Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016, 2017 och 2018. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016, 2017 och 2018 med Team Rynkeby och ska göra det även 2019.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Äntligen lyckades jag komma i mål.

tisdag, juli 10, 2018

Lördag. Paris. Målgång och avslut

Vaknar till ännu en solig dag. Den skulle bli varm också.

Min traditionella målgångsbild.
Följer numera Stilpolisens råd att aldrig
lyfta cykeln över huvudet såvida man inte
ska ställa upp den på ett biltak.

Började sista dagen med att ta en selfie av min vackra kropp, eller snarare cykelbrännan. Kanske en chock för några att se. I så fall blunda när du ser bilden om du tycker den är otäck. För säkerhets skull visar jag den i miniformat. 



Laddar sedan med en god frukost (påklädd) och börjar göra i ordning min cykel. Många sätter igång och finputsar sina skönheter med wipes eller liknande.

Får en sista present av Ludde, en i förra årets cykelliga som vid varje stopp skruvade på ventilmuttrar och ventilhattar på mina hjul.

Klart att det ska vara hatt och mutter när man cyklar in i Paris

Prick kl 08 rullar vi iväg mot den stora staden, ca 5 mil. Innan vi når civilserade delar stannar vi och tar en sista kort paus och laddar med energi och vatten för nu börjar tempen att stiga upp mot 30 grader. Jag väljer att fortsätta utan att sätta på mig kylvästen. Det funkar, ansträngningen är inte särskild hög.



Vi rullar på igen genom Paris förorter. Med tusen miljarder rödljuskorsningar. Känns som vi måste stanna vid alla.




I en rondell kör jag över en oljefläck och får sladd. Jag hinner tänka NEEEEEJ INTE KRASCHA MED 1 MIL KVAR TILL MÅLET. Lyckas få kontroll och cyklar vidare med bultande hjärta.

Så kommer vi till själva centrala Paris. Attan så häftigt att cykla med lång klunga, 33 cyklister som en lång slingrande orm genom Paris alla beryktade rondeller. 

Vi passerar Triumfbågen, några andra fina ställen och når till sist Eiffeltornet, själva symbolen för Paris. Inga som helst problem med klungcyklingen, inte en irriterad tutning, inga incidenter, alla bilister visade en anmärkningsvärd försiktighet och aktning för oss när vi försiktigt cyklade fram.

Vid Eiffeltornet blev det massor av fotograferingar. De flesta bröt mot regeln att man inte får lyfta cykeln över huvudet, men jag lät så att säga udda vara jämnt. Man gör så när man är lycklig och stolt över sin prestation.

Vår superbraiga kapten Satu Andersson fotar för albumet


Jag och Tina
Det är vi som skött teamets träning under året.
Tina körde våra spinningpass och jag utepassen.
Vi ser inte jätteglada ut, kanske för att det inte
blir fler gemensamma teamträningar.



Yngst och äldst men lika långa. 
Och stiliga såklart.
Jonas och lilla jag.

Kanske du läste i mitt förra inlägg om min nystartade fanclub. Alltså, det är inte jag som startat den. Den har bara en medlem, hon som startade den, Ylva, som också blev ordförande.

Nu har även Satu visat sådant engagemang att även hon vill bli medlem. Klart man inte vill nobba en sån tjej. Hon kanske kan bli sekreterare, eller vice ordförande.


 Joråsåattliksom...

Men ännu en gång, finns ingen anledning till oro, Satus make Niklas kollade att allt gick rätt till vid ansökningen.





Den officiella slutbilden på Team Rynkeby-GodMorgon Stockholm 2018


Dags att bege oss till den stora samlingsplatsen där samtliga Rynkebyteam ska samlas och fira.




Incyklingen till parken kan nog inte beskrivas med ett annat ord än magiskt. Som du ser på bilden kantades vägen av hundratals åskådare som tjoade, tjimmade och applåderade oss. Helt fantastiskt.

