Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Nu gör jag nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017.

torsdag, september 21, 2017

BOOM! Där satt den. N+1

Efter 2,5 års tjänst är det nu dags att gå vidare. Min Rynkebyhoj från 2015 går snart i pension.

Inför mitt första år med Rynkeby, 2015, när jag köpte den, valde jag den största storleken, 63, på en aluminiumram. Den storleken finns inte i Bianchis sortiment av karbonhojar som de andra i teamet köpte.

En ganska enkel hoj, en instegsmodell, Nirone heter den och hade då Shimano 105 och, ursäkta språket, skitdåliga Bianchibromsar som jag efter ett tag uppgraderade till Ultegra.

Efter något år uppgraderade jag hela tjiddevitten till Ultegra förutom framväxeln. Dessutom bytte jag ut originalhjulen mot Fulcrum 3 och i vintras satte jag även på en Stages wattmätare.

Har trots allt varit nöjd med cykeln, den har gett mig en otrolig glädje, nya vänner och nya upplevelser under de här 2,5 åren.

Cykeln har även fått mig att otaliga gånger ge mig ut långt utanför min s.k. comfort zone. Ibland så långt utanför som jag inte trodde var möjligt.

Cykeln har fört mig till att cykla, inte bara i Sverige, utan också på vägar i Tyskland, Belgien, Holland, Frankrike och Österrike.

Den har tagit mig runt både Vättern och Mälaren flera gånger, halvvättern 3 gånger och till Paris tre gånger plus massa andra skojiga motionslopp.

Tack för allt, min kära cykel, men nu kommer du att ersättas av en yngre och vassare kompis.

Det blev såklart ännu en Bianchi, modell Intrepida, vi måste ju ha teamcyklarna som Rynkeby har en deal med. Valet blev att gå ned i storlek till 60 så det blir en karbonram den här gången.

Bestyckad med senaste Shimano 105 rakt igenom. I mitt Rynkebyteam finns en kille som är exakt lika lång som jag, 196 stiliga cm över havet, som körde på den storleken i år. Fick testa den och den kändes kanonskön.

Duger den åt honom, Jonas L, som är en av Rynkebys snabbaste cyklister, så duger den banne mig åt mig också. Bara en sån sak, Jonas L har Rynkeby Stockholmsrekordet snabbast uppför Mur de Huy.

Eftersom Rynkeby är sponsade av Bianchi får vi köpa cyklarna till ett väldigt bra pris. En kvalificerad gissning är att vi betalar ungefär vad en handlare får köpa in den för. Butikspriset för en sån här sak låg i år på lite över 20 tusen.

Möjligen, är supersugen, så kommer jag att uppgradera till Ultegra Di2. Har testat en sån och, ja du vet, blev såld efter typ två växlingar. Då har jag en superfin hoj som absolut räcker för en gubbe som mig till ett väldans bra pris.

Den här levereras till mig i slutet av mars 2018

Bara att hoppas att den nya cykeln skänker mig lika mycket glädje och lycka som den gamla. Är rädd att den lite då och då även ger mig ett lidande utan motstycke också.

Tillsammans kommer vi att få skitkul med ännu en runda runt Vättern 2018 och såklart ännu en sväng till Paris nästa sommar.


Jag gillar faktiskt det här utseendet bättre än den nya.
Tycker det lätt böjda överröret är coolt.
Å andra sidan är utanpåliggande vajrar rent av fult.

Nu är det bara att hoppas att vintern går fort.

söndag, september 17, 2017

Roslagshösten 135 km. Jag höll ihop hela rejset den här gången.

Idag var det min personliga avslutning på cykelsäsongen. Kändes fint. Hängde med hela tiden. Bra avslutning på säsongen.

Gillar att få medaljer, det är kul. 
Fast om du följt mig vet du att det är en som jag särskilt 
längtar efter, HIM-medaljen. Nytt försök på den sker 2018. Det är bestämt nu.

Eventuella kommande cykelturer, hoppas det blir några fler, kommer att rubriceras som grundträning för 2018.

Avslutningen skedde med "mitt eget" Team Mellanmjölk. Kort bakgrund. 2014 bestämde jag, Tina A och Lena G att vi skulle köra vår första Roslagshöst. En tävling arrangerad av Fredrikshofs CK.

Vi var alla lite nybörjare då och tyckte en hastighet mitt emellan lugnt och mellan var ett bra läge, ett rullsnitt typ 26-27 nånting. Vi döpte teamet till Team Mellanmjölk och på första rundan fick vi även med en kille till, Gunnar.

2015 var vi sju som körde. Förra året var vi 18 och i år stog 22 st i ledet vid starten. En salig blandning av folk från både Rynkeby Stockholm och Täby, Fredrikshof och fem st från Team Svea. Plus några "löshästar", kompisar till några. Absolut superkul med ett sånt härligt gäng.

Jag tog på mig rollen som Road Captain och jag annonserade att farten skulle vara nånstans mellan 28-30, en typisk Mellanmjölkshastighet numera när vi blivit en smula bättre cyklister än 2014. Vi skulle dessutom göra korta besök i varje depå. Max 3 minuter förutom vid den "stora" depån i Rimbo, där vi skulle stanna max 10 minuter.

