Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Nu gör jag nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017.

fredag, februari 23, 2018

Dags för ett sammandrag

Har inte skrivit något blogginlägg på flera veckor. Har väl haft någons slag mental pyspunka när det gäller skrivandet. Trots att det har hänt rätt många saker i mitt liv sedan sist.

Så här kommer helt enkelt ett sammandrag så du blir lite uppdaterad av mitt liv. För det är ju såklart av högsta intresse. Verkar så med tanke på antalet läsare av min blogg, som de senaste månaderna ökat lavinartat. Eller kanske inte lavinartat, men jäddrans många fler nu än för bara ett halvår sedan.

Okey, here we go, jag tar det grenvis, som man säger i idrottssammanhang:

Cykling
Vi i Team Rynkeby fortsätter vår cykelträning med både styrkepass och spinning. Vid spinning håller vi oss till Mattias Recks Giro 4. Nu har vi kommit till fas 4, som är sista delen av hela programmet.

Herrejävlar, den delen var inte att leka med. Absolut superjobbiga 90 minuter. Men om man härdar ut får man nog bra betalt ute på landsvägen längre fram i vår.

Ännu en gång har det blivit N+1. Ännu en cykel har landat hos mig. Nu har jag fem hojar. Måste sälja två i alla fall, använder de ändå aldrig.

Den här gången blev det en ny Rynkebyhoj. Min gamla är från 2015 och i aluminium. Inget fel på den, men nu tänkte jag att jag skulle belöna mig med en karbonhoj. Cyklarna vi får köpa är Bianchi Intrepida med Shimano 105-komponenter. Kommer dock att flytta över Ultegraprylarna som jag uppgraderade gamla hojen med.

Den nya väger in på 9,4 kg. Något lättare än min gamla, men ändå ingen utpräglad lättviktshoj. Vad spelar det för roll när jag själv väger in på 103 kg.

Hämtade cykeln i den fina butiken Velo & Oxygen i Sickla. Det är dom som fick Rynkebys förtroende att leverera både Team Stockholms och Team Täbys cyklar.

Lite oväntat påbörjades min nya karriär som fotomodell i butiken. De valde mig som objekt när de berättade om cykelutlämningen. Stort. Vad kan man tjäna som fotomodell? För mindre än 10 tusen går man väl inte ens upp ur sängen va?




Man kan inte gå in i en cykelaffär utan att köpa något. Sånt funkar inte. Cykeln har jag redan betalat för flera månader sedan, så den räknas inte som ett inköp.

Det blev ett par nya skor. Klart man behöver nya skor till en ny cykel. Kunde inte bestämma om de skulle vara vita eller svarta så det blev svart/vitt. Borde tillfredsställa alla falanger inom Stilpolisen.


Personligen anser jag att strumpskaften är några centimetrer
för höga. Kommer att åtgärdas lagom till utesäsongen.


Sen har jag varit ute några svängar på min nya cyclocross. Vilken succé. Riktigt nöjd med det köpet, ångrar mig inte en sekund.

Häromveckan fick jag en rätt schysst komplimang. Var på väg till Lunda livs, några mil norr om Sollentuna, för att fika. Trummade på rätt bra. Körde förbi tre killar som pausade lite vid vägkanten. Jag fortsatte mot mitt mål.


Vid ett tillfälle stannade jag för att fota. Tyckte den jättelånga raksträckan skulle få bli symbolbilden på ett Instainlägg. Jahadu, vilka kom där och förstörde bilden, om inte de tre killarna jag nyss hade kört förbi. Schyssta gossar, eftersom jag hade klivit av cykeln frågade de om allt var okey.  Sånt tycker jag värmer när man är ute själv och cyklar.

Tänkte hänga på, men de hade hunnit för långt innan jag hade satt mig på hojen igen.

När jag kom upp till fikat satt de tre redan där och fikade. Vi språkades vid lite, och då kom  komplimangen som jag sög åt mig. "-fan vad du pinnande på i motvinden, vi kom ju knappt ifatt dig".

Vadå motvind tänkte jag. Har jag haft motvind? Tyckte det stundtals gick lite trögt, men hade inte en tanke på vinden.

Sen frågade de om jag ville hänga på dom hemåt, men jag avböjde vänligt. Hade bestämt mig för samma väg tillbaka nämligen.

