Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015 och 2016. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015 och 2016 med Team Rynkeby och ska göra det även 2017.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå.

torsdag, juli 20, 2017

Idag var jag het som ett strykjärn

Fyra dagar har gått sedan jag klev av cykeln i Paris. Har sedan dess inte gjort en enda ansats till idrottsligt utövande. Hade planerat total vila hela veckan.

Men idag gick det inte längre. Kände bara en plötslig och oemotståndlig längtan att få trampa igång benen lite på cykeln.

Så jag lånade Team Rynkebys snabbaste cykel. Den innehas av en kille i teamet som heter Jonas L. En ruggigt stark cyklist som nu innehar TRS-rekordet uppför Mur de Huy.

Äntligen får jag ha mina skönaste brallor

Jonas är exakt lika lång som jag, och jag förvarar hans cykel tills han kommer hem från sin semester.

Alltså själva cykeln är ju såklart som alla andra Rynkebyhojar, bara lite större än de flesta, men två storlekar mindre än min egen, så jag ville prova den storleken med Jonas tillstånd.

Kändes kalasbra, så nästa hoj jag köper blir nog i den storleken.

Jag cyklade dessutom naken. Nä nä, inga fantasier nu, jag menar att jag cyklade utan wattmätare, utan hastighetsmätare, utan kadensmätare, utan pulsmätare. Hade ingen aning om någonting, jag bara trampade. Det var på något sätt rätt skönt.

Varför då, frågar du dig säkert intresserad. Saken är den att jag glömde min nya Garmin 1000 i Paris. Klantigt, klumpigt, slarvigt, men det är som det är. Hoppas någon får glädje och nytta med den.

Turligt nog har jag en drulleförsäkring så efter ett samtal med försäkringsbolaget kan jag nu kvittera ut en ny mot självrisken 1500 hårt beskattade kronor.

Min tanke var en lugn runda runt Edsviken, 22 km, bara för att komma igång. Men efter bara några kilometrar kändes det så bra så jag ökade tempot lite till. Och sen lite till. Och när backarna kom tryckte jag på så mycket jag orkade. Bara för att benen kändes som två atomkraftverk.

Den enda tid jag tog var att kolla min vanliga armbandsklocka när jag startade och när jag kom tillbaka. Visade sig att jag fullkomligt krossade mitt tidigare rekord på den här rundan. Vi snackar här runt 10-15 % snabbare. Det är banne mig inte dåligt.

Men eftersom den nu inte blev registrerad på Strava så har det väl inte hänt kan jag tänka. Så vi säger att det är ett inofficiellt rekord.

Har jag nämnt det, jag ska cykla till Paris med Team Rynkeby även 2018, då för fjärde gången. Vet, det är på gränsen till halvgalet, men hela projektet är ju så rackarns kul, så jag kan inte låta bli.

Vill du bli min teamkompis, passa på att sök redan nu. Det gör du HÄR.

Lämpligt nog finns det plats att tagga även 2018 på mitt ben. Sen är det nog fullt tror jag.

Om jag lever och har hälsan skulle Gran Fondo New York 2019 vara ett superkul mål att sikta på efter Rynkebyäventyren. Den som lever får se, som det heter.





tisdag, juli 18, 2017

En liten stund av eftertanke

Bubblan har spruckit. Cykelbubblan jag tumlat runt i hela förra veckan har nu spruckit, och jag har runnit ut. Precis så känns det. Att ha runnit ut och ihop till en pöl, uttröttad, omtumlad och urlakad.

Trots det har jag inte ont någonstans i kroppen och hade det heller inte under hela veckan. Det lönade sig att kämpa med all form av träning under vintern. Även gubbar kan således träna sig i fin form.

Men otroligt glad att ännu en gång fått ha varit med i det här fantastiska Rynkebyprojektet.

Jag har skrivit det tidigare, återhämtningstiden mellan varje etapp är så kort, så varje etapp dränerar kroppen på energi och kroppen hinner inte återhämta sig inför nästa etapp.

I går och idag är jag trött, sömnig, seg och vill bara ligga raklång i en soffa och sova. Men det går ju inte, har ju ett jobb också.

Vi har levt så nära ett proffscirkusliv man nog kan komma. Det enda vi cyklister behövt tänka på är att sitta på cykeln kl 0800 och cykla. När vi kommit till hotellet på kvällen är maten serverad. Cyklarna tog våra underbara cykelmeckar Ludde och Rille hand om.

Varje natt tvättade och smorde de 31 cykelkedjor. Vid behov justerade de växlar och annat småjobb. De kom i säng runt 02-03 nästan varje kväll. Kl 07 var de på benen igen och lämnade ut cyklarna till oss cyklister.