Coolt med en egen startid

Så brakade vi iväg i en anständig fart. Efter 2 mil, vid första depån, släppte två cyklister pga astma och en sviktande cykelform. 20 cyklister kvar.

Snittfarten låg runt 28-29, men såklart stundtals betydligt snabbare farter när det inte var krokigt, backigt och stökigt. För det är det långa sträckor på den här banan. Då jäklar gällde det att hänga i så mjölksyran kokade i låren.

Vi stannade till de där tre minutrarna i de mindre depåern. Vi stannade också några gånger pga växelstrul på någons cykel.

Mr Ego intar den där coola avslappnade stilen i väntan
på att växelstrulet löses. Tina facebookar och Mr Okänd kollar utsikten.
(Foto Gerry Askefalk)

Iväg igen till den "stora" depån i Rimbo. Börjar svida rejält i mina lår nu, intalar mig själv att jag bara inte kan släppa en grupp en gång till, så jag biter i. Pulsen är dock helt under kontroll. För mig är det bevis nog för att det behövs en brutal benträning i vinter. Så här kan vi inte ha det.

Fröken Spinn tätt följd av Mr Ego.
Team Rynkeby Stockholms enda representanter idag.
Fröken Spinn heter Tina och ska vara
Team Stockholms spinningfröken i vinter.
(Foto Gerry Askenfalk)

Den superhärliga depån i Rimbo. Som alltid bemannad
av härliga och glada funktionärer.

Den berömda Mäster Anders Johansson samtalar med en av de härliga
funktionärerna. Tyvärr vet jag inte hans namn.


Mr Ego vilar lite på trappan med Lena, en av grundarna till teamet.
Tina A kunde inte vara med idag pga sjukdom. Väldigt trist.
(Foto Daniel Hizakei Ekdahl)


Man ska inte äta när en paparazzi är i närheten. 
Man blir inte sitt bästa på bilder då.


Tina var uppenbarligen mer hungrig än andra. En bulle i varje hand.


I den här depån fick vi hjälp att fixa den
strulande växeln på en av cyklarna.
(Foto Daniel Hizakei Ekdahl)

Nu hade vi kört hälften, så efter exakt 12 minuters paus, upp på hojarna och iväg till nästa depå och ett kort stopp även där. 

Där tyckte fyra st att det gick en smula långsamt, varav en var en av Rynkeby Stockholms två representanter. Det var inte jag. De bombade iväg i hastigheter runt 35-40. Överkurs för Team Mellanmjölk.

Nu var vi bara 16 cyklister kvar. Next stopp varmkorvdepån några mil bort.


Kö uppstog såklart. Alla ville käka varmkorv.


Gott med korv och saft när hungern och tröttheten sätter in.

Du tror väl inte det här var sista depån? Självklart inte. Men bara ca 15 km kvar kommer den efterlängtade godisdepån.

På vägen dit kände sig fyra cyklister trötta och valde att lägga sig sist i klungan, så nu var vi bara 12 cyklister som gick i rotation. Och jag var en av dom, det kändes skönt att kunna hänga med, för nu hade farten skruvats upp lite. Nu låg vi mest hela tiden över 30 och rullsnittet steg sakta men säkert.

Svåra beslut måste tas på kort tid i godisdepån.
Vilket är godast? Kan jag ta flera?

Efter några minuters stopp brakade vi väg mot målet som till sist nåddes. Vi fick ett rullsnitt på 29,1 enligt min Garmin. Ett perfekt resultat för Team Mellanmjölk.

I målområdet träffade jag minsann på Mannen, Myten, Legenden, Sören Häggkvist, känd från bl.a cykelforumet Vi som älskar landsvägscykling. Nä, det var inte jag som stalkade honom, det har han som kom fram och sa hej. Det var kul att prata på riktigt med honom.

En stilig karl, Sören, nästan lika lång som jag.

Tack för idag, Team Mellanmjölk. En härlig runda blev det.

På bilden saknas fler från teamet. Vet inte vart dom tog vägen.
Visst är det ändå superkul att cykla i grupp?!

Stort tack från mig till Fredrikshof och kommittén som fixar och trixar för att få ihop det här fina arrangemanget. Men det märktes ändå att det var färre funktionärer ute på vägarna i år.

Ett förlag till förslagslådan inför nästa Roslagsrundor. Skippa första depån efter 2 mil. Den gör ingen jättestor nytta, knappt man är uppvärmd förrän den dyker upp. Men nu sa vi i vårt team, vi stannar till i alla depåer. Så då gjorde vi det.

Till sist. Team Rynkebys mål är ju att samla in pengar till barncancerfonden. Nu är 2017 års projekt stängt och alla team samlade totalt in fantastiska 26 miljoner. Det gör nu Team Rynkeby till Barncancerfondes största bidragsgivare. 

