Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


söndag, augusti 28, 2016

Roslagshösten. Min race report

Idag fick jag vara glad igen. Vilket race, vilket arrangemang, vilket team. Top notch rakt igenom.

Let me proudly present, TEAM MELLANMJÖÖÖÖÖÖÖLK.

Jag tar det från början igen då, ifall du inte läst mina tidigare inlägg.

Team Mellanmjölk startades av mig och en tjej som heter Tina. Det är hon som sitter på huk i mitten av bilden. Vi cyklade ihop i Fredrikshofs Nacka/Värmdösektion. Vi skulle köra Roslagshösten 2014 och ville vara fler. Då blev vi 4 st.

Idag startade vi rejset med 17 glada cyklister. De kom från Hovet, Team Rynkeby Täby och Team Rynkeby Stockholm.

Under loppet tillkom en tjej som jag såklart glömt namnet på. Vi cyklade förbi henne och hon frågade om hon fick hänga på. Någon sa ja och plötsligt var hon med. Inga som helst problem, hon hade hojat med Hofet tidigare och var därmed en fullfjädrad gruppcyklist. Hon berättade att hon även läser min blogg. Bara en sån sak ger ju fribiljett in i teamet. (om du läser det här, messa mig så lägger jag till dig på vår teamlista för nästa rejs vi kör)

Lite kul, vid varje depå kom det fram för mig okända människor som berättade att de läser min blogg, och så säger de jättesnälla saker. Skitkul tycker jag, tack så mycket.

Nu börjar vi:

Starten var satt till kl 0930. Grupper släpptes iväg med några minuters mellanrum av en entusiastisk "konferencier". Team Mellanmjölk släpptes iväg runt 10-tiden efter en kort intervju med några av oss.

 Är det inte häftigt? En egen välkomstskylt
vid vår alldelses egna startfålla.

Team Mellanmjölks affärsidé är att ha kul och trevligt och cykla i ett behagligt 28-30 tempo. Blev det så? Nä, inte den här gången heller. Under sista milen flåsade Putte fram att han tänkte hoppa av vid första depån. Då hade vi cyklat 2 mil! Men Putte är en seg och kul kille som inte viker ner sig i första taget. Det vet jag för han var med i Rynkeby Stockholm till Paris i år.

Vid första depån bestämde jag enhälligt som kapten att stoppet fick vara max 60 sekunder. Efter typ 120 sekunder satt alla på cyklarna igen och vi fortsatte.

X
Här skulle en bild publiceras vid första depåstoppet.
Jag glömde i hastigheten att fota.

Sen tror jag nästa depåstopp kom i Rimbo efter ca 6 mil. Tror jag. Men vilken depå! Fullt i klass med Team Rynkebys mellandepåer på vägen till Paris. Här bestämde jag enhälligt att vi skulle stanna i fem minuter.

 Carina och Ser Inte Vem Det Är verkar väldigt hungriga.
Jonas Utan Hår (kapten Team Rynkeby Sthlm 2016) pratar med
Hon Jag Inte Kommer Ihåg Namnet På.


En del av depåbuffén

Nu följer oförskämt många selfies.

 Här har vi världens gladaste Putte.


 Vet Inte Namnet, Mr Ego, Daniel, John, Tina


Rille, världens bästa cykelmeck. 
T.ex under Team Stockholms tur till Paris i somras


 Mannen Utan Hår, Jonas 
visar en halväten smörgås vid Rimbodepån


 Ralph och Tina (igen)


Svärson Jonas. Ser inte ut sådär i verkligheten. Bara nästan.

En av Hofvets hjältar. 
En för mig okänd funktionär i Rimbodepån

Upp på hojarna igen efter några minuter och iväg. Efter någon eller några mil började landskapet att jävlas lite med oss. Nu kom ett jobbigt parti med en oändlig rad av småbackar och knixiga smala och krokiga vägar. Dragspelseffekten i klungan kom som ett brev på posten och det började svida rejält i många lår. Även i mina, och några dumma tankar började cirkulera i skallen, men jag slog bort dom direkt och började tänka positivt.

Här syns tydligt en första antydan till lite
uppsprickning av klungan.
(Foto: Micke Karmalm)

Nu började det också att strula till sig lite mekaniskt. Svärson Jonas fick kedjehopp där kedjan liksom slog knut på sig själv. Ett stökigt och smutsigt räddningsarbete genomfördes av Jonas och Mr Ego. Övriga vilade och tittade förstrött på. Mäster Anders delade dock vänligt ut savetter till oss så våra små handsingar blev rena igen.

