Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Man ska aldrig ge upp en dröm.

söndag, juni 17, 2018

Vätternrundan 2018. Min racereport. En skön revansch.

Mitt bästa VR. Vi kan börja med det. Femte vändan. Inte den snabbaste tiden totalt sett, men den snabbaste cyklad tid, och med det snabbaste rullsnittet. En härlig revansch för mitt DNF på Halvvättern förra veckan.

Det bästa av allt, det var mitt absolut bästa VR orkesmässigt sett. 87% av hela rejset låg jag i pulszon 2. Har aldrig hänt förr. Tror minsann jag är rätt vältränad i år. Tack Stina Jönson. (min PT sedan februari)

Precis som de senaste tre vändorna cyklade jag med Team Rynkeby-GodMorgon Stockholm. Min första VR cyklade jag ensam på tiden 15:10.

Nu blir det många bilder för att berätta min historia om min femte Vätternrunda.






Stockholm -> Motala
Som vanligt åkte vi buss med StockholmsBuss och som vanligt delade vi den med Täbyteamet. Vi lastade cyklarna i en släpkärra efter bussen och så rullade vi iväg på fredagen kl 19:00.


Mattias hade kul samtal med vår chaufför Anders.
Tina tränade lite ducklipstricks.


Någon ägnade tiden att fota. Jimmy och de flesta andra
var klokare och sov/vilade inför nattens äventyr.


Vår chaufför Anders är möjligen en Vätternrundawannabe,
i bussens utrymme har han en hopvikbar cykel.

Väl framme i Motala blev det mingel, uthämtning av startkit, intag av mat och allmän laddning. Många var kloka och satt kvar i bussen och vilade.


Lilla jag, Tina och Mattias har precis hämtat ut våra starkit.
Vi finansierade vårt kommande matinmundigande med att
göra reklam för Colgate tandkräm.
(info bara för dig: jag fick inte förnyat reklamkontrakt)

Exakt kl 24:00 var det återsamling vid bussen för att göra oss i ordning för starten kl 01:36.

Man får inte vara blyg, omklädning ute i det fria

Så rullade vi iväg till starten. Vi hade som vanligt många förstagångare vars puls nu slog lite fortare än andras. Kommer ihåg min första runda, jag var så nervös så jag trodde pacemakern skulle ploppa ur kroppen.

In i startboxen, jag hade fått förtroendet att vara teamets race captain så jag gick runt och highfivade alla.

I vårt team kör vi alltid med ett draglag på 4-6 personer som drar resten av klungan som ligger i fasta positioner. Draglaget byter vi ut lite då och då. Med många nybörjare/oerfarna anser vi det säkrast att cykla på det viset.

Dagen till ära ville vi låta lite proffsigare så vi kallade draglaget Motorn istället. Vi ställde upp så här:



Uppställningen behöver lite förklaring. Vi började med fyra erfarna cyklister i motorn när vi körde i mörkret. Vi tyckte det var säkrast. När det blev ljusare ökade vi motorn till sex cyklister. 

Draglagschef i teamet är Tina, hon ligger alltid i draglaget. Inte många tjejer är en starkare cyklist än hon.

Vi blev dock bara 23 som kom till start vilket innebar att jag låg ensam längst bak. Det är rätt mysigt.

En lugn och glad RC. Så här lugn har jag nog aldrig
varit i startboxen tidigare

Sådärja, där tog de bort repet och vi rullade iväg.

Motala -> Ödeshög
Inte mycket att orda om. Vi rullade på i ett snällt Rynkebytempo. Min uppgift var som sagt att ligga sist och agera grindvakt. Fick jobba lite. Många kände sig manade att lägga sig bredvid mig, men det ville inte jag. Många kände också en oerhörd längtan att utmana ödet genom att försöka cykla förbi oss på insidan. Ingen lyckades, för när det hände tog jag till brösttonerna och då förstod de ganska fort att det tänkte lite fel.

På vägen till första depåstoppet gjorde vi små mikrostopp så alla kunde dricka och få i sig lite energi. Många törs inte dricka när vi cyklar.

Depå Ödeshög. 
Så här snabbt har teamtet aldrig cyklat.

Ödeshög -> Jönköping
Hände inget särskilt. Kallare än vi trott. Många började frysa. Backarna kring Gränna och genom Kaxholmen klämde vi helt smärtfritt. Fick till och med ett Strava-PR i Kaxholmsbacken.


Lång kö till majorna i Jönköping


 Depå Jönköping. Hit tappade vi lite fart

Lite drygt en halvtimmes stopp tog vi här så alla kunde få upp värmen igen.

Jönköping -> Hjo
Som vanligt segt i ben och kropp när man stannat så länge som vi gjorde. Men det är ändå välbehövligt att vila lite då och då, särskilt för de mindre erfarna i teamet.

Med ett kort s.k. mikrostopp var 60:e minut nådde vi till slut Hjo. Fick fortsatt jobba lite som grindvakt och hålla ordning på frontsvansen som stundtals var imponerande lång. I samband med att en lucka uppstod vid något tillfälle passade två engelsmän på att integrera sig i vår klunga.

Jag cyklade upp och bad de lugna ner sig lite och låta vår klunga vara intakt. De förstod och gjorde som jag bad om.

Märkligt att backarna efter Jönköping numera inte känns särskilt märkvärdiga. Sannolikt av två skäl. Jag är bättre tränad och vi tar backarna som man ska, lugnt och fint utan att spränga pulsen.

