Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Man ska aldrig ge upp en dröm.

torsdag, augusti 16, 2018

Årets stora A-race närmar sig med expressfart. Läskigt.

Det är nära nu. Bara fyra veckor kvar till årets stora mål, Ironman 70.3 i Ruegen. Känns läskigt.

Även om jag stundtals känner mig helt oförberedd och otränad så vet jag ju att jag nog nu är i mitt livs form.

Helt säker på att om jag skulle möta mig själv som 30- eller 40-åring så skulle jag spöa skiten ur mig själv som yngre.

Sedan flera år har jag kämpat med cykling, löpning och simning. Cyklingen är ju absolut roligast, ingen tvekan om det. Träningskombon för alla grenar visade sig vara knepigt att få ihop själv.

Det var verkligen ett lyckodrag att anlita en coach, som jag gjorde i februari, som dessutom har som specialitet inom uthållighetsidrotter typ triahlon. Varje söndag dimper det ner ett program för kommande vecka. Vi träffas lite då och då på gymmet och kör styrka och rörlighet.

Min PT heter Stina Jönsson, hon har ingen websida så jag kan inte göra reklam, men hon är sååå jäkla bra.

Nu ska jag fotoberätta om gårdagens träning, Try Tri vid Sjöhistoriska museet i Stockholm. Ett av flera tillfällen för triträning inför Stockholm Triahlon som går av stapeln den 26/8.

Har jag berättat att min PT sa att jag skall köra den som generalrep inför Ruegen? Så jag anmälde mig till den olympiska sträckan. Simning 1500 meter i Riddarfjärdens guppiga vatten, 4 mil cykling och så avsluta med 1 mil löpning.

Min Rynkebykompis Tina ska även hon köra den olympiska sträckan så vi tränar lite ihop.

Har jag föresten berättat att jag ska köra ännu ett varv med Team Rynkeby Stockholm? Det blir mitt femte år. Helt galet, men det är så oemotståndligt kul, så det går inte att låta bli.

I år verkar det tuffare än någonsin att få en plats i Stockholmsteamet. Jättemånga sökanden vet jag, men sök du också, kanske är det just du som behövs. HÄR hittar du ansökningssidan.

Även i år har jag fått förtroendet att vara teamets träningsansvarige. Det är verkligen ett superkul uppdrag att få hela teamet i bästa form inför cyklingen till Paris kommande sommar.

Även Tina ska köra ett år till, hennes tredje. Hon är teamets Spinningfröken och ska ge oss vad vi tål under vintern med spinningprogrammet Giro 4.


Skönheten och Odjuret.
Du får själv avgöra vem som är vem.

Nåväl, samling vid 18-tiden och lite genomgång. Visade sig att cyklingdelen blev inställd pga massa jobb och stök på gräsområdet utanför museet där vi normalt brukar hålla till.

Så det blev Aquatlon istället. Plus en superfräsig cykling efteråt med ett och annat PR. Så här gick kvällen till.

Började med att Sofia skulle ta en bild på mig. Plötsligt blir jag omgiven av två vackra kvinnor som också ville vara med på bild.


Omgiven av Emma och Tina. Emma är Tinas kompis.
Som du ser blev jag ytterst förvånad att någon 
ville vara med på samma bild som jag.

Kl 1900 gick starten. Alla i vattnet. Ser du killen som vill ha uppmärksamhet allra längst upp i bild? Han som viftar och har sig och vill ha uppmärksamhet från fotografen. Det är jag.

Fotografen är min dotter Sofia. Hon är en superduktig simmare och lika duktig simcoach. Vet, lite reklam här, men vaddå, det är ändå min dotter, då får man oblygt göra så. Kolla in hennes websida vettja, Aqtivate.



Sen gick startsignalen och alla kastade sig iväg, Blev lite stökigt.


Jag drogs med i hetsen och tvärdog såklart efter 100 meter. Bra lärdom. Men efter lite lugnare simtag återhämtade jag mig och gasade på lite. Gick rätt bra, hade många många efter mig, Det kändes lika förvånande som kul.

Efteråt frågade jag Sofia hur min simning såg ut.