Och jag har varit en yttepytteliten del av detta. Det känns ändå stort i sin litenhet. Ingen kan göra allt, men alla kan göra lite. Det är då man uppnår ett sådant här fantastiskt bra resultat.


söndag, september 10, 2017

Velothon Stockholm. Avhängd, förnedrad, kränkt

Nejdå, blev varken förnedrad eller kränkt. Kanske inte ens avhängd. Men såna rubriker säljer. Fråga kvällspressens löpsedelsnissar.

Jag genomförde ändå loppet med godkänt resultat.



Dagens road captain, Christer Norrman, hade skrapat ihop ett starkt gäng på 10, eller om det var 12 superduktiga cyklister. De flesta från Rynkeby, plus några gästartister. Och så jag. Som alltid, av okänd anledning alltid ansluter till de som är större, starkare, snabbare, snyggare än mig. Så går det som det går också. Jag blir helt enkelt avhängd.

Vid genomgången innan rejset säger Christer att vi ska sikta på under 5 timmar med 10 minuters paus i depån i Nynäshamn, vilket innebär ett rullsnitt på 33. Morsning och goodbye, tänkte jag, det kommer jag aldrig någonsin klara under 15 mil.

Sen rullade vi bort till starten och massa otrevliga tankar for genom mitt huvud hur jag skulle orka genomföra rejset.

Vet inte hur många som startade men det var tjockt med folk.
Mr Ego ser redan här en smula orolig ut.

Så går startskottet och vi rullar iväg. Efter någon kilometer har vår grupp lyckats formera sig och vi börjar trampa med rullande tvåpar. Det börjar direkt att gå snabbare än min comfort zone. Stålsätter mig att hålla ut och hänga med halva loppet ner till Nynäshamn. Jag verkligen vill det. Måste kämpa, slita, ge allt jag har.

Så gör jag, men redan efter 15 kilometer känner jag att det här kommer aldrig att funka. Så jag tar beslutet att säga morsning och goodbye till gruppen och istället sikta in mig på ett annat kul mål, att cykla det här loppet snabbare totaltid än jag mäktat med på Halvvättern. Mina tider där är 5:42 resp 5:46.

Det blev inte som jag tänkt. Men som jag trodde.
Lik förbaskat en smula snopet eftersom det inte gick
 att hänga med längre än blygsamma 15 km.

Kommer snart ikapp en liten grupp som kör i ett för mig perfekt tempo, kring 28-30, och väldigt lugnt och fint när det går uppför. Perfekt att haka på i den stundtals jobbiga motvinden.

Först ligger Wolfgang, en tysk kille. Han släpper aldrig den positionen. Bara att tacka och ta emot. Bakom honom ligger Birgitte, troligen ihop med Wolfgang. De kommunicerar i alla fall på tyska.
Sen ligger en kille från Team Magnus, Mats, sedan en okänd kille, och så jag.

Mitt eget draglag ända ner till Nynäshamn.
Vet, man får inte fota när man cyklar, men det var ingen bakom,
så jag tänkte att det ändå var okey.

Fick flera glada tillrop från omkörande som kände igen mig. Det är som vanligt superkul.

Stannade bara 7 minuter i depån i Nynäs. Ingen rast ingen ro. Fyllde bara en vattenflaska, tryckte i mig en chokladboll, men glömde bananen. Och så iväg.

Vid Nynäsdepån fanns chokladbollar, vatten, sportdryck, 
bananer och godis.

Nu blev det tomt. Ingen alls att hänga på. Jobbigt läge. Alla som blåste förbi gjorde just så, blåste förbi. För snabba för mig. Och de jag kom ikapp var för långsamma.

Sånt här har man ju varit med om som det känns ett oändligt antal gånger. Jag kanske är en ensamvarg, ska inte cykla i klunga. Särskilt inte snabbklungor. Men i en lagom klunga är det ju skitkul.

Stannar till någon minut eller två vid nästa depå, och ser man på, mina två tyska vänner startar precis innan mig. Hänger på såklart, men efter några mil får Wolfgang kedjehopp och de stannar båda två.

Jag tuggar vidare ensam igen.

Kör förbi de depåer som dyker upp, har ju en tid att passa minsann. Dricker bra, men äter mindre bra.

Pötsligt börjar mitt artrosknä att göra ont. Efter en stund rejält ont. Börjar bli jobbigt att trycka på med vänsterbenet, men inte värre än att jag kan fortsätta i samma tempo. Men ändå, vafan ska knät börja krångla för, har inte hänt förut vid cykling.

Känner vinstvittring när jag cyklar genom de södra förorterna. Alla vägar totalt bilfria, så himla härligt.

Kan du fatta, en hel tvåfilig väg alldeles för oss själva.
Snacka om lyxcykling


Snart i mål i den svenska huvudstaden.

De sista två milen är riktigt tuffa. Så nära men ändå så långt kvar. Det gör ont i knät, det gör ont i rumpan, vänsterhanden domnar hela tiden, ryggen protesterar också, förmodligen av lojalitetskäl med de andra krämporna.

