång i början av juli. Sen puttrade jag den omastad till ett ställe på Djurgården, vilket tog ungefär 1,5 timmar. Sen låg den där hela sommaren, och så puttrade jag tillbaka den häromveckan. 

Detta var den sammanlagda tiden som jag tillbringat i båten denna sommar. Jag måste skärpa till  mig. Det här är för dåligt.

Sen låg den i vattnet vid vår lokala brygga vid vinterplatsen i ytterligare två veckor innan den äntligen kom upp ur plurret.



Lite plötsligt och oväntat drabbades jag av en oemotståndlig lust i går att ge mig ut och cykla på Postcykeln. Om du inte vet hur den kom i min ägo kan du läsa om det HÄR. Och HÄR kan du läsa om de stående ovationer jag fick av företagets revisor för köpet. Eller kanske inte.


Det var ju lite vinterväglag så det blev ett snabbt byte till dubbat.
På cykeln alltså, bilen har friktionsdäck. Som jag ska lägga
på vilken månad som helst.

Det var ju hur kul som helst att trampa på riktigt igen. Senast var 4:e september. Tog mitt vanliga varv runt Edsviken, 23 km hyfsat backig. En kalasbra träningsrunda tycker jag.


I morgon söndag blir det en lång eftermiddag. Först ett frivilligt pass med Rynkeby, det blir löpintervaller både i backe och på platten, och efter det blir det Yoga för stela killar hos Team Snabbare.

Ett välbehövligt uppmjukningspass, känner mig stel om en pinne.

Som sagt, jag måste skärpa till mig. På alla plan.

torsdag, november 03, 2016

Det går upp och det går ner

Tänker mest på humöret. All övrig jämförelse, snuskig eller inte, går bort i den här bloggen. Inte ens höjdkurvor ska tolkas annat än seriöst.


 Banprofilen Ironman 70.3 Zell-am-See

När jag valde vilken HIM jag skulle köra nästa sommar så tänkte jag att den här banprofilen i Zell är så att säga överkomlig. Särskilt med tanke på vilka berg jag ska över under cyklingen till Paris.

Jobbig bana med inte omöjlig att besegra med hedern i behåll. Men så hörde jag av några stycken som kört racet att det dyker upp ännu en knäpp efter lite drygt 6,5 mil. Den syns inte på den officella banprofilen. Märkligt nog.

Hursomhelst säger nu ryktet att det är en backe på typ 15% där många gick uppför. Oroväckande.

Men ja ja, har man knallat uppför Mur de Huy två gånger kan man väl knata uppför ännu en knäppa. Eller träna som fan under vinter så jag kan cykla hela vägen uppför. Bra idé, så får det bli.

I helgen begick jag premiär i att delta i ett lopp på Zwift. Ingen tävling, utan mer som en gruppträning. Totalt tror jag vi blev en bra bit över hundra som ställde upp. Deltagare från i princip hela världen.

Var på plats i god tid. Här hade bara 14 st loggat in.
Det skulle bli fler.


 Mr Demnert, Sweden. Laddad och klar

Vad kul det var. Nästan precis som i verkligheten. Och precis som i verkligheten steg pulsen ju närmre startskottet kom. Alltid spännande med något nytt.

Starten var ungefär som på Vätternrundan. Man står där i en startfålla bland typ 100 andra Avatarer och en stor klocka räknar ner.

Starten går och det är precis som i verkligheten. De överladdade cyklisterna som är starkare än vad som är aviserat för gruppen, blåser förbi så det ryker om det. 

Teamledaren, en Holländare, meddelar gruppen meddelst skrivna meddelanden som dyker upp på skärmen, "-håll igen där framme, gruppen splittras". Nästan som på riktigt, fast på datorn.

Försökte ta rygg på några men det var svårt att hålla det avståndet. Och som vanligt för mig, så fort det gick lite uppför så tappar jag. Men tar igen det på platten igen med lite extra tryck i benen.

Efter 20 minter var middagen klar så då klev jag av racet. Trots den korta tiden hann det börja brinna lite i låren emellanåt. Men det gäller att vara uppvärmd och trampa när starten går, för det bara blåser till och sen är det full fart jävlar. I alla fall igår, enligt min försiktiga och blygsamma uppfattning.

Lugn och fin klungkörning á la Fredrikshof eller Rynkeby var det ju inte tal om. Man blev överkörd både från höger och vänster. Man kan ju inte styra hur man vill ligga på vägen, utan det är bara att trampa på helt enkelt.

Slutomdöme: Ett bra ord är skitkul. Zwift har verkligen banat väg för en roligare trainerträning. Blir nog fler race framöver. Känns som en superbra träning där farten och kraften hela tiden ändras.

Inte utan att man redan nu, trots en ny Tacx Bushido, längtansfullt börjar snegla på typ Tacx Neo eller liknande. Inget fel på min Bushido inte, den duger fint, men du vet hur det är. N+1 kan aldrig bli fel.

Var och hälsade på svärmor häromdagen igen. Vi brukar hälsa på henne några gånger i veckan, och då kunde jag inte låta bli att läsa den här. 


Kom omedelbart att jämföra den med min egen nuvarande träningsplan. Jag hoppas vid självaste Gud, om hen finns, att jag, när jag hamnar på boende, att jag har lite mer krafter kvar i både kropp och knopp än att behöva köra efter det här träningsschemat.

Min långsiktiga plan, vilket jag härmed offentliggör, är att ställa upp i veteran-VM när jag fyllt 90, och då duger inte ett sånt träningsschema. Vilken gren jag ska ställa upp i är ännu oklart, ska fundera lite på det under de kommande åren.

