Jag - Göran Demnert - äger och driver StockholmsBuss AB sedan maj -89 och SällskapsResor AB sedan feb -05. Har bloggat sedan 2006. Många funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2014. Har sedan dess cyklat Vätternrundan 2014, 2015, 2016 och 2017. Mälaren Runt 2014, 2015 och 2016. Har också cyklat ett antal mindre motionslopp.

Har även cyklat från Malmö till Paris 2015, 2016 och 2017 med Team Rynkeby och ska göra det även 2018.

Gjorde min första Halva Ironman i Pula, Kroatien i september 2016. Gick åt h-e, men var kul ändå. Nu gör jag nytt försök i Zell-am-See i augusti 2017.

tisdag, februari 21, 2017

Det där med elcykel

I morse var jag ute på en promenad med hunden. Inte vår hund, dotterns hund. Vi har ingen hund. Har haft.

Måste ju säga att det är betydligt lättare att vara hundvakt än barnvakt. Men roligare att vara barnvakt. Lyckligtvis är våra barnbarn numera så stora att de inte behöver någon barnvakt i traditionell betydelse.

För någon månad sedan tog vi med dom till Moderna museet där de aldrig hade varit. Succé, meddelade föräldrarna senare. Kul.

Hursomhelt. När jag var ute och promenerade i morse fastnade blicken på en pendlarcyklist. Såna ser man ju hur många som helst av, så det var i sig inget konstigt. Det som gjorde att jag till och med stannade för att kolla var att den här cyklisten kom uppfarande i en backe som jag tycker är rätt ansträngande.

Tyckte han cyklade anmärkningsvärt fort uppför utan att se det minsta ansträngd ut. Inte ens bilar bakom var intresserade att köra om. När han passerade mig kollade jag extra noga på cykeln, och javisst, såklart satt det en klump på ramen. Elhoj.



Sen ägnade jag resten av promenaden åt att fundera över varför man köper en elhoj. Den är ju liksom ingenting. Ingen cykel, ingen moped.

Varför inte en vanlig cykel? Bättre för hälsan. Men jobbigare såklart. Alltså är en elhoj ett sätt att vardagsträna, fast inte så mycket så det blir jobbigt.

Men om man inte vill att det ska vara för jobbigt borde moped vara lite snabbare. Men då har vi ju det där smattrande ljudet såklart. Men det går snabbare än både cykel och elhoj.

För miljöns skull? Vacker tanke, men det kostar väl i alla fall någonting för miljön att ladda batteriet. Och var tar det vägen när det är helt förbrukat?

Om det är för miljön, varför inte gå hela vägen och välja en vanlig cykel? Vill kämpa för miljön, men bara lite lagom kanske?

Jag kom aldrig fram till ett bra svar varför man köper en elcykel. Men det är en nisch som växer oerhört fort läste jag, det säljs tydligen galet många elcyklar numera.

Funderade också på när de dyker upp på Vätternrundan. Kunde inte hitta något förbud om elcyklar i regelverket, bara förbud mot motordriven cykel. Är ett batteri per definition en motor?

Och hur länge tror du det dröjer innan de traditionella racerhojarna går att köpa med eldrift?

Är det månne cykelns framtid som redan är här? Det tog lite tid innan skivbromsarna började dyka upp på racercyklarna, nästa steg är nog eldriften.

Kikar man lite i kristallkulan så dröjer det säkert inte många år innan vi har den första SUB5-gruppen i VR. Kom ihåg var du läste det först.

lördag, februari 18, 2017

Jag är en ickecyklist

Fint väder. En lyckosam förhandling med tjänstgörande helgprogramsättare, dvs hustrun, resulterade i en rätt härlig lördagsförmiddag.

Den här helgen hade hon satt upp besök på Vårsalongen. Du vet det där plejset som okända konstnärer med lite tur kan få ställa ut sina alster. Vi kikar in där varje år och det brukar vara rätt kul.

Hon hade satt lördagen som kulturdag, men efter en del givande möten vid matbordet så kom vi äntligen överens. Jag kunde cykla på lördagen så går vi på Vårsalongen på söndagen. Perfekt.

Sagt och gjort. Upp kl 7, en god och närande frukost och sen började eländet. Eländet som kan hänföras till vädret och årstiden.