Sen låg de bakom klungan hela dagen i "meckbilen" och servade oss vid varje s.k mikrostopp med vatten, bananer, gels, bars och liknande. Vid punktering, snabbt ut, bort med punkahjulet och blixtsnabbt på med ett färdigt reservhjul. Sen bytte de den trasiga slangen vid nästa depå.

Vår energi under dagen fixade vårt fantastiska coreteam. Förmiddagsdepå, lunchdepå, eftermiddagsdepå och en mingeldepå vid ankomsten till hotellet.

Glömde en bild när jag i mitt förra inlägg berättade om målgången till Paris. En bild på min cykelkompis Tina som är med i Fredrikshof  Nacka/Värmdö.

Vi har känt varandra sedan våren 2014 och cyklat många träningar och lopp ihop. Det roliga är att vi båda har cyklat till Paris tre gånger, jag i Stockholmsteamet och hon i Täbyteamet. Men aldrig samma rutt. Men alltid mötts och gjort high five vid målgången i Paris. Det är coolt. Och så har vi såklart tagit en bild varje år. Den årliga Parisbilden.

Tina och lilla jag.
Tina gjorde som fotbollslirare brukar göra. Hon bytte tröja
med en cyklist från Islandsteamet.

Så några siffror från cyklingen:

Antal cyklad km: 1296
Antal höjdmeter: 7935
Min viktförändring: -0,8 kg

 Före / efter

Nu ska jag inte träna ett endaste dugg den här veckan. Bara vila, kanske möjligen en liten liten kort och superlugn cykelrunda för att hålla igång lite.

Plus fundera väldigt noga över om jag vill köra Rynkebyprojektet ett fjärde år. Det är så vansinnigt kul att tillsammans med andra göra något verkligt bra och nyttigt för andra, i det här fallet hjälpa till att utrota barncancer, så det är svårt att motstå ännu ett varv. Fast det är ju förstås tränings- och cykeläventyret som triggar mig mest, inget att hymla med. Så är det nog för alla.

Men vi får se. Måste fundera väldigt noga.

Nästa vecka kommer jag att fokusera på bara simning för att öka tempot i kroppen lite och veckan efter lägger jag till löpning.

För nu ligger allt fokus på nästa stora grej, Ironman 70.3 den 27:e augusti. Känner pirret i magen bara jag tänker på det. Ska bli sååå jäkla kul. Hoppas jag.

Vill du veta mer om välgörenhetsprojektet Team Rynkeby och bor i Stockholm är du välkommen på ett infomöte 1:a augusti. HÄR hittar du mer detaljer.

söndag, juli 16, 2017

Dag 7. Meaux-Paris. Målgång och blodutgjutelse

Tredje raka. I går gick jag i mål med Team Rynkeby Stockholm för tredje året i rad.

En makalös känsla att ha klarat av det. En obeskrivlig glädje att stå mitt i Paris och faktiskt förstå att vi cyklat hit ända från Sverige. Dessutom för tredje gången. Helt makalöst.


 Nu kan jag äntligen boka tid för att tatuera in även 2017 på benet. 
Ser att det ju faktiskt finns plats för ännu ett årtal. Hmmm.

Lika svårt som att beskriva glädjen, lika svårt är det att beskriva det oerhörda slitage det är på kroppen att cykla 135 mil på sju dagar, varav dag 5 och 6 är rent brutalt jobbiga. Minst sagt trist att jag blev magsjuksdäckad då, men lite cyklade jag dag 6 i alla fall. Tillräckligt för att bli trött och svettig och därmed måste duscha. Då räknas det.

Detta oavsett hur bra tränad man är. Problemet är att återhämtningstiden mellan etapperna är så korta. Max 6-7 timmars effektiv vila mellan etapperna är för kort. Egentligen. Klart att kroppen tar stryk.

Varför man gör det här ändå? För att det är lika obeskrivligt kul såklart. Vill påstå att alla som jag haft förmånen att cyklat med i tre olika team säger att det är bland det roligaste dom gjort.

Men jag tar dagen från början, enklast så. Frulle såklart. Rullstart kl 09:00 idag. Sovmorgon minsann.

Vårt cykelmeckarteam Ludde och Rille hade gjort i ordning, tvättat och smörjt våra hojar och lagt ut de snyggt och prydligt.

Kolla vilka cykelmeckar. De levererar kan man säga.

Naturligtvis hade de skojat till det med min cykel. Bytt min styrlinda mot en röd/orange. Men rätt snyggt ändå, eller hur?


