Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016, 2017 och 2018. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016, 2017 och 2018 med Team Rynkeby och ska göra det även 2019.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Äntligen lyckades jag komma i mål.

måndag, september 16, 2019

Nu finns jag mest på Instagram och Facebook

Om du vill hänga med mig i min träning mot nya Ironmanmedaljer och min cykling till Paris 2020 med Team Rynkeby-GodMorgon Stockholm så kan du följa med på Instagram, där heter mitt konto - föga förvånande - gorandemnert

torsdag, september 05, 2019

Ironman 70.3 Zell-am-See, min race report. Jag blev bestulen.

Måste väl skriva min race report även den här gången. Trots att det blev ännu en DNF. Den här gången känner jag mig nästan bestulen på en medalj.

Får väl se den här bilden som ett slags konstverk. Jag kallar den för "Broken dreams".




Torsdag
Vi, mitt service/hejarklackteam, dvs hustru Kristina och dotter Sofia, flög ner till Zell-am-See redan på torsdagen via ett flightbyte i Frankfurt. Absolut självklart blev våra väskor inte överflyttade till vår nya flight. Levererades till vårt hotell senare på kvällen.


Man blir inte glad när väskor försvinner, det blir man inte.


Märkligt nog, och turligt nog, kom min cykel med på planet.

Raskt iväg för att hämta ut hyrbilen för vidare resa till kommande slagfält.


Serviceteamet nöjd med mitt hotellval. Bara några fjuttiga 
minuters promenad till målområdet.

Fredag
På fredagen gick jag till incheckningen och fick armbandsbeviset på armen.




Självklart köpte jag en tischa och kollade att mitt namn fanns med.

Sen äntrade jag och service/hejarklackteamet bilen för att kolla hela cykelrutten. 


Den backen, 1,1 km, leker man sig inte uppför.

Märkligt, i bil känns inte backar särskilt jobbiga, eller hur? Men oj så vacker rutten är. Fina vägar och magiska utsikter hela tiden.

Vi avslutade rekognoseringsturen med att
inspektera målgången.

Dags att skruva ihop cykeln och ser man på, fick ihop allt som tänkt. Cyklade en sväng för att kolla att allt satt på plats. Fiffigt nog cyklade jag längs med löpbanan för att inspektera även den. Vacker. Runt hela viken av sjön.

Avslutade dagen med god middag.

Lördag
Började dagen med den obligatoriska race briefingen.



Därefter dags för att kolla vattentemperaturen och simma lite i sjön. 20 grader i vattnet kändes lagom.


Till och med simningen är vacker.
Alltså vyerna, inte min simteknik.


Men aj aj aj, en liten olycka händer så lätt. En sten vid stranden orsakade blodvite.



Efter omvårdnad av tån av service/hejarklacksteamet blev det en lätt middag och tidigt i säng.

Söndag. RACE DAY
Äntligen race day. Dagen jag sett fram mot så länge. Idag ska kroppen liksom explodera. Få ut allt som jag kämpat för sedan 1:a oktober då träningen inför det här rejset började.

Få ut allt jag samlat ihop under drygt 300 träningspass, 8,5 timmars svett och slit i snitt varje vecka. Har följt min coach Stina Jönssons träningsschema till punkt och pricka. Inga skräppass, vartenda pass har haft mål och mening. Jag har kämpat och slitit och ändå haft superkul. Precis som träning ska vara.

Sov fantastiskt gott under natten, faktiskt den bästa sömnen på flera veckor. Märkligt. Men skönt.


En härlig hälsning vid frukosten.

Starten för alla agegroups är kl 11:10 och jag beräknar att jag kliver i vattnet ca kl 11:30.


Kl 09:15 började vi vår 30-minuterspromenad till starten.

Går igenom T1 och memorerar en gång till, och kollar även så däcken har rätt tryck. Får pumpa upp framdäcket lite, och ska även kolla bakdäcket. När jag sätter fast pumpventilen pyser det bara ut luft. Hur jag än gör så blir däcket tommare och tommare. Panik. Inte nu. Det här händer inte. Får inte hända.

Lyckas få låna en pump från en annan deltagare och yes, den funkar som den ska. Pulsen sjunker till normalnivå. Slänger min pump i en container på väg ut.

Försöker softa lite innan det är dags att dra på våtisen och sedan värma upp i vattnet. Börjar bli en smula nervös.