Snabbt stopp i Hjo för toabesök och vattenpåfyllnad. Hysteriskt långa köer till toamajorna.

Precis när vi skulle rulla iväg upptäcker jag att min bakbroms sitter helt lös. Snabbt iväg till mecktältet och ber de skruva fast det igen. Gick smärtfritt men tog ändå någonstans mellan 5-10 minuter. Där rök en rekordtid på rundan visade det sig vid analysen efteråt.


Trots att backigt avsnitt håller vi ett bra tempo

Hjo -> Karlsborg
Vi tuggade på, teamet körde fantastiskt fint. Jämn och fin fart, inga luckor uppstog. Rena semestern att ligga längst bak och bara glida med.

Alla i teamet fortfarande i god kondition, även om en och annan börjar visa trötthetstecken.

10 minuter stopp i depån. Passar på att ta min traditionella "hur-många-får-plats-i-en-Görankram".


12 st. Finns utrymme för fler. Måste jag köra även
2019 för att få det slutgiltiga rekordet?


Lite märkligt, men hit har vi faktiskt ökat
farten utan att vi märkt det


Karlsborg -> Hammarsundet
Upp på hojarna igen och iväg. Nu börjar tröttheten synas på fler håll i klungan. Det jag märker mest från min position längst bak är att vi börjar slarva vid omkörningar. 

Tidigare under loppet tycker jag vi gjort föredömliga omkörning med gott om utrymme och inte svängt in precis framfär den omkörda utan väntat med det ett bra stycke.

Några går nu in alldeles för tidigt, vilket då medför att den omkörda liksom sugs med och det blir lite problem då och då. Om någon som läser det här och känner igen sig, ber jag verkligen om ursäkt.

Vid en s.k mikrostopp skäller jag lite på teamet att de slarvar vid omkörningarna. Det får vi inte göra.

Trots detta så fick jag här någonstans en härlig lyckokänsla som strömmade genom kroppen. Jag låg sist, vi cyklade i en mycket svagt nedåtlutande backe. Vi dundrade på i nästan 50 km/tim i två absolut spikraka led. Vi lämnade ett skogsområde och ett helt fantastiskt landskap öppnade upp sig som bakgrund.

Det var då lyckokänslan kom när jag tänkte att för bara några månader sedan var gänget framför mig som speedade små kycklingar som cyklade lite huller om buller och där många aldrig hade cyklat i klunga. Nu bombade vi fram som ett nästan fullärt team i 50 knyck. Visserligen i en nedförsluta,men ändå. Det var en så vacker syn så du kan inte ana. Det gjorde mig lycklig just då.


Vad är det som händer?
Vi har ökat farten ännu ett litet snäpp

Hammarsundet -> Motala
Sista skuttet. Det tråkigaste och farligaste avsnittet. Fattar fortfarande inte hur de tänker med avspärrningarna när vi kommer ut på motorvägen. Fullständigt livsfarliga koner och andra grejer. Även i år blev det fullständigt onödiga krascher därupp pga det.

Vi kämpar dock på, några börjar bli rejält slitna och vi sänker farten. Alla ska med. Vi startar som ett team och ska avsluta som ett team.

Jag själv är inte trött, snarare uttråkad. Vill bara få det avklarat.

Så kommer vi till sist till slutmålet Motala. Vi landade på en sluttid 11:51 och med ett rullsnitt på 29,9. Det är vi jättenöjda med. Vi hade ingen tid att uppnå, vi skulle cykla i vårt tempo och med gott om tid för raster. Alla ska med, det är så vi jobbar i Team Rynkeby Stockholm.

Team Rynkeby-GodMorgon Stockholm 2018

Som jag skrev i början, det här var mitt bästa VR. Känner mig så stolt att få vara en del av det här viktiga projektet som Rynkeby står för, att samla in pengar till Barncancerfonden samtidigt som man gör något som är så kul, att cykla landsvägscykling.

Här frotterar jag mig lite civilt vid hemresan med några civilklädda teamisar.

Lilla jag, teamets träningsansvarige
Tina, vår egen Spinningfröken tillika draglagschef
Satu, teamets kapten
Patrik, teamets vice kapten hann inte fram i tid till fotograferingen.

Jag kände mig pigg och stark hela loppet, pigg och glad hela resan hem, men när jag väl kom hem och jag landade i soffan kom reaktionen. Blev som genom ett trollslag fullständigt utslagen, helt bombad i huvudet och orkade knappt föra ett vettigt samtal med min fru. Då hade jag varit vaken i 37 timmar.

Gick och la mig men vaknade med ett skrik en timme senare. Båda benen totalkrampade och det gjorde så ont så tårarna ramm. Det släppte lite vartefter och sen somnade jag om och krampen kom inte tillbaka.

Till sist måste jag ju bara kommentera tävlingen i tävlingen. Finns en tjej i Rynkebys Täbyteam som också råkar heta Tina. Hon och jag har sedan 2015 haft en tävling vem som cyklar runt Vättern snabbast.

Jag vann 2015, kommer inte ihåg 2016 och 2017. Det kan vara så, alltså eventuellt och kanske, vara så att Tina lite turligt fick en snabbare tid än mig de åren. Vet inte säkert, vår hund råkade äta upp just de åren i historieboken.

Men i år visade jag var skåpet ska stå. Jag spöade denna Tina med över 1,5 timme. Till hennes försvar kan jag på ett kamratligt och sportmannamässigt sätt erkänna att hon hade jättejätteont i en arm, plus en cykel som strulade big time. 

