Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016, 2017 och 2018. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016, 2017 och 2018 med Team Rynkeby och ska göra det även 2019.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Äntligen lyckades jag komma i mål.

söndag, juni 16, 2019

Vätternrundan 2019. Min race report

Ser man på. Då var årets Vätternlopp avklarade. Halvvättern förra veckan och igår Vätternrundan.

Bra väder, vilket är skönt när man vet att man ska kämpa i så många timmar. I år blev det min sjätte runda, varav fem med Team RynkebyGodmorgon Stockholm.

Jepp, där hänger den, min sjätte VR-medalj.
 I år förhållandevis enkelt att fiska hem.


Men som vanligt, vi tar det i tur och ordning med en hel del bilder.

Före loppet
Samling kl 19 för lastning av cyklar och 19 cyklister från teamet. Egentligen var lite mer än halva gänget anmälda, men det blev fyra sena avhopp av olika skäl.

Raka spåret ner till Motala, där vi började med att hämta ut våra startkit och ladda på med energi, dvs mat.

Kl 24:00 samling vid bussen igen. Då lastade vi ur cyklarna och började göra oss i ordning för starten. Nu var det ett och annat hjärta som börjad bulta lite mer. Den första rundan är ju oerhört läskigt innan man startat.

Spänningen stiger. Även Mr Ego känner en viss spänning
även om han startat fem gånger tidigare.


I startboxen. 45 sekunder till start.

Loppet
Vi rullar iväg och snart är vi ute på de riktiga landsvägarna. Efter 1,5 km ropas det PUNKA och vi stannar i mörkret och hjälper Micke att fixa hans bakhjul.


Nina hjälper Micke med bytet.
Jag dokumenterar. Minst lika viktigt, eller hur?

Iväg igen och efter en mil ropas det PUNKA igen. Mickes bakdäck är tomt igen. Supernoga kolla av däck och annat så ingen sten eller glasbit trängt igenom. Nada, ingenting syns eller känns. Nytt slangbyte och så iväg. Micke en smula frustrerad.

Äsch då, ännu en punka efter några mil. Samma hjul. Va fan liksom. Tre punkor på samma hjul innan vi ens någ första depån i Ölmstad.


Depå Ödeshög. 
Redan hit hade vi tappat 36 minuter pga punkor.
Men vi hade ändå bra fart när vi cyklade.

I Gränna ropas det PUNKA igen. Mickes bakdäck är tomt. Nu kliar vi oss i håret och fattar ingenting. Till sist ser vi att fälgbandet är för långt för hjulet och att det blivit ett veck som sannolikt orsakat punkorna. Vi gör en McGiverlagning och hoppas det håller. Det gör det inte. Det håller ner till Ölmstad där Micke får hjälp i servicetältet. Mecken byter ut fälgbandet mot ett som passar.

Vi rullar iväg mot Jönköping och kors i taket, inget punkarop dit ner. Vi äter och när vi ska iväg igen är Mickes bakdäck halvtomt. What the mother f***** is going on?

In i servicetältet och nu ser mecken att den förra mecken lagt in bandet lite fel så hålet har legat och skavt mot infästningen av ventilen. Nu blir det äntligen fixat och vi kör resten av rundan utan problem.

Micke jätteglad, äntligen en meck som kan fixa problemet.
Även jag känner mig glad och även personalen i tältet.


Depå Jönköping.
Fortfarande bra fart i pedalerna, men nu har vi
tappat 1 timme och 22 minuter bara sådär liksom.

Trots "tappad" tid är ingen sur eller grinig. Vi har ju ingen tid vi ska uppnå. Vi ska köra lugnt och fint och alla ska med och vi ska göra det med glädje, The Rynkeby way.


Köttbullar och mos i Jönköpingsdepån är alltid en humörhöjare



Kolla. Bara glada miner trots att vi väntade ännu en gång på
ett strulande bakdäck.
Lilla jag, Jonas som idag körde som Draglagschef, Nina, teamets cyklande läkare
och så Jörgen som Alltid Glada Jörgen.