Vet att jag lite då och då får en dipp under så lång påfrestning som ett sånt här rejs. Skrev några peppande ord på mina händer och armar att kolla på när det börjar gå tungt.






På ett finger skrev jag Stina som är min coach. Ville tänka på vilket jobb hon lagt ner på mina scheman, ville inte svika henne.

Det andra namnet är Miro. Min "bodyguard" under sommarens cykling till Paris med Team Rynkeby. En f.d elitidrottare som under cyklingen peppade mig som bara den när jag hade det tungt i de långa hemska uppförsbackarna. Han skrev dagen innan rejset ett långt och fantastiskt meddelande till mig med tips och pepp inför loppet. Ville tänka på det när mjölksyran kokade.

Plumsar i vattnet och värmer upp i ca 10-15 minuter. Känns kalasbra. Ska nog gå bra det här.

Tänker lite smart och ställer mig i en fålla med lite snabbare simmare än jag. Hoppas simma in på 50 minuter, max 55. Med lite tur bakom några fötter kanske till och med runt 45 minuter. Min simform har varit klart stigande senaste månaden.

Koncentrerad. Laddad till tusen. Det här ska bli kul.


BÄÄÄM, nu är det min tur att kliva ner i vattnet. Börjar veva och det känns bra. Lite trångt och stökigt men ingen fara. Blir såklart omsimmad och knuffad på lite då och då, men jag simmar superbra. Snabbt och spikrakt.

Vänder runt vid 950-metersbojen och ska bara defilera in på max 50 minuter för jag känner att jag simmar superbra och spikrakt mot målet. 

Vid ca 300 meter kvar, nästan framme, blir jag plötsligt trött. Blir omsimmad av många, orkar inte hänga på. Känner det inte då, men min hejarklack säger att jag då började simma lite i zicksack.

Sista 75 känns det som jag ska drunkna, det går långsamt och jag får kämpa för varenda meter och kommer fullständigt ur kurs. Siktar uppenbarligen på helt fel ställe. Säkerhetsbåtar försöker liksom putta mig rätt.

Jag trodde inte på min familj när de sa jag simmade snett och vint.
Svårt att säga emot med det här bildbeviset. 

Kolla bilden igen. Jag kommer alltså uppifrån vänstra hörnet av bilden och ska  ha den oranga bojen på min vänstra sida. Här är jag ju fullständigt ur kurs, och jag märkte först ingenting av det.

Kommer i alla fall fram till målet på 1 timme, 9 minuter och 19 sekunder. Vad hände? Jag skulle ju sladda in på 50 minuter. Får en riktigt chock när jag kollade klockan när jag klev upp. Såg senare att klockan visade att jag simmade 2200 meter.

Cut off-tiden för simningen var 70 minuter. Bara 41 sekunder tillgodo. Lite halvspännande för de som hade koll på mig.

T1-tiden är helt okey och jag är igång med cyklingen. Bombar på så gott det går med mina kycklingben. Så gott som ensam på de vackra för bilar avstängda vägar. Kör förbi två stycken och blir omcyklad av en eller två.

Ligger på snittet 30,3 när jag kommer till BACKEN. En för mig ruggig historia på 13 km oavbrutet klättrande och med 14 % sista kilometern innan toppen.


Felaktiga uppgifter om lutninen enligt min Garmin.
Min bästis Garmin tyckte det väldigt ofta var
stigningar på mellan 6-10 % långa sträckor
av den blå sträckan på bilden. Mina lår höll med om det.

Nåja, jag kämpade mig uppför hela den blå sträckan som således var 1 mil lång. Stannade inte en enda gång för att vila, vilket var lite överraskande. 

Efter backen fram till 57 kilometer bombar jag på och på den sträckan har jag 29,9 i snitt.

Äter och dricker föredömligt hela tiden. Vid 57 km står en gubbe mitt i vägen och säger stopp. Du kommer för sent till den här cutoffen, säger han. Ridå. Bryter ihop, jag är en känslig pojke.

Det här loppet har en extra cutoff som inget annat lopp har. Vet inte varför. Polistillstånd sas det.

Ett väldigt underligt ställe för en cutoff. Hade den inte funnits hade jag sannolikt hunnit till T2 innan den cutoffen och kanske fått min medalj om jag sprungit som tänkte. Kände mig lite bestulen på den faktiskt.

