Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015 och 2016. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015 och 2016 med Team Rynkeby och ska göra det även 2017.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå.

tisdag, februari 21, 2017

Det där med elcykel

I morse var jag ute på en promenad med hunden. Inte vår hund, dotterns hund. Vi har ingen hund. Har haft.

Måste ju säga att det är betydligt lättare att vara hundvakt än barnvakt. Men roligare att vara barnvakt. Lyckligtvis är våra barnbarn numera så stora att de inte behöver någon barnvakt i traditionell betydelse.

För någon månad sedan tog vi med dom till Moderna museet där de aldrig hade varit. Succé, meddelade föräldrarna senare. Kul.

Hursomhelt. När jag var ute och promenerade i morse fastnade blicken på en pendlarcyklist. Såna ser man ju hur många som helst av, så det var i sig inget konstigt. Det som gjorde att jag till och med stannade för att kolla var att den här cyklisten kom uppfarande i en backe som jag tycker är rätt ansträngande.

Tyckte han cyklade anmärkningsvärt fort uppför utan att se det minsta ansträngd ut. Inte ens bilar bakom var intresserade att köra om. När han passerade mig kollade jag extra noga på cykeln, och javisst, såklart satt det en klump på ramen. Elhoj.



Sen ägnade jag resten av promenaden åt att fundera över varför man köper en elhoj. Den är ju liksom ingenting. Ingen cykel, ingen moped.

Varför inte en vanlig cykel? Bättre för hälsan. Men jobbigare såklart. Alltså är en elhoj ett sätt att vardagsträna, fast inte så mycket så det blir jobbigt.

Men om man inte vill att det ska vara för jobbigt borde moped vara lite snabbare. Men då har vi ju det där smattrande ljudet såklart. Men det går snabbare än både cykel och elhoj.

För miljöns skull? Vacker tanke, men det kostar väl i alla fall någonting för miljön att ladda batteriet. Och var tar det vägen när det är helt förbrukat?

Om det är för miljön, varför inte gå hela vägen och välja en vanlig cykel? Vill kämpa för miljön, men bara lite lagom kanske?

Jag kom aldrig fram till ett bra svar varför man köper en elcykel. Men det är en nisch som växer oerhört fort läste jag, det säljs tydligen galet många elcyklar numera.

Funderade också på när de dyker upp på Vätternrundan. Kunde inte hitta något förbud om elcyklar i regelverket, bara förbud mot motordriven cykel. Är ett batteri per definition en motor?

Och hur länge tror du det dröjer innan de traditionella racerhojarna går att köpa med eldrift?

Är det månne cykelns framtid som redan är här? Det tog lite tid innan skivbromsarna började dyka upp på racercyklarna, nästa steg är nog eldriften.

Kikar man lite i kristallkulan så dröjer det säkert inte många år innan vi har den första SUB5-gruppen i VR. Kom ihåg var du läste det först.

lördag, februari 18, 2017

Jag är en ickecyklist

Fint väder. En lyckosam förhandling med tjänstgörande helgprogramsättare, dvs hustrun, resulterade i en rätt härlig lördagsförmiddag.

Den här helgen hade hon satt upp besök på Vårsalongen. Du vet det där plejset som okända konstnärer med lite tur kan få ställa ut sina alster. Vi kikar in där varje år och det brukar vara rätt kul.

Hon hade satt lördagen som kulturdag, men efter en del givande möten vid matbordet så kom vi äntligen överens. Jag kunde cykla på lördagen så går vi på Vårsalongen på söndagen. Perfekt.

Sagt och gjort. Upp kl 7, en god och närande frukost och sen började eländet. Eländet som kan hänföras till vädret och årstiden.

Det blev ullstrumpor, vanliga bibs, långbenad vintercykeltights ovanpå, på överkroppen merinoulltröja underst, en Craft vindstoppertröja på det. Armvärmare krängs på, sen en långärmad vanlig cykeltröja och sen ytterst en vindjacka. Kände mig som en Michelingubbe.

På fossingarna rejäla cykelvinterkängor med extravarm sula och ovanpå allt vinterskoskydd. Det var ju ändå tre minusgrader ute.

När jag äntligen krängt på mig allt var jag genomsvettig och jag gav mig iväg. Frös direkt. Borde ha tagit en vindväst ovanpå allt. Och en buff för att täcka hals och haka. Orkade inte vända om.

Hade planerat en 6-milatur i lugnt pulszon2-tempo. Började bra. Tog vägen förbi Skålhamra. Du som kört där vet att det är en kul sträcka på en mil med många svängar och många små backar genom ett härligt lantligt landskap. En av mina favoritsträckor av flera skäl.

Första halvan är rätt krokig


 Idag var det försiktighet som gällde. Rätt halt i skuggiga partier.

När jag cyklat några mil kom jag på att jag var jäddrans fikasugen, och på min planerade runda fanns inga öppna ställen, det visste jag.

Så därför tog jag ett snabbt beslut i en vägkorsning att köra lite längre och nå det berömda fikastället Lunda Livs. I alla fall berömd i Audax och lite andra cykelkretsar.


 Man tror alltid att det är stängt. Men det är det inte.
Eftersom det ligger lite off, tycks det vara ett populärt ställe
att göra inbrott. Därav alla galler.


Men gott fika och goda bullar har de i alla fall.

Efter en kort paus upp på aluponny igen för nu var det dags att vända hemåt. Bara fyra mil kvar.

Gick fint i två ungefär. Sen nådde jag norra delen av Skålhamravägen. Den är avsevärt mycket jobbigare från det hållet. Särskilt när tröttheten lite lömskt kommit smygande.

Stannade och åt den sista Snickersbiten. Laddade mentalt, för jag visste ju vad som väntade.

Och så iväg. Jobbigt jobbigt. Den ena backen värre än den andra kändes det som. Backar som jag normalt bruka klämma utan större problem kändes nu som Mur de Huy-varianter. Fan vad jag fick slita.