Nu ska ju såklart sägas att svärmor, trots sina 88 år, har full styrka i knoppen, men en liten olycka i badrummet orsakade en kotförskjutning i ryggen vilket innebär att hon just nu mest sitter i rullstol och inte kan röra sig. Men det kommer att läka, men det kommer att ta åtskilliga veckor.

Men livet består ju inte bara av elände, lyckligtvis finns det folk med humor också. Vet inte om min humor är lite udda, men när jag läste det här, som jag snodde från Facebook, skrattade jag så tårarna rullade. Därför att det är sant. Eller snarare att sanningen är att löpen tenderar att överglänsa varandra hela tiden. Sex och katastrofer säljer, så är det bara. Ska tänka på det när nästa bloggrubrik ska skrivas.




söndag, oktober 30, 2016

Rapport vecka 43

Det här måste vara bloggvärldens tråkigaste rubrik, så det blir väl inga alls som läser förutom min familj som har Gilla-tvång på mina inlägg.

Häromdagen dök den här bilden upp i mitt Facebook-flöde.

En nappflaska funkar var man än är i livet. 
Bara innehållet ändras.

Tre år har gått sedan den bilden, 2 mil ut på Lidingö och sen hem igen. Kommer ihåg att jag med en mil kvar allvarligt övervägde att ringa någon av mina barn för att hämta mig, så trött var jag. Lyckligtvis besinnande jag mig och kämpade ända hem.

Jäklar vad det har hänt mycket med gubben på de här åren. Jag är superstolt över mig själv. Som Gunde Svan brukar säga, ingenting är omöjligt. Och jag är som du vet inte klar än. Många utmaningar ligger i pipeline.

I veckan bokade jag hyrcykel till triathlonträningslägret på Mallorca som jag har bokat in mig på i början av maj. Valde mellan en Cannondale Synapse med Ultegra och en Specialized. Det bidde den här:



Specialized Tarmac Elite SL-4. Bestyckad med Ultegra 11/32-kassett.
Längtar redan.

Kanske kanske kanske den kan hjälpa mig uppför legendariska Sa Calobra som jag inte vågade mig på i våras.

Läste den här rubriken i vår lokaltidning i Sollentuna:


Lite lustigt, eller inte, men jag har tänkt precis samma sak när jag är ute och löptränar. Springer absolut så nära kanten jag kan på våra väldigt breda GC-banor som Sollentuna har. Men lik förbannat möter jag cyklister som cyklar så nära mig så deras styren nästan klipper min arm trots att de har minst tre meter fritt åt andra sidan.

Värst är dom som kör s.k chickenrace och viker undan i absolut sista stund. Dom vill jag springa ikapp och göra illa.

Vissa cyklister är ju därmed inte ett skit bättre än alla bilister som vi cyklister tycker är vårdslösa. Kan man möjligen be om lite hyfs av alla cyklister också? Nu pratar jag inte bara om "vanliga" pendelcyklister, det är minst lika många hardcorecyklister som garanterat är ute på vägarna och tränar precis som du och jag.

I lördags vankades middagsbjudning hemma hos oss för ett gäng vänner. Mycket att stå i, mat skulle lagas, huset städas, ja du vet vad som krävs. Råkade  bli lite trött bara, och kanske inte bidrog jättemycket enligt hustrun som var fräck nog och paparazzade lite och skvallrade för våra barn med den här bilden.

Har man gjort lumpen sitter talangen att somna 
varsomhelst och hursomhelt kvar.

Det var ju inte vilken lördag som helst, det var ju en sån där lördag då det ringer stup i kvarten på dörren och det står små huliganer och hotar med stryk om de inte får godis. Eller stålar.

Så vi var väl förberedda. Det är nu turen äntligen har kommit till mig. Det kom inga hulisar, så jag kan äta upp allt själv.


Dotter tillika medarbetare Sofia är på G i simning. Nu har hon avancerat till att bli en riktig och rejäl simcoach också.


Klart man blir en stolt farsa när dottern nämns i samman andetag som en förbundskapten. Så nu är det väl själva fan om jag inte kan lära mig crawla ordentligt till mitt Zell-am-See-utmaning i augusti.

Näst sista dagen för oktoberetappen i tävlingen "Flest träningstimmar i familjen". Känner mig rätt säker på guldmedaljen nu. Jag vet att det nu kommer en bortförklaring av i första hand Sofia. Hon är skadad och har inte kunnat träna. Så är det, men likväl, guldmedaljen är min. Länge sen jag vann en månadsetapp.


Avslutade veckan med en .k. Power Hour-träning med Team Rynkeby. Äckligt jobbigt.



En timme äckligt jobbigt pass räckte inte riktigt kände jag. Så när jag kom hem kände jag att jag ville trampa ur benen och kroppen lite på trainern. Såklart med Zwift uppkopplad. En lugn och behaglig tur på en platt bana är perfekt, tänkte jag.


Men det blev inte riktigt så lugnt som jag tänkt, det blev stundtals hårda tag, vilket just nu i skrivande stund känns rejält i låren.

Jag har hittat en ny favvolåt för trainerpass. Rough Boy av och med ZZ Top. Eller förresten, hela albumet är ju hur fett som helst, som man säger numera. 

Fast att få med en sån låt i Kapten Jonas spinningpass är väl lika troligt som att jag klarar att cykla uppför Hur de Hyu i sommar, dvs omöjligt.

Eller är det kanske läge att citera Gunde Svan även nu?