Kände mig rätt knäckt i flera dagar och tänkte att nu är min triahtlonkarriär över. Har startat fyra gånger men bara lyckats en gång.

Efter loppet var jag både ledsen och fruktansvärt besviken.


På måndagen spöregnade det så det blev mest softande på hotellet och packning av både ditten och datten. Tisdag morgon tog vi flyget hem igen och den här gången kom allt bagage med.



Väl hemma igen började suget komma tillbaka. Det blir revansch om ett år. Men inte i Zell-am-See. Finns inte jättemånga alternativ pga min cykling till Paris för sjätte gången 2020. 

Men en Ironman 70.3 blir det någonstans nere i Europa även 2020. Om några dagar fyller jag 68, men än ger jag inte upp, älskar att ha en träning mot ett bestämt mål. Gärna ett svårt mål, det kittlar lite extra. Jag kommer alltid sist eller bland de sista, men det spelar ingen större roll. Huvudsaken är att jag har kul och mår bra. 

Men ändå, en medalj om halsen är ändå betydligt roligare än att inte få en medalj om halsen.




fredag, augusti 30, 2019

Raceday -2, en slags pre race report

Nu börjar det hända saker som jag tycker är spännande såhär två dagar före rejset, alltså Ironman 70.3 i Zell-am-See. Det handlar om revanch. Revanch för min DNF 2017 här i Zell. Vill du läsa om det debaclet kan du göra det HÄR.

Nu handlar det i huvudsak om att reducera i matchen Göran vs Ironman. Det här är matchserien så här långt.

2016 Pula. DNF. Göran vs Ironamn 0-1
2017 Zell-am-See. DNF. Göran vs Ironman 0-1 (sammanlagt 0-2)
2018 Ruegen. Medalj. Göran vs Ironman 1-0 (sammanlagt 1-2)
2019 Zell-am-See. Göran vs Ironman ????

Vi kom hit ner till Zell-am-See i går. Började inte bra, tre av fyra kollin fastnade i Frankfurt när vi bytte flight, bara cykeln kom med. Det var ju fint. Övrigt bagage kom till hotellet sent på kvällen.



Vill du följa mitt revanschlopp live och följa varenda meter jag förflyttar mig på söndag kan du göra det i appen Ironman Tracker som finns på App store. Mitt startnummer är 2634. Ladda hem och häng med vettja, det blir stenkul.



Vi är blott 10 gentlemen i min agegroup 65-69 av ca 2700 anmälda. 

Svårt att komma ihåg alla känslor, men i år känner jag mig mer förväntansfull än nervös. Känner mig betydligt mer trygg med både simning och löpning än tidigare år.  Det liksom spritter i kroppen av längtan att få kasta mig iväg och börja tävla.

Känner mig så himla nöjd med den träning som coach Stina Jönsson försett mig med under det senaste året.

Sedan 1:a oktober förra året har jag gjort strax över 300 träningspass och i genomsnitt ägnat 8,5 timmar i veckan på träning.

Idag fredag började de slutliga förberedelserna inför rejset.

En härlig frukost är alltid en bra start på dagen.

Sedan iväg för att registera mig för loppet.

Här blir jag taggad och registrerad som fullvärdig deltagare.



Så här ser det ut nu på armen. Det smala armbandet inköptes för
att bringa lycka på söndag.


Sedan blev det shoppingtime i det minst sagt kommersiella tältet. Det blev den vanliga tischan från årets race. Tycker loggan som är tryckt är supercool med alla startandes namn trycka i själva loggan.


 Om man letar noga finner man det man söker.



Yes, där finns även jag med.

Nu dags att inspektera målgången. När jag såg den så mindes jag förra årets upplopp och den magiskt otroliga och obeskrivbara lyckan att äntligen få upp fötterna och springa på den röda mattan igenom målbågen. Fick rysningar när jag stog där och kollade.


Min egna hejarklack/sereviceteam.
Dotter Sofia,. lilla jag, hustru Kristina.


När pengarna var spenderade och inspektionen klar var det dags att kolla cykelbanan men med bil. 

Alltså, det är nog den vackraste cykelrutt jag åkt i hela min cykelkarriär. Har ju och för sig bara cyklat halva, men i år tänker jag cykla hela. Men med bil är det jätteläckert.

Alltså om man tänker bort 13 km av elände och misär när man ska över det där berget.