I parken hade vårt coreteam dukat upp ett fantastiskt festbord som vi glatt högg in på.



Sjävklart letade vi upp varandra, Tina Axenfalk och jag. Vi har båda cyklat till Paris för fjärde gången i år men som vanligt i olika team.Tina i Täbylaget och jag i Stockholmslaget.


Fjärde gången i Paris.
Om jag inte tar helt fel är det Tinas pappa i bakgrunden.
Eller så har jag tokfel om den saken.

Dags för teamet att cykla till vårt hotell, någon mil utanför city. Nu var det varmt som i en bastu, men vi kämpade på. 

Emilia hade osis och fick punka. Boysen kastade sig över projektet och löste det rätt snabbt.

Sandra fick en plastpåse i bakväxeln, hur det nu gick till, och fick hjälp av ett Danmarksteams servicebil som av en händelse körde bakom oss.

Men på det stora hela så gick det rätt bra att nå vårt hotell.


Där lastade vi våra cyklar på lastbilen som dagen efter kör upp de till Stockholm igen.

Teamets PR-ansvarige, Anna, gör en ompackning utanför hotellet.
Om du kollat in Team Rynkeby Stockholms Facebooksida och/eller Instagramkonto
så är det Anna som tagit de flesta foton där.

På kvällen avslutningsmiddag på restaurang.

Jag, vice kapten Patrik, Den Lille Hjulsabbaren Jimmy,
Ronny från coreteam och cyklisten Sandra.

På söndagen kom separationsångesten, för nu tog projektet i verkligheten slut. Inga mer gemensamma träningar, inga mer gemensamma cyklingar. 

Men det blev ändå några spontana sammankomster i Paris när det skulle shoppas och turistas,

Fika på LaFayettes takterass.
Patrik, Lovisa, Manni, Isabell, Nina, Sandra och lilla jag.
Ordförande Ylva fotade.

Efter en trevlig lunch och lite glassätande åkte vi taxi till flygplatsen.

Ibland körde chaffisen tufft, ibland lite väl tufft. Klart man blir skraj.
Men systrarna Sandra och Isabell var störtcoola.
Patrik hade otur och fick sitta på betalsätet fram och kom inte med på bild.

Flyget bara 30 minuer försenat. Inte mycket att orda om. Hade kostat på mig att boka en särskild plats i planet. Kändes oerhört lyxigt, men jag märkte inte så mycket av det. Somnade rätt omgående.




När jag så att säga landat mig själv hemma ska jag skriva en sammanfattning av det här projektet. Just nu snurrar alla miljarder intryck och händelser runt i skallen.

Men det bästa av allt. Min kropp klarade utmaningen utan en enda skavank. Har cyklat varenda meter ända fram till Paris. Jaja, utom den där skitbacken Mur de Huy förstås, men ändå. 

Det är första gången på fyra år. DET var mitt stora mål med årets cykling. Från första tramptaget i Malmö tänkte jag på det varenda etapp, jag måste cykla ända fram. Jag vill verkligen cykla alla metrar till Paris i år. Av olika skäl har jag inte klarat det tidigare år.

Var lite orolig den där jättevarma dagen att värmen skulle slå ut mig även i år, men jag klarade även det. 

Har inte tagit en enda Alvedon, inte smetat in en enda kroppsdel med Voltaren. Jag har har inte varit slutkörd efter en enda etapp. 

Måste säga stort tack till min PT Stina Jönsson. Är helt övertygad om att det är hennes träningsupplägg sedan februari som gjorde att min kropp klarade påfrestningen. Den är ju som du möjligen vet inte helt ung längre. Snarare motsatsen.

Nu ska Stina och jag kämpa vidare mot mitt riktiga mål den här säsongen, HIM-rejset i Ruegen i september. Jag fick en vilodag igår, idag blir det en lugn halvtimmessimning för att skaka liv i kroppen igen.