X
Här skulle såklart en bild finnas på kedjan med knut på.
Var dock så upptagen att hjälpa till så jag glömde fota. Slarvigt.

Så dunkade vi på igen i ett fortsatt tufft tempo. Vi låg nu en bra bit över 30, närmare 31 i rullsnitt. Vi som skulle ta det lugnt.

Lite hastigt och lustigt dök nästa depå upp, den vid Malmens grustag. Ett snabbt och ett i stort sett demokratiskt beslut togs att köra förbi den depån. Kändes lite taskigt av två skäl. Det ena var att jag vid briefingen innan start sa att vi skulle stanna i alla depåer. Det andra var att det kändes kymigt att liksom oartigt bara blåsa förbi de funktionärer som helt ideellt stått hela dagen i den depån.

Om ni läser det här, f´låt.

Efter några mil dags för ett efterlängtad depåstopp, den i Brottby. Varm korv och lite annat stog på menyn. Absolut hur smarrigt och efterlängtat som helst.

 En för mig okänd Hofvethjälte serverar Lars och Christian.


Jag fick minsann inte ha min korv ifred.


Cyklister är duktiga på att mingla

Efter ytterligare två mil kom nästa depå, min favvodepå, godisdepån. Den ligger lämligt nog vid Skrattbacken. Men innan vi nådde dit fick svärson Jonas ännu ett sånt där jobbigt kedjehopp där kedjan liksom slog knut på sig själv. Fixades nu av Mr Ego, Jonas samt tillskyndande cykelmeck Rille. Övriga, ja du vet vad va. Vilade lite.

Här förbjöds nu Jonas att från och med nu inte växla ner till lilla klingan fram.Han respekterade lämpligt nog beslutet.

Godisdepån. En synnerligen populär depå


Rena godisaffären. Såååå smarrigt.
Jag åt lite för mycket. Erkännes.


 Så här galet glad blev Micke när han såg buffén.
Mr Ego och Lars var dock lite mer återhållsamma. Vi är vana vid godis.

Nu bara 1,5 mil kvar. Nu gavs det så kallade järnet. Kul som attan, för mina lår var nu helt återställda.

Äntligen i mål. Vi är lite oense om rullsnittiden, våra olika Garmins gav olika besked, allt från 30,3 till 30,7. Oavsett vilket, mitt snabbaste lopp någonsin och en otroligt härligt revanch för mitt Mälaren Runt-debacle. Jag är med i matchen igen.

Tack alla 18 som var med i dagens Team Mellanmjölk. Vi var alla helt grymma och inte en enda incident hade vi under loppet. Så jäddrans skönt att cykla med välutbildade cyklister.

Från nu har Tina och jag bestämt att det blir svårt att slå sig in i det här teamet. Vill man vara med måste man genomgå fysiska tester, genomgå tunga och svåra samtal med våra psykologer samt ge Tina och mig varsin fin muta. Svårare än så är det inte.

Nästa Mellanmjölksevent blir sannolikt Halvvättern 2017, jag har redan anmält teamet dit.

En kort sammanfattning av hela arrangemanget då. Ett fantastiskt arrangemang med superhärliga, glada och entusiastiska funktionärer.

Min uppfattning är att det här loppet måste absolut vara ett perfekt lopp för den som vill köra ett längre lopp för första gången. Bara 2-3 mil mellan varje depå. Man behöver ju inte stanna vid varje, men perfekt om man är lite trött. För den erfarne väntar fantastiska och omväxlande vägar, stundtals rejält utmanande.

Kör man hela rundan och avslutar med att cykla genom målbågen får man den här medaljen.

Min tredje Roslagshöstmedalj

lördag, augusti 27, 2016

Man får aldrig vara riktigt glad

Visst är det så. Man får aldrig vara glad för länge. Är man det så får man en snyting rätt vad det är.

I förrgår var hustrun och jag hundvakt till StockholmsBuss friskvårdsansvarige Reka. Matte Sofia var borta.

På natten hörde vi hur Reka plötsligt började må dåligt. Hela vardagsrummet var nedspytt med blodliknande kluttar.