Men en tävling är ändå en tävling, jag återtog titeln 2018, det är vad som kommer att stå i historieböckerna. 

Nu har teamet kört alla lopp vi tänkt, vi har så gott som tränat färdigt, bara två pass återstår innan vi startar det vi tränat för i hela 9 månader, cyklingen till Paris med start 30:e juni. Det kommer bli så jäkla häftigt och kul, det är jag helt säker på.


torsdag, juni 14, 2018

Halvvättern, min race report inkl DNF-rapport

Måste ju såklart skriva en race report även för årets HV. Kul att läsa längre fram när minnet fördunklats hur det egentligen var.

Jag körde med Team Mellanmjölk som den här gången bestod av 15 cyklister från olika Rynkebyteam och årgångar. Plus några ickerynkebyare.

Team Mellanmjölk bildades för några år sedan av mig, och två tjejer, Tina A och Lena G. Första racet vi gjorde var Roslagshösten och vi var en gigantisk klunga på fyra personer, för vi hade lyckats ragga in Gunnar till vårt team.

Vi var alla tre nybörjare och namnet Team Mellanmjölk kom från att vi ville cykla lite snabbare än Fredrikshofs lugna grupp, men inte lika fort som mellangruppen. Vi snittade 27 över 13 mil om jag minns rätt.

Efter det har det bara gått bättre, och vi har blivit fler i klungan,  i år körde vi Halvvättern för tredje gången och rullsnittet har nästa alla gånger legat på 30 och lite till. Totaltiden brukar ligga runt 5:45 för vi har ingen brådska i depåerna.

Som vanligt hade vi även i år aviserat ett rullsnitt 28-30. Kände mig en aning nervös, för i år har jag inte cyklat längre sträckor i klunga med högre snitt än 28.


Laddad och redo. 
Starten blev uppskjuten 10 minuter pga broöppning


Den glade mannen som vinkar glatt är Jonas Södergren,
kapten för Team Rynkeby Stockholm 2016 och 2017.
Vi har cyklat till Paris tillsammans tre gånger. Fin kille.


Starten gick, vi rullade på bra. Som vanligt alldeles för tufft i början. De är ivriga de där kidsen i teamet.

Första milen, då vi skulle ta det lugnt för att värma upp, gick i 30,4. Nog blev vi varma, andra milen 34,4.

Rätt mycket pust och stånk i klungan, så som självutnämnd kapten beordrade jag en liten fartsänkning. Funkade en liten stund, sen bar det av igen. Som sagt, de är ivriga de där kidsen.

Känner här en positiv känsla i kroppen, det här går ju kalasbra, inga problem alls med hastigheten.

Plötsligt säger Kjelle, som ligger bakom mig, att min kassett liksom vinglar. Vi stannar i depån innan Ombergsbacken och jag rullar in till mecktältet för att kolla varför.




Visar sig att bodyn på bakhjulet blivit paj vilket de inte kunde fixa där,men de lovade att jag kunde genomföra loppet ändå utan risk för totalhaveri.

Fri fart uppför Ombergsbacken och återsamling vid Stocklycke, dvs en bit bortom backen. Oj, så många cyklister. Inget minne att det varit så många ute samtidigt tidigare år. Det var trångt och det var bökigt på de mindre och krokiga vägarna. Många körde, lite försiktigt uttryckt, inte särskilt moget. Många körde rent livsfarligt för att komma förbi folk som samtidigt körde om andra.

Jag var en hårsmån från att dras med i en krasch. En kille på MTB skulle dra om mig när jag låg som tredje led i en omkörning. Han körde precis på kanten till ett dike och plötsligt hör jag hur det brakar till och han kraschar bara någon decimeter bakom mitt hjul. Lyckligtvis hann jag se att han reste sig på en gång.

Vi återsamlingen bestämde vi att vi kör med ett draglag på fyra pers och resterande i fasta positioner bakom. I efterhand ett inte helt bra beslut, men då tyckte vi det var bra.

Vi rullade på men draglaget bestod av teamets starkingar och då vet vi alla vad som händer. Det går fortare än vad gruppen tål, det blir luckor, det blir fria farter och uppsamlingar. Ryckigt och ojämnt. Allt annat än kul.

Sen började värmen att märkas. Jag har svårt med värme, uppåt 30 grader, ja då börjar det hända saker i min kropp av inte det positiva slaget. Blir orkeslös, hela innanmätet i min kropp blir som gelé vilket hänger ihop med de mediciner jag äter. Hjälper inte att hälla vatten utanpå kroppen.

Så kom vi till depå Rök efter 10 mil. Nu känner jag av värmen rejält och jag börjar bli orolig att jag inte ska klara hela racet. Men bara fem mil kvar, det tror jag att jag fixar.


Depåstopp i Rök.
Lilla jag, Lena, Tina, Johanna

Vi bestämmer att farten ska sänkas lite, ner till 30-32 på platten, men förbereder att vi längre fram kan splitta upp oss i två klungor om fler tycker det går för fort. Och det gör det. 30-32 var bara en teoretisk hastighet visar det sig.

Efter några mil stannar sex av oss och bestämmer att vi måste sänka farten ytterligare lite.

Vi tar oss till depå Skänninge. Jag får nu stundtals kämpa rätt hårt för att hänga med, men Patrik, som vet vad som händer med mig i värme, ligger bredvid och peppar.

