Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Nu gör jag nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017.

torsdag, oktober 19, 2017

Dags att uppgradera. Eventuellt p.g.a arbetsskada.

Idag kände jag att jag nått vägs ände.

Mitt företag inköpte för några år sedan en Postcykel. Om du missade den berättelsen så kan du läsa om den HÄR.

Idag på lunchen levererade jag en liten hög brev till en brevlåda
belägen flera hundra meter från kontoret. Men jag körde lite vilse
så det blev en jättelång postrunda. Det är sånt som händer.

Detta efter en mycket noggrann ekonomisk analys och kalkyl som fick revisorn att bara skrika rätt ut. Av glädje, trodde jag. Visade sig att det rådde delade meningar om just det sistnämnda. Om revisorns glädje (?) kan du läsa HÄR

Helt klart är att den cykeln nu är betald, för det har gått betydligt mer än 222 dagar sedan inköpet, så den är till fullo avskriven. Kort sagt är den cykeln rena sparbössan.

Nu är det dags att prata om de negativa biverkningarna från den cykeln. Det har visat sig att det är en betydande risk för arbetsskada om jag fortsätter använda den. Så kan vi inte ha det.

Växlarna. Jag tänker på växlingsreglagen. Känner redan av en viss antydan till arbetsskada i tummarna efter detta eviga växlandet.

Jag, och företaget, bor ju allra högst upp på Brunkebergsåsen som löper genom Sollentuna. Innebär ett fasligt trampande uppför varje gång jag ska hem efter att ha lämnat posten med cykeln som transportenhet. Uppför i olika lutningsgrader innebär mycket växlande och då tar tummarna och fingrarna mycket stryk.

Så nu diskuteras i företagets ledningsgrupp om det trots allt inte är läge att uppgradera Postcykeln med t.ex elektroniska Ultegra Di2.




Om, säger om, det inte skulle passa just till Postcykeln, ja då är det bara att bita i det sura äpplet och kassera det systemet. Och eftersom det då ändå är kasserat, så kan jag ju istället montera det på min nybeställa Rynkebycykel, en Bianchi Intrepida. En klar och tydlig win-win-situation eftersom det är en ohygglig kapatalförstöring att kassera något sådant.

Vi har ett svårt beslut att fatta i företagets ledningsgrupp som består av mig själv och hustrun som dessutom är styrelsesuppleant. Hittills är det oavgjort vid en testomröstning, men jag jobbar hårt för att få ett positivt majoritetsbeslut.

Måtte det beslutet fattas inom kort, för mina ben behöver all hjälp de kan få. Igår blev de t.ex totalslaktade av vår spinningsfröken i Team Rynkeby, alias Tina.

Normalt sett en snäll och trevlig flicka, som i verkligheten kan cykla superjättefort.


Här en bild från sommarens cykling till Paris.
Högst upp på en bergstopp med oändliga odlingar
av champagnedruvor nedanför. Hon skulle ta en
snygg selfie, men jag kunde inte låta bli att
göra den snyggare (!).

Men så fort hon sätter sig på ledarcykeln i spinningsalen blir hon som förbytt.



Vi andra blir ju skräckslagna och tappar all förnuft och sans och försöker trampa därifrån så fort det går, trots att cyklarna står som fastbultade i golvet. Klart man blir trött i benen då.

Så kom inte och säg annat än att jag har ett hårt liv, som absolut behöver lättas upp med Di2.

tisdag, oktober 17, 2017

A good guy, thats me

Det är lite kul att simma trots allt. Det går bättre och bättre även om det går långsamt framåt.

Idag hade Medley en kampanj, Simma för Livet. För varje meter man simmade idag skänker Medley 10 öre till WaterAid som syftar till att ge rent vatten till tredje världen. Eller nåt sånt.



Självklart ville även jag ställa upp, nu när det är kul att crawla och jag faktiskt kan det. Inte jättebra, men jag kan. Vilken stundtals känns som Världens Sjuttielfte Underverk.


Som vanligt glest i bassängen vid lunchtid

En sak som är rätt barnsligt, men coolt, det är att med gott samvete glida ner i banan vid skylten Crawl utan att behöva skämmas eller känna att jag väljer fel bana.

På mitt tänkta träningsschema stog bara distans idag. Inga särskilda tekniklängder, bara kötta på. Men, inget slarv, fullt fokus på alla detaljer som jag måste tänka på. Rotation, ner med huvudet, andas i armhålan, vinkel på handen, vinkeln utåt på armarna framåt, armbågen högre än handen, fullt drag bakåt även med högerarmen, det slarvar jag med.

Massor av detaljer. Körde hela tiden med simfenor, vilket jag blivit rekommenderad av simgurun Micke Rosén att göra fram till jul för att mest kunna fokusera på det jag skrev här ovanför.

På den långa halvkilometervändan testade jag även att ha paddlar på händerna.