Hoppas du orkat läsa ända hit och även mina andra inlägg om det här äventyret. Om stjärnorna står i rätt position är det fullt möjligt att jag söker även till nästa år och då gör mitt femte rejs. Vi får se vad framtiden har att erbjuda.


Nu är rock´n´roll-turnén slut.
Love, peace and understanding folks.

Två videor får avsluta min redovisning. Först en sammanfattning av vår kapten Satu.



Så ett stort tack till SVB Försäljning för er spons av kommunikationsutrustning som hjälpt oss jättemycket.


Hoppas du via alla mina berättelser om Team Rynkeby blir sugen att själv vara med i ett fantastiskt projekt, att samla in pengar till Barncancerfonden samtidigt som du är med om vad som kan vara ditt livs största fysiska utmaning.

Ansökningen hittar du HÄR.

måndag, juli 09, 2018

Mot Paris.Torsdag + fredag

Nu blir det jobbigt. Många dagar att redovisa pga internetstrul och lite annat. Så nu sitter jag hemma och försöker få rätsidag på saker och ting.

Men jag börjar faktiskt med en liten rörande detalj från i torsdags. Den här lilla hästen med tillhörande lapp satt på mitt cykelstyre när jag skulle hämta ut cykeln.

Visade sig att det var Agnes, en tjej i coreteam, som satt såna här grejer på några cyklar. Alla med fina och personliga texter. Jag blev både glad och faktiskt väldigt rörd. Tack Agnes.



Men vi backar till torsdagen. Vetetusan hur jag ska komma ihåg vad som hände, dagarna har en förmåga att flyta ihop. Det ända vi gör är det klassiska uttyckssättet. Bike - eat- sleep. Repeat.


Torsdag. Liege – Charleville

En dag som av många i teamet sett fram mot. Att få testa sina krafter mot den mytomspunna backen Mur de Huy.

Samma backe som Tour de France hade som målgång två dagar innan vi i Team Rynkeby körde den 2015.

I rapporteringen i tv av Robert Vacci sa han att den backen är onödigt brant. Onödigt brant alltså.

Jag har gjort mina försök 2015 och 2016. 2017 lämnade jag WO pga magsjuka. I år hade jag i princip redan gett upp innan vi ens började cykla uppför.


 Ett taggat gäng beredda att ge sig i kast med Muren.

Mycket riktigt, efter bara en liten bit kände jag att det inte skulle gå den här gången heller. Så jag beslutade att gå uppför. Varför pressa sig som en galning när vi hade 15 mil kvar och 1700 höjdmetrar att klämma innan dagen var slut.

 Äh, va fasen, Mur de Huy kan dra åt fanders. 
Värdelös backe. Svängen du ser i bakgrunden
håller 25 % i innerkurvan. Resterande del av
backen ca 16 %.

Många, nog de flesta i teamet klarade såklart backen utan att gå. Tina blev så förbannad på sig själv för att hon körde taktiskt fel och inte nöjd med sin insats när hon kom upp, så hon rullade ner igen och gjorde ett nytt försök. Den gången blev hon nöjd.

På sätt och vis känner jag mig stolt att mina kamrater trodde på min styrka att jag skulle fixa backen, men jag blev ändå rätt betänksam vad de tror om mig. En begravningsbil stog uppställd vid backens topp. Hmm.



Efter en stund körde vi vidare. Kändes lite tungt i benen, för trots allt körde jag uppför backen en liten bit så låren brann av smärta.

Men efter bara några mil kändes det som Ringhals hade placerat ett kärnkraftverk i vardera av mina ben. En otroligt härlig känsla att bara kunna trycka på. Vi körde flera långa, några äckligt långa stigningar på allt mellan 7-10%. Inga problem alls.

Dags för lunch och depåstopp.

 Herrklubben passade på att ha årsmöte.


 Eva, chef för vårt fantastiska coreteam


Me and Manni. 
Min pappa lärde mig att inte ange en
kvinnas ålder. Så då gör jag inte det. Men Manni är
äldst bland tjejerna. Jag bland killarna.