Men hualigen så kallt det blev när vi började cykla. Vi började frysa ganska rejält, men Bankerydsbackarna höjde våra kroppstemperaturer rätt rejält.

Men ju längre upp vi kom på västsidan desto varmare blev det. Vi hade tänkt hoppa över Hjodepån men flera hade slut på vatten så vi körde in där för att BARA fylla på vatten.

Men det blev lite anarki, några pep iväg och köpte kaffe, några ställde sig i tusenmeterkön till toa. När vi väl stack iväg igen upptäckte någon att vi saknade Putte i leden.

Vi stannade och Jonas vände om för att hitta den förlorade sonen. Han lyckades. Putte var lite putt på oss först, men sedan blev han glad igen.

Vi tog några korta stopp längs vägen och next stopp Karlsborg. Nu var värmen tryckande och jag tog av mig både vindväst och underställtröja i den depån.


Ibland har nöden ingen lag, och då gäller
det att välja vackra platser.

Nästa stopp vi siktade på var Hammarsundet. Väl där var flera rätt slitna och någon till och med more or less slutkörd. Men ingen hoppade såklart av. Här gäller det att kämpa ända in i kaklet.


Depå Hammarsundet. 
För oss fortfarande en jättebra snitthastighet cyklad tid.

Nu skulle vi enligt vår raceplan sikta direkt mot Motala, men vi valde att gå in i depå Medevi för att fylla på vatten och för att några skulle få några extra minuter för återhämtning inför de sista lite småsvettiga milen.

De gick bra och till slut nådde vi målet och fick sluttiden 13:43. Några timmar längre än vår ursprungliga plan, men det tekniska strulet sabbade den saken. Men vad gör väl det? Vi hade en jättemysig tur och alla mådde bra och hade kul. Det var huvudsaken för oss.


Nöjd och glad även om det tog längre tid än vi tänkt.


Efter målgången satsade jag på nytt rekord i grenen
"flest teamisar i en Göranselfie". Vi spöade förra årets bild.
Men det får plats fler, men problemet är att den måste tas under 
Vätternrundan. Är idag inte säker på att det blir fler
rundor för mig. Om några veckor kanske jag tänker annorlunda.


Behind the scen.
Inte helt lätt att organisera en rekordselfie.


Årets gäng som knäckte 30 mil tillsammans.
Nu är vi redo för de 130 milen till Paris.


Några kul saker under loppet
Jag körde som grindvakt, dvs längst bak i vår klunga. Vi var 19 st och jag var således ensam längst bak.

Stundtals hade vi en lång svans efter oss och en och annan ville gärna suga hjul bredvid mig. Men det ville inte jag. Hände flera gånger och varje gång var jag väldigt tydlig med att jag inte ville ha någon utomstående i vår klunga.

Vi körde om en ensam cyklist. Plötsligt ökar han farten och kör nu i samma fart som vi när han ligger bredvid mig. Jag ber honom köra om på vänster sida eller lägga sig bakom i svansen.

Han tjafsar emot och vill ligga kvar och tycker det är vi som ska öka om vi vill bli av med honom. Jag höjde rösten en smula och han gled bakåt.

Jag fick agera fler gånger och rätt var det är känner jag någon klappa mig på ryggen. Det visar sig vara en lite äldre cyklist som cyklade upp bredvid mig och sa "-du gör ett jättebra jobb som grindvakt, jag har varit i samma situation som du, och det är jättejobbigt när folk ska in i klungan. Du  löser det jättebra".

Självklart blev jag jätteglad och tackade honom och han gled bakåt igen.

Långt senare kör vi om ännu en ensam cyklist. Samtidigt är vi på väg att bli omkörda av ett snabbgäng. Jag skriker som jag brukar vid sådana tillfällen, RYNKEBY HÅLL HÖGER, så vi kan lämna plats.

Killen som vi just kört om blir jättesur och säger till mig:  "-ni ska fan inte ropa hålla höger, det är ni som ska säga att ni kommer till vänster, men va fan, är inte du Göran Demnert?"