Enligt mig en fulländad teknik, med absolut perfekt balans, rotation
och navigeringsteknik. Kort sagt en talang utan dess like.
Lite förvånad att jag inte simmade i en landslagsdräkt faktiskt.
Så kände jag mig i vattnet.

 "-absolut fruktansvärt dåligt", svarade hon. "-men det braiga är att du har en mycket stor potential att förbättra dig". Så säger en bra simcoach, eller hur?

"-du gjorde absolut ingenting av vad du lärt dig under det senaste halvåret". "- men det positiva är att du trots allt simmade fortare än många andra, det var bra".

Aquatlon består av simning, sedan direkt löpning, oftast med våtdräkten på, sedan plums i plurret igen för simning och till sist löpning igen.

Våtdräktslöpning var en jobbig historia. Visserligen bara 2,5 km men ack så besvärligt med en våtdräkt som trycker lite här och där på kroppen.


Här ser den uppmärksamme att i vattnet, i höjd med min haka
simmar ännu några deltagare. Som sagt, trots usel teknik
hade jag många bakom mig den här gången.


Hade ansiktshuvan inte blåst av i den här överljudsfarten
 hade jag absolut blivit förväxlad med Läderlappen.


Tina ser pigg och glad ut även om hon sa att hon var in i döden trött.
Hennes kompis Emma ser också både glad och pigg ut.


Även Mårten, som efteråt hängde med på en cykelrunda, 
såg både glad och pigg ut han också.
Inte undra på, han har samma PT som jag.

Efter löpningen, och med ett hysteriskt bultande hjärta, ner i plurret igen och simma igen. Nu gick det både lite bättre och snyggare enligt dotter Sofia. Det kändes ju upplyftande.

Efter en stund märkte jag att en tjej höll på att simma om mig med bröstsim. Nämen-va-fan-så-kan-vi-inte-ha-det, tänkte jag och vevade på lite snabbare. Och ser man på. Gubben simmade ifrån henne.


Bevisbild A. 
Här har jag just avslutat andra simningen.
Bakom är tjejen som höll på att simma förbi mig. Hon lyckades som du ser inte.
Skrattar lite = rätt kul trots allt.

Avstog att springa andra varvet. Alla de som låg bakom mig efter första simningen verkade ha lubbat förbi mig. Hade ingen lust att komma i mål när solen gått ner och alla andra gått hem.

Blev alltså ingen cykling. Knasigt tänkte både jag och Tina, vi gillar ju cykling. Så vi bestämde att vi tar ett varv runt Gärdet, samma som vi i Rynkeby kört under våren. Mårten ville också cykla så vi tre gav oss iväg. Om du inte visste det så är Tina en sjuhelvetes stark och snabb cyklist. På meritlistan finns en SM-bronsmedalj i lvg-cykling.

"-nu ligger jag först och nu jäklar släpper du inte mitt hjul" sa hon till mig när vi rullade iväg. Nähä, tjenare du, tänkte jag.

Nu gick det undan, men jag var aldrig längre från hennes bakhjul än två decimeter. Så kom vi till rundans lilla backe. Inte jättelång, inte jättebrant, men den suger rejält. Där brukade vi köra stenhårda backintervaller med Team Rynkeby.

När vi kom dit i skaplig fart ser jag hur Tina växlar upp, ställer sig upp och gör ett ryck. Kan du fatta, jag hänger med. Även jag ställer mig upp och trycker på så pacemakern nästan ploppar ur kroppen.

Jag släpper inte hennes hjul förrän kanske 25-30 meter innan slutet då jag inte orkar hålla hennes tempo längre. Resulterade i ett nytt PR för mig på det Stravasegmentet och en rejäl uppflyttning på Rynkebys leaderbord. 146 gånger jag jag kört den backen, men ingen gång snabbare än i går. Stort.

Mårten kämpade hårt han också, men lämnade större och större lucka i backen. Det var också kul. F´låt Mårten.


Det resulterade även att jag nu ligger 1:a på listan över gubbs och gumms i åldersklassen 65-69 år. Joråsåattliksom.