I depån kliver jag av cykeln, går skyndsamt till en skuggig plats och sätter mig på trottoarkanten och bryter delvis ihop. Inser att det kommer bli svårt att cykla ända in i mål även om det bara är 2,5 mil kvar. Det är nu 33 grader i luften.

Patrik vill hämta hjälp men jag vägrar, jag vill bara vila lite och sen släppa iväg de andra och köra resten själv i min egen takt. Men Patrik är envis och går och hämtar sjukvårdsfolk som vill ta mig till sjukvårdstältet. De leder mig som den värsta gamling jag är till tältet och jag blir tillsagd att lägga mig på en brits.


Så här får man ingen medalj

Jag envisas med att vilja fortsätta, men när jag sätter mig upp snurrar hela världen och till och med jag inser att det är Game Over för  mig. Så jävla bittert. Fäller en liten diskret tår i min ensamhet, men känner ändå att jag tagit rätt beslut.

Stänger föredömligt av min Garmin som visar 12,5 mil och 29,5 i rullsnitt. Känner mig trots allt nöjd med det.

Fick skjuts med funktionärsbil till Motala där jag inväntar de andra. Föraren berättade att jag inte är den ende som brutit idag. De får köra i skytteltrafik nu för att hämta folk lite här och där.


 Sitta i en bil med aircondition gör susen för min kropp.

I Motala gick jag till matdepån och åt vad som bjöds. Smakade rätt bra och höjde mitt humör avsevärt. Nu hade min kropp återfått normal temperatur och jag var fullt återställd igen.




Första delen av vårt team rullar i mål på ca 5:45 och med ett rullsnitt på 30 komma någonting, alltså ungefär med samma siffror som de senaste åren.

Några släppte förstagruppen någon mil innan mål och rullade i mål en stund senare och den sista kämpande klungan av vårt team ytterligaren några minuter senare.

Som självutnämnd kapten är jag naturligtvis inte nöjd med årets HV, vi hade kunnat göra bättre ifrån oss som team. Vi försökte i målområdet analysera varför det blev som det blev.

Team Mellanmjölk 2018 års edition


Vi kom fram till att vi tappade rytmen efter Ombergsbacken. Många cyklister på de smala vägarna gjorde det knepigt att hålla ihop klungan med tvåparkörning. Därav blev det istället fria farter och uppsamlingar lite då och då.

Värmen påverkade även några fler än bara mig, vilket gjorde att vi blev liksom ojämna styrkemässigt.

Men hursomhelst, Team Mellanmjölk gick i mål om än med decimerad skara. Alla fick medalj utom jag. Såklart att det river inombords, hade varit kul med en fjärde HV-medalj. Bara att bita ihop och på lördag satsa för en femte VR-medalj ihop med Team Rynkeby Stockholm.

Jag som 2014 som nybörjare bara skulle köra VR det året pga en utmaning jag fick. Nu blir det femte vändan. Tänk så det kan bli.

I går hade vi som vanligt onsdagsträning med rynkebygänget. Då tog vi en officiell lagbild. Dessvärre kunde 10 st inte vara med i går på fotograferingen.

Fotograf tillika teammedlem: Kenth Bill

Våra cyklar kallar vi numera för Cancerdräparna. Vill du också cykla på en sådan 2019, och dessutom vara med och göra skillnad för att utrota barncancer, ja då är det hög tid att söka till nästa års Team Rynkeby-GodMorgon. Jo. teamet heter så. Det gör du HÄR.

Det är ett otroligt roligt och häftigt projekt och ett riktigt äventyr att vara med i. Rent av beroendeframkallande. Det är därför jag är med i år för fjärde gången. Det är också därför jag har taggat mig, för de här äventyren har betytt en hel del även för mig personligen.



onsdag, maj 16, 2018

Som Lou Reed sjunger, Just a perfect day

Livet har gått vidare efter min vecka på Mallis. Jobb och cykling och träning i största allmänhet. Ett slags ekorrhjul. Ett roligt hjul minus jobb.




Men jag längtar. Oerhört. Till dagen då jag blir heltidsproffs. Sponsad av Pensionsmyndigheten. Som tur är kräver de ingen egentlig motprestation, den har jag väl så att säga redan gjort.

Dessvärre är det inte bara att säga tack och hej när man driver eget bolag. Bolaget måste ju såklart drivas vidare. Men av någon annan. Så fram tills dess sitter jag där jag sitter. Men längtan har slagit rot och blir värre för varje vecka som går.

Lite konstig känsla är det allt att bli äldre. 67-årsdagen närmar sig, men det är bara skalet som skrumpnat lite. Blivit rynkigare. Hjärtat orkar inte slå lika snabbt längre, pacemakern får ibland gå in och stötta. Lungorna har krympt känns det som, och benen orkar inte trycka på lika mycket som hjärnan vill.

Men i själen, i mina tankar, i mitt inre väsen, där är jag fortfarande typ 30-40 år yngre. Känner mig mer bekväm med att umgås med betydligt yngre människor än de i min egen ålder. Kanske därför jag tycker det är så ohyggligt roligt att vara en del av Team Rynkeby.

Det finns för övrigt inte jättemånga i min åldersklass som gör det jag gör. Det är t.ex just nu bara 6 st gentlemen i min age group i Ruegen.

Jag har kul, jag har skitkul. Att hoppa, skutta, springa, cykla, simma är så himla roligt att jag vill göra det nästan varje dag. Men det får jag inte för min coach Stina. Jag måste ha vilodagar blandat med lugna dagar och ibland stentuffa dagar med två pass.