"-jo, det är jag" svarar jag ärligt och uppriktigt. "-men jag skrek inte på dig, jag skrek på mitt team för vi blev samtidigt omkörda när vi körde om dig och då hann jag inte se dig".

"-vad roligt, jag brukar läsa din blogg, den är rätt kul".

Han förklarade att han då förstog mig och bad om ursäkt att han missförtod mitt skrik.

Nästa roliga grej hände i depå Medevi. Jag står i kön för att fylla på vatten. Plötsligt kommer en kille fram och säger: "- hej, nu har jag haft nöjet att ligga precis bakom dig i några mil. Måste säga att det har varit en fröjd att ligga bakom dig. Jämnt och fint kört, du trampade hela tiden, inga ryck, inga inbromsningar. Det var en superbra cykling jag fick hänga med på".

Jäklar vad glad jag blev. Sedan var det flera som ropade "hej Göran" i snabbgrupper som dånade förbi oss. Lika kul det.

Hursomhelt, det här var en rätt härlig runda. Bra väder, och härliga teamkompisar. Tycker det är rätt fascinerande, men de backar som jag för några år sedan kallade monsterbackar nu bara känns som väggupp. Lite överdrivet såklart, men ändå. Kan det bara bra träning eller har de hyvlat av lite?




Dagen efter
Trots en för mig lugn runda tar ju kroppen stryk av att cykla 30 mil och hålla på i nästan 14 timmar. Eftersom det tog sån tid så kom vi hem rätt sent och då blev återhämtningen inte perfekt för kl 09 söndag morgon var det samling ute på Lida. Teamet var funktionärer i tävlingen Toughest Family.

Tog en bild för att visa lite hur jag känner mig idag. Du behöver såklart inte hålla med.


Jepp, rapporten blev inte längre än så här. Numera skriver jag inte jätteofta på bloggen, hoppas kunna göra det under vår cykling till Paris som vi startar den 30/6,

Vill du hänga med på min träning jag gör, framförallt med sikte på min start i Ironman 70.3 i Zell-am-See den 1/9 så lägger jag ut mer eller mindre dagligen små rapporter på instagram, där heter jag tada, pukor och trumpeter, gorandemnert.

söndag, juni 09, 2019

Halvvättern 2019. Min race report

Ett tufft race i år. Tror jag alla som körde kan verifiera. Blåste ju som bara f**.

Som vanligt körde jag HV med Team Mellanmjölk, en löst sammansatt team med i huvudsak medlemmar från Team Rynkeby och Fredrikshof CK. Vi startade teamet 2015 och gav det namnet Team Mellanmjölk eftersom vi varken var långsamma eller snabba. I år körde vi alltså för femte året.


De tre stolta initiativtagarna till Team Mellanmjölk.
Lena Grundin, Lilla jag, Tina Axenfalk


Vi rullade iväg exakt kl 09:12
Lilla jag längst till höger.


Ursprungligen skulle vi bli 14 som startade, men när vi väl stog i startboxen blev vi bara tio.


Selfietime i startboxen. 1:42 till start.
Jörgen facebookar lite innan start.

Ganska snart efter vi lämnat Motala möttes vi av en stundtals brutal sid- och motvind. Vi tog häng på en större grupp som körde i en bra fart och som gav oss skönt vindskydd. När inte vinden kom från sidan förstås, då fick vi slita.

Det blev för tufft för två i teamet som släppte redan efter 2-3 mil, så nu blev vi plötsligt bara åtta som körde.

Vi som var kvar krigade på så det stog härliga till i vinden. Vi körde rullande tvåpar så alla bidrog till farthållningen. Alla var lika starka så inga större problem med jämn fart så inga luckor att tala om uppstog på hela rundan. Riktigt bra kört av alla i teamet.

Blev ju bättre med vinden när vi klev över Omberg, men så blev det elände och lårmassaker ett tag igen när vi kom ut i slättlandskapet. 

Plötsligt får vi vinden i ryggen och herrejävlar så fint och fort det plötsligt gick. Härligt. Cykling när den är som bäst.

