Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Man ska aldrig ge upp en dröm.

lördag, december 30, 2017

Hundra hundringar

Det blir i pengar 10000 kronor. Räknat i simmade metrar blir det, häpp, lika mycket. Fast i metrar alltså.

Under jul- och nyårshelgen har Human Ambition ett slags träningsläger kallat Camp Snowman. Olika pass varje dag.

Jag var med på julaftonspasset, annandag julpasset och idag.

I mellandagarna blev det en efterlängtad cykeltur i den verkliga verkligheten. En utsträckt lunch räcker precis till en tur runt Edsviken, 23 km.


Kändes som en evighet sedan jag cyklade på riktigt. Blev lite jobbigare än jag hade föreställt mig, att cykla på en spinninghoj eller en trainer är verkligen en annan sport än utecykling.

Men oj så skönt det var. Tog bara lite drygt en timme, men ändå. Supernajs.

Även igår använde jag lunchen, den förlängda varianten, för ett besök på gymmet. Ett riktigt bra och skönt pass där fokus låg på benen. Kommer bli fler benpass på luncherna, den saken är klar.

Idag blev det alltså simning igen.




Utmaningen var 100x100 meter dvs totalt 10000 meter. I bassängen som är 25 meter så blir det således 400 längder. Smått ofattbart. 400 längder.

Såklart helt omöjligt för mig, men jag ville verkligen utmana mig själv och simma så långt jag orkade. Det längsta jag har crawlat är 1900 meter, men aldrig så långt i en bassäng.

Passet skulle börja kl 07:30. Men av okänd anledning ändrades den tiden inne i min skalle till kl 07:45, vilket innebar att jag kom en smula sent till bassängen. De andra hade precis startat.

Innan jag elegant gled ner i vattnet pratade jag lite med självaste chefen Micke Rosén. Med tanke på mitt distansrekord 1900 meter föreslog han att mitt mål idag skulle vara 2500 meter, dvs 25 hundringar = 100 bassänglängder. Det blir bra, sa jag och kastade mig iväg fulltankad med adrenalin.

Vi hade fyra banor att leka på. Bana 1 skulle köra 100 längder utan vila. Bana 2 start 1:55, dvs om man simmade hundringen snabbare än 1:55 så fick man mellanskillnaden som vila. Bana 2, start 2:10 och på bana 4, där jag simmade, hade vi fria starter. Alltså valfritt antal sekunders vila mellan varje hundring.

Mina "vilningar" låg mellan 15-30 sekunder. Mot slutet när tröttheten satte in blev det ytterligare några sekunder plus någon långvila på minuten.

Första delen av min simning gick jättebra, men sen började det gå lite tyngre. Intervallatiderna blev några sekunder längre och längre vartefter, men inte värre än att jag kunde korrigera om jag tryckte på lite.

Verkar i alla fall ha en schysst huvudposition vid andningen.
(Foto: Micke Rosén)

På slutet fick jag krampkänningar i vaderna men kämpade ihop 2500 meter. Dessvärre hade jag räknat fel i simmade längder, inte lätt att hålla räkningen när man är trött, så det stog 2550 meter på klockan. Duger inte, så jag kastade mig iväg för två längder till så jag kom upp i 2600 meter.

Då klev jag upp från bassängen, satte mig på kanten och kände mig så jävla grym, så glad, så stolt över mig själv. I våras var jag ju på väg att ge upp simningen för det lossnade ju aldrig. Nu är det andra bullar som man säger.

Gick bort till dotter Sofias bana 2, där hon kämpade, och berättade stolt att jag hade klämt 2600 meter.

Vet inte om Sofia är glad för sin egen simning eller om
hon blev glad och stolt över farsans nya distansrekord.

"-Varför hoppar du inte i och kör 3000 meter?" frågade hon. Jag funderade lite och kom fram till att ja, varför gör jag inte det?

(Sofias redogörelse för dagens event kan du läsa HÄR.)

Så då gjorde jag det och rev först av en tvåhundring och direkt på det två hundringar.

Då klev jag upp igen. Ännu nöjdare. Jag simmade alltså 30 hundringar, dvs 120 bassänglängder.

Firade detta distansrekord med kakor och bullar som fanns uppdukat vid bassängkanten.


Hembakad energikaka made by Mårten

Vet du, nu känns det som jag erövrat A Licens To Swim. Nu kan jag erkänna för mig själv att jag faktiskt kan crawla. Inte fort. Sannolikt inte snyggt. Men jag kan. Jag är inte längre Mannen Som Inte Kunde Lära Sig Crawla.

Det känns fantastiskt och nu bör jag inte ha ångest inför simningen i Ruegen i september i mitt Ironman 70.3-race.



Yepp, this is me. Proud as hell.

onsdag, december 27, 2017

Om julen och lite till

Julen kom och julen försvann. Traditioner bröts och nya kanske skapades.

För vår del började julen med en kulturdag med barnbarnen. Kollade pepparkakshustävlingen på Arkdes på Skeppsholmen vid Moderna museet och såklart ett besök på leksaksmuseet.

Där kom jag ut.

Där avslöjade jag för barnen att jag faktiskt jobbat som Fantomen. Det var härligt att komma tillbaka och sitta i stolen igen och se tuff ut. Kidsen blev oerhört imponerade.


Sen hände något som inte är så kul. Mina glasögon ville inte vara med längre.



Bara att bita ihop och gräva ett stort hål i plånboken och beställa nya. Vill man vara petig begravdes tankarna på nytt växelsystem till hojen,  Di2, där och då. Jaja, som sagt, bara att bita ihop och börja fylla sparbössan igen.

Plötsligt var hela höstsäsongen med Team Rynkeby över. 25 ganska tuffa pass har vi klarat av sedan 27:e september då vi drog igång Team 2018. Hälften styrkepass och hälften spinning, Giro 4-varianten designat av Mattias Reck.

Blir spännande att se om det märks när vi går ut i verkligheten och cyklar.