Det går inte fort, men jag är superglad
att jag överhuvudtaget kan crawla.

Började med ett gäng 50-or som uppvärmning. Jag behöver rätt lång uppvärmning för att liksom komma igång. Ökade längderna vartefter och avslutade med en femhundring.

Där fick jag verkligen feeling och ville egentligen inte sluta. Älskar det tillståndet, när man hamnar i zonen, eller i bubblan, då man bara gör, utan att egentligen tänka på vad och hur man gör.

Eftersom lunchtiden höll på att ta slut var jag tvungen att sluta där, trots att jag nog hade kunnat klämma fram ännu fler längder.

Så mitt bidrag till WaterAid blev således 132:- om jag räknar rätt. Det är jag nöjd med. Med gott samvete känner jag mig nu som A good guy.

Till "vardags" hjälper jag till att samla in pengar till Barncancerfonden via Team Rynkeby, och idag hjälpte jag till med rent vatten till tredje världen.

Tror minsann jag kan sova med extra gott samvete i natt.

Tisdagar brukar ju annars innebära ett styrkepass på morgonen tillsammans med dotter tillika medarbetare Sofia. Hon bangade av olika anledningar idag, så då bytte jag morgonträningen mot en löptur på kvällen istället. Det var skönt att springa av sig lite. Men de här tisdagarna med två pass, de är allt lite halvjobbiga.

Men om man vill ha en viss medalj så måste man ligga i. I tv-soffan får man inga medaljer.

I mörkret bli alla gubbar grå,
så det gäller att sätta på sig reflexer lite överallt.

Jag gillar verkligen Mr Ironmans kloka budskap. Det är så jag tänker kring mina eviga försök att erövra den där medaljen som jag så gärna vill ha.


Idag har jag alltså kört ett sim och ett löppass. I morgon väntar ett cykelpass. Ett 90 minuters mördarpass på spinningcykeln tillsammans med hela Team Rynkeby Stockholm. Det blir kul.

söndag, oktober 15, 2017

Gravelbike, kan de va nåt?

Cyklade lördagsrundan med Fredrikshofs Audaxgrupp. En lite ovanlig tur blev det för mig. Tänkte som vanligt landsväg med korta inslag av snälla grusvägar. Funkar ju bra med min cykel.

Jodå, det blev det. Nästan. Ett problem var att grusvägarna var nyplogade. Du vet vad det betyder va? Ett lager grus som smala däck lätt sjunker ner i. Det blir tungt och vingligt. Och smutsigt.

Det småregnade när jag stack hemifrån. En smula orolig, visste ju inte hur Audaxfolket tänker vid regn. Tänk om de bara är solskenscyklister?

Fanns såklart ingen anledning till oro, när klockan slog 08:30 och det var dags för avfärd var vi sju cyklister.

Nu ledde kapten Daniel inte bara in oss på grusvägar, han ledde in oss i skogen också. De flesta hade hojar med rejäla däck, men inte alla.

En paus mitt skogen kändes okey.

Efter en kortare paus tuffade vi vidare på asfalt, grus och lite skog igen.

Vi en paus i en vägkorsning bestämde vi att jag ska inte ha en cyclocross på min önskelista till Tomten, jag ska ändra det till en Gravelbike. En sån måste man ha för vintercyklingen med Audax. Vi bestämde helt enkelt det.

Så, har du något bra tips på en billig sådan? Ifall Tomten vägrar alltså, så jag måste betala själv. 

Dags för fikapausen, den långa riktiga pausen i cyklingen. Den här gången på Café Gott o Gulligt.


Jag ställde mig såklart under texten som bäst
beskriver mig. Enligt mig själv alltså.
(Foto: Daniel Säfström)


Riddarna kring runda bordet där djupsinniga saker om 
både cykling och annat avhandlades.


Personligen gick jag all-in på kakbuffén.
Jättegott kaffe i en God Jul-mugg, kladdkaka med grädde,
vaniljbulle och så en Snickers tilll efterrätt.

Som sagt, en smutsig tur. Nästa gång kanske jag tänker smart och tar på mig rejäla skoöverdrag.




Rundan blev för mig ganska exakt 7 mil

När jag kom hem blev det en powernap i soffan, för på kvällen vankades en reunionträff med Rynkebykompisarna från sommarens cykling till Paris.

Temat för träffen var champagne. Jodå, vi pratade med varandra också.


En smula elegant är att jag är en av dom som finns på etiketten
på de här exklusiva champagneflarrorna. Som nu är tomma.

Men eftersom jag är lat av naturen, det är väl därför jag cyklar till Paris bara en gång om året, så tog jag bilen till träffen och drack bara alkoholfri Cider. Funkar det också.

Jaha, sen blev det söndag, och jag gjorde bara manliga saker. Beställde nytt sugmunstycke till dammsugaren, klippte gräset, dammsög hela huset, åkte iväg och slängde tidningskassar i återvinningen, plockade ur diskmaskinen och lite allmänt småplock. Sånt som killar gör.