Jag lider verkligen. Allt är elände. Allt. Cykling är en jävla skitsport, jag ska sälja cykeln nu, avsäga mig Team Rynkeby, börja med boule i stället. Och den där j*** Liljeholmsbron. Riv den.

Men å andra sidan är det rätt coolt att vi har hela busskörfältet för oss själva medan bilar står tvärstill i filerna bredvid.

Sista backen kvar nu bara. Hornsgatan upp. Riv den, säger bara det, riv den och gör den platt till nästa år. Kämpa Göran, eländet är snart slut. Upp till toppen, sen blir det nedför, en högersväng och så kommer den, MÅLRAKAN.

En sån magisk vacker syn. Jag älskar plötsligt Södermalm. Gör både Liljeholmsbron och Hornsgatan till kulturminnesmärken. Gör det bara.

Får min medalj och sedan ser jag road captain stå och vinka på mig längre fram. De andra i vår ursprungsklunga, snabbisarna, kom i mål nästan en timme före mig och sitter nu och snackar och äter lite.

Får en kopp inte så god soppa, men vad gör väl det en sån här dag. Känner mig ändå toknöjd med min insats. Missade Halvvätterntiden med 1 minut, lite surt, men spelar ingen roll. Glad, stolt och nöjd ändå, nu körde jag halva rejset solo, Halvvättern alltid i klunga hela tiden.

Ännu en gång släppte jag min grupp och avslutade ensam. Börjar bli van, men det är som det är. Tur jag är prestigelös i såna här sammanhang, det gör mig inte så mycket att släppa iväg gruppen. Klart det svider, men det går över rätt fort. Jag siktar alltid högt, går det så går det. Och går det inte så har jag i alla fall försökt. Det tycker jag är viktigast.


Här är merparten av gruppen jag startade med.
Mr Ego (TR -15 -16 -17 och -18), Annicka (TR -17) Lars (TR -15 och -16)
Ylva (TR -17 och -18), Tina (TR -17 och -18) 
Christer (TR -17), Mattias (TR -18)
Högst upp Petter (tror jag han heter), sambo med Annika (tror jag)
Saknas på bilden äkta paret Gabriella (TR -16) och Ludwig (TR -17 och -18) 

Av vår ursprungsklunga var det bara Lars, Mattias och såklart Tina, som en gång var en elitcyklist med ett SM-brons i någon låda hemma, som gick i mål tillsammans. Deras sluttid blev 4:49.

Övriga släppte vartefter mellan Nynäshamn och målet, och kom i mål lite senare med olika sluttider.

Min sluttid blev 5:43 och med ett rullsnitt på 27,5. Hade hoppats på ett lite högre rullsnitt, men ensam är det knepigt för mig.

Ja, det var väl allt jag hade att redovisa från min insats i Velothon Stockholm 2017. Ett kul lopp som jag sannolikt kommer att köra även nästa år.

Ett lopp kvar i år, Roslagshösten nästa söndag. Får se om jag kör det loppet, just nu säger knät ett klart nej, men det kanske går över.

En sak till bara, cykling är ju ändå rätt kul, behåller nog trots allt hojen.

söndag, september 03, 2017

Tillbaka till träningsvardagen

Idag körde jag ett pass med Fredrikshof Nacka/Värmdö. Kul men ruggigt jobbigt.


Glad och slutkörd, kan man vara det?

Samling i Gustavsberg kl 09. Vi skulle köra i tre grupper, snabb, mellan och lugn/nybörjare.

Jag känner mig numera ganska etablerat i mellangruppshastigheten dvs 28-30 så den gruppen valde jag. Precis som Tina G, en teamkompis från årets Rynkebyteam. Hon är egentligen en snabbis, men kände sig lite sliten så hon valde också mellangruppen.

Mr Ego och Tina vid ett kort stopp vid Eknäs brygga.
Pinsamt. Hade glömt att ta bort nummerlappen
på hjälmen från racet i Zell-am-See

Falsk marknadsföring. Kan man säga så? Efter två mil var snittet enligt min Garmin 32,2. Det är snabbgruppstempo.

Min egen gissning är att det var en maskeradcykling. Snabbisar utklädda till mellangruppare.

Mina kamrater för dagen var enligt min personliga gissning snabbisar som ville ta det lite easy, men deras easy är tokfort för en "äkta" mellangruppare. 

Det var ju egentligen bara att kolla in deras hojar för att se det direkt. Ingen hoj hade standardhjul, alla hade uppgraderat till vassare grejer. Såg ingen "instegscykel", tvärtom, rikigt vassa och snabba hojar och ryttare som passade in såklart. Pju, här skulle det gå undan, tänkte jag. Och så blev det.

Jag fick ta i rejält kan jag säga, för att överhuvudtaget hänga med. Kändes fint på platten, men så fort det börjar luta uppför är jag rökt, kokt och grillad. Blir avhängd mer eller mindre direkt och så får jag tokjobba för att komma ikapp.

På Ingarö, där vi körde, finns en fin sträcka på nästan en mil som klubben kallar temposträckan. Den innehåller en bit uppför. Trots att jag har svårt med backar, så tog de som låg på förning det rätt lugnt i just den backen. Till och med jag tyckte det gick en smula mesigt, så resultatet blev ett missat PB på just den temposträckan. Hade ju varit kul med ett PB även där.

