Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Nu gör jag nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017.

onsdag, augusti 23, 2017

Förberedelser och genrep

Sanslöst så fort tiden går på slutet. Nu hänvisar jag inte längre till tävlingen i augusti, eller ens 27/8, utan nu är det "på söndag" som gäller. Så nära är det nu.

Nu är jag absolut färdigtränad. Kan inte göra mer. Nu är det i stort sett bara vila som gäller fram till starten kl 11 på söndag.

I morgon flyger vi till Berlin, switchar flight och studsar ner till Saltzburg där hyrbil väntar och så kör vi de sista 10 milen ner till Zell-am-See.

På fredag och lördag blir det bankontroll och lite lätt jogg, lite lätt simning och sannolikt lite lätt rull på cykeln. Gud så proffsigt det känns.

Men mycket måste förberedas på hemmaplan också. Prognosen säger uppåt 30 grader varmt, så första åtgärd blev att klippa håret så inte hårkalufsen håller kvar värmen.

Min kära hustru gillar inte den här frillan.
Hon tycker jag ser ut som en huligan.


Alla kläder måste tvättas såklart


Plugga lite teori i sista minuten kan ju aldrig vara fel


I går la jag så att säga sista handen på träningen. Först ett morgonpass i 50-metersbassängen i Huvudsta. Gick lite tungt men ändå helt okey.


Ett ganska lagom pass designat av Aqtivate. Reklam igen.

På kvällen blev det ett riktigt triathlongenrep. Körde Vattenfalls Try Tri-träning vid Sjöhistoriska på Djurgården.

Ett par hundra människor var vi nog den här gången

Började med simningen, 375 meter i Djurgårdsbrunnskanalen.


 Ner med huvudet gubbjävel, hur svårt kan de va?

Simningen blev inte riktigt som jag tänkt. Trångt som tusan, hamnade såklart bland alla bröstsimmare som ju lika självklart tar rätt mycket plats med bensparkarna. Fick några tjottablängare så jag tappade mitt eget fokus så rätt som det var bröstsimmade även jag.

Men efter en stund hittade jag en lucka och kunde övergå till crawl en stund, men så var vi där igen. Trångt och stökigt, gick inte att crawla. Fick ingen lugn i min simning, dessutom sprutade adrenalinet ur öronen på mig. Kände mig stressad och tävlingsinriktad.

Nä men den där ska ju inte få simma ifrån mig med bröstsim. Jaga ikapp nu, gubbjävel.

Oj, den där kan jag simma om om jag tar i lite till. Så där höll jag på och tappade såklart all teknik i både armar, kropp och andning.

Men icke desto mindre förbättrade jag min tid jämfört med förra årets motsvarande upplägg med 4 minuter på en simsträcka av ca 375 meter. Måste jag ju ändå vara nöjd med. För första gången, var med även 2015, så kom jag inte sist eller bland de sista den här gången. Massor av simmare hade jag bakom mig när jag klev ur vattnet. En skön känsla faktiskt.

Cyklingen gick hyfsat. Cyklade förbi ett oräkneligt antal cyklister men körde ändå hela sex sekunder långsammare än förra året. 6,3 km var sträckan runt Kaknäsområdet. Rullsnitt ca 30.

Så sista delen, löpningen. 2,3 km efter Djurgårdbrunnsvikens strandkant. Blev såklart omsprungen av rätt många som jag bombade förbi på cyklingen.

Trots det så blev det mina snabbaste kilometertider i modern tid, spöade förra året med en halv minut. Inte mycket, men ändå lite snabbare.

Det ser inte ut att gå fort, vilket det inte gör heller.
Men man gör så gott man kan. Det är det viktiga.

Slutsumma från den träningen. Jag kom långt ifrån sist. 2015 hade jag bara någon enstaka bakom mig i mål, förra året kom jag sist. I år hade jag massor av folk bakom mig vid målgången. Det kände kul, kanske därför jag skrattar på bilden.

Nedanstående skrev jag efter det här passet 2015, alltså för ganska precis två år sedan. Jag gjorde det, gjorde ett försök i Pula förra året, det gick åt helvete, och nu är det dags för ett nytt försök. Ibland är jag envis som synden.

Det var så jäddrans kul så nu funderar jag allvarligt på om jag under vintern ska träna stenhårt för en halv Ironman nästa år. Det skulle kunna gå faktiskt. Mer sim- och löpträning bara. Och cykling också, men det är ju numera så självklart att jag inte ens behöver nämna det.

Som sagt, nu är jag färdigtränad inför årets stora utmaning på söndag, Ironman 70.3. Så här har min träning sett ut den senaste månaden. En rätt bra fördelning.


Du vet väl att du kan följa mig de närmsta dagarna på Instagram. Där heter jag gorandemnert.

fredag, augusti 18, 2017

Nine

9 dagar kvar.