Men säg det roliga som varar för evigt. Snart blandades medvinden med både läbbig sid- som motvind, men vi krigade på som om det vore vår sista dag på jorden.

Vi kände oss mer än nöjda med andra halvan av loppet.
På vår cykelkompetensnivå är det i princip överljudsfart.


Vi tog total 24 minuter rast, 10 minuter i Ödeshög, 4 minuter vid uppsamlingen efter frifartssträckan över Omberg och en tia i sista depån Rök. Det tyckte vi kändes lagom.

Till slut kom vi då äntligen tillbaka till Motala och då kände några av oss lite småkrokiga trots allt.


Mina härliga teamisar såg till att jag som teamets 
road captain fick korsa mållinjen först

Gillar att få medaljer, det är ett slags bevis att man gjort något.




Det blev en rekordrunda för Team Mellanmjölk trots den eländiga vinden och trots att vi bara blev åtta som delade på jobbet. Superkul.






Jakob, Lilla jag, Kjell, Jörgen, Lena, Putte, Peter, Claes

Efter målgången satte vi oss i gröngräset och åt det som bjöds. Ganska smarrigt faktiskt. Kunde såklart inte låta bli att köpa lite extra mellanmål på hemvägen.




Jaha, det var årets Halvvättern det. Nästa vecka blir det Vätternrunda med Team Rynkeby GodMorgon Stockholm.

Kanske, eller rent av troligt, kommer en race report även från den.

En annan kul sak är att en av tjejerna i Team Rynkeby GodMorgon Stockholm, Tina Guri-Elmqvist, idag blev näst snabbaste tjej på årets Halvvättern när hon idag körde med Team lechelonstockholm som gick för en SUB4-tid. Vinden förstörde chansen men 4:10 är inte illa minsann.




söndag, maj 12, 2019

Bara ett vanligt distanspass med Team Rynkeby Stockholm

Idag gick vi i teamet in i fas två av utecyklingen, de längre distanspassen. Hittills har vi kört några 11 milarundor så idag drog vi iväg på 16-milatur. Det var så kul.

 Kul var det. Och vacker väg likaså.

Samling i Sollentuna och kl 09 drog vi iväg.

Vi kom inte jättelångt, efter bara några kilometrar fick Lina punktering. Självklart på bakdäcket. Punkor tycks alltid komma på bakdäcken.

Förutom Lina själv stannade jag och Micke för att bistå medan övriga teamet stannade på säker plats längre fram.

Som den gentleman jag är tog jag tag i ärendet och bytte slangen. Självklart tänkte jag på genusfrågan, så innan jag började frågade jag Lina om hon ville byta själv. Hon tog tacksamt och gärna emot min hjälp.

Vi fixade saken föredömligt elegant och snabbt så upp på hojarna och glatt iväg till det väntande gänget.

Vi kom inte långt förrän hennes bakdäck var platt igen. Okey, same procedure as last time, förutom att nu var det Mickes tur att byta.

Jag tar på mig den andra punkan. Vid den första glömde jag kolla insida av däcket om där satt någon sten eller glasbit. Micke kollade nu, och ser man på. En liten sten hade gått igenom och satt kvar.

Med lite MacGivertänk fixade vi saken och vi var snart iväg igen och rullade iväg genom härliga lantliga landskap blandat med vanlig landsväg.

Lantligt och vackert så det förslår, bara några mil utanför storstan.

Plötsligt får vår dragslagschef Tina i klunga två problem med sin sadelstolpe. Den åker ner i botten. Jobbigt läge. Men Rolle fixade saken provisoriskt så det skulle hålla några mil fram till lunchstoppet.

Lunch i Almunge och där fixade Claes, aka Klasse Lillklinga sadelstolpsproblemet helt och hållet.

Bäst att förklara.Vi är 39 cyklister i teamet så vi kör med två klungor och varje klunga har en DLC, draglagschef, som håller jämnt och fint tempo. Längst fram har vi, förutom DLC tre stycken i draglaget medan övriga i klungan ligger i fasta positioner.