Hustrun läste en bok under tiden och upplevde lite lyxliv.

När vi drack vårt eftermiddagsfika kollade vi cykling på TV. En snygg översiktsbild från helikopter på hela klungan. Kolla, sa hustrun, de cyklar i färgkombinationer. Nämen alltså, de hojar lagvis, svarade jag lite besserwissigt.

Till saken hör att innan jag började cykla för några år sedan var det hustrun som ofta satt och kollade cykling, jag tyckte det bara var tråkigt. Nu är det annorlunda.

Sen blev det dags för veckans styrkepass med Team Rynkeby. Idag ett cirkelpass. Attan så jobbigt, men ändå rätt kul. 30 pers var vi idag. Superkul när vi är så många som peppar varandra till stordåd.

Mina ben. Som du ser finns plats för 2018 också.
För all del även 2019 om det skulle bli så.

Till middag blev det pizza från Dr Oetker, och därtill en alkoholfri öl.

Ja, mer än så hände inte under min helg. Visstja, kompletterade önskelistan till Tomten, att han ändrar Cyclocross till Gravelbike.

I det stora hela har jag varit i princip rätt snäll så här långt in på året, så viss chans finns det ju ännu. De kommande månaderna kommer att bli avgörande.

måndag, oktober 09, 2017

När pannbenet får tala

Kände mig lite låg idag. Trött som attan. Ingen entusiasm för någonting. Livet kändes lite tungt. Ingen särskild anledning, bara en sån dag. Dessutom regnade det ute. Fan, det står ju löpning på schemat idag.

Efter jobbet satte jag mig i soffan och surfade lite på Fejan. Plötsligt fastnade jag för en artikel som jag inte längre kommer ihåg var jag hittade den.

Ögnade igenom den och fick en liten snyting i magen. Vadå sitta här och tycka synd om mig själv. Artikeln handlade om mental träning. Kollade ut genom fönstret. Det regnade fortfarande. Jag läste lite till av artikeln.

Så kom det korta stycket som satte fart på gubben:


Du kanske inte tror mig, men jag bestämde mig på sittande rumpa att jag skulle ut och springa en halvtimme. Trots att det regnade. Så då gjorde jag det.

Lite överdrivet och fånigt glad kanske, men det
blev trots regnet en rätt skön runda.

Inte nog med att jag gav mig ut, jag sprang den snabbaste rundan någonsin. I alla fall på den här sidan 35-årsstrecket. Och det är ju minst sagt ett tag sedan. Sjukt fett najs asså.

Fick lite beröm av Garmin också.

Så nu är jag tillbaka i soffan igen. Betydligt gladare. Betydligt nöjdare. Betydligt bättre känsla i hela kroppen.

Tänk att så lite kan göra så mycket.

PS: Om du missade mitt andra inlägg idag kan du läsa det HÄR.

Viktiga konsumentrapporter

Klart jag måste meddela omvärlden viktiga tester som jag å mänsklighetens vägnar ger mig på att utforska.

Den berömda kulturklubben KulturRallyt har återuppstått. Om du läst mina bloggar tidigare vet du att det är en minst sagt exklusiv förening.

Enda medlemskravet är att ha ingått äktenskap med mig. Det är därför klubben räknas som en av Sveriges mest exklusiva (och såklart eftertraktade) kulturföreningar.

Jag kan åter meddela, efter en förnyad kontroll, att väntelistan för medlemskap är oöverskådligt lång. Mest kvinnor om jag förstått den medlemsansvarige rätt.

Igår söndag begav sig föreningen in till det pulserande Stockholm City, nämligen Dansens Hus för att beskåda föreställningen Under, av och med Cirkus Cirkör.


Till sist lyckades vi fånga alla föreningsmedlemmar 
på en och samma bild.

Föreningen har sedan flera år tillbaka beskådat Cirkus Cirkörs samtliga föreställningar.  Den här, som heter Under, var en märklig tillställning. För en enkel man som jag, var den i princip omöjlig att förstå.





Läste dumt nog programmet efter föreställningen, och det visade sig att föreställningen skulle visa människa mot väder. Jaha, var det därför de dansade som de gjorde?

Var det därför de gick och dansade på lina i motvind skapad av en vindmaskin? Jaha.

Var det därför de dansade märkliga danser på ett orange hav bestående av en urluftad luftballong?

Aha, jag tror jag förstår. Hmm, djupsinnigt.

Så spelades musik också. En lite skum musik framförd av en tjej som spelade några olika instrument. Jättefint var det. Bäst i hela föreställningen var trots allt när denne tjej stog ensam med en mikrofon och spelade på en elgitarr och sjöng en jättebra sång. Tror de sjöng om att de ville till Arktis. Eller nåt sånt.