Då gick det lite lättare och när jag kom hem kollade jag pulskurvan, och tamigfan, det var ju viss skillnad på dit- resp hemvägen. Underligt att jag inte tänkte på det när jag cyklade.




Simning
Det flyter på kan man lite skämtsamt säga. Märkligt så roligt det blev när det äntligen släppte och jag kan crawla. Inte jättefort, men ändå, jag kan. Skitkul. Nu kör jag eget pass på tisdagsluncher och ett rejält fartpass med Human Ambition på torsdagskvällar.

Det händer även att dotter Sofia simmar samtidigt och då måste det ju tas bilder. Det är sen gammalt.





Löpning
Näe, här har jag slarvat skämmigt mycket. Inte mycket att orda om, det kommer bli bättre.

Vet du varför? Jo jag har engagerat en riktig triathloncoach som ska hjälpa och stötta mig ända fram till loppet i Ruegen i september. Kommer bli både sjukt kul som sjukt bra. Jag hatar för övrigt ordet sjukt som förstärkningsord, men det är så man säger har jag hört på TV, så då gör jag det också. Man vill ju liksom hänga med.

Min coach heter för övrigt Stina Jönsson och är specialiserad på uthållighetsidrotter. Som t.ex triathlon.

Jag har misslyckats i två år att hämta hem den efterlängtade Ironmanmedaljen, så nu går jag all in och tar all hjälp jag kan få. Kosta vad det kosta vill.

Vi började i måndags och den här veckan är således första veckan under hennes vingar. Vi kommer att köra i 4-veckorscykler, och det här är vecka 1, en hyfsat lugn vecka, även om jag just nu känner mig rätt urblåst, nästa vecka blir tuffare, veckan därpå grymt tuff, sedan blir fjärde veckan en vilovecka med bara blygsamma pass och mycket rörlighetsträning. Tror jag.

Det ska bli så förbaskat (obs, inte sjukt) kul att köra efter ett nogsamt uträknat program. Och yes, hon kommer att ta hänsyn till min ålder, jag kommer inte att få köra lika tuffa pass som kidsen. Tror jag.

Mitt privatliv
Livet består ju inte enbart av träning och idrott. Det finns ju annat i livet också. T.ex att resa med hustrun. Vi åkte häromveckan till La Palma, den västraste ön av Kanarieöarna.





Man kan säga att det var en slags kompensationsresa med hustrun för hennes stöttande av mig i min idrottsliga gärning. Skönt att komma bort ett tag till den härliga värmen.

Tjenare, de hade det sämsta vädret på 10 år.


De första dagarna var eländiga. Regn och kallt, fanns inte tillstymmelse till värmeelement på hotellet. Det var så kallt så jag gick omkring fullt påklädd och med morgonrocken utanpå. Och i tofflor.



Roade mig med att kolla filmer på datorn. Pulp fiction är ju bra, den kan man se flera gånger.




Jag sov också. Verkade som jag behövde det. Ca 10-11 timmar varje natt, och dessutom 1-2 timmar i soffan på eftermiddagen.

Ätit har vi också. Massor. Onödigt mycket för min del. Hotellet bjöd varje dag på en överdådig buffé. Jag siktade varje kväll in mig lite extra på efterrättsbuffén.




Träningen blev inte alls vad jag hade räknat med. I hemlighet hade jag planerat att både simma i poolen och ta en löptur varje dag. Funkade ju inte. Inte i början i alla fall.

Vågade inte ens tänka tanken att hyra en cykel. Då hade jag fått åka hem som en singelman och det ville jag inte.

Badade inte en enda gång. Sprang två gånger. Men hualigen så jobbig terräng. Knappt ett enda platt parti, bara uppför eller nerför. Men så fanns det en trappa mitt i alltihop. 250 steg. Jag räknade. Två gånger.


Rätt jobbigt att spinga uppför trappor. Andra löpturen sprang jag upp, vilade, sprang ner och sen fick jag väl hjärnsläpp, jag vände om och sprang upp en gång till. Fast med lite vila på mitten annars jag jag dött av utmattning.

Sen ner igen och upp 100 steg igen. Det blev ungefär 600 trappsteg. Uppför, och såklart lika många nerför. Sen var jag trött. Knappt jag orkade lyfta benen på sista kilometern till hotellet. Uppförsbacke såklart.

De sista två dagarna var helt okey vädermässigt, så vi fick smaka lite på värmen i alla fall, det var skönt.