Sen var det dags att cykla hem. I Liljansskogen fick jag lite feeling och bestämde att jag skulle satsa allt på ännu ett PR på segmentet på raksträckan som går förbi backen upp mot Fiskartorpet. Trots relativt tung rycksäck med blöt våtdräkt, skor, diverse kläder och en vattenflaska.

Gick ändå rätt bra kan man säga. Spöade bronsmedaljören/träningskompis Tina och ligger nu på en hedrande silverplats bland årets Rynkebyare. Därmed är årets tävling på det här segmentet för Team 2018 avslutad.

Risken är nu överhängande att några inte gillar den här listan
och därför tar en liten utflykt hit för att dänga till min fina tid.
Men som sagt, försent, för nu är tävlingen avslutad.

Kom hem när mörkret fallit, en aning trött i både ben och kropp. Men man ska inte sova bort sin ungdom när man har ett viktigt race om bara fyra veckor.

Klockan på ringning 0530 för att ge sig ut på ett brickpass innan frukost. Cykling i lugnt tempo i en timme och sedan löpning lite tuffare tempo i 15 minuter.


Bilden får symbolisera lusten att cykla kl 06 med en trött kropp.
Just där och då ville jag stoppa ner hojen i den gröna soptunnan.


Brickpass = först cykling, sedan löpning


Till sist. Stort tack till min fina dotter Sofia som tog sig tid att i går kväll komma och titta, peppa och fotografera. Det är Sofia som fick mig att överhuvudtaget börja träna för ca 9 år sedan. Och se vad det har lett till. Fullständigt galna idrottsprojekt. 

Som att försöka mig på en Ironman 70.3.

Som att cykla runt Vättern fem gånger och runt Mälaren tre gånger,

Som att cykla till Paris fyra gånger.

Som otaliga gånger fått mig att gråta och bryta ihop av trötthet. 

Som otaliga gånger gett mig en glädje och lycka som är omöjlig att beskriva.

Som gett mig upplevelser som jag aldrig hade fått annars. Hur galet är inte det att cykla från Sverige till Paris fyra gånger. Och att dessutom vilja göra det en femte gång. Jag är inte ens ung längre, om bara tre veckor knäpper det till och siffran 6 efter 6:an blir en sjua.

Allt detta har gett tillfälle att träffa fantastiska människor jag aldrig annars hade träffat och som gett mig många fina vänner.

Att idrotta tillsammans med andra är en ynnest och höjer den så kallade livskvalitén.

Jag tränar ganska mycket, ibland två pass om dagen. Men alltid minst en, ofta två vilodagar varje vecka. Vila Is Da Shit. I alla fall för mig. 

Om du händelsevis vill följa mina dagliga förehavanden så finns jag på Instagram under namnet gorandemnert.

Har du orkat läsa ända hit har du bevisligen ett tjockt pannben, du borde söka till Team Rynkeby. Finns på många orter i Sverige. Ska vi ses i Paris den 6:e juli 2019?


Far och dotter


tisdag, juli 10, 2018

Lördag. Paris. Målgång och avslut

Vaknar till ännu en solig dag. Den skulle bli varm också.

Min traditionella målgångsbild.
Följer numera Stilpolisens råd att aldrig
lyfta cykeln över huvudet såvida man inte
ska ställa upp den på ett biltak.

Började sista dagen med att ta en selfie av min vackra kropp, eller snarare cykelbrännan. Kanske en chock för några att se. I så fall blunda när du ser bilden om du tycker den är otäck. För säkerhets skull visar jag den i miniformat. 



Laddar sedan med en god frukost (påklädd) och börjar göra i ordning min cykel. Många sätter igång och finputsar sina skönheter med wipes eller liknande.

Får en sista present av Ludde, en i förra årets cykelliga som vid varje stopp skruvade på ventilmuttrar och ventilhattar på mina hjul.

Klart att det ska vara hatt och mutter när man cyklar in i Paris

Prick kl 08 rullar vi iväg mot den stora staden, ca 5 mil. Innan vi når civilserade delar stannar vi och tar en sista kort paus och laddar med energi och vatten för nu börjar tempen att stiga upp mot 30 grader. Jag väljer att fortsätta utan att sätta på mig kylvästen. Det funkar, ansträngningen är inte särskild hög.