I går kväll blev det ett materialtestlöp på knappt 8 km. Måste ju nogsamt testa alla grejer innan race day.

 Backar. Alla dess j-a backar, oavsett om de kommer under 
cykling eller löpning. Backar förstör alltid humöret


Mina cykelstrumpor funkar utmärkt att springa i


Tribrallorna har jag testat förut,
lika sköna nu som då.


Orosmoment A:
Jag är skadad. Men bara lätt. Någon fara för start är det inte frågan om. Men ändå. Lite tilltufsad är jag allt.


Tredje tån. Både från vänster och höger.
Du ser att den är blåslagen va?

Så här gick det till. Efter onsdagskvällens tennismatch for jag hem. Såklart. Klockan var strax efter 22 och hustrun hade redan gått och lagt sig. Hon läste. Självklart ville jag berätta om kvällens tennismatch, helst så detaljrikt som möjligt.

Det bar sig inte bättre än att jag i min berättariver smällde höger fot rätt in i ett sängben så det sjöng om det.

Kändes som en tå gick av och det gjorde ohyggligt ont. Du har säkert råkat ut för sånt också. Nåväl, det går väl över hoppas jag.

Orosmoment B:
På slutet av löpet igår fick jag plötsligt lite krampkänning i ena vaden. Har jag aldrig känt förut. Dessutom började mitt artrosknä att värka som bara fan. Tidigare har jag bara känt en antydan, men igår kändes det rejält.

Men min knädoktor hävdar bestämt att det är ingen fara, inget går sönder, inget blir värre, det är bara min smärttröskel och pannben som sätter gränsen hur mycket jag kan springa när värken kommer.

Jamendåså, så är det ju bara att mata på.

Orosmoment C:
Värmen. Jag får det jättesvårt när temperaturen går upp mot 30 grader. Riktigt svårt faktiskt.



Förhoppningsvis blir det svalare


Glädjeämne A:
Idag på lunchen blev det ett härligt simpass. Inomhus. Utan våtdräkt. I 25-metersbassäng. Det var länge sedan jag simmade i sån bassäng. Plötsligt kändes en sån balja jätteliten.

Så himla skönt att andningsproblemet släppt. Idag simmade jag totalt 1175 meter varav 800 i ett sträck. Men jag är ännu en smula långsam, måste få till armdragen så de blir lite mer effektiva så jag kommer längre på varje drag.

Men ändå, så inihelvete skönt och kul att jag nu kommit till en nivå där det känns kul att simträna och att jag känner mig mer som simmare än ett drunkningstillbud.

I dag kände jag mig grym, till och med really bad.
Det stog till och med på väggen.

Skulle behövt några veckor till att träna på, det skulle jag, men jag är som sagt oändligt glad att att jag nu kan crawla. Nu känns det till och med jobbigare att bröstsimma. Trodde jag aldrig att jag skulle uppleva.

I morgon är det bara åtta dagar kvar. Spännande att se vad det blir av den dagen. Återkommer såklart i ärendet, so stay tuned.

torsdag, augusti 17, 2017

The countdown has started. Ten.

Håll med om att det låter mycket coolare med en engelsk rubrik. 10 dagar kvar nu tills race day.

En sak kan jag säga utan att ljuga. För varje dag som går nu blir jag mer och mer nervös inför min start.

Å andra sidan känner jag mig mer och mer förhoppningsfull att klara det första hindret, simningen. Har tränat, och fortsätter att träna fokuserat och engagerat. Jag vill så gärna klara den. Och resten också såklart.

Men man vet ju aldrig vad som händer i kropp och skalle när fossingarna passerar tidtagningsmattan i vattenbrynet. 2500 supertaggade människor i kö för springa ner i vattnet för att sätta nya rekord varav 2490 st är yngre än vad jag är. Fler är vi inte i min åldersgrupp 65+.

Men man får se det positiva i det. Jag kommer inte att bli fysiskt översimmad, alla är ju redan framför mig, jag får en lugn vattenyta att forcera. Det blir lätt att hitta min påse i T1-området och det blir lätt att hitta min cykel i cykelfållan.

Rent teoretiskt borde det finnas max 50 cyklar kvar när jag kommer dit. Brukar alltid vara några som bryter simningen eller inte kommer till start.

Det trista är möjligen, om jag kommer så långt, att målområdet är tomt på publik när jag kommer ångande på upploppsrakan efter typ 8 timmar.

Varför är det så förresten? Varför tränar och tävlar man inte när man passerat 60-65 år? Vi är 10 gubbar av 2500 anmälda. 0,4 %. Det är rätt uselt.

Har man liksom gjort sitt, eller orkar man inte? Om man gjort allt i yngre dagar kanske man är mätt, det kanske är så enkelt.