Det är "betyget" tyckte Strava jag var värd.

Idag mötte jag bara fyra cyklister. På våren möter man kanske 20-30-40 stycken på den här sträckan. Jag vinkade och ropade hej till alla fyra, men ingen besvarade mina hälsningar. De hade alla bockstyren. Det hade ju inte jag, så jag ansågs väl vara en ickecyklist, en gubbjävel som är ute på en liten motionsrunda på en hybridcykel med rakt styre. En snubbe som inte tillhör den "riktiga" cykelfamiljen. Alltså hälsar man inte tillbaka.

När jag kom hem var jag rejält trött. En snortung cykel, närmare 15 kilo, dubbdäck både fram och bak, tunga vinterskor, 103 kg ryttare, ett tyngre luftmotstånd låter som bra bortförklaringar.

Men som någon sagt, oavsett hur mycket man tränar kommer det aldrig bli lättare, bara snabbare. Jag tar till mig det. Men min snitthastighet var så usel idag så jag vill inte ens nämna den.

Trots allt, ett bra pass och jag är stolt att jag faktiskt körde så långt som jag gjorde, det var inte meningen från början. Det blev 83 km.

Nu återstår bara att försöka hålla mig vaken till kvällens Mello. Lite tveksam till det, men jag ska göra ett försök i alla fall. Eller inte.

By the way, för intresseklubben, den här rundan körde jag idag. Fikapausen längst upp i spetsen. Totalt blev det nog två mil extra idag än tänkt. För att få en fika och en bulle.



tisdag, februari 14, 2017

Jag har gjort fel. Jag gör nu en s.k. pudel

Läste du mitt senaste blogginlägg om semlans betydelse för välmåendet? Där hade jag en bild på en semla med lite näringsvärden inlagda i bilden. Jag tyckte den var kul att ha som illustration för det som jag skrev.

Jag snodde den bilden utan att fråga upphovsmannen till bilden. Det var inte bra. Det är olagligt. Man får inte göra så. Jag skäms.

Jag gjorde fel. Dumt. Pinsamt.

Upphovsmannen till bilden är Bjarne Nordberg. Det är han som tagit fotot och det är han som gjort hela bilden med all text inlagt. Alltså är det hans fel att jag numera gärna äter en semla för mycket.

Det var den här bilden jag olagligen snodde. Erkänn att du tycker den
är fin och gav dig en helt annan insikt om semlans betydelse för cykling.


Bjarne kontaktade mig och förklarade artigt det där med bildstöld från nätet. Jag har bett om ursäkt och han har accepterat den, och jag lovade att skriva lite om saken också. Som ett litet tips att man ska vara försiktig när man tar bilder från nätet.

Man får ta bilder från nätet för privat bruk, dvs du får ha bilder eller illustrationer tagna av andra än dig själv om de BARA finns i din dator och du inte publicerar dom på Facebook, bloggar, Instagram osv osv. Sån är lagen om upphovsrätt. Tar man bilder tagna av andra och på något sätt publicerar dom kan man dömas att betala dyra pengar.

Bjarne är en snäll människa som inte kräver betalt för min bildstöld. Vi är numera vänner på Facebook och har redan hittat några gemensamma nämnare, bla annat att vi är medlemmar i samma cykelklubb, Fredrikshof.  Det var en kul och en lite oväntad vändning.

Så än en gång Bjarne, f´låt.

Idag är det Alla Hjärtans Dag. Då ska man kramas utav helvete rent ut sagt. Tar mig friheten att göra lite reklam i välgörenhetens tecken. Det här är vad vi i Team Rynkeby Stockholm ska göra idag.

Har du vägarna förbi Stureplan i Stockholm under eftermiddagen, så köp en kram. Billigt som tusan. Man kan betala för att slippa kramas också.

Tyvärr kan du inte köpa en kram av mig, inte idag i alla fall, jag har dessvärre ingen möjlighet att vara på plats idag.

Glad Alla Hjärtans Dag! 
Kom och kramas med oss i dag! 🤗
Kl 15.30-18.30 säljer vi i Team Rynkeby Stockholm kramar för bara 20 kr till alla som vill ha. Tag chansen, du som inte har någon att krama på Alla Hjärtans Dag, du som har någon att krama men vill öva lite först och du som bara älskar att kramas i allmänhet! Varenda kramkrona går till Barncancerfonden!
Så kom till Stureplan i dag mellan kl: 15:30-18:30 och kramas för en fin & viktig sak!
Kram från oss! 💛



Kram till alla som läser min blogg.

måndag, februari 13, 2017

Semlans betydelse för välmåendet

Det fuskas med allt nuförtiden. Läppbalsman, EPO, motorer i cyklar. Inte minst fuskas det med semlor. De börjar säljas alldeles för tidigt. Kanske beror det på att de är supergoda. Efterfrågan helt enkelt.

I fredags återupptogs min löparkarriär. Med med tanke på snö och is gjordes comebacken på gymmets löpband. Det blev lite intervaller. Sånt är ju bra.



Det kändes så bra så en belöning var en självklarhet. Särskilt som gymmet ligger vägg i vägg med ett kafé. Som säljer semlor.

 En bamsing till mig och en liten till hustrun. 
Nej nej, detta är ingen genusfråga. Hon ville inte ha den stora modellen.


Well, lite nytta kanske den gör i alla fall.

På kvällen läste jag väderprognosen för lördagen. Plusgrader och allmän fin stämning utanför husknuten. Det blir cykling på riktigt bestämde jag.

Vaknade redan kl 6 och jublade ÄNTLIGEN.

Kollade besviket på termometern. Någon har farit med osanning.



Aj aj aj. Men ett beslut är ändå ett beslut. Så på med vinteruniformen, vintercykeldojor förstärka med vinteröverdrag och så iväg. Drog kallt, borde haft ett lager till utanpå. Men bara att bita ihop.