Det var inte ens en paus i föreställningen. Ett klart och stort minus. Kaffe och kakarecension uteblir således för den delen som brukar ingå i KulturRallyts evenemang.

Efter föreställningen släpptes en av medelmmarna av vid närmaste P-tågstation och den andre begav sig under viss brådska till nästa evenemang, som inte kan räknas som kultur, men vars syfte ändå är att få en kul tur i sommar.

Nu var det dags för Team Rynkeby-God Morgons vanliga söndagsträning. Den här gången ett skivstångspass. Ett superbra pass, den här gången av Friskisinstruktören Camilla.

Ett rejält helkroppspass som känns lite här och där i kroppen idag. Man går in i passet med ett högt självförtroende och tänker att nu j**** är det bara att köra, typ så här:

Yeahh, kom igen Camilla, nu kör vi.

Efter halva passet är man inte lika kaxig längre, då känns det mer så här:


Men man får tänka bort smärtan och tänka att i vår kommer allt slit i träningslokerna att löna sig. Ser redan fram mot nya hojen som den här gången levereras redan i början av mars.




Trots allt, om jag visste det jag vet nu, hade jag nog inte deltagit i KulturRallyts evenemang den här gången. Då hade jag istället sprungit en mil i Hässelbyloppet. Slog nytt pers förra året och hade nog kunnat pressa mig till ett nytt pers i år. Teoretiskt alltså, rent praktiskt är det ju nu omöjligt.

lördag, oktober 07, 2017

Testade en LSD-trip idag

Oj oj oj. Det var som att segla på vita tussiga moln. En härlig upplevelse som räckte nästan sexochenhalv timme. Sen blev tillvaron som vanligt igen.

Jag snackar såklart om en Long Slow Distance med Fredrikshofs Audaxgrupp.

Du kanske trodde jag hänvisade till The Beatles käcka sång Lucy in The Sky with Diamonds, som sägs handla om drogen LSD. Men nej nej, nu handlar det om idrott och cykling.

Enligt "reglerna" ska rullsnittet på en Audaxtur vara ca 22,5 km/tim. Det är inte fort, men en väldigt lugn och behaglig fart utan pulstoppar. En perfekt pulszon2-träning för en gubbe som mig.

Start kl 08:30 från Norrviken IP i Sollentuna. Perfekt cykelavstånd från mig, tar 15 minuter. Isch.

Vi blev sex stycken idag. En Audaxtur kan även innehålla avsnitt på grusvägar fick jag lära mig idag. Men på snälla grusvägar. Så även idag. Men då körde två cyklister en annan väg, så då blev vi fyra kvar.

Klart fikastopp ingår på en audaxtur. Inte efteråt, utan mitt i. Efter ca 5 mil första fikastoppet, vid klassiska Lunda Livs.


 Råkade hamna i bildkanten, skulle bara fota Åse.


Daniel, Åse och Ralph

Vid detta första depåstopp, jodå, det skulle komma en till, inmundigade jag två koppar kaffe, en halvtorr kanelbulle, sannolikt kvar från i går eller mer sannolikt från i förrgår, plus en Snickers.

Iväg igen till nästa stopp, Hökeriet. Det är där dom serverar ubergoda mackor gjorda på lokala råvaror från gården.

Dagens macka, vet inte riktigt vad det var för pålägg,
kan ha varit en av de godaste jag någonsin ätit.

Lagom till fikat dök plötsligt de två försvunna cyklisterna upp igen. Med utmärkt hjälp av gårdens personal togs den sedvanliga gruppbilden, ty annars har det ju inte hänt.

Nästan Tripp,Trall, Trull. Eller tvärtom.
Åse, Bosse Diesel, Daniel, Ralph, Torun, Mr Ego

Som du ser valde jag idag trekvartsbrallor. Idag var det ett verkligt svårt klädvalsväder. Fem grader när jag skulle välja dagens outfit men prognoser lovade 9-10 grader.

Vinterhandskar självklart. Började att ta på mig vanliga kortisar med benvärmare. Kändes en smula för kallt. Av med dom. Testade trekvartisarna. Mmm, kanske, men nää, det blir nog för kallt.

Av med dom, på med vinterbyxorna som tål ner till 15 minus. Nää, för varmt. 

Valet föll till sist på trekvartisarna, ullstrumpor och tåvärmare. Överkroppen grundades med en merinoulltröja, sen Rynkeby vinterjacka, och ovanpå detta vind/regnjacka. Blev helt perfekt.

Däremot blev själva cykelturen inte helt perfekt. Först fick Ralph bakhjulspunka.

Kände mig rätt nöjd att det inte var jag som fick punka,
det är så trist att byta. Smutsig blir man också.

Berättade för de andra att jag inte haft en enda punka i år, vilket är rätt ovanligt för mig.

Vi hojade vidare. Plötsligt känns min cykel lite svajjig och konstig. Men va fan. Punka. På MITT bakhjul. På MITT.