Har haft lite tur i oturen också. Man gamla Garmin 810 gick sönder. Eftersom garantin hade gått ut fick jag betala 800:- i reparation, men de skickade en ny Garmin 1000 istället. Najs.

Dessvärre började den strula, visade helt galna höjdkurvor, och så kan man ju inte ha det. Ringde supporten och fick tips att återställa till fabriksinställning och börja om därifrån. Då pajade hela enheten, stängde ner efter 15 sekunder. Varje gång. Så kan man ju inte ha det.

Skickade in den och ser man på, bara fyra dagar senare landar en sprillans värsting Garmin 1030 i brevlådan. Man tackar och bockar. Garmin måste ha världens bästa kundsyn. Tror jag aldrig kommer att byta märke med en sådan service.


Ja, det var väl i korthet en del av vad som hänt de senaste veckorna. Men allt är inte skojsigt, kul, ansvarslöst och lattjolajban.

En sak till har nämligen hänt, en supertråkig sak som förmörkar tillvaron för oss ganska rejält. Fast det är så privat så det tänker jag inte berätta om. Lite intregritet har jag allt även om jag brukar berätta rätt mycket om mitt liv på bloggen.

Men man måste försöka gå vidare och inte låta deppiga saker förstöra det fina i livet. Eller bara sitta still och låta livet passera.

Nä, ska man ställa upp i veteran-VM år 2041 får man allt ligga i lite med träningen. Så är det bara, man måste även ha något långsiktigt mål också, när jag fyller 90 ska jag ta en guldmedalj.

Men först är det en Ironmedalj som ska bärgas. I september. Den 9:e. I Ruegen. Thats it.



måndag, januari 29, 2018

En härlig cykeldag som kunde blivit min sista

En uberjobbig vecka är över. När jag skriver det här har en ny vecka börjat. Som den smarta person du är har du räknat ut att det är måndag. Fast just nu är klockan bara 03:30. Är båtvakt på båtklubben.

En gång om året är man vakt. Skittråkigt, men nödvändigt. Tiden går långsamt, så då kan man ju skriva lite på bloggen mellan rundorna bland båtarna för att hålla buset borta.

Veckan som var har nog varit en av de jobbigare på länge. Inte jobbmässigt, utan träningsmässigt.

Veckan började med en tennismatch. Lirade för en gångs skull helt formidabelt, blev vinst. Kul. Behövde det för självförtroendet som var i princip i fritt fall pga skitdålig tennisform.

Tisdagen som vanligt ett dubbelpass. Simning på lunchen, lite teknik och lite distans.




På kvällen pass nr 2, löpning. Blev ett hårt pass så jag var rejält trött när jag kom hem.

Stravas betyg på min löpinsats

På onsdagen spinning 90 minuter med Team Rynkeby. Var på uruselt humör, så jag trampade som bara fan för att få bort det där som skavde inombords.


Vad händer då? Jag trodde min maxpuls var 165, vilket det varit det senaste året. Toppar det med att nå upp till den himmelska höjden 172 som max. Inte undra på att jag fick släpa mig hem. Nästan svimmar av trötthet på kudden i min sköna säng.

Torsdag kväll simning igen. Fart och intervallträning med Human Ambition. Även denna kväll nästan svimmar jag av trötthet på kudden i min sköna säng när jag kommit hem.

Fredag som vanligt ett gympass på lunchen tillsammans med kära hustrun. Körde först löpning på löpbandet och sedan ett styrkepass, ett rätt hårt sånt för benen.

Lördag, en härlig dag. Hade tänkt vilodag, men se det gick inte. En härlig dag så nya cyclocrossen måste ju testas på långtur. Tänkte lågpulsträning.

Så jag gav mig iväg norrut fyra mil där jag tog en fika med tilltugg.

 Rena vårfeelingen, även om det var lite kallt och lite småhalt 
här och där.


Fikastället Lunda Livs
Nya vita cykeln i bakgrunden.

Sen tillbaka hemåt igen, men en annan väg en bit.



Nya cykeln var succé. Superhärligt att cykla på, och näst intill perfekt inställning av allting för min späda kropp.

På hemvägen kom så incidenten. Då kändes det som det kunde varit det sista som hände mig i livet.