Trots kall fartvind så blev det ändå en behaglig och fantastisk skön runda på nästan 5 mil. Men Postcykeln är ändå bara begränsat kul att cykla med. Trots allt. Det är ju en billig instegsvariant som inte växlar sådär jättebra. Men den funkar trots allt och snart är det barmark och väder för riktiga hojen. Med wattmätare monterad.

För den inköpta wattmätaren passade ju inte till Postcykeln. Tyvärr. Och jag som slängde returformuläret och dessutom har jag olyckligtvis glömt var jag köpte den så det är ju helt omöjligt att returnera den.



När jag sen stog i duschen upptäckte jag små utväxter på min kropp. De satt inte där för några månader sedan. Undrar om det är normalt eller farligt.

Ifall du inte ser utväxterna visar jag för tydlighetens skull
var de sitter. Brännan från 2015 sitter fortfarande kvar. Fantastiskt.

De där utväxterna måste nu fyllas på med minst 25-30 watt för att jag ska bli nöjd. Helst 50, men det är nog i knepigaste laget.

I dealen med hustrun att jag skulle cykla till Paris för tredje gången ingick att hon har förtur i programsättningen för lördagar och söndagar fram till 31/3.

Därför var såklart ett kulturprogram inlagt. Först en kul tur och sen kultur.

Vi besökte Scalateatern och såg den kritikerrosade pjäsen Egenmäktigt förfarande.


Blev nästan en fullpoängare. Ingen paus och därmed inget teaterfika blev till ett minus i protokollet.

Det mesta är således kul och lattjolajbans, men i övrigt kan jag bara säga att life sucks för närvarande. Meddelas endast på detta sätt.

torsdag, februari 09, 2017

Idag kom belöningen. Sju månader försent.

Kul kul kul. Ännu en lite prudelutt som gör att jag kan fylla ytterligare en ruta med värdefull information på min cykel-Garmin.

Jag snackar så klart om min belöning för att ha genomfört cyklingen till Paris i somras. Om den, den ännu troligen icke utkvitterade belöningen, skrev jag ju om häromveckan.

Nu är den utkvitterad.

Det finns en liten fiffig grej här förstår du. Det är inte jag som köpt grejen. Nejdå, det är mitt företag som investerat i en fin wattmätare för cyklar.

Innebär ju faktiskt, om man ska vara noga, att det här inte räknas som MIN belöning till mig själv för den genomförda cyklingen. Det här är ju en företagspryl. Alltså borde jag kunna kvittera ut en belöning till. Smart Göran, smart.

Gäller nu bara att ta den svåra förhandlingen och förklara detta för hustrun.

Wattmätaren är ju som sagt såklart avsedd för företagets Postcykel, den som företaget investerade i av både ekonomiska som miljömässiga skäl i september 2015.

Med cykeln ska alltså jag lämna mitt företags utgående post i Postnords brevlåda. Visade sig att det blev betydligt lönsammare med en cykel istället för med bil.



En utmärkt kalkyl räknade hem hojen så den blev intjänad redan i trakterna av augusti förra året. Nu är den alltså rena guldfabriken. Teoretiskt alltså.

Kalkylen kan du kopiera till ditt eget företag där du jobbar. Både din revisor, ekonomichef och Miljöpartiet kommer att älska dig. HÄR kan du läsa om kalkylen. Och HÄR kan du läsa om revisorns glada reaktion.

Anledningen till inköpet av wattmätaren är ju att jag, för det är jag som ska distribuera ut våra brev från företaget, blir så himla trött av det. Jag cyklar alldeles för tufft så jag knappt når fram till brevlådan på grund av ren utmattning.

Det var då jag kom på att en wattmätare löser problemet. Med den kan jag på ett bra och säkert sätt hushålla med krafterna för att kunna slutföra mitt arbetsmoment varje dag. Arbetsskyddsombudet (som av en ren händelse, råkar vara jag själv) hade redan tänkt att det vore en bra lösning. I annat fall hade postdistributionen kunnat komma att fallera helt ansåg han.

Så drog han en jämförelse med hur Postnords postdistribution havererat totalt. Sannolikt pga snålhet i icke inköpta wattmätare till postiljonerna. Då förstår vi alla hur viktig funktion en sån här liten pryl har i vårt samhälle.



Och funkar den inte så bra som vi tänkt, ja då kan jag ju alltid låna den och flytta den till min cykel. Bättre att ha den där istället för att bara ligga och skräpa. Det är redan tillräckligt med skräp på Moder Jord.

Nejdu, nu måste jag kila iväg och montera den här roliga och samhällsviktiga saken. På betald arbetstid såklart, det är ju ändå företagets Postcykel det handlar om.

tisdag, februari 07, 2017

Sten, sax och påse

Ny vecka, nya utmaningar. Tanken var mycket löpning och simning och mindre cykelträning.

Jag börjar med löpning, tänkte jag strategiskt på måndagsmorgonen. Ikväll kör jag igång. En lugn och fin löprunda blir bra.

När kvällen kom och jag kollade ut genom fönstret kändes vädret inte jättelockande för utomhusaktivitet.

Så jag lät helt enkelt min högerhand möta min vänsterhand i sten, sax och påse för att avgöra om det trots allt skulle bli löp, sim eller till och med cykling på trainern.

Det blev en mycket spännande tävling hur jag skulle träna

Trot om du vill, men den segrande diciplinen blev ett pass på trainern. Vilken himla tur med tanke på vädret.

Väl uppe på trainern valde jag att köra ett s.k. sweetspotpass, dvs runt 85-90% av FTP-värdet. För dig som svävar i okunnighetens land om FTP, kan man väl enklast säga att FTP-värdet är det hårdaste du orkar köra i 1 timme.

Innebär att 90% är hyfsat tufft men enligt alla möjliga experter en perfekt nivå att träna på om man över tid vill höja sitt FTP-värde, dvs bli ännu starkare.

