Min traditionella målgångsbild.
Följer numera Stilpolisens råd att aldrig
lyfta cykeln över huvudet såvida man inte
ska ställa upp den på ett biltak.
Började sista dagen med att ta en selfie av min vackra kropp, eller snarare cykelbrännan. Kanske en chock för några att se. I så fall blunda när du ser bilden om du tycker den är otäck. För säkerhets skull visar jag den i miniformat.
Laddar sedan med en god frukost (påklädd) och börjar göra i ordning min cykel. Många sätter igång och finputsar sina skönheter med wipes eller liknande.
Får en sista present av Ludde, en i förra årets cykelliga som vid varje stopp skruvade på ventilmuttrar och ventilhattar på mina hjul.
Klart att det ska vara hatt och mutter när man cyklar in i Paris
Prick kl 08 rullar vi iväg mot den stora staden, ca 5 mil. Innan vi når civilserade delar stannar vi och tar en sista kort paus och laddar med energi och vatten för nu börjar tempen att stiga upp mot 30 grader. Jag väljer att fortsätta utan att sätta på mig kylvästen. Det funkar, ansträngningen är inte särskild hög.
Vi rullar på igen genom Paris förorter. Med tusen miljarder rödljuskorsningar. Känns som vi måste stanna vid alla.
I en rondell kör jag över en oljefläck och får sladd. Jag hinner tänka NEEEEEJ INTE KRASCHA MED 1 MIL KVAR TILL MÅLET. Lyckas få kontroll och cyklar vidare med bultande hjärta.
Så kommer vi till själva centrala Paris. Attan så häftigt att cykla med lång klunga, 33 cyklister som en lång slingrande orm genom Paris alla beryktade rondeller.
Vi passerar Triumfbågen, några andra fina ställen och når till sist Eiffeltornet, själva symbolen för Paris. Inga som helst problem med klungcyklingen, inte en irriterad tutning, inga incidenter, alla bilister visade en anmärkningsvärd försiktighet och aktning för oss när vi försiktigt cyklade fram.
Vid Eiffeltornet blev det massor av fotograferingar. De flesta bröt mot regeln att man inte får lyfta cykeln över huvudet, men jag lät så att säga udda vara jämnt. Man gör så när man är lycklig och stolt över sin prestation.
 |
Vår superbraiga kapten Satu Andersson fotar för albumet
|
Jag och Tina
Det är vi som skött teamets träning under året.
Tina körde våra spinningpass och jag utepassen.
Vi ser inte jätteglada ut, kanske för att det inte
blir fler gemensamma teamträningar.
Yngst och äldst men lika långa.
Och stiliga såklart.
Jonas och lilla jag.
Kanske du läste i mitt förra inlägg om min nystartade fanclub. Alltså, det är inte jag som startat den. Den har bara en medlem, hon som startade den, Ylva, som också blev ordförande.
Nu har även Satu visat sådant engagemang att även hon vill bli medlem. Klart man inte vill nobba en sån tjej. Hon kanske kan bli sekreterare, eller vice ordförande.
Joråsåattliksom...
Men ännu en gång, finns ingen anledning till oro, Satus make Niklas kollade att allt gick rätt till vid ansökningen.
Den officiella slutbilden på Team Rynkeby-GodMorgon Stockholm 2018
Dags att bege oss till den stora samlingsplatsen där samtliga Rynkebyteam ska samlas och fira.
Incyklingen till parken kan nog inte beskrivas med ett annat ord än magiskt. Som du ser på bilden kantades vägen av hundratals åskådare som tjoade, tjimmade och applåderade oss. Helt fantastiskt.
I parken hade vårt coreteam dukat upp ett fantastiskt festbord som vi glatt högg in på.
Sjävklart letade vi upp varandra, Tina Axenfalk och jag. Vi har båda cyklat till Paris för fjärde gången i år men som vanligt i olika team.Tina i Täbylaget och jag i Stockholmslaget.
Fjärde gången i Paris.
Om jag inte tar helt fel är det Tinas pappa i bakgrunden.
Eller så har jag tokfel om den saken.