Det blev ullstrumpor, vanliga bibs, långbenad vintercykeltights ovanpå, på överkroppen merinoulltröja underst, en Craft vindstoppertröja på det. Armvärmare krängs på, sen en långärmad vanlig cykeltröja och sen ytterst en vindjacka. Kände mig som en Michelingubbe.

På fossingarna rejäla cykelvinterkängor med extravarm sula och ovanpå allt vinterskoskydd. Det var ju ändå tre minusgrader ute.

När jag äntligen krängt på mig allt var jag genomsvettig och jag gav mig iväg. Frös direkt. Borde ha tagit en vindväst ovanpå allt. Och en buff för att täcka hals och haka. Orkade inte vända om.

Hade planerat en 6-milatur i lugnt pulszon2-tempo. Började bra. Tog vägen förbi Skålhamra. Du som kört där vet att det är en kul sträcka på en mil med många svängar och många små backar genom ett härligt lantligt landskap. En av mina favoritsträckor av flera skäl.

Första halvan är rätt krokig


 Idag var det försiktighet som gällde. Rätt halt i skuggiga partier.

När jag cyklat några mil kom jag på att jag var jäddrans fikasugen, och på min planerade runda fanns inga öppna ställen, det visste jag.

Så därför tog jag ett snabbt beslut i en vägkorsning att köra lite längre och nå det berömda fikastället Lunda Livs. I alla fall berömd i Audax och lite andra cykelkretsar.


 Man tror alltid att det är stängt. Men det är det inte.
Eftersom det ligger lite off, tycks det vara ett populärt ställe
att göra inbrott. Därav alla galler.


Men gott fika och goda bullar har de i alla fall.

Efter en kort paus upp på aluponny igen för nu var det dags att vända hemåt. Bara fyra mil kvar.

Gick fint i två ungefär. Sen nådde jag norra delen av Skålhamravägen. Den är avsevärt mycket jobbigare från det hållet. Särskilt när tröttheten lite lömskt kommit smygande.

Stannade och åt den sista Snickersbiten. Laddade mentalt, för jag visste ju vad som väntade.

Och så iväg. Jobbigt jobbigt. Den ena backen värre än den andra kändes det som. Backar som jag normalt bruka klämma utan större problem kändes nu som Mur de Huy-varianter. Fan vad jag fick slita.

Det är "betyget" tyckte Strava jag var värd.

Idag mötte jag bara fyra cyklister. På våren möter man kanske 20-30-40 stycken på den här sträckan. Jag vinkade och ropade hej till alla fyra, men ingen besvarade mina hälsningar. De hade alla bockstyren. Det hade ju inte jag, så jag ansågs väl vara en ickecyklist, en gubbjävel som är ute på en liten motionsrunda på en hybridcykel med rakt styre. En snubbe som inte tillhör den "riktiga" cykelfamiljen. Alltså hälsar man inte tillbaka.

När jag kom hem var jag rejält trött. En snortung cykel, närmare 15 kilo, dubbdäck både fram och bak, tunga vinterskor, 103 kg ryttare, ett tyngre luftmotstånd låter som bra bortförklaringar.

Men som någon sagt, oavsett hur mycket man tränar kommer det aldrig bli lättare, bara snabbare. Jag tar till mig det. Men min snitthastighet var så usel idag så jag vill inte ens nämna den.

Trots allt, ett bra pass och jag är stolt att jag faktiskt körde så långt som jag gjorde, det var inte meningen från början. Det blev 83 km.

Nu återstår bara att försöka hålla mig vaken till kvällens Mello. Lite tveksam till det, men jag ska göra ett försök i alla fall. Eller inte.

By the way, för intresseklubben, den här rundan körde jag idag. Fikapausen längst upp i spetsen. Totalt blev det nog två mil extra idag än tänkt. För att få en fika och en bulle.



tisdag, februari 14, 2017

Jag har gjort fel. Jag gör nu en s.k. pudel

Läste du mitt senaste blogginlägg om semlans betydelse för välmåendet? Där hade jag en bild på en semla med lite näringsvärden inlagda i bilden. Jag tyckte den var kul att ha som illustration för det som jag skrev.

Jag snodde den bilden utan att fråga upphovsmannen till bilden. Det var inte bra. Det är olagligt. Man får inte göra så. Jag skäms.

Jag gjorde fel. Dumt. Pinsamt.