På morgonen kom Sofia och hämtade Reka och körde henne direkt till djursjukhuset.

Diagnos: en tumör i rumpan som plötsligt och akut hade "aktiverats". En omgående och akut operation blev nödvändig.

Stackars lilla Reka strax innan operation

Operationen gick bra och idag är Reka frisk, pigg och glad igen. 

Nackdelen är att hon inom kort måste kastreras av säkerhetsskäl så inte tumören kommer tillbaka. Lite trist för Sofia som i vinter hade planerat att ta en sista kull av Reka. Reka har nämligen rätt unika och perfekta egenskaper, varför många redan står i kö för en valp från Reka.

Men huvudsaken är ju förstås att Reka mår bra, och hon själv struntar väl högaktningsfullt om hon skulle bli utan valpar en tredje gång.

Igår var KulturRallyt i farten igen. Kollade in Maratondansen på Stadsteatern. Succé. Nästan full poäng från Mr Ego. En fantastikt kul och oväntad föreställning.

 Sjävklart var pausunderhållningen, kaffe och morotskaka
i världklass. Tog ingen bild på den.



Till och med DN:s recencent tyckte det var en bra föreställning. Beskrevs med många svåra ord, kort sagt massa mumbojumbo. Märkligt att alla recencenter måste beskriva teater med så otroligt långsökta och djuplodande beskrivningar. Och med en massa svårstavade ord. 

Känns lite som recencenter vill verka lite väl intellektuella och djuptänkande filosofer. Larvigt.

Idag på eftermiddagen tyckte jag det var dags att röra lite på mig. Tog en cykelrunda på blygsamma 45 minuter i LUGNT tempo. Allt jag ville var att få igång kroppen lite, har inte cyklat på en vecka. Undvek nogsamt alla backar. Trots det gick pulsen bananas på slutet trots platt mark.


Anledningen var en busschaufför i en röd lokalbuss. Nobina kanske. Cyklade på vägen, fanns ingen cykelbana just där.

25 meter framåt fanns en busshållplats där det står några människor och väntar. Hör en buss bakom mig men tänker att han saktar in bakom mig och får en skön och bra inbromsning i lagom höjd med hållplatsen. Du som är cyklist vet redan va?

Exakt, han kör om mig, svänger in framför mig och tvärbromsar. Jag får bromsa hårt för att inte dänga in i bussens baksida.

Svänger ut och förbi bussen och i vredesmod dunkar jag näven på bussidan och smäller till hans vänstra backspegel så hårt jag kan. Eftersom de kör med okrossbara speglar gick den såklart inte sönder, men jag hoppas att han i alla fall fick öppna fönstret och ställa in rätt vinkel på den.

Barnsligt och dumt av mig, men man blir ju så jääääävla förbannad på vissa förare, oavsett om de är bilförare, lastbilsförare och/eller bussförare. Vissa fattar bara inte en del självklara saker i trafiken. En del fordonsframförare är helt enkelt dummare än genomsnittet.

Nåja, det förklarar i alla fall pulstoppningen, för jag blev så ohyggligt upprörd över den här bussförarens tilltag. Så otroligt klumpigt och onödigt.

Men hursomhelt, håll med om att de allra flesta är rätt schyssta i trafiken, det är i alla fall min uppfattning.

Nu ska jag ladda med en god middag, ett pyttelitet glas vin därtill och sedan tidigt i säng. I morgon är det ju rejsdags igen. 13,5 mil i härlig miljö och med härliga teamkamrater. Ska bli görkul.

fredag, augusti 26, 2016

Team Mellanmjölk on the road again

På söndag är det dags för det trevliga loppet Roslagshösten, arrat av Fredrikshof. Jag har cyklat loppet både 2014 och 2015 och båda rejsen har varit jättetrevliga arrangemang.

Så nu är det dags för tredje rundan. Som vanligt med Team Mellanmjölk. Teamet har en lite rolig historia som du kan läsa om HÄR.

Tina, Mr Ego, Lena, Gunnar

2014 var vi fyra i teamet. Tina och jag hade bestämt att vi skulle köra rejset båda två, men att det vore roligare om vi var några fler som körde ihop i "lagom" tempo. Det vill säga det vi tyckte var lagom för två år sedan. Så vi döpte oss till Team Mellanmjölk. Sen övertalades Lena att hänga med och sen tyckte även Gunnar att det verkade lite lagom lattjolajbans.