Svart tycks vara årets träningströjfärg.
Dagen till ära hade jag en ny tomahawkfrisyr.

Apropå det, jag kör ju även pass på min trainer. Brukar vara hyfsat taggad när jag sätter igång men blir rätt besviken när jag slutar. Begriper inte varför jag inte orkar hålla min FTP ens några minuter. Begriper det inte. Med all träning under hösten borde jag klara det lätt som en plätt. Frustrerande är bara förnamnet, men bara att gneta på antar jag. 



Dessutom har min Stages wattmätare nu gått sönder för andra gången. Andra gången. Begriper inte det heller. Den första tappade kontakten med min Garmin andra dagen på Pariscyklingen. Det kändes trist. 

Fick en ny på garantin när jag kom hem, den funkade direkt, men nu plötsligt har den också lagt ner verksamheten. Spelar ingen roll vilken enhet jag försöker synka den med, den är död trots batteribyte.

Hursomhelst så blev det ändå julafton.

Som traditionen numera bjuder så gällde såklart ett träningspass på julaftonsmorgonen. Under åren har det varit allehanda fysiska aktiviteter. Alltid på morgonen. Det har varit ridning på Djurgården, löprundor, styrketräning eller långa promenader.

Hade siktat in mig på en cykeltur med Postcykeln runt Edsviken, en kul och bra träningsrunda på dryga timmen. Rätt lagom. Men så blev det inte. Gjorde ingenting för vädret var uselt.

Det blev simning. Camp Snowman med Human Ambition. Spännande program med en twist som verkade passa in på mig.


Men inte var det ett pass för seniorer inte. Som vanligt kände jag mig som en dinosaurie från Juratiden. Bara en massa yngre simmare. Och så jag. Gubben. Men det berör mig inte jättemycket, jag kör så gott jag kan tills det ryker ur öronen. Man kan bara göra sitt bästa och strunta i de övriga.

Men de yngre inspirerar mig till stordåd. Får ju kämpa som bara f-- för att hänga med, vilket ju är utvecklande. Dessutom är det kul att både höra och prata om alla möjliga tävlingar dom kört och ska köra. Klart man blir taggad. Och avundsjuk, de har ju massor av år framför sig, det har ju inte jag på samma sätt. Har svårt att se mig själv köra en tritävling om 10 år. Men å andra sidan, varför inte?

Det är så kul att simma nuförtiden. Känns nästan naturligt att kasta mig iväg och crawla flera hundringar bara som uppvärming. Det kunde man inte tro för några månader sedan.


 Mycket folk = trångt på banorna. Men vi var uppdelade i 
typ kunskapsnivåer. Jag simmade såklart i långsammaste gruppen.


Även dotter Sofia tränade såklart. Själv var jag lite uppspelt,
för gissa vem som tränade på bana 1?
Jo Patrik Nilsson, en kändis i triathlonvärlden. 
Klart man vill träna med dom bästa.




Sen var det dags för själva julaftonsfirandet.

För första gången varken barn eller barnbarn hemma hos oss. För första gången var det hustrun och jag som fick jaga runt som skållade råttor på julafton. Bra stressträning.

Först till svärmor och svärfar för lunch, sen snabb förflyttning till dotter Sofia för en fika och kolla Kalle A. Därefter raskt vidare tvärs genom stan till sonen och hans storfamilj och julklappsutdelning.

Jag fick inte ett enda paket. Typiskt. Har väl inte varit tillräckligt snäll i år. Får skärpa mig lite under 2018.

Inget paket som sagt, men hustrun och jag gav oss själva en resa till varmare land istället. Blir La Palma i februari. Utan cykel. En taktikresa. Det öppnar nämligen upp möjligheten att boka en egen cykelresa till Mallis lite senare i vår. Man måste tänka strategiskt, jämställt och taktiskt.

Juldagen blev en sån här dag:

Andra roliga saker blev att äta för mycket godis.

Efter Juldagen kom Annandag jul, det är sen gammalt. Det hade min pappa också blivit om han varit med oss nu. Men det är han inte. I år hade han blivit 101 år. Inte heller min mamma finns längre bland oss. Trots att åren går tänker jag på dom nästan varje dag. Det känns fint.


Mina fina föräldrar Tore och Ingrid.

Annandag jul betyder också fika och sällskapsspel hos storasyster Gunilla. Likt vår mor bullar hon upp alldeles för mycket godsaker när vi kommer.


Erkänner. 
Jag tog nog lite väl mycket tilltugg till kaffet.


Till sist. Av en slump råkade jag en dag klicka på den HÄR länken. Den berättar om en ung tjej som fick en stroke. Jag fick en flashback som hette duga. Artikeln berörde mig något alldeles oerhört.

Så många saker som jag också upplevde, även om stroken påverkade mig mindre än vad den gjorde på den här tjejen.

Det har gått snart sju år sedan det small i min skalle, men jag kommer fortfarande ihåg varenda sekund när det hände och dagarna därefter. Hualigen.

Det som jag känner nu när jag tänker tillbaka är att det känns nästan galet att jag bara två år efter stroken antog utmaningen att cykla runt Vättern. Och gjorde det. Det var då min "cykelresa" började med allt kul det inneburit sedan dess. Att tänka på det gör mig extra glad.

Så det vore ju rent fantastiskt om du läste den där länkade artikeln och dessutom lär dig AKUT-testet hur man ser om någon, eller vilket Gud förbjude, du själv råkar illa ut.

Var tredje dödsfall, som inte är relaterat till våld eller olycksfall, är strokerelaterat. När jag tänker på att jag drog en vinstlott i strokelotteriet blir jag nästan tårögd av tacksamhet. Det är så många som får bestående skador av en stroke, men jag klarade mig mer eller mindre helskinnad. För det är jag oerhört tacksam.