Om du klickar på bilden så syns det bättre.



 Blir en svettig sista kilometer upp till toppen.



Behind the scenes.


 Nio mil i bil går fort. Väl tillbaka på hotellet dags att skruva ihop cykeln.

Lite pyssel att få allt på plats igen.

När allt var klart dags för en liten provtur som jag lite fiffigt cyklade längs med men bredvid löprutten. Lika härliga miljöer där som på cyklingen, men löpet är nästan helt platt, och i princip bara på en fin grusväg.




På kvällen middag på hotellet som hade en bargequafton.

Ja, det var väl i det stora hela vad som hände denna dag, två dagar före det  stora rejset.

I morgon är det racebriefing och testsimning av simbanan. Det blir också ett kortare cykelpass och ett kortare löppass. Bara för att hålla igång så jag inte beckar igen. Stundtals känns min kropp inte alls mogen för att köra ett triatlonlopp, på mornarna känns kroppen lika rörligt och spänstigt som ett kylskåp.

Du vet väl att det går att följa mig på Instagram också va? Där heter jag gorandemnert.





torsdag, juli 11, 2019

Min cykling till Paris. En slags race report.

Jepp, det var det. Plötsligt är det över. Team Rynkeby-GodMorgon Stockholm 2019 är nu historia.

Vi hade vår första träning 27:e september och 73 gemensamma träningspass senare startade vi vår cykling från Malmö till Paris. Femte gången i rad för mig. Känns ju lite halvgalet, men så kul är det här projektet. Men som vanligt, jag tar det från början.




Fredag 28 juni
Samling Stockholm Central och nattåg till Malmö. Inget särskilt, förutom att jag har hysteriskt svårt att sova på tåg.

Lördag 29 juni
Vi ankommer vid sjutiden till Malmö och promenerar en bit för att hämta våra cyklar. Dit har de kommit med en lastbil som körde ner bara hojarna.

Våra cyklande navigatörer var en smula ringrostiga så vi körde några extra svängar innan vi anlände till färjan som skulle ta oss till Travemunde.




Lång väntan att få cykla ombord på färjan


Till sist fick vi cykla ombord och nu väntade en låååång dag på havet. Som tur var hade vi hytter att vila i.

Men icke desto mindre körde vår lilla ukuleleorkester igång med allsång på däcket.


Nina, Sara och Leo körde allsång med
Leos egenhändigt skrivna låtar


 Mr Ego dvs jag, Magnus, Claes, Nina


Sedan hände några oväntade, obegripliga och trista saker som skulle komma att färga hela kommande veckan för mig och många andra. Den som vet vet.

Efter något som kändes som en evighet landade vi ca kl 21 i Travemunde och nu väntade 76 km cykling, på slutet i mörker.



Men jäklar i min lilla låda vilken härlig cykling det blev. Helt underbara vägar med så gott som nylagd asfalt i stort sett hela vägen.

Dock ingen enkel väg, vi fick bl.a annat ta en liten vägfärja över Elbe och plötsligt hamnade vi mitt i en stadsfest, där vi nästan fick tränga oss igenom. Men vi fick många hejarop.


 Ingen lång sträcka att åka färjan, men vi fick vänta en stund
innan den kom tillbaka


Fest och glam i en by som jag inte kommer ihåg namnet på

Vi kom fram sent till hotellet och jag tror jag la huvudet på kudden först vid 01-tiden innan denna väldigt långa dag tog slut.

Söndag 30 juni




Klockan ringer kl 05:45. Sov dåligt dessutom. Många tankar snurrade. Men icke förty, ny dag, ny cykling. Bara att bita ihop och göra det bästa av situationen. Fick bra pepp av mina fina kamrater som visste vad det handlade om.

Enligt prognosen skulle det bli en varm dag, så jag tog med min kylväst i följebilen utifallatt liksom.




Vi började med härlig cykling på fina vägar med ganska lite trafik.




 Även den här dagen fick vi åka en liten vägfärja

Sen kom värmen. Tempen steg och steg och steg.

Här är det varmt, som i en bastu


Till sist blev det helt galet varmt. Efter 58 kilometer sa min kropp stopp. Bara att kliva av och sätta sig i den airconditionkylda lagom kalla följebilen. Inte ens kylvästen kunde hålla min kropp i fungerande tillstånd.