Kom cyklande i ett lätt nedförslut med en svag sväng till vänster lite längre fram. Vägen låg i skugga. Plötsligt får jag möte av en bil mitt i svängen. Vägen är snorhal så han kommer med låsta bromsar rakt emot mig. Jag nyper mina bromsar så hårt jag kan, får en liten sladd på bakhjulet men lyckas hålla mig upprätt och svänga skarpt höger. Lyckligtvis är det gott om plats bredvid asfalten och när jag precis svängt undan nästan snuddar bilen mitt bakhjul.

Herrejävlar så nära det var. Stannar till med bultande hjärta men ingenting har trots allt hänt, svårt att skuldbelägga föraren, för vägen var trots allt blankis. Cyklar vidare för att inte fastna i obehagliga funderingar och har snart glömt det obehagliga. Det är ju ändå så fint väder och en kul cykel.

Det blev till slut en runda på åtta sköna mil precis i det lugna tempo jag tänkt mig.

Här hade jag inte ställt om min Garmin till min nya maxpuls,
vilket innebär att jag körde mer i zon 2 än vad grafen visar.

Däremot är det nog dags att köra ett nytt FTP-test på trainern. Det här kan ju inte stämma med tanke på pulsnivån på rundan. Eller så visar min wattmätare fel värden.


Trots en lugn tur så var jag supertrött när jag kom hem. Gick omkring som en zombie och låg mest i soffan och slökollade tv.

På söndagen blev det lite tårtätning och andra godsaker på ett litet födelsedagskalas och så veckans avslutning, ett cirkelpass med Team Rynkeby.

Usch och fy så jobbigt det var. Även det en nära-döden-upplevelse. Så trött i både kropp och själ så jag knappt visste vad jag hette. Inte så konstigt, det var mitt elfte träningspass sedan senaste vilodagen där de flesta passen varit rätt intensiva.

Vet, helt galet, man tränar inte så här. Det är bara superknäppt. Kontraproduktivt. Inser det, och ska såklart korrigera min träningsplan. Börjar med att träna lågintensivt hela den här veckan med några vilodagar inlagda så ska det nog ordna till sig.

Men trots allt, det är ju ändå rätt kul att hålla på såhär. Omväxlande träning är bra träning. Fast helst i lite mer normala doser, jag är trots allt inte en elitidrottare, bara en lätt åldrig gubbe, en triathlonwannabe. Som kanske överskattar sin egen förmåga.

Men du vet, Bättre lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna en båge.

(Citatet är från dikten Åkallan och löfte av Verner von Heidenstam, utgiven 1902. Dikten är skriven i en nationalistisk anda. I dag tolkar vi citatet mer som att våga göra saker, visa handlingskraft.)

Nu har klockan hunnit bli måndag 04:45 och det är strax dags för passets sista runda bland båtarna, sen får jag gå hem och av trötthet svimma på min kudde i min sköna säng.

söndag, januari 21, 2018

Jag gjort av med mer pengar och varit på kryssning

Veckan har varit en högintensiv göra-av-med-pengar-vecka. Vill man uttrycka det lite finare kan man säga att min privata finansvecka innehållit ett flertal lyckosamma investeringar.

Ett tredje alternativ är kort och gott, det har varit en slösarvecka.

Mest spännande, förutom cykelköpet häromdagen, var att jag har varit på kryssning med M/S Birka Stockholm till Mariehamn. Men inte ensam,. Nej nej, vi hade ett teammöte i Team Rynkeby-GodMorgon Stockholm.



När vi gått ombord käkade vi middag och hade väldans trevligt. Men inte för länge, för dagen efter, på lördagsmorgonen kl 07 vankades ett träningspass.

Så blev det. Cirkelträning utan redskap. Bara våra egna kroppar. Tio stationer, 45 sekunder på varje, 15 sekunders vila och så pang på nästa. Tre varv. Rejält jobbigt.

De där fyra som står till höger verkar ju vila. Men icke.
Tåhävningar. Besvärligare än man kan tro.


När vi var klara ville vi ta en annorlunda gruppbild.


Så här blev den officiella gruppbilden

Efter dusch blev det premiumfrulle. Goa grejer. Efter det fick vi besöka fartygets kommandocentral, det som kallas bryggan. Befälhavaren berättade allt om fartyget och hur saker och ting fungerar på en sådant stort fartyg. Otroligt imponerande faktiskt.

Han i vit skjorta är chauffören. Okey då, tjänstgörande styrman.