 Kolla noga på hjulventilerna


 Såklart fick jag kromade pluppar


Som pricken över i:et blev det också lite bling på hjulen.
Fett sjukt najs.

Lyckligtvis är nu ventilhattmysteriet löst. De misstänkta, Ludwig och Rille, erkände i natt att det var dom som var ligans ledare. De hade väl dåligt samvete kan jag tänka, med tanke på hur hårt det här har tagit på min mentala status. Inte undra på att jag blev sjuk av det.

Deras erkännande kan du få höra HÄR.

Vår ruttchef föreslog en rakare väg in i Paris i år vilket även vår kapten tyckte var bra. Han utlovade en lätt och platt incykling. Så blev det inte riktigt.

Vi tuffade iväg och råkade ut för rätt många lite halvjobbiga backar på den nya rutten. Till slut kom vi ut på en motortrafikled. Kändes rätt coolt att cykla på en motorvägsliknande väg. Men säg det roliga som får vara. Snart kom polisen ifatt oss och vi stannade såklart.




Den ökända cykelmecksligans ledare Rille, omhändertogs till slut
av lagens långa arm. Dont mess with Mr Ego. Just sayin.

Vi blev sedan eskorterade med blinkande polisbil i fronten till nästa avfart och ny rutt fick planeras vilket tog en stund. Vi väntade tålmodigt.

Fyra fotomodell-look-a-likes väntade tålmodigt på den nya rutten.

I år var den gemensamma incyklingen till Paris tillsamman med alla de andra femtonhundra Rynkebyarna inställd, pga säkerhetsskäl, så cyklade bara vårt team genom stan.

En makalöst läcker cykling förbi många sevärdheter och vi hade målet Eiffeltornet. Det klassiska Parismonumentet där vi ville fota oss.

Inte helt enkelt för en klunga med 31 cyklister att ta sig 
genom centrala Paris. Men det gick helt stålande bra.

Jag har inte gjort någon spd-vurpa sen jag började cykla 2014. Känner mig lite stolt över det. För dig som inte vet vad en spd-vurpa är, så är det när man glömmer att klicka ur skorna från pedalerna innan man stannat cykeln. Man välter helt enkelt.

Ska man göra det ska man göra det med stil. Bästa stället vid en Rynkebycykling är såklart nedanför Eiffeltornet. Där gjorde jag en stilfull och synnerligen elegant spd-vurpa inför en relativt stor publik. Vissa gör ju som bekant vad som helst för lite uppmärksamhet.


Så kan det gå om man inte klickar ur lilla fossingen 
från pedalen.

Klart det blev Kodak moment så det stog härliga till. Alla ville såklart ha bilder på sig själva framför tornet. Självklart tog vi även den slutgiltiga gruppbilden.

 Team Rynkeby Stockholm 2017

På kvällen hade vi en avslutningsmiddag som för mig känslomässigt blev en smula jobbig. Svårt att ta farväl av så många underbara och härliga människor man kämpat, skrattat och gråtit tillsammas med under 10 månader. 

På söndagen, gick vi ett gäng ut på stan och åt och snackade om ditten om datten.


 Här står sammanlagt 10 års erfarenhet av Team Rynkeby Stockholm.
Jörgen 4 gånger, Mr Ego 3 gånger, kapten Jonas 3 gånger.

De här killarna bredvid mig är helt fantastiska. Hoppas jag får tillfälle att träffas och umgås med de även framöver vid något tillfälle.

Tack killar, ni har verkligen förgyllt mitt liv under de här tre åren. Saknar er redan.


Hej då alla kompisar i Team Rynkeby 2017.

När jag skriver det här är det söndag och jag sitter i hotellets reception i väntan på att flyga hem om några timmar.

Känner redan en enorm tomhet och saknad. Faaaan, att sådana här roliga projekt också har ett slut.

Men det finns ju förstås möjligheten både för dig och mig att ansöka om att få vara med om det här även 2018.

Jag vet var man söker, om inte du vet, så hittar du ansökningen HÄR.

fredag, juli 14, 2017

Dag 6. Sedan-Meaux. Den brutala monsterdagen

Idag blev en rejält tuff dag. Särskilt för dom som cyklade. På schemat stog idag 23 mil och 2400 höjdmeter.

Själv stog jag på inrådan av Doc Lil över starten, med den knappa enerigi som fanns kvar i kroppen efter maggrejset skulle garanterat inte räcka för hela den här rent brutalt jobbiga dagen.

Så jag åkte bil. Det blev lite logistiska problem, för idag var vi 8 st som skulle åka bil pga diverse skavanker, knäont, feber, magsjuka.

Men alla sjuklingar fick plats i våra servicebilar.