Men jag tog revanch. Vi kom så småningom till vad som kallas golfbanebackarna. Den innehåller några stigningar varav en är extra grym och elak . Inte jättelång men j**** jobbig enligt mitt sätt att se det.

Svängen som innehåller Golfbanebackarna

Tog i för kung, drottning Silvia och fosterlandet, och när jag kom upp var jag faktiskt tvungen att stanna för att hämta andan en kort stund. Kunde nästan inte andas.

Sen körde vi vidare en bit och när snabbisarna ville köra en vända till, så sa jag och tre andra tack och adjö och cyklade "hemåt" mot Gustavsberg.

När jag kom hem såg jag till min glädje att det blev ett Strava-PB på golfbanesvängen. Kul.

Fika är ett måste när man hojar med Hofvet ute på Ingarö. Så även den här gången, men nu blev det bara Tina och jag som kände fikasuget. Snabbisarna kom säkert när de hade kört slut på sig själva efter sin andra runda.

Jag kände mig rätt mör i benen så det var en lagom tur idag. Kort sagt, superkul men samtidigt superjobbig. Vet inte riktigt om jag kört ett sånt här jobbigt pass i år. Men det har jag nog, bara glömt.

Även om det är jobbigt att hänga med de som är bättre och starkare, så blir man ju faktiskt själv bättre i och med det. Men det är lite knäckande att bli avhängd i backar. Det måste jag göra något åt.

Det får bli vinterns mål, att träna benen stenhårt.

Ska vi säga så?

torsdag, augusti 31, 2017

Sååå jäkla nöjd. Grovplanen för revansch är nu lagd.

Hemma igen. Nöjd. Glad. Och missnöjd.

Kan ju verka konstigt, men trots att det blev ännu en DNF på en Ironman så känns det ändå som jag vunnit.

Jag hade trots allt så jäkla kul så länge det varade och det är väl ändå huvudsaken. Att ha kul och vara nöjd trots att man "förlorar".

Glad och nöjd i nån uppförsluta, för jag tycks
ligga på lillklingan.

Sedan i söndags har jag tänkt massor på loppet. Ältat loppet in absurdum, anser kära hustrun med ett litet leende.

Det mer korrekta ordet är analys. Jag har analyserat loppet och min insats. Grundligt. Tror inte ens jag är helt klar om jag ska vara ärlig.

Lika självklart har jag hittat de felaktiga delarna som jag nästa gång kan göra bättre, till och med mycket bättre. Trots allt missade jag med ynka fem minuter, eller ännu mindre, efter att ha hållt igång tre timmar och 40 minuter

För revansch, det blir det. Ge aldrig upp en dröm förrän den är uppfylld.

Hyfsat stor sannolikhet att jag bokar en duell med Mr Ironman en gång till i Zell-am-See om ett år. Man mot man. Trots allt var det en bra cykelbana som egentligen borde passa mig. Är ju trots allt bara 1,5 mil jobbig cykling över ett berg av totalt 9 mil. Berget borde jag kunna besegra lite snabbare nästa år.

Okey, så här ska jag göra då för att lägga Mr Ironman på rygg. Om jag kör i Zell igen på samma banor.

Simningen
Här finns massor av tid att vinna. Nu blir det regelbunden träning framöver, för nu är det plötsligt roligt med simning. Säg att jag går från 64 minuters simning ner till 55, det känns väl hyggligt rimligt för en gubbe som mig. Med lite tur ända ner till 50 minuter kanske.


Omöjligt att dölja min glädje och lycka att ha klarat simningen.
Faktum är att den glädjen överskuggar DNF:en.

Cyklingen
Känner mig ändå nöjd med den. Hade ju ändå ett snitt på 30 före och efter backen. Här måste jag träna benstyrka mer. Har alltför klena ben vilket mitt FTP-värde visar även om det höjdes med hela 12 % under det här loppet.

Kunde faktiskt legat på lite mer fram till backen, jag mesade lite där av rädsla att bränna benen både inför backen och den kommande löpningen.

Måste även ge allt jag har i själva backen, inte stanna och pusta eller lätta på trycket bakom en buske. Trodde ju att jag hade ocaner av tid innan cut off-tiden rann ut.

En sak till. Varför zickzackade jag inte upp i den värsta branten? Vägen var ju avstängd, jag var ensam och kunde ju utnyttja hela vägbanan.

Såg en kille hundra meter framför mig som gjorde så, varför gjorde inte jag det? Kommer du ihåg regeln från fysiken i skolan?  Det man vinner i kraft förlorar man i väg.

Alltid lätt att vara efterklok.

Löpningen
Ingen aning, för jag kom ju inte så långt. Men oavsett det måste jag bli en bättre löpare. I alla fall uthållig. Inte nödvändigtvis snabbare, bara uthållig och stark nog för att springa 21 km under 3 timmar. Långsamt, jag vet, men mitt mål är bara att komma i mål innan maxtiden överskrids.