Vi rullar på igen genom Paris förorter. Med tusen miljarder rödljuskorsningar. Känns som vi måste stanna vid alla.




I en rondell kör jag över en oljefläck och får sladd. Jag hinner tänka NEEEEEJ INTE KRASCHA MED 1 MIL KVAR TILL MÅLET. Lyckas få kontroll och cyklar vidare med bultande hjärta.

Så kommer vi till själva centrala Paris. Attan så häftigt att cykla med lång klunga, 33 cyklister som en lång slingrande orm genom Paris alla beryktade rondeller. 

Vi passerar Triumfbågen, några andra fina ställen och når till sist Eiffeltornet, själva symbolen för Paris. Inga som helst problem med klungcyklingen, inte en irriterad tutning, inga incidenter, alla bilister visade en anmärkningsvärd försiktighet och aktning för oss när vi försiktigt cyklade fram.

Vid Eiffeltornet blev det massor av fotograferingar. De flesta bröt mot regeln att man inte får lyfta cykeln över huvudet, men jag lät så att säga udda vara jämnt. Man gör så när man är lycklig och stolt över sin prestation.

Vår superbraiga kapten Satu Andersson fotar för albumet


Jag och Tina
Det är vi som skött teamets träning under året.
Tina körde våra spinningpass och jag utepassen.
Vi ser inte jätteglada ut, kanske för att det inte
blir fler gemensamma teamträningar.



Yngst och äldst men lika långa. 
Och stiliga såklart.
Jonas och lilla jag.

Kanske du läste i mitt förra inlägg om min nystartade fanclub. Alltså, det är inte jag som startat den. Den har bara en medlem, hon som startade den, Ylva, som också blev ordförande.

Nu har även Satu visat sådant engagemang att även hon vill bli medlem. Klart man inte vill nobba en sån tjej. Hon kanske kan bli sekreterare, eller vice ordförande.


 Joråsåattliksom...

Men ännu en gång, finns ingen anledning till oro, Satus make Niklas kollade att allt gick rätt till vid ansökningen.





Den officiella slutbilden på Team Rynkeby-GodMorgon Stockholm 2018


Dags att bege oss till den stora samlingsplatsen där samtliga Rynkebyteam ska samlas och fira.




Incyklingen till parken kan nog inte beskrivas med ett annat ord än magiskt. Som du ser på bilden kantades vägen av hundratals åskådare som tjoade, tjimmade och applåderade oss. Helt fantastiskt.

I parken hade vårt coreteam dukat upp ett fantastiskt festbord som vi glatt högg in på.



Sjävklart letade vi upp varandra, Tina Axenfalk och jag. Vi har båda cyklat till Paris för fjärde gången i år men som vanligt i olika team.Tina i Täbylaget och jag i Stockholmslaget.


Fjärde gången i Paris.
Om jag inte tar helt fel är det Tinas pappa i bakgrunden.
Eller så har jag tokfel om den saken.

Dags för teamet att cykla till vårt hotell, någon mil utanför city. Nu var det varmt som i en bastu, men vi kämpade på. 

Emilia hade osis och fick punka. Boysen kastade sig över projektet och löste det rätt snabbt.

Sandra fick en plastpåse i bakväxeln, hur det nu gick till, och fick hjälp av ett Danmarksteams servicebil som av en händelse körde bakom oss.

Men på det stora hela så gick det rätt bra att nå vårt hotell.


Där lastade vi våra cyklar på lastbilen som dagen efter kör upp de till Stockholm igen.

Teamets PR-ansvarige, Anna, gör en ompackning utanför hotellet.
Om du kollat in Team Rynkeby Stockholms Facebooksida och/eller Instagramkonto
så är det Anna som tagit de flesta foton där.

På kvällen avslutningsmiddag på restaurang.

Jag, vice kapten Patrik, Den Lille Hjulsabbaren Jimmy,
Ronny från coreteam och cyklisten Sandra.

På söndagen kom separationsångesten, för nu tog projektet i verkligheten slut. Inga mer gemensamma träningar, inga mer gemensamma cyklingar. 

Men det blev ändå några spontana sammankomster i Paris när det skulle shoppas och turistas,

Fika på LaFayettes takterass.
Patrik, Lovisa, Manni, Isabell, Nina, Sandra och lilla jag.
Ordförande Ylva fotade.