En smula surt att inte kunna hänga med teamet


 Kapten Jonas har en genomgång av dagens etapp

Vi i bilar satte full fart mot första depåstoppet där vårt coreteam skulle bulla upp med förmiddagsfika.

När den var avstädad rast vidare till lunchdepån som skulle vara i Champangedistriktet. Jag passade då på att göra en konstnärlig bildserie som jag kallat "Göran lunchar i Champangedistriktet, en bildserie om tre bilder."

 Den här lunchplatsen är magisk vacker i verkligheten,
går inte att överföra på bild.


 En magiskt vacker Göran, går utmärkt att överföra på bild


Se ovanstående bildtext

En stund senare dundrade våra cyklister in i depån. Nu rejält trötta. De hade nu klämt några riktigt rejäla backar. 

Men det skulle blir värre för dom. Bara några kilometer efter stoppet kommer dagens mest brutala backe. En riktig monsterbacke. Inte ens Mallorcas berömda backar kan matcha den här.

Långa stycken 18 %. Sen planar den ute lite!, Då går den ner en bit till 16 %, sen blir det 18 igen. Den backen tog aldrig slut. Den allmänna meningen var att Mur de Huy var lätt jämfört med det här monstret. Många fick ge upp och promenera.

Visserligen satt jag fortfarande i bil, men jag kör cyklat den här backen två gånger tidigare. Merparten dock gåendes för den är för brant för mig.

Vid eftermiddagsdepån, då det var 6 mil kvar, bestämde jag mig för att ansluta till teamet, så jag klev upp på min hoj och hängde med.

Gick ju väldigt lätt att hänga med. Inte så konstigt, många i teamet var helt slutkörda. Många tårar rann på flera kinder. Men ingen gav upp. Ingen. Alla kämpade med näbbar och klor för att cykla hela etappen.

Även den här sträckan innehöll några monsterbackar. En av dom, som jag fixade ganska lätt idag, klarade jag förra året med betydligt högre puls.

När vi pustade ut på toppen kom Ludde springande och gjorde en hive five. Han frågade om jag kom ihåg den här backen från förra året. Nja, inte helt, sa jag.

När du kom upp var du så trött så du inte kunde prata, berättade Ludde. Sen sa du inte ett enda ord de kvarvarande 5 milen till hotellet.  För att jag var långt bortom rimlighetens gräns av trötthet.

Till slut, efter nästan 13 timmars cykling av de flesta, nådde vi vårt hotell kl 20:50. Kl 21 serverades middagen som absolut inte kunde ändras enligt restaurangen. Så vi åt middag cykelklädda. Det funkade det också.

I morgon blir det incykling till Paris, några photo moments, gemensam samling med alla Rynkebylag, ca 1600 cyklister, och till sist en avslutningsmiddag för Team Rynkeby Stockholm 2017. 

På söndag är vi vaknar är det här teamet upplöst. Jag har redan separationsånges. Men mer om incyklingen i nästkommande blogg. Såklart.

Well, thats all for today., Hör i morrn. Eller på söndag.

Ps sorry för alla ev felstavningar.

torsdag, juli 13, 2017

Dag 4. Kevelaar - Liége. Så att säga ett skitjobbigt DNF. Plus dag 5 på en gång. Liége-Sedan

Det här blir en lång berättelse, men jag klämmer två dagar på en gång.

Trodde inte det kunde bli sämre väder än vad vi hade häromdagen. Det kunde det.

Vaknade som vanligt kl 06 och var tvungen att omedelbart bege mig till rummets toalett. Där blev det inte kul. Räcker nog som förklaring.

Äsch, tänkte jag, en liten magbasselusk kan väl inte vara så farligt. Så att lämna DNS hamnade aldrig ens i tankevärlden.

Som vanligt började vi rulla iväg kl 08:00. Sharp.

Det blev ännu en dag med motvind från helvetet. Plus skyfall, inte vanligt svenskt lagomregn, utan riktigt skyfall. En synnerligen rimlig jämförelse är att cykla genom en biltvätt. Om och om igen. I timtals. Som accompangemang, lägg till ett åskväder också, och en jättevind, så har vi täckt in de flesta orimliga vädertyper som finns. Utom hagel och snö.

Du kan ju själv tänka ut rolighetskoefficienten i den kombon. Det var helt enkelt en vidrig dag. Och det skulle bli värre.

Typ så här gör jag till onsdagen 12/7 2017:


Det här får gälla även torsdag 13/7.


Vi började såklart dagen med regn.
Louise, Tina, Isabell, Jacob och Johan N
försöker se coola ut. Tycker inte dom lyckades jättebra.


