Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016, 2017 och 2018. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016, 2017 och 2018 med Team Rynkeby och ska göra det även 2019.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Äntligen lyckades jag komma i mål.

söndag, juli 01, 2018

Söndag. Mot Paris. Rostock -> Ueltzen

Idag körde vi igång så att säga på riktigt. En 21-milatur till Uelzten.

Kul idag. Härligt väder och rätt ofta en trevlig medvind.
Bilen bakom är vår meckbil som följer oss hela vägen bakom
klungan. Känns oerhört tryggt.


Dagen började trots allt redan kl 0630 med en härligt frulle. Älskar hotellfrullar.


Mr Ego, Jonas och Johan P.
Jonas är en snabb kille. Hans gäng missade rekordtiden på 
Halvvättern med 2 ynka minutrar. 
Så får jag sitta och äta vid samma bord som han. Stort.

Kl 07:50 teamade vi upp och kapten Satu berättar kort om dagen och ger oss lite förhållningsorder.

Jag säger några ord om the importance of att cykla med samma avstånd till hjulet framför hela tiden, för att undvika gummibandseffekten för de som ligger bakom.

Fast egentligen var min hemliga agenda att jag som ligger sist inte skulle få det så jobbigt, det var därför jag tog upp saken.


 Genomgången kontrollerades av själva Sverigechefen
för Team Rynkeby GodMorgon, nämligen Paul.


 Tillbaka till första bilden och Meckbilen som ligger bakom.
I bilen satt Agnes och Tomas.

Så cyklade vi ut ur Rostock och snart var vi ute på de härliga vägarna. Årets cyklister är så fantastiska. I går var det ju lite si och så med raka led. Men idag du, idag var det magiskt att ligga sist och se de här superhärliga leden. Så här såg det ut större delen av dagen. Liiiite för breda kanske, men trots allt på ett bra säkerhetsavstånd mellan leden.

Det här är naturbarn, de kan numera cykla så här i sömnen.

Snyggt och fint med spikraka led.
Som Träningsansvarig blev jag nästan tårögd av stolthet.
Eller om det var av fartvinden, lite oklart där.


Och vet du, under hela denna långa dag där vi klämde 21 mil,uppstog inte en enda lucka. Inte en enda gång.

Jo, det hände flera gånger, men då var det jag som släppte lite, men det räknas ju inte som lucka. Det är därför jag numera älskar att ligga sist, jag kan släppa lite hur jag vill och sen trampa tillbaka till klungan igen. Jag har ju dessutom radiokontakt med både fronten och mitten av klungan

Plötsligt i en svag uppförsluta smäller det till på min cykel och kedjan hoppar ner på lilla klingan och går inte att få tillbaka upp på stora.

Anbefaller via radio stopp där det går, och begär assistans av meckbilen med supermecken Tomas som driver Cykelköket i Solna. Kolla gärna in deras websida som du hittar HÄR.


 Här provade Tomas med magi. Plötsligt hörs en röst från ovan,
"ta nyckel nr 4 och kolla framväxeln".



 Här testar han magin på framväxeln, och kan du fatta,
plötsligt fungerar växlarna som de ska.
Tomas är en magisk cykelmeck.


Sen trampade vi på lite till och kom till första depån efter 5 mil. Mysiga små depåer som vårt fantastiska coreteam hittar och bjuder oss på.




Eva, jag och Anne-Lie.
Sjävklart ville jag ta en selfie med de här tjejerna,
det fattar ju vem som helst.


Hoppsan hoppsan, plötsligt flödade kärleken. 

Nu är det en skandal på G tänkte jag, och slet snabbt upp kameran för att dokumentera. Men nej, händelsen är icke alls att betrakta som ett moraliskt förfall. Det är vår kapten Satu som så kärleksfullt kysser sin äkta make Niclas som också är med i teamet.

Gissa vad? Efter exakt 15 minuter var det dags att hoja vidare.

Vi blir en lång klunga med 33 cyklister.
Ibland delar vi upp oss i två klungor med 100 meters
mellanrum för att bilar säkert ska kunna köra om.

Vi rullar på i en bra fart och snart nådde vi lunchdepån.