Svårare än så ska det inte behöva vara. Nu ska jag göra en träningsplan som sträcker sig över vintern med spinning, styrka, löpning och simning. Det blir kul.

Måste bara berätta om vår miserabla hemresa.

Bokade på en flight från Salzburg kl 10:40. Eftersom vi inte kände till hur rusningstrafiken mellan Zell och S-burg är, så var vi på plats god tid.

Fick besked om försening 1 timme. Sen en timme till. Sen ytterligare en timme. Så höll det på. Plötsligt hade vår flight fått en avgångstid senare än en annan till samma destination, Berlin, där vi skulle byta flight.

Vi gick till desken och blev ombokade. Likaså taggade de om vårt bagage, tre väskor plus stora cykelväskan.


Vi kom iväg så småningom och landade i Berlin. Dock så långt från terminalen att vi fick åka buss dit.

Någonstans på flygplatsen stannade föraren, klev ur och flyttade på en väska som låg mitt i vägen, tydligen tappad från en bagagevagn av någon bagagehanterare som inte är så bra på sitt jobb.

DET ÄR JU MIN VÄSKA!!! HELVETE!!!

Den väskan känner jag igen direkt, men kan inget göra där jag står i bussen.

När vi är framme berättar jag det för föraren som säger att han fixar det. Han ser till att någon åker ut och plockar upp den.

Jag gör en lång historia kort. När vi kommer hem, FEM OCH EN HALV TIMME FÖRSENADE, kommer min tappade väska bland de första på bandet. Pjuuu, va skönt, den kom med.



Sen kom inga fler väskor till familjen Demnert. Så j**** typiskt. Blev till att göra en anmälan om bagageförlust.

Normalt brukar flygbolagen leverera missat bagage hem till dörren, men nu blev vi informerade att pga Air Berlins konkurshistoria, så gör de inte det. Vi är tvungna att själva hämta bagaget på Arlanda när och om de kommer tillbaka.

Inte nog med det, de ringer inte ens för att tala om när bagaget kommer tillbaka till Arlanda, utan det måste man kolla själv. Gjorde så i morse och då hade de kommit. Så det blev en tur för att hämta väskorna. Rätt onödigt. Klart man blir förbannad.




En liten sidohistoria är att på flygplatsen i Salzburg pratade vi med ett par som på nervägen blev av med bagaget vid flygbytet i Berlin. Samma par blev av med sina väskor även på hemresan. Air Berlin i ett nötskal? Skiter de i allt nu när de är under konkurs?


Familjen Demnerts hälsning till Air Berlin
på något socialt media.
Alltså, det är inte mitt ekonomiska obestånd utan Air Berlins

Ja, därmed är det nog dags att stänga dörren till min stora satsning i år, Ironman 70.3. Gick inte i år heller, men nästa år, då jävlar ska det ske, då ska jag hämta hem medaljen. Måste ju skynda på nu, åren går alldeles för fort på slutet.


Det blir fighting face ännu ett år.


måndag, augusti 28, 2017

Ironman 70.3 Zell-am-See. DNF, så jag är fortfarande en triathlonwannabe.

Idag, dagen efter racet, känner jag mig lika skrynklig som min nummerlapp.


Inte trött, inte utmattad, ingen träningsvärk. Bara besviken. Jag räckte inte till den här gången heller.

Det började så bra redan under racebriefingen. Humöret på topp och allt kändes kalasbra.

Mr Ego, dotter Ego som körde stafett, och Elin som skulle köra hela.

Men trots besvikelsen att det blev ännu en DNF är jag ändå jättenöjd med min insats. Jag överträffade mig själv ända tills jag fick svart flagg på cykelbanan och blev avplockad och fick åka "bus of shame" tillbaka till målområdet.

Simningen, som jag våndats över, gick kalasbra. Kom in på 64 minuter vilket var ungefär enligt plan. Om jag orkade ända in i mål alltså. Vilket jag gjorde. Har aldrig simmat crawl så långt och länge. Bara för några månader sedan kunde jag ju inte ens crawla 100 meter.

Starten var lite bökig, stog nästan 50 minuter i kö i våtdräkt och i brännande sol närmare 30 grader. Men det gick bra det också. Plötsligt var det min tur att kliva i vattnet och jag är glad att jag körde Try Tri som träning veckan innan med tanke på stöket och böket i starten.

Hittade i alla fall fritt vatten och började crawla. Efter 75 meter blev det superjobbigt och jag tog ungefär 10 bröstsimtag innan jag tänkte "för helvete Göran, nu ska du simma crawl ända in i kaklet". Då gick jag över till crawl och kan du fatta, efter 200 meter kom jag in i min bubbla och armarna bara vevade på och andningen satt som en smäck. Stannade inte en enda gång för att vila eller hämta en tappad anda.

Men det var ju skitlångt bort till första bojen att runda efter ca 900 meter. Tog en evig tid kändes det som. Sen rundade jag andra bojen och därifrån 900 meter raka spåret in mot mål. Den biten kändes som den gick superfort. Hade ett tjugotal simmare bakom mig och tomt långt fram till de före mig.