Anna H visar fighting spirit under ett kort stopp då det
faktiskt inte regnade. De stunderna var korta.


I det värsta skyfallet tog vi skydd under en bro.


Ylva en av kandidaterna i
tävlingen Miss Wet Regnjacka.

Två saker ska genast sägas om ovanstående bild. Som jag har "lånat" av en teammedlem. Alldeles självklart fanns även tävlingen Mr Wet Regnjacka också, men där har vi ingen bild. Det andra som ska sägas är att det var inte jag som tog upp ämnet Miss o Mr Wet Regnjacka. Därmed har vi rett ut genusfrågan.

Ylva förresten. En envis tjej. Starkare än en oxe. Vägrar köra på lilla klingan. Lika bra, för när hon ska testa lillingen så får hon kedjehopp. Lika bra att inte använda den, tycker hon. Grejen är att hon hittills har klarat alla stigningar på storklingan.


Vår cyklande läkare Anna G., barnkirurg på Astrid Lindgrens Barnsjukhus.
Hennes läkarkollega Lillian åker i bil bakom eller framför oss.

Vi kämpade oss vidare i vår kamp mot vädergudarna som ju inte var på sitt snällaste humör denna dag.

Efter 14 mil dags för dagens sista depåstopp. Vi var nu både lite slitna och frusna.



Upp på hojarna igen, ca 4,5 mil kvar nu bara. Efter några kilometer i en lång jobbig backe börjar min kropp att protestera och tycka det är dags att lägga ner för dagen.

Säger till kompis Mats som har det minst lika jobbigt, att vi tar oss upp till toppen, sen får det vara  bra för idag. 

Nä, går inte, stönar Mats och svänger av vägen och kliver av cykeln. Jag funderar lite till och inser att ingenting blir bättre om jag krigar mig ända upp när jag ändå känner att det är nog nu.

Så jag kliver också av. Vi sätter oss i bilen där redan en annan teamis sitter som klev av vid depåstoppet och Ludde och Rille, båda fortfarande gravt misstänkta i Ventilhattsmysteriet, stoppar in min cykel i bilen.

Trångt när en cykel i ponnystorlek ska in bland några
andra hojar.

I bilen känner jag mig som en folkilsken oxe, så besviken att jag inte krigade mig vidare. Så grymt besviken. Så ohyggligt förbannad på mig själv. Men det gick faktiskt inte att fortsätta. Så det blev en DNF för mig på dagens etapp. Attans också. Men bara att svälja stoltheten och kriga vidare när kroppen känns okey igen.

När vi så småningom kom till hotellet blev det ett omedelbart besök på toaletten och det blev en repris på morgondagens toabesök. Fast värre. Om man säger så.

Sen gick det fort. Börjar frysa, får frossa så jag skakar. Lägger mig fullt påklädd under täcket och skakar så sängen nästan hoppar. Känner hur febern stiger och jag blir varmare och varmare. Först då började jag fatta att det trots allt inte stog rätt till i min gamla kropp när vi cyklade idag, för fram till lunchen kände jag mig jättestark.

Ringer vår läkare Lillian som kommer till rummet och ger mig Resorb, magtabletter och lite allmänna förhållningsorder.

Somnar till slut och vaknar efter några timmar totalt genomblöt av svett. Nästan droppar om kudden.

Inget svårt beslut. Blev en DNS på dagens etapp som innehåller den onödigt branta backen Mur de Huy. Trist att missa den även jag inte hade någon förhoppning alls att klara den, min målsättning var bara att ta mig lite längre upp än tidigare försök. Mur de Huy - Göran: 3-0. Eller snarare 2-0 plus en w.o.

Märkligt nog insjuknade ytterliga två teamisar i magsjuka under natten. Fast en annan form av magsjuka.

DAG 5. Liége - Sedan
Den här dagen är rejält backig. Men vacker som en saga. För de flesta, men inte för oss sjuklingar.

Vi blev av vår fantastiska Doc Lil, som jag kallar henne, skjutsade 18 mil direkt till nästa hotell i Sedan, Frankrike. I en superfin Skoda som sponsar oss med bilar. 

Lite märkligt. Tre VD:ar åker bil etapp 4.
Satu,  VD på Birka Cruises, Christer, VD på Acando
och så lilla jag, VD på StockholmsBuss.
Några minuter efter att jag tog bilden somnade alla. Ingen orkade prata.

Nu ska berätta något riktigt kul. I bilen fick jag rapport om att alla i teamet, utom två, klarade den överjävligt branta Mur de Huy. Vet inte säkert, men tror att det är ett Rynkeby Stockholmrekord.