Efter en trevlig lunch och lite glassätande åkte vi taxi till flygplatsen.

Ibland körde chaffisen tufft, ibland lite väl tufft. Klart man blir skraj.
Men systrarna Sandra och Isabell var störtcoola.
Patrik hade otur och fick sitta på betalsätet fram och kom inte med på bild.

Flyget bara 30 minuer försenat. Inte mycket att orda om. Hade kostat på mig att boka en särskild plats i planet. Kändes oerhört lyxigt, men jag märkte inte så mycket av det. Somnade rätt omgående.




När jag så att säga landat mig själv hemma ska jag skriva en sammanfattning av det här projektet. Just nu snurrar alla miljarder intryck och händelser runt i skallen.

Men det bästa av allt. Min kropp klarade utmaningen utan en enda skavank. Har cyklat varenda meter ända fram till Paris. Jaja, utom den där skitbacken Mur de Huy förstås, men ändå. 

Det är första gången på fyra år. DET var mitt stora mål med årets cykling. Från första tramptaget i Malmö tänkte jag på det varenda etapp, jag måste cykla ända fram. Jag vill verkligen cykla alla metrar till Paris i år. Av olika skäl har jag inte klarat det tidigare år.

Var lite orolig den där jättevarma dagen att värmen skulle slå ut mig även i år, men jag klarade även det. 

Har inte tagit en enda Alvedon, inte smetat in en enda kroppsdel med Voltaren. Jag har har inte varit slutkörd efter en enda etapp. 

Måste säga stort tack till min PT Stina Jönsson. Är helt övertygad om att det är hennes träningsupplägg sedan februari som gjorde att min kropp klarade påfrestningen. Den är ju som du möjligen vet inte helt ung längre. Snarare motsatsen.

Nu ska Stina och jag kämpa vidare mot mitt riktiga mål den här säsongen, HIM-rejset i Ruegen i september. Jag fick en vilodag igår, idag blir det en lugn halvtimmessimning för att skaka liv i kroppen igen.

Hoppas du orkat läsa ända hit och även mina andra inlägg om det här äventyret. Om stjärnorna står i rätt position är det fullt möjligt att jag söker även till nästa år och då gör mitt femte rejs. Vi får se vad framtiden har att erbjuda.


Nu är rock´n´roll-turnén slut.
Love, peace and understanding folks.

Två videor får avsluta min redovisning. Först en sammanfattning av vår kapten Satu.



Så ett stort tack till SVB Försäljning för er spons av kommunikationsutrustning som hjälpt oss jättemycket.


Hoppas du via alla mina berättelser om Team Rynkeby blir sugen att själv vara med i ett fantastiskt projekt, att samla in pengar till Barncancerfonden samtidigt som du är med om vad som kan vara ditt livs största fysiska utmaning.

Ansökningen hittar du HÄR.

måndag, juli 09, 2018

Mot Paris.Torsdag + fredag

Nu blir det jobbigt. Många dagar att redovisa pga internetstrul och lite annat. Så nu sitter jag hemma och försöker få rätsidag på saker och ting.

Men jag börjar faktiskt med en liten rörande detalj från i torsdags. Den här lilla hästen med tillhörande lapp satt på mitt cykelstyre när jag skulle hämta ut cykeln.

Visade sig att det var Agnes, en tjej i coreteam, som satt såna här grejer på några cyklar. Alla med fina och personliga texter. Jag blev både glad och faktiskt väldigt rörd. Tack Agnes.



Men vi backar till torsdagen. Vetetusan hur jag ska komma ihåg vad som hände, dagarna har en förmåga att flyta ihop. Det ända vi gör är det klassiska uttyckssättet. Bike - eat- sleep. Repeat.


Torsdag. Liege – Charleville

En dag som av många i teamet sett fram mot. Att få testa sina krafter mot den mytomspunna backen Mur de Huy.

Samma backe som Tour de France hade som målgång två dagar innan vi i Team Rynkeby körde den 2015.

I rapporteringen i tv av Robert Vacci sa han att den backen är onödigt brant. Onödigt brant alltså.