För mig känns det som att det finns en Göran före stroken och en Göran efter stroken. En skum känsla som jag inte kan förklara. Jag personligen gillar Göran efter stroken bättre.

onsdag, december 20, 2017

Dags att avge en lägesrapport / Allt är så jävla jobbigt

Allt går i cirklar. Allt går igen. Till och med känslor verkar gå i cykler.

Sedan senaste blogginlägget har det såklart hänt massor av saker, både bra och dåliga. Men jag har inte orkat få ner det i ord och bokstäver.

Varför då? För att jag är trött och inte alltid orkar det jag vill orka. Har fått räcka med att berätta lite kortfattat vad jag gör via Facebook och Instagram.



Så plötsligt just idag poppar en notis upp i mitt Facebookflöde. Facebooks påminnelse vad som hände för exakt ett år sedan. Då skrev jag en blogg om hur jag kände mig.

Blev minst sagt förvånad. Det är ju exakt så jag känner nu också. Exakt. Vill du läsa det blogginlägget kan du göra det HÄR. Inlägget hade rubriken Allt är så jävla jobbigt.

Inlägget är kanske till alla delar inte helt överensstämmande med dagens känslor, tror jag till viss del är en smula starkare i vissa delar, men känslan är ungefär densamma. Man kämpar och sliter men står ändå och stampar på samma ställe. Så känns det.

Fast om jag tänker klart så kan man ju inte nå formtoppar varje dag. Inte ens varje månad. Det är ju nu under vintern som man lägger grunden för vårens och sommarens formtoppar.

För den sakens skull ligger jag ju heller inte på latsidan. Kör i regel minst 1 pass varje dag. Löpning, simning, styrka, spinning, trainer eller tennis. Plus att jag jobbar heltid på mitt företag StockholmsBuss.

Klart jag blir trött. Är ju inte direkt purung längre. Ibland känns det som om träningen bara räcker för att hålla emot åldrandets nedbrytning och inte för att bli starkare. Har även dåligt samvete att jag inte orkar hjälpa till mer hemma med hushållet. Min fru drar ett stort lass på den punkten, erkänner det utan omsvep.

Så känns det ibland när livet känns tungt. Inte bara livet är tungt, vågen säger att jag bara blir tyngre och tyngre. Får skylla på trötsätning av olämpliga saker. Men snart så, DÅ ska jag börja äta bättre igen. Snart.

Nu ska jag vara positiv, jag är sannolikt i bättre form än många av mina ålderskamrater, jag har kul när jag tränar och det är en ynnest att få vara en del av Team Rynkeby-God Morgon Stockholm där jag tränar och har kul med betydligt yngre och piggare människor. Det är inspirerande.

Det är också kul att det släppt med simningen och att jag numera kan crawla. Senast igår klämde jag av 1200 meter varav en tusing oavbrutet. Det kunde jag inte för ett år sedan. Då nästan drunknade jag efter 20 meter.

Nu är jag mest bekymrad att mina cykelben inte är starkare än de är och att löpningen gått i stå, inte heller där upplever jag någon förbättring, det är bara jobbigt att lufsa fram.

Men jag ska inte gnälla, jag har det bra, jag mår bra, det är inte ett dugg synd om mig. Råkar bara vara i en ska vi kalla det mental formsvacka. Det går säkert över när Tomten varit här.

För att få en omedelbar boost testar jag med att trycka i mig en påse skumtomtar.




måndag, november 27, 2017

Handsken är kastad. För tredje gången.

Nu är det klart. Beslutet är fattat. Slagfältet är lokaliserat. Min kamp mot min första medalj i en Halv Ironmantävling fortgår i oförminskad skala. Tredje gången gillt. Eller?

Hela den här grejen med mitt kämpande för en HIM-medalj hade ju inte hänt om inte min dåvarande PT Tommy hade utmanat mig att cykla Vätternrundan 2014.

Cyklingen via medlemskapet i Fredrikshof CK tog mig bokstavligen in i en ny och för mig okänd värld med härliga cykelkompisar, utmaningar, bonkningar, misär och elände, men framförallt en oerhörd glädje att tillsammans med andra utföra fysiska stordåd. Och ta mysiga fikapauser längs vägen.

Cyklingen har gjort att jag ett otal gånger tvingats långt långt utanför min s.k. comfort zone. Det är i efterhand en skön känsla, fast just där och då vill man ju bara dö, eller åtminstone ringa efter en taxi.

Och från cyklingen var det inte jättelångt att försöka mig på en ännu större utmaning, att köra en Halv Ironman. En hel IM bedömde, och bedömer jag, vara alldeles för svårt för en åldrig triathlonwannabe, men en halv skulle kunna gå. Så tänkte jag hösten 2015. Och tänker så ännu i denna dag.


Jag tror på Mr Ironman.
Och Gunde Svans klassiga uttryck Ingenting är omöjligt.



Det här är nu min, i dubbel bemärkelse, målbild
jag kommer att ha under ögonlocken när jag tränar.


Tänkte på en grej när jag ser på bilden här ovanför. Vore ju lite trist om höjden i bågen är så låg så jag dänger pannan i överkanten, ramlar bakåt och svimmar och därmed får en DNF. Det vore ju, som man säger, ett äkta antiklimax.

Försök nr 1, 2016,  i Pula, Kroatien gick åt fanders. Om du vill kan du läsa om det debaclet HÄR. Känslomässigt säkert det värsta jag varit med om i idrottsväg.

Försök nr 2, 2017, i Zell-am-Zee, Österrike gick också åt fanders. Fast då var jag jätteglad ändå. Om det racet kan du läsa HÄR.

Nu är försök nr 3 inbokat. Det blev loppet som går i Ruegen i Tyskland den 9:e september nästa år. Nu har jag således 9 månader för att förbereda mig för den bataljen. Det blir kul.

Hotellet är redan bokat, det råkade bli ett 5-stjärnigt, precis vid start och målområdet. Lyxigt värre.