Hon har nämligen gett sig fan på att hon ska få mig genom målbågen i Ruegen 9:e september. Det har jag med.

I går gjorde vi ett laktattest på löpband och med jämna mellanrum tog hon lite blod från ett finger och mätte, noterade, hummade, skruvade upp hastigheten på bandet, peppade och det blev bara jävligare och jävligare. Till slut tog det stopp, orkade inte mer. Då såg hon lyckligtvis nöjd ut.

När jag läste nedanstående förklaring fick jag en liten känsla att det här är på riktigt. Jag får hjälp att liksom "vetenskapligt" träna på absolut bästa och mest optimala sättet att nå mitt mål, en medalj i Ironman 70.3. En rätt mysig känsla.

Vad är ett mjölksyratest // laktattest? 
Ett test där du får svaret på var dina mjölksyratrösklar finns för den formen du är i just då. Testet svarar på vid vilken intensitet (pulsslag) du tränar bäst och mest effektivt. Aktivitus benämner det som “att inte elda för kråkorna” – att använda den träningstid du har till ditt förfogande till att träna smart och anpassat för att få ut max av dina pass mot ditt mål.


Me and Stina före testet


Klar. Inte lika pigg och glad

Resultatet pekade på att jag teoretiskt kan springa en mil på 55 minuter. Tjenare, hur ska det gå till? Vi får nog lägga till sådär 10-15 minuter gissar jag. Om jag har en bra dag. Eller så kan jag det helt enkelt. Har ju inte ens testat att springa så lång tid i en sånt tempo.

Efter testet körde vi rörlighet och lite styrka. Styrka som behövs för både löpning och cykling.


Stina hittade min kamera och busade lite

Min fysiska form är nog relativt bra. Känns som den dessutom är i stigande. Märks när vi i Team Rynkeby kör våra träningar. På onsdagar kör vi intervaller, både på platten och i backe.

Jag är själva tränaren för teamet. Ett absolut skitroligt uppdrag. Dessutom måste jag ju själv ta i för kung och fosterland för att visa att man inte mesar sig igenom ett pass. De flesta kidsen brakar ju förbi mig som snabbt som vinden, men en och annan kan jag hålla jämna steg med. Till och med spöa några.

I onsdags var mina ben helt mosade när jag kom hem. Det var riktigt vidrigt faktiskt. Hoppas och tror att de andras ben kändes likadana. Min målsättning är att ingen ska behöva åka hem otrött och med lätta ben efter ett pass. Inte ens jag.

I söndags körde vi ett distanspass. Det längsta i år, och det längsta flera i teamet någonsin cyklat. Det blev 17 mil. Några fick kämpa rätt hårt, men nu kommer det bästa, för mig var det nämligen en riktigt härlig mystur.


Här är några i teamet vid lunchstoppet.
De ser inte särskilt glada ut på bilden, men bilden ljuger. 
De är alla alltid glada och positiva.


Pigg och glad efter 13 mil. 
En glasspaus innan vi rev av de sista fyra milen hem.


Det är nu kopplingen till dagens rubrik kommer. Som Road Captain låg jag sist och höll koll på alla. Bara gled med och med ett stort inre leende hela tiden. Det var då som Lou Reeds låt A Perfect Day, började snurra i skallen. Texten passade klockrent in som en hyllning till mina teamkompisar.



Nu är det dags att söka till Team Rynkeby 2019. Du hittar all info du behöver HÄR. Om du kollar videobloggen på den sidan kan du scrolla ner till Team Rynkeby Stockholms etapp 3 mellan Osnabruck och Kevelaer förra året. Där säger jag några saker också. Känner mig lite generad när jag kollar.

HÄR kan du läsa hur jag upplevde den dagen. Tycker att det blogginlägget beskriver rätt bra hur hysteriskt kul det är att vara med i Team Rynkeby. Så kul att jag om stjärnorna står i rätt position på rätt dag kan tänka mig att skicka in ansökan för en femte sväng till Paris.

Som en sen ursäkt till sponsorn du kan läsa om i bloggen från den dagen kommer här en utmärkt reklambild som kommer att ge sponsorn Acando tusentals nya kunder. Hoppas bara deras VD Christer Norrman, som var med i teamet förra året, läser det här.


Vår sponsor Acando är för övrigt med som platinasponsor även i år.
Numera finns även årtalet 2017 ingraverat i benet.
Meningen är att även 2018 ska in där också.
Det finns ju plats även för 2019, det gör det ju.



Här kan du se och höra videon med låten.




söndag, maj 06, 2018

Göran på triahlonläger. Dag 8. En deprimerande dag.

Usch och fy. En rejält deppig dag av flera skäl. A/ det regnar. B/ jag åker hem.

Att komma hem till hustrun är såklart inte särskilt deppigt, snarare tvärtom. Det deppiga består av att den här roliga veckan nu är slut.

Pga regnet så blev även förmiddagscyklingen inställd. Ut och springa i regnet? Näe, det går bort. Simma i havet? Näe, har ingen lust. Det blir så stökigt med blöt våtdräkt i resväskan. Simma ett teknikpass i poolen där dotter Sofia är instruktör? Näe, ingen lust till det heller.

Sitta och deppa och titta på regnet? Jaaaaa, så får det bli. En liten stund bara såklart. Man får inte deppa ihop helt, har ju hela livet framför mig.