När jag fick höra det blev jag så otrolig glad och stolt så det fuktades lite i ögonvrån. Det är ju ändå jag som varit teamets träningsansvarige och aldrig har så många TRS-are fixat backen. Sade han lite lagom ödmjukt och blygsamt.

Fast det är ju såklart inte min förtjänst, här snackar vi jättestarka människor redan från början, jag har bara hjälpt till lite. 

Det här är Patrik. Teamets ekonomiansvarige. 
Mur de Huy - Patrik: 0-2

På hotellet vilade vi sjuklingar oss lite innan Christer och jag gick en solig och skön promenad i den lilla staden Sedan.

Vi busade lite. Eftersom vi var hungriga så magarna skrek kände vi oss nödsakade att strunta i Doc Lils förmaningar om ett lugnt och stillamt matintag i början.

Alltså. Vem kan motstå detta i ett lokalt bageri?


 Det blev varsin nybakad baguette med ost,
skinka och tomater. Måste ha varit en av de
godaste jag någonsin ätit.

När jag skriver det här är klockan ca 16. Mina kompisar kämpar nu stenhårt i backarna någonstans här i närheten och jag gissar att de dyker upp om några timmar. En kvalificerad gissning att de kommer till hotellet supernöjda, glada, stolta men även ännu lite mer slitna.

Under kvällen händer nog inte särkilt mycket förutom middagen, så idag kan jag själv som den idag ickecyklande bloggreportern lägga mig i tid, och förhoppningsvis vakna lite piggare i morgon.

Doc Lil knackade alldelses nyss på dörren för att kolla av läget. Hon rekommenderade mig en DNS i morgon också. För säkerhets skull.

Kan tyckas märkligt, men det känns inte jättejobbigt att missa resans absolut och utan tvekan tuffaste etapp. Eftersom jag ändå cyklat den två gånger tidigare. Den var jobbig redan då. 

I år är den förlängd med några mil plus en hyfsat grym stigning. Totalt blir det 23 mil innehållande 2400 höjdmetrar.

Men Doc Lil säger att det är rent dumdristigt att ge sig på den etappen när kroppen blivit helt tömd på energi. Eftersom vi i vårt team har världens bästa läkarteam i Lillian och Anna så lyder man ett sånt  råd. Tror jag.


Möjligt att det är sant, men just idag känns det
mer som att livet är i en utförslöpa.

Well, thats all for today. Hörs i morrn.


tisdag, juli 11, 2017

Dag 3. Osnabruck-Kevelaar. Blåst på konfekten

Dagens etapp skulle vara 196 km, dvs lika långt som jag är hög, men räknat i centimeter. I frukostmatsalen spreds ett rykte att korrekt antal höjdmetrar skulle vara 1500 meter.

Vi rullade iväg. Stundtals känns det som vi är ett rockband på turné med turnébilar, crew och hela tjiddevitten.

Hittills har vi giggat i Rostock, Uelzen, Osnabruck, ikväll i Kevelaar. Ett tungt turnéprogram.


Inte särskilt ofta man får vara med på storbildsreklam 
på en lastbil. Rejält coolt och lite rock´n´roll trots allt.

Idag skulle det bli en relativt platt cykling med backarna på slutet. Men dom kom ju aldrig. Nästan platt som en pannkaka ännu en dag. Vi nådde inte ens 500 höjdmetrar.

Däremot fick vi motvind from hell. Kastvindar, sidovindar och såklart rak motvind. Om du läste mitt inlägg igår så vet du att klungans motor består av 4 cyklister. Eller cylindrar om man vill skoja till det lite.

Idag var vinden så jobbig så vi satte in en 8-cylindrig motor. Det var stundtals rejält tufft för alla, särskilt när sidvindarna bombade oss, samtidigt som draglaget brakade på vissa stunder i 35-tempo.

Mellan dig och mig, då var de i draglaget inte särskilt populära hos oss fotsoldater längre ner i fältet.

Men vi tog oss fram och trots att det var jobbigt lite då och då blev dagens cykling ännu ett pulszon 2-pass. Tror jag körde i zon 2 ca 75 % av rejset.

Nu har vi cyklat ca 60 mil på tre dagar. Många börjar bli trötta, benen värker, armar, nackar, vader, händer och allt möjligt börjar nu göra sig påmint hos många.

Det är slitigare än man kan tro att köra så här mycket som vi gör. Och det är i morgon det börjar, det är då backarna börjar komma. Om bara någon dag ska vi klämma Mur de Huy och en hel hoper med massor av elaka stigningar. Vi får se hur våra kroppar mår efter de dagarna.

Men oavsett det så har alla så himla kul. För att det är himla kul.