2015 startade vi med 11-12 stycken i ett störtregn som varade absolut hela loppet. Om du orkar kan du läsa om rejset HÄR.

I år cyklade Team Mellanmjölk Halvvättern med en snitthastighet strax över 30. Ett av mina roligaste lopp faktiskt. Kan läsas HÄR om intresse finnes.

Det där "lagom" förändras ju vartefter träningen fortskrider, det är kul. Numera är vi nog lite Mellanmjölk+ och vi siktar på en snittid runt 28-30.

Nu samlas vi igen för att köra RH och nu är vi bortåt 15 st, kanske några till, som vill köra med oss. Det är superkul.

"Affärsidén" med Team Mellanmjölk är att vi ska ha trevligt och inte jaga rekordtider, vi cyklar i en fart som dagsformen tillåter helt enkelt. Sluttiden är rätt ointressant.

Vem som helst får minsann inte plats i teamet. Nä nä, inga okända, bara dom som någon i teamet känner och kan få i god för som en bra cyklist och människa.

Veckan sen mitt senaste inlägg har bara varit en otrevlig stresshärd med massor av jobb. Min träning har blivit lidande, och det retar mig. Har inte tid att tvångsvila, min stora examen i Pula är ju bara tre veckor bort. Men lite har jag ändå hunnit med.

I måndags var det tennispremiär. Match i gubbdubbelligan. Spännande, eftersom jag inte hållit i mitt racket sen senaste fajten i mitten av maj.


Trots en otränad forehand vann jag och min partner matchen. Tyvärr inte särskilt ärofyllt, men en vinst är ändå en vinst. Vi vann på w.o.

Så det blev istället en perfekt timme för träning och för att försöka få tillbaka tajmingen i slagen.

Föreberedelserna inför ovan nämnda examen går nu in i slutfasen.


Nya triathlonshort var tvunget att inköpas. Du vet N+1
gäller även här. Superbra brallor. Snygga, snabba och
dessutom färgmatchade mot min skor.

26 sidor regler måste plöjas och inpräntas. Vill ju inte
göra bort mig. Som tur är behöver jag bara läsa
13 sidor eftersom jag ska köra en halv ironmen.

En del tycker jag tagit mig vatten över huvudet genom att köra en HIM, andra tycker det är coolt. Jag själv vill bara bevisa för mig själv att jag kan. Om jag vill. Och jag vill. 

Om jag inte försöker, så får jag ju aldrig veta om jag klarar en sån utmaning.





fredag, augusti 19, 2016

Ett rejält triathlonpass. Eller nästan i alla fall.

Idag avslutning på min egen Trosa Training Camp. Det är så jag kallar semestern i stugan nuförtiden. Det blir en del träning, det blir det.

Som avslutning tänkte jag köra ett fullskaligt triathlonträningspass med alla grenar involverade.

Bara ett problem. Östersjön behagade presentera en icke Göranvänlig vattentemperatur. Så därför förflyttades simmomentet till vår fina utomhusdusch. Eller rättare sagt, det är den enda dusch som huset har att erbjuda.

Hursomhelst ville jag göra träningspasset så lika en riktig tävling som möjligt, bara lite kortare distanser.

Simning
För att bli riktigt genomblöt ställde jag mig i duschen och utförde simliknande rörelser tills jag var genomblöt.

Hög koncentration är en viktig del i simning,
liksom färgmatchning av mössa och dräkt.

Sen en kort och intensiv löprunda på gräsmattan för att få upp pulsen lite.

Transition 1
Sen blev det full fart upp till transition 1 och ombyte till cykeluniform.

En kritisk del i stripmomentet är att få av ärmarna.


Bra att träna på att få på strumpor på blöta fossingar
innan dojorna monteras.


Och så iväg på cykelrundan


Den här rundan körde jag, 3,5 mil 

Pigga ben, pigg kropp, piggt även under hjälmen så jag brakade på. Jag körde i ett tempo ett par km över mitt tänkta racetempo i Pula.

Transition 2
Efter 1:18 var jag tillbaka och det var dags att beträda Transition 2. En intresserad och glad publik (=hustrun) applåderade entusiastiskt och kom med glada tillrop.

Bra val att ha strumpor på.
Mycket lättare att få på löpardojorna då.