Hit men inte längre för Mr Ego


18,5 grader i bilen kändes skönt. Trevligt sällskap med 
servicechefen Eva vid ratten och Malin i baksätet.
Malin skulle egentligen cyklat, men skadade en hand någon vecka innan avfärd,
så hon hjälpte till i serviceteamet istället

Började bli farligt varmt nu. Vid lunchdepån var det så varmt så det blev helt olidligt.


 Lunchdepån. Min cykel prydligt upphängt bakom husbilen



Temperaturen i solen resp skuggan

 Några fler klev nu av cyklingen medan merparten kämpade vidare, nu dessutom i rejäl motvind.

Vid eftermiddagsdepån med två mil kvar till hotellet hade nu 28 % av teamets cyklister fått nog och åkte bil till hotellet. Kloka människor om du frågar mig.

Vi borde avbrutit etappen här pga monstervärmen, men alla ville kämpa vidare och då blev det så.

Måndag 1 juli



Vaknade pigg och kry och på ganska gott humör. Nu hade utetemperaturen droppat ner till lite mer bekväma 25-30 grader.


 Skönt att ha Lennart och David i följebilen bakom


Sällan bilder gör naturens skönhet rättvisa,
det var vackare än man kan tro av bilden


 Jag och vår cyklande läkare Nina hade kul.
Magnus fotobombade. OBS. Vi stog stilla när fotot togs



Vi, alltså Mr Ego, Magnus och Miro hade också kul.
Nu var det Sara som fotobombade

Vi avslutade dagen med ännu en förskräcklig backe. Många sådan denna dag. Lång som f** som aldrig tycktes ta slut. Sara cyklade bredvid mig som en slags assisterande grindvakt vilket från dag två var min uppgift.

Hade det läbbigt tungt, men Sara peppade och vi pratade bort nästan fyra lite halvtrista mil. Så kom vi till den där backen. Jag kämpade på, som jag alltid måste göra i backar. Efter några kilometer stönar jag fram till Sara att nu går det inte längre, jag ger upp, mina ben orkar inte dra runt tramporna mer. Okey säger Sara och hon cyklar vidare medan jag saktar in för att stanna och kliva in i följebilen.

Precis innan jag ska klicka ur fossingen tittar jag ner och ser att jag glömt växla ner till lillklingan fram. Sara och jag hade tydligen så trevligt så jag glömde växla.

Ropar till Sara och hon stannar till och peppar mig upp sista biten för den är ändå, trots lillklingan, rätt tuff för mig. Så tuff att två cyklister väljer att sätta sig i följebilen vilket ger mig bara ett alternativ, att cykla hela vägen till hotellet trots brinnande lår.

Här tuffar vi uppför på lillklingan.
Du ska veta att Sara är superstark, hon hade kunnat
cykla baklänges i cirklar runt mig om hon velat,
men hon är snäll och peppade upp mig.


Dagens hjältinna Sara och en slagen hjälte vid after biken vid hotellet

Tisdag 2 juli


En ny dag randas.




Samma rutin som alla dagar, upp kl 06, frukost kl 06:30, upp på rummet och slutpacka, bära ner väskorna till lastbilen, hämta ut cykeln, kolla den och pumpa däck, gå på toa igen och slutligen ställa upp för avcykling kl 08:00.

Vi cyklade i två klungor med ca 17-19 personer i varje. Varje klunga med en Draglagschef och en Grindvakt. Draglagschefer, grindvakter, kapten och följebil hade radiokommunikation via komradio med örsnäcka.

Övriga cyklister i fasta positioner. Bara draglagen, som bestog av 4-6 cyklister roterade.


Komradio med örsnäcka och mikrofon
underlättade vår cykling avsevärt.
OBS det är inte hörlurar på mina öron, 
det är en s.k. windfree som tar bort vindbruset.


Via radion styrde grindvakten farthållningen och meddelade dragslagschefen om det uppstog luckor eller hände något, typ punka för någon.


Jag längst bak, kycklingpappan.


Big Mike, Micke, och Tina håller farten.
Lite avis på deras utsikt. 
Längst bak har man inte riktigt samma utsikt.


Depåstopp


Första depåstoppet kommer efter ca fem mil, där bjuds på fika, energi, mackor, frukt och lite annat. Efter ytterligare fem mil kommer lunchdepån, då blir det mat, fika, kakor, godis och lite annat.
Såklart kommer eftermiddagsdepån efter ännu fem mil med fika, energi, ibland mackor, frukt och lite annat.