Men vi skulle inte klara oss en enda dag utan vårt fantastiska coreteam. I någon blogg ska jag verkligen skriva mer om dom. Dom är de verkliga hjältarna.

Ta våra cykelmeckkillar t.ex. De som är gravt misstänka för delaktighet i Cykelmeckarligan som envist smugglar på ventilhattar och ventilmuttrar på mina hjul när jag minst anar det.

Så här kan det t.ex se ut när man kommer tillbaka till cykeln efter ett kort mikrostopp på fyra minuter.




Här är dagens totala skörd.




Men våra meckarkillar. När vi gått och lagt oss går de igenom våra cyklar, tvättar alla kedjor, smörjer alla kedjor och fixar och lagar det vi ber om. Och dessutom, som en liten diskret hälsning till oss cyklister, lägger de in tyngsta växeln på alla cyklar. Inte alla noterar det, så när vi drar iväg kl 8 på morgonen är det många som har en ovanligt lång startsträcka.

Så här fint och elegant står våra cyklar när
vi hämtar ut dom varje morgon.

 Lite lugnt och avslappnat vid dagens lunchdepå
efter 10 mil.


En gammal man med långa ben måste strecha också. 
Tog stöd på Louise som verkade tycka det var kul.

Måste bara berätta om Charlotte också. Det här blir en lång blogg, mycket att berätta idag.

Charlotte var när vi startade vår utecykling 1:a april en helt nybörjade på landsvägscykel. Men jäklar vad hon har blivit duktig. Har haft nöjet att ligga bakom henne i flera etapper. Inte en inbromsning, inte en onödigt snabb igångdragning. Kör absolut spikrakt. Till och med när hon dricker ur flaskan.

Jag ligger utan att tveka och utan oro 2 dm bakom hennes bakhjul och känner mig hur lugn som helst.



Mr Ego och Charlotte. Du får själv avgöra vem som är vem.

Idag kände vi oss extra nöjda med vår instast. Idag följde dessutom Team Rynkebys reportageteam oss hela dagen och filmade hela tiden.Spännande att se resultatet.



Hände en grej vid middagen. Eller snarare två saker.

Först fick jag ett pris, eller snarare en utmärkelse, en godispåse, för att jag är lagets glädjespridare. Vettefan hur de kom fram till det, jag är ju bara jag liksom. En halvtrött gubbe. Men jag blev såklart både jätteglad och jättestolt att mina teamisar verkar gilla mig. I alla fall lite. Typ godispåse.

Sen blev jag plötsligt och lite förvånande indragen i en rättstvist. Jag var nämligen ohyggligt smart och tog med mig förra årets två cykelbyxor. För att slippa tvätta så ofta. Idag hade jag förra årets bralla på mig. Inte riktigt samma sponsorer som i år.

Men det gillade inte en sponsor. Denna sponsor är inte bara vårt teams största sponsor, de är dessutom sponsor för ALLA svenska Rynkebylag.

Sponsorn, Accando, representerades i denna rättegång av deras VD Christer Norrman, som dessutom är med och cyklar som fullvärdig medlem i teamet.

Han hävdade att jag på grund av felaktiga brallor åsamkat Accando missade kunder för flera hundratusen kronor. Ja flera miljoner till och med. Till slut hade jag åsamkat skada för hundratals miljoner. Allt för att jag tagit på mig fel brallor.

Han yrkade på ett strängt ekonomiskt straff som skulle gynna Barncancerfonden.

Jag fick sedan chansen att själv försvara mig och jag tyckte nog jag lyckades rätt bra.

Det blev vilda diskussioner i juryn, som bestog av hela teamet vilket straff jag skulle få.

Till slut kom man fram till ett bötesbelopp på 200 kronor som skänkes till Barncancerfonden samt att jag skulle tvätta ett par av Christer Norrmans egna cykelbyxor. Det sistnämna efterskänkte Christer tacksamt nog på grund av min osedavanligt höga ålder.

Christer utlovade dock, trots nu plötsligt förluster i mångMILJARDklassen pga mitt flagrant förhållningssätt till våra sponsorer, att även nästa år sponsa Team Rynkeby.

Så den här rättegången blev ändå till slut en slags win-win-situation för alla.

I morgon sätter vi oss på våra rockhojar och rockar 196 km till Liége där vi kommer att bo på ett 5-stjärnigt hotell.

Undrar om jag törs gå all in i rockdimman och kasta ut en platt-TV genom hotellrumsfönstret? Nä, nog ingen bra idé trots allt.

Well, thats all for today, hörs o morrn.