 Ready for rock´n´roll. En mil skulle nu springas efter
att en gelenergibomb tryckts in.

Löpningen
Tänkte ta det lugnt och det gjorde jag. Lufsade på i ett tempo jag hoppas kunna hålla i Pula. Kändes hyfsat bra. Det tempot har jag rätt mycket marginal på om jag klarar simningen och det tänkta cykeltempot.

Men efter sådär 7 km kom jag in i en svacka, då blev det lite tungt men inte överjävligt tungt. Men tempot sjönk lite, kanske rätt marginellt, men ändå.

Efter 1:16 gick jag i mål, rätt så trött i benen.

En välförtjänt proteinshot efter ett bra träningspass.

Sammanfattning
Bortsett från att jag ju inte simmade på riktigt, vilket var jäddrans synd, så var det ett jättebra testpass. Har inte cyklat och löpt så här långa sträckor tillsammans tidigare.

Det var trots allt lite jobbigare än jag trott. Det viktigaste jag lärde var att jag M-Å-S-T-E hålla ett lägre cykeltempo. Det är ju sketasvårt när ben och kropp bara spritter av iver att trampa iväg.

Men trots allt ska man hoja 9 mil alldeles ensam i med- som motvind. Superviktigt känner jag att benen är pigga till den avslutande halvmaran, och då gäller det att hålla det tänkta racetempot på cykeln och inte köra för hårt.

Mitt mål i Pula är trots allt bara att ta mig igenom målbågen innan "repet" stoppar mig.

Det här vill jag inte missa för allt smör i hela Småland.


Avslutningsceremonin
Självklart tränade vi även på en avslutningsceremoni efter målgång. Hustrun hade dukat upp till rejäl fest. Champagne, löjrom och räkor, inte illa. Och Västerbottenpaj.


Nu är det bara 29 dagar kvar till race day. Känns läskigt, kul, spännande och pirrigt på en gång.

torsdag, augusti 18, 2016

Igår sprang jag 1,1 mil. Naken.

Inte nog med det, det regnade också. Men det var skönt. Kändes på något sätt befriande. Lite wild and crazy.

Ja alltså, jag hade såklart både byxor och långärmad tunn och fin regnjacka på mig. Men du som idrottar vet att ordet regnjacka bara är något någon marknadsförare av idrottskläder hittat på.

I verkligheten finns ju inga regnjackor. Man blir ju dyngsur även med en sån på kroppen.

Men du, varför gör inte löptröjstillverkare tröjor som är lika fiffiga som cykeltröjor, med några fickor på ryggen? Det är ju hur praktiskt som helst.

En fuskbild. Den är tagen i förrgår då jag sprang en 5 km backrunda.
I en cykeltröja. 
Igår i regnet blev min telefon blöt och oanvändbar när den
låg i "regnjackans" ficka. Då blev det heller ingen selfie.

Ahhh, du trodde jag sprang kroppsnaken? Åh, då tror jag du missförstog rubriken. Nänä, så galen är jag trots allt inte.

Jag sprang utan att kolla pulsklockan. Det kallas att springa naken i träningssammanhang. När jag började springa tryckte jag igång klockan, sen drog jag ärmen på den s.k "regnjackan" över klockan. Inte en enda gång tjuvgluttade jag på den för att kolla hur långt jag sprungit, tempot eller puls.

Bestämde att jag springer som jag känner för i ett behagligt och bekvämt tempo för dagens träningspass var tänkt som ett LSD-pass, Long Slow Distance.

Jäklar vilken härlig runda det blev. Trots ihållande regn. Det är något som jag tagit med mig från Team Rynkeby, är en träning bestämd så kör man den oavsett väder. En enkel regel, då behöver man aldrig tveka.

Det enda jag bestämde i förväg var vid vilken vägkorsning jag skulle vända vid så rundan blev minst 1 mil lång plus en aning längre än senaste långrundan.

Jag kom in i en härlig rytm där benen bara trummade på av sig själv. Kände mig stundtals som i en härlig bubbla där jag bara flöt fram och tankarna i skallen levde ett eget liv.

Försökte bl.a tänka på alla människor jag träffat i livet som betytt något för mig. Det var många namn som dök upp.