Stökigt och bökigt, men inte för mig. I det här läget bör jag
vara någonstans längst bort vid den snea fyrkantiga bojen.

Det var så kul att simma när allt funkade utan några som helst andningsproblem.


Här är jag strax i mål. Bara lite drygt 50 meter kvar till mål.
I den här stunden kände jag en nästan obeskrivlig lycka. Jag klarade det.
Massor av "räddningsbåtar" efter hela banan. Kändes tryggt.


Bara några armdrag kvar. Som synes kom jag inte sist, bara en sån sak.
Det var ett tjugotal kvar i vattnet när jag var klar.


Kände mig lite gubbig när jag, i och för sig precis som alla andra är det bäst att tillägga, fick hjälp upp från vattnet. Om du inte vet, så rubbas balanssinnet när man simmar så länge, så de första metrarna i land vacklar man som värsta fyllot.

Ta det lugnt, vi hjälper farbror upp



Oj, vilken härlig känsla att springa upp till 
växlingen påhejad av massor av folk efter kanten.

Vid växlingsområdet stog Sofia och väntade. Hon grät av lycka när jag kom. Hon vet hur mycket jag kämpat med simningen. Så då började jag också att gråta och så stog vi och kramades en stund. Och jag tappade viktig tid inför cyklingen. Men det var kramen värd.

När vi kramats färdigt sprang Sofia iväg och filmade
mig på väg till ombytestältet

Tog gott om tid att byta om. Strax över 10 minuter. Åt h-e för lång tid skulle det visa sig. Borde ha skyndat mig istället skulle det visa sig.

Men upp på hojen och iväg. Så gott som ensam. En magisk känsla att cykla helt ensam på en Österrikisk landsväg omgiven av ett fantastiskt alplandskap på en helt avstängd väg för alla sorters fordon förutom Ironmancyklister. Här och var satt människor och skrek, hojtade och peppade när jag cyklar förbi. Och efter varje sån passage, så cyklade jag lite fortare en stund. Sån pepp betyder massor.

Höll igen lite för att inte bränna ut benen inför den avslutande löpningen. Trots det hade jag närmare 30 i snitt när jag närmade mig det där berget man måste över. Ganska lätt cykling, men ändå, det är inte varje dag jag har ett sånt snitt när jag hojar ensam.

Som kom backeländet, 12 km pina, misär och elände. Stannade till en kort stund vid depån innan stigningen och tryckte i mig lite gel och energidricka. Borde jag inte ha gjort skulle det visa sig.

Nu bara uppför, allt mellan 5 och 12 % lutning.

Någonstans i mitten stannade jag några minuter för att pinka bakom en buske. Borde jag inte gjort skulle det visa sig.

Men jag kämpade mig uppför en mil och kom till de sista 2 km där det blev ännu jävligare.


Här börjar det bli överjävligt jobbigt. 
Bilden tog vi dagen när vi med bil rekade banan.

Började i stor stil men kom inte längre än några hundra meter, sen sa benen ifrån. För brant, så jag började promenera. Efter en stund provade jag att cykla igen men kom bara några hundratal meter innan det inte gick längre. Sen gick jag resten av backen upp.

Cyklade över krönet och där började serpentinvägen ner med nu 15% lutning. Det är brant. Skitbrant för att prata svenska.

Men även här kände jag en härlig lycka och jag skrek rätt ut av glädje att nu kommer jag att klara cyklingen också.

Sen bombade jag på nerför några kilometer och kom ut på lite flackare mark. Plötsligt, efter 4,6 mil, står en gubbe mitt i vägen och håller upp en svart flagga. Det betyder att loppet är slut. Det pratade de om på racebriefingen att om man ser en svart flagg är loppet avblåst.

Jag fattade först ingenting. Min första tanke var att det hänt något hemskt terrordåd. Min andra tanke var att det hänt någon cykelkrach med dödsfall, för jag blev passerad av några ambulanser med blåljusen på.

Frågade storögt vad som hänt och fick svaret -"cut off-time. Its over for you. Please take the bus there", och så pekade hapå en buss som stog vid sidan. Sen ryckte de cykeln ifrån mig och hängde in den i cykelsläpet efter bussen.

Där stog jag, med fyra andra, och kände besvikelsen skölja genom kroppen. Det här är ju min paradgren, inte fan missar jag en cut off på den inte. Finns inte en chans.

Så det blev att åka buss tillbaka til Zell.

På kvällen kollade jag tiderna och insåg att jag missade cut offen med mindre än 5 minuter. Fatta, mindre än fem jävla minuter. Hade jag skyndat mig vi växlingen, hade jag struntat i att pinka, hade jag strunta i att stanna och pusta två gånger i backen hade jag ju klarat det. Faaaaaaaan.

Hade jag klarat den här  passagen hade jag enkelt klarat mig förbi kommande spärrar, för kvar var bara lätt cykling.