Ja, sen blev det som vanligt, vi cyklade vidare, tog en eftermiddagsfika i eftermiddagsdepå och landade så småningom på hotellet.

Måste nog säga att det här var nog en av mina absolut häftigaste cykeldagar. Trots massa backar. Superläcker cykling i fantastisk miljö.

En after bike på hotellet.

Som vanligt stressigt att hinna med en after bike, tvätta sina kläder, duscha, äta middag och skriva bloggrapport. Än så länge har jag inte kunna lägga huvudet på kudden förrän efter midnatt.

Cyklarna måste ju också tas om hand. Och ställas in i avsett rum.

Ibland får man leta lite efter sin egen cykel


Fredag. Charleville -> Chantilly
Skrev ju att tordagens cykling var bland det häftigaste jag gjort. Det gäller inte längre. Häftigaste cyklingen var idag.

Har aldrig cyklat så många tvåsiffriga backar på en och samma dag. Tvåsiffriga är alltså backens lutningsprocent.

Det var allt från några procent till 10 - 11 - 12 å herregud så brant, 13, äh lägg av, vad är det här, 14, WHAT? - 15 - 16 SEXTON PROCENT. SEXTON !?!?!

Men gubben Göran fixade de alla denna dag. Helt galet. Kärnkraftverken i benen från igår gick på full effekt även idag.

Så himla kul och en häftig känsla att ingenting är omöjligt, come on backjävel, nu tar jag dig.

Eftersom det var mycket uppför så blev det även såklart urhäftiga nerförskörningar också.

Och depåstopp såklart. Härligt med depåer efter ungefär var 5:e mil.

Strax innan lunchen började värmen komma. Riktigt äckligt varmt. 30 grader i skuggan vid depån. Jag ska ju inte klara den värmen, det vet jag ju, men hit kom jag i alla fall.

På med min kylväst och så bar det iväg igen. Tempen steg till riktigt äckliga 35 grader, men jag klarade tempen galant pga kylvästen. En fantastisk produkt som verkligen räddat min cykling i år. 35 grader är galet varmt, slet oerhört hårt på många som fick kämpa big time.

Nu blev det rätt mycket platt cykling men fler backar dök upp några mil innan vårt mål Chantilly.

Jag rev av dom också, även om låren nu började krokna lite. Kort sagt, jag var skittrött. Som vanligt har jag legat sist i klungan. Inte särskilt jobbigt, mest skönt och behagligt. Men ibland får jag riva i för att intervalla för att komma ikapp när någon leker gummisnodd längre fram i klungan.

Den här ramsan låg och loopade lite i skallen: You dont stop when your tired, you stop when its done.



Niklas och Tina i draglaget. Här jag jag just mutat dom att
hålla ett tempo som skulle få även mig mål. De lovade, men
de tänje lite på löftet. Tycker jag nog jag fick jobba mer
än värdet på mutan.

Kom som vanligt sent till hotellet, 21 mil med en hysteriskt massa backar tar sin lilla tid. Idag var vi ute 11,5 timmar totalt.

Som teamets träningsansvarige kände jag mig nu extra stolt. Så många i teamet som jag såg kliva långt långt utanför sina komfortzoner denna brutalt jobbiga cykeldag. Några tog sig så långt utanför zonen att jag blev orolig att de inte skulle hitta tillbaka. Men det gjorde alla. Fantastiskt att både få se och  uppleva.

Det här är Lovisa. 
En av de som jag beskrev alldelses nyss.

Vid hotellet som vanligt after bike. Passade på att ta en massa bilder, mest på tjejerna faktiskt, men även boysen så inte genusbalansen blir helt fel.

 Leo, Kenth, Johan N, Johan P


 Även på denna after bike flödade kärleken. Anne och Tom pussades.
Men ingen anledning till oro, de är ett par på riktigt.
Anne cyklade och Tom var med i coreteam.