Ruegen ligger i nordöstra hörnet av Tyskland.
Simningen är trots allt en smula oskyddad från
jobbiga vindar. Det känns lite oroväckande.


Känns som jag den här gången har de allra bästa förutsättningarna att klara min målsättning. Nu kan jag simma lite bätte, nu kommer jag att förkovra mig ännu mer i den ädla konsten.

Började för några veckor sedan att en gång i veckan simma för Human Ambition som drivs och leds av förbundskaptenen för Open Waterlandslaget, Micke Rosén. Sedan är planen egna pass, minst 1 gång extra varje vecka. Kommer att göra susen.

Micke R gissade lite försiktigtvis att jag kan förbättra min simtid på loppet med 10-15 minuter jämfört med loppet i Zell-am-See, dvs komma ner till 45-50 minuter. Vi får se hur det blir med det, nu är det upp till mig, men just nu kan jag inte tänka mig en bättre tränare för min utmaning.

Cykla kan jag, och med Team Rynkeby-GodMorgon kommer den träningen att bli kalasbra.

Löpdelen är ju förstås en tuff utmaning den också, har ju aldrig sprungit så långt, men det går bättre och bättre så jag hoppas jag i alla fall kan lufsa mig runt banan. Det blir inte snyggt, men jag bör klara det.

Det känns som tiden rinner iväg. Två dagar innan loppet så fyller jag 67 år. Missar jag medaljen ännu en gång vet jag inte om jag orkar försöka ännu ett år. Fast såklart att jag inte missar den här gången. Näe, nu gäller positiv thinking hela vägen. Nu jäddrar ska det ske.

Så här är min grovplan för att uppnå mitt mål, att få springa genom målbågen du ser på bilden här ovanför.

Från nu till Mars:
Måndagar: vila eller tennis
Tisdagar: styrka, simning och kanske lätt löpning
Onsdagar: spinning med Rynkebygänget
Torsdagar: simning med Human Ambition
Fredagar: löpning ute eller på löpband
Lördagar: löpning lugn distans alt vilodag
Söndagar: styrketräning med Rynkebygänget

April ->
Ungefär som ovan men spinningen onsdagar byts mot riktig cykling typ intervall- och backträning med Rynkebygänget. På söndagar blir det distanscykling med Rynkeby i stället för styrkepass.

Självklart kommer inte planen att hålla alla veckor och dagar, jag kommer även att lägga in viloveckor, men det här är i alla fall min grundplan.

Kanske blir det en veckas triathlonträningsläger på Mallorca månadsskiftet april/maj. De jag har varit på har varit superroliga.

I juni blir det Halvvättern med Team Mellanmjölk. Vätternrundan med Team Rynkeby och så startar vi Rynkebycyklingen till Paris den 30:e juni.

Efter det blir det återhämtning en vecka med synnerligen lugn träning, sen tänkte jag dra igång igen för att formtoppen ska blomma ut den 9:e september.

Ungefär så har jag tänkt mig idrottsåret 2018 där höjdpunkten naturligtvis är cyklingen till Paris, men det stora målet är ändå en HIM-medalj.

När jag fick utmaningen att köra Vätternrundan 2014 var det för mig lika orimligt som att be mig plocka ner månen. Men jag lyckades trots allt att plocka ner den. Det gav mig insikten att det går att klara till synes omöjliga utmaningar.

Kanske den här utmaningen ändå är för svår. Kanske jag började träna lite för sent i livet för att klara en sån här tuff grej. Kanske är jag för lång, för tung, för gammal. Men jag måste ändå försöka. Något annat alternativ finns inte.






söndag, november 12, 2017

Endorfinkick, lycka, blod och besvikelse

Många känslor har det blivit de senaste dagarna. Jag ska försöka förklara ett i taget.

Endorfinkick
I fredags hade jag vilodag från all träning. Rätt skönt. Igår lördag stod lugnt långpass löpning på mitt träningsschema. Efter frukost parkerade jag i tv-soffan och zappade runt lite bland skojiga program.

Att ge sig ut och springa kändes plötsligt väldigt avlägset. Hustrun försökte peppa mig att ge mig iväg, men näe, jag sa att det vore nog bra med två dagars träningsuppehåll. Så jag låg kvar och kollade färdigt på avsnittet på Discovery. Sen kollade jag ett avsnitt till. Och ett till.

Till slut var jag klar och vi åkte iväg och handlade och sen blev det lite trädgårdsarbete, med betoning på lite.

Det finns papparazzis överallt. Man går aldrig säker.

Men det kändes inte bra i kroppen. Det skavde liksom. Kände mig både rastlös och missnöjd. Ville känna lite endorfinrus. Så jag bestämde mig. Jag hoppar över löpningen och sätter mig en stund på trainern i källaren.

Sagt och gjort, startade Zwift och ett 30-minuters sweetspotpass. Aj aj aj, när jag skulle sätta mig på cykeln så upptäckte jag att bakdäcket var helt tomt. Punka. Bytte inte, utan satte dit ett nytt hjul bara. Enkelt men lite smutsigt för fingrarna.

Sen upp på hojen och så körde jag. Det bet i låren, det måste erkännas. Men jag körde hela passet med skön musik i hörlurarna. ZZ Top Live From Texas som vanligt. Det är riktigt tunggung det.

Förutom Zwift så körde jag även min Garmin parallellt. De gav lite olika resultat, vilket jag tycker känns lite märkligt.

 Det enda som Zwift och Garmin var överens om
var min puls.

När jag var klar vankades middag och plötsligt kände jag mig så jäkla nöjd och en skön känsla spred sig i kroppen. Så kan det tydligen gå när kroppen vant sig vid regelbunden träning.

Lycka
Idag söndag är det Fars Dag och den viktigaste tävlingen på hela året. Årets pappa ska utses. Lika spännande varje år. Gick och la mig på lördagskvällen med en viss oro i kroppen, hur ska det gå i år? Har jag gjort allt jag kunnat som en bra pappa? Skulle jag räcka till i år? Har jag glömt något? 