Jag har aldrig hållit på med uthållighetsidrott. Jag började för bara några år sedan, så det kanske är därför som jag håller på med sånt här och vill se vad min kropp kan klara.

Fast den största anledningen är faktiskt att jag vill vara fysisk stark och beredd för smällar jag nästan garanterat kommer att få framöver. Ju starkare man är desto fortare går det att rehaba.

Nu pågår förberedelser med lättare träning och genomgång av grejerna jag ska tävla i.

Världens bästa cykelmeck, Rille.
Team Rynkeby Stockholms meck både 2016 och 2017.
Förhoppningsvis även 2018.

Under min senaste cykling började växlarna strula. Blev stundtals som en automatväxlad cykel, kedjan hoppade lite då och då mellan kransarna utan att jag gjorde något och det var stört omöjligt att byta klinga fram.

Fick lite hjärtklappning och tankarna gick omedelbart till mitt bankkonto för att minnas saldot. Skulle det räcka till en ny cykel, eller kan Rille ordna biffen för en bråkdel av kostnaden för en ny cykel.

En ny hoj är nämligen inplanerad till nästa säsong. Men om det kan jag berätta någon annan gång. Min fru läser min blogg nämligen. Det pågår parallellt en frukostbordsdiskussion om en toalettrumsrenovering så jag måste väga och välja mina ord väldigt noga.

Alternativ träning är bra. I går kväll började höstsäsongen i gubbdubbelligan i tennis. Har inte hållt i min racket sedan mitten av maj. Men det gick bra. Visserligen blev min partner och jag totalt överkörda i första set, 0-4. Vi spelar nämligen bara seten till 4 för att hinna så många som möjligt på 60 minuter.

Men sen hände det grejer, vi spelade som fulltränade och vann andra med 4-2, och i sista hann vi inte längre än 3-3. Oavgjort i första matchen är klart godkänt.

Jäklar vilken träningsvärk jag har idag. Nya muskler som haft ledigt i tre månader vaknade till liv tydligen. Men kul som attan var det i alla fall.


Ett litet orosmoln har dykt upp inför racet. Vi flyger ner med Air Berlin. Läste häromdagen att de har våldsamma finansiella problem och ligger i riskzon för konkurs. Men Tyska staten har visst lånar dom 150 miljoner euro, eller något liknande, så de kan hålla igång trafiken ett tag till. Hoppas för guds skull att det inte dimper ner något mail nästa vecka som förkunnar att alla deras flighter är inställda. Då blir det det jobbigt.

Men nu ska vi tänka positivt. Klart det kommer att funka.


tisdag, augusti 15, 2017

Lite svårt att fokusera på vardagen

Inte ens två veckor kvar till min start i Zell-am-See. Har svårt att tänka på annat än just det racet.

Låter kanske lite märklig, men det känns som det loppet just nu är det viktigaste som finns. Eller kanske inte så märkligt, har ju tränat så hårt och mycket jag bara kan i alla tre diciplinerna för att äntligen få springa genom en Ironmanmålbåge.

Förra veckans semester, eller som jag hellre kallade det, Trosa Training Camp, var verkligen en bra träning. Jag sprang, cyklade men framförallt simmade jag mycket ow och äntligen släppte det. Det kändes, och känns, ohyggligt fint.

En av många fantastiska morgnar. Såg nästan ut som viken
var isbelagd, men det var behagliga 20 grader.

Men allt har ju ändå sitt slut och vardagen kom tillbaka lite snabbare än en blixt kändes det som.

Trots allt hann vi även med lite kultur också, enligt hustruns program. Ganska rättvist ändå, att hon fick bestämma programmet och inte bara jag som styrde med mina träningar.

En gammal gubbe och en ännu äldre gubbe
markerat som en gravsten.
En sån fin vill jag också ha när den dagen kommer.


Det gäller att passa på när tillfälle ges till
att äta godsaker.


Hur gärna jag än ville fortsätta ledigheten så fanns det till slut ingen återvändo. Back to office.

Man får inte hasta. Det krävs en viss invänjning att återgå.

I dag dags för simträning på hemmaplan igen. Det blev en tidig morgonsimning i Huvudstabadet. Körde ett av mina pass från Aqtivate som jag körde mycket duktigt och diciplinerat.

En trött Mr Ego efter 1200 meter teknikträning.
Plus några blygsamma intervaller.

Kan inte säga att jag var övervakad, möjligen med ett halvt öga. Dotter Sofia med sitt Aqtivate hade nämligen samtidigt ett PT-pass med en tjej på banan bredvid.

Familjebild. Jag pustar ut och Sofia håller koll på sin elev
i banan bredvid.

I dag hände ännu en sån där kul grej. Efter min simning satt jag och pratade med Sofia. När jag gått kom en kille fram till Sofia och frågar om hon är Sofia. Hon nekade inte. "-var det där Göran?" sa han och pekade på mig som nu var halvvägs till bilen.