Sen ville jag tänka på alla "assholes" jag stött på i livet. Det var svårare, det är trots allt inte många. De man träffar vill man inte träffa igen, så man glömmer väl de ganska fort. Den enda jag kom på hette Ingemar, ja han heter väl förhoppningsvis det även idag, jag önskar trots allt inte livet av assholes.

Ingemar är min sinnebild av ett riktigt äkta asshole. Det här var väldigt många år sedan nu, men jag kommer aldrig att glömma den jävla idioten.

Idag är sista anmälningsdagen om man vill vara med i Team Rynkeby 2017 års lag. Vill du göra något kul i livet och där cykling är inblandat är det här ett bra tillfälle. HÄR hittar du hur du gör för att söka.

Idag är det också något annat. Nämligen exakt 30 dagar till min start i Íronman 70,3 i Pula. Det känns så häftigt läskigt och plötsligt känner jag mig långt ifrån färdigtränad. Tre veckors hårdkörning kvar  nu och sen avsluta med en vilovecka med bara lugna inslag, typ rörlighet.

Då bör jag vara i fin form till kl 10:00 den 18:e september då startskottet går och bortåt 2000 likasinnade kastar sig i vattnet på Ambrela Verudela Beach för första delsträckan.

Eftesom jag då påbörjar min internationella karriär så måste mitt namn anpassas. Jag välter omkull ö-et och ändrar a-et till ett u. Det blir perfekt. Go:Run.




PS. Såg just en reklamsnutt på TV. Jag vill motsätta mig den. Man KAN träna utan att äta Vitaepro. Köp inte den skiten, du kommer att må bra ändå om du tränar.



söndag, augusti 14, 2016

Mälaren Runt 2016. Min race report. Det blir inte alltid som man tänkt

Åh vad kul det skulle bli. Mälaren Runt med Anders och hans gäng.

Det blev inte riktigt så kul som jag tänkt. Men trots allt kom jag i mål. Ensam. Igen. Mälaren och jag lirar inte riktigt ihop verkar det som. Två av tre gånger har jag gått i mål ensam. Eller så väljer jag alltid grupper som är för bra för mig. Övermod, kallas sånt.

En aning besviken, men ändå en smula glad och nöjd ändå.

Dagen började med att väckarklockan ringde kl 04:00. 

Puhh, mörkt och regntunga skyar. Ingen bra start på dagen.


En god frulle är en bra bas.

Iväg i god tid till starten vid Welcome Hotell i Barkarby.

Man har väl sett hur proffsen har sina startnummer på hojarna.
Klart jag sätter min likadant.


 Som jag skrev häromdagen. Mäster Anders hade satt ihop en grupp
med snygga, trevliga, starka och snabba cyklister. 
Och så jag. Här lite blygsamt bakom Ulla till vänster i bild.
Bilden är tagen bara några minuer innan start.

Sen var det dags att dra iväg. Exakt kl 06:00 blev vi ivägsläppta.

Hur färden genom stan gick till kan du läsa i mitt förra inlägg. Men rätt magiskt var det. Ännu en gång.

En kul grej hände under den cyklingen. Rätt som det var kom en kille uppcyklande bredvid mig. 

-Tjena, sa han, jag läser din blogg, det är den enda blogg jag följer. Jävligt inspirerande, jag tänker att kan den gubbjäveln så kan jag också. 

Matthias, som det visade sig att han heter, kan konsten att utrycka sig. Brukar tycka lite olika saker på Fejan.

Alltid lika fantastiskt kul att höra såna kommentarer.

Vid Hallunda teamade vi upp vår grupp i samband med en kortkort s.k. skvättpaus.

Det är nu det börjar. Dessutom började det regna.

Oj vilken motvind det var. 6-7 sekundmeter rätt i nosen. Eller snarare lite snett framifrån, så det blev rätt jobbigt för alla.

Första depån var i Läggesta där Anders hade förbeställt mackor och korv till oss. Inga större problem cykelmässigt att komma dit. Bara stundtals lite halvjobbigt. Några mikrostopp á la Rynkeby existerar inte i såna här sammanhang.

Efter 8 mil, första stoppet. Carolin djup koncentrerad på mackan.
Mr Ego fortfarande i god form.

Next stopp Torshälla golfklubb, 6 mil bort. Nu blev det ännu jobbigare i motvinden. Mjölksyran i mina lår började bränna och jag fick kämpa rätt hårt för att inte tappa hjulet framför.