Längst bak i varje klunga har vi en grindvakt. Jag ligger allra sist i klunga två och håller koll på alla kycklingar. Båda DLC:arna och båda grindvakterna plus navigatören har radiokommunikation med varandra. Helt underbart att kunna kommunicera på det sättet.

Vi pinnade på rätt bra och nådde till slut Lunda Livs för att ta en snabbfika. Vi var lite avkylda och blöta för under ca 4-5 mil regnade det som bara fan.

Där tänkte jag ta en selfie med våra DLC:ar för de gör ett fantastiskt bra jobb som underlättar för hela teamet.

DLC i klunga 1, Mattias Nyman, har så förbålt svårt att komma med på bild.
Men jag ger inte upp, ger mig f** på att få med hela honom 
om det så är det sista jag fotar vid Eiffeltornet i juli.


Här har vi radarparet i klunga 2. 
DLC Tina Guri-Elmqvist och lilla jag som sista utpost.

Från Lunda Livs raka spåret de sista knappt fyra milen tillbaka till Sollentuna.

Gissa vad? Ännu en punktering såklart. Nu på Mickes bakdäck, alltså samma Micke som hjälpte till vid Linas båda punkisar.

Tänkte att nu kan Micke det här så jag softade lite i gräset medan han kämpade på med att fixa. Resten av teamet väntade längre fram efter vägen.


 Klart punka nr tre måste dokumenteras.


Efter regn kommer sol. 
Klart jag ville softa lite i gräset medan Micke jobbade med sitt.

Micke fixade punkisen föredömligt snabbt och snart var vi tillbaka vid startpunkten igen.


Den här rundan körde vi.


Lite småtrött i benen nu. Har varit krasslig hela veckan och inte gjort ett jota träningsmässigt.

Så här ser min träningsstatistik ut för veckan. Ganska enformigt. Nästa vecka blir det fokus på löpning. Och lite simning. Och cykling. Så är det att vara triathlet. Det är liksom fokus på allt.


fredag, maj 03, 2019

Min sista dag


Alltså sista dagen på triathlonlägret aka vuxenkollot. Min sista dag i livet hoppas jag ligger minst 23 år fram i tiden. Måste ju hinna med att vara med i veteran-VM i age group 90+ innan allt tar slut. Tror inte konkurrensen är jättestor i den klassen oavsett gren. 

Vore ju kul att få klättra högst upp på en prispall någon gång.

Känns lite sorgligt att min vistelse här på Mallis nu är slut. Kom ju nyss känns det som. Men allting har ett slut trots allt.

Idag blev jag väckt tidigt av väckarklockan för kl 07:00 vankades ett teknikpass i simning med Ulf Hausman.

Ulf är mannen i röd tröja/jacka

Redan efter första 50:an stog det klart att jag inte simmar perfekt. WHAT THE F***? Är det möjligt? Det känns ju nästan så. Men okey då, Ulf har väl rätt.

Ulf tipsade om precis samma saker som dotter tillika min simfröken Sofia säger att jag gör fel. Innebär att dotter Sofia är en grym simfröken som ser samma saker som den supererfarna f.d landslagssimmaren och numera simcoachen Ulf.  

Det är fan i mig respekt för dotra min. Nu blir det lite reklam. Om du vill kolla in vad Sofia kan erbjuda kan du kolla HÄR. Minsann finns där även ett simläger där både Sofia och Ulf coachar. Kan inte bli bättre.

Tillbaka till mig. Timmen med Ulf var intressant. Fick många tips, det viktigaste var att jag måste sträcka ut mer, ner tidigare med händerna i vattnet, hålla huvudet mer rakt utefter armen som ligger längst fram. Ungefär så. Hann inte mer innan timmen var slut och 775 meter avverkade.

Efter det blev det frukost och sedan började jag packa mina grejer som jag inte kommer använda mer innan jag åker hem i morgon.

Lunchen idag bestog av en glass och en liten, med betoning på liten, Toblerone. Vet, inte bra.