När besöket där uppe var klart gick vi ner i maskinrummet. Otroligt häftigt faktiskt.

Maskinchefen berättar hur saker och ting fungera kring
fartygets motorer, elförsörjning, sophantering och allt möjligt annat.


Stora maffiga grejer behövs minsann. Svårt att fatta hur allt funkar.
Gruppen i bakgrunden studerar och ser hur
propelleraxlarna snurrar.

När allt det skojiga var över var det dags för själva teammötet. Nyttig info från teamkapten Satu om vår insamling och en första titt på vår tänkta rutt till Paris. 


Johan och Jonas från ruttgruppen berättar om vägvalen de gjort.
Kommer bli lite annorlunda än förra året, men det blir 
långa dagar och många höjdmetrar.

Sen var det min tur att berätta och förklara hur träningen framöver fram till starten till Paris kommer att gå till, och hur vi kommer att cykla. Plus uppmaningen att träna som bara fan förutom våra teamträningar. Att cykla 2/3-dels Vätternrundor sju långa dagar i rad sliter rätt hårt på kroppen. Vi är ändå bara glada amatörer. För att inte gå sönder behöver man träna mer än man tror.


Plötsligt var vi tillbaka i Stockholm igen

Dagen efter, dvs på söndagen, dvs idag när jag skriver det här, kom hustrun tillika styrelsesupplanten på att kontoret behövde en ny dammsugare för den gamla har börjat rossla rätt betänkligt.

Hon föreslog en modell som jag tyckte var en smula dyr. Kanske en lite billigare gör ett lika bra jobb, föreslog jag diskret och ekonomiskt.

Ska du säga, sa hon. Du går och köper massa onödiga och dyra cyklar och så gnäller du över en dammsugare. Skäms gubbe, sa hon.

Bara att med lite blossande kinder göra en pudel och erkänna att den modellen hon föreslog absolut är den som kontoret behöver.


Den tystaste dammsugare jag har hört. Den är fiffig. Från
handtaget styr man sugkraften utan att behöva böja sig ner
och trycka på knappar på själva maskinen. Skithäftigt. Och bekvämt.

Där försvann en slant. Nästa anhalt blev att hämta ut mina glasögon eftersom mina gamla ramlade sönder i två delar. Glajjor är inte billiga. De här kostade rätt mycket mer än min senaste cykel.



Helgen avslutades traditionsenligt med ett träningspass med Rynkebygänget. Normalt kör vi ett styrkepass på söndagar men den här gången blev det ett spinningpass. Det blev en variant av norska fyror plus en avslutning med både spurt och backe.


Det var väl i stora drag min helg det.





torsdag, januari 18, 2018

N+1 N-2 N+1

Rubriken anger en mycket komplicerad situation på mitt cykelbestånd.

Så här ligger det till. För några år sedan ville jag ha en vintercykel. Inköpte en Nishiki hybrid. Rätt billig, typ instegsmodell. Har i huvudsak använts som StockholmsBuss Postcykel, dvs cykla iväg med dagens brev till brevlådan, med ibland viss omväg på några mil. Ibland alltså. Särskilt lördagar.

Då har jag ofta kört rejält vilse trots många andra cyklister omkring mig. De hittade väl inte heller kanske, så väldigt ofta har jag tvingats till rundor på bortåt 10 mil innan jag hittade en postlåda. Jobbigt för en enkel tjänsteman.

Den har såklart funkat kalasbra på alla sätt och vis förutom att den är tung och seg. 15 kilo ungefär. Inte världens roligaste att cykla lite längre med. Måste såklart bli effektivare med posthanteringen, så en bättre cykel borde vi självklart investera i.

Har suktat lite efter en cyclocross, men de kostar en hel del om man vill ha en bra sådan.

Så plötsligt läser jag ett inlägg på Fejan om en fin cross i precis min storlek. Det är faktiskt första gången jag ser en begagnad cykel i min storlek och i rätt prisnivå.

Förhandling med den andra halvan av äktenskapet, tillika företagets styrelsesuppleant, tog omedelbart fart. Jag la fram en långtidsplan för vår posthantering, dvs en eventuell Mallorcaresa i vår för att studera postutdelning med cykel där samt en bättre cykel under vinterhalvåret här hemma.

Beslutet blev glasklart. Antingen cykel ELLER Mallis. Inte båda, skrevs in i protokollet. Okey, då vet jag läget.