Förbereda hemresan ikväll får bli förmiddagens övning. Måste checka ut kl 12, bussen till flygplatsen går 19:30 och flyget lyfter vid  23-tiden. Hade hoppas på cykling under eftermiddagen, men den blev också inställd.

Så jag gick ner till cykelgaraget en stund. Tog ett ömt farväl. En kort men intensiv kärlekshistoria tog slut idag. En puss, en kram. Farväl min älskling BH Evo Light Dura Ace. Du har gett mig sådan styrka under veckan så alla mina nya PR är oräkneliga till antalet.


Alltså. Den här cykeln vill jag köpa. Men har inte råd.
Kan man sälja barnen? Eller är det oetiskt?

Det här med cykeln som jag haft under veckan. Absolut helt underbar. Har den gjort mig till en bättre cyklist? Näe. Har den gjort mig till en snabbare cyklist? Näe.

Har den gjort mig till en gladare cyklist? Yes, utan någon som helst tvekan. Bara känslan att sitta på en cykel som man vet är top notch är grym.

Försöker nu reda ut alla tankar om hur veckan varit. Nu blir det nog någon form av obetald reklam, men jag kan verkligen rekommendera att åka med Team Snabbare.

En väldigt familjär stämning och med fantastiska ledare i alla grenar, simning, löpning och cykling. Råder aldrig brist på ledare vid de olika passen, alltid en slags överkapacitet på den fronten vilket ger en trygghet för oss deltagare. Tycker jag.

Förutom de tre nämnda grenarna finns även yoga, bergslöpning/promenad, swimrun och diverse föreläsningar på programmet. Plus säkert några till som jag glömt.

Vad var bäst för mig i år? Stora Bergsturen är en svårslagen vinnare. Mest beroende på att jag kände mig så stark den dagen, inget berg var för högt kändes det som. En härlig känsla.

En annan höjdare var den superlugna cykelturen dagen innan Bergsturen. Den var verkligen go.

När jag tänker efter går andra dagens cykling inte heller av för hackor. Kändes som en tämligen lugn och behaglig tur, men när jag kom hem hade mitt FTP-värde ökat. (om du inte vet vad FTP är så får du googla.)

Sa Calobraturen kändes, och känns fortfarande som ett litet misslyckande. Inte alls nöjd med min insats den dagen. Visst, jag tog mig upp, men inte på det sätt som jag hade inne i mitt huvud innan starten. Det skaver lite inombords faktiskt.

Äventyrssimningen, som blev ett slags bike-swim, är också ett kul minne. Vi cyklade inte långt, jag simmade inte jättelångt, men likväl var det en häftig upplevelse. Glasklart vatten, det var som att simma i ett akvarium, med en helt fantastisk bottenvegetation. Såg ut som ett månlandskap. Nästan lite läskigt ibland.

Såklart lite trist att vädret ställde till det några dagar, hade hoppas att få ihop betydligt fler cykelmil. Men inte mycket att göra åt, vädret kan man inte styra över. På Mallis gäller inte heller Rynkebymantrat, vi cyklar i alla väder. Det gör man inte här pga vägarna kan bli mycket hala vid regn.

Eftermiddagen i övrigt var tråkig. Inte ens utepoolväder. Bara trist väntan på middag och transferbussen till flyget.

På det hela taget, en absolut jättehärlig vecka.

Som en extra bonus på en tråkig dag blev även det sena flyget hem försenat med 45 minuter. Men klart och fint väder så det blev ju rätt vackert lite då och då.

 Okänd stad i Tyskland



Så här dags på söndagsmorgonen tog den här resan slut. Då hade jag satt mig i soffan hemma och pustade ut. En glad hund mötte mig. Hustrun sov.

Tyvärr innebar den sena hemkomsten att jag missade söndagsträningen med Team Rynkeby. Orkade bara inte. Man är ju inte helt ung längre. Men jag har fan i mig haft lika kul som om jag varit yngre.

Just nu i skrivande stund är det solklart. Jag vill tillbaka nästa år igen, så kul är den här resan.

fredag, maj 04, 2018

Göran på triathlonläger. Dag 7. Ännu en kul dag.

Det blir bara bättre och bättre. Idag näst sista dagen för mig på den här resan.

Hade hoppats på en lugn och fin cykeltur med fika efter gårdagens bergpass. Men icke. Regnet stökade till det så cyklingen blev inställd.

Vad gör man nu då? Hade totalt missat att det fanns ett morgonpass i poolen med simfröken Sofia. Min dotter alltså. Attans, nu fanns inget kvar att göra innan äventyrssimningen efter lunch.

Bestämde mig för att softa på balkongen och titta på regnet. Gick ner i repan och köpte en glass. Glass är en njutningsprodukt som ofta hjälper mot rastlöshet.

Plötsligt slutade regnet. Då ringer min vackra dotter och frågar om vi ska ta en jobbingtur på stranden. Nu kanske du tror att jag stavade fel. En jobbingtur är en joggingtur där man kan snacka jobb. Om man vill.

Nu var jag tvungen att fundera lite, hade ju liksom varvat ner och skulle precis äta min glass.

Men så kom jag på att det här är ju en träningsresa, då kan man inte sitta och hänga. Så jag svarade typ "-aa-föffan-vi kör. Ska bara äta upp glassen först".

Funkar ju inte att slösa bort sin ungdom genom att sitta på en balkong på Mallorca.



Så vi började springa. En aning fortare än mitt vanliga tempo, men förvånande nog kunde jag prata hela tiden. Det kanske trots allt finns mer löpkraft i min kropp än jag tror.