Kl 13 bar det iväg till det som kallas Äventyrssimning, dvs i öppet vatten. Vi cyklade dit.

Kul simning men jättejobbigt. Jag simmade runt en ö och på baksidan av ön var det blåsigt och vågigt och supersvårt för mig att få till det.

Har aldrig simmat i sådana vågor förut och det var lite knepigt. Man jag kom runt i alla fall med hedern i behåll, det tycker jag nog. Som sagt, svårt, lite jobbigt men kul.

Stenigt på stranden gjorde att fossingarna ville gå hem för
det gjorde ont som tusan.


Laddad inför kameran innan jag kastade mig iväg.
Vi simmade runt ön i bakgrunden. Tusen meter blev det.
Många simmade dock ännu längre.



Lika bra att säga det eftersom du antagligen gissar fel,
det är jag som ligger närmast kameran.
Sååå snygg armföring, eller hur?


Landade "i mål" som en strandad valross.



Snyggt simmat om jag får säga det själv.

Vid "målet" stog Marika och Sofia och bjöd på kakor och godis. Suberb service.

När vi cyklat hem tog jag en ömt farväl av min hyrcykel. Som sig bör med en puss. Hen har gjort ett bra jobb med mig trots allt. En punka, well, vad säger man. Dålig stil av cykeln, det tycker jag, särskilt i en nerfart på serpentinvägar, men man får väl acceptera det. 




Om jag kommer hit ner någon mer gång ska jag definitivt ha en 11/32-kassett. Minst. Kanske 11/34 vore ändå bättre.

Dagen avslutade vi med en festmiddag med hela gänget. Många åker hem i morgon och lika många nya ansluter till de som stannar här två veckor. Jätteavis på dem.


Som vanligt en bild på middagen. Glömde fota efterrätten. Sorry.

En jättekul vecka som jag är helnöjd med. Har hunnit det jag ville hinna med. Cyklat, sprungit, gymmat, simmat och till och med yogat. Har kört något varje dag, ibland två pass. 

Kanske kunde jag kört några pass till. Hade hoppats på några fler havssimningar, men det är mitt eget fel. Prioriterade bort morgonsimningarna till förmån för sömnen, men jag känner mig ändå nöjd med vad jag gjort.

Fan vad det är kul att vara triathlet. Även om jag så här långt bara hunnit bli en halv.

torsdag, maj 02, 2019

Revanschens dag.


En riktigt härlig dag. En liten revansch för misslyckandet Sa Calobra, du vet den där skitbacken som jag aldrig mer kommer att köra.

Idag körde vi Stora Bergsturen vilket för min del innebar att vi startade i en liten ort som heter Santa Maria. Därifrån en lång, nåja, 6 km klättring upp till Valdemossa.

I min grupp var vi sju stycken varav 71,4 % procent var kvinnor och resten män.

Började inte bra. Det anbefalldes fri fart och samling på toppen, dvs Valdemossa. Redan efter 1 km fick min kropp för sig att jag måste stanna för att hämta andan. Tappade den i den 11%-iga stigningen dit.

Satt väl någon minut och frustade och sedan gav jag mig iväg igen. Och ser man på. Nu hände det igen. Kom in i en fantastisk harmoni mellan andning och lår. Kom in i en härlig bubbla där jag bara matade på. Kändes fantastiskt. 

Inget nytt PB tror jag.

Strunt samma, kände mig oerhört nöjd oavsett segmenttid. Sannolikt skitdålig tid. (fy, dåligt språk igen)

Till råga på allt tog jag gruppens Bergtröja. Först upp av de i min grupp. 

Nästa som kom upp var Martina. Hon med en extra passagerare i magen. Vi har för övrigt varit på det här Team Snabbarelägret tre gånger samtidigt. Btw, hennes kille rev av Sa Calobra på 32 minuter. KOM:et lär vara 24 minuter. Not so bad,om man säger så.