Alltid glatt humör.
Catrin, Henrietta
Lilla jag, Sara, Ylva


Onsdag 3 juli



Kommer inte ihåg skälet, men den här dagen började jag med att sitta i följebilen. Sannolikt för att början av rutten var extremt backig och jobbig och jag ville inte bränna mitt krut i början. Ville hellre cykla längs Moseldalen. Ett bra beslut visade det sig. Om nu det var skälet.


 Ett trist men klokt beslut att starta i bilen.
Man blir klokare med åren.
David och Lennart är dessutom väldigt trevliga, så för den 
sakens skull hade jag gärna suttit i bil fler gånger.


Blev dock lite förvånad att de hade en vattenkanna
bland utrustningen. Men det visade sig vara en bra grej längre fram.

Klev på igen efter x antal mil när de värsta backarna var avklarade.

Den här killen bredvid mig på bilden under heter Leo. Han är AIK:are hela han. Plus att han brinner för det här projektet. I våras cyklade han 40 mil från Stockholm till Sundsvall för att kolla fotbollsmatchen Sundsvall - AIK. 

Samtidigt bad han sina AIK-vänner att skänka pengar till Barncancerfonden om han cyklade. På den cyklingen bidrog AIK:are med långt över 20 tusen kronor som oavkortat gick till vår insamling till BCF. Respekt, alla AIK:are.



Me and Leo

Ibland kom klungorna ifrån varandra av olika skäl. Den här gången kom min klunga lite väl långt från den andra så vi stannade och väntade.


Roland och Peter kände sig lite slitna så de passade på att vila lite.


Efter jobbiga backar kommer ofta en belöning




Sen rullade vi nerför till lunchdepån som inte gick av för hackor. Vare sig ur matsynpunkt eller utsiktssynpunkt.




Blev en smula för varmt för Mr Demnert även denna dag, så jag fixade bara åtta mil av 21 möjliga mil. Attan så trist, men om kroppen inte funkar så gör den inte det. Så det blev trevliga samtal i följebilen igen.

Hela veckan har jag känt att det gått ganska tungt. Långt från den där topp-form-känslan jag hade förra året. Nu har jag fått slita för varenda tramptag varenda dag har det känts som. Det har varit jobbigt både fysiskt och mentalt.


Torsdag 4 juli




Wow, idag kom toppformen. Idag gick det lätt att cykla. Äntligen. En spännande dag där vi cyklade i tre länder. Frukost i Tyskland, förmiddagsfika i Luxemburg och middag i Frankrike.




Jäklar vilken härlig väg genom Luxemburg. Fina asfaltvägar genom ett böljande landskap. Uppför, nerför, uppför, ner i en aldrig sinande backström med fantastiska vyer även här. Härligt var bara förnamnet.


Knappast backbefriade idag heller. 
Första gången i världshistorien som Mr Ego drar 
upp delar av klungan i en backe. Like a boss liksom.
De bakom ville väl vila lite.
Backen är brantare än den ser ut på bilden, låg mellan 5-10 %.

När vi närmade oss Verdun stannade vi till vid ett minnesmärke från ett av första världskrigets värsta slag.




Halva gänget tog sedan en avstickare till ett minnesmuseum medan resten av gänget cyklade till hotellet.


Även denna dag blev varm. 
Men idag räddade min kylväst mig

Vid hotellet, dit vi kom ovanligt tidigt pga att vi bara cyklade knappt 15 mil, hade vi en after bike i gröngräset med en hänförande utsikt. Första gången vi kunde ha en lång after bike vid hotellet. Blev mycket prat och dessutom drog vår ukuleleorkester igång allsången igen. Kul avslutning på dagen.


Stekhett är bara förnamnet. Skaplig vy för på en after bike.


Jag och världens bästa vicekapten, Patrik Fagerholm.
Så värdsabra att han blir nästa års kapten.


Fredag 5 juli


Näst sista dagen och ännu en äckligt varm dag. Började fint och vi fortsatte i fina raka led.


I min klunga var vi ojämnt antal så jag låg ensam längst
bak skyddad av mina bodygards Peter och Miro.