Monsterbacken enligt min Garmin.
Vi punkten till höger tog loppet slut för mig. Trist, för 
resten av banan var enkel och superfin. Som att cykla
genom ett vykort. Det vet jag, för bussen körde hela cykelvägen.


Högst upp i mitten ser du en cut off-tid vid Maria Alm.
Där plockade de mig. Uslingarna. Du ser också på banskissen
uppe till vänster att det nu bara var plattcykling till målet.

Bara att bryta ihop och ta nya tag. Trots allt kan jag inte vara missnöjd med min insats. Jag gjorde mitt absolut bästa, simmade mitt längsta crawl någonsin, cyklade hyfsat fort på platten, kämpade så gott det gick uppför och bombade nerför så fort jag vågade.

Min Garmin belönade mig med att höja mitt FTP-värde med inte mindre än 12%, så det bevisar i alla fall för mig att jag satsade allt jag kunde. Men det räckte ändå inte.

I morse hade vi familjeråd vid frukosten.

Det här är inte frukost, det var gårdagens middag, men
bilden får symbolisera frukostmötet.

Vi enades om att jag måste ta hämnd på Mr Ironman. Nu är det en personlig sak. Han ska inte få hindra mig från att nå min dröm, att springa under en Ironmanmålbåge.

Kanske kommer jag tillbaka hit igen nästa år, kanske jag kör någon annanstans i Europa. Jönköping hade varit kul, men den krockar med min Rynkebycykling till Paris.

Kanske en HIM är för svårt för oss äldre. Kanske jag tar mig vatten över huvudet. Det kanske finns ett skäl till att bara 11 gubbar äldre än 65 år anmälde sig och att bara tre passerade mållinjen.

Men jag vill i så fall vara en av tre nästa år. För då jävlar ska jag springa under målbågen och få min efterlängtade Ironmanmedalj. Då är jag nästan 67 år och det blir väl ännu svårare kan jag tänka, men jag vill inte ge upp min dröm ännu.

Han är ju ändå väldigt peppande, han den mystiske Mr Ironman

Summa summarum: jag är således fortfarande en smula åldrig triathlonwannabe, men jag fick i alla fall en fin tribränna.


Ett jättestort tack för alla otroligt snälla, peppande och tröstande kommentarer jag fått på sociala medier. Jag blir rörd av alla fina ord, och det verkar som jag trots allt inspirerar en och annan. Det känns stort.

Särskilt tack till Stina, min andra simpis, tillika Rynkebyteamkompis 2015. Även hon skulle köra det här racet men av olika skäl körde hon inte utan var istället hejarklack. Det är underbart med hängivna supportrar och det är underbart när Stina nästan går helt bananas när jag kommer upp från simningen. Även hon vet hur mycket jag kämpat med simningen.



Som bonusläsning får du nu ytterligare två race reports från loppet.

HÄR hittar du Dotter Ego´s race report. Hon är grym. I det omdömet är jag såklart helt opartisk, har ingenting med familjeförhållanden att göra.

Även min simpis Elin Sällström har lite att berätta om sitt lopp. Även teamkompis i Rynkeby Stockholm 2015 och 2016.

Till saken hör att hon vid resan hit ner, vid flightbytet i Berlin, blev av med sin cykelväska innehållande en superfin tempohoj. Detta var i torsdags, och ännu denna dag har Air Berlin inte hittat väskan. I sista stund kunde hon hyra en enklare cykel så hon i alla fall kunde köra racet.

Höll på att bryta simningen efter 100 m. Fick andnöd och var tvungen att stanna i vattnet. Det höll i sig ett tag. Och det tog lång tid innan jag hittade ngn rytm. Navigerade också väldigt väldigt dåligt

På cykeln kändes det väl helt okej med tanke på att det var en instegsracer och inte en rätt bra tempohoj med zipphjul de första 2 milen som var Lätt cyklade. Även första delen av backen var bra och jag tog placeringar men insåg rätt snart att jag redan tidigt vad på lättaste växeln.. Och det är mot slutet av backen som det blir riktig brant. Så när jag är där I 14-16% lutning så är min lättaste växeln så himla tung. Jag cyklar om alla bara jag trampar men måste stanna 2 ggr för att orka med. Kändes rätt tufft iom att jag känner mig väldigt trygg med min kapacitet uppför annars.. Var rätt förbannad 😊

Sen kom löpningen och magen krampar. Känner mig sjukt tung och försöker tänka bort magen. Det är uppåtlut på väg ut och jag är inne i en negativ bubbla och tänker bryta för att det intr känns kul.. Men springer till depån. Där kommer jag på att det är ju exakt samma som mina andra ironman. Jag tål inte sportdrycken. Så när jah slutar dricka den känns det bättre med ca 10 km kvar. Kan öka tempot igen och får iaf en negativ split. Vaden krånglar också som den gjort hela veckan (försökte springa igår men bröt efter 400 m..)

Trots dessa svårigheter simmade hon på 44 minuter, cyklade på 2:55 och sprang på 1:51.




Om du orkade läsa ända hit, tack för visat intresse. Nu börjar jag satsningen mot något lopp 2018.