Lilla diskreta jag, Enja, Annika, Johan, Anneli, Martina, Lotta

Efter att alla kommit upp och pustat ut cyklade vi vidare. Next stopp Deija. Där stannade vi vid en oansenlig butik och köpte kaffe och en croissant som intogs till exakt 13 droppar regn. Så himla smarrigt så det vattnas nästan i munnen när jag skriver det här.

Att cykelfika är allvarliga saker. Måste tas på största allvar.
T.ex en kaffe och en chokladcroissant kan glädja vem som helst.
Även om det inte riktigt framgår av bilden. Mer en inre glädje.

Vidare till Fornalutx för lunch som inte blev lunch för ställets kök hade inte öppnat än. Istället blev den en chokladtårtbit och kaffe igen. Nästan, men bara nästan lika smarrigt.


Coolaste gänget i stan/byn.


Mitt val. Som sagt. Cykelfika ska man inte hasta förbi.


Sen började plågan. 10 km upp på Piggen. 6,4 % snittlutning enligt vägskylten. Attan så jobbigt. Men jag kom in i samma härliga rytm som jag hade upp till Valdemossa. Tuggade bara på. Alla tre tidigare rejs i den backen har jag varit tvungen att stanna tre gånger för att vila.

Nu bestämde jag mig för att ge mig en vilopaus efter halva. Men där kändes det bra i benen så jag fortsatte pumpa på. Lugnt och fint med både puls och watt under stenhård koll. Kändes fortfarande kalasbra.

Men efter åtta km sa kroppen stopp och jag stannade någon minut eller två. Fortsatte sedan upp till toppen där jag kände mig så jäddrans nöjd med mig själv. Lite endorfinrus faktiskt. Eller rätt mycket för att vara ärlig.

Minsann, jag tog gruppens bergtröja även där. Fick faktiskt vänta 5 minuter innan nästa ur gruppen dök upp. Inget viktigt såklart, men en skön känsla för egot och självförtroendet.

Vidare ner i svindlande hastighet till Café Como. Ni som vet, ni vet. Ni andra får undra och försöka lista ut vad det är. Kanske googla lite eller så. Eller fråga någon cyklande kamrat.

Där väntade "mamma" Marika med godisbilen fylld med chips, kakor och godis. Jag åt allt jag kom åt.

Jag och "mamsen" Marika



Därefter ner mot marknivå igen.

 De bakom mig.


Och de framför mig.


Vi bombade på så mycket det gick och till slut landade vi på hotellet där vi intog stärkade återhämtningsdryck. Jag passade på att sträcka ut mina ben som varit så duktiga hela dagen. Kudos till dem. Okey, du får googa på kudos om du inte vet. Orkar inte förklara.



Under samtalens gång framkom att Åsa hade slarvat lite med var hon satte högerbenet. Hon får därmed mitt pris som bästa cykeltatuering. Man ser ju tydligt varje kedjelänk. Genomtänkt och välarbetat Åsa. Mycket bra.



Avslutade dagen med god middag och en lite överarbetat efterrätt. Men den var jag tamigfan värd idag. 

Som helhet en fantastisk underbar och kul dag. Tack Johan för en perfekt uppstyrd grupp och cykling. Du är värdsabra. Och Anneli körde som grindvakt och höll perfekt koll på alla. 

 Jag är såååå nöjd med att benen ville vara med hela dagen. Till sist fick jag en bekräftelse på att jag skött min vinterträning. Tack coach Stina Jönsson.

Måste bara berätta det. Varje söndagkväll får jag veckans träningsprogram av coach Stina. Det är jättekul när mailet dimper ner i mailboxen. Nästan som julafton när man öppnar ett spännande paket för att se vad som finns inuti, dvs hur veckans träningsprogram kommer att se ut. Alltid jobbigt, alltid kul.




 Idag var sista cykeldagen för mig. I morgon blir det simning före frukost. Har anmält mig till ett teknikpass med Ulf Hausman.

Efter lunch blir det äventyrssimning i havet och efter det är det dags att packa ihop och på kvällen blir det en s.k. festmiddag på krogen med hela gänget på 35-40 pers.

G´natt och sov gott.