Men vi kom fram till lunchhaket vid golfklubben och ny energi stoppades in i våra kroppar. Fick lite plötsligt lite oroande känslor att jag kanske borde kliva av redan här, och ansluta till en långsammare grupp, för jag insåg att ytterligare 17 mil skulle bli tufft med det här gänget. Trots att det "bara" var en mellangrupp, dvs inom hastighetsintervallet 28-30. Hade ju inte varit i närheten av problem tidigare under säsongen i de hastigheterna, snarare tvärtom. det har jag fixat lätt som en plätt.

Kompis Tina förbjöd mig att ens tänka tanken att hoppa av, då skulle hon spöa upp mig sa hon. Nä, det sa hon inte, men hon tänkte det säkert. Men hon peppade mig ändå hårt för att inte ge upp. Så då gjorde jag inte det.

Me and kompis Tina vid lunchstoppet.
Tina har också kört med Rynkeby till Paris.
Både 2015 och 2016.

Iväg igen. Efter bara någon mil började jag känna lätt ångest när jag jag kom närmre och närmre min tur att ta förning. Skulle benen orka? Tog minimala förningar för att snabbt kunna glida bakåt i klungan.

Till sist la jag mig näst sist tillsammans med Anders utanför rotationen för att slippa vara uppe och dra.

Efter två mil gav jag upp. Dåligt säger du kanske, bara att bita ihop och kämpa. Då säger jag så här. Gör nu så många burpees du orkar tills du inte orkar resa dig upp. Gör sedan omedelbart lika många till. Exakt så kändes mina lår. Det gick inte att hänga med längre. Det gick bara inte. Orkesmässigt inga probem, benen ville bara inte och utan ben blir det knepigt. Kändes ohyggligt frustrerande eftersom säsongen så här långt varit något av en succésäsong.

 Här gled jag in i en P-platsficka och gav upp.
Lång bort i fjärran ser du resten av gruppen. By by liksom.

För att vara extra pedagogisk visar jag här exakt var jag 
släppte iväg mina kompisar.

Jag hade nu några alternativ. Att ge upp var fullständigt uteslutet. Ingen DNF här inte. Ett annat alternativ var att invänta en långsammare grupp. Näe, gud vet när dom skulle komma.

Att vända tillbaka samma väg? Nä inte det heller, det hade ju också gett en DNF.

Så jag bestämde att slutföra loppet i min egen takt. "Bara" 16 mil kvar.

Kämpa Göran, kämpa. 
Bestämde att det skulle bli dagens mantra
samtidigt som jag försökte likna min hjälm.


Efter några solomil en liten paus i en fin skogsdunge.

När jag skulle iväg från min lilla skogsdungepaus stannar en bil och ut kliver en stilig kille och frågar om jag är okey. Trodde först att det var någon slags arrangörsbil, men det var maken till en av tjejerna i min f.d grupp.

Han frågade om jag ville åka med eller om det fanns något han kunde göra för mig. Nej tack sa jag till båda. Vilken kille va! Fantastiskt, tack för det.

När jag står och strax skall äntra min aluminiumponny brakar en snabbgrupp förbi. En snabbgrupp bakom "min" mellangrupp? Halleluja, tänkte jag.

Plötsligt hör jag ett rop från gruppen, KOM IGEN GÖRAN. Ingen aning vem det var, men det gav lite extra pepp, det gjorde det.

Så småningom kom jag till Köping och stämplingskontrollen. En bensinmack. Måste vara den enda i hela riket som inte accepterar kreditkort, bara kontant betalning gäller. Visserligen med elektronisk kassalåda, men man kan ju fundera lite hur den verksamheten beskattas.

Glass och Cola en bra kombo en sån här härlig dag i Köping.

När jag kom till Köping var snabbgruppen där och skulle precis ge sig iväg. Borde inte snabbisarna vara långt före mig? Men kvar satt fyra trötta gossar. De orkade inte hänga med snabbisarna längre.

Nu kom återbetalningen från motvinden på Mälarens sydsida. Underbar slör, som man säger på båtspråk. Alltså vinden in snett bakifrån. Ibland lite bidevind, men mest slör. Vilken känsla att dundra på med svaga ben i 35-hastighet. Nån mil snittade jag 30. Häftigt.

Västerås blev nästa anhalt.

En trevlig men lite ensam picnic i Västerås. Kaffe och god bulle.
Humöret på topp.