Hyftat snabbt fixat med hjälp av kapten Daniel.

Iväg igen. Efter någon mil känns cykeln konstig igen. Helv****s jä****l. Jag har punka IGEN. Ännu en gång på bakhjulet. Såklart.

Ännu lite snabbare den här gången. Men nu kollar Daniel med fingret inne i däcket, vilket jag borde ha gjort förra gången. Självklart ska man göra det, det vet väl alla.

Nu hittade han en liten liten förrädisk sten som trängt igenom knappt märkbart men som såklart gjorde hål på själva slangen.

Med några fler kockar fixades punkan föredömligt smidigt.
Fotot snott av Åse Martinsson

För kalenderbitaren kommer här mina fysiska uppgifter om denna härliga tur i lågpulsområdet.


Dagens tur kan inte rubriceras om jobbig


Trots det krävdes 700 watt i någon liten knäppa

Min maxpuls är 175. Toppen idag kom på slutet av cyklingen 
från "målet" och hem.

Summa summarum: De här Audaxturerna är supersköna. Ingen hets, inga pulstoppar, inga belgiska kedjor eller rullande tvåpar. Bara lugnt och behagligt. Hade lätt kunnat cykla fem mil till idag. Precis när jag kom hem slog mätaren om till exakt 10 cyklade mil. Faktiskt 10 härliga mil.

Fast det är klart, är man en snabbis kanske ett rullsnitt på typ 23-24 är för långsamt. Men för oss andra är det perfekt som lugn träning. Döjobbiga intervaller kör man andra dagar. Inget mellanmjölk. Hårt eller lugnt är melodin.

Du borde verkligen hänga med någon gång. Varje lördag kl 08:30 från Norrvikens IP. Men kolla först på Audax websida.


fredag, september 29, 2017

Kickoff och nu jävlar

Team Rynkeby-Godmorgon Stockholm 2018 har rullat igång officellt. Nytt tillägg på teamnamnet är nytt för i år. Ny sponsor, då blir det så.

I onsdags hade vi kickoffen där årets kapten Satu Andersson berättade om projektet och där även lilla jag fick en stund att berätta om hur träningen inför vår cykling till Paris i sommar kommer att gå till.

Sen fick alla presentera sig och extra kul var när en kille berättade att anledningen till att han sökte till Rynkeby var att han läser min blogg. Och blev väl en smula inspirerad kan jag tänka.

Satu berättar engagerat och vår coreteamansvarige Eva
och teamets egen spinninginstruktör Tina lyssnar andäktigt.


Mina teamisar ser ju inte supertaggade ut när man kollar den här bilden.
Men jag lovar, bilden ljuger.  De var alla superladdade inför 
vad som komma skall. Vår maskot Rynke var lite skraj för Satu
så han gömde sig bakom trygga Agnes rygg.

Jag fick kapten Satus förtroende att ännu ett år vara teamets träningsansvarige. Det är ett superkul uppdrag och ett stolt ögonblick i år var när den absoluta merparten av teamet klarade den både berömda och beryktade monsterbacken Mur de Huy under sommarens cykling.

Berodde såklart mer på cyklisterna än min träning, men lite del i det hela var trots allt vårt nötande i backar blandat med intervaller och distanser.

När mötet var slut körde vi det första av 24 spinningpass.

Härligt att vara igång igen.

Vi kommer på onsdag att börja ett program som heter Giro4 och som anpassat för cyklister. Gjort i samarbete mellan Friskis & Svettis och Mattias Reck. Vet du inte vem det är får du Googla lite. Kan dock avslöja att Mattias är tränare för ett proffscykliststall, du vet ett sånt där som håller på med Tour de France och liknande. Bara så du vet.


En av oss är Mattias Reck


Men för mig är ändå Pariscyklingen ett delmål. Precis som Halvvättern som Vätternrundan. Jag gillar att köra samma race flera gånger, det är kul att jämföra de olika åren med olika förutsättningar med varandra. HV blir för fjärde gången och det blir femte gången runt Pölen. Och fjärde gången till Paris.

Men som sagt, det stora målet är att klara en Ironman 70.3. Jag försöker en tredje gång 2018. Det SKA gå. Det MÅSTE gå. Fan va arg, besviken och bitter jag blir om jag missar en gång till.

Jag vill inte bli en bitter desillusionerad gubbe som sitter på hemmet och berättar om mina misslyckade försök när ändå ingen varken lyssnar eller är intresserade. Jag vill vara en lång och glad gubbe som stolt vacklar omkring med en 25 år gammal HIM-medalj från 2018 om halsen.

Visst ja, höll ju på att glömma. När jag blir 90 ska jag ju köra ett veteran-VM i valfri gren med få deltagare i 90+ klassen.

Så från nu gäller ett diciplinerat träningsprogram. Kämpar ännu en kurs i crawl en gång i veckan och minst ett simpass till varje vecka på egen hand. Kanske två. Behöver ju inte vara långa pass, räcker med en halvtimme på en långlunch.