Upphovsmannen till bilden är Bjarne Nordberg. Det är han som tagit fotot och det är han som gjort hela bilden med all text inlagt. Alltså är det hans fel att jag numera gärna äter en semla för mycket.

Det var den här bilden jag olagligen snodde. Erkänn att du tycker den
är fin och gav dig en helt annan insikt om semlans betydelse för cykling.


Bjarne kontaktade mig och förklarade artigt det där med bildstöld från nätet. Jag har bett om ursäkt och han har accepterat den, och jag lovade att skriva lite om saken också. Som ett litet tips att man ska vara försiktig när man tar bilder från nätet.

Man får ta bilder från nätet för privat bruk, dvs du får ha bilder eller illustrationer tagna av andra än dig själv om de BARA finns i din dator och du inte publicerar dom på Facebook, bloggar, Instagram osv osv. Sån är lagen om upphovsrätt. Tar man bilder tagna av andra och på något sätt publicerar dom kan man dömas att betala dyra pengar.

Bjarne är en snäll människa som inte kräver betalt för min bildstöld. Vi är numera vänner på Facebook och har redan hittat några gemensamma nämnare, bla annat att vi är medlemmar i samma cykelklubb, Fredrikshof.  Det var en kul och en lite oväntad vändning.

Så än en gång Bjarne, f´låt.

Idag är det Alla Hjärtans Dag. Då ska man kramas utav helvete rent ut sagt. Tar mig friheten att göra lite reklam i välgörenhetens tecken. Det här är vad vi i Team Rynkeby Stockholm ska göra idag.

Har du vägarna förbi Stureplan i Stockholm under eftermiddagen, så köp en kram. Billigt som tusan. Man kan betala för att slippa kramas också.

Tyvärr kan du inte köpa en kram av mig, inte idag i alla fall, jag har dessvärre ingen möjlighet att vara på plats idag.

Glad Alla Hjärtans Dag! 
Kom och kramas med oss i dag! 🤗
Kl 15.30-18.30 säljer vi i Team Rynkeby Stockholm kramar för bara 20 kr till alla som vill ha. Tag chansen, du som inte har någon att krama på Alla Hjärtans Dag, du som har någon att krama men vill öva lite först och du som bara älskar att kramas i allmänhet! Varenda kramkrona går till Barncancerfonden!
Så kom till Stureplan i dag mellan kl: 15:30-18:30 och kramas för en fin & viktig sak!
Kram från oss! 💛



Kram till alla som läser min blogg.

måndag, februari 13, 2017

Semlans betydelse för välmåendet

Det fuskas med allt nuförtiden. Läppbalsman, EPO, motorer i cyklar. Inte minst fuskas det med semlor. De börjar säljas alldeles för tidigt. Kanske beror det på att de är supergoda. Efterfrågan helt enkelt.

I fredags återupptogs min löparkarriär. Med med tanke på snö och is gjordes comebacken på gymmets löpband. Det blev lite intervaller. Sånt är ju bra.



Det kändes så bra så en belöning var en självklarhet. Särskilt som gymmet ligger vägg i vägg med ett kafé. Som säljer semlor.

 En bamsing till mig och en liten till hustrun. 
Nej nej, detta är ingen genusfråga. Hon ville inte ha den stora modellen.


Well, lite nytta kanske den gör i alla fall.

På kvällen läste jag väderprognosen för lördagen. Plusgrader och allmän fin stämning utanför husknuten. Det blir cykling på riktigt bestämde jag.

Vaknade redan kl 6 och jublade ÄNTLIGEN.

Kollade besviket på termometern. Någon har farit med osanning.



Aj aj aj. Men ett beslut är ändå ett beslut. Så på med vinteruniformen, vintercykeldojor förstärka med vinteröverdrag och så iväg. Drog kallt, borde haft ett lager till utanpå. Men bara att bita ihop.

Trots kall fartvind så blev det ändå en behaglig och fantastisk skön runda på nästan 5 mil. Men Postcykeln är ändå bara begränsat kul att cykla med. Trots allt. Det är ju en billig instegsvariant som inte växlar sådär jättebra. Men den funkar trots allt och snart är det barmark och väder för riktiga hojen. Med wattmätare monterad.

För den inköpta wattmätaren passade ju inte till Postcykeln. Tyvärr. Och jag som slängde returformuläret och dessutom har jag olyckligtvis glömt var jag köpte den så det är ju helt omöjligt att returnera den.