Hon förnekade inte det heller.

Då berättade han att han läste båda våra bloggar och tyckte det var kul att följa min träning inför tävlingen i Zell. Han själv hade just vunnit, eller om han kom tvåa, i sprinten i en triträvling i Malmö, så han är ju definitivt en duktig triathlet. Ruggigt kul att en sån vass kille håller koll på en smula åldrig triathlonwannabe. Skitkul faktiskt.

"-jag håller verkligen tummarna för att Göran klarar det" fortsatte han, "-det är många i Zell som kommer att hålla tummarna för honom" la han till. Vad han nu menade med det. Spännande. Nu fick jag ännu lite mer prestationsångest.

Nu kommer min träning att gå ner lite på halvfart, enligt min PT Tommys förmaningar. Fortsätta träna, men med lite mindre intensitet. I stort sett bara hålla igång.

Nu kan jag inte göra ett endaste dugg för att förbättra mig inför tävlingen, det enda som hjälper är en lågintensiv träning med fokus på rörlighet och teknik. Nästa vecka drar jag ner ännu lite mer och fokuserar på att ladda med kolhydrater och att vila.

Vill du följa mig mer eller mindre dagligen framöver kan du göra det på Instagram. Där heter jag gorandemnert.

Jag är så laddad så om jag kopplar in mig på elnätet kommer propparna att gå i hela kvarteret.

fredag, augusti 11, 2017

Det går bra nu

Nu känns det jäddrans kul. Formen håller på att stabilisera sig. Häromdagen en urkul cykling som kändes kalasbra i både kropp och ben.

I går ny rekordhastighet på kortdistans i löpning.

Idag kom det stora genombrottet. Det som jag väntat på i evigheter. Jag kan plötsligt crawla.

Har kämpat i mer än två år för att lära mig crawla. Har slitit ut flera simfröknar under den tiden.

Men ändå kämpat på och aldrig gett upp helt och hållet även om det varit nära ett oändligt antal gånger.

Ett litet genombrott kom i våras när jag började träna crawl mer regelbundet, två gånger i veckan, med mina simpisar Elin och Stina. Som för övrigt ska köra samma race som jag i Zell-am-See.

Men det riktigt stora simgenombrottet kom idag.

Under min semester a.k.a Trosa Training Camp, har jag kört ow-simning efter ett program designat av min dotter Sofia och hennes företag Aqtivate. Vet, det blev lite reklam här igen.

I dag var det någon slags examen i det programmet, långsimning 1500 meter. Mitt tidigare rekord är 750 meter med pauser typ var 25:e meter.

Värmde först upp med att crawla lugnt och fint ungefär 2x50 meter. Sen satte jag igång med långracet som var en kortare rundbana på ca 260 meter som jag skulle köra minst 5-6 varv.

Plötsligt gick det så jäkla bra, armdragen kändes bra, rotationen kändes korrekt och andningen kändes som en lugn löpjogg. Låg puls hela vägen. Andades föredömligt i tretakt. Nemas problemas.

När jag tittade ner på havsbotten, där jag simmar är det mellan 2-5 meter, så kändes det som jag plöjde fram genom vattnet som en torped.

Plötsligt stog det 1700 meter på min klocka. Korrekt längd sannolikt lite längre än så, eftersom min klocka inte alla gånger registrerar alla längder på rundbanan. Kunde fortsatt ännu mer, men just då kände jag mig mer än nöjd, så då slutade jag.



Jag som hela tiden hävdat att jag är den ende mannen i hela Svealand som inte kan lära sig crawla.

Så fel jag hade. Jag kunde lära mig. Det tog en jävla tid, men nu kan jag. Känns ohyggligt bra inför min Ironman 70.3 om två veckor. Minsta möjliga marginal, kan man tycka. Nu ska jag träna ännu mer fram tills race day.

Tack ni som försökt lära mig crawla, Henrik Dahlin, Hans Albrektsson, Pål Török, Ulf Hausman pch så klart min dotter Sofia. Sannolikt har jag glömt något namn också. Har slitit ut rätt många "simfröknar" under de här åren. Men tillsammans lyckades ni med Mission Impossible. Tack alla.

tisdag, augusti 08, 2017

Race day minus 19. Semester vs Trosa Training Camp

Två veckor ledigt. Min hustru och jag är en smula oense om det är semester eller Trosa Training Camp. Nåväl, det var länge sedan jag skrev något, så det här blir väl ett onödigt långt inlägg.

Champagne eller sportdryck.
Det är ledighetens stora fråga. 
Sannolikt båda, men vid olika tillfällen såklart.

Personligen tänkte jag använda ledigheten för att finslipa formen. I jämställdhetens tecken så har även hustun "sina" dagar där hon bestämmer programmet.