Sov oroligt hela natten. Under förmiddagen kom äntligen beskedet. Jag hade vunnit även i år. Fantastiskt. En underbar känsla. JAG VANN!

Men som vanligt kom en del kommentarer från andra pappor om ett riggat val. Men vaddå? Ett rent oförskämt påhopp på juryn. De fick bara ett blygsamt ekonomiskt bidrag från mig för att på annan ort kunna diskutera sig fram till ett bra och rättvist val. Detta just för att eliminera risken för bl.a mutor av andra pappor med tveksam moral.

Så riggat eller köpt, det är verkligen det sista som kunnat hända denna ärofyllda tävling.

Jag fick inget pris. Ingen slips. Inte ens en Trisslott som är en vanlig gåva till pappor på denna fantastiska högtidsdag. Men man kanske ska uppnå 80-årsåldern för att få en sån. Men jag fick äran, en ohyggligt stor ära att vinna titeln Årets Pappa. Så jag är stolt.

Sen firade vi en annan pappa, min hustrus. Min pappa är i himlen, men jag tänker på honom nästan varje dag ändå.

Hos svärfar blev det tårta, äppelkaka och lite annat godis. Blir spännande att se om det under morgondagens Annandag Fars Dag blir lika mycket godsaker.


HÄR kan du läsa juryns motivering till det excellenta valet av segrare.

Blodbad
Vet inte om utmärkelsen gjorde mig darrig av upphetsning, men det bar sig inte bättre än att kniven slant lite när jag skulle skära en mango.


Men ingen fara, bara ett litet skärsår.  Men lite synd om mig var det allt en liten stund. Föreslog för hustrun att hon skulle ringa efter en ambulans som tog mig till akuten och sy, och fylla tillbaka allt blod jag förlorade, men hon sa att jag sjåpade mig för ett larvigt litet sår. Vaddå sjåpa mig, jag fullkomligt badade i blod ju. Tur att inte barnen såg det här, sånt vill man inte att ens barn ska behöva uppleva.

Tvätta av dig det där och sätt på ett plåster var allt hon sa, hustrun. Typiskt.

Hon hade kanske rätt. Det var ju inget stort sår.
Men ändå, det kunde ha varit det, dolt av allt blod.

Besvikelse
Sen var det dags för träning med Team Rynkeby Stockholm. Cirkelpass hos Friskis & Svettis.


Jobbiga grejer. Tog i allt jag kunde. Så kändes det där och då.

När jag kom hem kändes det konstigt. Ingenting särskilt i kroppen. Bara en slags besvikelse. En väldigt konstig känsla. Jag kände mig besviken att jag inte hade tagit i lite till. Liksom utmanat mig själv på alla stationer. Nu körde jag safe, tog i lagom mycket för att inte vara helt slut på nästa station. Jag feglirade, som man säger.

Varför blev det så? Det var ju inte meningen. På en träning ska man köra stenhårt, känna en skön trötthet när man är klar, annars är det ingen riktig träning. Så tycker jag.

Men det är som det är. Man kan inte alltid känna lycka. Men rätt ofta trots allt.


måndag, november 06, 2017

Nu får det fan i mig vara nog

103 kg. ETTHUNDRATRE.  Det var dagens vikt. Nästan i alla fall. Har således gått upp i vikt 5 kilo. FEM kilo sen slutet av juli. Skandal. Både Riksdag och Regeringen måste avgå. Omedelbart.



Eller så slutar jag med fredagsgodiset, lördagsgodiset och söndagsgodiset, så kanske vikten kan hålla sig tvåsiffrigt, det är mitt mål. Jag får helt enkelt skärpa till mig. Sluta med godis och kaffebröd. Ska bara äta upp de sista kakorna till dagens eftermiddagskaffe. Men sen, då jäklar får det bli ordning på torpet.

Enligt WHO:s skala är jag klart överviktig.

Ser inte särskilt fet ut när jag kollar mig i spegeln, särskilt inte när jag håller in magen. Nä, den där skalan känns inte helt okey. Jag låtsas att min övervikt består av muskler, vilket kanske med lite tur är sant.

Men ner till tvåsiffrigt vill jag ändå, trots att WHO anser mig vara överviktig även då.

En gör så gott en kan, och det är skönt att Garmin håller koll på mig. Det här är info om förra veckans aktiviteter.

Saknas en timme tennis och en timme
styrkepass. Cykelturen är 90 min spinning.

Styrkepasset som saknas i ovanstående bild är gårdagens jobbiga pass med Rynkebygänget. Instruktör den här gången var Louise, som körde i Stockholmsteamet till Paris i somras. Hon jobbar som PT och gruppinstruktör och körde hårt med oss.

 Louise och gissa vem, vid en lunchdepå någonstans i Tyskland
på vägen till Paris.

Som vanligt när ben och core ska tränas extra så känns passet också lite extra mycket efteråt. Vilket det gjorde igår. 

Men kul var det, eftersom vi körde två och två och använde varandra som både vikt och hjälp. 

Det var en jäddrans massa armhävningar, burpees, plankor, jägarvilor och allehanda plågsamma moment. Har till och med ont/träningsvärk i en handled idag.

Efter gårdagens svettiga pass

Om du känner Louise, eller någon i teamet, berätta inte för någon att jag tänker fråga om hon vill köra fler pass med oss efter nyår, när vi ska börja maxa träningen.

fredag, november 03, 2017

Jag hatälskar fredagar

Veckans sista vardag, fredagen, kan man tycka mycket om. Eller illa om.

Fredagsmys kallas den ju. Själva soffmyset är väl inte rikigt myset, det består väl mest av att känna en slags frihet, och att göra något man tycker är kul, oavsett vad.

Min fredagar har nu de senaste två veckorna utvecklats till en slags pina. Kroppen liksom skriker av både trötthet och sömnbrist.