När jag sen stog i duschen upptäckte jag små utväxter på min kropp. De satt inte där för några månader sedan. Undrar om det är normalt eller farligt.

Ifall du inte ser utväxterna visar jag för tydlighetens skull
var de sitter. Brännan från 2015 sitter fortfarande kvar. Fantastiskt.

De där utväxterna måste nu fyllas på med minst 25-30 watt för att jag ska bli nöjd. Helst 50, men det är nog i knepigaste laget.

I dealen med hustrun att jag skulle cykla till Paris för tredje gången ingick att hon har förtur i programsättningen för lördagar och söndagar fram till 31/3.

Därför var såklart ett kulturprogram inlagt. Först en kul tur och sen kultur.

Vi besökte Scalateatern och såg den kritikerrosade pjäsen Egenmäktigt förfarande.


Blev nästan en fullpoängare. Ingen paus och därmed inget teaterfika blev till ett minus i protokollet.

Det mesta är således kul och lattjolajbans, men i övrigt kan jag bara säga att life sucks för närvarande. Meddelas endast på detta sätt.

torsdag, februari 09, 2017

Idag kom belöningen. Sju månader försent.

Kul kul kul. Ännu en lite prudelutt som gör att jag kan fylla ytterligare en ruta med värdefull information på min cykel-Garmin.

Jag snackar så klart om min belöning för att ha genomfört cyklingen till Paris i somras. Om den, den ännu troligen icke utkvitterade belöningen, skrev jag ju om häromveckan.

Nu är den utkvitterad.

Det finns en liten fiffig grej här förstår du. Det är inte jag som köpt grejen. Nejdå, det är mitt företag som investerat i en fin wattmätare för cyklar.

Innebär ju faktiskt, om man ska vara noga, att det här inte räknas som MIN belöning till mig själv för den genomförda cyklingen. Det här är ju en företagspryl. Alltså borde jag kunna kvittera ut en belöning till. Smart Göran, smart.

Gäller nu bara att ta den svåra förhandlingen och förklara detta för hustrun.

Wattmätaren är ju som sagt såklart avsedd för företagets Postcykel, den som företaget investerade i av både ekonomiska som miljömässiga skäl i september 2015.

Med cykeln ska alltså jag lämna mitt företags utgående post i Postnords brevlåda. Visade sig att det blev betydligt lönsammare med en cykel istället för med bil.



En utmärkt kalkyl räknade hem hojen så den blev intjänad redan i trakterna av augusti förra året. Nu är den alltså rena guldfabriken. Teoretiskt alltså.

Kalkylen kan du kopiera till ditt eget företag där du jobbar. Både din revisor, ekonomichef och Miljöpartiet kommer att älska dig. HÄR kan du läsa om kalkylen. Och HÄR kan du läsa om revisorns glada reaktion.

Anledningen till inköpet av wattmätaren är ju att jag, för det är jag som ska distribuera ut våra brev från företaget, blir så himla trött av det. Jag cyklar alldeles för tufft så jag knappt når fram till brevlådan på grund av ren utmattning.

Det var då jag kom på att en wattmätare löser problemet. Med den kan jag på ett bra och säkert sätt hushålla med krafterna för att kunna slutföra mitt arbetsmoment varje dag. Arbetsskyddsombudet (som av en ren händelse, råkar vara jag själv) hade redan tänkt att det vore en bra lösning. I annat fall hade postdistributionen kunnat komma att fallera helt ansåg han.

Så drog han en jämförelse med hur Postnords postdistribution havererat totalt. Sannolikt pga snålhet i icke inköpta wattmätare till postiljonerna. Då förstår vi alla hur viktig funktion en sån här liten pryl har i vårt samhälle.



Och funkar den inte så bra som vi tänkt, ja då kan jag ju alltid låna den och flytta den till min cykel. Bättre att ha den där istället för att bara ligga och skräpa. Det är redan tillräckligt med skräp på Moder Jord.

Nejdu, nu måste jag kila iväg och montera den här roliga och samhällsviktiga saken. På betald arbetstid såklart, det är ju ändå företagets Postcykel det handlar om.

tisdag, februari 07, 2017

Sten, sax och påse

Ny vecka, nya utmaningar. Tanken var mycket löpning och simning och mindre cykelträning.