Det närmar sig nämligen Race day för Ironman 70.3 i Zell-am-See. Den som jag anmält mig till. Som jag just nu känner näst intill panikångest inför. Bara 19 dagar kvar nu.

Jag har tränat bra, jag är sannolikt i mitt livs bästa form trots att jag snart fyller dubbelsex. Nä, nä, det där sista ska inte missuppfattas av någon med snuskig fantasi.

Jag har tränat för det här i två år nu. Gjorde ju ett försök för ett år sedan i Pula, men det gick helt åt fanders. Blev ju en DNF. Fixade inte simningen, och då får man inte fortsätta tävla. Surt, sa räven.

Men skam den som ger sig. I år nytt försök i Österrike, med lite snällare simvatten.

En stillsam insjö känns helt okey

Lite knepigare cykling, med massa höjdmetrar. Men en fin bana. Så här beskrev en som cyklat den:

Cykelbanan är underbar! Som att köra i ett vykort. En backe (ca 10 km lång, sista 2 km är branta) - inga tekniska partier, utan mest trampa och njuta


Lite jobbig backcykling, men det som går upp går också ner.

Mitt stora problem är som möjligen bekant simningen. Det är där tävlingen avgörs för mig. Det blir en strid på kniven att jag klarar cut off-tiden för den. Från det jag kliver i vattnet har jag max 75 minuter på mig att simma 1900 meter och sen snabbt som Stålmannen svida om till cykeluniformen.

Det blir tight, det blir stentufft för mig. Men jag har tränat idogt. Näst intill varje dag enligt min dotters träningsprogram. Jo, det blev lite reklam där, om du klickar på länken. Men man måste hjälpa sina barn.

20 grader i vattnet. 
Östersjön är en trevlig träningsmiljö.

Så har vi löpningen 22 km. Inte helt lätt det heller. Kämpar på och tränar, men har aldrig sprungit längre än 14 km någonsin. Blir nog en grej för pannbenet att ta hand om.

Rätt trist att löpträna. Man kommer ju liksom ingen vart.
En raksträcka tar ju evigheter att passera.

Idag blev det en rejäl cykelgenomkörare med en distansare med folk från Fredrikshofs Nacka/Värmdösektion. Där allt startade för mig. Det var ett tag sen jag cyklade med dom, så det kändes lite som att komma hem igen. Superkul.

Samling i Vagnhärad, en jättelångt stenkast från vår stuga. Helt perfekt.

14 st blev vi i gruppen. 

Dagens mål var Nyköping via diverse fantastiska cykelvägar med minimal biltrafik. Allt som vanligt perfekt regisserat av Mäster Anders, Anders Johansson.

Dagen till ära var även Fredrikshofs ordförande Lars-Åke Henriksson med och cyklade. Till dig som inte träffat honom kan jag meddela att han gav ett mycket ödmjukt och sympatiskt intryck på mig.

Cyklingen började skönt och behagligt i 26-27 tempo som efter någon mil eller två skruvades upp vartefter till typ 30+ nivå.

Lite mot- och sidvind störde den fulländade njutningen, men ingen fara, vi for fram som en varm kniv i smör. Jag kände mig stark så jag hängde med ganska lätt.

Plötsligt, när jag låg i bakre delen av klungan, blev det en plötsligt hastighetsökning. Hm, måste vara mina Rynkebykompisar Ylva och Christer som drar nu, tänkte jag. Kollade upp, och javisst var det dom två som gärna trycker på lite extra. Kände jag igen från årets Pariscykling.

Efter några timmar kom vi fram till Nyköping och det blev en god lunch på Hamnkrogen.

Efter ca 45 minuter dags för hemfärd. Efter någon mil släppte två i gruppen pga trötthet och det blev som jag befarade, en klar och tydlig hastighetsökning. En tanke for genom mitt huvud att jag skulle joina de två som släppte, men slog bort tanken lika snabbt. Här ska inte ges upp, här ska cyklas ända in i kaklet.

Nu gick det stundtals rätt fort. Plötsligt hamnade jag i fronten ihop med Ylva. På en lång raka fick hon för sig att hastigheten inte skulle understiga 40. Så jag var ju tvungen att matcha det. Och det gick utmärkt. Men rätt jobbigt, om jag uttrycker mig milt.

Vid ett annat tillfälle låg jag i fronten med Christer. Han spottar minsan inte i glaset om man säger så. Han ger gärna järnet och jag klarade av att matcha honom. Det gick så bra så Mäster Anders röt åt oss att hålla igen lite. Det var kul. Sa jag att jag kände mig starkt idag?