Spinning på onsdagar med teamet, och styrketräning på söndagar, också med teamet. Ett styrkepass tisdagsmornar med dotter tillika medarbetare Sofia och löpträning två dagar i veckan. Löpet blir inga tuffa grejer, mest lugna 45-60 minuterspass för att anpassa kroppen för löpning. Löpintervaller kommer under våren. Sen blir det alldeles säkert några spontanpass på trainern i källaren.

Nämnde jag det, mitt heltidsjobb ska ju klämmas in också.

Så, för att återgå till rubriken. Nu jävlar ska det tränas genomtänkt och diciplinerat. Tydliga vilodagar och viloperioder. Nyckeln till en HIM-medalj är att klara simningen 5-10 minuter snabbare än i somras plus att bli en starkare och bättre cyklist. Fixar jag de båda, så kommer det ge mig rejält med tid för att klara löpningen ända in under Ironmans röda målbåge.

Kort sagt, nu jävlar. Nu kör vi.

lördag, september 23, 2017

Säsongen 2018 är härmed invigd och sexpackets tid är förbi

Det var ju inte riktigt tänkt att jag skulle börja 2018 ännu. Det var tänkt till nästa vecka i samma veva som vi kör en kickoff med Team Rynkeby Stockholms 2018-team.

Men du vet, tog fram trainern, kopplade upp Zwift, och sen, ja, sen var det liksom kört. Lika bra att kalla det för säsongpremiär för 2018. För här ska tränas.

Det blev ett kort och intensivt fy-fan-pass.

Det ska tränas på trainer, det ska tränas i spinningsal med Rynkebyteamet, det ska tränas styrka med dotter tillika medarbetare Sofia, det ska tränas styrka med Rynkebyteamet, det ska tränas löpning och det ska tränas styrka eller på löpband med kära hustrun på fredagsluncherna.

Och så ska ska det tränas simning också. Plus tennismatcher. Kämpigt att få ihop schemat, men det går. Finns redan på pränt. Bara att läsa vid frukosten vilken träningsmeny som gäller för dagen.

Jodå, den lika viktiga vilan finns också med på menyn.

Idag stog simning på programet. Fick för några veckor sedan ett PT-pass med simgurun Micke Rosén som driver Human Ambition i födelsedagspresent. Superkul. Om du inte vet vem Micke är kan du läsa det här:

Mikael Rosén är förbundskapten för svenska landslaget i öppet vatten. Han har vunnit Vansbrosimningen tre gånger och är den ende som vunnit tävlingen såväl med som utan våtdräkt. Mikael tränar simmare från nybörjare till världstriathleten Patrik Nilsson. Han har skrivit boken ”Öppet vatten – Simningens historia, vetenskap och träning” och delar visdom på Instagramkontot @human_ambition

Världstriathleten Patrik Nilson och jag. Joråsåattliksom. Same trainer. Vad kan gå fel i min satsning nästa år att få den där HIM-medaljen?


 Mr Ego och Micke


 Micke gav tydliga instruktioner.
Själv kan jag konstatera att magrutornas tid är förbi sen länge.


Det blir några meter när jag sträcker ut

Passet var hur kul som helst. Lärde mig flera nya tekniker som jag inte kört förut och som blev ett smärre lyft i min simning. Andra kanske lärt ut samma sak till mig, men kanske Micke formulerade det på annat sätt.

Ibland känner jag mig bara patetisk. Jag är ju inte ung längre. Passet var en 66-årspresent. Kan du fatta, jag är ju skitgammal. En gubbjävel som tror han är fyrtio, eller i vart fall femtio. Ungefär så tänker jag ibland när jag har mina mörka stunder.

Men i mina ljusa stunder tänker jag precis som texten här nedanför. För en sak är jag helt säker på, jag har så jäkla roligt med det jag håller på med. Satsningen på Rynkeby och alla gamla och nya vänner jag fått där, och min träning för att lyckas klara en Halv Ironman gör mig glad. Det gör mig lycklig och det är väl ändå det som räknas.

Att jag blir frånsprungen, fråncyklad och frånsimmad av alla andra, som till 99% är minst 10 år yngre, gör mig inte så mycket. Jag vill bara ha kul.

Extra kul blir det när jag springer, cyklar eller simmar snabbare än nån yngre. Då myser jag lite inombords, då blir jag extra glad.





torsdag, september 21, 2017

BOOM! Där satt den. N+1

Efter 2,5 års tjänst är det nu dags att gå vidare. Min Rynkebyhoj från 2015 går snart i pension.

Inför mitt första år med Rynkeby, 2015, när jag köpte den, valde jag den största storleken, 63, på en aluminiumram. Den storleken finns inte i Bianchis sortiment av karbonhojar som de andra i teamet köpte.