Kontaktar säljaren och inleder förhandling. Cykeln är en Rose Pro DX Cross med mekanisk Ultegra och hydrauliska skivbromsar. Fint skick, cyklad bara knappt 250 mil. Finns i en liten stad 85 mil norr om Stockholm. Nypris för några år sedan ca 20 tusen.


Prisförhandlingen gungar lite fram och tillbaka, men vi når inte ända fram. Det skiljer 1000 kr i våra bud. Säljaren drar sig tillbaka för att fundera lite.

Dagarna går och när en vecka förflutit och jag inte hört något, bokar jag resan till Mallis. Kul.

Två dagar senare får jag ett meddelande "-du får cykeln till ditt bud". Oj, vad gör jag nu?

Inleder nya förhandlingar med andra halvan av äktenskapet tillika styrelsesuppleanten. Förhandlingen går en smula förvånande i positiva termer, och vi enas till slut att vi kan köpa cykeln OM jag säljer minst två av mina gamla varav Postcykeln är en. Den andra är min första cykel, en Trek. Den köpte jag för min mors och fars arv för några år sedan. Lite känsligt att sälja den pga det, men what to do, så får det bli.

Så ny kontakt med säljare och vi kommer överens. Jag swishar halva summan när han skickar hojen med Bussgods och lovar resten när den blir levererad till mitt kontor.

Redan kl 12 dagen efter kommer paketet och jag swishar resten av köpesumman.



Sen försvann, av okänd anledning, all form av arbetslust på jobbet, så det blev cykelfix hela eftermiddagen. På med nya dubbdäck, och lite annat småfix och nya inställningar.

Det där med max 250 mil kändes 100 % sant, cykeln är som sprillans ny. Superfin.

Sen blev det en provtur på en halvtimme i snömodden och jag kände mig helnöjd. En kanoncykel till ett kanonbra pris. Tror jag blev liiiite nöjdare än säljaren trots allt.

Det var förklaringen till rubrikens första N+1 resp N-2. Men den sista delen, N+1 då?

Jo, om bara några veckor kommer nästa cykel. Den nya Rynkebyhojen, en Bianchi anländer då. Även den en kanonhoj till ett kanonpris eftersom Bianchi sponsrar våra cyklar med i storleksordningen 6 tusen per cykel. Inte illa.

Det här blev en lång berättelse hur det kan gå till att uppgradera en vanlig enkel Postcykel till en Postcykel de Lux. Och slutklämmen blev att cykelbeståndet således är oförändrat, bara lite uppgraderat.

Och jag, f´låt företaget, får en ny postcykel OCH jag åker till Mallis och cyklar, simmar, springer, yogar, studerar den lokala postutdelningen meddelst cykel och har det allmänt bra en vecka.

söndag, januari 14, 2018

Veckans träning för en triathlonwannabe

Det gäller att ligga i om man ska nå sina drömmars mål. I mitt fall är det som möjligen bekant att få springa under en Ironmanmålbåge. Vägen dit består av ett antal delmål, bl.a cyklingen till Paris såklart, men årets absolut viktigaste mål är tävlingen den 9:e september i Ruegen.

De här träningarna har jag genomfört den här veckan.

Måndag
Ett relativt kort men ett bra och intensivt lunchpass på gymmet.





Tisdag
Tisdagar brukar bli en tvåpassdag. Simning på lunchen och löpning eller trainer på kvällen. Den här veckan blev det trainer.




 Mitt mål är att klara 1900 meter den 9:e september
på ca 45 minuter, dvs ca 2:30 per hundring.
Ett svårt mål, javisst, men ändå möjligt.


Innan middagen hann jag med ett 45-minuters intervallpass
på trainern. 

Onsdag
90 minuter spinning med Team Rynkeby. Vi kör programmet Giro 4 som har konstruerats av Mattias Reck. Nu börjar vi fas 3. Jobbigt är bara förnamnet.


Torsdag
Dags för intervaller igen. Nu i simbassängen hos Human Ambition och Micke Rosén. Min Garminklocka visade på 1300 meter, men jag lyckades fibbla bort säkert 500 meter från den.



Fredag
Som vanligt ett lunchpass på gymmet. Den här gången 30 minuter löpintervaller på löpbandet och direkt på det ytterligare 30 minuter styrka med mest fokus på benen.