 Idag bjöds det på lax och glasnudelgrejs. Gott som bara den.


Tack VW Stockholm för att ni sponsar oss med en VW T-rock.
En härligt läcker kärra, det måste medges.
Själv har jag en VW Tiguan hemma. En nästan lika bra bil.


Plötsligt hamnar vi vid ett fint slott. Klart det måste dokumenteras. 


Teamet flankeras av meckbilen med Agnes som chaufför.
Tack igen Upplands Motor för bilsponsen.

Nu började det bli svettigt och jobbigt. I alla fall för mig. Värmen steg till strax över 30 grader och då blir inte tillvaron särskilt behaglig för Herr Demnert som började känna den äckliga svajigheten i kroppen komma när temperaturen stiger.

Men det är då jag tar fram esset ur rockärmen, min kylväst som jag för säkerhets skull hade tagit med och lagt i meckbilen.

Ner med den i ett vattenbad, och sedan kränga på västen närmast kroppen och sedan cykeltröjan över och sen upp på hojen och iväg.

Wow, det funkade kalasbra. Blev snabbt nerkyld till en skön nivå. Efter ca 45 minuter hade effekten avtagit lite, och vi stannade för en s.k. mikropaus så alla som tycker det är obehagligt och svårt att dricka och äta under cykling kunde få i sig saker och ting.

Jag slet av mig västen och doppade den på nytt i ett vattenbad. Det räckte hela vägen ända fram till hotellet.

Jäklars vad skönt att västen funkade, hade jag inte haft västen hade jag alldels säkert fått ge upp vid eftermiddagsdepån vid 15 mil. Nu behövde jag inte det. Så. Jäkla. Härligt.

Inga billiga grejer den där, västen, två handledskylare och en keps gick på nästan 5 tusen. Galet mycket pengar, men idag var de värda varenda krona.

Till sist kom vi till vårt hotell och vårt coreteam bjöd på en after bike. Superläckert. Så vi började dansa, vi gör så i vårt team tydligen.



Till och med jag kunde hänga med. Det var både kul och lite förvånande. Tänk om jag äntligen hittat ett sätt att uttrycka mina inre känslor. Tänk om. Det vore väl fantastiskt, en dansande Göran. Testade lite att flossa idag på lunchdepån, några sa att det såg bra ut. Dans kanske är min grej trots allt.

Efter dans, cykeltvättning och lite annat, så blev det gemensam middag på hotellet. Hade förmånen att få sitta bredvid vår Draglagschef Tina. 


 Klart man måste passa på och ta en selfie med den här tjejen.
Hon har en SM-bronsmedalj i cykling.
Så får jag sitta och äta vid samma bord som hon. Stort.
Klart jag då ser sådär larvigt stöddig ut.

Det är hon som håller ordning på de sex cyklister som kör i draglaget. Hennes uppgift är att se till att vi håller anbefalld fart, dessutom en jämn fart, men ibland har hon det tufft när några liksom sprätter iväg lite för fort., då får hon skrika lite på dom.

Tycker hon lyckas väldigt bra med uppgiften, vi hade ju som sagt inte en enda lucka i leden på hela dagen, och det beror ju på en jämn och fin hastighet.

Vi blev minsan underhålla också. Vår entertainer, tillika cyklist i teamet, Leo Rubio, framförde en egenskriven Rynkebysång till stort jubel. Till och med jag omnäms i en vers. Stort. 

Kolla Leos cykelbränna på armarna. Fint.

Leo är en inbiten AIK:are, men jag tror inte han riktigt rår för det. Misstag kan ju alla göra trots allt.

Ja, mer än så hände inte idag. Jo det gjorde det ju såklart, men jag kan ju inte skriva om minsta lilla grej, eller hur.

Stay tuned, fortsättning följer. Klockan går fort ibland, snart midnatt igen. Måste sova lite, i morgon blir det 23 mil till Osnabruck och från i morgon börjar vi få lite höjdmetrar också. Blir kul men lite svettigt kanske. Prognosen säger lite varmare än idag, så jag hoppas min väst funkar lika bra i morgon.

G´natt, ses i morrn.