På onsdagskvällarna kör vi ett superjobbigt spinningpass med Rynkebyteamet. 90 minuters plåga mellan kl 2000-2130. Har inte varvat ner och kommit i säng förrän strax före midnatt.

Så upp som vanligt folk till jobbet på torsdagsmorgonen.

Torsdagskvällar består numera av simträning kl 2045-2200. Ingen lek det heller. Stundtals rejält jobbigt att kruta på i 25 meter. Låter ju inte långt, men där och då under en maxintervall känns det som man ska simma till världens ände. Känns som bassängen aldrig tar slut, vilket andningen gör.

Igår var vi inte fler än 3 st plus simfröken. Helt perfekt, fick massor av uppmärksamhet och tips. De andra två är ju nästan proffs och behöver bara lite småtips av fröken lite då och då.

Lilla jag, simfröken Karin, Thomas och dotter Sofia

Simpasset är inte bara fysiskt jobbigt, även hjärnan går på högvarv för att hålla ordning på allt jag måste tänka på i simningen. Ingenting sitter ännu som man säger i ryggraden.

Du vet, armdragen, händernas position, rotation, andning, huvudposition, bensprattlet och gud vet vad. Många grejer är det.

Samma här, inte nervarvad och i säng förrän strax före midnatt. Och sen upp pigg och glad på fredagsmorgonen. Jodu, tjenare. Blir snarare att jag får rulla ur sängen med träningsvärken bultande i hela kroppen och tre ton grus i ögonen. Man är inte ung längre, det märks tydligt just då.

Men jag är väldigt säker på att jag trots det har en bättre fysik än ganska många yngre medmänniskor. Dessutom har jag överj****igt kul också.

Det är en ynnest att få träna, umgås och ha kul tillsammans med tjejer och killar som är bortåt 20-30 år yngre. För mig är det oerhört inspirerande.

Alltså, såklart kan man kan ha kul utan att träna, men jag tränar för min egen skull, jag gör det högst frivilligt. Ingen tvingar mig, ingen har ens bett mig om det. Jag mår bra av det, och det är huvudsaken.

För mig är även ett svårt mål, typ att klara en Ironman 70.3, en viktig ingrediens för att motivera min träning. Det liksom piggar upp och hjälper till.

Du har kanske sett den här filmen på Fejan. Den gör mig nästan tårögd. Precis exakt så vill jag känna och göra när jag når den åldern. Fasen va coolt om man kunde bli världsmästare då.

Ifall jag glömmer nämna det om 30 år, den medaljen ska ligga överst på kistan.

Nämen om man skulle ta och ge sig ut på en liten löprunda innan middagen. Jo, så för det nog bli.

Ha en trevlig helg!

tisdag, oktober 31, 2017

Nu stänger vi ner oktober

Det är ju rent av ruskigt så fort tiden går. Oktober är redan slut. Inte gick väl tiden så här fort förr i tiden?

Nuförtiden är det ju ett fasligt schå att hinna hänga med i allt. Men man gör så gott man kan, det är det enda man kan göra. Plus att skriva trista blogginlägg lite då och då.

Man måste se lite marig och sur ut som författare. Det är sen gammalt.

Jag är nöjd med oktober 2017. En del skojiga investeringar har det blivit. Nya sängar t.ex. Det var typ 20 år sedan det hände senast. IKEA-sängar är av bra kvalitet, men nu var det dags för nya.

Det blev såna däringa bekväma saker, av annat märke än IKEA, elstyrd höj-och sänkfunktion. Kostade därefter, men tanken är att de ska hålla tills det är dags att bli ivägrullad till ålderdomshemmet, alltså bortåt 30 år. Fan, vi kanske måste köpa nya sängar en gång till i alla fall, för så länge håller väl inte en säng antar jag.

Höll på att glömma, det blev en ny bil också.

Om vi kollar de fysiskat händelserna då, hur gick det då i oktober? Tackar som frågar, det gick utmärkt. Se bara på det här diagrammet.



Cykling - Trainer är egentligen spinning med Team Rynkeby. Rätt nöjd med fördelningen, rätt mycket av allt. Utom löpning. På den fronten är det rent skamligt dåligt. Bara 76 minuter på en hel månad. Usch och fy så dåligt. Nästa månad måste den träningen intensifieras.

Så har vi då resultatet av den internationellt kända tävlingen Flest-träningstimmar-i-familjen Demnert.

Inget motstånd längre. Löjligt enkel seger.


Totalt körde jag 26 pass, vilket är fyra färre än förra årets oktober.

Jepp, det var oktober det. Nu stänger vi den. Tack och adjö.

fredag, oktober 27, 2017

Svart är det nya svarta

Det här blir ett rätt långt inlägg. Vill nämna det redan från början.

Vi börjar med Vätternrundan för nu är det högtidsstunder för sjön Vättern. Blir ju lite så i cykelkretsar när det ska anmälas till Vätterrundan.

Oj vilka diskussioner om det bra/dåliga med VR det förekommer på olika cykelgrupper på Fejan. Man blir bara trött att läsa allt. Särskilt på de inlägg som tjatar om hur farligt det är att cykla fort och därför bör man inte cykla runt Vättern.

Eller att ingen bör cykla snabbare än den långsammaste cyklisten för att därigenom helt eliminera risken för olyckor i samband med farliga omkörningar. Typ så. Lite skruvat tolkat av mig kanske, men lite så är tongångarna från de mest negativt inställda.

Men icke förty. Jag och typ 20 tusen andra tycker inte så, därför kommer jag nu för femte gången att ge mig i kast med att runda Pölen. Såklart tillsammans med Team Rynkeby-GodMorgon Stockholm.

Vi har anmält ett team på 28 personer. Kommer som vanligt bli superkul. En smula jobbigt, men absolut superkul. Vi har inte någon tid vi ska uppnå, vi har inget snitt vi ska köra i, vi som rullar ur startboxen ska också rulla över mållinjen samtidigt och tillsammans som ett team.