Killen till höger i bild, Miro, kallade jag ibland för Balkanhissen. Miro har Jugoslavisk bakgrund, därav mitt smeknamn på honom. I några backar, som för mig var rent överjävligt jobbiga, gled Miro elegant ner till min sida och la sin hand på min rygg så jag liksom fick en växel till i tramporna. Riktigt najs för mig och för Miro var det ingen uppoffring alls sa han, för Miro är starkare än en grizzlybjörn.

Depåstopp i härlig miljö


 Tjejernas toalett. Det sitter en tjej därute. Ser du henne?


Om du kollar noga ser hur en gul hjälm sticker upp. 


På den här sträckan händer resans enda incident. Jonas går på hjulet framför och går i backen. Ingen större fara, men han får skrapsår på armen som snabbt fixas av Lennart i följebilen.

Vi tuggar sedan vidare och i en liten liten backe uppför smäller det till i Jonas cykel och hela bakväxeln lossnar. Växelörat gick av. Så in med Jonas och hans cykel i följebilen och vi andra hojar vidare mot horisonten.


Nu börjar min kropp protestera lite trots kylväst.


 Kort stopp i väntan på följebilen för att fylla vatten i flaskorna.

Efter stoppet du ser ovanför händer något väldigt märkligt. Vi cyklar på, i minst sagt begränsad fart pga värmen. Vi ligger i ett tempo på ca 18-20 km/timmen. Jag tycker vi kan öka lite, och ropar i radion till draglagschefen Mattias att vi kan öka lite.

Så blir det, en liten liten fartökning. 

Mindre än två minuter senare är det som någon drar ner en rullgardin framför mig och jag bara slutar att trampa, och ropar i radion att jag kliver av. Rullar åt sidan och kan knappt andas. Kliver in i följebilen och åker bil de sista tre milen till hotellet. Lite trångt eftersom Jonas redan sitter där.

Efter några mil slänger Lennart och David av Jonas och mig i en vägkorsning. Vi måste byta bil så det finns plats om någon bonkar framöver pga värmen.


Inte särskilt ledsna för att vi blev avkastade. Ny serviceteambil
kom och hämtade upp oss bara några minuter senare.


Gick ingen större nöd på oss när vi väntade in
cyklisterna vid hotellet.


För att ha fräscha kläder måste man ju tvätta också. Det gör man i handfatet i badrummet och så kan man torka kläderna efter bästa förmåga. Denna dag valde jag frisk luft som torkmetod.




Lördag 6 juli


Sista dagen. Incykling till Paris. Upp med tuppen, vi måste börja cykla redan kl 0600 för att hinna till Rynkebys gemensamma målgång inne i Paris.

En platt och enkel cykling kanske du tänker när du kollar bilden ovan. Icke. Platt, korrekt. Enkel, icke. Trettiomiljarder rödljus måste passeras genom förorterna. Hopplöst, så vi delar upp oss i tre klungor som håller radiokontakt med varandra. Funkar hyfsat bra.

Några mil innan Paris säger vi hejdå till vår följebil som inte kan följa oss inne i Paris och vi håller tummarna att vi inte får punka eller annat cykelstrul. Vi skiljs åt vid en mysigt pausställe med diverse djur som gick omkring.


Här lyckades jag fånga två åsnor på samma bild.
Mr Ego och Micke, Big Mike.

Sen bombade vi in i själva Paris utefter Seine.

 En härlig vy och nu nära vårt slutmål



 Ett ännu snyggare motiv. Utsikten är det heller inget fel på.



Draglagschefen Tina glad och lycklig att för tredje
året cyklat till Paris.


 Snabba stopp. Snabba selfies i trafiken


Minsann inte var dag man cyklar på Champ-elysees inte.
En gång om året räcker fint.

Innan vi nådde slutmålet stannade vi såklart vid Eiffeltornet, sinnesbilden av Paris för att fota och fira lite i förväg.

Lilla jag och Draglagschef Tina. 
Det här var tredje gången vi cyklade
till Paris tillsammans.

Sedan några år har det tydligen blivit tradition att någon, eller några, i teamet i smyg skruvar på ventilhattar på mina hjul när vi cyklar in i Paris. I år märkte jag inte det förrän i utkanten av Paris, men jag lät de sitta kvar. Kul med en pimpad cykel när man ska cykla in i Paris. Det borde alla ha.