Jag har gjort mina försök 2015 och 2016. 2017 lämnade jag WO pga magsjuka. I år hade jag i princip redan gett upp innan vi ens började cykla uppför.


 Ett taggat gäng beredda att ge sig i kast med Muren.

Mycket riktigt, efter bara en liten bit kände jag att det inte skulle gå den här gången heller. Så jag beslutade att gå uppför. Varför pressa sig som en galning när vi hade 15 mil kvar och 1700 höjdmetrar att klämma innan dagen var slut.

 Äh, va fasen, Mur de Huy kan dra åt fanders. 
Värdelös backe. Svängen du ser i bakgrunden
håller 25 % i innerkurvan. Resterande del av
backen ca 16 %.

Många, nog de flesta i teamet klarade såklart backen utan att gå. Tina blev så förbannad på sig själv för att hon körde taktiskt fel och inte nöjd med sin insats när hon kom upp, så hon rullade ner igen och gjorde ett nytt försök. Den gången blev hon nöjd.

På sätt och vis känner jag mig stolt att mina kamrater trodde på min styrka att jag skulle fixa backen, men jag blev ändå rätt betänksam vad de tror om mig. En begravningsbil stog uppställd vid backens topp. Hmm.



Efter en stund körde vi vidare. Kändes lite tungt i benen, för trots allt körde jag uppför backen en liten bit så låren brann av smärta.

Men efter bara några mil kändes det som Ringhals hade placerat ett kärnkraftverk i vardera av mina ben. En otroligt härlig känsla att bara kunna trycka på. Vi körde flera långa, några äckligt långa stigningar på allt mellan 7-10%. Inga problem alls.

Dags för lunch och depåstopp.

 Herrklubben passade på att ha årsmöte.


 Eva, chef för vårt fantastiska coreteam


Me and Manni. 
Min pappa lärde mig att inte ange en
kvinnas ålder. Så då gör jag inte det. Men Manni är
äldst bland tjejerna. Jag bland killarna.

Ja, sen blev det som vanligt, vi cyklade vidare, tog en eftermiddagsfika i eftermiddagsdepå och landade så småningom på hotellet.

Måste nog säga att det här var nog en av mina absolut häftigaste cykeldagar. Trots massa backar. Superläcker cykling i fantastisk miljö.

En after bike på hotellet.

Som vanligt stressigt att hinna med en after bike, tvätta sina kläder, duscha, äta middag och skriva bloggrapport. Än så länge har jag inte kunna lägga huvudet på kudden förrän efter midnatt.

Cyklarna måste ju också tas om hand. Och ställas in i avsett rum.

Ibland får man leta lite efter sin egen cykel


Fredag. Charleville -> Chantilly
Skrev ju att tordagens cykling var bland det häftigaste jag gjort. Det gäller inte längre. Häftigaste cyklingen var idag.

Har aldrig cyklat så många tvåsiffriga backar på en och samma dag. Tvåsiffriga är alltså backens lutningsprocent.

Det var allt från några procent till 10 - 11 - 12 å herregud så brant, 13, äh lägg av, vad är det här, 14, WHAT? - 15 - 16 SEXTON PROCENT. SEXTON !?!?!

Men gubben Göran fixade de alla denna dag. Helt galet. Kärnkraftverken i benen från igår gick på full effekt även idag.

Så himla kul och en häftig känsla att ingenting är omöjligt, come on backjävel, nu tar jag dig.

Eftersom det var mycket uppför så blev det även såklart urhäftiga nerförskörningar också.

Och depåstopp såklart. Härligt med depåer efter ungefär var 5:e mil.

Strax innan lunchen började värmen komma. Riktigt äckligt varmt. 30 grader i skuggan vid depån. Jag ska ju inte klara den värmen, det vet jag ju, men hit kom jag i alla fall.

På med min kylväst och så bar det iväg igen. Tempen steg till riktigt äckliga 35 grader, men jag klarade tempen galant pga kylvästen. En fantastisk produkt som verkligen räddat min cykling i år. 35 grader är galet varmt, slet oerhört hårt på många som fick kämpa big time.

Nu blev det rätt mycket platt cykling men fler backar dök upp några mil innan vårt mål Chantilly.