Jag börjar med löpning, tänkte jag strategiskt på måndagsmorgonen. Ikväll kör jag igång. En lugn och fin löprunda blir bra.

När kvällen kom och jag kollade ut genom fönstret kändes vädret inte jättelockande för utomhusaktivitet.

Så jag lät helt enkelt min högerhand möta min vänsterhand i sten, sax och påse för att avgöra om det trots allt skulle bli löp, sim eller till och med cykling på trainern.

Det blev en mycket spännande tävling hur jag skulle träna

Trot om du vill, men den segrande diciplinen blev ett pass på trainern. Vilken himla tur med tanke på vädret.

Väl uppe på trainern valde jag att köra ett s.k. sweetspotpass, dvs runt 85-90% av FTP-värdet. För dig som svävar i okunnighetens land om FTP, kan man väl enklast säga att FTP-värdet är det hårdaste du orkar köra i 1 timme.

Innebär att 90% är hyfsat tufft men enligt alla möjliga experter en perfekt nivå att träna på om man över tid vill höja sitt FTP-värde, dvs bli ännu starkare.

Det blev klackarna i taket när jag var klar med passet. Jag gjorde samma pass för exakt en månad sedan och igår lyckades jag genomföra programmet på exakt 90% av mitt FTP. Perfekt alltså. Resultatet blev 10 watt högre snitt än testet för en månad sedan. Oh yeah baby, där satt den.

Då kände jag mig så nöjd och glad att en tanke for genom mitt huvud att jag också skulle ge mig ut på en kort löprunda också, men hustrun räddade mig från fördärvet genom att säga att maten var klar.

Hursomhelst så kände jag mig väldigt nöjd, träning ger resultat, så enkelt är det. Det taggar såklart att ligga i ännu lite mer framöver. Är fortfarande inte helt nöjd med min träningsinsats när det gäller löp och sim.

Men veckan är ännu ung, så tid finns att skärpa till mig.

PS. Det har uppstått ett obekräftat rykte här hemma. Den s.k. tävlingen, sten, sax och påse, för valet av träningsform, kan ha varit riggad med ett förutbestämt resultat. Inget går att bevisa, men mycket tyder, och talar för, att det faktiskt var så. En förundersökning inleddes men lades rätt omgående ner pga bristande bevis. Ingen inblandad var beredd ett berätta något.





söndag, februari 05, 2017

Som Jocke säger, Tack som fan

Den som aldrig sett en konsert med gruppen Kent kanske inte fattar rubriken. Strunt samma egentligen, men tack för alla kul och peppande kommentarer kring mitt förra inlägg. Sånt värmer. Jättemycket.

I onsdags hade vi en ny spinningfröken när vi i Team Rynkeby skulle köra vårt sedvanliga onsdagspass. Eller ny och ny, hon har pryat en gång tidigare. Vår kapten Jonas, som brukar vara ledare på dom passen, var sjuk så det blev Tina som tog över den rollen. Ingen duvungen det inte, vare sig som spinningledare eller cyklist.

Hon har minsann ett SM-brons som merit. Som cyklist alltså, inte som spinningfröken.

Spinningfröken Tina, till höger i bild, väldigt nöjd med att princip 
ha kört slut på oss.

För att inte ännu en gång hamna i det s.k. genusträsket vill jag påpeka att kapten Jonas också brukar köra slut på oss. Men han har ingen SM-medalj i cykling.

Eftersom Tina körde så gott som slut på mig, så blev det en vilodag på torsdagen.

Vilodagar kan ibland vara extra festliga och syndiga.

Men sen fick det f** i mig vara nog. På fredagen var det dags att börja kampen att spöa lillbrorsan i marklyft.

105 kg på stången, i set om 3x5 lyft är tungt, 
men inte jättejättetungt. Hanterbart, som man säger.

Vet inte hur mycket lillbrorsan orkat med, han är 15 år yngre, så jag famlar lite i blindo hur den träningen ska läggas upp. Eller snarare hur jag skulle lägga upp den träningen. Jag har nämligen bestämt att inte ta upp kampen. Min rygg protesterar lite så jag väljer att ligga kvar på mitt pers från förra året, 140 kg. Känner mig nöjd med det, även om mitt mål var 150 kg, så jag håller mig till vikter runt 100 med fler lyft istället för att få själva träningen i kroppen.

På kvällen kom suget efter ett trainerpass, så då blev det den nya Vulkanbanan i Zwift.