Det blev klackarna i taket när jag var klar med passet. Jag gjorde samma pass för exakt en månad sedan och igår lyckades jag genomföra programmet på exakt 90% av mitt FTP. Perfekt alltså. Resultatet blev 10 watt högre snitt än testet för en månad sedan. Oh yeah baby, där satt den.

Då kände jag mig så nöjd och glad att en tanke for genom mitt huvud att jag också skulle ge mig ut på en kort löprunda också, men hustrun räddade mig från fördärvet genom att säga att maten var klar.

Hursomhelst så kände jag mig väldigt nöjd, träning ger resultat, så enkelt är det. Det taggar såklart att ligga i ännu lite mer framöver. Är fortfarande inte helt nöjd med min träningsinsats när det gäller löp och sim.

Men veckan är ännu ung, så tid finns att skärpa till mig.

PS. Det har uppstått ett obekräftat rykte här hemma. Den s.k. tävlingen, sten, sax och påse, för valet av träningsform, kan ha varit riggad med ett förutbestämt resultat. Inget går att bevisa, men mycket tyder, och talar för, att det faktiskt var så. En förundersökning inleddes men lades rätt omgående ner pga bristande bevis. Ingen inblandad var beredd ett berätta något.





söndag, februari 05, 2017

Som Jocke säger, Tack som fan

Den som aldrig sett en konsert med gruppen Kent kanske inte fattar rubriken. Strunt samma egentligen, men tack för alla kul och peppande kommentarer kring mitt förra inlägg. Sånt värmer. Jättemycket.

I onsdags hade vi en ny spinningfröken när vi i Team Rynkeby skulle köra vårt sedvanliga onsdagspass. Eller ny och ny, hon har pryat en gång tidigare. Vår kapten Jonas, som brukar vara ledare på dom passen, var sjuk så det blev Tina som tog över den rollen. Ingen duvungen det inte, vare sig som spinningledare eller cyklist.

Hon har minsann ett SM-brons som merit. Som cyklist alltså, inte som spinningfröken.

Spinningfröken Tina, till höger i bild, väldigt nöjd med att princip 
ha kört slut på oss.

För att inte ännu en gång hamna i det s.k. genusträsket vill jag påpeka att kapten Jonas också brukar köra slut på oss. Men han har ingen SM-medalj i cykling.

Eftersom Tina körde så gott som slut på mig, så blev det en vilodag på torsdagen.

Vilodagar kan ibland vara extra festliga och syndiga.

Men sen fick det f** i mig vara nog. På fredagen var det dags att börja kampen att spöa lillbrorsan i marklyft.

105 kg på stången, i set om 3x5 lyft är tungt, 
men inte jättejättetungt. Hanterbart, som man säger.

Vet inte hur mycket lillbrorsan orkat med, han är 15 år yngre, så jag famlar lite i blindo hur den träningen ska läggas upp. Eller snarare hur jag skulle lägga upp den träningen. Jag har nämligen bestämt att inte ta upp kampen. Min rygg protesterar lite så jag väljer att ligga kvar på mitt pers från förra året, 140 kg. Känner mig nöjd med det, även om mitt mål var 150 kg, så jag håller mig till vikter runt 100 med fler lyft istället för att få själva träningen i kroppen.

På kvällen kom suget efter ett trainerpass, så då blev det den nya Vulkanbanan i Zwift.

Självklart knäppte jag en bild där jag lyckades krama ur en hyfsat
anständig watt i en uppförsluta. 

Men alltså, jag kan inte låta bli. Den bästa musiken för mig när jag kör trainer är ZZ Top. Käcka pojkar som rockar lagom fett. Om man säger så.



Lördagen blev träningsfri igen. Alltså träningsfri från sedvanlig träning. Bryggbygge på landet stog på programmet.


Eftersom killarna på bryggan alla är kunniga i byggandets konst tog jag på mig uppgiften att dokumentera bygget. Plus att jag var hantlangare, dvs jag fick bära ut plank från upplägget 75 meter från bryggan. Jag lovar, idag har jag mer träningsvärk i hela kroppen än jag har efter ett tufft pass på gymmet. Så helt träningsfritt blev det inte. Kommer dock inte att registreras i min träningslogg, sånt här räknas som vardagsmotion.

Inte fasen törs jag ge mig ut på såna här bygguppdrag.


Min aktivitetsklocka ansåg att jag gick närmare 
en mil med tunga plankor. Klart man får träningsvärk då.
Fast jag tror stegräknaren ljuger rätt rejält.

Som vanligt avslutades den här veckan med ett gympass med Rynkebygänget. Den här söndagen blev det cirkelträning. Sanslöst jobbigt. Men kul såklart.

Här en liten blygsam film. Först plankan med hantellyft, sedan har vi marklyft med blygsamma 40 kg. Sen hade vi ytterligare sju stationer. Tre varv. Superjobbigt.

Vi har också kört några skivstångspass under säsongen. Fina grejer det också, men som Melissa idag sa så bra, cirkelträning ger mer teamkänsla. Preics så är det, man går runt i salen och peppar varandra på ett helt annat sätt än om var och en står på samma ställe under ett skivstångspass.



Men så har det också hänt tråkiga saker i mitt liv som är så jobbiga att jag inte ens vill skriva om det. Då är det rätt skönt att begrava sig lite i fysisk träning. Men det som inte dödar mig, stärker mig. Man får tänka så helt enkelt.

Vi måste också snacka bandy. Hand upp om du tycker bandy-VM är värt att sända i TV. Jag håller båda mina händer i nerfällt läge.

Bandy-VM är ju ett rent löjeväckande event. Det finns två lag i hela världen som med trovärdighet kan kalla sig bandylag. Och dom möts såklart i "finalen". 34-6 i en kvartsfinal, 17-2 i en semifinal säger väl det mesta om den här sporten.