VR blir vår generalrepetition inför cyklingen till Paris som är betydligt jobbigare. Då cyklar vi motsvarande ungefär Motala - Karlsborg varje dag. Men på betydligt backigare vägar, i alla fall i slutet av veckan.

Är även anmäld till Halvvättern med "mitt" eget Team Mellanmjölk. Det blir en generalrepetition inför själva Vätternrundan som i sin tur är en generalrepetition inför Pariscyklingen. Många repetitioner blir det.

Lite kul att Facebook idag påminde mig vad som hände just idag för exakt 4 år sedan.



Bilden är från en av mina absolut första cykelrundor. Två mil ut på Lidingö, nej inga döda fåglar där som jag behövde begrava, sen hem igen.

På hemvägen var jag tvungen att stanna och vila för jag var så trött. Efter typ 3 mil. Det är annat nu minsann, nu hojar jag gladeligen till Paris varje sommar bara för att shoppa nån cool tischa.

Nu är det dags att ta min simning till en ny nivå. Igår började jag hos Human Ambition som drivs av simgurun Micke Rosén.

Började minst sagt dåligt. Tog helt fel på tiden, trodde passet började 20:15, så då var jag där laddad till tusen. Men vafalls, inga andra här? Ringde dotter Sofia, som normalt också simmar då, men igår var hon lite krasslig. Fick veta att tiden är 20:45.

30 minuter väntan i en helt tom simhall.
Förutom jag själv alltså. 

Men så småningom dök de upp, de andra.  Så även kvällens instruktör, Karin Pettersson, som är min sjätte eller möjligen sjunde siminstruktör som jag plågat under de senaste två åren. Plågat såtillvida att jag inte kunnat crawla så bra som man kanske skulle kunna förvänta sig av en snubbe i min dimension. Ett nästan hopplöst fall alltså. Men inte längre. Nu går simresan vidare mot nya höjder.

Både jag och Karin var så här glada efteråt
när vi konstaterade att jag inte hade drunknat.

Det här passet hade Karin satt ihop

Fick en smärre chock när jag läste programmet som Karin skrev upp på tavlan. Herregud, bara uppvärmningen 600 meter på olika sätt.

Sen blev det bara jävligare och jävligare. Men på något skumt sätt även roligare och roligare. Fick många tips som jag försökte korrigera under passet och på slutet sa Karin att jag simmade bättre i slutet av passet än i början. Det kändes både bra och kul.

I onsdags körde jag slut på mina ben under Rynkebyspinningen och igår körde jag slut på överkroppen. Life is beautiful, eller hur? Idag blir det vilodag. Behöver det tror jag.

Shoppa är jag bra på. Häromdagen shoppade jag en ny klocka. Visserligen har jag redan en, av lite äldre årgång, som funkar alldeles utmärkt, men den här var så "billig" så jag kunde inte hindra pekfingret från att landa på tangentbordets Enterknapp.



Det trista var att den shoppingen triggade igång det stora köpsuget. Ny bil kanske? Klart man behöver en ny bil. En ny cykel har jag ju redan köpt.

Uppenbarligen har jag fastnat djupt i konsumtionsträsket och måste gå in på tyngre grejer för att uppnå Nirvana.

Nirvana är ett själsligt slutmål inom buddhismen och hinduismen – ett evigt, lycksaligt tillstånd av fullständig själsvila. Inom buddhismen ses nirvana som fullständig frihet från begär, hat och självbedrägeri. 

Så raskt iväg för provkörning av en VW Tiguan. Ohhhh, den var bra. Inte kunde väl jag föreställa mig att jag ville en ha SUV, men det vill jag nu. Då slipper jag krånglet att komma "ner" i sätet på min Golf.

196 stiliga centimetrar med en rygg som blir stelare för varje år gör det jobbigare och jobbigare med mindre bilar.

Blir den här min, eller? Inte just den här, men en
exakt likadan.


Kära hustrun gillade också kärran. Vilken tur.

Köpsuget steg markant efter provkörningen, men sjönk något när inbytespriset på Golfen presenterades. Nu måste pannan läggas i djupa veck, miniräknaren konsulteras och beslut fattas.

Minus i kanten är att just den bil som fångat mitt intresse är svart. Men vi kanske helt enkelt ska gå tillbaka till det en gång var, att svart är det nya svarta. Eller som Ford en gång sa, du kan få din Ford i vilken färg du vill, bara den är svart.

En grej till då. Som absolut inte på några villkors vis har med rubriken att göra. Just idag, eller snarare ikväll, för exakt 45 år sedan, förändrades mitt liv.

Var med några kompisar på Discoteket Greven som låg på Kungsgatan i Stockholm. Numera huserar McDonalds i dom lokalerna.

Plötsligt mötte min blick två vackra ögon som satt på en supersnygg tjej. Vi började dansa, och bara några månader senare flyttade jag hemifrån och in hos denna kvinna. Jag var då 21 år.

1,5 år senare gifte vi oss och ikväll ska vi, fortfarande gifta med varandra, fira den här dagen då vi träffades med att dricka lite champagne. Tiden går som sagt väldigt fort när man har roligt.

torsdag, oktober 19, 2017

Dags att uppgradera. Eventuellt p.g.a arbetsskada.

Idag kände jag att jag nått vägs ände.

Mitt företag inköpte för några år sedan en Postcykel. Om du missade den berättelsen så kan du läsa om den HÄR.

Idag på lunchen levererade jag en liten hög brev till en brevlåda
belägen flera hundra meter från kontoret. Men jag körde lite vilse
så det blev en jättelång postrunda. Det är sånt som händer.

Detta efter en mycket noggrann ekonomisk analys och kalkyl som fick revisorn att bara skrika rätt ut. Av glädje, trodde jag. Visade sig att det rådde delade meningar om just det sistnämnda. Om revisorns glädje (?) kan du läsa HÄR

Helt klart är att den cykeln nu är betald, för det har gått betydligt mer än 222 dagar sedan inköpet, så den är till fullo avskriven. Kort sagt är den cykeln rena sparbössan.