Jag rev av dom också, även om låren nu började krokna lite. Kort sagt, jag var skittrött. Som vanligt har jag legat sist i klungan. Inte särskilt jobbigt, mest skönt och behagligt. Men ibland får jag riva i för att intervalla för att komma ikapp när någon leker gummisnodd längre fram i klungan.

Den här ramsan låg och loopade lite i skallen: You dont stop when your tired, you stop when its done.



Niklas och Tina i draglaget. Här jag jag just mutat dom att
hålla ett tempo som skulle få även mig mål. De lovade, men
de tänje lite på löftet. Tycker jag nog jag fick jobba mer
än värdet på mutan.

Kom som vanligt sent till hotellet, 21 mil med en hysteriskt massa backar tar sin lilla tid. Idag var vi ute 11,5 timmar totalt.

Som teamets träningsansvarige kände jag mig nu extra stolt. Så många i teamet som jag såg kliva långt långt utanför sina komfortzoner denna brutalt jobbiga cykeldag. Några tog sig så långt utanför zonen att jag blev orolig att de inte skulle hitta tillbaka. Men det gjorde alla. Fantastiskt att både få se och  uppleva.

Det här är Lovisa. 
En av de som jag beskrev alldelses nyss.

Vid hotellet som vanligt after bike. Passade på att ta en massa bilder, mest på tjejerna faktiskt, men även boysen så inte genusbalansen blir helt fel.

 Leo, Kenth, Johan N, Johan P


 Även på denna after bike flödade kärleken. Anne och Tom pussades.
Men ingen anledning till oro, de är ett par på riktigt.
Anne cyklade och Tom var med i coreteam.


Magnus, Peter, Ylva, Sandra
Mr Ego


Nina, jag, Emilia, Cecilia 


 Henrietta, Mr Linslus, Marcus


 Gissa vem och Jennie


 Du vet han, Tina, Isabell, Anna


 Ursäkta alla tidigare kaptener, det här är världens 
bästa Team Rynkeby-kapten, Satu Andersson.


Hoppsan, fler än tänkt som hamnade på bilden.
Sandra, Henrietta, Elin fotobombade lite
Jag. Leo, Marcus, Urban, Jimmy (Den Lille Hjulsabbaren)
Niklas.

Vid middagen fick jag ett pris, en liten godisask med skitäckligt salamigodis. Tack Patrik som är den som införskaffat det. I Finland. Jättemycket tack. Verkligen. Tyvärr "glömde" jag den på hotellet.

Jag fick priset med en väldigt fin och vacker motivering som jag blev glad av. Men eftersom jag ofta skojar med andra människor så får jag såklart dubbelt tillbaka, så det blev en rätt rolig motivering med mina tillkortakommanden inbakade. Och väldigt många positiva saker också.

Det verkar som jag trots allt är en hyggligt snäll och god människa ibland. Tack snälla kapten Satu för din fina motivering, jag blev verkligen glad att höra det.

Sen har det nu blivit officiellt. Ylva blir ordförande i min nyinstiftande fan club, När jag såg hennes dyrkande blick på mig på lastbilens sida var saken klar. Hon är klippt och skuren för jobbet.




Jag frågade direkt, och hon accepterade rollen. Hennes paroll blir, Only the sky is the limit. Fast hon vet inte att det är hennes paroll än. Får ta det vid ett senare tillfälle.

Vi avslutade med dans där Nina och Tina var dansintruktörer.

Vår lastbils lastgavel funkade fint som scen.


Nu dags att krypa ner i sängen i det stekheta hotellrummet. I morgon är det teamets sista dag tillsammans. En kort incykling till Paris, ca 7 mil, en cykling genom stan bara med oss själva. Målet är Eiffeltornet och photo moments och därefter samling för samtliga Rynkebyteam,dvs ca 1600 cyklister, i en park,

Därefter gemensam avslutningsmiddag och sen är det över. På söndag morgon kommer allt kännas så oerhört tomt och separationsångesten tar fart. Då finns inte längre Team Stockholm-GodMorgon 2018 längre.

Stay tuned, självklart kommer jag att rapportera om incyklingen.