Men all respekt för dom som håller på, det är säkert jättekul att utöva, men VM, det är bara för mycket. Tycker jag.

onsdag, februari 01, 2017

Ta mig fan, jag fick ett brev i år också

För ganska exakt ett år sedan fick jag ett brev, med anonym avsändare, som kritiserade mig för min cykling till Paris 2015. Brevskrivaren hade lite åsikter om det. Jag blev väldigt illa berörd, ledsen och besviken, för det måste ha varit någon i 2015 år Rynkebyteam som skrev det brevet. Någon som jag hade betraktat som vän.

HÄR kan du läsa det om du vill. Någon dag senare ringde en för mig okänd man på vår dörr och lämnade ett annat brev, men betydligt trevligare. Han kom från cykelbutiken Outsport i Solna.

Det besöket kan du läsa om HÄR. Det kommer jag nog aldrig att glömma.

Idag fick jag lite otippat ännu ett brev. Blev minst sagt en smula förvånad.


Så här skrev denne för mig anonyme brevskrivaren den här gången:



Som den Sherlock jag är kan man nästan gissa att det är samma person som skrev för ett år sedan. Rätt lika handstil, rätt lika i sättet att formulera sig, rätt lika typsnitt på bokstäverna.

Det övre kom idag, det undre för ett år sedan

Om, säger om, någon vill skämta så tycker inte jag det är särskilt kul. Om, säger om, någon skriver det här på fullt allvar, så är jag helt övertygad att denne brevskrivare inte mår riktigt bra.

Det tråkiga i kråksången är att jag ännu i denna dag är helt övertygad om att det är någon från teamet 2015 som skrev det första brevet och jag är nu lika övertygad om att det är samma person som även skrivit dagens brev.

Alltid trevligt att min blogg engagerar människor, men det här känns ju lite larvigt.

måndag, januari 30, 2017

Konsumtion Is The Shit


Du kommer nog inte ihåg mitt förra inlägg. Kan jag ju knappast begära så trist som det var. Det där lite gnälliga inlägget, som jag avslutade ungefär så här:

Du ser, det här blev ju ett skittråkigt inlägg. Bara elände och klagan på min otillräcklighet. Men jag vet hur jag ska muntra upp mig. Konsumtion. Återkommer i ärendet.

Nu återkommer jag. Det är den tiden på året verkar det som. Konsumtionstiden. På Fejan kom det HÄR två år gamla inlägget upp idag.

Nämen lite rock´n´roll-attityd piggar ju alltid upp.

Funderade febrilt vad jag skulle kunna bli glad av och plötsligt kom jag på att jag nog inte belönade mig själv efter att ha cyklat till Paris i somras. Ungefär som träningsprogramet Zwift på datorn, när man uppnått vissa nivåer blir man virtuellt belönad med ny tröjfärg, bättre cykel, bättre hjul och lite sånt. Jag har nu fört över den tanken till min verklighet.

Efter cyklingen till Paris 2015 belönade jag mig själv med att köpa nya bättre hjul, det blev Fulcrum 3. Mycket nöjd.

Men som sagt, kommer inte ihåg om jag köpte mig något efters 2016 år cykling, så jag tog det säkra före det osäkra och tryckte hem en kul grej.

Alltså, det KAN ha varit så att belöningen redan är uttagen, men eftersom jag som sagt inte känner mig helt säker så gjorde jag det där härliga knapptrycket. 

Hustrun däremot, hon är 100 % säker på att belöningen redan är utkvitterad, men eftersom hon inte kan bevisa, eller ens visa, att så är fallet, vill jag hellre fria än fälla.

Tänk så mycket glädje ett enkelt tryck på en knapp kan ge

Så då föll valet efter noggranna undersökningar på en Stages wattmätare. Beräknas anlända till min hoj inom några dagar. Det blir kul. Inte för att jag blir en snabbare cyklist, sannolikt inte ens bättre, men eftersom jag är född i Jungfruns tecken, och såna vill ha ordning och reda, så blir det här ännu en kul information att analysera vad det lider.

I lördags hojade jag på riktigt. Tog min sedvanliga runda runt Edsviken som är en förbaskat bra träningsrunda. Inte många platta avsnitt, så man kan om man vill, köra skiten ur sig på lite drygt en timme.


Inga jättestora backar, men tillräckligt för att man
nästan döden dör på topparna om man tar i.

Nu körde jag med Postcykeln, den där tunga rackaren, dessutom bestyckad med dubb både fram och bak, och det känns i benen, det gör det.

Gammelhojen uppe på servicenivå. Rynkebyhojen
sitter på trainern. Men Postcykeln är alltid redo.

Efter cyklingen snörde jag på mig löpardojorna och gav mig ut och sprang lite. Visserligen bara 1,5 km, men den typen av träning är viktig inför vad som komma skall. Kommer att bli fler gånger av såna pass. Och längre såklart. Ingen lek att först simma 1900 meter, sen cykla 9 mil och sen direkt därpå springa 22 km, ett halvt marathon.

Ibland undrar jag om jag trots allt tagit mig vatten över huvudet. Eller om jag bara är knäpp. Men då kollar jag i spegeln bara och får det korrekta svaret.

Lite självboost är aldrig fel

Efter träning ska man få i sig proteiner och lite annat jox. Fick ett smakprov av den här proteinbaren, som jag inte sett förut. Syndigt god, så god så jag kommer nog inte att köpa några, då äter jag dom som godis.


Men kaffe dricker jag nog lite för mycket av är jag rädd. Måste begränsa mig lite där känner jag.



Ett av skälet till att minska ner är att effekten av de koffeinförstärkta energibomberna minskar ju mer man dricker kaffe i vardagen. Det kan faktiskt vara skillnaden mellan att klara ett lopp utan att totalbonka, vilket jag gjort några gånger och det är inte kul. Inte kul alls.