Lördag
Hade tänkt vila, men lusten att cykla på riktigt blev för stor. Inte jättepopulärt hos andra hälften av familjen, men hon är en förstående kvinna och sa uppgivet, "-okey då".


Det blev en 3,5-timmars pulszon2-runda.
Rätt jobbig ändå med tung cykel och dubb på båda hjulen.

När jag kom hem igen togs beslutet. Jag bokade en veckas triathlonläger på Mallorca med Team Snabbare. Tredje året jag åker på den. Flyger ner den 28:e april. Kommer bli absolut superkul. Igen.

Inte heller det här beslutet var jättepopulärt hos andra hälften av familjen, men hon är som sagt en förstående kvinna och sa uppgivet, "-okey då".


Hittills har jag inte vågat mig på den här lilla backen, Sa Calobra.
Men vem vet, i år kanske det händer.

I år hyr jag den här cykeln. En Merckx Sallanches 64 med discbromsar. Ska bli kul att testa en sån.


Söndag
Veckans åttonde och sista pass. Ett cirkelträningspass med Team Rynkeby.

Riktigt skönt med ett rejäl nedstretchning

De här cirkelpassen är verkligen ingen lek. Det är fullt ös medvetslös som gäller. Erkänner utan att blinka, efter sju pass under veckan är jag rätt tömd på kraft till de här passen så de känns som värsta tortyren. Här två bevisbilder på det.

Bevismaterial A: 
Inte många slag kvar till min maxpuls


Bevismaterial B

På det hela taget en bra vecka. Dessvärre för lite löpträning, men det kommer snart att bli ändring på det.

I morgon måndag blir det en behövlig, och välförtjänt, vilodag. Men på tisdag, då kör jag igång igen.


söndag, januari 07, 2018

Årspremiären för utecyklingen genomförd. Check.

Jamendåså, då är 2018 års cykelsäsong invigd. För säkerhets skull även årspremiär för det så viktiga cykelfikat.

Premiären skedde med Fredrikshofs Audaxgrupp, dvs rätt lugn och fin cykling med lång fikapaus mitt i.

Det började redan på fredagskvällen. Måste skifta till dubbdäck även på bakdäcket. Framdäcket blev dubbfixat för några veckor sedan.

Att ta av däcket var inga problem. Sen in med slangen och så bara kränga på själva däcket. Gick lätt förra vintern. Men nu var det lögn i h-ete att få över den sista biten. Fullständigt omöjligt. Testade allt, såpa, däckjärn men inget funkade. Var inte ens i närheten.

Då kom jag på. Värme. Värme på gummit borde göra susen. Så snabb rusch ner i källaren och hämtade värmepistolen. Värmde lite lagom på det trilskande partiet och så provade jag. Voilá. Gick som smort.

Nöjd och glad återgick jag till fredagsmyset. Då kom jag på att förra vintern när jag bytte till dubbdäcken så gjorde jag det inne i huset och däcken var rumsvarma. Nu bytte jag i garaget med en temp på någonstans mellan fem och tio grader. Måste ha varit det som gjorde skillnad mellan succé och fiasko.

Sov lite oroligt inför säsongspremiären. Alltid lite läskigt första vändan. Hur skulle min form stå sig mot de andras? Skulle jag hänga med? Skulle jag orka?

Man kan säga att det kunde börjat bättre. När jag vaknade gick jag ut i garaget för att kolla luften i däcken. Katastrof, bakdäcket platt som en pannkaka. Måste ha haft hål på slangen när jag bände och meckade med däckjärnen.

Bara att bita i det sura äpplet och göra ett nytt försök. Körde värmetricket redan från start och vips var däcket på plats. Premiären räddad.

Vi blev inte så många. Var bara tre som kom till start, jag, Daniel och Leif. De övriga körde Tour de Ötzi, ett långrace på 20 mil.



Men det var allt lite kyligt. Insåg redan efter en halvmil att jag hade en tröja för lite på mig. Inte kul.





Sportdrycken i flaskan frös till is efter någon timme.

Stundtals körde vi på grus- resp skogsvägar.Vissa rejält tunga och sugande. Plus några riktiga äckelbackar.

Vi kom så småningom fram till dagens mål, fika hos Tant Brun i Sigtuna. Där beställdes smarriga grejer minsann.

Varm choklad med grädde, eller det kanske var 
grädde med inslag av varm choklad.
Som tilltugg kladdkaka med, just det, grädde.