Ingen rast ingen ro. Iväg mot nästa fikapaus, Enköping.


 Min trogna kompis Skuggan och jag betraktar det vackra svenska landskapet.

Stannade vid mitt vanliga "orkar-inte-mer"-ställe, Statoil i Enköping.

Ännu en bulle, men den här gången med en Cola.

Fortfarande rätt pigg, hade gott om vätska och energistuff med mig som jag hela tiden stoppade i mig.


I Enköping gick jag "all in" och fyllde ramväskan
med Ahlgrens bilar. Lite lördagsmys piggar ju upp, tänkte jag.

Upp och iväg igen. Två saker gällde nu: 

1/ måste i mål innan mörkret faller. Valde att inte ta med någon belysning. Kändes just nu som ett dåligt beslut.

2/ började leka Tour de France. Jag har gjort en utbrytning och måste hålla en annan mellangrupp anförd av Bosse Diesel bakom mig till varje pris. De hade nämligen inte passerat mig. 

Bålsta nästa anhalt, det sista depåstoppet är vid en Shellmack. Ca fyra mil kvar sen. Kände mig dökaxig, så jag körde förbi den depån.


 Yepp, en Vätternrunda avklarad nånstans mellan
Bålsta och Kungsängen.

Efter en stund såg jag på min Garmin att jag just klämt en Vätternrunda. Men det här är ju Mälaren Runt och jag hade i den stunden ingen aning om det var 31 eller 33 mil loppet är.

Sista biten från Bålsta och till målet innehåller rundans värsta backar, så det är ju en lite halvjobbig del kvar när man är som tröttast. Men det funkade fint för mig idag. Jag körde ju hela tiden i min alldeles egna hastighet. Blev jag trött lättade jag på pedaltrycket och kändes det bra så ökade jag trycket. Så kan man inte köra i en grupp, då gäller det att trycka på för att inte hängas av. En stor skillnad.

Men att köra ensam på vägar man inte hittar är lite spännande. Varje startande får en vägbeskrivning. Jag tappade dock min så jag fick Mäster Anders lapp när jag släppte iväg de andra.

Så här ser vägbeskrivningen mellan Enköping och Västerås ut.


 Den här gången visade inte Strava min fysiska ansträngning
utan min mentala ansträngning.


Slitet var absolut värt för att få dekalen längst ner.

När jag kom hem visade det sig att kära hustrun hade gjort i ordning en ljuvligt god och härlig gourmematlåda till mig.



Kanske det här loppet gjorde något med mig.

Känns lite bittert att jag inte är med på bilden, det gör det.
Men vilka kämpar det här är, 29.9 i snitt hade dom.
Enligt ett ännu obekräftat rykte var merparten helt slutkörda i mål.

Vilka grymma cyklister jag hade förmånen att cykla med i 16 mil. Tror de klämde rundan på en tid runt 13:30.

Själv tog jag mig runt på 14 timmar och 48 minuter. Solokörde 16 mil av totala 31,8 mil och med totalt 1950 höjdmeter enligt min Garmn. Rullsnittet blev 26. Känner mig trots trötta ben rätt nöjd med det när allt kommer omkring.

Jag har ändå en viss förklaring till det hela. Vill du höra? Senast jag cyklade på "riktigt" var incyklingen i Paris den 16:e juli. Därefter bara ett kort halvtimmes intervallkör häromveckan. Jag har bara tränat simning och varit ute och löptränat, senast häromdagen 1 mil i ett för mig tufft tempo. Så där har vi nog förklaringen till haveriet i mina lår.

Jag kom trots allt i mål och i rätt bra skick, glad och inget utmattningsgråt. Bara med skrikande lår.

Men visst, en bitter tagg sitter ändå kvar i hjärtat. Jag orkade inte hänga med gruppen. Det förvånade mig faktiskt. Men jag tröstar mig med att det finns tuffare gossar än jag som ibland har en dagsform som inte räcker. Gunde Svan t.ex. Inte heller han brukade bryta trots att segerchansen inte fanns kvar. 

Och vet du, min Tour de France-utbrytning höll hela vägen. Jag höll undan från Bosse Diesels mellangrupp och kom i mål ungefär 15-20 minuter före dom. Det var kul, måste skrivas in i mitt CV när jag söker till cykelgymnasiet.