Därefter cyklade vi till samlingsplatsen och cyklade förbi hundratals åskådare som hejade på oss och alla andra Rynkebyteam. Dessvärre dog min telefon precis när jag skulle fota detta. Trist såklart, men minnesbilderna sitter ändå kvar inom mig. Magiskt ögonblick.

Skrev ju häruppe att vi hoppades på noll punkteringar efter det att följebilen lämnade oss. Blev inte så. Vi hade tre eller fyra punkor på vägen och ett otal kedjehopp. På samma cykel. Men med glatt humör kom vi ändå fram. Med bara ett olycksaligt misstag. En spd-vurpa. Av mig. Pinsamt.

Senast jag gjorde en sån vurpa var den 15:e juli 2017. I Paris med Team Rynkeby såklart.

Aj. Landade på höften. 
Inga skador på ben, arm eller hand.


Självklart körde vår ukelelorkester igång allsången igen.


 Snubbar jag cyklat med till Paris.
Patrik F 4 ggr, Jörgen 4 ggr, Jonas 4 ggr.
Jag och Jörgen är nu uppe i fem gånger.
Således 18 års Rynkebyerfarenhet. Om man tänker så.


Bilden nedan består av oss fyra som råddat teamets all träning från september till Paris. Jag har varit TA, träningsansvarig, dvs ansvarig för all träning inkl uteträningen. Tina var vår Spinninghäx....f´låt Spinningfröken under hela innesäsongen och dessutom varit draglagschef på våra flesta distanspass.

Mattias har ibland hjälp mig med utepassen och även han varit draglagschef ute. Vi har alltid kört med två klungor.

Till höger vicekapten Patrik F som alltid kört som grindvakt i en klunga och jag i den andra.


 Det här är mina fina kompisar som jag beskrivit ovanför



Tuffa killar. Om jag får säga det själv alltså.
Min bodygard Miro, aka Balkanhissen.
Och så lilla jag, 196 cm hög och 97 kg tung.
Men med kycklingben.


Team Rynkeby-GodMorgon Stockholm 2019

När festen var slut i parken gick vi till hotellet och lastade in våra cyklar i lastbilen som körde de tillbaka till Stockholm.



På kvällen hade vi gemensam avslutningsmiddag på restaurang, men innan dess bjöd vicekapten Patrik på champagne i hotellbaren.


Efter middagen var det "hopp och lek" för alla. Inga mer gemensamma ordnade aktiviter, inga tider att passa. Nu är det slut. Nu återstog bara att fira i Parisnatten. Och du vet, what happens in Paris stays in Paris.


Så här dags på söndagsmorgonen tog
Projekt Rynkeby 2019 slut för mig.
Då var jag nästan lika tom som klockans batteri.

Söndag 7 juli
Vaknade hyfsat tidigt och mådde som en prins. Jag är väldigt måttlig med sånt som kan skapa huvudvärk och annat obehag. Man lär sig med åren.

Ganska tidig frulle och ytterligare några hejdåkramar.

Sedan gick jag, Mattias, Sara och Matilda ut en sväng på stan. Ingen av oss vill "turista", bara softa och glida omkring. Ta en fika på en café, vi tog lunch på ett annat, och käkade glass i en park utefter Seine. En perfekt avslutning på Paristuren.

Mattias, Sara och jag åt varsin i mitt tycke en sanslöst god glass

Kl 19:25 lyfte SK2572 som tog mig hem till Stockholm igen. Jag somnade innan planet hade planat ut uppe i luften.



Vill du uppleva samma makalösa upplevelse som det är att vara med i Team Rynkeby och få ett foto av dig framför Eiffeltornet precis som jag gjort fem gånger?

 Att hjälpa till att samla in viktiga pengar till Barncancerfonden och därmed hjälpa till att utrota barncancer?

Klart du vill. På köpet får du den här fantastiska upplevelsen som jag nu försökt förmedla. Plus allt annat vansinnigt roliga saker man gör under året från slutet av september till målgången i Paris.

HÄR hittar du var du söker. Det finns många Rynkebylag över hela Sverige. Sista ansökningsdag är 25:e augusti, men varför vänta, sök redan NU. 

Den här veckan har jag totalvila och från måndag nästa vecka blir det fullt fokus på nästa projekt, Ironman 70.3 i Zell-am-See. Race day 1:a september.

 Vill du hänga med på den "resan" gör du det enklast genom att följa mig på Instagram. Där heter jag föga överraskande gorandemnert.