Helgen avslutades som brukligt är med ett träningspass med Team Rynkeby. Den här gången med ett skivstångspass. Jäddrans jobbigt men tyvärr hade jag en sån där dag då jag var rätt energilös och oengagerad. Så jag körde passet väldigt mesigt vilket gav mig ohyggligt dåligt samvete när jag kom hem. Men sånt får man tugga i sig lite då och då. Bara att bita ihop och gå all in på nästa pass istället.

Årets team, som jag har äran att vara träningsansvarig för, är helt sanslöst träningsvillig. Vi är 36 cyklister och vi brukar vara mellan 28-30 st på i stort sett vartenda gemensamma träningspass. De flesta kör dessutom egna pass också. Fantastiskt. Klart man blir inspirerad. Fast inte i går, kan man säga.

Vill bara poängtera att det inte är jag som håller i våra träningspass, i alla fall inte under innesäsongen, vi har proffsiga och utbildade ledare, både på spinningen och styrkepassen.

Surgubben dokumenterade istället för att köra biceps. Fegt va?

Så här orättvist och korkat har jag tränat de senase 30 dagarna. Det jag är sämst på har jag tränat minst. Så j---a korkat. För enkelhetens skull registrerar jag all cykelträning, alltså både spinning, trainer och riktig utecykling som just cykling. Precis som all form av löpning, intervaller, distans, löpband som just löpning.


Ifall du vill köra ett hårt och bra pass i välgörenhetens tecken kan du väl teckna upp dig på ett eller flera pass på något av Team Rynkeby Stockholms Spin of Hope-pass den 25:e mars. Eller ännu hellre, boka en "egen" cykel med jobbet och/eller dina cykelkompisar.

Vi kör hos SATS Gärdet, och hos SATS Stureplan. Så hjälp oss i Team Rynkeby Stockholm att hjälpa.





onsdag, januari 25, 2017

Dags att ta sig i kragen. Igen.

Fan. Har inte bloggat på två veckor. Inte bra. Har bara inte hittat den där inspirationen som behövs.

Nu skriver jag inte för dig, utan för mig själv. Min blogg är en slags modern dagbok. Visserligen offentlig, men många gillar att ta del av den del av mitt liv som jag offentliggör. Det är kul.

Det händer mycket i och kring mitt liv just nu. Stundtals lite jobbiga grejer, stundtals kul grejer.

På nätterna kommer ibland mörka tankar om de jobbiga grejerna, men när dagen randas och ljuset lyser upp brukar de inte kännas jättejobbiga längre.

De jobbiga grejerna försöker jag kvitta mot dom kuliga grejerna. Det går ungefär jämnt upp. Så jag ska väl inte klaga, det kunde ju vara värre.




På sätt och vis har det varit rätt jobbigt att ha uppnått pensionsålder. Mentalt alltså. Betydligt jobbigare än jag trodde. Vet inte varför, men på något sätt känns det som slutet kommer allt närmre. Dessutom är det ju rent logiskt så.

Visserligen jobbar jag som vanligt fulltid, men själva tanken att vara så gammal är stundtals rätt tung. Särskilt som jag de sista 3-4 åren hittat glädjen i idrotten. Till råga på allt sker idrottandet till 99 % tillsammans med betydligt yngre människor, vilket är helt fantastiskt kul och  oerhört inspirerande, men också stundtals en smula tungt, eftersom jag nästan alltid har det jobbigast. Känns det som i alla fall.

Att veta att hur mycket jag än kämpar kan jag inte nå de där resultaten som jag helst vill nå, det inte kul det heller.

Egentligen skit samma, huvudsaken är att ha kul ända in i kaklet. Så brukar jag tänka när de negativa tankarna tar över. Men lik förbannat märks det att kroppen blivit äldre.

Jag är ibland stel och orörlig, på mornarna får jag ibland kämpa för att ens kunna sätta på mig strumporna, min rygg nästan dödar mig ibland, jag har fått problem med nacken och det är både det ena och det andra. Tur att det finns naprapater. Efter ett besök där känns kroppen sådär härligt mjuk och fin, men efter några dagar kommer stelheten igen.

Yoga, säger du säkert. Visst, absolut, säger jag. Men jag hinner banne mig inte såna pass också.

Om min simning
Eländes elände. Har ju gått rätt hyfsat ett tag, men nu har jag inte simmat på över en vecka. Eftersom simning bara är begränsat kul är det ganska lätt att hitta ursäkter för att slippa åka till simhallen. Min träningskompis Jonas, svärsonen, har varit bortrest så vi har inte kunnat träna tillsammans. Lättare när man har en träningskompis att faktiskt komma iväg på träningar.

Men okey, jag ska skärpa till mig här, om jag ska kunna bli en äkta triathlet vad det lider.

Om min löpning
Se ovan. Ungefär så. Fast här är det svårare att hitta låta-bli-ursäkter. Det är ju bara att trä på sig rätt uniform och rätt dojor och öppna dörren och ge sig ut på en runda.

Så har det varit några gånger, men jag tar den lätta vägen. Det är inte bra. Den lätta vägen är lite halvdistans i jättelugnt tempo. Intervaller känns ju så ohyggligt jobbiga så dom tar jag i morgon. Tjenare. Nä, det blev det ett lugnt halvdistanspass istället.

Men okey, jag ska skärpa till mig här också, om jag ska kunna bli en äkta triathlet vad det lider.

Om min styrketräning
Den funkar. Ganska lätt att glida ner till vårt lokala gym några kvarter bort i området. Bra Göran, bra.

Om min cykling
Här snackar vi andra grejer. Det är kul, här får jag göra tvärtom, kämpa för att låta bli att glida ner i källaren för att ta ett pass på trainern.

Men det där med Zwift va. Börjar bli besviken. Igår skulle jag vara med i ett race för andra gången. Anmälde mig, började värma en kvart innan, tryckte på joinknappen när den dök upp, men blev inte förpassad till startfållan förrän exakt i startögonblicket när alla brakade iväg. Hade fullt sjå för att inte bli avhängd redan i starten.