Självklart knäppte jag en bild där jag lyckades krama ur en hyfsat
anständig watt i en uppförsluta. 

Men alltså, jag kan inte låta bli. Den bästa musiken för mig när jag kör trainer är ZZ Top. Käcka pojkar som rockar lagom fett. Om man säger så.



Lördagen blev träningsfri igen. Alltså träningsfri från sedvanlig träning. Bryggbygge på landet stog på programmet.


Eftersom killarna på bryggan alla är kunniga i byggandets konst tog jag på mig uppgiften att dokumentera bygget. Plus att jag var hantlangare, dvs jag fick bära ut plank från upplägget 75 meter från bryggan. Jag lovar, idag har jag mer träningsvärk i hela kroppen än jag har efter ett tufft pass på gymmet. Så helt träningsfritt blev det inte. Kommer dock inte att registreras i min träningslogg, sånt här räknas som vardagsmotion.

Inte fasen törs jag ge mig ut på såna här bygguppdrag.


Min aktivitetsklocka ansåg att jag gick närmare 
en mil med tunga plankor. Klart man får träningsvärk då.
Fast jag tror stegräknaren ljuger rätt rejält.

Som vanligt avslutades den här veckan med ett gympass med Rynkebygänget. Den här söndagen blev det cirkelträning. Sanslöst jobbigt. Men kul såklart.

Här en liten blygsam film. Först plankan med hantellyft, sedan har vi marklyft med blygsamma 40 kg. Sen hade vi ytterligare sju stationer. Tre varv. Superjobbigt.

Vi har också kört några skivstångspass under säsongen. Fina grejer det också, men som Melissa idag sa så bra, cirkelträning ger mer teamkänsla. Preics så är det, man går runt i salen och peppar varandra på ett helt annat sätt än om var och en står på samma ställe under ett skivstångspass.



Men så har det också hänt tråkiga saker i mitt liv som är så jobbiga att jag inte ens vill skriva om det. Då är det rätt skönt att begrava sig lite i fysisk träning. Men det som inte dödar mig, stärker mig. Man får tänka så helt enkelt.

Vi måste också snacka bandy. Hand upp om du tycker bandy-VM är värt att sända i TV. Jag håller båda mina händer i nerfällt läge.

Bandy-VM är ju ett rent löjeväckande event. Det finns två lag i hela världen som med trovärdighet kan kalla sig bandylag. Och dom möts såklart i "finalen". 34-6 i en kvartsfinal, 17-2 i en semifinal säger väl det mesta om den här sporten.

Men all respekt för dom som håller på, det är säkert jättekul att utöva, men VM, det är bara för mycket. Tycker jag.

onsdag, februari 01, 2017

Ta mig fan, jag fick ett brev i år också

För ganska exakt ett år sedan fick jag ett brev, med anonym avsändare, som kritiserade mig för min cykling till Paris 2015. Brevskrivaren hade lite åsikter om det. Jag blev väldigt illa berörd, ledsen och besviken, för det måste ha varit någon i 2015 år Rynkebyteam som skrev det brevet. Någon som jag hade betraktat som vän.

HÄR kan du läsa det om du vill. Någon dag senare ringde en för mig okänd man på vår dörr och lämnade ett annat brev, men betydligt trevligare. Han kom från cykelbutiken Outsport i Solna.

Det besöket kan du läsa om HÄR. Det kommer jag nog aldrig att glömma.

Idag fick jag lite otippat ännu ett brev. Blev minst sagt en smula förvånad.


Så här skrev denne för mig anonyme brevskrivaren den här gången:



Som den Sherlock jag är kan man nästan gissa att det är samma person som skrev för ett år sedan. Rätt lika handstil, rätt lika i sättet att formulera sig, rätt lika typsnitt på bokstäverna.

Det övre kom idag, det undre för ett år sedan

Om, säger om, någon vill skämta så tycker inte jag det är särskilt kul. Om, säger om, någon skriver det här på fullt allvar, så är jag helt övertygad att denne brevskrivare inte mår riktigt bra.

Det tråkiga i kråksången är att jag ännu i denna dag är helt övertygad om att det är någon från teamet 2015 som skrev det första brevet och jag är nu lika övertygad om att det är samma person som även skrivit dagens brev.

Alltid trevligt att min blogg engagerar människor, men det här känns ju lite larvigt.