Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016, 2017 och 2018. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016, 2017 och 2018 med Team Rynkeby och ska göra det även 2019.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Ett nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017. Gick åt fanders en gång till. Nytt försök i Ruegen i september 2018. Äntligen lyckades jag komma i mål.

onsdag, december 27, 2017

Om julen och lite till

Julen kom och julen försvann. Traditioner bröts och nya kanske skapades.

För vår del började julen med en kulturdag med barnbarnen. Kollade pepparkakshustävlingen på Arkdes på Skeppsholmen vid Moderna museet och såklart ett besök på leksaksmuseet.

Där kom jag ut.

Där avslöjade jag för barnen att jag faktiskt jobbat som Fantomen. Det var härligt att komma tillbaka och sitta i stolen igen och se tuff ut. Kidsen blev oerhört imponerade.


Sen hände något som inte är så kul. Mina glasögon ville inte vara med längre.



Bara att bita ihop och gräva ett stort hål i plånboken och beställa nya. Vill man vara petig begravdes tankarna på nytt växelsystem till hojen,  Di2, där och då. Jaja, som sagt, bara att bita ihop och börja fylla sparbössan igen.

Plötsligt var hela höstsäsongen med Team Rynkeby över. 25 ganska tuffa pass har vi klarat av sedan 27:e september då vi drog igång Team 2018. Hälften styrkepass och hälften spinning, Giro 4-varianten designat av Mattias Reck.

Blir spännande att se om det märks när vi går ut i verkligheten och cyklar.


Svart tycks vara årets träningströjfärg.
Dagen till ära hade jag en ny tomahawkfrisyr.

Apropå det, jag kör ju även pass på min trainer. Brukar vara hyfsat taggad när jag sätter igång men blir rätt besviken när jag slutar. Begriper inte varför jag inte orkar hålla min FTP ens några minuter. Begriper det inte. Med all träning under hösten borde jag klara det lätt som en plätt. Frustrerande är bara förnamnet, men bara att gneta på antar jag. 



Dessutom har min Stages wattmätare nu gått sönder för andra gången. Andra gången. Begriper inte det heller. Den första tappade kontakten med min Garmin andra dagen på Pariscyklingen. Det kändes trist. 

Fick en ny på garantin när jag kom hem, den funkade direkt, men nu plötsligt har den också lagt ner verksamheten. Spelar ingen roll vilken enhet jag försöker synka den med, den är död trots batteribyte.

Hursomhelst så blev det ändå julafton.

Som traditionen numera bjuder så gällde såklart ett träningspass på julaftonsmorgonen. Under åren har det varit allehanda fysiska aktiviteter. Alltid på morgonen. Det har varit ridning på Djurgården, löprundor, styrketräning eller långa promenader.

Hade siktat in mig på en cykeltur med Postcykeln runt Edsviken, en kul och bra träningsrunda på dryga timmen. Rätt lagom. Men så blev det inte. Gjorde ingenting för vädret var uselt.

Det blev simning. Camp Snowman med Human Ambition. Spännande program med en twist som verkade passa in på mig.


Men inte var det ett pass för seniorer inte. Som vanligt kände jag mig som en dinosaurie från Juratiden. Bara en massa yngre simmare. Och så jag. Gubben. Men det berör mig inte jättemycket, jag kör så gott jag kan tills det ryker ur öronen. Man kan bara göra sitt bästa och strunta i de övriga.

Men de yngre inspirerar mig till stordåd. Får ju kämpa som bara f-- för att hänga med, vilket ju är utvecklande. Dessutom är det kul att både höra och prata om alla möjliga tävlingar dom kört och ska köra. Klart man blir taggad. Och avundsjuk, de har ju massor av år framför sig, det har ju inte jag på samma sätt. Har svårt att se mig själv köra en tritävling om 10 år. Men å andra sidan, varför inte?

Det är så kul att simma nuförtiden. Känns nästan naturligt att kasta mig iväg och crawla flera hundringar bara som uppvärming. Det kunde man inte tro för några månader sedan.


 Mycket folk = trångt på banorna. Men vi var uppdelade i 
typ kunskapsnivåer. Jag simmade såklart i långsammaste gruppen.


Även dotter Sofia tränade såklart. Själv var jag lite uppspelt,
för gissa vem som tränade på bana 1?
Jo Patrik Nilsson, en kändis i triathlonvärlden. 
Klart man vill träna med dom bästa.




Sen var det dags för själva julaftonsfirandet.

För första gången varken barn eller barnbarn hemma hos oss. För första gången var det hustrun och jag som fick jaga runt som skållade råttor på julafton. Bra stressträning.

Först till svärmor och svärfar för lunch, sen snabb förflyttning till dotter Sofia för en fika och kolla Kalle A. Därefter raskt vidare tvärs genom stan till sonen och hans storfamilj och julklappsutdelning.

Jag fick inte ett enda paket. Typiskt. Har väl inte varit tillräckligt snäll i år. Får skärpa mig lite under 2018.

Inget paket som sagt, men hustrun och jag gav oss själva en resa till varmare land istället. Blir La Palma i februari. Utan cykel. En taktikresa. Det öppnar nämligen upp möjligheten att boka en egen cykelresa till Mallis lite senare i vår. Man måste tänka strategiskt, jämställt och taktiskt.

Juldagen blev en sån här dag:

Andra roliga saker blev att äta för mycket godis.

Efter Juldagen kom Annandag jul, det är sen gammalt. Det hade min pappa också blivit om han varit med oss nu. Men det är han inte. I år hade han blivit 101 år. Inte heller min mamma finns längre bland oss. Trots att åren går tänker jag på dom nästan varje dag. Det känns fint.


Mina fina föräldrar Tore och Ingrid.

Annandag jul betyder också fika och sällskapsspel hos storasyster Gunilla. Likt vår mor bullar hon upp alldeles för mycket godsaker när vi kommer.


Erkänner. 
Jag tog nog lite väl mycket tilltugg till kaffet.


Till sist. Av en slump råkade jag en dag klicka på den HÄR länken. Den berättar om en ung tjej som fick en stroke. Jag fick en flashback som hette duga. Artikeln berörde mig något alldeles oerhört.

Så många saker som jag också upplevde, även om stroken påverkade mig mindre än vad den gjorde på den här tjejen.

Det har gått snart sju år sedan det small i min skalle, men jag kommer fortfarande ihåg varenda sekund när det hände och dagarna därefter. Hualigen.

Det som jag känner nu när jag tänker tillbaka är att det känns nästan galet att jag bara två år efter stroken antog utmaningen att cykla runt Vättern. Och gjorde det. Det var då min "cykelresa" började med allt kul det inneburit sedan dess. Att tänka på det gör mig extra glad.

Så det vore ju rent fantastiskt om du läste den där länkade artikeln och dessutom lär dig AKUT-testet hur man ser om någon, eller vilket Gud förbjude, du själv råkar illa ut.

Var tredje dödsfall, som inte är relaterat till våld eller olycksfall, är strokerelaterat. När jag tänker på att jag drog en vinstlott i strokelotteriet blir jag nästan tårögd av tacksamhet. Det är så många som får bestående skador av en stroke, men jag klarade mig mer eller mindre helskinnad. För det är jag oerhört tacksam.

För mig känns det som att det finns en Göran före stroken och en Göran efter stroken. En skum känsla som jag inte kan förklara. Jag personligen gillar Göran efter stroken bättre.