Det teamnamnet kan man kalla ett rejält teamnamn. Medlemmarna i det teamet är min dotter tillika medarbetare Sofia och hennes kompis Linda Doktár. De kör swimruntävlingar lite här och var tillsammans och är ytterst lite sponsat av StockhholmsBuss. Ytters lite.
Team Attack of the invisible rubber ducks, dsv Sofia och Linda
Idag lördag kör de tävlingen Rockman i Norge. De kalkylerar med en tävlingstid på ca 10 timmar, löpning och simning.
HÄR kan du läsa Sofias pre race report. Föreslår att du läser det och jämför det med oss vanliga människor som styltar fram på små oskyldiga och platta 5 km-rundor.
Å andra sidan cyklar inte de här tjejerna och det gör ju både du och jag, och att cykla är MYCKET jobbigare och slitigare. Jag säger bara Vätternrundan. Jag säger bara Mälaren Runt. Jag säger bara Malmö-Paris. Så vi får lite perspektiv på galenskaperna.
Min son Marcus är lite moderat i sina utmaningar. Håller sig till golf och tennis i närområden hemma. Lagom jobbigt, men han är ruskigt bra i båda diciplinerna.
Jag är ohyggligt stolt över mina barn. Det är ju dom som format mig och inte tvärtom. Varför skulle jag annars utmana mig själv med det jag gör? Annars skulle jag säker legat på sofflocket och zappat tv hela kvällarna.
Min egen utmaning Pula känns lite mesig i jämförelse med Rockman, det måste jag nog säga, men den är tillräckligt svår för en gubbe som jag. Igår körde jag förresten ett cykelpass. Inte långt, men tog i för kung, fosterland och Drottning Silvia i alla uppförsbackar jag passerade.
Tangerade mitt PB i den branta backen bakom Statoil Järva krog. I övrigt körde jag lite kortare intervaller och körde bara med tung kadens. När jag kom hem var benen lite lagom möra.
Just nu matar Pula på med massa hetsande bilder inför loppet. Så för varje dag känner jag mig mer och mer laddad. Och mer och mer nervös.
Nu bara typ 43 dagar kvar och plötsligt känner jag mig otränad. Skumt, jag som tränat mellan 25-30 pass i månaden sedan september förra året. Jag kan inte vara otränad.
Tror jag döper mig själv till Team The man who gave madness a face. Ytterst lite sponsat av StockholmsBuss.
Här är starten i Pula. Här ska jag simma 1900 meter i en slags rundbana.
Ser läskigt ut. Blåser säkert jättehöga vågor också.
Numera går det inte en enda dag utan att jag tänker på den tävlingen. Och räknar ner. Känner mig som en liten pojke inför julafton. Och är allt annat än lugn.