Magnus, Peter, Ylva, Sandra
Mr Ego


Nina, jag, Emilia, Cecilia 


 Henrietta, Mr Linslus, Marcus


 Gissa vem och Jennie


 Du vet han, Tina, Isabell, Anna


 Ursäkta alla tidigare kaptener, det här är världens 
bästa Team Rynkeby-kapten, Satu Andersson.


Hoppsan, fler än tänkt som hamnade på bilden.
Sandra, Henrietta, Elin fotobombade lite
Jag. Leo, Marcus, Urban, Jimmy (Den Lille Hjulsabbaren)
Niklas.

Vid middagen fick jag ett pris, en liten godisask med skitäckligt salamigodis. Tack Patrik som är den som införskaffat det. I Finland. Jättemycket tack. Verkligen. Tyvärr "glömde" jag den på hotellet.

Jag fick priset med en väldigt fin och vacker motivering som jag blev glad av. Men eftersom jag ofta skojar med andra människor så får jag såklart dubbelt tillbaka, så det blev en rätt rolig motivering med mina tillkortakommanden inbakade. Och väldigt många positiva saker också.

Det verkar som jag trots allt är en hyggligt snäll och god människa ibland. Tack snälla kapten Satu för din fina motivering, jag blev verkligen glad att höra det.

Sen har det nu blivit officiellt. Ylva blir ordförande i min nyinstiftande fan club, När jag såg hennes dyrkande blick på mig på lastbilens sida var saken klar. Hon är klippt och skuren för jobbet.




Jag frågade direkt, och hon accepterade rollen. Hennes paroll blir, Only the sky is the limit. Fast hon vet inte att det är hennes paroll än. Får ta det vid ett senare tillfälle.

Vi avslutade med dans där Nina och Tina var dansintruktörer.

Vår lastbils lastgavel funkade fint som scen.


Nu dags att krypa ner i sängen i det stekheta hotellrummet. I morgon är det teamets sista dag tillsammans. En kort incykling till Paris, ca 7 mil, en cykling genom stan bara med oss själva. Målet är Eiffeltornet och photo moments och därefter samling för samtliga Rynkebyteam,dvs ca 1600 cyklister, i en park,

Därefter gemensam avslutningsmiddag och sen är det över. På söndag morgon kommer allt kännas så oerhört tomt och separationsångesten tar fart. Då finns inte längre Team Stockholm-GodMorgon 2018 längre.

Stay tuned, självklart kommer jag att rapportera om incyklingen.

onsdag, juli 04, 2018

Onsdag. Mot Paris. Venlo -> Liege

Lite tungt att vakna idag. Det klassiska tredjedagsyndromet. Nu börjar kroppen säga ifrån. För lite sömn grabben, kom igen, skärp dig. Sitt inte uppe halva natten och skriv blogg, sov istället.

Men nä, det funkar ju inte. Tur att rutten idag bara är 11 mil. Nu ska vi till Liege.

Det som är så ini----vete skönt är att min kropp håller ännu så länge. Inga krämpor, inga skador, ingenting sånt. Träningsvärk i låren när jag vaknar? Visst, med det går över bara jag lufsat ner till frukosten.

Känslan att ha en kropp som håller är superskönt, det visar att vinterns träning inte varit bortkastad. Visar också att gubbar kan, även om det går lite långsammare med vissa saker, typ backjävlar med 13 % lutning. Bara för att lunchdepån ligger på toppen av ett berg. Och för att ruttgruppen tyckte det verkade kul med lite klättring. De hade inte frågat mig, Återkommere till den backen lite senare.

Jamen vi tar väl det från början.

Frulle 06:30. Varför ändra på något som funkar?


Dagens frulle. Lite lite, men jag var inte jättehungrig.

Du kan ju rutinerna nu, så då vet du att vi teamar upp kl 07:50 för att rulla kl 08:00. Så även idag.



Vi kör numera med två klungor, Klunga 1 och Klunga 2. Radiokommunikation mellan klungorna. Funkar hur bra som helst, mycket bättre och säkrare än en stor klunga på 33 pers.