Efter 10 mil nådde vi slutupunkten, fikastället Utsikten i Vagnhärad. Där intog vi fika och snacka lite om dagens härliga runda vars rullsnitt till sist hamnade på 29,5. Annonserad fart var 28-29, så det var ju fullt godkänt. Själv fick jag ihop 13 mil inklusive fram- resp hemcykling från/till stugan.

Men varför är alltid hemcyklingen efter en träning eller distanspass alltid den jävligaste delen av cyklingen. Det är som att hjärnan och kroppen stänger ner när målet är nått. Och dit räknas tydligen aldrig hemcyklingen.

Tina, Mr Ego, Christer, Ylva
dvs 28,57 % av dagens grupp cyklade till Paris i somras
med Team Rynkeby. Tina med Team Täby och vi övriga
med Stockholmsteamet.

 Hela gänget som cyklade idag.

Avslutar med lite info för kalenderbitaren.


Det gick hyfsat fort på slutet. Utom på min hem-
cykling. Med tuff motvind HELA vägen hem, ca 15 km.


Mina puls- och wattzoner




Belönades med en hel hoper PR enligt Strava, för jag 
har cyklat den här sträckan flera år med Hovet.

Avslutar med en peppbild inför min triutmaning. Precis som i "tomma" yoghurtförpackningar finns alltid minst 10 % kvar att hämta ur kroppen. De 10 %-en måste jag säkerligen ta fram den 27/8.




torsdag, juli 20, 2017

Idag var jag het som ett strykjärn

Fyra dagar har gått sedan jag klev av cykeln i Paris. Har sedan dess inte gjort en enda ansats till idrottsligt utövande. Hade planerat total vila hela veckan.

Men idag gick det inte längre. Kände bara en plötslig och oemotståndlig längtan att få trampa igång benen lite på cykeln.

Så jag lånade Team Rynkebys snabbaste cykel. Den innehas av en kille i teamet som heter Jonas L. En ruggigt stark cyklist som nu innehar TRS-rekordet uppför Mur de Huy.

Äntligen får jag ha mina skönaste brallor

Jonas är exakt lika lång som jag, och jag förvarar hans cykel tills han kommer hem från sin semester.

Alltså själva cykeln är ju såklart som alla andra Rynkebyhojar, bara lite större än de flesta, men två storlekar mindre än min egen, så jag ville prova den storleken med Jonas tillstånd.

Kändes kalasbra, så nästa hoj jag köper blir nog i den storleken.

Jag cyklade dessutom naken. Nä nä, inga fantasier nu, jag menar att jag cyklade utan wattmätare, utan hastighetsmätare, utan kadensmätare, utan pulsmätare. Hade ingen aning om någonting, jag bara trampade. Det var på något sätt rätt skönt.

Varför då, frågar du dig säkert intresserad. Saken är den att jag glömde min nya Garmin 1000 i Paris. Klantigt, klumpigt, slarvigt, men det är som det är. Hoppas någon får glädje och nytta med den.

Turligt nog har jag en drulleförsäkring så efter ett samtal med försäkringsbolaget kan jag nu kvittera ut en ny mot självrisken 1500 hårt beskattade kronor.

Min tanke var en lugn runda runt Edsviken, 22 km, bara för att komma igång. Men efter bara några kilometrar kändes det så bra så jag ökade tempot lite till. Och sen lite till. Och när backarna kom tryckte jag på så mycket jag orkade. Bara för att benen kändes som två atomkraftverk.

Den enda tid jag tog var att kolla min vanliga armbandsklocka när jag startade och när jag kom tillbaka. Visade sig att jag fullkomligt krossade mitt tidigare rekord på den här rundan. Vi snackar här runt 10-15 % snabbare. Det är banne mig inte dåligt.

Men eftersom den nu inte blev registrerad på Strava så har det väl inte hänt kan jag tänka. Så vi säger att det är ett inofficiellt rekord.

Har jag nämnt det, jag ska cykla till Paris med Team Rynkeby även 2018, då för fjärde gången. Vet, det är på gränsen till halvgalet, men hela projektet är ju så rackarns kul, så jag kan inte låta bli.

Vill du bli min teamkompis, passa på att sök redan nu. Det gör du HÄR.

Lämpligt nog finns det plats att tagga även 2018 på mitt ben. Sen är det nog fullt tror jag.

Om jag lever och har hälsan skulle Gran Fondo New York 2019 vara ett superkul mål att sikta på efter Rynkebyäventyren. Den som lever får se, som det heter.





tisdag, juli 18, 2017

En liten stund av eftertanke

Bubblan har spruckit. Cykelbubblan jag tumlat runt i hela förra veckan har nu spruckit, och jag har runnit ut. Precis så känns det. Att ha runnit ut och ihop till en pöl, uttröttad, omtumlad och urlakad.

Trots det har jag inte ont någonstans i kroppen och hade det heller inte under hela veckan. Det lönade sig att kämpa med all form av träning under vintern. Även gubbar kan således träna sig i fin form.