Vi sprang efter stranden och sedan lite genom stan för att 5 km senare landa vid hotellet. En skön runda och efteråt kom den där härliga känslan i kroppen. Den där sköna nöjda känslan att ha gjort något bra med sin kropp. Den som man bara har en gång.


Delar av The Demnert Family

Sen blev klockan äntligen 13 och samling för dagens begivenhet, äventyrssimningen i havet. 

Det blev en slags bike-swim för vi cyklade till starten. 

Nä, vanliga glasögon hör inte ihop med bike-swim.
Om inte annat för att det ser töntigt ut.

Efter en genomgång klev vi ner i havet som hade en skön temperatur, och så började vi simma. Fanns olika alternativ, det kortaste var 800 meter runt en ö. Det längsta alternativet var lite drygt 3 km.


(Foto: Sofie Bergbom)

Jag, liksom väldigt många, valde 800 meter. Eftersom jag är ganska nybörjare i ow-simning så navigerar jag ju som en skadeskjuten kråka, vinglar liksom framåt i zickzack, så totalt simmade jag 942 meter. Sofia, som är en erfaren ow-simmare hade lite drygt 800 meter på sin klocka.

Det var så himla kul att simma idag. Kanske för att jag är nästan nybörjare i alla grenar, så är det en sån härlig känsla att som idag, bara kasta sig i vattnet och börja simma med vetskapen att det här kommer jag att fixa. Och det gjorde jag ju. Som vanligt kom jag in bland de sista, men jag fixade det utan jättestora problem. Såklart stundtals lite jobbigt, som vanligt alltså, men ändå superkul. 

Måste dock träna navigering när jag snart börjar simma ute, nu känns det som jag tappar väldigt mycket energi och fart när jag ska stämma av riktningen med att titta upp. Jepp, finns lite att jobba på även där alltså.



En av fördelarna med att avla fram barn i hyfsat tidig ålder är att man kan ha desto roligare med dem när de, och man själv, blir äldre.

Sofia är nr två i barnaskaran. Av två möjliga. Det är egentligen hon som är skyldig till att jag håller på med allt det här idrottandet som jag började med för ca 8 år sedan.

Det är hon som då tvingade iväg mig för första gången till gymmet. Det är hon som sett till att jag kört med en PT som i första hand byggde upp min fysik från att ha varit i princip lealös.

Det är hon som peppat och uppmuntrat mig till att försöka mig på att fixa en halv ironman. Det är hon som i somras stog och grät av glädje när jag kom springande till T1 i Zell am See för att jag för första gången hade simmat 1900 meter och på håret klarat cut offen.

Kanske var det den gråten och den långa lyckokramen som gjorde att det tog 10 minuter att skifta till cykel, och därmed gjorde att jag efter 4,5 mil blev avplockad för jag kom fyra minuter för sent till den cut offen. Bistert och bittert.

Det är hon som tröstat pappsen när han brutit ihop av besvikelse för de där två försmädliga DNF:arna i de senast HIM-försöken.

Det är hon som peppat, och peppar mig att göra ett tredje försök i Ruegen i september.

Tänk dig, vi åker tillsammans på samma träningsläger för triahtleter/triathletwannabes. Minsann inte alla barn och föräldrar som gör det. Fast när vi åker på sådana här resor sköter vi oss såklart var och en för sig. Hon gör sitt och jag gör mitt.

Det finns ju såklart även en mamma till Sofia. Det är min fru. Just idag firar vi vår 44-åriga bröllpsdag. Tiden går fort när man har roligt.


Idag efter äventyrssimningen.

Dagen avslutades med en festmiddag på en restaurang inne i Alcudia.




I morgon är det min sista dag på lägret. Som vanligt fattar jag inte vart dagarna tagit vägen. Tanken är att jag ska hinna med en cykletur i morgon. En slags farvälcykling till min helt ljuvliga hyrcykel.

Nu ser jag Herr Blund komma flygande med sitt sovpulver i händerna. Dags att krypa ner under täcket. Jag är helt säker på att jag kommer att sova gott, för dagen har varit helt fantastiskt kul.

Hörs i morrn.


torsdag, maj 03, 2018

Göran på triathlonläger. Dag 6. En magisk dag.

Idag var det dags för Team Snabbares legendariska Stora Bergsturen. För mig är det här det tredje året jag är med på resan, och således den tredje gången jag kör Bergsturen.


Jag och min nya kärlek nöjda över vår insats upp till Puig de Major, "Piggen".

Bäst att börja från början.

Vi rullade iväg i buss kl 08:15 till Santa Maria där turen startade.


Genomgång och uppdelning i fartgrupper

Jag körde med gruppen "inte riktigt så snabba som snabbgruppen". Vi blev åtta i den gruppen. 75 % kvinnor, 12,5 % män och 12,5 % gubbe. En utmärkt fördelning tycker jag.

Vi hade tur med vädret. Klarblå himmel och absolut perfekt
temperatur för cykling.


Första etappmålet efter en stunds plattcykling var Valdemossa, en stigning på 5.5 km, snittlutning 5 % och det värsta partiet 12 %.

När det började knepa till sig kom jag på ett mantra. Jag räknade i takt med bentagen, från ett till tio. Sedan började jag om att räkna. Igen och igen och igen. Hela tiden när det kändes jobbigt. Ett till tio. Funkade absolut klockrent. En mental grej som tog bort fokus på jobbigheten.