Osis. Efter bara 50 meter får Cecilia punka på bakdäcket. Cykelmeck Tomas fixar på två röda. Sekunder alltså.

Här får man inte cykla på väg, här är det cykelbanecykling som gäller. Gissa hur kul det är i fem mil. Yepp, astråkigt.

Vi kör mest med ett led såklart och det går kalasfint. Jag ligger sist i min klunga precis som vanligt.

Efter ca 4 mil dyker förmiddagsdepån upp vid en trevlig kanal men lite båtar att kolla på. Tog en bild också, det måste man. Som motiv valde jag två supercoola tjejer. Och mig själv förstås. Det måste liksom bli en slags balans i bilden.


Du vet ju vem gubben är. Bredvid står Anna, och bredvid henne Isabell


Anna, hon i mitten på bilden, är ganska ofta arg på mig. Ibland jättearg. Hon tycker inte jag sköter mitt jobb, att filma våra små intevjuer tre gånger om dagen. Ibland glömmer jag det och Anna får göra jobbet själv. Då blir hon arg, ibland jättearg faktiskt.

Då skickar jag massa blommor till henne på Messenger, men hon tycker det är bättre jag gör mitt jobb än att skicka blommor. Jag vet ändå inte vilka blommor hon gillar, säger hon. Men Anna är snäll. Egentligen. Ganska ofta. Nästan jämt.

Isabell är betydligt snällare, det ser man på hennes leende också. Hon jobbar förresten på det där företaget som sponsar vårt team bl.a med glasögon och en och annan keps. Mina POC-brillor är faktiskt de bästa jag haft någonsin. Så det så, sponsor eller inte.

Efter fikastoppet i depån trampade vi vidare på våra cykelbanor med en och annan kortare snutt på riktig väg.

Alla vägar är icke enkla. 
Pga vägbygge fick vi cykla en bit på strandvallen.

Dags för lunch. "den ligger jättefint på en liten höjd" fick vi veta vid avfärden. Så vi cyklade glatt vidare mot en härlig lunch.

Plötsligt dyker den upp. Vägen upp till den "lilla höjden". Tjenare, 13 % i stort sett hela vägen upp, 700 meter säger någon.

Hejdå Klungan, "-jag dyker upp vid lunchen när jag är klar med den här backjäveln", säger jag i radion till Tina som är draglagschef i klungan.

Jag tuggar på men till sist går det bara inte längre. Luften tog slut i lungorna. 'Okey, ingen big deal, hänger över styret nån halvminut, och sedan upp igen. Liiiite knepigt att klicka i båda skorna i en uppförsluta på 13 %. Men det gick.

Körde ett tag till, och samma sak igen. Kort vila, och så upp igen. Äntligen når jag toppen, eller nästan toppen. Lite svårt att andas men vid gott mod.

Vid en liten vägkorsning står två gorillor och vinkar fortsätt framåt den vägen. Jag ser jättetydligt att gorillorna ger mig tydlig information att depån ligger lite längre fram.

Så jag hojar på. Men va fan, var ligger den där depån, hur långt bort är den? Vet inte hur långt jag cyklar innan jag liksom fattar att det här är tokfel.

Stannar och frågar en man vid en busshållplats "-have you seen a bunch of yellow cyclist?". 

"- no", muttrar mannen tämligen ointresserad.

Försöker skapa kontakt med gruppen via radion, "-mayday, mayday, var är ni?". Inget svar. HALLÅÅÅÅ, vem fan som helst, SVARA.

Ingen svarar.

Ringer vår kapten Satu. Hon svarar inte. Ringer draglagschef Tina. Hon svarar inte. Plötsligt ringer hon mig och frågar "-var är du Göran, har det hänt något". "-ja det har hänt något, ni är försvunna".

Sen dyker en räddningspatrull i bil upp. I den sitter Agnes och en av de där två gorillorna som visade mig vägen. Depån var där de stog. De påstår att de tydligt vinkade in mig där, de till och med skrek åt mig. Inte hörde jag något inte. De laborerar med sanningen.