Sen for vi hem på i huvudsak astalterade vägar. I huvudsak alltså. När jag kom hem visade min Garmin 8 mil. En bra start på säsongen. Blir alltid lika förvånad hur jobbigt det är att cykla på riktigt jämfört med spinningcykel och trainer. Alltid lika förvånad.


Den här rundan körde vi

När jag väl hemma kom ut från en superhärlig, lång och genomvarm dusch hade hustrun dukat upp det här till mig.


Supergott. Precis lika smarrigt som pausfikat på en teaterföreställning

Vilket osökt ger mig tillfälle att berätta om söndagens äventyr, ett besök med nyss nämnda hustru på Stadsteatern. En pjäs av Lars Norén. Vi alla vet vilken typ av pjäser herr Norén brukar skriva. Tunga och svåra grejer om djupet i livet. Du vet repliker som "-livet är väntrummet till döden" och liknande upplyftande saker.

Så jag ville vara väl förberedd så jag packade och tog med ett litet överlevnadskit med det här i.



Den här pjäsen stog alltså på dagens kulturdagsprogram.



Jodå, den var sevärd, till och med överraskande bra, men enklast är att sno en redan färdigskriven pjäsbeskrivning.

Ett både komiskt och existentiellt drama av samtidens kanske främsta dramatiker, Lars Norén. Tio människor på en sandstrand i värmen. 

De är gamla, de har problem med lederna, med minnet, med sömnen, med sina äktenskap och med gamla oförrätter. De pratar om vädret, om maten, om att få tiden att gå. Egentligen pratar de högt för sig själva, om livet som var och om döden som väntar. 

Lars Norén dissekerar åldrandet med sin mest skoningslösa blick. Ett existentiellt men också komiskt drama om livets förgänglighet.

Blev även 2018 års teaterfikapremiär. Det blev ett historiskt betyg. För första gången blev betyget "icke godkänt". Kaffet var bränt och smakade garvsyra. Chokladbollen fick dock godkänt.




Visst ja, innan vi for iväg till Stadsteatern hade vi julgransplundring. Jag var arbetsledare. Ska vi vara noga var jag även den ende arbetaren i det här projektet. Såklart fick alla som var med en godispåse.



PS. Du har väl inte glömt Team Rynkeby-GodMorgons event, en inspirationsföreläsning av och med Gunnar Söderström. 100% av biljettpriset går raka vägen till Barncancerfonden.

Du kan boka din biljett HÄR.

Team Rynkeby God Morgon Stockholm är stolta att kunna presentera en inspirationsföreläsning med Gunnar Söderström till förmån för barncancerfonden. Det blir en unik timme där Gunnar med sin medryckande energi, berättarglädje och värme drar dig med på en mycket inspirerande resa. På ett pedagogiskt, lättillgängligt och härligt engagerat sätt berättar Gunnar vad du är kapabel till genom enkla men starka mentala tekniker. Föreläsningen ger dig insikten om att du kan och har kunskapen att använda din förmåga på bästa sätt för att kunna nå precis dit du vill.

Var: Ombord på fartyget M/S Birka på Stadsgårdskajen i Stockholm.
När: 30 januari kl 17.00. Registrering i terminalen mellan kl 16.30-16.45 för ombordstigning. Avstigning sker direkt efter föreläsningens slut 18.30.
Pris: 250 kr/biljett som oavkortat går till Barncancerfonden.

Hur: Boka din biljett nedan och betala till swish nummer 1236140891, märk betalningen med "Gunnar". Du kommer sedan att få en bokningsbekräftelse samt en bekräftelse om att vi har mottagit din betalning till den mailadress du uppgett.

Med reservation för slutförsäljning då vi har ett begränsat antal biljetter.

Stort tack till Birka Cruises som bistår med lokal till förmån för Barncancerfonden.

Om Gunnar Söderström
Mellan åren 1999 – 2012 tillhörde han Sverigeeliten i triathlon. Gunnar är utbildad naprapat, personlig tränare och kostrådgivare. Han är ansvarig för fysträningen för samtliga domare i fotbollsallsvenskan och som Swedish Fitness coach ingår utbildningar och uppdrag åt FIFA. Han är även mental och fysisk tränare till spelare i Tre Kronor.

Vid frågor, välkommen att kontakta eventansvarig
Isabell Bylund
Tel. 0768544549
isabellbylund91@hotmail.com