Nu är det dags att prata om de negativa biverkningarna från den cykeln. Det har visat sig att det är en betydande risk för arbetsskada om jag fortsätter använda den. Så kan vi inte ha det.

Växlarna. Jag tänker på växlingsreglagen. Känner redan av en viss antydan till arbetsskada i tummarna efter detta eviga växlandet.

Jag, och företaget, bor ju allra högst upp på Brunkebergsåsen som löper genom Sollentuna. Innebär ett fasligt trampande uppför varje gång jag ska hem efter att ha lämnat posten med cykeln som transportenhet. Uppför i olika lutningsgrader innebär mycket växlande och då tar tummarna och fingrarna mycket stryk.

Så nu diskuteras i företagets ledningsgrupp om det trots allt inte är läge att uppgradera Postcykeln med t.ex elektroniska Ultegra Di2.




Om, säger om, det inte skulle passa just till Postcykeln, ja då är det bara att bita i det sura äpplet och kassera det systemet. Och eftersom det då ändå är kasserat, så kan jag ju istället montera det på min nybeställa Rynkebycykel, en Bianchi Intrepida. En klar och tydlig win-win-situation eftersom det är en ohygglig kapatalförstöring att kassera något sådant.

Vi har ett svårt beslut att fatta i företagets ledningsgrupp som består av mig själv och hustrun som dessutom är styrelsesuppleant. Hittills är det oavgjort vid en testomröstning, men jag jobbar hårt för att få ett positivt majoritetsbeslut.

Måtte det beslutet fattas inom kort, för mina ben behöver all hjälp de kan få. Igår blev de t.ex totalslaktade av vår spinningsfröken i Team Rynkeby, alias Tina.

Normalt sett en snäll och trevlig flicka, som i verkligheten kan cykla superjättefort.


Här en bild från sommarens cykling till Paris.
Högst upp på en bergstopp med oändliga odlingar
av champagnedruvor nedanför. Hon skulle ta en
snygg selfie, men jag kunde inte låta bli att
göra den snyggare (!).

Men så fort hon sätter sig på ledarcykeln i spinningsalen blir hon som förbytt.



Vi andra blir ju skräckslagna och tappar all förnuft och sans och försöker trampa därifrån så fort det går, trots att cyklarna står som fastbultade i golvet. Klart man blir trött i benen då.

Så kom inte och säg annat än att jag har ett hårt liv, som absolut behöver lättas upp med Di2.

tisdag, oktober 17, 2017

A good guy, thats me

Det är lite kul att simma trots allt. Det går bättre och bättre även om det går långsamt framåt.

Idag hade Medley en kampanj, Simma för Livet. För varje meter man simmade idag skänker Medley 10 öre till WaterAid som syftar till att ge rent vatten till tredje världen. Eller nåt sånt.



Självklart ville även jag ställa upp, nu när det är kul att crawla och jag faktiskt kan det. Inte jättebra, men jag kan. Vilken stundtals känns som Världens Sjuttielfte Underverk.


Som vanligt glest i bassängen vid lunchtid

En sak som är rätt barnsligt, men coolt, det är att med gott samvete glida ner i banan vid skylten Crawl utan att behöva skämmas eller känna att jag väljer fel bana.

På mitt tänkta träningsschema stog bara distans idag. Inga särskilda tekniklängder, bara kötta på. Men, inget slarv, fullt fokus på alla detaljer som jag måste tänka på. Rotation, ner med huvudet, andas i armhålan, vinkel på handen, vinkeln utåt på armarna framåt, armbågen högre än handen, fullt drag bakåt även med högerarmen, det slarvar jag med.

Massor av detaljer. Körde hela tiden med simfenor, vilket jag blivit rekommenderad av simgurun Micke Rosén att göra fram till jul för att mest kunna fokusera på det jag skrev här ovanför.

På den långa halvkilometervändan testade jag även att ha paddlar på händerna.

Det går inte fort, men jag är superglad
att jag överhuvudtaget kan crawla.

Började med ett gäng 50-or som uppvärmning. Jag behöver rätt lång uppvärmning för att liksom komma igång. Ökade längderna vartefter och avslutade med en femhundring.

Där fick jag verkligen feeling och ville egentligen inte sluta. Älskar det tillståndet, när man hamnar i zonen, eller i bubblan, då man bara gör, utan att egentligen tänka på vad och hur man gör.

Eftersom lunchtiden höll på att ta slut var jag tvungen att sluta där, trots att jag nog hade kunnat klämma fram ännu fler längder.

Så mitt bidrag till WaterAid blev således 132:- om jag räknar rätt. Det är jag nöjd med. Med gott samvete känner jag mig nu som A good guy.

Till "vardags" hjälper jag till att samla in pengar till Barncancerfonden via Team Rynkeby, och idag hjälpte jag till med rent vatten till tredje världen.

Tror minsann jag kan sova med extra gott samvete i natt.

Tisdagar brukar ju annars innebära ett styrkepass på morgonen tillsammans med dotter tillika medarbetare Sofia. Hon bangade av olika anledningar idag, så då bytte jag morgonträningen mot en löptur på kvällen istället. Det var skönt att springa av sig lite. Men de här tisdagarna med två pass, de är allt lite halvjobbiga.

Men om man vill ha en viss medalj så måste man ligga i. I tv-soffan får man inga medaljer.

I mörkret bli alla gubbar grå,
så det gäller att sätta på sig reflexer lite överallt.

Jag gillar verkligen Mr Ironmans kloka budskap. Det är så jag tänker kring mina eviga försök att erövra den där medaljen som jag så gärna vill ha.


Idag har jag alltså kört ett sim och ett löppass. I morgon väntar ett cykelpass. Ett 90 minuters mördarpass på spinningcykeln tillsammans med hela Team Rynkeby Stockholm. Det blir kul.