Mr Ego kör i rött och svart. Snyggt.

Körde på i kanske 10 minuter i gruppen, men plötsligt försvann alla och jag hojade helt ensam. Plötsligt hamnade jag i någon slags bergsklättring från helvetet. Helt solo. Mötte inte ens någon. Blev ju skitjobbigt. Men förmodligen bra träning.

Förresten är det också en sån där tung grej att tänka på. Mitt FTP alltså. 2w/kg är väl inget att komma med, eller hur? Vafan, jag borde väl kunna trycka ut 2,5 i ett FTP-test alla fall. Men det går fan i mig inte.

Klart det är lite knäckande att läsa Fejaninlägg där det skrivs om 3-4-5 w/kg, och då är det inte ens proffs som har de värdena. Sa ju det, det är skit att bli pensionär och veta att det är i princip omöjligt att jobba upp till den styrkan. Eller är det inte det? Jag kör på och testar helt enkelt. Dags för lite positiv thinking. Jag kör på och gör ett nytt test i mars nångång.

Du ser, det här blev ju ett skittråkigt inlägg. Bara elände och klagan på min otillräcklighet. Men jag vet hur jag ska muntra upp mig. Konsumtion. Återkommer i ärendet.

PS. I min lilla bubbla krävs det minst en halv ironman, eller motsvarande, för att kalla sig triahtlet. Två genomförda Stockholm Triathlon på sprintdistans, som jag gjort, räcker inte. Måste till längre sträckor för att få epitetet triathet. Tycker jag.

onsdag, januari 11, 2017

Jag är hög nu. Hög som ett hus.

Tror jag har knarkat ner mig. Jag knarkar endorfiner. Har just kommit hem från ett 90 minuters spinningpass med Team Rynkeby. Så nu är  jag nästan övertänd av endorfiner. En skön känsla faktiskt.



Häromkvällen var jag ute och och knarkade igen. Körde intervallöpningar. De springer jag på en kombinerad cykel- och gångväg.

Jag möter en cyklist som plötsligt stannar vid mig och säger "-tjenare Göran, va coolt att du är ute och springer igen".

Visade sig vara en kille som heter Jonas och som hejade på mig för några månader sedan ungefär på samma ställe, men då cyklade han bara vidare.

Jag skrev lite om det mötet på bloggen, bl.a att jag inte hade en aning vem det var. Några dagar senare får jag ett PM från den här killen som skrev att han läser min blogg och tycker det är kul att följa min bravader.

I går skulle jag enligt mitt träningschema köra ett simpass på kvällen. Jag ställde in det passet och körde en halvtimme på trainern istället. Men som kompensation så körde jag simpasset idag på lunchen istället. Man får inte fuska med träningsschemat, hur skulle det se ut?

Hursomhelst, i bassängen hamnade jag på samma bana som en kille som såg rätt så vältränad ut. Han simmade bara bröstsim. Efter varje längd ställde han sig vid kanten och pustade ut rejält.

När jag hade crawlat och ställde mig bredvid med betydligt mindre pust och stånk sa han:

-"Det är ju fan vad man tappar när man blir äldre, Jag fyllde 40 i höstas och jag orkar fan i mig ingenting längre."

"-Näe", sa jag lite lagom ödmjukt, "-man tappar ju rätt mycket med stigande ålder, det gäller att ligga i hela tiden, jag fyllde 65 i höstas", sa jag och kastade mig iväg för ytterligare en längd crawl.

"- åh, det var som fan" hörde jag den till synes vältränade killen svara innan jag dök ner under vattenytan. Jag tog det som en komplimang.

Men det där med crawl, de är ju lite knepigt, det är ju det. Nu fixar jag 25:or hur lätt som helst, men att vända runt direkt för en ny längd är sketasvårt. Måste vara en mental spärr.

NÄR, säger NÄR ska det släppa helt så jag också kan vända runt för att simma längd efter längd som alla andra verkar kunna? Det verkar ju helkul att kunna det.

Men jag ska inte klaga, det var ju inte jättelänge sedan jag knappt klarade en 25:a, så det går ju uppenbarligen framåt.

Måste träna, träna, träna. Träna simning mer. Mitt svåra är att simma lika på båda sidor, har betydligt svårare att andas på min högra sida. Alla har visserligen en bra och en dålig sida har jag hört, men min dåliga sida är FÖR dålig, så är det bara.

Borde lägga om min träning en smula, så här ser träningsfördelningen ut den senaste månaden. Man ser ju direkt vad jag tycker är roligast att träna. Under benämningen cykel ryms både utecykling, spinning och trainer.

Styrkepassen kan ju såklart minskas till förmån för simning eller löpning, men styrkepassen går främst ut på core- och benträning även om också överkroppen får en del.

Men det blir en senare fråga, i kväll blev det som sagt spinning. Ruggiga grejer. Vidrigt jobbiga och tunga intervaller.

Men nu kommer det skumma. När jag börjad köra med Rynkeby hösten 2014 hade jag aldrig suttit på en spinningcykel tidigare. Tyckte träningsformen kändes fånig och tråkig.

Numera har jag blivit så pass skadad att jag tycker det är en riktigt kul träningsform. Tänk så det kan gå.

Så här har jag tränat den senaste månaden:


måndag, januari 09, 2017

Jag är tjock, fet och ful. Och kränkt.

Hej. Länge sen vi hördes. Jag har inte gått under jorden, har bara saknat inspiration för att skriva. Eller rättare sagt, jag har plitat lite på årets kommande kioskvältare, Mr Egos memoarer 2016.

Kommer inom kort på just den här bloggen.



Helgerna har inte farit fram vänligt mot mig. Rent trevlighets- och mysighetsmässigt har det varit hur bra som helst. Lite för bra kanske. Känner mig uppblåst. Tjock. Ful. Otymplig.