En ganska enkel hoj, en instegsmodell, Nirone heter den och hade då Shimano 105 och, ursäkta språket, skitdåliga Bianchibromsar som jag efter ett tag uppgraderade till Ultegra.

Efter något år uppgraderade jag hela tjiddevitten till Ultegra förutom framväxeln. Dessutom bytte jag ut originalhjulen mot Fulcrum 3 och i vintras satte jag även på en Stages wattmätare.

Har trots allt varit nöjd med cykeln, den har gett mig en otrolig glädje, nya vänner och nya upplevelser under de här 2,5 åren.

Cykeln har även fått mig att otaliga gånger ge mig ut långt utanför min s.k. comfort zone. Ibland så långt utanför som jag inte trodde var möjligt.

Cykeln har fört mig till att cykla, inte bara i Sverige, utan också på vägar i Tyskland, Belgien, Holland, Frankrike och Österrike.

Den har tagit mig runt både Vättern och Mälaren flera gånger, halvvättern 3 gånger och till Paris tre gånger plus massa andra skojiga motionslopp.

Tack för allt, min kära cykel, men nu kommer du att ersättas av en yngre och vassare kompis.

Det blev såklart ännu en Bianchi, modell Intrepida, vi måste ju ha teamcyklarna som Rynkeby har en deal med. Valet blev att gå ned i storlek till 60 så det blir en karbonram den här gången.

Bestyckad med senaste Shimano 105 rakt igenom. I mitt Rynkebyteam finns en kille som är exakt lika lång som jag, 196 stiliga cm över havet, som körde på den storleken i år. Fick testa den och den kändes kanonskön.

Duger den åt honom, Jonas L, som är en av Rynkebys snabbaste cyklister, så duger den banne mig åt mig också. Bara en sån sak, Jonas L har Rynkeby Stockholmsrekordet snabbast uppför Mur de Huy.

Eftersom Rynkeby är sponsade av Bianchi får vi köpa cyklarna till ett väldigt bra pris. En kvalificerad gissning är att vi betalar ungefär vad en handlare får köpa in den för. Butikspriset för en sån här sak låg i år på lite över 20 tusen.

Möjligen, är supersugen, så kommer jag att uppgradera till Ultegra Di2. Har testat en sån och, ja du vet, blev såld efter typ två växlingar. Då har jag en superfin hoj som absolut räcker för en gubbe som mig till ett väldans bra pris.

Den här levereras till mig i slutet av mars 2018

Bara att hoppas att den nya cykeln skänker mig lika mycket glädje och lycka som den gamla. Är rädd att den lite då och då även ger mig ett lidande utan motstycke också.

Tillsammans kommer vi att få skitkul med ännu en runda runt Vättern 2018 och såklart ännu en sväng till Paris nästa sommar.


Jag gillar faktiskt det här utseendet bättre än den nya.
Tycker det lätt böjda överröret är coolt.
Å andra sidan är utanpåliggande vajrar rent av fult.

Nu är det bara att hoppas att vintern går fort.

söndag, september 17, 2017

Roslagshösten 135 km. Jag höll ihop hela rejset den här gången.

Idag var det min personliga avslutning på cykelsäsongen. Kändes fint. Hängde med hela tiden. Bra avslutning på säsongen.

Gillar att få medaljer, det är kul. 
Fast om du följt mig vet du att det är en som jag särskilt 
längtar efter, HIM-medaljen. Nytt försök på den sker 2018. Det är bestämt nu.

Eventuella kommande cykelturer, hoppas det blir några fler, kommer att rubriceras som grundträning för 2018.

Avslutningen skedde med "mitt eget" Team Mellanmjölk. Kort bakgrund. 2014 bestämde jag, Tina A och Lena G att vi skulle köra vår första Roslagshöst. En tävling arrangerad av Fredrikshofs CK.

Vi var alla lite nybörjare då och tyckte en hastighet mitt emellan lugnt och mellan var ett bra läge, ett rullsnitt typ 26-27 nånting. Vi döpte teamet till Team Mellanmjölk och på första rundan fick vi även med en kille till, Gunnar.

2015 var vi sju som körde. Förra året var vi 18 och i år stog 22 st i ledet vid starten. En salig blandning av folk från både Rynkeby Stockholm och Täby, Fredrikshof och fem st från Team Svea. Plus några "löshästar", kompisar till några. Absolut superkul med ett sånt härligt gäng.

Jag tog på mig rollen som Road Captain och jag annonserade att farten skulle vara nånstans mellan 28-30, en typisk Mellanmjölkshastighet numera när vi blivit en smula bättre cyklister än 2014. Vi skulle dessutom göra korta besök i varje depå. Max 3 minuter förutom vid den "stora" depån i Rimbo, där vi skulle stanna max 10 minuter.

Coolt med en egen startid

Så brakade vi iväg i en anständig fart. Efter 2 mil, vid första depån, släppte två cyklister pga astma och en sviktande cykelform. 20 cyklister kvar.