PS: ursäkta eventuella felstavningar här och där. Klockan är mycket, som vanligt alltså, och jag nåste sova. Om det nu går, det är absolut stekhett i rummet och fönstren vätter mot en innegård.



måndag, juli 10, 2017

Dag 2. Uelzen-Osnabruck. Misär och elände

Regn regn och ännu mera regn. Det var misär och elände mest hela tiden idag.

Även i år fick jag äran att tillhöra öronsnäcksgänget

Du kanske undrar hur vi lagt upp vår cykelteknik under vår cykling. Vi kör såhär:


Längst fram såklart klungans motor. Oftas fyra, men ibland utökas den till sex.

Jonas, som oftas kör i tredje led, är lagets kapten, navigatör och farthållare. Min position i åttonde led är att hålla koll på de framför mig, med tanke på luckor, fart och liknande.

Bakom mig Patrik som blir draglagschef ifall vi måste dela upp oss i två klungor. Satu är teamets vice kapten och har en övergripande koll. Dessutom kommer hon, som jag outade igår, bli 2018 år kapten i Stockholmslaget.

De som ingår i motorn plockas i huvudsak från bakre delen av klungan där merparten av teamets starkaste cyklister återfinns, även om det finns starkisar även i främre delen.

Längst bak håller Jörgen kolla på bakre delen av klungan fram till "min" del.

Vi byter oftast motorer/draglag vid varje depåstopp, dvs var 5 mil ungefär. Allt detta funkar klockrent.

Vårt coreteam är fantastiskt. Idag löste dem depåfrågan i bästa McYveranda. En pressenning fick bli ett perfekt tak över grillen. Vi fick idag grillade hamburgare till lunch. Vet du hur gott det är när man cyklat 10 mil i ösregn?



Nu måste jag berätta lite om om de ökända Cykelmeckligan.

De gjorde ännu ett tillslag mot min cykel under natten. De hade satt på en sån där plastskiva bakom kassetten på min cykel. I den skolan som jag gått i, Anders Johanssons skola i Fredrikshof, cyklar man inte med en plastskiva där bak. Man gör det bara inte. Punkt.

Blev lite meck att plocka bort den. Sen satt det såklart såna där förbenade ventilhattar och ventilmuttrar på mina hjul efter vartenda depåstopp.

Förstå hur upprörd jag blir när jag får se det här på
min fina cykel.

En del av dagens ventilhattsskörd.

 Men idag hände det. Jag tog en av ligans medlemmar på bar gärning under ett s.k. mikrotopp vi har, max 4 minuter för kiss, energiintag och dricka.

Men stor sannolikhet heter denne man Ludwig

 Han nekar förstås och vägrar svara på vem ligans ledare är. Mina undersökningar pekar på den här mannen.

Han kallar sig Rille. Han har uppenbarligen nästlat sig in
som teamets cykelmeck och har därmed tillgång till
alla cyklar på nätterna.

Det finns ännu inga bevis mot Rille, men jag  jobbar på det. Jag har nu engagerat expertis för att få en snabb lösning. Jag ber nu hela teamet att vara uppmärksamma på denne Rille, så vi får ett snabbt slut på den här olustiga historien. 

Idag var jag till och med tvungen att köra nästan 10 mil med ventilmuttrarna påskruvade. Upptäckte dom precis när vi skulle cykla iväg efter ett depåstopp. 

Jag hade då två alternativ.

A: låta dom sitta kvar och cykla iväg med teamet.

B: stanna och skruva bort dom för att sedan själv cykla ifatt klungan.

Jag svalde stoltheten och cyklade med ringarna på. Inte helt lätt att cykla ifatt en klunga som vräker på i 30+hastigheter.

Dom här två ingår nu i mitt team för att få fast gängledaren, som med största sannolikhet är just Rille.


Marcus är f.d polis och har stor erfarenhet
att fånga bovar.

Tina jobbar som jurist och är expert hur man
lagligen ser till att den fångade boven får
sitt rättmätiga straff.

Det blev en lång dag idag. 22 mil. Vi kom till hotellet först 19:30. Sen dusch och middag direkt på det. 
Riddarna kring runda bordet. Typ.

Sen bums i säng. Om man är en vanlig teammedlem alltså. Men en cyklande bloggreporter måste rapportera, så därför lyser flitens lampa i mitt rum ännu många timmar.

Vet inte skälet, men det kändes lite konstigt att just jag fick ett rum med handikappdusch. Visserligen värker ryggen lite, men ändå, en handikappdusch kändes lite sådär.


 Det hände såklart massor av grejer under dagen, men jag kan ju inte berätta allt. Då skulle det här bli en roman.

Thats all for today, hörs i morrn.