Min kära hustru var tvungen, med mitt godkännande, att gömma godiset jag fick i present före jul. Hon har bara nu på slutet portionerat ut det i små mängder lämpliga dagar, typ lördagskvällar.

Får ångest när jag ser de där lite yngre skitsnygga gubbarna i Dressmanreklamen. Smala och vältränade med perfekt designade kroppar och med kläder om sitter som formgjutna. Sexpack på magar och perfekta leendet.

Min mage har växt under helgerna. Siffrorna på vågen smäller tresiffrigt rätt in i mina skrämda ögon.

Tror jag börjar förstå varför det är så vanligt att tjejer/kvinnor blir störda av all reklam med perfekt skulpterade tjejer i all reklam.

Nu tror du kanske att jag inte tränat utan bara latat mig? Icke. Sedan dagen före julafton har jag genomfört 15 träningspass. Inte ens det är jag nöjd med. Av de 15 passen är det bara ett enda löppass. Några styrkepass och några simpass har det blivit, men de allra flesta passen är på trainern.

Skandal är rätt ord. Dålig diciplin några andra. Med tanke på att jag ska försöka mig på en halv ironman i slutet av augusti borde jag fokusera på det som jag är sämst på, simning och löpning. Men cykling är roligast. Och enklast att träna, så då har väl den lata Mr Ego tagit överhanden.

Så från den här veckan gäller nya regler. Det måste bli mer simning och löpning och mindre cykling. Punkt. Känner mig trots allt en smula nöjd med cykelträningen. minsann tror jag mitt FTP-värde watt/kg höjds några snäpp. Inte mycket, men ändå åt rätt håll. Kul när träning ger mätbar effekt, vilket sporrar ännu mer.

Till råga på allt elände känner jag mig även kränkt. Jag är inte vuxen längre. Jag har reducerats till "rabatterad".

I veckan har SL tagit bort benämningen "reducerat pris" och gjort om hela prissättningsbenämningen på färdbiljetter.

Nu kan man välja på "vuxen" eller "rabatterat". Hur tänkte SL här? Som pensionär är man alltså inte vuxen?

Det var bättre förr. Igår var t.ex mycket bättre än idag. Men skam den som ger sig. Jag satsar på att morgondagen kommer att bli bättre än idag.

fredag, december 23, 2016

Öppet brev till Tomten


Dags för mitt årliga brev till dig Tomten. Har ju blivit en slags tradition.

Men hörru, jag är nog lite besviken på dig trots allt. Trodde du förra året skulle komma med betydligt fler klappar till mig än vad du faktiskt gjorde. Jag blev besviken, inget att hymla om.

Hade ju önskat mig massor av kul saker, mest till min cykling, men det blev i stort sett ingenting av det såvitt jag kommer ihåg.

Kanske möjligen, om jag sätter mig in i hur du tänker, vilket inte är helt lätt, så kanske du väntar till 2017 istället med de där stora häftiga grejerna. Typ en ball och cool cykel, då har jag kanske cyklat färdigt med Team Rynkeby.

Fast å andra sidan, fan vet hur längre jag tycker Rynkebyprojektet är kul, det kanske blir en sväng till Paris även 2018, vem vet? Jag har ju i alla fall lämnat plats för det årtalet vid min nya tatuering.

Men vad önskar jag mig i år då? Nja, vet inte, har inget speciellt som jag behöver som jag inte kan köpa själv faktiskt.

Jo för tusan, en wattmätare till hojen. Är ju hur kul som helst att hålla koll på watten när jag tränar på trainern. Säker lika kul i verklighet också. Så en wattmätare, ja tack. Jag har varit skitsnäll hela året. Typ snäll i alla fall.

Sen är jag lite osäker på om du kan leverara grejer som inte är fysiska saker. Tänker på det här med simningen. Nu har jag ju trots allt kommit en bit på väg, klarar nu 50 meter crawl utan att drunkna, så då tänker jag att jag kanske trots allt kan lära mig simma jättelångt med crawl.

Helst vill jag kunna crawla exakt 1900 meter, men om du ändå kan fixa det, så vore det bra om du la till några hundratal meter ifall jag simmar lite krokigt eller om vågor och strömmar ställer till det. Jag har ju berättat för dig om debaclet i Pula i september. Det var ingen kul grej som jag inte vill råka ut för en gång till.

Behöver faktiskt en ny flytdräkt när jag tänker efter. Den jag har är ju mer anpassad för bröstsim och kan du fixa det jag just önskade behöver jag en crawldräkt. Kan ju inte ha samma, det fattar ju var och en. N+1 gäller inte bara cyklar, utan allt kul.

Jag tror jag vänder tillbaka till det där med cykel. Känns som du är lite på där, som man säger. Hur går det förresten med dina funderingar att slakta renarna och istället låta ett gäng Nissar med cyklar dra din släde? Jag tror det är en superbra idé. Lägger du ut det på Facebook kommer du att få jättemånga likes. Den unga generationen tycker det jätteviktigt med miljöfrågor och att alla bryr sig om den. Med all rätt, så där kan du gå i bräschen, Tomten.

Tillbaka till mig då. En Specialized Roubaix av något slag har skapat ett slags vill-ha-känsla hos mig. Den kommer naturligtvis inte att göra mig till en bättre cyklist med mer watt i benen, but what the hell, känslan Tomten, känslan, det är känslan som räknas.



Nä du Tomten, nu orkar jag inte skriva mer. Har just fått en fin julklapp från en Guldsponsor till Team Rynkeby Stockholm. Måste ägna mig lite åt den nu.


Berätta inte det för mina teamisar, då kanske de vill smaka. Det får dom inte, för jag tror klappen är till själva StockholmsBuss som låter BussExperten laga de fel som då och då blir på våra bussar.

Tjenixen då Tomten, ses i morrn.

PS.
Som vanligt har du en häftig rabatt på busshyran när du, Tomtemor och Nissarna åker på SPA-semester när julen är över.