Känner du igen den här killen? Det är han som jag igår skrev om, Den Lille Hjulsabbaren. Det här var hans hämnd tror jag för att jag satte ut bilden på honom igår. Sannoligt hårt påhejad av sin chef Christer, som är  VD på Acando, ett bolag som är en av teamets Platinasponsor.


 Gorilla 1, Jimmy heter han.
Han ville på bilden visa hur en gorilla set ut.


Gorilla 2. Niclas heter han. Kapten Satus make.

Hursomhelst så hittade jag med patrullens hjälp till depån och möttes av ett slags jubel av de andra. De fick ju såklart av mig reda på gorillorna tjaskiga beteende, men här kommer ord stå mot ord.


Min lunch blev därmed en smula kortare än de övriga, men jag var ändå glad att jag återigen blev upptagen i gemenskapen.

Efter lunchen bara lite drygt en mil kvar till hotellet men segt som attan att cykla genom Liege trafik för att komma till vårt fina hotell. Men det gick bra, och vi hade en jättetrevlig after bike på hotellets innergård.

Kapten Satu tackade alla för en fin dag, och jag fick väl
som vanligt en pik om någon missad depå eller så¨.


 Anne, Jennie,Isabell (hon som är så snäll) Jacob (sambo med Isabell)


 Jonas. Han är så lång, exakt lika lång som jag, 196 cm,
så han fick  tyvärr inte plats i bilden.
Leif ser glad ut, Ylva verkar kolla vad som bjuds
och Tina försöker se cool ut.


Me and Lovisa. 
En riktigt tuff tjej. Hon trillade lite häromdagen
och fick ont i revbenen, men inte hindrar det henne från att cykla inte.

Dagens krigare

Innan middagen blev det till att bada i hotellets pool resp jacuzzi. Så najs det var att kunna crawla några längder.


Först i plurret var delar av klanen Bad Boyz som representerades av
mig och Patrik. Nina representerade en del av
klanen Bad Girlz.

Efter typ en halvtimme blev det jacuzzi och lite plötsligt satt jag där med fem tjejer i teamet. Kändes väldigt trevligt, men vart tog övriga i Bad Boyz vägen? Själv hade jag ingen brådska därifrån.

PS, känner du min fru behöver du väl inte nämna någonting om jacuzzibadet va?

Höll nästan på att glömma en grej. Den här killen, Kenth heter han, men kallas Kill Bill för han är så cool. En ganska mycket nybörjare på cykel men en riktig kämpe.

Han trillade också omkull lite häromdagen men fortsätter ändå cykla trots lite blåmärken här och där.

På grund av detta invaldes han idag att bli fullvärdig medlem i Bad Boyz.

Kenth Bill, alias Kill Bill

Vi avslutade dagen med gemensam middag.

Finmat på ett 5-stjärnigt hotell
betyder även låååååångsaaaaam servering.

Orkade inte vänta på efterrätten utan gick upp på rummet för att skriva den här dagsrapporten så du förstår ännu mer hur otroligt kul det är att vara en del av Team Rynkeby. Du har väl sökt till 2019 års team va? 

Nu är klockan nästa midnatt igen, jag chansar på att det inte är alltför många stavfel. Orkar inte korrläsa idag heller.

Stay tuned, fortsättning följer. I morgon ska vi ge oss i kast med den mytomspunna backen/väggen Mur de Huy plus ytterligare ett helt gäng äckliga backar. Någon till och värre än Muren. Det kommer bli en tur på över 20 mil och en himla massa höjdmetrar.

Ställningen i matchen Muren vs Göran är dessvärre 3-0. Har inga större förhoppningar att vinna i morgon, kanske satsar jag lite fegt på oavgjort, halva backen och sedan promenera resten ända upp. Rätt trevligt att promenera i den backen.

G´natt, hörs i morrn igen va?