Dags för teamet att cykla till vårt hotell, någon mil utanför city. Nu var det varmt som i en bastu, men vi kämpade på.
Emilia hade osis och fick punka. Boysen kastade sig över projektet och löste det rätt snabbt.
Sandra fick en plastpåse i bakväxeln, hur det nu gick till, och fick hjälp av ett Danmarksteams servicebil som av en händelse körde bakom oss.
Men på det stora hela så gick det rätt bra att nå vårt hotell.
Där lastade vi våra cyklar på lastbilen som dagen efter kör upp de till Stockholm igen.
Teamets PR-ansvarige, Anna, gör en ompackning utanför hotellet.
Om du kollat in Team Rynkeby Stockholms Facebooksida och/eller Instagramkonto
så är det Anna som tagit de flesta foton där.
På kvällen avslutningsmiddag på restaurang.
Jag, vice kapten Patrik, Den Lille Hjulsabbaren Jimmy,
Ronny från coreteam och cyklisten Sandra.
På söndagen kom separationsångesten, för nu tog projektet i verkligheten slut. Inga mer gemensamma träningar, inga mer gemensamma cyklingar.
Men det blev ändå några spontana sammankomster i Paris när det skulle shoppas och turistas,
Fika på LaFayettes takterass.
Patrik, Lovisa, Manni, Isabell, Nina, Sandra och lilla jag.
Ordförande Ylva fotade.
Efter en trevlig lunch och lite glassätande åkte vi taxi till flygplatsen.
Ibland körde chaffisen tufft, ibland lite väl tufft. Klart man blir skraj.
Men systrarna Sandra och Isabell var störtcoola.
Patrik hade otur och fick sitta på betalsätet fram och kom inte med på bild.
Flyget bara 30 minuer försenat. Inte mycket att orda om. Hade kostat på mig att boka en särskild plats i planet. Kändes oerhört lyxigt, men jag märkte inte så mycket av det. Somnade rätt omgående.
När jag så att säga landat mig själv hemma ska jag skriva en sammanfattning av det här projektet. Just nu snurrar alla miljarder intryck och händelser runt i skallen.
Men det bästa av allt. Min kropp klarade utmaningen utan en enda skavank. Har cyklat varenda meter ända fram till Paris. Jaja, utom den där skitbacken Mur de Huy förstås, men ändå.
Det är första gången på fyra år. DET var mitt stora mål med årets cykling. Från första tramptaget i Malmö tänkte jag på det varenda etapp, jag måste cykla ända fram. Jag vill verkligen cykla alla metrar till Paris i år. Av olika skäl har jag inte klarat det tidigare år.
Var lite orolig den där jättevarma dagen att värmen skulle slå ut mig även i år, men jag klarade även det.
Har inte tagit en enda Alvedon, inte smetat in en enda kroppsdel med Voltaren. Jag har har inte varit slutkörd efter en enda etapp.
Måste säga stort tack till min PT Stina Jönsson. Är helt övertygad om att det är hennes träningsupplägg sedan februari som gjorde att min kropp klarade påfrestningen. Den är ju som du möjligen vet inte helt ung längre. Snarare motsatsen.
Nu ska Stina och jag kämpa vidare mot mitt riktiga mål den här säsongen, HIM-rejset i Ruegen i september. Jag fick en vilodag igår, idag blir det en lugn halvtimmessimning för att skaka liv i kroppen igen.
Hoppas du orkat läsa ända hit och även mina andra inlägg om det här äventyret. Om stjärnorna står i rätt position är det fullt möjligt att jag söker även till nästa år och då gör mitt femte rejs. Vi får se vad framtiden har att erbjuda.
Nu är rock´n´roll-turnén slut.
Love, peace and understanding folks.
Två videor får avsluta min redovisning. Först en sammanfattning av vår kapten Satu.
Så ett stort tack till SVB Försäljning för er spons av kommunikationsutrustning som hjälpt oss jättemycket.
Hoppas du via alla mina berättelser om Team Rynkeby blir sugen att själv vara med i ett fantastiskt projekt, att samla in pengar till Barncancerfonden samtidigt som du är med om vad som kan vara ditt livs största fysiska utmaning.
Ansökningen hittar du HÄR.