Förra året tog jag bergströjan upp till Valldemossa. Om den bedriften kan du läsa HÄR.

I år kom jag på en sån där förnedrande fjärdeplats. Trots att jag cyklade upp snabbare än båda åren innan. Det var kul, men räckte ändå inte upp till pallplats i år. Trist.

Men jag överlämnade med glädje äran till Kristina som var först upp.


Kristina är en värdig vinnare av Bergströjan Valdemossa 2018.

Några i vår åttagrupp var en aning långsammare, så vi väntade in dem innan vi fortsatte.


Fick delvis rollen att som kycklingpappa ligga sist. Fast det egentliga skälet var att ingen ville ligga bakom mig, för då såg de ingenting framåt.

Hursomhelst så krånglade vi oss upp och fram till den lilla byn Fornalutx där lunch intogs på det lilla mysiga torget.

Fornalutx. Den idylliska byn Fornalutx med mindre än 1000 invånare, är belägen i bergen ovanför Soller, på nordvästra Mallorca. Denna lilla by kallar sig den vackraste byn i Spanien och det är svårt att inte hålla med.


Här har vi vår lilla grupp vid lunchstoppet:
Johan (ledare), Lotta, Kristina, Susanne (ledare), Anna, Åsa (ledare) Johanna.

Efter ett lagom långt stopp dags att hoppa upp och cykla. Nu började det riktiga episka lidandet, nu ska vi uppför Piggen. Några hundratal meter upp till stora vägen och därifrån är det 1 mil uppför med en snittlutning på lite drygt 6 %. På min bedömningsskala för en kille som mig är det tufft, väldigt tufft.

Nu delade vi upp gruppen i två. De lite snabbare och de nästan lika snabba. Jag placerades i den lite snabbare gruppen. Halleluja. Den bestod av Kristina, Susanna och Anna. Och så jag.

Tjejerna pep ju iväg direkt, jag stängde in mig i min bubbla och började räkna. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio, ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio, ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio. Så räknade jag i princip hela vägen upp under drygt en  timme. Måste ha räknat till en miljon bergis om jag forsatt att räkna från 11 och vidare.

Kom i alla fall till slut upp på timmen och några fjuttiga minuter. Mosade mitt tidigare rekord med fem minuter. 

Inte illa pinkat om man betänker att jag hade utväxlingen 11-32 de tidigare åren, men "bara" 11-28 i år. Visserligen hade jag nu en två-tre kilo lättare cykel jämfört med de andra, men ändå, jag har blivit starkare.

Från toppen full fart ner till Café Como, dvs vid nerfarten till Sa Calobra. Där fanns vår eminenta arrangör Marika med en liten depå med vatten, godis, kakor och chips. Fantastiskt.

Därifrån for vi nu vidare med en liten fin grupp bestående av 75 % kvinnor och 25 % gubbe. En utmärkt fördelning även denna dag tycker jag.

Det blev lite mer klättring, lite mer nerför, lite uppför unt så vajter utefter stundtals makalöst vackra vyer. Vi bestämde oss för att stanna och dokumentera detta.


Denna bild är beställd av Sveriges Tandläkareförbund som ville
ha en bild med vackra leende människor som visar sina tänder.
Dessa utomordentligt snygga fotomodeller är:
Lilla jag, Anna, Kristina
Susanne

Sedan du, då hände det grejer. Trots tuffa stigningar upp i bergen kändes mina ben lika pigga som de gjorde när vi klev av bussen. Kände mig ohyggligt stark. Galet stark. Om jag jämför med mig själv alltså. Så. Härlig. Känsla.

Efter några mil kom vi till ett millångt avsnitt med mellan 0 och 1 % nedåtlutning. Det var där jag hade ett Halleluja moment häromdagen.

Strax innan det avsnittet frågade jag Kristina, som hade legat och dragit gruppen i flera mil, om hon ville att jag skulle gå upp och dra. Ja tack gärna,sa hon.

Då gjorde jag det. Som sagt, benen var hur friska som helst, så jag bombade på i typ 40-45 och var helt säker på att Kristina låg bakom. Det gick så fort att jag inte vågade vända mig om för att kolla.

När vi kom till slutet av vägen, stannade jag upp för att kolla hur vi skulle svänga. Men vafalls, ingen bakom. Helt tomt flera hundra meter bakåt. Blev orolig att jag missat någon avfart, men så dök tjejerna upp. 

Frågade Kristina vad som hände och fick svaret att hon inte hade en chans att hänga med mig. Fasen vad kul det kändes kan jag säga. Och benen mina, de var fortfarande lika opåverkade. Superhärlig känsla.

Sen cyklade vi resten av turen ihop som en grupp och kom så småningom tillbaka till hotellet. Exakt 11 mil blev det.

Sammantaget blev det här den häftigaste och roligaste cykeldagen på jättelänge. Inte den bästa, att cykla genom det backiga Champagnedistriktet med Team Rynkeby på vägen till Paris är en svårslagen upplevelse.

Trots en helt igenom magisk dag, så blev det ändå en liten besvikelse. Ännu en fjärdeplats. Nu i dagens tävling i min åldersklass snabbast uppför berget.


Lite svårt att läsa, men om du klickar på bilden är det lättare.

Dagen avslutades med middag på hotellet. Dagens efterrättstallrik blev lite mer modest idag.




Det var nog allt jag hade att berätta om denna fanstastiska dag.

Hörs i morrn.