Men otroligt glad att ännu en gång fått ha varit med i det här fantastiska Rynkebyprojektet.

Jag har skrivit det tidigare, återhämtningstiden mellan varje etapp är så kort, så varje etapp dränerar kroppen på energi och kroppen hinner inte återhämta sig inför nästa etapp.

I går och idag är jag trött, sömnig, seg och vill bara ligga raklång i en soffa och sova. Men det går ju inte, har ju ett jobb också.

Vi har levt så nära ett proffscirkusliv man nog kan komma. Det enda vi cyklister behövt tänka på är att sitta på cykeln kl 0800 och cykla. När vi kommit till hotellet på kvällen är maten serverad. Cyklarna tog våra underbara cykelmeckar Ludde och Rille hand om.

Varje natt tvättade och smorde de 31 cykelkedjor. Vid behov justerade de växlar och annat småjobb. De kom i säng runt 02-03 nästan varje kväll. Kl 07 var de på benen igen och lämnade ut cyklarna till oss cyklister.

Sen låg de bakom klungan hela dagen i "meckbilen" och servade oss vid varje s.k mikrostopp med vatten, bananer, gels, bars och liknande. Vid punktering, snabbt ut, bort med punkahjulet och blixtsnabbt på med ett färdigt reservhjul. Sen bytte de den trasiga slangen vid nästa depå.

Vår energi under dagen fixade vårt fantastiska coreteam. Förmiddagsdepå, lunchdepå, eftermiddagsdepå och en mingeldepå vid ankomsten till hotellet.

Glömde en bild när jag i mitt förra inlägg berättade om målgången till Paris. En bild på min cykelkompis Tina som är med i Fredrikshof  Nacka/Värmdö.

Vi har känt varandra sedan våren 2014 och cyklat många träningar och lopp ihop. Det roliga är att vi båda har cyklat till Paris tre gånger, jag i Stockholmsteamet och hon i Täbyteamet. Men aldrig samma rutt. Men alltid mötts och gjort high five vid målgången i Paris. Det är coolt. Och så har vi såklart tagit en bild varje år. Den årliga Parisbilden.

Tina och lilla jag.
Tina gjorde som fotbollslirare brukar göra. Hon bytte tröja
med en cyklist från Islandsteamet.

Så några siffror från cyklingen:

Antal cyklad km: 1296
Antal höjdmeter: 7935
Min viktförändring: -0,8 kg

 Före / efter

Nu ska jag inte träna ett endaste dugg den här veckan. Bara vila, kanske möjligen en liten liten kort och superlugn cykelrunda för att hålla igång lite.

Plus fundera väldigt noga över om jag vill köra Rynkebyprojektet ett fjärde år. Det är så vansinnigt kul att tillsammans med andra göra något verkligt bra och nyttigt för andra, i det här fallet hjälpa till att utrota barncancer, så det är svårt att motstå ännu ett varv. Fast det är ju förstås tränings- och cykeläventyret som triggar mig mest, inget att hymla med. Så är det nog för alla.

Men vi får se. Måste fundera väldigt noga.

Nästa vecka kommer jag att fokusera på bara simning för att öka tempot i kroppen lite och veckan efter lägger jag till löpning.

För nu ligger allt fokus på nästa stora grej, Ironman 70.3 den 27:e augusti. Känner pirret i magen bara jag tänker på det. Ska bli sååå jäkla kul. Hoppas jag.

Vill du veta mer om välgörenhetsprojektet Team Rynkeby och bor i Stockholm är du välkommen på ett infomöte 1:a augusti. HÄR hittar du mer detaljer.

söndag, juli 16, 2017

Dag 7. Meaux-Paris. Målgång och blodutgjutelse

Tredje raka. I går gick jag i mål med Team Rynkeby Stockholm för tredje året i rad.

En makalös känsla att ha klarat av det. En obeskrivlig glädje att stå mitt i Paris och faktiskt förstå att vi cyklat hit ända från Sverige. Dessutom för tredje gången. Helt makalöst.


 Nu kan jag äntligen boka tid för att tatuera in även 2017 på benet. 
Ser att det ju faktiskt finns plats för ännu ett årtal. Hmmm.

Lika svårt som att beskriva glädjen, lika svårt är det att beskriva det oerhörda slitage det är på kroppen att cykla 135 mil på sju dagar, varav dag 5 och 6 är rent brutalt jobbiga. Minst sagt trist att jag blev magsjuksdäckad då, men lite cyklade jag dag 6 i alla fall. Tillräckligt för att bli trött och svettig och därmed måste duscha. Då räknas det.

Detta oavsett hur bra tränad man är. Problemet är att återhämtningstiden mellan etapperna är så korta. Max 6-7 timmars effektiv vila mellan etapperna är för kort. Egentligen. Klart att kroppen tar stryk.