Snittfarten låg runt 28-29, men såklart stundtals betydligt snabbare farter när det inte var krokigt, backigt och stökigt. För det är det långa sträckor på den här banan. Då jäklar gällde det att hänga i så mjölksyran kokade i låren.

Vi stannade till de där tre minutrarna i de mindre depåern. Vi stannade också några gånger pga växelstrul på någons cykel.

Mr Ego intar den där coola avslappnade stilen i väntan
på att växelstrulet löses. Tina facebookar och Mr Okänd kollar utsikten.
(Foto Gerry Askefalk)

Iväg igen till den "stora" depån i Rimbo. Börjar svida rejält i mina lår nu, intalar mig själv att jag bara inte kan släppa en grupp en gång till, så jag biter i. Pulsen är dock helt under kontroll. För mig är det bevis nog för att det behövs en brutal benträning i vinter. Så här kan vi inte ha det.

Fröken Spinn tätt följd av Mr Ego.
Team Rynkeby Stockholms enda representanter idag.
Fröken Spinn heter Tina och ska vara
Team Stockholms spinningfröken i vinter.
(Foto Gerry Askenfalk)

Den superhärliga depån i Rimbo. Som alltid bemannad
av härliga och glada funktionärer.

Den berömda Mäster Anders Johansson samtalar med en av de härliga
funktionärerna. Tyvärr vet jag inte hans namn.


Mr Ego vilar lite på trappan med Lena, en av grundarna till teamet.
Tina A kunde inte vara med idag pga sjukdom. Väldigt trist.
(Foto Daniel Hizakei Ekdahl)


Man ska inte äta när en paparazzi är i närheten. 
Man blir inte sitt bästa på bilder då.


Tina var uppenbarligen mer hungrig än andra. En bulle i varje hand.


I den här depån fick vi hjälp att fixa den
strulande växeln på en av cyklarna.
(Foto Daniel Hizakei Ekdahl)

Nu hade vi kört hälften, så efter exakt 12 minuters paus, upp på hojarna och iväg till nästa depå och ett kort stopp även där. 

Där tyckte fyra st att det gick en smula långsamt, varav en var en av Rynkeby Stockholms två representanter. Det var inte jag. De bombade iväg i hastigheter runt 35-40. Överkurs för Team Mellanmjölk.

Nu var vi bara 16 cyklister kvar. Next stopp varmkorvdepån några mil bort.


Kö uppstog såklart. Alla ville käka varmkorv.


Gott med korv och saft när hungern och tröttheten sätter in.

Du tror väl inte det här var sista depån? Självklart inte. Men bara ca 15 km kvar kommer den efterlängtade godisdepån.

På vägen dit kände sig fyra cyklister trötta och valde att lägga sig sist i klungan, så nu var vi bara 12 cyklister som gick i rotation. Och jag var en av dom, det kändes skönt att kunna hänga med, för nu hade farten skruvats upp lite. Nu låg vi mest hela tiden över 30 och rullsnittet steg sakta men säkert.

Svåra beslut måste tas på kort tid i godisdepån.
Vilket är godast? Kan jag ta flera?

Efter några minuters stopp brakade vi väg mot målet som till sist nåddes. Vi fick ett rullsnitt på 29,1 enligt min Garmin. Ett perfekt resultat för Team Mellanmjölk.

I målområdet träffade jag minsann på Mannen, Myten, Legenden, Sören Häggkvist, känd från bl.a cykelforumet Vi som älskar landsvägscykling. Nä, det var inte jag som stalkade honom, det har han som kom fram och sa hej. Det var kul att prata på riktigt med honom.

En stilig karl, Sören, nästan lika lång som jag.

Tack för idag, Team Mellanmjölk. En härlig runda blev det.

På bilden saknas fler från teamet. Vet inte vart dom tog vägen.
Visst är det ändå superkul att cykla i grupp?!

Stort tack från mig till Fredrikshof och kommittén som fixar och trixar för att få ihop det här fina arrangemanget. Men det märktes ändå att det var färre funktionärer ute på vägarna i år.

Ett förlag till förslagslådan inför nästa Roslagsrundor. Skippa första depån efter 2 mil. Den gör ingen jättestor nytta, knappt man är uppvärmd förrän den dyker upp. Men nu sa vi i vårt team, vi stannar till i alla depåer. Så då gjorde vi det.

Till sist. Team Rynkebys mål är ju att samla in pengar till barncancerfonden. Nu är 2017 års projekt stängt och alla team samlade totalt in fantastiska 26 miljoner. Det gör nu Team Rynkeby till Barncancerfondes största bidragsgivare. 

Och jag har varit en yttepytteliten del av detta. Det känns ändå stort i sin litenhet. Ingen kan göra allt, men alla kan göra lite. Det är då man uppnår ett sådant här fantastiskt bra resultat.