Varför man gör det här ändå? För att det är lika obeskrivligt kul såklart. Vill påstå att alla som jag haft förmånen att cyklat med i tre olika team säger att det är bland det roligaste dom gjort.

Men jag tar dagen från början, enklast så. Frulle såklart. Rullstart kl 09:00 idag. Sovmorgon minsann.

Vårt cykelmeckarteam Ludde och Rille hade gjort i ordning, tvättat och smörjt våra hojar och lagt ut de snyggt och prydligt.

Kolla vilka cykelmeckar. De levererar kan man säga.

Naturligtvis hade de skojat till det med min cykel. Bytt min styrlinda mot en röd/orange. Men rätt snyggt ändå, eller hur?


 Kolla noga på hjulventilerna


 Såklart fick jag kromade pluppar


Som pricken över i:et blev det också lite bling på hjulen.
Fett sjukt najs.

Lyckligtvis är nu ventilhattmysteriet löst. De misstänkta, Ludwig och Rille, erkände i natt att det var dom som var ligans ledare. De hade väl dåligt samvete kan jag tänka, med tanke på hur hårt det här har tagit på min mentala status. Inte undra på att jag blev sjuk av det.

Deras erkännande kan du få höra HÄR.

Vår ruttchef föreslog en rakare väg in i Paris i år vilket även vår kapten tyckte var bra. Han utlovade en lätt och platt incykling. Så blev det inte riktigt.

Vi tuffade iväg och råkade ut för rätt många lite halvjobbiga backar på den nya rutten. Till slut kom vi ut på en motortrafikled. Kändes rätt coolt att cykla på en motorvägsliknande väg. Men säg det roliga som får vara. Snart kom polisen ifatt oss och vi stannade såklart.




Den ökända cykelmecksligans ledare Rille, omhändertogs till slut
av lagens långa arm. Dont mess with Mr Ego. Just sayin.

Vi blev sedan eskorterade med blinkande polisbil i fronten till nästa avfart och ny rutt fick planeras vilket tog en stund. Vi väntade tålmodigt.

Fyra fotomodell-look-a-likes väntade tålmodigt på den nya rutten.

I år var den gemensamma incyklingen till Paris tillsamman med alla de andra femtonhundra Rynkebyarna inställd, pga säkerhetsskäl, så cyklade bara vårt team genom stan.

En makalöst läcker cykling förbi många sevärdheter och vi hade målet Eiffeltornet. Det klassiska Parismonumentet där vi ville fota oss.

Inte helt enkelt för en klunga med 31 cyklister att ta sig 
genom centrala Paris. Men det gick helt stålande bra.

Jag har inte gjort någon spd-vurpa sen jag började cykla 2014. Känner mig lite stolt över det. För dig som inte vet vad en spd-vurpa är, så är det när man glömmer att klicka ur skorna från pedalerna innan man stannat cykeln. Man välter helt enkelt.

Ska man göra det ska man göra det med stil. Bästa stället vid en Rynkebycykling är såklart nedanför Eiffeltornet. Där gjorde jag en stilfull och synnerligen elegant spd-vurpa inför en relativt stor publik. Vissa gör ju som bekant vad som helst för lite uppmärksamhet.


Så kan det gå om man inte klickar ur lilla fossingen 
från pedalen.

Klart det blev Kodak moment så det stog härliga till. Alla ville såklart ha bilder på sig själva framför tornet. Självklart tog vi även den slutgiltiga gruppbilden.

 Team Rynkeby Stockholm 2017

På kvällen hade vi en avslutningsmiddag som för mig känslomässigt blev en smula jobbig. Svårt att ta farväl av så många underbara och härliga människor man kämpat, skrattat och gråtit tillsammas med under 10 månader. 

På söndagen, gick vi ett gäng ut på stan och åt och snackade om ditten om datten.


 Här står sammanlagt 10 års erfarenhet av Team Rynkeby Stockholm.
Jörgen 4 gånger, Mr Ego 3 gånger, kapten Jonas 3 gånger.

De här killarna bredvid mig är helt fantastiska. Hoppas jag får tillfälle att träffas och umgås med de även framöver vid något tillfälle.

Tack killar, ni har verkligen förgyllt mitt liv under de här tre åren. Saknar er redan.


Hej då alla kompisar i Team Rynkeby 2017.

När jag skriver det här är det söndag och jag sitter i hotellets reception i väntan på att flyga hem om några timmar.

Känner redan en enorm tomhet och saknad. Faaaan, att sådana här roliga projekt också har ett slut.

Men det finns ju förstås möjligheten både för dig och mig att ansöka om att få vara med om det här även 2018.

Jag vet var man söker, om inte du vet, så hittar du ansökningen HÄR.